enligtvirta

I morgon är det då den där ligapremiären. En romantisk titel och en stund fylld av magi. Om man tror att det blir mindre spännande med många år på nacken, eller som i mitt fall runt magen, misstar man sig. En seriepremiär är som en liten förlossning. Något man jobbat med och föreställt sig så länge ska ut i dagens ljus. Nu kanske jag enligt läsare som själva fött barn inte alls vet vad jag pratar om, men jag har varit Pappa vid fyra tillfällen och jag pratar om den vinkeln. Denna Ligapremiär har jag dessutom förberett mer som en Mamma. Jösses vad jag har jobbat! Alltså, alla andra år, både som spelare och senare som tränare har jag jobbat hårt och varit närvarande både kroppsligen och själsligen på sätt som folk utanför spelet inte kan förstå. Jag vet, eftersom jag inte heller fullt förstår andra yrkesgruppers mödor... Det här året har dock tömt mig totalt. Inte för att jag nu inte kan göra det där bakgrundsjobbet som så många andra människor i så många andra klubbar gör, endel som heltidssysla, andra som jag genom att göra det som en av två fulla sysselsättningar, där inte just denna del ger den ekonomiska tryggheten till familjen. Ingen del, varken familjen, skolan eller Åland United vill jag missköta och så har en hel del oförutsedda grejer gjort anspänningen enorm. Tack till alla de människor runt mig som hjälper att hålla mig uppe, eller närmare bestämt gör sina grejer så jag nästan klarar att göra det jag måste göra och bara vara 10 minuter sen hela tiden. Jag avskyr folk som klagar och tycker de gör för mycket. Dit vill jag inte hamna, fastän journalister påstår att jag älskar att framställa mig som en som hamnat under ett lass skit... Det får stå för er... Jag vill bara ärlig och säga att just nu är jag så slut att jag kunde spetsas på en gärdsgårdsstör och sedan dingla där utan att ens få ont i rumpan. Lärare brukar bli sjuka i helger eller i början av lov. Helger och lov är för mig dagar då fotbollen tar helt över och är jag hemma vill jag vara närvarande med familjen trots att jag ofta bara sitter stirrande och sedan inte känner att jag lyckas.

Raissa är bland oss! Hon existerar på riktigt och vad jag vet sover hon nu som en stock! Mina lektioner har störts av sms och en massa frågor kring Raissas varande. Hon har alltså nu kommit med det ombeställda flyget och landat i Mariehamn fast det blev försening och cirklande kring flygfältet i nästan två timmar till följd av..... Dimma.

Vår gamle president Urho Kaleva Kekkonen får symbolisera dagen jag varit med om med en klassisk utsago:

I dag är här dimma minsann. Både i människors sinnen och omkring dessa så där mer fysiskt. Sune sade så väl i går. då han efter vårt möte om arbetsplanens allmänna del konstaterade att "Inte många av oss skulle gå långt inom privata sektorn". Sant. Dock med ett förbehåll att inte många inom privata sektorn skulle nå långt som lärare, så det är ganska tveeggat det där...

 

Dimma ute betyder för mig en skräcksituation. Inte att jag är rädd för monster , eller rumpnissar och så, vem är rädd för rumpnissar förresten? Det är minnen av den förra dimman, som fick Raquel att flyga fram och tillbaka mellan Helsingfors och Mariehamn. Det slutade på Cumulus och sedan vår ödesdigra Dickursbyresa... I dag är det Raissa som ska flyga. Klarar hon det till Stockholm ska hon fortsätta därifrån till Mariehamn i kväll. Ingen bekräftelse har jag fått på att hon fått sin flygbiljett, men Lillemor har i varje fall fixat en väska med fotbollskläder och sängdito. Fint, bara vi får flickan hit! Jag varken vill, eller vågar tänka på vad jag gör om jag står på flygfältet vid lite i 22 i kväll och ingen Raissa stiger av, eller om fegisarna inte vågar landa och åker tillbaka till Stockholm.

 

Frågorna jag då kommer att få blir olika: "När kommer hon då?" (lagkamraterna) "Vad kostar det här?" (Styrelsen) "Nåt konstigt på afrikansk franska" (Raissa om hon kommer på ett sätt att vara i kontakt) "Hur ska du få henne till matchen på fredag?" (Giovanni) "Ska vi ha möte i hytten på färjan?" (Craig)... Snälla dimma, lätta! Eller fixa åtminstone Raissa hit i kväll på nåt sätt!!!

Denna tisdag har varit en lång sådan. Först i alla fall en bild som, fast jag av väldigt få troligen förknippas med den, ändå känner stolthet över.

Veckans matlista är alldeles förtjusande. I dag Kyckling med currysås, i morgon lasagne (troligen riktig sådan eftersom inget om vegetariskt nämns...), på torsdag revbensspjäll(om de är vegetariska, då slutar jag här och nu!). Sen på fredag är det fisksoppa och det vore helt överkomligt, men jag är på fastlandet då, ty vi möter Honka i ligapremiären om någon har missat det.

 

Jag fick en del gjort i går, men då jag nu, precis då Fru Kickan och Edit åkt iväg, Edit som hade den tyngsta morgonen på hela året, ser över vad som behöver göras i dag märker jag att det igen är en...tisdag... lektionerna 2st religion med 7or, 2st religion med 8F och 2st historia med 9A behöver drivas mot vårt högsta heliga organ, provlistekommitténs riktlinjer. Dessutom ska så kallade halvterminsrapporter skrivas. Även en hög "bortglömda" utvecklingssamtalsblanketter finns utspridna på katedern nånstans, de flesta med ett bäst före datum väldigt nära mig.

 

Direkt efter kl 15 visslar signalen igång kollegiemötet, som har det övererotiska temat "arbetsplanens allmänna del" som ska kompletteras i rastkustodieringsgrupper. Så fort jag kommer iväg därifrån ska jag i ilfart till Landshövdingens kansli för avslutande sponsormöte, som när/om det slutar ger mig bråttom att hämta Edit från sin Mormor, som ju ville hete Röd Bettan, ni kanske minns, eftersom Fru Kickan då sedan länge tränar volleyboll.

 

Under dagen ska några saker, förutom de nya som helt säkert dyker upp, såsom Giovannis internet, bristen på koner eller nån som bara undrar om matchen på fredag är ute eller inne, samt så klart nån journalist som undrar om han stör (vilket ni inte gör om jag svarar) eller så klart skolhälsovårdaren eller nån annan som undrar om vi gör nåt viktigt i dag på lektionerna (vilket vi alltid gör), då måste jag ordna så någon hämtar Raissa från Arlanda i morgon. Herr Ordförande hade en sådan gäst på sitt jobb att han inte kunde lämna henne ensam. Då han berättade vem gästen var, förstod jag utan att blinka. Själv borde jag vara i skolan. Det blir liksom inte mycket undervisat om jag ränner kring världen varje dag... Ingen har hittills visat intresse, men under dagen måste jag lösa det! Dessutom ska en fotografering fixas. "Se till att alla är här på samma gång" är så typiskt fotografer att säga. Jag förstår att det är precis så han vill ha det, men i praktiken är det omöjligt. Nåja, de ska i alla fall ha tröjor att fotas i och tid, plats och sedan en massa ändringar att konstatera.

 

I något skede ska jag även försöka uppdatera på ÅUs hemsida med något om henne här på bilden. Det kom en nyhet med e-post i går nämligen. Annars är nog allt bara som det brukar. Och sen har jag ju hela kvällen att ordna upp resten, vad det nu sen kommer att bli..

Rufus brukade fråga då han var liten om jag var berömd... Numera säger han ibland att jag ju är ganska berömd, eller så tycker han lite uppgivet att det är jobbigt "då alla verkar känna mig"... Är jag så jätte berömd då? Alltså... Enligt åländska mått mätt ar jag väl det. Så många människor har jag undervisat under 19-20 år på KHS, så många spelare har jag coachat och varit nån form av ledare för under de här åren och så många föräldrar och anhöriga till dessa alla har jag haft att göra med att jag nog måste vara rätt välkänd. Men berömd? Nu på senare år då jag figurerat i olika medier i tid och otid kanske jag har kommit att bli lite berömd faktiskt. Här på Åland alltså. Utanför dessa öar kan vi nog säga att folks kännedom om mig är väldigt begränsad. I damfotbollsfinland vet många vem jag är och mina släktingar och gamla skolkompisar minns väl något ytligt kan jag tänka... Men på Åland har jag blivit något av en offentlig person.

Det bjäfsas mycket i media nu om hur Finland inte är ett fotbollsland. Gäsp. Just att det blir sådant liv är ju i mina ögon ett bevis på att vi håller på att bli ett fotbollsland. Det är mycket riktigt så, att ingenting, nej INGENTING försvarar en 5-0 förlust i Polen mot Polen, speciellt inte som de spelade med någotslags B-manskap. Hasse Backe, du har jobb att göra! Inga djupanalyser kommer här att komma från min sida, men det är helt enkelt för dåligt. Sen kan man vara kränkt och allt möjligt om stora förluster ältas, som vi för 0-10 mot TPS och 0-7 mot Medyk Konin. Bägge två var katastrofer, men fotbollen, precis som livet i övrigt går ut på att repa sig från sådana. Titta bara omkring er och se hur många människor som gör det dagligen, på olika plan och i olika dimensioner.

Ett hus är sällan så tyst som då det är folktomt mitt på dagen. Gästerna åkte, tack för er, det var riktigt roligt, ses den 16 juli i Tammela då Pelle och Joanna lovade komma och se vår bortamatch mot Ilves. Sen ses vi väl nån annan påsk kan jag tänka... Tystheten beror på den där jävla Montezuma. Fru Kickan ligger orörlig och svarar varken på tilltal eller beröring. Ibland hör jag henne flytta sig till toaletten för att sedan återvända till sin säng. Själv fick jag ge upp tanken på att vara sjuk då hon gick och blev så där illa, men ska sanningen fram är jag ingen nyponros jag heller. Det är nu en gång för alla bara så att som fullvuxen kan man inte bara dråsa ihop om det finns någon att ta hand om och dessutom någon som tydligen mår värre än man själv gör. Jag tror ni andra vuxna där ute förstår vad jag menar.

 

Nu har emellertid allt gått och ställts på sin ända. Trots att jag har bäddat rent och fint i flickornas rum och trots att jag stängt dörren till Fru Kickan, som ändå inte märker något, så har Emilia beslutat att varken hon eller Rufus kommer i dag, som de ju hade tänkt. Påskharen hade varit till oss med ägg och då jag körde ut dem till Jomala fattades beslutet. För att Edit då inte skulle få en helt rutten påsk meddelade Gurkan att hon kunde få sova hos dem istället. Ett riktigt äventyr alltså. Över gårdsplanen har jag nu burit en madrass, en pyjamas, Puppe, Snuppe, en tandborste och en ny Frost tandkräm. "Vi ses i morgon", sade Edit så hon löpte över med en del av de ägg påskharen hade lämnat här... Då sitter jag mitt i allt här och är liksom ledig att vara sjuk... Precis då jag bestämt mig för att det inte var läge. Det ska nog gå. På allvar känner jag faktiskt att det inte blir så lång aktivitet här och kanske jag faktiskt får läge att vara riktigt sjuk nu en stund, så man jag är. Tack Gurkan och Mathias. Och tack Emilia och Rufus, fast jag nog mycket mycket hellre hade haft er här... Nästa helg då! Alltså efter att jag kommit hem från Esbo på lördageftermiddagen. Då ska vi se film är det tänkt. och bada bastu med Rufus!

 

Allt är den där Montezumas fel. Eller Moctezuma II om vi ska vara noga. Han var den Aztekhövding som tvingades underkasta sig General Cortez och därmed Spanien och antingen stenades ihjäl av sina egna eller avrättades av spanjorerna år 1520. Varje gång en europée numera får magsjukan kan man vara säker på att det är Moctezuma som hämnas. Ibland kallades Moctezuma II även Montezuma och därmed har namnet blivit omvandlat. Så klart har amerikanerna sedan förvirrat allt genom att göra en film om andra världskriget, som baserar sig på stillahavskriget, med just det namnet. Montezuma... Du förstörde min påsk! Hoppas du är nöjd! Hoppas även att möjligast få andra har berörts av detta och att hämnden mest bara gäller mig... Och Fru Kickan då förstås...

