enligtvirta

Då jag skulle skriva de gånger jag har nåt att säga får det visa sig att i dag är en sådan dag. I går röstade UEFA om Jerseys medlemsansökan och som vi kan läsa i olika medier och på nätet godkändes inte öriket som en självständig UEFA nation denna gång. Självklart sattes den gamla diskussionen igång igen och folk uppmanar Ålands Fotbollförbund att göra det samma, alltså att ansöka om UEFA medlemskap. Eftersom frågan är viktig för mig valde jag att, som jag brukar, säga ifrån. Jag tycker INTE att Åland ska bli ett självständigt fotbollsland, åtminstone inte i detta skede.

 

Så klart har jag anklagats för att vara negativ av princip. Även nationalismen har påtalats. Jag ska alltid nämligen motarbeta Ålands försök att klara sig utan Finland, sägs det. Man hävdar att ett åländskt landslag i Nations´ League skulle bli en symbol och en världsberömd statushöjare för Åland. Därmed senast inser vi att vi pratar om herrar och inget annat än herrar. Vårt damlandslag skulle få kvala i ett förkval för EM kvalet ungefär vart fjärde år och där skulle vi fajtas med Malta, Litauen och Färöarna typ om att få en plats i det egentliga kvalet där Finland, Ryssland och Schweiz kan dyka upp... Jag ser så klart inget illa i det, men i praktiken innebär ju detta att en åländsk fotbollsspelare i ganska ung ålder måste välja om hon ska representera Åland och därmed få se just en seger hemma mot Liechtenstein som en topp av karriären, eller då tex Finland och att faktiskt kunna få spela i ett EM- slutspel och delta i VM, samt OS kval... Tar vi våran Adde så skulle hon vid 15 års ålder ha kunnat hamna inför beslutet. Hade hon då valt Åland hade hon i dag inte varit ett EM och VM slutspel rikare. Hade hon valt Finland hade hon aldrig kunnat "komma hem till Åland" och se om hon skulle kunna ställa upp i Öspelen,eller spela nån match för ÅFF med sina gamla kompisar.

 

Detta är i mycket känsloargument, men de facto har vi på Åland möjlighet att, speciellt som ÅFF nu verkar satsa på förbundslagen även utanför Öspelskonceptet, vilket är förträffligt och de som läser mina inlägg från 2009 ser att jag tyckt så länge, låta spelare representera Åland och dessutom ge dem möjligheten att spela för ett land de har medborgarskap i, tex Finland, Sverige, Kenya etc.

Då det blev läge tänkte jag säga något lite om att sälja målkortslotter. Ni vet de där korten som Åland United säljer varje år. Man skriver in sina kontaktuppgifter och förbinder sig att betala 1€ per mål ÅU gör i Damernas Liga inkommande säsong. Gör vi över 30 mål kan man begränsa sig till att betala 30€, men en hel del folk betalar ofta hela summan. I gengäld deltar man, då man betalat under hösten nån gång i ett lotteri vars huvudvinst är 1000€ från Mattssons i Godby att handla för. Allt som allt, för att citera Gerts: "Det är en bra grej."

 

Varje år förutsätts man sälja dessa lotter. Det hela målas ibland upp som ett stort stohej och såsom väldigt besvärligt. I dag, eller med start i går kväll via sms då Magister Sviberg beställde en målkortslott, har jag sålt ett block. "Alla som är något" har deltagit, förutom Randolph som inte hejar på Åland United...  Detta betyder att, om alla de jag sålt till betalar minst 30€ efter säsongens slut, då kommer jag alltså att ha tjänat in 750€ åt Åland United under denna förmiddag. Som en av våra funktionärer sade: "Nu borde Marknadsföringsgruppen ställa sig upp och säga- Vi säljer järnet!". Alla som inte fick köpa av mig i dag och ändå vill ha en målkortslott. Hör av er till mig, så ser jag till att ni får vara med! Röd Bettan och Svärfar fick de två sista i dag...

Gamla Testamentet lär oss att allt har sin tid, precis som om vi skulle behöva nåt Gamla Testament till sånt... Sant är det emellertid och ibland äter vi av livet medan livet ibland äter av oss. Olympiska Spelen, sportlovet och så vidare är på väg att ta slut. Livet däremot gör det inte. Även jag har fått resignera en aning, speciellt efter min sjukdom förra helgen och nu är det bara så att vissa saker helt enkelt inte blir gjorda. Närmast kanske detta gäller att i ur och skur uppdatera denna blogg.

 

Jag kommer säkert att skriva fortsättningsvis. Speciellt kommer jag att skriva om jag har något jag tycker jag vill säga, oavsett om sådana som vill begränsa det tycker så eller ej. Då jag återstartade skrivandet senast var det just för att jag kände att det skulle vara roligt. Som med allt jag gör ligger det roliga i tvånget och kravet. Nu gör jag helt enkelt en punkrevolt mot mig själv och skriver då jag själv vill och då jag kan. I och med hur jag gjort det för mig, var jag spritt min säd och var jag doppat min näsa, samt hur jag förtjänar min familjs dagliga bröd gör att det troligen inte blir så mänga naturliga luckor på en tid och då jag beslöt mig för att inte skapa dem själv, som jag gjort i långa tider, utan ta dem om de bjuder ut sig, då ska ni inte vänta er några många och långa förklaringar.

