enligtvirta

Till honom som klagar över att Åland United är dålig på att rapportera och uppdatera, förlåt och ta dig i häcken. Till er alla som minns er ungdoms Valborgsfiranden med nostalgi, titta här:

Tidigt i morse for de. Fru Kickan och Edit drog iväg till Uppsala för att träffa två av Edits kusiner och deras föräldrar. Här sitter jag och hör Rufus snarka, pojken behöver sova ordentligt efter sjukdomen och TVn spela i Emilias rum där även Joel verkar finnas. Den sistnämnde inkom under natten vad jag tycker mig ha märkt...

 

Jag då? Jo, två och ett halvt dygn har jag på mig att göra saker i mitt liv som jag kan göra under två och ett halvt dygn.

 

1. Match mot Pallokissat 18.30. Efter tre, nån gång närmare halv fyra ska jag nog ta mig dit för att kolla att det som behöver göras är under kontroll. Sen ska jag efterbehandla det hela vid tillfälle senast i morgon.

Du vet att det är fredag då startelvor ska tas ut. I år har jag på riktigt ingenting med det att göra, fast jag försöker hålla mig informerad. I dag hade jag faktiskt lovat lite med råge när jag skulle vara hemma, så att jag inte skulle missa den biten efter träningen, men eftersom det hela blev ett stort shortsprovarparty på samma gång som en batteribytarprojekt med minibussen hände måste jag faktiskt ge mig av. Jag har dock låtit mig underrättas om startelvan och kan avslöja att den innehöll en par överraskande moment, åtminstone för mig. Den kommer i vilket fall som helst att bli en spännande tilldragelse, Pallokissatmatchen.

 

Pallokissat kommer hit redan i natt och i morgon ska de hoppa och skutta på knatteplanen bakom Vikingahallen. Adressangivelsen till laget jag hjälpt med arrangemangen är "Ella vet." Och jo, det vet hon. Hon vet också att vi inte låser omklädningsrum så värst här på Åland, utan man tager liksom vad man haver. Hon har även en helt egen supporter på läktaren. Troligen är han klädd i en Åland Unitedhalsduk.

 

Förutom tempotillvaro med sex schemalagda lektioner och sedan klädbyte medan en sjuk Rufus tittades till innan avfärd till träningen ägde rum, har dagen innehållit en dos drama. Jag märkte att jag förväntades säga till och eftersom ingen ännu svarat kan det antingen ha fallit väldigt väl ut, eller så har jag satt igång en tsunami. Det mesta är ändå fråga om vuxna människor (eller kanske mest en vuxen människa) som beter sig som en trotsande tonåring. Tufft.

I dag har min son lärt sig att inte fråga om det inte ställs krav på det. Det kan låta farligt, men det gäller något så enkelt som att då en mopedservice har dåligt samvete, eller är rädd för stor negativ publicitet och säger att de bjuder på en korrigering, då tar man det som om de faktiskt menar allvar. I morse då vi, med Edit i baksätet åkte via servicen för att Rufus skulle få tillbaka sin moped verkade han väldigt osäker på om han verkligen bara kunde ta den och sticka. Egentligen är jag väldigt glad och tacksam över att min son är en så ärlig person. Nu såg jag mig själv, hans Pappa, viftande med armarna och uppmanande honom att bara köra iväg, vilket han ju sedan också gjorde. Ingen såg ut att vilja hindra honom och ingen hade ens öppnat kontoret. Om de säger att de bjuder på detta som kompensation för att en grej gick sönder en dag efter förra servicen, då tycker jag faktiskt att de ska göra det också. tack för det, tror och hoppas jag!

 

I övrigt slår vågorna högre mot allt bräckligare vågbrytare. Jag har diskuterat med ordföranden för ägarföreningar som klagar över att inte ha fått  information om att föreningens 7 åriga flickor kan spela med Åland United. En annan förening klagar på att vi bara informerat den klubbens ordförande om att de är inbjudna till Åland Uniteds hemmamatcher... IF Fram har anmält 11 personer till Pallokissatmatchen. Tack för det och vi ses på lördag. Säkerhetskontroller gällande helgens Bollkajsor är också av nöden. Sen fick jag i går kväll veta att Edits lag, som ju ska spela tre matcher i det åländska poolspelet en torsdagkväll i maj, samma helg kommer att under lördag och söndag spela fem matcher mot främst svenskt motstånd som AIK och Hammarby med flickor lite äldre än Edit. Mitt emellan dessa ska hon uppträda på dramaklubbens avslutning i pjäsen Dummerjöns och sedan måndag och tisdag efter helgen är det generalrepetition samt dansgala. För mig blir just den helgen, förutom att vara pappa till Edit, samt de övriga barnen som ska vara hos oss då, även kioskförsäljning vid WHA och arrangerandet av en hemmamatch i Damernas Liga inklusive samarbetet med Hero Homerun som arrangeras precis på samma ställe precis samma tid. Det är väl just sådana som jag som brukar kallas dåliga pappor, då vi bara jobbar och aldrig har tid att sitta ner med barnen. Min fru sitter själv aldrig ner så den biten slipper jag.