I dag är det då dagen då vi kan önska varandra Glad Påsk! Nu har han uppstått och därmed är godheten förkroppsligad i honom igen! Påskharen kommer egentligen i dag, fast han brukar tjuvstarta numera precis som sin julkollega Mr Claus. Fastan är slut, äggen har samlats och man kan äta lamm utan att känna sig som kannibal! På grund av månens läge kan vi nu vara frälsade i över ett år, eftersom påsken nästa år är i april. Välkomna hem häxorna! Hoppas ni kom redan, annars kan det vara kört...

 

Vi har någonslags Montezumas hämnd på gång här. Fru Kickan kroknade i går och då kunde ju inte jag krokna. Stackars våra gäster, som fick underhållas av Gurkan. Alltså inte synd att de måste underhållas av Gurkan, men att det blev för henne att underhålla. Jag satt mest och stirrade framför mig och hoppades få se Tyskland-England mitt i all ångest. Inte heller det blev nåt, då ingen kanal verkade samarbeta och livestreamen inte heller vill arbeta min väg denna påsk. Kan man tänka sig. Påsklördagens kvällsunderhållning blev Detroit Red Wings mot Pittsburg Penguins tredje period. Sen sov jag på golvet så att Fru Kickan skulle ha utrymme i sängen... Emilia messade att hon och Rufus vill komma på middag. Det blir jättebra det. Vi ska väl äta samma sak som de två senaste dagarna för att kolla om det är det som förorsakat våra tillstånd...

FIFAs världsranking har inte varit så särdeles trevlig läsning för finländare på senaste tiden. Damerna har halkat rekordlågt, till plats 27 och jag hoppas vi kan se tillbaka på detta om några år och säga, minns du hur lågt vi var? Tänk hur vi repade oss! Herrarna har varit i en vågdal de med. I kväll i Polen ska Hasse Backe testa Uvarna (Huuhkajat) mot ingen mindre än Polen,

Det där med långfredag är inte riktigt klart för alla. Tydligen ska vårt internationella hus på äventyr till Stockholm i morgon. Jag har nu, efter många skeden bokat och betalat deras gratisbiljetter, eftersom de lyckats missförstå alla instruktioner jag sänt dem och hoppas de både kommer iväg och även återvänder lyckliga och glada. För nej, de jobbar inte på färjkontoret i dag...

I dag är det den långa fredagen, eller den goda om man får tro engelskspråkiga... Ännu för ett antal år sedan var det helt otänkbart att ordna nöjestillställningar eller vad som helst annat publikt under denna dag fram till klockan 18.00 då ofta själva orgierna kunde utbryta, så har stora pojkarna berättat i alla fall. Nuförtiden kör man helt ogenerat på och arrangerar till och med stora träningsmatcher, som den i Sverige mellan Hammarby och Esteghlal FC mitt på dagen och önskar stor publik. Bortalaget har ju hotat att inte komma och i så fall går Bajen till FIFA. Skönt på ett sätt att det inte bara är i våra kretsar som det strulas kring försäsongsmatcher. Även i Afrika lär posten fungera under långfredagen sägs det. Plastkortet närmar sig Kamerun och vi har hopp om att se Raissa här före Honkamatchen faktiskt. Inför ska hon spela landskamp mot Sydafrika så vi får henne hit åtminstone lite matchtränad.

 

Hos oss vaknade vi upp en och en. Fru Kickan kom på vid 4 tiden i natt att det var läge att förbereda maten, som tydligen låg i ugnen. Edit ville dansa vid halv 9 och jag, som satsat på total utmattning, ,lite som Giovanni på färjan, mest bara lät saker hända omkring min medvetslösa kropp. Här sitter jag nu och inväntar gäster från Kangasala som kommer att förgylla vårt hem denna påsk. Att Pelle är magsjuk, eller just har varit, torde inte hindra oss från att... Äta maten, eller oss andra i varje fall att göra det.

 

Långfredagen är dagen då ondskan har friare tyglar än någonsin. Godheten och synden projiceras till ett ställe och således får de onda makterna friare spelrum. I vår folklore betyder detta att häxorna kommer åt att flyga till Blåkulla, Häklefjäll, Blocksberg, Kyöpelinvuori eller vad vi nu vill kalla det. Ibland rövar de även med sig barn som invigs i Hin Håles tjänst. Trodde ni inte att det stämmer, eller att häxor inte följer med sin tid, se fast här under då:

Påsken är ju en högtid då man firar ett slut och en återfödelse som leder till något evigt. Varje människa har inte fördelen att få dö och uppstå varje år, som kollegan Ekis just sade. Vissa människor lever kvar fast de dött. Våra nära och kära gör det, i våra hjärtan och minnen. Stora människor gör det också. En sådan har gått ur tiden. Johann Cruyff hann finnas som människa i 68 år. Nu finns han bara i våra minnen och jag tror han och det han representerar kommer att finnas där, samt i mångas hjärtan länge länge.

I dag är det som ni vet Skärtorsdag. Det betyder att en massa människor tycker att man ju måste jobba lite mindre, eller sluta lite tidigare.. Bland annat Edit kommer att få påsklov från dagis redan under tidig eftermiddag, då den privata sektorn, med Fru Kickan i båset, kan kosta på sig att sluta tidigt mitt på blanka torsdagen. Även Baltichallen är stängd så ingen träning för IFKs flickor 08-10 och Emilia har heller ingen dansträning i kväll och kommer följaktligen inte till oss som hon brukar på torsdagar. Här i min skola är det, som nämnts, påskmaskerad och jag föreställer den romerska soldaten som fick örat avhugget av Petrus. Fru Kickan tejpade ett plåster över vänster öra och så fort telefonen ringde märkte jag att det kanske var fel val, men vi framhärdar.

 

Jag har märkt att en viss förvirring gällande påskens olika riter, traditioner och ursprung finnes, inte minst bland fulvuxna människor, så jag tänkte dra till med en liten guide som förhoppningsvis förklarar skeendet de olika dagarna under denna helg.

 

Först dock lite nyheter som jag inte fått läge att kommentera. Jag kissade ju simultant med Andrée Jeglertz härom dagen, som jag berättade. Jag har blivit bekant med honom under åren och tycker vi har en bra och vänskaplig kontakt. Åtminstone verkar vi ha samma slags omklädningsrumshumor. Då Andrée kom med inom finländsk fotboll år 2010 hade jag ännu foten kvar inom regionlagsverksamheten. Verkligheten hade dock hunnit fast mig, så jag fick välja om jag ville fortsätta där och bland annat bli assisterande tränare i U17 landslaget, som erbjöds vid sidan av regiontränarskapet, eller fortsätta i Åland United. Alltså, det var inte ett ultimatum, men verkligheten för mig såg ut som så och det berättade jag för Andrée, som tog mig på allvar och då jag valde Åland United, mest av praktiska orsaker, lättare liksom att jobba närmare där man bor, fortsatte kontakten på den basen.

Jag har inte så mycket text i mig som jag hoppades. Därför får det bli kort och nästan staccato istället. Men vet ni vad IS,ISIS, Daesh, call it what you like, vill? Jag tror att jag vet!

 

Terrorister har under årens lopp varit sympatiska för dem som stöder dem. Simon Seloten för Judarna, Gavrilo Princip för Bosnienserberna, Eugen Schauman för finländarna, Lee Harvey Osvald för, ja för vem? osv. De här terroristerna som nu spränger europeiska städer i luften är ändå lite olika på ett sätt. De är ute efter att bli hatade.

 

Det är nämligen så, att IS inte är ute efter oss europeer egentligen. De är inte ute efter kristna. De är ute efter i sitt tycke feltrogna muslimer. Nu då de grundat sitt Kalifat med de, enligt alla måttstockar puckade tolkningarna av Koranen och alla Sunnor i hela världen, då vill de ha monopol på Islam och därmed tvinga så många de kan in i den riktiga läran. De flesta, muslimer och andra, gör vad de kan för att försvinna och så klart kommer de hit till Europa i stora skaror. Detta ser IS som ett problem. De vill inte att folk ska ha en "easy way out" och därför gör de vad de kan för att skapa oro och rädsla här. De vet nämligen hur otroligt lite vi vet och begriper gällande Islam och Koranen. De vet att de genom att skapa förödelse och säga att det är i Guds namn kan få mindre vetande (=stora delar av europeerna) att blanda ihop allt. Genom att skapa en kollektiv misstro mot muslimer generellt sätt gör de det svårare för folk att försvinna hitåt bland annat från Kalifatet.

 

Varje gång vi ställer in en konsert, eller om vi spelar EM utan publik, som föreslagits, då hjälper vi IS att nå sitt mål. Varje aktion av dem, eller av andra i protektionistiskt syfte, skapar hat. Det hatet är precis vad IS vill ha för att komma åt dem de vill åt. Så för Guds skull. Vi får inte ge oss. Om vi vill ha ett Europa som är som det Europa vi pratar om, fritt och demokratiskt, då måste vi jobba för att få plats för alla som vill leva fritt och demokratiskt och vi måste våga ha konserter, stora folksamlingar och fotbollsmatcher. IS skiljer på sig och dem. I Europa ska vi inte göra det!

Tillbaka vid Huvudskalleplatsen, alltså i mitt klassrum. Resan i går blev som sagt lyckad ur PR synpunkt. FBFs arrangemang fungerade klanderfritt, nationell media var på plats och olika citat och intervjuer kan höras på engelska, finska och svenska från både tidningar, radio, TV och förstås på webben i olika versioner.

Jag sitter på Viking Line och väntar på att vår delegation anländer. Jag har gjort bort mig totalt och bokat buffet, som är helt utanför A: min, B: klubbens budget. Jag får se hur jag får till detta, men betalt är det.

Jag har inte varit uppkopplad och vet därför väldigt lite om dagens explossioner i Brüssel. Det jag vet är att jag, som vanligt (va hemskt att säga som vanligt i detta sammanhang) tänkte på offrens anhöriga. Jag vet som sagt alltför lite för att ge mig ut i några vidare utsvävningar, så jag nöjer mig med att säga att jag är ledsen. Återkommer säkert om nån dag då jag hunnit läsa in mig.

 

Det jag vet, oavsett hur många terrorattacker, eller vad det nu är fråga om, där är så kommer fotbollsserierna att köra igång. Dagens mediaöppning har varit ganska lyckad faktiskt. Åland United har gett intervjuer på flere olika språk och visat upp oss för landets medier. TV, radio, tidningar, rubbet var där. Dessutom de flesta av betydelse inom Finlands Bollförbund då det gäller damfotboll.

 

Utan att säga mer, annat än att jag hoppas det gick bra för Cajsa i dag, jag kommer att få höra om det inte gick bra ungar! Då lägger jag in en par bilder här under bara så får Vikingbåten ta mig hem till ledningsgruppsmötet tidigt i morgon!

Snart ska det beges sig iväg ut i natten över böljan den svarta mot Rikets huvudstad, medtagandes en åländska, en japanska och även en italienare, eller kanske man borde säga sicilianare. Jag fick en mail av en kollega i mer uppsatt position än jag själv som klagade på att han höll på att drunkna i jobb och därmed behöver mycket mer exakt info av mig. Så blir det. För att en inte ska drunkna måste nån annan åtminstone ta vatten över huvudet...

 

Efter skoldagens slut, då jag lyckades göra min Praktiska SO-grupp riktigt sorgsen genom att meddela att det vi varit med om i dag inte ens är det mest deprimerande de kommande lektionerna kommer att bjuda på. Miserabelt tyckte de. Sen tröstade de sig med att jag lovat de att få se Les Miserables då vi är klara med den här dyngan...

 

På träningen var det Richard som tog något av huvudrollen vad det verkade. Craig var mest arg på diverse apkonster han fick ta del av. Pille slängde en boll just så tokigt att jag vore orolig om jag inte redan vore far till fyra barn. Det finns så att säga så man kan unna sig att vara oförsiktig. I sin kännspaka finkänsliga stil meddelade Pille att "I didn´t think they would be that big..." Smidighet är väl inte vad de lär ut först i estniska grundskolor kan tänka?

 

Sue Ellen är nu placerad i sin nya hemvist. Vill ni träffa henne, handla hos vår sponsor, Sparhallen.