En kort minut, en kort sekund. I dag har det inte varit mycket givet eller taget på så många sätt. Sally har snuva och Världen snurrar kring det. Just nu hör jag henne andas och det är ju för väl... Få se när andningen förstärks med gutturala vrål. Fru Kickan hittade en lucka i vårt schema och kom fram till att hon ju kan träna tisdagskvällar också, vilket hon just nu gör då jag ju kom hem från träningen i Eckerö precis då hon skulle åka. Nu är utmaningen att hon ska sova så Chelsea-Barcelona kommer igång här utan att liksom bli osedd.

För att någon alls ska läsa lägger jag en bild av Sally från sin fyramånadersbesiktning här.

Jag lever igenom ett tillstånd av fysisk ohälsa, för att använda mig av uttryck som passar i tiden. Senaste natt uppnådde jag så kallad oprovocerad sömn och nu är det bara ett huvud som består av en hel del ämnen som kunnat sätta den mest intresserade balsameraren på prov, samt ett malande illamående och obalans antingen till följd av, eller så just därför. Summa summarum börjar jag må bättre och snart kommer det säkert att vara bra. Gurkan klämde fram det förhatliga uttrycket, som bara finns i genusvetenskaplig teori (och jo, även läkarvetenskaplig har jag hört men det är propaganda, helt säkert) Manflu. Oavsett har jag inte varit till någon nytta för någon alls under de senaste dygnen och i mina feberhallucinationer har stora delar av mitt och hela mänsklighetens varande rannsakats.

 

I dag steg jag upp med bestämd avsikt att sluta pallra och få igång lite verksamhet. Jag fick en förmiddag med Sally, som jag tyckte hade vuxit. Ja ja, jag var i koma i ett dygn, men visst hade hon vuxit och dessutom mindes hon mig... Något som inte hade gett sig var e posten, eller behovet av sådan. Jag har nu under söndagen lyckats "komma ikapp" allt som jag inte varit i kapp med och säkert förorsakat stress för andra som troligen tyckt att allt var under kontroll fram till att jag började nojsa igen.

 

Dessutom har jag sett på ishockey. Jo jo, jag såg skidstafetten och skidskyttet också, men just den där herrishockeymatchen verkar ju vara en nationell angelägenhet. Eller vad då verkar? Den ÄR ju en nationell angelägenhet, precis som hela Vinter OS. Det är inte bara i de svenska stugorna man berättar om 1970-talt då hela skolan stod stilla när Stenmark åkte. Det är inte bara i Brasilien som skolor och offentliga inrättningar stänger när fotbollslandslaget spelar i VM. Också i min barndoms Finland tittade vi minsann på OS i skolan om det gick på skoltid... Jag måste i så fall minnas Lake Placid 1980 och ha fel, för de tävlingarna gick ju på natten. Jag minns minsann då Mommo steg upp vid 3 tiden när Finland ledde mot Sovjetunionen i ishockey. Jo, vi förlorade så klart på slutet, men vi hade en stund. I högstadiet fick vi inte se på skoltid minns jag, eftersom jag var en av dem som starkast drev på en rörelse för fritt OS tittande som en mänsklig rättighet under Sarajevospelen 1984. Det slutade med att, så hette det i elevskrönorna, bara lärarna tittade... Men något kollade vi på i klassrummen i lågstadiet. Det var skidning, det vet jag. Det måste ha varit skid VM. Och sedan också Ishockey då Isvestja turneringen nackade på. Det var tider det...

 

I dag, eller under någon stund här under dygnen funderade jag på detta. Hur självklart det var att idrott och dessa stora tävlingar ansågs viktiga. Jag hejade för fullt och såg det så klart som en självklarhet att man tittade om man bara fick. Det slog mig aldrig att det kanske även då fanns folk som inte alls var intresserade. Sådana som det dyker upp i dag än här och än där.

Ett av mitt livs dåliga beslut måste ha varit att åka till träningen i Eckerö i går. Inte för att det inte gav mig glädje, eller för att jag inte fick saker gjorda, utan för att jag mådde ännu värre då jag kom hem. Kvart över sju ungefär lade jag mig i min sons säng på anmodan av Fru Kickan. Jag väcktes sedan kvart över sju, men på morgonen av mitt telefonalarm. Natten hade varit äventyrlig. Av nån orsak hade jag hela tiden för mig att jag var min son och att jag inte fick någon som helst reda på det som skedde. Varannan timme vaknade jag och bytte sida, för att fortsätta hallucinera. Klockan 7.30 undrade Emelie om jag skulle komma på jobb i dag, så hon kunde stiga på på vägen... Det skulle jag.

Jag har alltid varit en sådan där cynisk person som inte dras iväg med strömmar då dessa...strömmar.. En bra bok är en bra bok om den som läser den tycker om den. Inredningen är fin om de som bor i den gillar den. All fotboll är intressant. Jag vidhåller det där sista, eftersom jag tycker att all fotboll ÄR intressant. Så värst mycket finsmakare har jag dock aldrig varit och det som finns, det lever vi med liksom, eftersom fotboll dessutom är viktigt...