 

Då jag från min kommandocentral (klassrummet och hemma det där lilla skrivbordet i vardagsrummet där datorn bor) försöker delegera och se över olika bitar, så som försäkringsteckningen med Jenny i dag, försäkringstjänsteman Löfkvist påpekar att han heter just så och inte Löfqvist som jag felaktigt skrev i gårdagens text, träningsutrustning till Jenny eller varför inte frågor om varför några spelare inte har gått på svenskalektioner, samt annat som om jag inte har köpt mjölk, hängt tvätt eller att någon reklam är feltryckt på matchdräkter eller att jag inte gjort slöjdvalet med 7A för att nu nämna några småsaker, då får jag höra att jag är provocerande och vill skapa diskussion. Egentligen är jag ju precis tvärtom, åtminstone då det gäller diskussionsbiten. En e-post föder fyra svar. Ett uttalande ger talade och skrivna frågor i fyra veckor. Bengtsböles planskötare har ännu heller inte förlåtit mig för att jag tyckte planen var mjuk år 2011, har jag hört via omvägar...

Här i min skola, eller kanske det bara är i mitt klassrum finns ett begrepp som kallas Eckeröbussen. Det betyder helt enkelt att man kommer då Gud vill, typ. Ofta är man inte i alla fall i tid så där i Luthersk mening. Man kan även tycka att det ju är bättre att komma alls än att missa hela målet till följd av att ha hastat.

 

I natt påmindes jag av Maiju att jag ju behöver öppna Vikingahallen för morgonträningen. Förra veckan hade jag lånat nycklarna till henne och kunde då satsa på ledningsgruppsmöte i skolan. Så klart hade jag fastnat framför en dokumentär om kvinnor i 1600-talets England och sedan gjort misstaget att kolla e-posten och därmed skrivit i min mening korrekta svar fram till närmare halv ett. Det gick dock inte att missa väckningen och då jag gick ut och märkte att hela världen består av blöt snö hade även Emilia och kan man tänka sig, Edit kommit igång. I snömodden som fick hela vägen att se ut som en parkeringshall, med ena bilen efter den andra fästad i snövallarna, körde jag ut till Jomala, öppnade hallen och vårt bollförråd, smsade Maiju, Vikingahallens personal och Pernilla Hjärne om att det nu är öppnat samt körde hem igen för att få igång Edit. Även Rufus fick jag lov att sparka igång med tanke på att detta väder inte är ämnat för mopedförare. Då meddelade Maiju att vi ställer in morgonträningen. Jag förstår, det är inte helt försvarbart att träna fotboll med snö upp till knäna då man samma eftermiddag ska ha veckans tuffaste träning. Jag hade i alla fall gjort mitt jobb! Jag hade inte kommit med Eckeröbussen!

 

E-posten går varm i dag. Sponsorer och ägarföreningar är på samma gång engagerade och på samma gång kritiska till vår verksamhet och hur den verkställs. Ingen är insnöad där inte. Sen kommer eftermiddagens Nya Åland också att belysa faktum att ingen egentligen bryr sig om oss... Eller, Nya Åland bryr ju sig eftersom de skriver om det på en helsida.

Jag är tacksam att damfotboll uppmärksammas rätt stort här i Åländsk media, jämfört med vad som är fallet på många andra ställen. Ibland förefaller det ändå som om man lite nämner det för att det förväntas nämnas, utan att riktigt veta vad man pratar om. I dagens Ålandstidning får vi läsa om att Wille Ingves och Thomas Mäkinen ska spela för Åland i Öspelen. Sen nämner man också att damlaget i princip består av spelare från IFK Mariehamn och sedan några (man nämner Sofia från IFFK, Maja från IFK och Olivia från PIF) "unga egna produkter som i dag är i ÅU". Ann-Sofie som också är från IFFK, men numera i ÅU kom inte med som en ung IFK produkt förstås. Sen, då vi tittar på listan kan vi se följande:

 

Ålands Öspelslag 2017 (Ålands Fotbollförbunds officiella lista): Ellen Ahlström GBK, Nona Bamberg IFK M, Josefin Danielsson IFK M, Josefin Flöjt Upsala IF, Ann-Sofie Gripenberg ÅU, Lina Holm IFK M, Mickaela Holmborg IK TUN, Maryette Karring IFK M, Melanie Karring IFK M, Lisa Klingberg LiU AIF, Maja Lindqvist ÅU, Elin Lindström Hovås Billdal, Sofia Lindström ÅU, Anna Mattsson IFK M, Olivia Mattsson ÅU, Fanny Måsabacka LiU AIF, Hanna Måsabacka IFK M och Hanna Sandell IFK M.