Med Sue Ellen liggandes huvudstupa i bilen och väskan med supportergrejor någonstans under hennes axel, eller egentligen peruken, som såg ut att ha lossat, körde jag på jobb för att umgås med vanliga människor. Ett andnödsanfall hos elev, en lektion om Slaget om Storbritannien, en allmän lektion med temat "man får inte skratta och ha roligt i skolan", läsning av e-post diskuterande blodprovers väsentlighet för fotbollsträning, samt spekulationer om cykelträning är bättre i Eckeröhallen eller någon annanstans och ifall Raquel kan vara ungdomsdomare utan att kunna engelska och så klart en massa till sitter jag här och lägger in en bild på

En inte helt okomplicerad helg börjar vara i paketet. Bara sista rycket på söndag kväll kvar och så börjar vi allt på nytt i morgon. Ålandsmässan inbringade majestätiska 325 € för Åland United och det tackar vi så klart för. Varför inte nästa år köpa till exempel 10 gånger mera än i dag? Betyder inte att ni som köpte gjorde fel, tvärtom. Ta bara 9 kompisar med allihop så har vi det fixat. En god arena att visa upp sig var det i alla fall, så tack till Ålandstidningen för utrymmet i er monter.

Det är något speciellt med kriser, dödsbud för sådana man bara vet vem är men inte känner, eller dramatiska överdrivna rubriker. Vem skulle minnas Vincent van Gogh om han inte blivit galen, Jim Morrison om han inte dött av överdos, eller Buddy Holly om han inte gått in i det där flygplanet? Min offentliga fundering om denna blogg försvårar för Åland United har engagerat folk utöver det vanliga i söndagsförmiddagen. Massor med positiv, snäll och till och med generande feed back har runnit in. Tack alla. Jag uppskattar att ni gillar dessa texter. De som inte alls har hört av sig är de som tydligen kritiserat dem inför mina förmän.

 

Man kan så klart säga, som många av er, att man ju inte behöver läsa om man inte vill. Jag kan också säga att jag inte behöver bry mig om vad folk tycker. Bägge stämmer. Detta handlar dock om att människor som inte alls skulle behöva ha med detta att göra dras in och får ännu mer att jobba med. Lite som då mina skolelever gör kollektivt uppror mot nån vikarie. Jag har inget att göra med det, jag borde inte bry mig, men det är en del av mitt jobb att ansvara för vad de där ungarna gör i skolan, alltså hamnar jag att jobba. De har lärt sig detta och jag upplever faktiskt att de försöker göra sina grejer mer diskret nu, "precis som Gestapo" som en ung man uttryckte sig.. Jag väljer att tolka detta som respekt och en vilja att inte lasta över mera på mig. Sen är det ju smart också.. Det ska vi inte sticka under stol med.

 

Av ovannämnda orsak vill jag inte vara till harm för Åland United med dessa texter. Är jag det, vänligen kontakta mig och inte mina förmän. De har mycket nog ändå och behöver inte få sådant här på sina agendor. Okej, tack!

Då vi lever i dessa förvirrande tider, undrar om inte alla tider genom tiderna har kallats förvirrande av dem som lever i den, har jag flere gånger uppmärksammats på några saker angående denna blogg.

 

1. Av någon orsak är den mycket mer välbesökt än jag någonsin trodde då jag började skriva lite på skoj 2009, 2015 och nu igen 2016.

- Det gör att jag känner att något av det jag gör känns rätt.

 

2. Folk som läser verkar ta på allvar det jag skriver

- Det gör att jag får fundera och ta ansvar över det jag skriver

 

3. Endel gillar det jag skriver och endel gillar det inte

- That´s Life, men jag måste fundera på vad som är värt och vad inte

 

Då jag började 2009, eller egentligen var det ju 2007, eller 2008 minns inte så noga, på en annan sajt. var det på kommando för att skapa intresse för flick- och damfotboll. Snart skrev jag om mig själv och mitt liv och mina åsikter ledde till att sajtens webbmaster stängde ner bloggen och ordagrant slängde ut mig. Mina närmaste och även en del av de dåtida läsarna, som var aktörer och föräldrar kring finländska flickspelare bad mig fortsätta och så kom jag på hur man gjorde och kunde starta upp denna blogg.

 

Här skrev jag på om regionlag, Åland United och familjen under 2009 tills jag fattade att spelarna i laget läste bloggen mer än de tog mig på allvar personligen. Därför slutade jag. 2015 fick jag till att starta igen. Det var mest då som en rolig hobby för mig själv. Jag behövde något att "slappna av" med och att skriva blev en fin ventil. Sen visade det sig att alla inte uppskattade det jag skrev av personliga orsaker och jag kände inte att det var roligt mera.

 

Nu senast, för några veckor sedan kände jag att jag hade saker att säga och började igen. Nu har jag faktiskt använt mig av bloggen för att skapa intresse för Åland United, fast jag skriver om folk i min näromgivning och ibland även allmänna ämnen. Fortfarande är tanken att bloggen ska vara min personliga dagbok och ett sätt att få sagt det jag har inom mig och dessutom vara ett sätt att kommunicera med människor jag inte träffar dagligen men som läser, till exempel min Mamma, min syster och min Pappa.

 

 

 

 

 

 

Det kommer ingen matchrapport på hemsidan före jag hunnit få till lite organiserad tid och tanke. Rufus gick just förbi matbordet, där jag sitter bärandes en moppehjälm och Sampe är tydligen ännu här. Gurkan och Fru Kickan samtalar om huruvida maten är färdig eller ej och för att veta måste Gurkan googla. Konstig mat säger jag. Emilia och Joel visar ABBA för Edit och Helmi.

 

Jag var rädd för det värsta i dag. Vi förlorade 1-4 och konstigt nog känns det som en lättnad. Vi kunde genomföra ett catenacciospel helt osexigt och cyniskt på ett mycket bättre sätt än jag hade vågat hoppas. Vi får även minnas att vi förlorade mot DIF med exakt samma siffror i fjol. Det här kan faktiskt bära någonstans... Så känner jag just nu... Omöjligt att förklara varför det känns så, men så gör det.

Just nu sitter jag i vardagsrummet vid mitt "skrivbord" och hör Edit från två håll. Dels kommer hennes röst från Rufus rum och dels ur vårt sovrum. Det visade sig att Edit tröttnat på morgonBolibompa och krupit ner med Emilia, som sover i Rufus säng. Därifrån har de kontaktar Fru Kickan, som sover i vår säng och nu pratar de med varandra över nåt som jag förstått heter Facetime... Roligt ska det vara på lördagsmorgonen.

 

Varför har Emilia sovit i Rufus säng då? Jo, eftersom Rufus och hans kompis Sampe har haft spelhåla i Lindas och Emilias rum och nu förhoppningsvis sover där. Sover de inte där just nu blir jag orolig, för jag har i så fall ingen aning om var de är, så tyst låter det. I går kväll var nån Adam också här en stund. Adam påstår att jag har sett honom duscha och att han bor 500meter från oss, så att så var det med den saken. Även i Edits rum finns det madrasser på golvet, men Pärla beslöt just i insomningsögonblicket att hon inte skulle sova här. Detta påverkade även Gurkans natthärbärge.

 

För ovana läsare vill jag påpeka att detta helt enkelt är en beskrivning av en ganska vanlig fredag-lördag rutin hemma hos oss... I går kväll, då jag kom hem från träningen vid halv åttatiden var Emilia på Mello-Maddes 18 årstillställning och Rufus puts väck, innan han då anlände med Sampe och den där Adam. Veckan har ju varit rätt slitsam så där på det allmänna planet, så jag tänkte att jag kunde ha lite fredagkväll och åt tacos samt smuttade på ett glas rödvin, som ju ska vara hälsosamt enligt självaste vetenskapen. Amigo Grande, Wild Kids och halva Let´s Dance avnjöts, alltid då och då assisterande olika personer i anslutning till mässan och dagens match och just då jag höll på att äntligen få se Thomas Wassberg dansa, något jag missade förra fredagen då jag skulle till färjan för bortamatchen, då ville Emilia att jag skulle komma och möta henne. Vem är jag att vägra en 17 årig dotter eskort en fredagkväll, så jag fick mig en timmes promenad mitt i sena fredagskvällen. Då vi var hemma satt endast Gurkan i vår soffa. Pojkarna var inlåsta i Rufus rum och Edit samt Fru Kickan hade somnat i soffan och lagts att sova, eller Fru Kickan lade väl sig själv då...

 

Jag fick därmed tillfälle att introducera Al Murray för Emilia och Gurkan. Jag vet inte hur imponerade de var, men jag älskar den karln... Emilia i sin tur kontrade genom olika klipp på danser och sånger som är fina på riktigt.

 

I morse vaknade jag av att Edit bad om att "Snälla, snälla. Jag får väl stiga upp!" Jo, varsågod. Då jag fattade att jag borde finnas i Baltichallen för att se till att mässan öppnats fick även jag spurta på lite, men lite morgonmålsgröt till Edit hann jag mikra... Därmed upptäckte Edit något som jag inte riktigt vet vad hon menar... "Torr gröt"... Undrar vad det var jag värmde åt henne.

 

En tur till Baltichallen har jag hunnit med. En delegation försäljare har anlänt. Eftersom jag glömde en liten grej måste jag tillbaka dit ännu innan jag hämtar upp Craig för matchen. Frågor har jag fått om dagens Åland United har den tunnaste matchtruppen någonsin. Svaret är nej. Men vi ligger väldigt nära. Jag vill inte måla Fan på väggen. Vi har gjort reklam för matchen och säljer biljetter och vi behöver alla intäkter, samt all good will vi kan få. Det som inte dödar det härdar! Låt oss hoppas att det stämmer!!!

 

Nu undrar Fru Kickan, via Facebook(!) om jag kan köra Edit till en kompis då jag åker och sen hämta henne då jag kommer hem. Svaret är ja på den första och nej på den andra.. Hej då!

Snabbt inne här och vänder i skolan då. Det ska vara lektion sägs det på schemat. Riktigt just alltså. Elev Ellen knackade just på dörren för att hon undrade vad jag gjorde... Precis vad man vill att alla ska göra så man liksom släpper allt, går till dörren och.. ja får en sådan fråga... Likt vår Herre får jag väl svara att jag förlåter henne, eller mig själv, för vi vet inte vad vi gör.

 

Undervisning har jag hunnit med hela förmiddagen faktiskt. Jag hoppas att 7B begrep att innebörden av Noas Ark är att vi ska ta tummen ur arslet, sluta skylla ifrån oss och ta ansvar för det vi gör! Kanske det inte bara är 7B som behöver den lärdomen... Men Noa han drack vin i varje fall. Det hoppas jag också göra, åtminstone lite lite i kväll efter bastun med Rufus och före(?) Let´s Dance, som Edit har bestämt att ska vara på agendan.

 

Jag besökte just mässan, eller det som ska bli mässa. Ett kommersiellt jippo som får en humanist som jag att må illa. Där stod i alla fall Sue Ellen och jag får åka där via efter denna lektion för att se om vår huvudman har hittat ett bord. En man dök upp precis då jag stod där i den blivande montern och pratade med Veronica som är chef för Ålandstidningens monter, varav ÅU ska vara en del. Han log med hela ansiktet pekade på mig och sade "Johan!" Jag tvingades dementera. Jag sade att jag jättegärna skulle vara Johan, men att mina föräldrar hade förkärlek till Ärkeänglar... Han gick.. Johan är tydligen någon som är huvudarrangör för mässan. Mannen tyckte jag såg ut och lät som om det vore jag... Usch då.

För det första. Det är bra att Landskapsregeringen visar att de bryr sig om barn, ungdomar, vuxna, natur, näringslivet, vad man twittrar om Åland, ja allt. Sen är det en annan sak vad man ska lägga sig i på detaljnivå.

 

Alla vi som spelat fotboll, eller varit tränare vet hur det är då någon som följer laget, må vara supporter, styrelsemedlem eller vad som helst, kommer fram och har åsikter om taktiken eller laguttagning. För det första är det roligt att någon bryr sig, för det andra är det bara besvärande eftersom, med all respekt, dessa åsikter sällan eller aldrig är grundade i samma referenser som tränaren har, som på daglig basis gör besluten. Ibland kan ett tips ur en helt annan synvinkel hjälpa, men besluten ska vara hos tränaren. Att sedan ha åsikter och göra upp riktlinjer över hur bollarna ska vara pumpade, vilka färgers västar man ska ha, eller hur länge uppvärmningen ska ta på tisdagsträningarna, det är sedan helt och hållet tränarens och den övriga lagledningens sak.