 

I går kväll, då jag låg i soffan hopkrupen och frysande lät jag mig dock betagas av Real Madrid-PSG. Jag tror de flesta uppfattade den matchen såsom så kallad bra fotboll. Vad var det som gjorde det hela så bra då? Jag funderade över det och kom fram till att det helt enkelt berodde på att spelarna, lagen och tränarna är så bra och att de fick ihop det till något bra just därför. Enkelt och prosaiskt, trots att man egentligen skulle behöva vara lyrisk...

I morse då jag, efter att ha fått upp Edit, sökt Bosse utan att finna honom och hämtat upp spelaren Sara till skolan, steg in i mitt klassrum såg jag direkt en tutt. Alltså inte ett naket bröst utan helt på finlandssvenska en sugmojäng för babysar. Sally hade lämnat sina spår efter i går.

 

Själva mötet gick faktiskt jättebra. Sally upphittades ur sin moders famn i Vikingahallen då jag i sporrsträck återvände efter min in out visit i Eckeröhallen inför träningen och direkt efter vårt kollegiemöte. Sally fick åka upp till klassrummet och föräldrarna som fanns på plats visade stor förståelse till min lättnad. Sally själv pratade inte så mycket, men man tolkade det hon sade till "Manchester United"... Jag vidhåller att hon sade "Juventus" jag... Till Gotland ska vi tydligen med klassen i augusti, passligt under Damernas Ligas landslagsuppehåll och en mamma som i sin, eller kanske på grund av sin frånvaro valdes till ansvarsperson för kakförsäljning bekräftade i morse att hon väl får göra det då...

Jo, det där. Nu tänkte jag fyra iväg tisdagens text så här på måndag kväll så den säkert blir gjord. Tisdagen blir nämligen inget för kvinnor och barn, fast den just mestadels handlar om dessa. För 7G betyder Supertisdag att de träffar mig på morgonen och jag pratar om Jesus. Sedan träffar de mig igen på eftermiddagen och jag fortsätter att prata om Jesus. "Amen" sade deras klassföreståndare. Jag sade "Jomen". Jag kommer också att hålla lektioner med andra om helt andra saker, som till exempel varför Indien blev brittiskt och sådant där. Sen gäller det att få in lite ishockey, Finland-Kanada och sprintskidning i medvetandet. Utgår från att alpina kombinationen och herrarnas slopestyle och halfpipe gått väl under natten och morgonen, så dessa reder sig säkert.

 

Så långt funkar det säkert ganska vanligt, tror jag... Sen hade jag förberett för en tisdag med kollegiemöte och därefter ska jag hålla ett föräldramöte för min klass vårdnadshavare då vi ska dryfta huruvida augustiresan till Gotland ska genomföras och hur den i så fall ska finansieras. I kväll, alltså i dag måndag, då Fru Kickan kom hem från träningen och jag satt i soffan med Sally som minsann pajat alla djuren i de olika böckerna jag våldläst för henne så hon skulle spy lite mindre, då meddelade hon ivrigt att hon ombetts spela match i morgon...

 

Jag tycker av princip, att om man ombeds spela match, då spelar man match! Fru Kickan får helt enkelt föra och hämta Edit från dansen och sedan ta med henne och Sally till lagets samling på Vikingavallen. Jag är på kollegiemöte, sedan kör jag ut till Eckerö för att göra en grej jag måste göra där i anslutning till träningen och kör blixtsnabbt tillbaka. Sally får helt enkelt komma med på föräldramötet. Ja ja, så där har de flesta mammor säger väl just mammorna... Nå, då blir det helt enkelt att hinna, samt leverera info, samt föra diskussion med föräldrarna som de facto själva känner sig ditsläpade. Jag vet hur det är, jag är själv tvungen att bevista en hel del föräldramöten som just förälder och jag vet inte hur jag skulle uppskatta det om den som kallat till mötet hade en skrikande baby med sig. Det kommer dock att gå.

 

Vi kommer sedan att åka hem och troligen lägga den då helt fasansfullt trötta flickan och invänta volleybollresultatet. Meningen är sedan att jag även ska informera Magister Sviberg om att Tottenham-Juventus spelas med kick off 21.45. Sen ska jag se Tottenham-Juventus själv. Då kanske det även finns någon liten middag att tugga i sig.

Något hände i går och natten, då den skulle försöka tränga på blev en existentiell upplevense för mig. Tankarna om att få börja om som 12 åring följde mig till sängen, då jag helt kallt beslutat att dagens jobb var klart och att jag visste att Newcastle United kom att vinna 1-0 mot Manchester United och TVn följaktligen kunde stängas av. Jag lade mig bredvid Fru Kickan och hörde Sally knösa lite längre bort. Edit sov under sitt täcke i sitt rum, jag hade just släckt hennes lampa. Hon hade precis läst vidare i "Godnattsagor för rebelltjejer" eller vad nu boken heter. Min son hade meddelat att han hade sitt på grej och de två äldsta flickorna kör på med sina liv på var sin ort. Där låg jag.