 

Jag hittar 4 spelare från ÅU (en med genuin IFK Mariehamn bakgrund, 3 stycken med 1-3 år i de äldre flick- och yngre damklasserna), 1 från GBK, 5 från svenska klubbar (Elitettan till division 4, jag kan ha fel och ber om förlåtelse i så fall) och sedan då 8 stycken med IFK Mariehamn som klubb, däribland systrarna Karring som tydligen inte ska spela i Helsingfors denna sommar, utan här på Åland.

Jag kollade precis just, då jag skickade inbjudningsbrevet till Pallokissat och domaren för inkommande helgs match, igenom lite statistik som dök upp på den inloggade sidan. Säsongen 2016 inleddes Damernas Liga i Eckeröhallen och då hade vi 205 åskådare. Sedan, vid den första hemmamatchen på WHA, som var på helt omöjliga Valborgsmässoafton, jösses va folk gick åt FBF och... ja FBF mest eftersom de ligger bakom allt inklusive svälten i Afrika, för att lägga matcher till den dagen. Då hade vi 306 åskådare. Vet ni vad? Efter det har vi inte en enda gång kommit över 200. Våra två första ligamatcher i år, även de i Eckeröhallen och på WHA har inbringat 93 och 145 supportrar. Eftersom mängder av åsikter gällande avsparkstider levererades har vi i år korrigerat allt vi kan och spelar nu den ultimata tiden 18.30. Måtte det leda till att vi kommer över 200 någon gång detta år då... Som sagt. För ett år sedan var det 306, sen har folk inte kommit tillbaka. What´s up?

För de allra flesta människor, tror jag, är fotboll något som följs med på basen av resultat. I morgon på jobbet kommer jag säkert att få höra gratulationer då folk sett i tidningar etc att Åland United slog GBK med 2-0. Då har det liksom gått bra och det är ju huvudsaken. Okej, det är roligt att folk bryr sig och följer med så pass. Ännu roligare vore det förstås om fler än 145 människor skulle ta sig till matchen nu då vi korrigerat tiderna efter alla de hundratals som ju inte kunnat komma förut då vi spelar alldeles för tidigt, eller vad de nu har sagt.

 

Vill ni veta vad jag tycker är allra bäst med att mitt lag vinner matcher? Det är känslan på kvällen och på förmiddagen efteråt. Det är ett lugn och en harmoni som består i att folk omkring laget är glada och harmoniska. Även ifall vi skulle ha spelat lite halvtaskigt skulle segersiffror ha gjort livet för oss som "städar upp" betydligt lättare. Mindre terapi, mindre ifrågasättande frågor. Helt enkelt lugn och ro att se film med Rufus och sedan bry sig om helt andra problem under natten och följande morgon. Tack för det damer. 2-0 i går gav mig några timmar att tänka på annat än just fotboll, vilket ju inte innebar att jag inte tänkte på fotboll förstås.

Den här tiden på våren brukar vi ha kommit förbi den klassiska hissalärarfällan, andra världskriget, och istället satsa på att klämma in så mycket av de 70 år som faktiskt förflutit sedan freden skrevs i Paris. På olika sätt får man, precis som med allt annat i grundskolan förenkla och överskåda. Jag har till exempel lite "Kalla kriget material" som jag brukar visa för de varje år mer förbryllade tonåringarna. Inte minst en gammal hederlig oh som för det första är på finska och för det andra beskriver en karikatyr över Ronald Reagans världsbild brukar förorsaka några höjda mungipor och fniss. De flesta har inte tagit på allvar att man faktiskt tänkte så där svart-vitt under 1980-talet. Att sedan berätta att det var värre under 1950, -60 och -70 talen brukar sedan mest leda till ruskande huvud och himlande ögon.

 

Ännu i fjol kände jag att reaktionen hos niondeklassisterna på det ovan beskrivna materialet var ganska snarlikt. Men i år... Någon småler, de flesta bara tittar sorgset. De känner nämligen igen allting. Sovjetunionen finns inte. Järnridån som den var då finns inte. Det finns inga skäggiga östtyska kulstöterskor. Men det finns vi och de. Det finns en retorik som gör begreppet "trycka på knappen" aktuellt igen, precis som under min skoltid. Undervisningen av kalla kriget blir mera som att undervisa samhällslära.

Fredag betyder att alla glatt ser fram emot en väderkvickande helg med nära och kära, eller ett litet äventyr i okända trakter för att uppleva nya saker och platser. Avkoppling och trivsel helt enkelt. För mig är fredagen ofta lite som Robinson Crusoes vän... Död sedan länge... Eller kanske mera seg och alldeles för full av tankar...

 

Under fredagen har jag full schemalagd dag i skolan och har faktiskt i dag gjort vad jag kunnat för att variera undervisningen på olika sätt. Dessutom har jag transporterat min yngsta dotter till skolan och min son till en annan inrättning direkt då slutvisslan ljöd i Kyrkby. Fisksoppa har jag ätit och pratat med psykologer, speciallärare och till och med undrat varför rektorn är på jobb.