 

Därför, kära Landskapsregering. Jag vänder mig till er nu, då jag inte har någonting alls med den svenska diskussionen att göra och ser den finländska som aningen korkad den med. Skolorna är alldeles mycket välinformerade om att eleverna har smartphones. Vi ser dem och vi lever med dem. Den som är i bäst position att avgöra hur telefonen används under skoltid är just lärarna och rektorerna i samråd. Vi ser inte det som särskilt energismart att ni sitter på arbetstid och formulerar riktlinjer över hur mycket skolelever ska få använda telefon under skoltid. Vi ser det som mycket mycket mer relevant att ni jobbar för strukturer som tex ger lärarna och varför inte eleverna själva möjlighet att fortbilda sig i denna användning så att vi kan ha nytta av telefonerna i den mån pedagogen anser det vettigt och eleven kan tillgodogöra sig det. Det där är ser ni som att pumpa bollar. Materialaren klarar sånt! Gör ni viktiga saker istället så folket på golvet kan göra sitt utan att behöva läsa manualer om hur man ska göra sitt eget jobb skrivet av sådana som aldrig gjort det jobbet.

 

Detta säger jag till ministrar, jag som aldrig varit minister. Och jag gör det nu på morgonen för Gud vet när jag hinner skriva nåt nästa gång. Att jag skriver Vi då jag menar jag visar också det på en kunglig status.

Jag var duktig i dag och räknade fram att vi ligger ca 10000€ i runda slängar under målet för sponsorintäkter för klubben gällande 2016. Egentligen stannade det på omkring 12000€, men  sen fick jag en e-mail som säger att vi kan avkorta två tusen, ifall vi... Fru Kickan... Då du läser det här... Tycker inte också du att det där med att fira midsommar med familjen på landet, det är lite 1970-tal? Vore det inte jätteroligt om vi stannade i stan och liksom fanns bland folk... Åtminstone tills midsommarstången är uppe? Vore det inte bra? Jag tänkte väl det... Då är det bara att hitta till 10000 nånstans så kan vi flyta vidare en tid.

 

I dag var det inte att tänka på att hinna på träning, fast Emilia, utmattad efter fransyskorna, läste läxor istället för att gästa oss och dansträna, eller att Edits lag inte hade träning för att man fyller Baltichallen för Ålandsmässan. Just Ålandsmässan blev det som engagerade denna kväll. Sue Ellen har nämligen uppstått. Fru Kickan fixade ihop henne i ett nafs och där står hon i all sin fägring och väntar på att en monter ska byggas upp runt henne, vår nr 25...

Eftersom min befattning inom ÅU är ny, trots att jag mestadels sysslar med saker som jag själv, eller någon annan gjort förut, kommer det ofta nya vinklar på vad min roll innebär. I går fick jag en uppmaning att städa en lägenhet som vi tydligen hyr ut. "Det är vinylgolvet i vardagsrummet som måste skuras ordentligt (spår av skor ska bort), badrummets dusch och väggar ska avkalkas (grovstädas), spisen ska putsas bättre samt ventilationsrör rengöras". Så står det i mailet. Sen meddelas vidare att jag ska meddela då det är gjort så lägenheten kan målas om...

 

Eftersom jag har lite körigt just nu, med dels vardag, som ju vi alla och sedan även lite speciella arrangemang, såsom Ålandsmässan och match mot Djurgården, samt arrangemang kring de senares läger här på Åland i kombination med att Emilia och Rufus ska komma i helgen och gärna vill se mig, så säger de i alla fall, tänkte jag här höra om det finns några supportrar, eller annars bara vänliga människor som vill hjälpa genom att städa den där lägenheten enligt instruktionerna ovan. Lägenheten har nog en Mariehamnsadress som jag delger då någon/några anmäler sig.

Då jag bytte skepnad, eller mera gled över till mer administrativa uppgifter i Åland United stod det klart att det kommer att komma även matcher jag inte kommer att kunna vara med på. Därmed försvann för det första ångesten att organisera matchprogrammet enligt klubbens, FBFs och även mina egna önskemål. Jag måste säga att jag lyckats rätt väl under åren. Ingen konfirmation, eller studentfest gällande egna barn har uteblivit. Någon födelsedag har blivit halv och så där, alltid finns det något att ha dåligt samvete för, men organiseringen har funkat... Förstås får vi uppfatta det som en miss år 2011 då Steves bröllop kolliderade med HJK hemma. Detta tar jag inte på mig dock, jag skötte inte matchplaneringen ännu i det skedet som den spikades. Under hela säsongen låg dock en piska över mig. "Flytta matchen, skapa en naturkatastrof eller nånting" hette det. Sket sig gjorde det och jag fick debutera som huvudtränare i Damernas liga och inkassera en 1-4 förlust på Bengtsböle. Steve talar fortfarande om sin bröllopsdag som "The day when you lost me the League".

 

I år, medveten om att jag bara ansvarar för att få saker att funka kunde jag släppa detta och mycket riktigt blev det Pallokissat borta samma helg som Rufus konfirmeras. Eftersom laget reser hem under hela söndagen fattade jag tidigt beslutet att jag inte åker till Kuopio. Kuopio är pissigt att spela i annars också. Jag hade förlikat mig och oavsett kan jag ju inte vara borta från Rufus konfirmation!

 

Sen... Kauppila från Kuopio meddelade mig i går att matchen kommer att gå på Väinölänniemi istället för normala huvudstadion. En del av mig dog. Inte för att jag ännu heller vill vara borta från Rufus konfirmation, nej, jag kommer att vara där och vara glad! Men Väinölänniemi! Typiskt att det efter alla dessa år ska spelas där första gången jag inte är med!

 

Väinölänniemi stadion är en slags helig mark för fotbollsälskare. Inte bara KuPS, KPT, Elo, Rytkönen, Rissanen, Voutilainen jo, Lazarus och alla möjliga legender har spelat där. Själva stadion, belägen på en vacker halvö kring Kallavesi är historia, myter och bara vackert. Lite som Bollplan i Helsingfors, Råsunda i Solna, Gamla Wembley, San Siro och så vidare. En plats man bara vet och känner för. Jag har aldrig spelat på Väinölänniemi.  Inget lag jag tränar har spelat där. Jag har bevistat 2 matcher där som åskådare, men jag har läst så mycket, så mycket om den. I somras, då vi vilade under förmiddagen inför avresan dagen efter matchen mot Pallokissat gick jag på promenad från hotellet. Jag gick upp till Väinölänniemi, klättrade in på stadion, tog av mig foppa tofflorna och gick barfota i gräset. Jag gick en diagonalare så jag kom i kontakt med alla delarna av planen. Jag var noga att gå längs fotbollsplanens linjer, så som de hade varit om där funnits några. Numera används Väinölänniemi för Amerikansk fotboll och friidrott. Hålen för hörnflaggorna fanns där och jag tyckte mig känna att jag satte min fot där Aulis Rytkönen haft sin vid en par tillfällen. Det var en lugn kontemplerande promenad på heligt gräs i underbart sommarväder. I sommar ska alltså Åland United spela där. Jag är hemma då. Rufus är viktigare än Väinölänniemi och drömmen om att få vara delaktig i fotboll där kommer att förbli en dröm. En vacker sådan. Hoppas vi piskar upp Pallokissat i alla fall! För min och Rufus skull!!!

I dag är en stor dag visade det sig. Edit meddelade att hon ska besöka Strandnäs skola tillsammans med de andra dagisbarnen... Jösses. Inte bara två gluggar i munnen, nu ska hon gå i skola också. I höst börjar ettan, för vad jag förstod klarade hon skolmognadstestet, eller vad det nu heter nuförtiden.

Den enes ljus, den andres bröd och många spadar gräver liten grop. Vårt kollegiemöte sattes precis i stå, eller förlades till ämnesgrupper. Därmed fick jag läge att kolla e-posten inför avresa till träningen i Eckerö.

 

Kan man tänka sig. Det ser faktiskt ut som om vi får en kamerunska hit före midsommar... Nu har jag fått i uppgift att skriva en beskrivning till spelarens bulgariske agent och bland många andra saker uppmana henne, eller honom att förklara till henne att hon ska skriva till något som kallas för "enheten för uppehålls- och tillståndsärenden" i den finländska ambassaden för Kamerun, som ju så klart ligger i Nigeria. Bulgaren skriver rätt väl på engelska, spelaren uttrycker sig på afrikansk franska. Vad ska jag skriva då? Ytterligare meddelas att jag bör påpeka att adressen är rätt stavad och skriven. Den, adressen alltså, ska finnas att hitta på nätet... Så där som förr i tiden då elever lämnade in uppsatser med källförteckning: "Internet".

I går på sponsormötet då vi gick igenom vad vi har och vad vi behöver, valde vi att göra ett specifikt erbjudande. Vi ger er våra målvakter! Alla företag, eller privatpersoner, alternativt grupper och kombinationer, som önskas förknippas med Åland United och våra målvakter, så som "Detta går inte i retur" eller "Greppet som håller", kan och ska anmäla sig till mig nu, denna vecka.

 

För en summa vi kommer överens om (vissa ramar finns ju förstås) och till motprestationer vi kan deala kring (även här finns väggar och tak, men alltid dörrar...) kan du boka valfri målvakt eller bägge och ha henne/dem, som "din egen" hela säsongen!

Det är helt galet. Alltså inte på det sättet. Vår härlige ordförande gjorde det möjligt för mig att komma direkt från skolan till hans kontor och då blev vi färdiga med vårt sponsormöte lite över sex. Jag hann alltså bara lite försenad till Emilias skola och familjetilldragelsen där. Lite sen i starten från skolan blev jag i och med att någon hade tagit fast en rökare och så skulle det vankas kvarsittning. Jag var förstås kvarsittningsövervakare enligt listan, men sen dök Jarmo och Sune upp och ett litet byte ägde rum. Jag fick överta Sunes kvarsittning nu på onsdag och till mitt förtret såg jag att det redan fanns ett namn på kvarsittarlistan. Jag såg också att Magister Sviberg fanns som min bisittare, så kanske det skulle vara läge att hota med utebliven sms i morgon ifall inte motivation att sköta onsdagssittningen själv finns... Knappast blir det så i alla fall. Man är ju lutheran... Just det Lutheran. Nu minns jag vad som var galet... I går var det ju Marie Bebådelsedag och jag glömde att kommentera en av mina favoritkyrkohelger här i texten. Dessutom glömde jag att vara Trana och gömma godis i barnens använda strumpor vilket alltid sker just vid Marie Bebådelse.

Tillbaka i skolan och med en förmiddag då jag faktiskt kunnat fokusera på lärargebitet. 9A är tillbaka och som alltid på vårkvisten då man har nior börjar rosorna på kinderna blomma och humorn står högt i tak. 8E å sin sida visade först prov på stor konst då en religiös rörelse som kallade sig "Fri Från LeSkal" uppmanade alla 15 åringar att dränka sig för att bli fria från djävulen. Men inte alltså att dränka sig helt, utan bara nästan, så det ska vara nån nytta med det... Även mental dränkning lär vara möjlig, men den kan ta 5-6 år, så man är ju svingammal sen då den är gjord, framlade man. De hade fått sina profetior medelst brev skickat av en forskare som inte ville presentera sig. Alla människor är alltså likadana säger de. Målet är att alla ska vara unika och därmed lyckliga som sig själva... Då en kvinna hävdade att hon i alla fall var unik, stoppades hon bryskt med kommentaren "Det där är en illusion!" Bra, säger jag, bra! Sen kom vi på att de ska ha prov nästa gång också, men alla verkade ta det väldigt lugnt.. Då jag undrade varför meddelade man mig att de lärt sig under ett och ett halvt år att det inte är värt att skita på sig för sånt här, det ordnar sig nog... Med ett löfte om att påminna mig på onsdag att ha deras prov fixat till torsdag fick de gå. Bra ungar säger jag, bra ungar!

Då jag i dag upplevde en stund av harmoni i Mariebads bubbelpool lät jag några tankar svepa oförhindrade genom min säkert inte helt fräscha hjärna. Stunden i fråga var magisk. Edit lekte med Sigrid i bassängen och jag satt med två manspersoner i bubbelbadet. Olle, som är far till Sigrid och visade sig troligen ha deltagit i samma studentfest som jag år 1990, vi hade båda väldigt suddiga minnen av festen men var överens om att den var bra. Sen satt även Benny där. Benny hade ögonen stängda och sjöng för sig själv. Olle och jag satt mestadels helt tysta i varsitt hörn av den runda bassängen (hann ni med där?). Bennys sång blev paralyserande på ett positivt vis och Olles min manliga tystnad gjorde helheten till en mycket fin och lugn stund i mitt liv. Jag tänkte alltså under en par magiska minuter. Jag tänkte på hur bra jag ska vara under veckan som kommer.

 

Den här veckan vill jag vara en bra lärare. 9A återkommer från PRAOn, 8E ska ha nån slags religionsprov, alla grupper jag har behöver sitt och så ska ju Isac I leda sitt första elevrådsmöte. Förutom bara dessa synliga delar vill jag göra ett bra jobb och finnas till hands både kroppsligen och själsligen.