 

Medveten om att damernas slopestylefinal, en gren jag bryr mig om exakt vart fjärde år, skulle gå om några timmar och att jag lovat Sara i laget att hämta upp henne då hon ska till skolan och jobba, tänkte jag att den där medvetslösheten skulle infinna sig. Men nej. Jag såg framför mig hur jag somnar där och vaknar upp i Sibbo som 12 åring och gör mig beredd att gå till Söderkulla skola år 1983 på vintern. Jag tänkte mig detta som i en av de där filmerna man ser hur man transporteras in i en annan kropp. Min tanke blev. Om jag råkar ut för det, hoppas att jag inte har några minnen av detta liv med mig då... Eller, visst skulle jag ha nytta av dem. Jag skulle kunna bli en riktigt hyfsad fotbollsspelare, för att inte tala om vilket skolgeni jag skulle bli. Kanske jag skulle kunna fixa flickvänner på ett sätt jag aldrig gjorde då. Jag tror jag vet hur man skulle göra, typ... Men sen då?

 

Eftersom det liv jag har är det liv jag har... Skulle jag i en repris försöka göra allt lite bättre än jag gjorde det i min första omgång? Hur skulle det påverka vad som händer sedan? Hur skulle det vara att bli en så mycket bättre spelare och student än jag var? Hur skulle det påverka de vänskapsrelationer jag hade? Skulle jag jobba för att få till mina första tre barn? (Här blev det redan så hemskt att jag bara försökte somna nån gång...) Skulle det ens vara relevant för mig att flytta till Åland? Skulle jag i så fall ens ha något med Fru Kickan att göra, för att inte tala om Edit och Sally... Här märkte jag att jag faktiskt hade sovit, för jag hade magvärk och vände sida, samt såg att klockan var halv 4 (snart slopestylefinal hann jag tänka).

 

Det är så mycket som finns för att jag har gjort de val jag gjort. Endel av dem är medvetna och baserade på den begränsade kunskap jag hade då jag gjorde dem. Endel är bara konsekvenser av situationer som uppstått. Hur vore det att se damfotboll på 1980-talet och veta hur det blir på 2010-talet? Hur vore det att veta att det liv jag har nu inte skulle gå att få till om jag väljer på annat sätt i vissa speciella situationer, tex åker till Malta och spela proffsfotboll för nåt skitlag som jag i detta liv tackade nej till. Eller om jag skulle ha svarat vettigt i telefonen då hon där ena ringde och ville träffas... Redan de sakerna hade kunna förändra allt från vad det är i dag... Så grät Sally och i det samma ringde larmet... Morgon redan... Edit ska ur sängen, flaskor diskas och Enni Rukajärvi har vunnit brons...

Denna söndag, som inneburit hemmavistelse, för att hemmavistelse ska vara bra, innehöll också för min del en promenad runt WHA med Sally i vagnen. Jag såg en ensam kille träna fotboll vid bortre målet på konstgräset, en skidåkare skida runt löparbanan på stora arenan och så var det fullt med bilar för ishockeyn hade ju viktig match. Eftersom jag hade ringt till de flesta för att göra klart att jag inte liksom negligerar nåt, eller glömmer saker jag är ansvarig för, eller glömmer att fråga om det är något nån vill att jag ansvarar för för att vara exakt och funnit att de flesta jag ringde var på kalas, med eller utan barn inblandade, lät jag mig slås av två tankar.

 

Den första tanken var att killen som tränade vid ena målet faktiskt hade en idé om vad han gjorde. Bra övning, teknikbaserad men man såg att han fått god undervisning. Mottagning med rätt fot och kroppen öppen så första beröringen kunde tas åt valfritt håll, fast det nu var statiskt uppbyggt och i princip bara ett håll han kunde gå åt för att passa bollen utan att behöva löpa 50 meter för att hämta den. Bra rytm, bra touch och en fin bana. Det är sällan det händer numera, men jag kände fjärilarna i magen. Så där hade jag också velat förstå att göra. Jag fördrev i unga år tusentals timmar, jag vågar säga det. med boll sparkande, jonglerande, vändande, passande mot vår garagedörr, mot granen som inte mera finns där och på Massby plan mestadels mot bollplanket. Jag gjorde allt jag kunde för att bli en fotbollsspelare. Eller, jag gjorde allt jag begrep... Den här killen har fått hjälp på vägen. Inte att jag inte fick det. Jag hade goda och intresserade tränare. Dock inga heltidsproffs som den här gossen har. Därmed kan jag säga att allt blir bättre och trots att jag inte skulle vilja ändra på fundamenten i mitt liv vore det kittlande att få bli 12 år igen och göra den där fotbollssatsningen en gång till. Sen vaknade Sally och helt andra saker behövde åtgärdas och vardagscynismen slog till där i söndagsskymningen.

 

Den andra tanken jag fick, då jag sett pojken slå en par bollar förbi mål och ändå hålla tempot samt explosiviteten i rytmförändringarna var att den där sponsorn som ser till att folk bjuds på herrishockey jättegärna kunde få bjuda alla på damernas liga i fotboll också... Det vore färre människor involverade så det skulle kosta mindre. Det är dock både ofint att önska och dessutom säkert dumt att tänka sig att detta kunde appliceras på damidrott, så vi lämnar det som en tanke bara...

 

Då vi talar damidrott har folk igen aktiverat sig eftersom det är OS. Nu tror folk att det ojämställda mellan män och kvinnor som gäller i fotboll, ishockey och de stora lagsporterna gäller i hela idrottsvärlden och alla grenar. Därför börjar man nu igen prata mot OS och idrott. Om jag blir trött? Jo det blir jag.