 

Då det gäller Åland United har jag fixat internet åt Jenny Danielsson, ordnat med en felaktig räkning för en spelare, godkänt 2 fakturor, skrivit under ett internationellt dokument både som "Sports Director" och "Chairman of Finland´s womens´ league association" och sen har jag försökt få rätsida på bollkajsorna.

 

Det visades att Marjukkas brev om bollkajsor hade gått till personer inom det ansvariga laget som inte befattar sig med just bollkajseuppgifter. De befattar sig tydligen inte heller med att vidarebefordra dessa brev till sådana som befattar sig. Då jag försökte då lite fart på processen uppmanades jag att "jaga mina jävla bollar själv", som om det skulle hjälpa... Till all lycka har Annica, som alltid brukar ordna det allra mesta, ryckt in för att försöka få ihop ett garde. Hoppas bara att domaren godkänner att de står på sin post i röda tröjor i morgon, då jag inte riktigt har andra just nu... Kommer det ingen alls, då får jag väl jaga de där bollarna själv och dessutom be Lelles ordningsgarde att hjälpa. Förresten skulle det vara kanon om IF Fram och LIF kunde skicka sina flickor födda 07-09 typ till Ytternäs den 11/5 för att spela poolspel för Åland United. Kan nån skicka dem ett ord? Hammarlands IK verkar inte alls vara intresserade av att komma gratis på match i morgon, eller kanske inte Marjukka har vidarebefordrat deras svar...

 

Vår magnettavla hittades i går i Eckeröhallen och jag hoppas att Zacke, som uppmanats föra den till stan har levererat den rätt, så Maiju och Craig har den om en kvart på WHA där laget ska träna.

 

Sparhallen meddelar att de vill att vi ska ha vår skyltdocka framme. Jag skulle gärna ha henne där, men jag har tyvärr ingenting att klä henne i och det vi kommer att ha kommer att göra henne till armamputerad. Rufus tror nog att han kommer till middagen som Fru Kickan sagt att "nog fixar sig" utan att alls specificera hur och av vem. Emilia ligger i soffan och är helt normal. Va roligt!

En kilometer simning senare gick dagens bastudiskussion först ut på att badkumpanen tyckte att jag såg precis ut som Henka Karlsson. Jag beklagade för Henkas skull, vem han än är,  men eftersom jag liknade så ville mannen absolut höra vad jag anser om att Pommern ska läggas i en konstgjord docka för 6 miljoner Euro. Eftersom jag inte riktigt anser så mycket, vare sig från eller till i just det ärendet hade jag stor tillgång av mina improvisationskunskaper och mannen blev så ivrig att han följde mig ända in i omklädningsrummet och då jag redan var påklädd stod han ännu i Adamskostym, oduschad förklarandes om sina två ryggoperationer vars konsekvenser bastubad kan lindra upp till fem dygn om han bara rör på sig hela tiden. En god morgon igen.

 

Gårdagskvällen blev en stor uppvisning av Juventus i något som snobbar kunde kalla bussparkering med kontring trots hög press i uppspelsfasen. Jag bara säger, Chiellini mot bitar Suarez är alltid en fröjd att beskåda. Ett säkert försvarande La veccia Signora med Gigi Buffon där bakom mot ett desperat anfallande Barcelona med Messi som säkert missade mål fler gånger i en match än han någonsin gjort i hela sitt liv. Allt kompades av Björn Kuijpers som tillät gubbarna att spela på riktigt. Bra domare tycker jag. Fotboll är en kontaktsport! Neymar har dessutom gjort gråtandet till det nya manliga. Han gråter då han vinner, förlorar och säkert även då han duschar...Egentligen gillar jag ju Barcelona. Det var bara den nya tidens nycynism som Juventus gör så bra som fick mig att tycka så här den här gången.

 

På tal om domare så har vårat exemplar inför matchen på lördag lite besinnat sig. I natt efter Barca-Juve kunde både GBK mannen Jonne och jag på mitt håll läsa via e post att de inte behöver införskaffa vita shorts till hela laget. Dock ska bägge målvakt spela i helvit underdel (shorts och strumpor) och målvakten får inte ha ljusblå tröja.

Jag undrade för mig själv redan i går morse och ännu mera i går kväll och ska vi vara ärliga har jag nog undrat över detta i många år. Hur gör ensamma kvinnor då de ska ha på sig kläder med dragkedjan bak till? Är dessa klädesplagg enbart för kvinnor/personer i förhållande eller för sådana med tillgång till handhjälp? Är det så, varför har ingen tagit upp det som kränkande? Eller hur gör man om man är ensam och vill ha fast något så konstigt som en ryggdragkedja? I går hjälpte jag Fru Kickan både på och av med en...klänning var det visst? Det var inte första och inte sista gången och inte det minsta jobbigt heller. Bara förvirrande och tankeställande.