 

Jag vill även vara en bra Pappa. I kväll fick jag prata med Linda på skype i en hel timme. Vi kom in på ämnen som att det är helt onödigt att fundera på om Shakespeare var fascist och att de inte har påslakan i Kalifornien. Jag tror jag var en bra Pappa åt Linda under den timmen. Så vill jag även fortsätta. Jag vill också vara en bra Pappa åt Emilia, som har en par fransyskor hängande efter sig. I morgon vill hon att jag ska komma med på familjekväll och därför har jag försökt nå Ordf och Zacke i en vecka redan med frågor om jag kan komma tidigare till sponsormötet och således avvika tidigare. Hittills har ingendera svarat, så jag vet inte hur bra pappa jag blir där i slutändan. Fru Kickan och Edit skulle gå, men det gör ju inte min roll bättre eller sämre. Rufus har lyckats få mig att vara ansvarig för påskägg och läsk till honom genom att jag inte reagerade inom 5 minuter på hans facebookinlägg. Det ska han få, jag är väl en bra Pappa då kan tänka. Edit ser sin Pappa varje dag och jag vill vara så att hon fortsätter vilja berätta saker för mig och även att ha hemlisar som bara hon och jag vet, åtminstone något år till- sen slutar det ändå, been there done that!

Söndag morgon, eller snart söndag eftermiddag då jag ser på klockan. Skulle just ta mer kaffe, men Fru Kickan hade stängt kaffebryggaren, eftersom jag ju redan hade kaffe ju... Har även fått läsa lördagens Ålandstidning som lokaliserades hemma hos Gurkan och levererades av Pärla i bak och fram vänd klänning. Tack för den. Däri fick jag läsa ett kopierat matchinfo direkt från det jag själv skrev i torsdags. Det hade aldrig godkänts på gymnasialstadiet, frågan om är hur grundskolan skulle ställa sig till det efter årskurs 2.

 

Gårdagen var alltså den värsta matchresan någonsin. Kjelle höll inte fullt med utan hänvisade till juli 2012 då mer än halva laget, under Steve Beeks ledning blev i Åbo då de bara skulle se Italien-Spanien färdigt och därmed missade båten med sekunder. Den gången var jag i Sibbo och tar inget ansvar... I går var jag dock med och är, som jag framhöll många gånger, tacksam att Linnéa var där!

I dag blir det inte mycket kan jag säga. Sitter i en buss och har inte så många ord formulerade. I morgon kommer jag, ifall någon påminner, eller vill ha det, att skriva om denna dag som varit något alldeles i hästväg organisationsmässigt. Bara en detalj. Jag skickade smset till Fru Kickan om att jag älskar henne till Kjelle. det redan får vara en vägvisare mot de höjder denna matchdag nått.

 

Cupen, den tog slut för vår del, igen. Det ifrågasätts och pratas med förnuftets röst om varför man ens är med i denna tävling. Jag säger, man är med för att man finns. Åland United finns och då är vi med i Cupen. Jag är stolt över det och hoppas få uppleva ett år då vi även avancerar längre än till andra omgången.

En chill fredag sa Randolph. Jovisst. Beror förstås på vilka fredagar man jämför med.

 

Nu är jag i alla fall hemma nån timme och i natt bär det av mot Vanda, Dickursby och cupens första omgång. Otroligt men sant, vi vet nästan var alla är. Dock vet vi inte vart vi är på väg, ty det är en existentiell fråga som lärda och även helt puckade människor debatterar om.

 

Jag hann till Ålcom, samt även till träningen där vår Ordförande förärade oss med sin närvaro. Sedan hem och där hade Gurkan tillverkat mat som var kall pommes frites, uppiffade med varm pommes frites och dessutom god död höna i någonslags sås som jag inte vet vad är. Både hon och Fru Kickan har hamnat i perioden igen och hela köksbordet är fullt med småprylar som sammanfogas på olika sätt, eller nu verkar hon stryka nåt...

 

Jag stötte ihop med Rufus också utanför Vikingahallen. "Ska du ha stryk?" var hans hälsning till sin far som han inte pratat med på hela veckan... Bra att veta att han är frisk.

 

Raquel är fortfarande i Helsingfors. Vårt projekt gällande att få henne till ett hotell slutade med att jag skrev "Åk inte till Cumulus. Gå till nedre våningen" och att hon svarade "Jag är nu på Cumulus. Tänker sova." Så där är hon.

Allt började så bra i går kväll och fortsatte natten igenom. Visst var det kaotiskt i går kväll med, men på något sätt var det ganska gulligt med fyra simultana diskussioner på facebook, som jag bara skulle kolla lite innan jag skulle tacka för dagen.

 

Dotter Linda berättade om hur en Bibelstudiegrupp i hennes grannhus försöker värva henne, Giovanni redogjorde för mötet med Jani och om scenarion ifall Bri inte får sin transfer genomförd, En elev ställde frågor om hur hon skulle göra sin läxa i religion och Craig malde på om olika sätt att skaffa öl. Allt på samma gång. Men jag hade flow och det gick bara på. Aj jo. Cajsa meddelade också att hon läst här på bloggen att jag behövde vikarie den 22a, så hon erbjöd sig.

 

Även morgonen började fint. Edit vaknade, Fru Kickan tvättade toaletten med diskmaskinstablett och då jag öppnade e-posten såg jag att amerikanerna hade skickat över Bris transfer, som vi nu bara behöver betala... Som på moln ringde jag till Linnéa och Anne-Maj och bad dem göra betalningen. Att Raquel inte hade ordnat upphämtning från flygplanet klockan 9.30 som tänkt var en liten grej och jag väckte Danne, som skulle fixa det sa han... Nu vet jag att det var ett första tecken på ett begynnande kaos.

 

Lektionerna flöt på. 8F slängde käft som vanligt, eller är det jag som slänger mest... Jag mindes att 8G skulle komma tillbaka på eftermiddagen och jag kunde bara be dem "Komma igen". Med 7B lyckades jag hetsa fram ett crescendo och fick avsluta med min favoritscen: "JESUS VAR JUDE" kunde jag hojta för full hals och peka argt över klassen. Väl så...

 

Att Kokkola F10 antingen inte har begrepp om verkligheten eller så bara haft otur då de tänkte vem som ska styra klubben blev inte heller något som höjde ögonbrynen, bara mera onödigt jobb som vanligt, men det har jag vant mig vid då det gäller folk från den klubben.

 

Sen brakar det löst. FBF meddelar att vår betalning för Bri inte gått igenom. Den borde göras via nåt utomstående bolag och webblänkar och allt helskotta. Anne-Maj hävdar att hon gjort helt vad hon ska och mailat till någon Matti Meikäläinen som det står om i instruktionerna. Enda sättet att få tag i firman är med mail till något servicenummer som nu bekräftat att meddelandet är mottaget och att de betjänar fram till klockan 16. Bra, för detta måste vi ha fixat just före klockan 16!

 

Ålcom väntar att jag ska infinna mig för att hämta en grej till spelarnas nya internetlösningar i lägenheterna. Man kan undra varför jag sitter här då och inte använder håltimmen i skolan till att åka dit. Jo, det är för att jag guidar Raquel Infante på Helsingfors flygfält.

Redan för en timme sedan undrade hennes lägenhetskompisar om jag visste var hon är. Snart gav hon sig till känna, i Helsingfors. Planet hade vänt tillbaka och nu startar nästa plan klockan 19.05. Alltså ingen träning för henne och dessutom skulle hon komma precis i tid för att gå ombord på färjan som för henne tillbaka till Helsingfors. Nu håller jag på att försöka ordna henne till ett hotell, på nåt vis. Eftersom vi så klart inte har telefonkontakt och hon inte heller förstår så jätte mycket talad engelska försöker jag tolka hennes portugisiska länkar om hotell nära Helsingfors-Vanda flygfält och hjälpa henne att se hur det ska funka. Väskan hennes kommer troligen att flyga till Mariehamn och nån får hämta den här i kväll...

 

Inget svar ännu från betalningstjänsten. Ett mail har kommit av någon som tycker vi borde se över vår ungdomsverksamhet lite och försöka göra något som den åländska fotbollen har nytta av.. Okej, jag lovar.. Snart är 8G tillbaka och då ska vi prata om Prästens roll i 1800-talets socknar...

 

I morgon har vi alltså cupmatch. Sådan här längtan efter fotboll har jag sällan haft! Kickan sa att Let´s Dance börjar i kväll också. Va roligt!

Snabbt här i början. Fast endel kanske inte minns det så är jag faktiskt fotbollstränare. Jag blev riktigt glad och smickrad i höstas då två lag, eller klubbar med två lag på agendan, hörde av sig om jag kunde tänka mig att bli tränare för dem. Jag tvingades tacka nej med tanke på det jag omger mig med och hur jag gjort det för mig i Åland United. Men som sagt, jag är glad att någon mindes att jag gör sådant också. Nu i Åland United har jag fram till i år varit assisterande tränare vilket först betydde Robbans svans och komplement, sedan Markes assistent. Under dessa två ledde jag faktiskt övningar i hög grad och planerade dem enligt ganska styrda direktiv från coachen. Under Steve blev jag mest en BBC man (Bibs, Balls and Cones) samt läste läget, hoppade in där det behövdes och improviserade ibland övningar eller hela träningspass. Med vår förra huvudtränare var min roll mestadels bollplankets trots att jag då och då fick dra uppvärmningsövningar ur fickan. Med alla fyra har jag dock samarbetat väldigt intimt då det gäller större linjer och motståndaranalys samt matchupplägg. Kort sagt, jag har gjort det jag blivit ombedd om och det som har behövts, alltid med min tränarförmåga som grund, men anpassad enligt en styrd verklighet. I dag har Giovanni, Craig och Richard hand om de praktiska bitarna och jag står till förfogande som bollplank, fortfarande i grunden som en fotbollstränare.

Någon dag vill jag gärna igen ha möjligheten att själv styra ett lag. Det kan vara ett flicklag, ett pojklag, ett damlag eller ett herrlag. Om jag säger som det är kommer jag inte att tacka nej om jag någon gång ges chansen att till exempel träna ett Åländskt Öspelslag. Det har jag gjort förut om någon ännu minns det. Just nu går det inte, men kanske om några år.

 

 

Mina egna barn då? Jo, alla fyra har spelat fotboll. Linda började i 6 årsåldern och då jag kom med henne till andra träningen fanns där ingen som tog tränarrollen och så blev det för mig att verka, ja hur många år blev det? 5-6 år kanske.... Linda själv slutade efter 4 år, men då det inte fanns någon som ville ta över och , ja det var ju ett lag som man inte bara lämnar... Emilia spelade 2 år vad jag minns. Jag var ofta och såg henne träna och minns då hon spelade målvakt bland annat. Jag aktade mig noga att hamna in i lagledningen då, fast det kändes tokigt, trots att jag vet att det inte hade varit rimligt. Rufus spelade också en tid. Jag såg de flesta av hans träningar, men missade tex hans första mål i en match. Jag vet att han gärna hade velat ha mig som tränare, men jag kunde bara inte ta det då och... Ja, det kändes taskigt...

 

Med denna färdigt samvetskvalfyllda inställning åkte jag i dag med Edit och Sigrid till träningarna. Johan skulle där hålla föräldramöte och det vet man ju vad det innebär. Så många föräldramöten har jag dragit själv och så mycket vet jag vad allt innebär. Jag sökte inför mötet så mycket bekräftelse av Fru Kickan, som kallt meddelade att "säg nej!" Enkelt jo... Hela Åland och stora delar av damfotbollsfinland vet vad jag säger mig tycka är viktigt och så ska jag sitta och gömma mig på ett föräldramöte för att slippa göra nåt...

 

För en gångs skull känner jag inte att jag har dåligt samvete efteråt. Det dök ju upp 4-5 föräldrar som sade sig vara beredda att hjälpa som assisterande tränare, lagledare och rubbet. Jag kunde utan att känna oro också till sist säga att jag så klart hjälper om det behövs nåt... Alltså jag kan vara en riktig Pappa och känna förtröstan utan att se samvetet knöla ihop sig. Tack Johan Carlsson och tack IFK Mariehamn... Vem hade trott att jag skulle skriva så här.

 

Snart kvällslunk igen. Fru Kickan ska komma hem och så drar jag... Steve ringde just från WHA. Han börjar känna sig sjuk sa han... Jaahapp. Nej... Jag sa att jag inte kan nu!!!!!! Eller, det var Craig han ville åt för att säga som det var...