Att vi människor för världen framåt genom att agera Rumpnissar känner vi till, eller åtminstone de som haft prövning i att bevista mina lektioner. "Voffo voffo" frågar man och piskar därmed fram svar... Skulle inte ormen ha ställt den frågan till den menlösa Eva kanske vi fortfarande skulle löpa omkring nakupelle och gosa med varandra under vindruvebuskarna. Då hade bland annat mobiltelefoner aldrig uppfunnits.

 

Några voffo voffo har dykt upp och kommer att fortsätta göra det under söndagen.

 

Varför släpper vi in mål på hörnor? Ja, nå. För det första har väl laget inte tränat så värst mycket på defensiva hörnor hittills och dessutom tar inte de spelare som finns i zonen riktigt ansvar och agerar tillräckligt aggressivt.  Då blir det mål. Varför spelar 3-4 av ÅUs A-lagsspelare för IFK Mariehamns damer i dag? För att Samuel sett det som ändamålsenligt för spelarna och utnyttjar faktum att vi har ett riktigt farm/reservlag, äntligen. Varför hade vi inga bollkajsor i går? För att varken ansvarspersoner eller någon annan tyckte att det var så viktigt väl? Helt säkert svar har jag inte på det, men precis som vad det gäller våra fasta situationer måste vi bli bättre på det där! Ska vi vilja att folk tar oss på allvar, då måste vi börja med att ta oss själva och de uppgifter vi har på just allvar!

Av olika orsaker sov jag i soffan i natt. Det var inte jag som gjort nåt illa, inte heller någon annan, men med tanke på trafiken i sängen efter att OS invigningen setts 2 och en halv gång efter den utsökta middagen som även min son dök upp för att inmundiga, blev så ymnig att jag helt enkelt skulle ha varit i vägen om jag legat på min vanliga plats. Därav väcktes jag av Edits röst som ropade "Paappaa. Kan du komma och byta blöja på din yngsta?!" På den vägen är vi nu.

 

Vad ajg sett har natten inte inneburit mycket mer än fallande freestyleåkare och förlusteri mixedcurling. Dock fick jag, med Saly i famnen följa med då Krista Pärmäkoski tog oss (sig själv jo, men ni vet hur det är med sådana där medaljer) ett brons redan under första officiella OS dagen. När hände sådant senast? 1964 typ?

 

Edit följde med skidningen genom mina rop, för hon ville absolut se ishockey sa hon. Just nu är Sverige-Japan 1-1 efter tå perioder i damturneringens första match. Japan, ni har gjort det förut!!! Då med män och i ett annat spel. men håll ut nu, putta in ett mål till och få till en riktig brakskandal för den svenska pressen att sörja! Jag litar på er!

 

Sen har vi lite backhoppare och Kaisa Mäkäräinen på gång under eftermiddagen, men då är jag på jobb i Eckerö.

Eftersom det är stenbråttom läger jag in en liten liten text, för att göra det ännu mer oöverkomligt. Denna fredagseftermiddag har innehållit det mesta en fredagseftermiddag kan och ska innehålla. Först underhöll kollegan M med sina berättelser om elevers nära döden upplevelser då hon visar Kaurismäkifilmer. Sedan har Bosse ringt 4 gånger och jag har ringt honom tre... Det har resulterat i att jag hämtar de färdigtryckta uppvärmningströjorna från tryckeriet typ nu... Bollarna från FBF meddelade han att var för stora för mig, antar att han menade lådorna, så det blir väl till nästa vecka med dem... Så hörde Miksu av sig med ett meddelande som hon ville skriva på finska så jag kunde framföra det till Samuel och Anders, på svenska då....

 

För att göra allt riktigt surrealistiskt på riktigt höll 8A en namnomröstning för ängeln de lämnat i klassen bredvid Hjärtrud, Måd och kokosnöthuvudet Anders. Fina förslag, som Göran, Krister, Ängla och många till framlades. Vinnaren blev sedan... Lucifer. Ängeln Lucifer alltså.... Det är ju bra att den som besegrade Lucifer faktiskt var Ärkeängeln Mikael... Det sade de sig veta förstås. Det hela firades sedan med Nationalsången... På finska... Två män vägrade stiga upp, en hade karbus på huvudet och en en nylonstrumpa över ansiktet.. Jag sjöng högljutt.... Jag har även beslutat att lite förlänga religionskursen och lägga in delen om sekter och fri förevisning... Det kan ju bara inte bli dåligt... Eller så blir det fullständigt hemskt!

Det roliga med gårdagens text, som faktiskt skrevs med väldigt försiktiga fingertoppskänslor, var att den föranledde en diskussion mellan kategorisk köttätar- och icke köttätar inriktning. Jag vidhåller att korv är både gott och hälsosamt, samt att man inte alltid är vad man äter... Precis som när det gäller undervisning, politik, religion eller för all del fotboll... Det som funkar för en funkar inte för alla. Hej alla mobiltelefonsförbjudare! Hoppas ni sovit gott. Alltså de av er som tycker om att sova gott menar jag... Mat-Inger sade bara "Säg ingenting" då jag vandrade in i matsalen mot dagens gröt och saftsoppa...