 

För mig började morgonen, efter natten med ett sorti som heter duga, på alla positiva sätt, av Leicester City och ett förlängningsfyrverkeri av Real Madrid, med en kall bil och fönster som behövde skarapas tre gånger under den korta färden till skolan i tid för ledningsgruppsmötet. Min förvåning var dessutom enorm då jag öppnade motorhuven och fann att kylaren var utan lock... Jag hittade faktiskt locket och skruvade fast det så hårt det gick, hoppas man får upp det igen. Fråga inte mig hur det har gått till. Bilen var i alla fall varm då jag kom till Jomala rakan... Eftersom det var ledningsgruppsmöte körde jag inte Edit till skolan och hann inte heller via planen för att kolla om Maiju kunnat använda nycklarna jag lånade henne för morgonträningen. Nåja, planen är ju utomhus så springa har de kunnat oavsett...

Det lär ska vara så bra att utmana sig själv. Man utvecklas mest om man känner sig lite obekväm och gör saker man inte har gjort förut, eller om man gör dem på ett lite annat sätt än man gjort tidigare. I mitt liv har jag sällan problem att gå utanför bekvämlighetszonen fast jag ändå alltid gör samma saker. Det är förhållandena omkring mig som förändras och utmaningen blir att hålla allt lika fast förutsättningarna hela tiden ändrar.

 

"Ingenting behöver förändras" sa Fru Kickan då vår tillökning planerades, eller kanske informerades om vi ska följa en mera sanningsenlig variant. Nej, förvisso. Ingenting behöver förändras, men ska det lyckas med en ny baby i huset kräver det sannerligen blod, svett, tårar och en hel massa Perkeleanda. Jag ämnar dock försöka. Mina 4 äldre barn ska ha samma uppmärksamhet som nu (endel av dem kanske vill ha mindre, andra är glada att de alls uppmärksammas), skolan med klassföreståndarskap, ledningsgrupp och Elevråd samt alla undervisningsgrupper ska bedrivas som om ingenting händer. Sportchefsskapet i Åland United blir den stora utmaningen. Det ska gå! Jag ska vara närvarande och stöda min klubb och mina lag. Lite spyor på Macrontröjan, som kanske då faktiskt finns i min storlek, kommer inte att störa. Men att säga att det bara blir som hittills är nog att bedra sig själv!

Påskannandagsförmiddagen var precis just solig, men nu kom molnen. I går var det alltså Uppståndelsens dag och den dagen man egentligen ska önska varandra Glad Påsk. För min del var det en dag med huvudvärk på grund av väldigt oregelbundet leverne och nog sömn, men inte kanske i rätt tid och de korrekta mängderna. Uppståndelse väcktes dock i hela landet då vi publicerade värvningen av Jenny Danielsson. Bra så. Nu gäller det att få hit henne och att ha det praktiska fixat i tid, inte minst en spelartröja av lämplig storlek för denna storväxta spelare med tryck, nummer och allt.

 

Efter gårdagskvällen med "Police Academy" i sällskap med Edit, som vill gå i en sån där rolig polisskola, och Fru Kickan har en lite mer stabil natt sovits och huvudet känns inte i dag, vilket väl är bra. Emilia som tillbringat natten med Joel rapporterade att allt går bra, vad det nu betyder och Rufus med sällskap torde bila ner genom Sverige i dag för att vara hemma i kväll. Jag ska rätta prov och sedan närvara vid lagets samling och träning i eftermiddag. Tro det eller ej, men jag tycker vi har ett bra lag som kan komma att göra mycket bättre ifrån sig än många kanske tror. Det betyder dock hårt och tufft arbete av alla involverade, inte minst Lillemor...

Som de mer välinformerade läsarna vet förlorade Åland United i går med 1-0 borta mot PK-35. För siffernördar måste det i alla fall vara några steg framåt från 7-0 och 2-0 i fjol och även en 0-2 förlust hemma mot samma lag. Herr Landshövding bryr sig inte mycket om sådant, utan han svarade helt enkelt i telefon med uttrycket "Hello Loser!" då jag ringde honom i ett annat ärende i går efter matchen. Han sade att han följt med live uppdateringen och fick intrycket av att det inte riktigt hände så mycket. Det förstår jag. Otaliga är de gånger jag också följt Damernas Liga med hjälp av en liveuppdatering som rapporterar startelvor, byten, varningar och mål. Man får lätt intrycket att det inte händer så mycket över 90 minuter jo... Nu tror jag ju att han hade hjälp av ögonvittnen som såg matchen via Veikkaus TV, eller kanske rentav satt på läktaren. Även de har kunnat ge intrycket av att det inte hände så mycket. Det är också lite poängen med att parkera bussen, som vi faktiskt gjorde med stor framgång i går!