Snabbt snabbt två saker jag försöker lösa innan jag förhoppningsvis kommer iväg till Hövdingens högkvarter.

 

Eftersom jag ska till Helsingfors och Damernas Ligas medietillställning, samt ligaföreningens möte tisdagen den 22/3 behöver jag en vikarie. Jag har för första gången någonsin fått nej av alla jag frågat. Nu slänger jag ut ett erbjudande. Vill du testa på en lugn dag på högstadiet, med färdiga välfungerande lektioner i en harmonisk miljö? Anmäl dig pronto. Först till kvarn får mala, lite beroende på hur man tänker mala förstås.

Före jag säger något annat vill jag berätta att jag gillar volleyboll. I skolan brukade jag alltid ha 9 i gymnastik på hösten och 10 på våren. Detta mönster följde med hela högstadie- och gymnasietiden och den enda förklaringen jag kom till var att vi på hösten spelade basket och på våren volleyboll. I den ena grenen fick jag vara med i skollaget, i den andra inte. Eller mera bestämt, min roll i basketlaget var alltid att göra snabba inhopp till exempel om vi ledde och sinka spelet, eller så att psyka motståndarens tränare med mera. I volleybollaget spelade jag faktiskt volleyboll, kanske inte så bra, men ändå behjälpligt så vi kunde spela om medaljer i SFSI mästerskap och annat.

 

Förutom dessa historiska fakta har jag ju även volleyboll på nära håll nuförtiden då Fru Kickan tränar och spelar "lite på skoj", men ändå ungefär lika mycket som sådana som kallar sig tävlingsidrottare i många grenar... Jag gillar själva spelet, faktiskt 6v6 versionen mycket mer än beach-versionen och denna vinter har jag till och med sett några åländska herr- och dammatcher live. Jag gillar även folk som spelar volleyboll och sådana som följer med spelet som funktionärer och supportrar, så ta mig inte fel.

 

I dag stod det i tidningen att Öspelen på var det nu var igen, efter Gibraltar, inte kommer att innehålla volleyboll. Jag förstår att folk är besvikna. Volleyboll är ju en av de grenar som tilldrar sig störst supporteraktivitet, åtminstone bland de åländska supportrarna. Nu talas det om "katastrof" och om hur hela den åländska volleybollen är i fara på grund av detta svek av öspelsarrangörer. Nu ber jag er, snälla volleybollfolk. Visa att vi hade fel, då vi fnittrade åt er för en tiotals år sedan då ni vaknade till liv vart annat år för att vinna öspelsmedaljer och däremellan sedan hade "mellanår". Jag menar, det kan ju inte vara så att man sysslar med en idrott endast för att det ska ge en en plats i öspelslaget? Och ännu värre.. Det kan ju inte vara så att man satsar på sin gren endast de säsonger då det är öspel? I så fall har man ju rätt! Det finns ingen volleyboll utan Öspel. Detta tror jag ju inte på!

 

I min värld, både i den med fotboll och i den med vanliga människor, är verksamhet och liv uppbyggd av vardag! Vi kan inte utgå från att en elev kan skita i allt och sedan läsa på prov för att klara sig i sin utbildning, som faktiskt överraskande många icke-pedagoger verkar tro. Vi kan inte heller tro att vi bygger en sund livsstil av att i ett års tid satsa på ett maratonlopp. Det är vad som händer kontinuerligt under många många år, varje dag, som gör livsstilen, intellektet, idrottskulturen- eller vilken kultur som helst till stabil och någonting att ha i längden.

Det blev ingen ny dans för mig i dag. Däremot körde vi kosackdans. Eller en elev dansade kosackdans medan jag sjöng Kalinka. Bättre det än att dansa själv tyckte jag. Jag har gett upp mitt eget kosackdansande efter en olyckshändelse år 1989 då jag råkade slunga en sko i ansiktet på Elisabeth Religionslärare och spräckte hennes näsa. En sann och obehaglig händelse som alltså fått mig att sluta dansa kosackdans offentligt.

Bilden här under är den kanske mest spridda bilden på Åland United under det senaste dygnet. Giovanni fick för sig att uppvakta spelarna å föreningens vägnar med rosa rosor, med anledning av Internationella Kvinnodagen. Det kanske ligger något i min mors facebook kommentar i ärendet. "Det krävdes en italienare"... Mammor vet.

Skoldagen i dag avslutades med att jag kommenderades upp till en matematiksal, herreminje. Matematiklärare Diana var sjuk och jag av alla människor i världen skulle valla 7C i denna för mig fullständigt bisarra miljö. Jag gjorde en hederssak av att störa eleverna så lite som möjligt och fick min dom då en elev, innan han gick ut efter lektionen, ställde sig vid katedern, dunkade näven i den och sade, långsamt och med eftertryck: "Lova att du aldrig, aldrig mer kommer hit!" Med hit menade han troligen klassrummet, som jag förstod det. Jag insåg att han hade väldigt rätt, men kunde inte lova annat än att jag ska försöka mitt yttersta... Till Diana om hon läser detta kan jag berätta att eleverna nog, enligt instruktioner läste om procenträkning och sedan räknade A eller B uppgifter samt fick 3 uppgifter i läxa... Jag skötte mig nog, men som vi lärt oss är det ingen garanti för att det är tillräckligt bra. Jag anser till slut att matematiklärare inte ska vara sjuka!

 

Sen har dagen medfört en stigande irritation gentemot kontorsarbetare och tjänstemän, lie sådana som jag själv är alltså... Jag förstår och begriper hur bra som helst att olika typs ärenden måste behandlas sakligt och att det ibland tar tid. Men jag vet också att man, om man har en vilja att hjälpa, kan skynda på ärenden och göra dem lättare för kunden, eller vem det nu är, att få till en lösning. Jag har säkert fel, men i dag har jag känt, inte en ovilja, men en saklig icke vilja, som gör att jag känner mig både maktlös och dessutom väldigt irriterad, antagligen helt oskyldigt gentemot vissa avdelningar i Finlands Bollförbund, Lemlands kommun, Migrationsverket och många till. Jag förstår att man som byråkrat är viktigast i världen på precis den blanketten man själv ansvarar för att är rätt ifylld. Men att ha att göra med 10 stycken med olika viktigast i världen grejer då man egentligen borde syssla med helt andra saker gör att även en lugn och långsam en som jag kan bli lite småknäckt.

 

I kväll är det i varje fall herrarnas Champions League på TV. Sedan några år tillbaka fungerar jag som min kollega Magister Svibergs personliga CL-assistent. Det är mitt uppdrag att någon gång innan avspark, varje tisdag som Yle sänder CL skicka ett sms till just Magistern i fråga. Han kommer då ihåg att byta kanal, slå på TVn, gå ur bastun, ta sig hem, eller vad han nu behöver för att se matchen från Yle 2. En gång, för två år sedan glömde jag att skicka SMSet. Vad hände? Jo, Magister Sviberg missade matchen. Gissa vems fel det blev. Nu, då han kom på att Sveriges TV 3 också sänder CL och därmed onsdagsmatcher är möjliga för honom har han väckt frågan om att SMS servicen borde gälla även onsdagar. Jag tänkte i detta skede låta honom växa och se om han klarar att ansvara själv utan SMS på onsdagar. Funkar det ej får vi utvärdera och planera framåt hur förfara.

 

I kväll bjuder Yle 2 på Real Madrid-AS Roma. Mycket tyder på att detta blir Francesco Tottis sista match i CL. Senast lagen möttes, hemma i Rom satt han på bänken och kom in de allra sista minuterna. Troligen faller Roma ur årets CL i kväll och då kan det bli sista gången vi ser Kungen av Rom i internationell fotboll på elitnivå. Jag hoppas han får spela, om inte annat för romantiska och symboliska orsaker. En till av de mytomspunna spelarna man kommer att minnas ännu om 50 år blir för gammal. Vi kan alla ha fel och han fortsätter, men inget vettigt ger oss den möjligheten som sannolik.

Först en historie från vår matsal. Mat-Inger vill ju alltid vara i fokus och meddelade högljutt att i dag är potatisen vegetarisk, så vi bara vet det! Mycket riktigt föll en ung man i fällan och i totalt samförstånd med mig, av alla människor, ondgjorde han sig över att allt ska vara konstgjort nu för tiden. "Finns det ingen riktig mat mera?!" sade han på ett vis jag bara kunde älska. Ännu roligare blev det då kompisen bredvid avslöjade den bittra sanningen. Potatisen är en rotfrukt, alltså vegetarisk... Min dag blev genast mycket mycket ljusare än den redan varit. Heja människan. Det ÄR roligt att leva!

 

Sedan då till dagens tema, Internationella Kvinnodagen. Jag har lärt mig och förstått att, hur var det nu som kollega Tanja sade, att gratulera en kvinna på Kvinnodagen är som att gratulera Jesus på långfredagen. Det fick mig att tänka på att det kanske inte är så puckat i alla fall. Vad vore Jesus utan Långfredagen? Precis som vad vore Jesus utan Judas? Och vad vore kvinnodagens syfte utan ojämställdhet. Alltså är det skäl att gratulera kvinnor för deras existens och existensberättigande på jämlika villkor som symboliseras av kvinnodagen. Att man sedan med fog kan tycka att det är en tragedi i sig att kvinnodagen behöver arrangeras är lite som att tycka att Jesus inte behövde dö, utan att vi ju borde förstå det där med Gud utan det... Yeah, read me?

 

Jag är, som tidigare nämnts feministisk i min världsåskådning. Jag anser nämligen att ett kön inte kan medföra speciella färdigheter och dugligheter hos en människa. Jag är hopplös på bilar, men vill diskutera känslor. Fru-Kickan renoverar väggar och pratar bara om hon måste. Ändå är det hon som föder barn och jag... Ja, ni vet... (Om ni ej vet, vänligen kontakta mig så kan jag ge tips på lämpliga sidor där ni kan lära er hur saker och ting går till).

 

Eftersom varje människa föds med egna speciella gåvor och fysiska egenskaper blir vi ju alla långt vad vi blir utifrån det. Att samhället sedan förstärker vissa beteenden och roller utifrån genussynvinkel varken vill eller kan jag dementera. Däremot är jag inte övertygad att det alltid är helt negativt. Jag är en stor bullrig farbror och beter mig därför som en stor bullrig farbror. Mat-Inger är ingen stor bullrig farbror, men hon beter sig ofta som en sådan... Eller är det så att hon beter sig som en tant? Eller.... Kan det hända att både hon och jag bara är stora och bullriga? Det tror jag är kärnan i det hela. Vi är som vi är! Behandlar vi varandra som människor utgående från de individuella förutsättningarna, då är vi ganska jämlika i grunden som jag ser det..

Kjelle gled nära under träningen i dag och med ett finurligt leende undrade han. "Nå, vad serverade Mat-Inger i dag då?" Enkel fråga kräver ärligt svar, så jag berättade att vi haft död fisk och förstörd potatis. Det var helt dugligt måste jag erkänna. Alla vet vi vad det ska bli av maten sen då vi ätit den...

 

Då vi talar fisk går tankarna osökt till gårdagskvällens diskussionsämne. Jag hade klarat att publicera en lista på svenskar som inte irriterar utan att bli korsfäst. Däremot drog några, kanske inte ivriga men i alla fall läsare igång en diskussion om ett stavfel jag tydligen gjort i samband med den första listan, den om irriterande svenskar. Där hade jag tydligen skrivit om fiskspråkiga kommentatorer. Jag hade menat Pentti Salmi, Juha Jokinen, Antero Karapalo och de övriga kommentatorerna som var de enda man kunde höra ur min barndoms TV. Nu kom dock min ungdoms store profil, historieläraren själv, min förebild i lärarskrået under de första aktiva åren, självaste Magnus Perret in i matchen. Han hade hittat stavfelet. I stället för att konstatera att jag hade fel, gällde det nu att bli konstruktiv. Vi hade helt enkelt uppfunnit ett nytt begrepp. Fiskspråkighet eller kalakielisyys som det skulle heta på finska... På engelska blir det... Fish... To speak fish... Enkelt.

Hittills har denna måndag inte varit så produktiv, vad det känns i alla fall. Min hustru Kickan förvånar mig varje gång=varje morgon, då hon alltid ser ut att ha extremt bråttom. Hon liksom springer mellan de olika aktivitetspunkterna, så som två badrum, tvättställningen, sopisar, bilen, klädhängaren, bilen igen och så pustar hon och stånkar att hon är sen... Alltid försvinner hon ut för att packa bilen, så Edit blir på efterkälken. Jag undrar lite vad hon egentligen packar i den där bilen, men hon verkar trivas med att leva så där. Själv är jag mera långsam av mig, men planerar istället olika scenarion och prioriterar så jag inte drabbas av panik varje morgon. Alla gör det på sitt sätt.