 

I övrigt fascineras jag av hur mycket människor som faktiskt klarar av att leva smidigt det finns. Jag kanske inte ger intrycket av smidighet om man ser mig, eller hör mig. Faktiskt nämnde en elev i går på uppmaning "att vara mager" som något jag inte är bra på... Jag näpste så klart pojken med att jag faktiskt är ett benrangel innerst inne, men han har väl rätt på ett så där populistiskt vis. Ändå har jag klarat mig i livet, ända från liten med att vara smidig, så där på ett väldigt bullrigt sätt.

 

Ofta funderar jag hur skolorna jag gick i tillät mig att göra de saker jag gjorde... Hyr buss och delta i utmanarturnering i Helsingfors med skollaget. Okej. Hyr buss för att hämta Ålands Lyceums lag från flygfältet. Okej... Hela skolan ledig för att se oss förlora mot Ålands Lyceum med 15-0 (flickorna alltså)- självklart... Komma till skolan för att leda flickornas träningar i samband med högstadiets jumpatimmar då jag själv var nyopererad och sjukskriven. Självklart. Bara att gå in under lektionerna och hämta grejer till träningen och meddela läraren att jag är sjukskriven... Ordna möten för hela skolan och dra upp riktlinjer för alkoholbruk vid Stafettkarnevalen vid en ålder av 16 år- INGA PROBLEM!!! Herreje vad jag måste ha varit irriterande...

 

Sen tänker jag på de senaste dagarna.. Elevrådets sekreterare Ellen meddelar att jag måste flytta elevrådsmötet eftersom hon inte kan vara med på utsatt tid och hon behövs på mötet. Jaha, jag flyttar väl då. Ordförande Ville beslutar att inte följa klassledamöternas åsikt... Jaha, han är ju ordförande. Elev S har fått hål på byxorna och säger att hon vill ha ersättning.. Jajamensan, fyll i rätta blanketter och rikta klagomål till rektorn med valfri förälder. Det går som en smäck! Laptopparna är långsamma och eleverna har bråttom. De går alltså till datorsalen, eftersom den ju är tom. Det har de tagit reda på.. Japp japp... En hinner inte fylla i den obligatoriska närvarolistan. Det gör ingenting, hon skickade en kompis som gjorde det... Jag har ingen kontroll, men har ändå kontroll... De här hopplöst nyhjälplösa barnen klarar av så mycket om man inte är rädd, tror jag...

 

Det är på inget sätt Mat-Ingers fel, men hon symboliserar ändå de tankar jag har kring... tankningen. Vi kan säga att fajitas är gott... Vi kan också tycka att allt man lägger i dessa bröd är goda, enskilt och tillsammans... Jag upplevde i alla fall en stor saknad efter dött djur... Hunger är en känsla sägs det. Jag känner sådan nu. Eckeröhallens semla får vara en mellanlösning och sen hoppas jag att det finns nåt hemma i kväll som kunde få gå ner i min nuförtiden rätt tilltagna mage. I morgon skulle de servera gröt. Herren prövar de sina... Mat-Inger är Herren i detta fall, eller symbolen för Honom!

 

Inte heller i dag finns det så mycket lämpligt att publicera. Jag tar dock en risk och säger något snabbt om min dag och mina tankar, trots att det inte kanske är riktigt acceptabelt. Ibland går man på höga varv och sen märker man att alla inte tänker lika. Då måste man själv tänka rätt, vad det nu är...

 

Edit har tagit sin roll som ensam skolelev på morgonen riktigt väl. Trots att jag åker och lämnar henne att ta sig till skolan varje dag nu har hon löst det med bravur har jag förstått. I dag ska hon ha en man med sig hem, eller ja, en pojke... De ska göra en bok med frågor som de inte kan besvara säger hon. Sen kommer de under livet då de lär sig svaren att fylla i dessa. Inte helt fel. Tror jag, men som jag fått erfara vet jag oftast bara lite av större helheter...

Dagens blogg utgår mestadels, det vill säga till största delen, på grund av brist på lämpliga saker att publicera.

Man talar om barnets olika utvecklingsfaser. Enligt Fru Kickan är Sally just nu i en fas då hon kan bli skrämd för allt som inte är det allra vanligaste. Till och med en förälder som inte är hemma konstant kan göra barnet upprört... Jag antar att hon sade detta för att ge mig lite tröst efter mina försök att göra annat än söva ungen. Då hon sov var hon lugn i alla fall... Sen kan det ju hända att jag lite drog över i min iver att ha henne i den nya rackerien som hade köpts hem också...

Eftersom det är Runebergsdagen i dag och jag inte fann min fru skrivande på kökssoffans lock med färdig frukost till mig i morse, utan jag fick själv göra som vanligt medan hon bara matar babysar hela natten, fick jag kompensera det hela med att vara som Runeberg här på jobbet. Som vi vet var vår älskade nationalskald en riktig pissluva och despot på skolorna där han tjänade. I samband med den årliga februariförslappningen hos elever har jag därmed ganska Runebergskt skällt ut ungdomar i dag, för än det ena, än det andra. En blev så rädd att han inte vågade komma tillbaka in i klassen då han i panik valt att gå ut... Bra jobbat va? Det får vi se längre fram om jag ska vara ärlig... Ofta har det visat sig bli bra efter en tid. Bara att lita på att det blir så även denna gång!