 

PK-35 är Damernas Ligas svar på Guardiolas Barcelona. Bollen går fram och tillbaka, brett och centralt. Bollinnehavet är närmast förkrossande. Det som dock PK-35 inte har, som Guardiola hade, är Messi, Xavi och Guardiola, samt i viss mån Pedro och andra djupledslöpare. Mot Barcelona kunde man inte nå framgång genom att parkera bussen, eftersom de där rackarna alltid hittade ytor att vända upp på ändå och dessutom gav sig in i framgångsrika kamikazeräder som sedan via aggressivt djupledsspel i ytor där man inte kan spela djupled ledde till en så där 3, 4, 5 mål framåt varje gång. PK-saknar den dimensionen och därför kan man parkera en buss, tvinga dem till tidiga inlägg och skott utifrån som vi gjorde. Nu hade vi oturen att ett av skotten tog i ribban och studsade i mål via målvaktens rygg samtidigt som vi inte var tillräckligt effektiva att utnyttja de två chanser vi själv hade. Därmed förlorade vi. Inget mer med det. Total antifotboll, eller alldeles underbar låg press, välj själva!

 

Även en annan bussparkering vållade succé, eller total motsats i känsloströmmarna. Busschaufför Kåke hade parkerat precis där man anvisat på färjan så klart. Sen hade man även hänvisat ett gäng långtradare att parkera precis intill och runt honom. Eftersom Linnéa i sten krävde att laget skulle stiga på bussen på bildäck krävdes det mandom mod och morske kvinnor för att borda farkosten, bussen alltså. En söndrig väska (jag) och nerskitade kläder (Craig) är ändå de enda rapporterade förlusterna och skadorna jag fick inrapporterade.

Utanför Svenska Teatern står vår buss denna soliga Långfredagsförmiddag. Pille läser en text om hur nån president anser att våldtäktsoffer borde gifta sig med gärningsmännen för att ge bägge en chans att starta om. No comments! Kjelle undrar varför Danmarks flagga är på halvstång här i Helsingfors. Vi hoppas alla att vi inte missat någon hemskare nyhet under natten. Vi samlar oss för att åka till Myrbacka. Cynthia Uwaks flyttlass har vi också packat i bussen och en förhoppning om att Cynthia kommer att finans där med en mindre lastbil och 10 bärare för att samla upp grejerna.

 

Detta handlar ändå mest om Craig. På något sätt har Viking Line ordnat biljetterna så att Craig och jag hamnade i samma hytt, Kjelle, som aldrig klagar, utan kan vara med vem som helst, fick dela med Richard. Craig var ännu i morse väldigt älskvärd och meddelade att han hört hur gott jag sovit och så vidare. Sedan har han spritt på med olika små "sanningar" som att han vandrat runt på färjan vid 4 tiden på morgonen och att han först kommer att bli sur vid 11 tiden på eftermiddagen, hur det nu sen hänger ihop... Dessutom har han en Point då han meddelar att det nordiska långfredagsfirandet med allt stängt är okristet. Det stämmer egentligen om vi ska utgå från vad skrifterna berättar om honom vars avrättning vi minns i dag...

Skär torsdag på er alla. Denna morgon blev snäppet förvirrad. Klockan ringde och vibrerade vid 6 tiden och efter hand begrep jag att det var simdags, bara någon timme efter den långa Champions League kvällen. Väl framme vid simhallen märkte jag att jag gått in utan simkasse. Den fanns dock i bilen, så jag fick mig en extra trapplöpning bara. Efter 1000 meter, eller något ditåt, och då jag badat bastu, kört till skolan osv märkte jag att jag inte heller hade min jobbväska med mig denna dag. Tur att improvisation är något jag försörjt mig på i flere tiotals år...

 

Simningen var troligen 1000 meter lång jo. Det hela gick alldeles utmärkt fram till att en par ampra kvinnor steg i bassängen. Vi hade en lugn samvaro före det. Alla som plaskade gjorde det för sig och en status quo hade uppnåtts då ingen liksom var i vägen för någon annan, utan vi hade funnit våra banor och sträckor. Då kommer damerna i. Bara två stycken var de, men det räckte för att förstöra den sköna balansen. Någon hade satt upp en skylt om hur man skulle simma, alltså hur trafiken skulle gå. När man tar vänster och vilken sida man simmar på i vilken riktning. Den skylten hade ingen brytt sig om och alla hade det gemytligt och fokuserat, var på sitt håll. Nu kom de här två och började simma enligt instruktionerna. Då man skulle vända kom det ett ansikte direkt emot näsan och då man skulle tillbaka simmades det i mitt tycke demonstrativt snett framför. Dessutom verkade damerna irriterade och strängt sura. Till råga på allt, fast det ju egentligen var skönt, gick de upp efter bara en 100-200 meter för att gå över till hon den där hälsotalibanen som skriker i bassängen intill. Det var inte länge, men det räckte för att göra mig osäker på om jag kommit till 600, eller 650 meter. Väldigt irriterande!!!

En av de goda sakerna personligen med att fastna i samma skola i 21 år, som jag hittills har gjort, är att den drivs av offentliga sektorn. Eftersom jag dessutom uppnått status av ordinarie , eller som det heter numera "tills vidare" anställd har ett lugn bestående av förvissningen att jag måste begå tjänstefel och dessutom bli fast för det för att riskera mitt jobb. Eleverna har tagit till sig min uppmaning att "aldrig nämna mitt namn" och jag har uppfattat allt vara frid och fröjd.