 

I skolan träffade jag sedan direkt på elev-Felicia som borde vara på PRAO. Jag tänkte så klart att hon satt någonslags personligt rekord i att bli avskedad, men hon bara kom förbi för att säga hej sa hon. Konstig flicka! Sen har förmiddagen bedrivits med studerande elever och aningen om antiklimax på torsdag då 8E ska presentera sina religiösa sekter... Jag menar, vad kan man vänta sig av rörelser som heter "Fri Från LeSkal", "Habsahe", "Gabens Vittnen" och några till...

 

Mitt i det ovannämnda har 14 e-postningar och några sms skickats angående olika aktiviteter förknippade med Finlands Bollförbund. Giovanni satsar stenhårt på den första riktiga lagträffen i Eckerö och vi hoppas både han, bilen, datorprojektorn och spelarna kommer att vara fräscha och krya både före och efter. Själv hoppas jag hinna i alla fall nästan i  tid, ty jag ska ha ett möte med självaste Sportchefen för Ålands Idrott.

 

Cyprus Cup går vidare och jag kunde se att Jeglertz gått tillbaka till mer eller mindre gamla goda startelvan från säkert de flesta landskamperna de senaste åren. Jenny Danielsson finns där dock med, som ett fräscht tillägg. Dagens motståndare är Polen och då man nämner det landet kan jag inte få bort denna unga dam ur mitt minne. Det var hett, det var Sarajevo, det var...

Så var det dags. Helgen har planat ut i söndag kväll och hysterisk energi flödar i olika forum. De flesta gällande unga flickor som vill spela fotboll...

 

Jag har lite lovat att erkänna att jag faktiskt inte irriteras av alla svenskar, Det finns ett överraskande stort antal, förutom de släktingar och vänner jag redan har redogjort för, som inte bara inte irriterat utan även förtjust mig på olika nivåer.  Som tidigare är denna lista högst subjektiv och följer ingen gradering, så det första namnet är lika viktigt som det sista eller det fjärde. Alla är så jätte jätte jämlika, som i självaste Sverige! Företrädelsevis håller vi oss igen inom idrottsvärlden så det hålls aningen begränsat i alla fall.

 

Honom kan man ju inte irriteras på. Han gled in, han gled in, han gled in hos oss (igen), fick oss att kämpa och att ge, allt vad vi hade, fick oss att vinna guld- men inte igen utan för första gången. 1995, året då alla finländare sjöng på ren svenska. Curres "Lite bättre" filosofi har även jag använt i både skola och fotboll, med framgång!

 

Min första huvudtränare i Åland United. Ledde laget i fyra år och fick år 2009 sin stora seger, trots att det svallade duktigt i kulisserna. För mig blev han en vän och vi håller kontakten så där sporadiskt. Just i kväll har han skrivit och undrat hur det står till med mig och ÅU. Han planerar att komma till Åland i sommar och kanske får vi se honom på WHA.

 

Ishockey igen. Vem minns inte när Vitrysse kostade Tre Kronor. Tommy Salo med sina urfinska föräldrar var en väldigt populär svensk den kvällen hemma hos oss, eller mig, jag tror jag bodde själv på den tiden, eller kanske det var före, minns inte.

 

Två spjutkastare som visste sin plats. Aldrig minns jag att någondera kom bland de tre främsta i en enda Sverigekamp. men att heta Pihl och Keihäs, samt vara svenska spjutkastare, det är inte bara fritt från irritation. Det är helt underbart! Inte ens att Jari senare kom ut och berättade om sitt dopingmissbruk har fått mig att tycka att han är mindre sympatisk. Go Raimo och Jari!

 

Tyvärr dog Ronnie alldeles för tidigt då bilen han körde exploderade. Han var faktiskt en av min barndoms favoriter i Formel 1 åren före Keke Rosberg kom fram. "Vår Keke" som det stod i svenska tidningar för att hans mor förlöst honom i Sverige eller hur det nu var. Keke är mycket mindre svensk än hans son Nico, som representerar Tyskland är finsk. Så det så! Dock vill jag återkomma till Ronnie Peterson och önska hans minne att bevaras med respekt.

 

Här finns absolut ingenting att säga annat än att min hatt åker av, eller skulle åka av om jag hade någon. Legendarer. Alldeles unika personer och idrottare i sin tid i sin gren. Jag erkänner att jag hellre var McEnroe än Borg då vi lekte, men respekt för den tyste långhårige spelaren vid baslinjen, det hade jag.  Jag minns då Stenmark skulle åka störtlopp och jag bara blundade för att jag kände det som ett lumpet reklamtrick. Stenmark skulle åka slalom och storslalom i sin stickade mössa. Punkt! Zlatan som ung var redan med på min andra lista. Nu, då han mognat till sig anser jag att han går in som en av de 10 bästa fotbollsspelarna i världen just nu. Det redan är så stort att jag måste ge honom den respekt han således förtjänar.

 

Då mitt "yrkesintresse" gällande fotboll för kvinnor tändes på allvar i början av 2000-talet var Sverige så rysligt nära ett VM guld, i USA år 2003. Hanna Ljungberg var den där lilla Gerd Müllertypen längst fram och i försvarslinjen fanns en riktiger ordentliger back från Norrland. Hanna Marklund! Jag hävdade i sten att alla som gick omkring med svenska landslagströjor med namnet Ljungberg hade fel nummer. Hanna Ljungberg spelade ju med nummer 10. Han den där andra Ljungberg kunde ta sitt färgade hår och sina hallonbåtar och porrfilmer eller vad det nu var han skröt om och låta rätt Ljungberg sälja tröjor. Hanna Marklund är i dag en i mitt tycke väldigt insatt och god expertkommentator vid såväl dam- som även herrfotboll i svensk TV. Mycket goda spelare på sin tid bägge tu. Jag har en gång fastnat i en hiss med Hanna Ljungberg dessutom. Hennes skratt lät precis som på TV och då hon till slut förstod att jag faktiskt pratade svenska hade vi en rolig stund tillsammans i cirka 20 sekunder innan hissen funkade igen.

 

 

Närmare 50 människor har meddelat att de vill ha en lista på svenskar som inte irriterar mig. Den kommer före midnatt. I detta skede är jag hemma och svänger en stund, då Rufus spelat innebandy och förser sig med lunch och jag snart ska iväg för att hämta hem Edit (och Pärla) från kalaset de är på. House of Cards snurrar fullt i vår TV, Emilia lämnade köket då Rufus kom in. Det hörs som om han äter... Bra, folk mår så väl som de nu mår antar jag.

Denna lördag är ett utmärkt exempel på hur man kan känna sig fri och ledig, men ändå göra lite nytta, typ. Just nu har jag alla mina barn, förutom då Linda som snart väl vaknar där i Kalifornien, under mitt tak. Dessutom fru och grannar.

 

Eftersom det ju blivit klart för hela världen, eller åtminstone den delen av planeten som läser åländska tidningar hur jag resonerar då det gäller Melodifestivaler osv behöver jag inte komma ut tydligare. Eftersom Krista Sigfrieds inte gick vidare har jag en klar favorit i kvällens Andra Chansen, som man laddar för för fullt här hos oss. Dolly Style! Alla förklaringar överflödiga!

Under jullovet gjorde jag en av mitt livs fyra rituella resor till London. Jag har varit där med Linda, Emilia och nu även med Rufus. Där andra åker till Thailand och skidar i bergen eller vad de nu gör, där samlar jag till en resa per barn till London för att få umgås med dem i en stad som jag känner som min fast jag inte A hittar där eller B alls har något ursprung ur. Helsingfors kunde jag visa upp lite närmare och det kommer jag säkert att göra, men London är en stad jag kunde bo i. Det har jag känt varje gång jag varit där, med barn eller utan. Edits tur kommer om ett antal år då jag hunnit samla ihop till den resan.

 

Det jag ville komma till med inledningen var att jag köpte en Tottenham halsduk åt min systerson Eliel då Rufus och jag var i London. Eliel fyller år på nyårsafton och vi skulle åka till Sibbo där hans familj bor, i direkt anslutning till mina föräldrar, direkt efter nyår. Jag hörde med Eliels mor huruvida Eliel, som i mycket påminner om mig som liten och är väldigt sportintresserad, har ett favoritlag i London. Det trodde hennes mor inte och således stod det mig fritt att välja en klubb som skall bli Eliels livsöde. Det är så, man väljer själv, eller så väljer någon åt en. En man (eller kvinna för den delen) kan aldrig fly sin fotbollsklubb, oavsett var man jobbar eller lever. Då jag gick in i den lilla gatushopen och skulle välja halsduk såg jag ett väldigt litet utbud. Där fanns Chelsea, Arsenal, Manchester United (I LONDON!) , Manchester City (I LONDON!!!!!!) och så Tottenham... Valet blev lätt. Jag kan inte köpa en Manchesterhalsduk i London. Dessutom vill jag inte bidraga till Arsenals och Chelseas redan överfulla supporterflöde. Inget illa om klubbarna och det finns många även i min bekantskapskrets som varit hängivna i nöd och lust (Jag nämner inga namn nu, som tex Kigge, Edgar, Thomi, Jonas, Anders, Sanna eller någon annan), men det verkliga livet består av ett långt långt tärande lidande... En förvissning om att allt kommer att bli bra och sedan de stora besvikelserna som följer flere gånger per år. Tottenham är ett perfekt exempel på en klubb som borde kunna vara så mycket mer än den är på planen. Så tänkte jag då jag gjorde Eliel till Spurssupporter kring nyår. Och vad händer? Första gången sedan 1961 ligger Tottenham nära ligaseger. Okej, många matcher kvar, men de är faktiskt där och nosar. Förlust mot West Ham i helgen hindrade dem från att gå upp i topp för första gången sedan 1964... I dag är det dags för det stora North London derby. Det legendariska mötet mellan Spurs och Arsenal på White Hart Lane. Alla nya läsare, alltså nya i livet, får ursäkta, men detta är det stora klassiska Londonderbyt. Så omtalat, så stort.

Precis före sista lektionen var slut i dag knackade det på min klassrumsdörr. Jag hade ju 8G där inne som ivrigt studerade den ortodoxa kyrkans leverne och ve, men så klart öppnade jag då jag såg att det var elever ur min 9A som uppenbarligen ville mig nåt. Jo. så här är det, ville de berätta... Jag har ju sagt till dem att om någonting går lite så att säga på skit, då ska de säga till mig först, så jag inte behöver få alla nyheter av upprörda kolleger. Nu ansåg eleverna att det lite hade gått på skit och att jag nog säkert skulle hamna att jobba, viket jag har förklarat för dem att vill göra så lite det bara är möjligt... Riktigt exakt vad som inträffat ville de inte gå in på, men de ansåg att hela klassen nog varit skyldiga och att jag säkert skulle få höra om det samt få en hel del extra jobb. Vi kom överens om att de skulle försvinna ur huset så fort det bara går och inte återkomma på en hel vecka. Jag skulle använda den veckan till att lugna, trösta, täcka igen spåren samt glömma...

 

9A är på PRAO nästa vecka, så den delen håller de. Jag har ej ännu fått rapport om vad de har gjort, men jag är beredd på det värsta, vilket ofta är bra, då det oftast är mycket lindrigare i verkligheten. Få se om jag sedan kan stå upp för mina delar av överenskommelsen. Det där glömma vore lättast och det här och nu!

 

Eftermiddagen och tidiga kvällen blev sedan ett stort äventyr. Giovannis bil gick ju inte igång igen heller. På samma gång meddelade Bri att de inte kan bära upp de nya sängarna eller ner de gamla, utan behöver lite armar till.. Zacke åkte som sagt dit för att hjälpa med sängarna. Jag fick köra till Sviby för att ta Giovanni till Jomala för att dra träningen. Medan träningen höll på och Giovanni förevisade hur man drar i tröjan och skuffar sin motståndare, han ville visa på mig och inte på flickor sa han, så han försökte flytta på mig och slutade först då jag buffade honom halvt omkull. Simultant med detta körde Lillemor och någon bilkunnig ut till Sviby och drog igång bilen. På samma gång gav Zacke upp med sängarna eftersom man behövde vara fler och han själv liksom bara var en.