 

Sara N från laget finns också i huset. Man hade ringt henne i morse och sagt att det fanns jobb. Jag levererade t skjortor till Bosse och hämtade sedan upp henne så vi skulle vara i tid. Precis i skrivande stund, 5 timmar senare har hon sin första lektion... Bra dag va? Skulle min Far ha sagt... Men så har hon foten i byggnaden i alla fall och extraknäck för fotbollsspelare är så viktigt att det nog tjänar sig i längden det med.

I natt står USA stilla, fast det är dag där! Philadephia Eagles och New England Patriots gör upp i något som motsvarar Melodifestivalen, men för jänkare och i form av amerikansk fotboll. Edit visade intresse och skickade en fråga till Stora syster Linda, som omöjligen kan hållas ovetande om dramat. "Ska du se på superboll?" Linda svarade att hon faktiskt inte ännu visste om hon ska se matchen, men hon hejar på Eagles... Det är alltså Super Bowl vi talade om som förklaring till totala mentala hösäckar, ifall det finns någon sådan som läser detta. I så fall ska ni veta att ni också är värdefulla... Fast jag inte riktigt på rak arm vet på vilket sätt, måste jag erkänna.

 

Det här har varit en riktigt okej söndag måste jag säga. Fru Kickan skulle ju iväg på målarkurs, så hon steg upp och gjorde målmedvetna förberedelser av den arten att Edit och jag samsades om att hålla Sally nöjd där vi låg och låtsades att vi skulle få ta oss en söndagsmorgonsslummer. Nåväl. Dagen gick och det mesta har funkat. Jag har fått läge att styra upp saker som inte funkat i ÅUs administrativa praktiska del, närmast på grund av nonchalans. Nu har vi ett glatt grupparbete och Ted, Linnéa samt Bosse hjälper till så att vi kan få saker som behöver göras gjorda. Till min glädje har jag inte hört ett pip av Samuel. Inte för att jag inte vill höra av honom, men ska han bli den förste huvudtränaren på många år som faktiskt tar ledigt nån dag, höll på att säga i veckan men vi kan sträcka oss till månaden? Det kommer att visa sig hållbart, precis som mycket annat inom klubben nu börjar vara...

 

Då Fru Kickan kom hem visade hon sig vara frisk och glad. Det märkte man redan på inledningsrepliken. Inte Hej. Inte Vad har ni gjort i dag? Utan "Vad har hänt här då? Varför ligger en blöja på golvet? Vad är det för fläckar på bordet? Jag är hungrig!" Min Fru... Skönt att veta att hon mår bra!

 

På Edits träning, dit jag hann efter att ha gjort en repa till S-market och handlat blöjor, babymat och köttfärs, tränade laget överlappningar. Jag sade åt tränargänget att ha varsin whiskyflaska redo inom fem år, för känslan då någon faktiskt på riktigt gör en överlappning medvetet i spelsituation gör alla års knatteträningar värda att fira... Edit jobbade på då hon kom ihåg att det var det hon skulle och gjorde faktiskt ett mål, med vänstern på glidavslut... Själv funderade hon mest på om man kunde göra det till en rolig historia sa hon...

 

Man kunde känna den växande atmosfären bland föräldrar och tränare vid träningen, Edits alltså, den som jag berättade om ovan. Det fanns ett gäng Tottenhamsupportrar och sedan då Scousers på plats. Matchen blev ju sedan en modern klassiker. Edit satt kolugn och konstaterade "Nu skrattar nog Christian" då Salah våldade in 2-1 på övertid. Sen då Kane fick sitt andra försök att sätta en straff efter ofantligt dramatiska scener och dessutom gjorde 2-2, då sa Edit: "Nu tror jag nog att Misha skriker." Jag tror även att Edit har rätt på bägge.

Eftersom Fru Kickan påminde mig om att hon, Gurkan och Moster Giggi ska på målarkurs precis om nån timme passar jag på att uppdaera en liten text nu, eftersom det inte kommer att bli läge sen! Det är mitt i natten. Jag skulle bara skicka en text vidare och sedan lägga mig. Nu blev det någon text till, men lägga mig ska jag. Det är bara så att jag varit med match...

 

Det blev alltså 2-2 i Eckeröhallen. Resultatet är ganska vanligt i dessa Uppsalaklassiker. Känslan är dock detta år snäppet mer positivt. Jo, vi har längre och mindre längre vägar att gå inom alla lagdelar. Jo, vi borde dominera mot Elitettans åttonde lag. Ändå känns det hoppfullt och nästan avslappnat. Åland United börjar bli som skolan för mig nu. Allt är möjligt och vi kan göra vad vi vill liksom...

 

Då jag själv spelade fotboll, för se så där 200 år sedan (eller talar vi kilogram kanske) var jag inte känd för min tekniska briljans. Det var mest fråga om hjärta, glidtacklingar och flygande människokroppar. Jag fann i dag, trots att jag egentligen nog lite haft det på känn på basen av träningarna redan en tid, en "Mini me". Emelie Johansson, fast hon är svenska, tar ingen gisslan. Det smäller, det gnisslar och sen gräver vi skit igen. Herre min tid. Det var som att se mig spela, tyckte jag... Sen är ju flickan snäppet duktigare tekniskt och taktiskt än jag var, men det får duga!