 

Nu har jag dock tagit del av Landskapsregeringens beslut att föra vidare en reform som år 2020 innebär att Åland består av 5 kommuner, som senare ska ytterligare kombineras ihop till 3 stycken. Eftersom jag, likt de flesta andra ålänningar, inklusive troligen de som framlägger idén, vet allt för lite om vilka konsekvenser alltihopa innebär tar jag inte här och nu ställning till något annat än den högst egoistiska tanke som direkt slog mig: HUR GÅR DET MED SÖDRA ÅLANDS HÖGSTADIEDISTRIKT? Min arbetsgivare som gett mig mitt och min familjs levebröd i dessa 21 år, kommer den att finnas kvar efter kommunreformen? Om det inte finns kvar, hur gör man då? Kommer man att omplacera alla oss ordinarie anställda inom nya organisationer? Kommer man att upplösa tjänsterna eftersom Förbundet inte finns mera och liksom konkurrensutsätta de nya tjänster som rimligtvis uppkommer i de nya skolkonstellationerna? Det är ju dessutom inte så långt fram i tiden... Jag brukar ju inte oroa mig, men då jag faktiskt lagt upp livet, med hus, fru, min ökande barnaskara och en Land Rover med läckande kylare, inte att förglömma tilläggsarbetet inom Åland United, då får jag nog börja vara lite på tårna, speciellt som jag inte tror att man gjort någon direkt planering på detta inom Landskapsregeringen. Har man det, då ber jag om ursäkt och väntar med spänning på att få redogjort hur man tänkt sig.

9E var så oroliga då jag berättade om lärarnas pulsträning att de satte igång min flygande ko och inte alls visste hur de skulle vara. Jag lovade dem att skriva under kvällen om jag lever, så de liksom vet vad de har att vänta nästa gång de ska ha lektion i min sal, som det menades...

 

Jo, jag lever. Pernilla H, Madde F och Ramppa förklarade hur pulsmätarna, som förresten är av samma modell som vi använder i Åland United skall användas, samt hur man själv ska hålla sig ajour med hur pulsen ligger genom en digital bild på väggen. Eftersom jag de facto har lite erfarenhet av att titta på sådana här kurvfanstyg tror jag mig begripa hur det är tänkt. Därmed begrep jag också att min puls gick alldeles för hög för att uppnå passets mål. Sen hade vi ju Madde och Pernilla som stod och skrek. Jag försökte peka mot väggen och hänvisa till att min puls var för hög för målet och Madde bara skrek, "rör på dig, SPRING. Så ja nu leker vi korv med bröd!"

 

Behållningen av tillställningen blev att Nuran och jag vann innebandymatchen mot Pernilla B, Frida och Ida. 1-0, gissa vem som lobbade (!) in målet.... Det var antingen Nuran eller jag... En annan höjdpunkt var då en kollega som absolut inte vill omnämnas uppmanades att "blöta ner brösten lite" för att få pulsmätaren att funka.

Kycklingklubba, eller -klubbor kanske vi borde säga, bjöd Mat-Inger på i dag. Som vanligt vill jag säga att vi för min del kunde ha detta varje dag! Bra så? Tack.

 

Morgonens simsträcka ökades planenligt till 900 meter för att på torsdagen antingen hållas vid samma, eller så gå upp till "normala" 1000. Simbassängen var tommare än vanligt, men kompenserades av att bastun i sin tur var mer fylld med seniormedborgare än vad som varit kutym. I dag fick vi njuta av att höra om hur en över 80 åring meddelade att läkaren befallt honom att fortsätta äta mycket kött och fet korv för att inte bli sjuk. Samme läkare, som enligt den samlade skaran varit en sann hedersman har nu tyvärr avlidit av cancer. Över 80 åringen meddelade att han själv haft cancer 3 gånger, men inte riktigt fås av daga. Hans hustru däremot är nog på gång hon, sade han. Dock var det liten glädje med kontrollerna i Åbo då han ju kunde köpa lite whisky på färjan.

 

Bastusällskapet var också eniga om att det varit en rysligt dålig lastbilschaufför i Stockholm på lördagen och att det regnat så helvitte i Lemland. Väderkvickt kunde jag sedan i duschen konstatera att man på Åland är väldigt förhandsinställd på att folk österifrån är smutsiga. "Duscha före simning, Shower before swimming, Peseydy ennen uimista" står det på skylten. Man utgår alltså från att det räcker med att svensk- och engelskspråkiga lite duschar av sig medan de finskspråkiga uttryckligen måste tvätta sig. Ja ja. Jag är ingen expert på simhallar. Jag bara simmar i dem, och duschar på tre språk.