 

Då träningen var slut körde jag Giovanni hem igen och kollade att han fick igång bilen, som behöver manuell pumpning med chocken, samt hörde att Lillemor och Bri har bestämt att sängarna får hållas där de är över natten och någon ska bära dem i morgon. Giovanni tappade sin hemnyckel och eftersom han bott i Borgå tyckte han att han inte behöver låsa dörren alls... Jag är säker på att nyckeln kommer fram. På basen av Craigs redogörelse hade han varit i Eckerö och sett Craigs debut i IFK målet i 0-2 förslusten, så bilen har i varje fall gått en väg.

 

Hemma väntade Emilia på att åka till dansen. Då jag var hemma igen åt jag kall hamburgare ur plastförpackning, eftersom jag helt själv fick välja vad jag ville äta sades det och lät Edit sitta på min mage medan "vi" kollade på barnprogram. Till min stora glädje började Amigo Grande, Guds eller mera bestämt Ola Selméns  gåva till världen i dag. Bättre program får man söka efter.

Så skedde det då! Elevrådet valde ny ordförande! Albin den Store abdikerade och efterträddes av Isac I . I valdebatten inför valet gav alla kandidaterna uttalanden som tydde på en viss kritik mot gamle ordföranden och hans regims brist på handlingskraft. Albin den Store bemötte det hela med lugn, trots att han i sitt avslutningstal, då han ännu hade tre minuter kvar innan det var slut, som en ledamot påpekade, hänvisade till uttalandena som rena och skära personangrepp.

 

Själv vill jag också lite försvara Albin den Store. Hans regim har präglats av visioner. Många av dessa kommer inte att förverkligas överhuvudtaget, men en överraskande stor del kommer att kunna bli nästan som han menade inom si så där 10 år. I det skedet kommer ingen mera att minnas vem Albin den Store är... Så förgänglig är Elevrådsberömmelsen i högstadiet.

 

Man genomförde faktiskt två reformer under dagens valmöte. Det ena går ut på att gamla elverådsfunktionärer numera ges möjlighet att använda sin titel i evighet. Felicia tillexempel kan alltid kalla sig "Elevrådssekreterare Emeritus", enligt dagens beslut. Vad Albin den Store kommer att kalla sig.. Gissa! Det andra beslutet var egentligen en kupp då en självutnämnd "Inofficiell elevrådsskald och författare" dök in och trummade igenom att en sådan befattning numera ska finnas i KHS elevråd. Så blev det. På frågan om vad en sådan gör definierades: "Hen bevakar och dokumenterar elevrådet och framförallt dess ordförande på ett företrädelsevis negativt sätt i ord och skrift." Väl så! Världen har gått framåt sedan jag var ordförande i Sibbo Grundskolas Högstadiums elevråd och då hade som min enda stora fråga att få till en ordförandeklubba. Detta misslyckades då. Albin den Store hade under sin regim samma fråga på tapeten. Tror ni han lyckades? Så klart!

Jag har de senaste dagarna vid en par tillfällen upplevt de klassiska ögonblicken i en mans liv då man känner marken försvinna under sina fötter, man hör ett sus i bägge öra och världen omkring en blir grumlig och blandad av diverse färger och former utan egentlig skepnad. I går uttryckte jag min häpnad över att en elevgrupp inom en åttondeklass bad att få arbeta utanför klassrummet. Då fick jag, av en kvinnlig elev så klart, den klassiska "ursäkten": "Du ser... Det är inte du.. Det är vi.." Houston, we have a problem!!!

 

I morse kom Fru-Kickan ut i köket med ett väldigt allvarligt uttryck i ansiktet. Hon hade pannan rynkad och hela hennes habitus andades en aura av att nu var saker inte bra. "Du låter det väl inte bli som det var tidigare", sade hon till mig. Hela jag ryckte till i kramp, fast det säkert såg ut som om jag rapade eller nåt. Vad i hela friden kunde hon mena, tänkte jag. Just nu känns det som om jag inte behöver fler kriser att hålla i liksom. "Ditt skrivbord" fortsatte Fru Kickan, "Du kan väl städa upp det så det inte svämmar över av en massa papper..."

 

Snälla Fru Kickan. Gör inte så där! Du har ingen aning om vad du ställer till inom mig! Jag plockade nu bort tre tidningar och fyra papper som jag inte behöver innan jag åkte på jobb. Snälla låt det som är kvar vara där tills jag är hemma från träningen i kväll!

Minns ni filmen "Livet enligt Rosa"? Jag minns den, men det har ingen betydelse, för denna text har inget alls med filmen att göra, det var bara ett sätt att skapa en rubrik som inte alls har relevans med texten.

 

Eftermiddagen och kvällen har i sin korthet varit... rutinmässigt mångfasetterade. Då jag till slut kom iväg från Kyrkby Högstadieskola där Vicerektor Koskinen håller i spiran i Rektor Granbergs frånvaro, körde jag direkt och plockade upp Emilia från hennes skola, hämtade en av Edits leksaker från Fru-Kickans jobb som hon tagit dit för att visa, jag har alltid undrat vad de gör på de där privata sektorns businesskontor, och så åkte vi för att hämta Edit och på samma gång då Pärla, eftersom Gurkan ringde då vi kom fram till Dagis. Framme på Dagis sålde jag min 100e målkortslott och om alla betalar har jag alltså tjänat minst 3000€ åt Åland United. Bra! Bara 297000 till då så går vi jämnt ut, ungefär, bara vi inte sover över i Kuopio, eller flyger till Uleåborg, eller äter annat än cafeteriamat på Viking Line...

 

Hemma sedan blev det middag. Eftersom jag lagade den blev det animalisk föda med död gris eller vad det nu varit och inte ännu befruktade hönsembryon. Gott var det i alla fall. Edits träning väntade. Som vanligt hämtade vi upp lagkompisen Sigrid på vägen och tog oss till Baltichallen där Johan väntade eftersom ju Christian var sjuk i dag. Johan körde en bra träning för flickorna. Jag drog som vanligt iväg mitt i träningen och körde Emilia till dansen, för att komma tillbaka och ta över de sista 20 minuterna då Johan behövde glida iväg på nästa träning. 3v3 och 3v2 matcherna blev då en 6v5 match, som till all lycka slutade 1-1. Hemma visade Edit sin storhet genom att själv tvätta håret. Dock var hon inte riktigt säker på vad hon hade satt för medel i. Nå, jag brukar ju själv alltid ta ur den blå burken, men fråga mig inte vad det är i den, eller vad det står på etiketten...

En ny parasit har kommit till, som vi Anti-Rasister brukar säga...

Nåja, jag hör till dem som aldrig retat upp mig på kungafamiljer. Den svenska kungafamiljen kunde faktiskt ingå på min lista över svenskar som inte irriterat mig. Jag önskar Victoria och... vad heter han... Daniel all lycka och glädje, samt Estelle ett riktigt fint storasysterskap. Må lycka och glädje följa den nye prinsen i hans liv!

Klockan har nått det magiska 14.50 och e-post börjar trilla in.

 

I dag har jag försökt att faktiskt fokusera på att vara lärare, framom offentlig klåpare i ÅU kostym. Detta har lyckats lektionstid, men alla tider däremellan har varit rätt intensiva med allt som inte angår skola, men nog just Åland United, eller som det förefaller, hela världen.

 

Om jag har varit bra som lärare i dag har jag väldigt svårt att riktigt bedöma. Jag brukar tycka att jag borde ha blivit taxichaufför. Inte för att det är ett lätt eller simpelt yrke, men det är mätbart. Lyckas du köra kunden dit kunden vill och dessutom få betalt, då har du gjort ett bra jobb. Om jag har lyckats som lärare, det ser jag faktiskt egentligen aldrig. Går det väldigt bra för någon i livet är det knappast min förtjänst, men skiter det sig för någon är det troligen mitt fel...

Så här såg det ut inför en lektion i dag, då jag fann en elev löpande omkring i min jacka... Jag hotade genast att börja klä mig i hennes kläder, vilket resulterade i att hon ville vara på bild med mig "för jag är ju berömd"... Snacka om antiklimax då vi 35 sekunder efter att denna bild togs satte igång med att köra Martin Luthers livshistoria. Själv tyckte jag det var alldeles lysande. Hur eleverna mottog det, det får jag, som jag sade längre uppe aldrig veta, egentligen.

 

Även i övrigt har jag varit väldigt elevorienterad. En klass ville undervisa mig i en cool dans som skulle göra mig populär.. Jag lärde mig "stegen" men kollade med en annan klass som bekräftade mina farhågor. Dansen är inte alls cool och jag blir inte alls populär om jag dansar den lite när och var som helst som barnen förklarat... Vissa tror att man är född i går eller nåt. Sen har jag också blivit van vid att elever inte känner till Björnligan, Fantomen, Kung Triton och andra väsentligheter. Redan tanken på att de skulle kunna diskutera huruvida Von Pluring och Guld Ivar Flinthjärta är samma person är så ute ur min verklighet att jag inte ens sörjer numera. I dag upplevde vi dock en ny bottennotering. En elev hävdade i sten att hon inte visste vad Rumpissar är. Hur har vi hamnat hit? Vart är vi på väg? Hur ska jag kunna undervisa barn i historia, samhällslära och religion om de inte vet ens de fundamentalt mest grundläggande sakerna, som vad Rumpnissar är och varför Guran har lättare att kissa än Fantomen? Skandal och en urholkning av allmänbildningen, ja hela bildningen!

 

Bara en så där 2-3,,, 8 saker till här då innan jag packar ihop, ser om jag får tag i Giovanni för att stämma av lite och sen tar mig till Svärmor och Svärfar där Edit lär befinna sig. Svärmor brukar även ha rört ihop lite mat, så hoppas få en liten smakbit.

 

Finland- Wales torde vara i halvtid just nu. Såg en ganska fräsch startelva presenteras. Både Julia och Adde, av de närmaste bekantingarna, skulle starta. Ska bli spännande att se vad det blir.

 

I kväll hoppas jag få det mesta undan i tillräckligt god tid så jag ska kunna skämma bort mig med West Ham-Tottenham klockan 21.45, tror jag det var...

Om man inte visste bättre kunde man tro att Åland United nått över nyhetströskeln. Stora rubriker i ena tidningen i dag igen och radion ville göra direkt telefonintervju precis då jag skulle säga hej då till Edit och Fru-Kickan i morse...

 

Låt mig nu säga så här, här på denna personliga spalt. Vi har faktiskt allt under kontroll! Det är inte så att vi gång på gång överraskas av plötsliga vändningar och måste göra förhastade beslut. Vad vi än gör så har vi en plan B, som är genomtänkt redan före vi besluter att gå in för plan A. Så även i fallet Giovanni. Ingen dramatik alls finns i denna dispensansökan. Vi har klara planer och allt kommer att funka. Tanken var bara inte i detta fall att det skulle ges så stort pressutrymme. Nu skedde det och jag kan bara säga som den store Sledge Hammer: "Trust me, I know what I´m doing!"

Vi lever i populismens och dumhetens tidevarv. Så brukar folk säga och jag mest bara grymtar något till svar, eftersom jag nog håller med, men tycker i alla fall om att lite problematisera. Just nu är jag faktiskt inte säker på vad jag ska tro dock. Egentligen är det ju ingenting att bry sig om, men det verkar finnas sådana som gör det. Med denna lilla text vill jag berätta för er alla som oroar er eller förfasar sig: Jag är ålänning! Jag har bott här i snart 20 år, undervisat åländska ungsomar i åländsk grundskola, spelat i och tränat åländska fotbollslag och uppfostrat åländska barn. Ni kan vara säkra på att jag är genuint på Åland Uniteds sida då vi möter tex Pallokissat eller Honka. Ja till och med mitt älskade HJK får vika då min klubb Åland United spelar! Orsaken att jag säger detta är att folk i dag ifrågasatt detta. Att jag skulle stöda Åland, eller Åland United då vi möter lag från finländska fastlandet.

 

 

Nu är det lite bråttom faktiskt.

Khym Ramsay ska hittas och lagets minibuss ska köras till Långnäs i väntan på Giovanni som anländer i natt. Nu har jag faktiskt tänkt att han själv ska få köra den till Sviby. Som han sa: "Det är ju en ö, hur fel kan jag hamna". Ser någon i natt eller i morgon en miníbuss med en ihjälfrusen italienare i, då vet ni att ni kan vara i kontakt så jag vet att skaffa ännu en ny tränare...

 

Herreminje vad jag kom i fas i dag. Lite tungt förstås att det finns klasser som vägrar erkänna att de hört talas om Olympiska spelen och mitt 9A som söndrade kaffekokaren. Den gick i molekyler, åtminstone kannan. Vet ej vem det var, men på tavlan hade de skrivit att det var Sofia.