Jag höll på att dratta på ändan när jag anlände till WHA i går eftermiddags. Inte för att det igen inte fanns tejp till fötterna och vi fick göra en raid till ställen bara sådana som varit med i tiotals år känner. Dessutom kom ju vårt eget tejp sen. Nej. Faktum var att jag såg Maryette Karring. På träning!!! Hon ska ju spela i dag, så det var ju kanske i sin ordning, men vi har inte varit bortskämda med att se sådant de senaste 3-4 åren... För den förskräckta läsaren kan jag informera att Marre bott i Helsingfors och inte tränat med Åland United, utan annorstädes under denna tid. Nu kom hon gående på väg mot planen och som hälsningsfras till mig sade hon: "Det är kallt på den här holmen! Ska vi inga få kläder?". Hon var ju klädd i den Macronutstyrsel klubben gett henne, så jag kunde bara fråga varför hon inte klär på sig om det är kallt. Det framkom att hon bara hade en t shirt under överdragstoppen. Hon hade fått tre. Där ser man... Skyll sig själv då!!!

Ännu en dag i samhällets tjänst. Det fortsätter med mera tjänst inom privata sektorn och sen har Fru Kickan lagat död fisk sägs det... Match i morgon. Natten gick till att reda ut vem som ska göra det som inte har gjorts fast det skulle göras... Som Ted sa är det bra om vi låter tränarna och laget fokusera på det de ska och så tar vi vårt Världskrig här utanför... Bosse, som i går fanns i Eckeröhallen med en drönare, kommer i morgon att förhoppningsvis hämta med sig tontals av olika papper som en annan person borde ha fixat men liksom bara löpt ifrån utan att berätta före vi i går kväll började fråga var allt finns... Nåjo. Detta är fotboll. Eller egentligen väl inte.

 

Dagens höjdpunkter i skolan har varit många. 7G valde Mika 6:11 till sitt Gamla testamentcitat. Finalen mellan det och Hosea 13:7 slutade 8-8 och den ena sjuke eleven ringdes upp, uppmanades av klassen att lyssna noga då de båda bibeltexterna lästes, samt att säga vilken av dessa som var bättre. Den sjuke mannens val föll på Mika och  således korades en vinnare under stor glädje och festyra. Tacka vet jag faktum att eleverna hade telefoner med sig. Annars hade vi inte kunnat avgöra tävlingen på detta sätt. Det vinnande Bibelcitatet låter: "Vore jag rättfärdig, om jag fördroge orätt våg och falska vikter i pungen". Gratulerar Mika. 8A påminde mig om att vi hade klassföreståndartimme varvid de även fick leda lekar som hade innehållet att sitta i varandras famn, om man inte var rullstolsbunden, då kunde man bara rulla in framför. Jo, barnen löser sådant galant. Den efterföljande kurragömman fick även avslutas med ett utrop i skolans högtalarsystem: "8A, sökning upphör. Återvänd till basen."

 

Kvinnor i åk 9 avslöjade att de i hemlighet tycker att sexistiska vitsar är roliga, fast man ju inte får visa det, framhöll de. 7E klarade en lektion om Digerdöden utan att använda spypåsarna jag satte fram. Allt i allt en god dag...

Jag mötte just kollegan L i korridoren. Hon undrade om jag brukar sluta jobba nån gång.. Jo, det gör jag väl. Åtminstone till läggdags... Sen är där så mycket annan palleralla där emellan att jag inte riktigt vet vad vi ska definiera som jobb och vad som bara liv... Det flyter liksom ihop det mesta. Jag kanske är lite som en gamla tidens torpare eller bonde. Mängden barn antyder nog mer åt torparhållet... Jag löste troligen snarkningsproblematiken dock genom att satsa på total utmattning i natt. Ingen klagan om oljud från min sida hördes. Bra, då vet vi hur göra!

 

Mat-Inger kom sättande mitt i den trivsamma uppladdningen av närande purjolökssoppa och uppmanade mig att klämma på bröna. Än en gång ansåg jag det inte vore riktigt lämpligt, men Mat-Inger var väldigt övertygande så jag gav mig. Inför alla barns och kollegers ögon klämde jag på de fyra bröd Mat-Inger sträckte fram mot mig. Sen smörjade jag in dem med smör, ost och skinka samt lät mig väl smaka. Mat-Inger sade bara nåt om att hon hoppas jag är nöjd nu... Jodå Mat-Inger det är jag. I kväll kanske jag fyller på med lite mat också så blir det riktigt fint i kistan ser du!

 

Sex schemalagda lektioner, typisk torsdag, har bedrivits här och sedan en timme kontorsarbete, det som inte fåtts klart under dagen då jag slarvat hit och dit med allt möjligt. En elev har bett mig om kopierade anteckningar då hon inte riktigt förstår vad jag säger. Jag sade att jag inte heller förstår vad hon säger, så om hon kunde skriva upp det också då, så kan vi ju byta till exempel... Sen har jag tagit del av självförhärligandet i säkert välmenande människors försök att förbjuda de där uttjatade mobiltelefonerna ur skolorna. Jag har sagt vad jag tycker och kommer att följa det tills någon annan order kommer. Efter den följer jag vad jag själv anser rätt mer i hemlighet...