Av någon anledning kallas denna vecka för "Stilla veckan". Det är nog att dra på för fullt det. Julen klarar ju sig med bara en Stilla Natt... Denna vecka ska vara stilla för att kristendomens Messias red in i Jerusalem på en åsna i går, häremellan ställer till med tumult i judarnas tempel och sedan till slut på torsdagkvällen blir arresterad och dör genom en väldigt plågsam avrättning på fredag eftermiddag. Sen dyker han upp igen i en trädgård på söndag, samt för vandrare på en landsväg inkommande måndag. Hur stilla låter det? Dessutom har man, för att öka stillheten valt att fira det genom att imitera häxor, kycklingar och harar, samt att måla ägg och äta imitationer av dessa gjorda av choklad. Sen tycker någon att offsideregeln är invecklad...

 

Egentligen gillar jag påsk. Jag kan faktiskt erkänna att jag har lite svårt med att Åland United ska spela på Långfredag, men det känns ändå inte värt att lämna 3 poäng till PK-35 bara därför. Redan Långfredagen 1985 spelade jag ju själv, då vi var nere i det hugenottiska Paris och gjorde Europasuccé med HJKs C-juniorer.

Det gick och blev sent i går. Först väntade jag hem Rufus från jobbet. Fram till sent har man 15 åringar att diska på inrättningen han provarbetade på. Utgår från att betalningen också är ymnig. Då han var hemma försökte jag lösa lite ekvationer, alltså inte sådana där man bara löser på matematiklektioner i skolan utan logistikproblem med verkligheten och sedan fick jag mails och sms som satte mig att jobba fram till klockan 3. Med tanke på mottagarna kommer jag inte att höra något av det på en par dagar, förutom den del som handhas av Lillemor och där brukar det spruta fram grejer eller midsommarkronor med serieeld.

 

Då jag nu vaknat, ätit, druckit lite kaffe och liksom kommit igång har jag messat 4 gånger med Lillemor, fått Edit att sluta titta på Kalle Anka, eller det slutade men jag hindrade henne att också se på Geronimo Stilton, konstaterat att Emilia nog kan sjukanmäla sig från sitt städjobb, hon låter som en levande kalakukko, hört att Joel ännu finns i Emilias rum, sett Fru Kickan löpa omkring i enbart trosor (trevligt) för att sedan försvinna till butiken för att köpa en kratta... Rufus är utmattad och honom lär vi inte se på nån timme misstänker jag.

Min far tog härom dagen upp att han uppskattar då jag skriver, för då vet han att jag lever i alla fall. Han har en poäng där. Då det gäller övriga läsare förutom honom verkar det som om de inte bryr sig så värst om jag finns till eller ej. Som den gamle stammisläsaren Max utryckte det: "kvaliteten på texterna har sjunkit märkbart". Så är det. Mera blaj och mindre kontroversiella åsikter. Då vill färre läsa. Så är det bara. Nu har siffrorna dalat, förutom det tillfälliga hysteriska uppsvinget så jag bad Axel Jonsson snyta sig, till närmare vanliga onsdagsnoteringar för 2009, då jag inte ens lade ut nåt på Facebook. Så till er som råkar läsa detta: Hej du ska veta att du är ganska unik!

 

Några åsikter i alla fall (Jag kommer att använda termen "idiot" lite på ett sätt som min mor inte uppskattar, men jag kommer faktiskt inte på ett bättre uttryck i detta fall. Det är inte den gamla medicinska definitionen som avses):

 

1. Någon anfaller civila mål med gas i Syrien.

- Idiot!

2. Donald Trump reagerar genom att attackera Syriens Rysslandsstödda militär med Tomahawkmissiler för ett värde på över 50 miljoner Dollar.

- Jubelidiot!

3. Någon stjäl en lastbil i Stockholm och kör längs en gågata och in i en butik, samt dödar och skadar oskyldiga människor.

- Pucko!

4. Folk predikar hat genom att säga hur det går då man "låter folk komma hit och göra våra samhällen till kopior av sina egna".

- Puckat idiotiskt!

 

Jag tycker faktiskt några uttalanden i går på TV, fast de var av svenskar, var riktigt bra.

- De kommer inte att kunna förstöra det här landet.

- Sluta inte att göra det vi alltid ha gjort.

 

Tuffa tider, hårda tider. Puckon och Idioter vart man än ser. Men de värderingar åtminstone jag har förstått att "vi" står för är demokratiska, som ger oss rätt att tycka, tänka, tro och göra som vi själva vill bara vi inte inkräktar på andras rätt till det samma. I så fall ska vi så klart känna för dem som skadats av de här olika attackerna och olyckorna. Vi ska också tycka väldigt illa om de ageranden som lett till dessa. De som är ansvariga för att de har hänt ska tas hand om av de organ vi har som ska ansvara för lag och ordning på olika nivåer. Själva ska vi inte göra något alls förutom det vi alltid gör! Jo, vi kan prata om det och säga vad vi tycker. Men om vi ändrar på vad vi tycker är viktigt och hur vi lever ut detta, då förlorar vi ju det som vi säger att vi står för. Basta!

 

Därmed kollade jag mitt i gårdagskvällens drama på Polen-Finland och fick se Ewa Pajor löpa igenom i 6e minuten och 1-0, matchens enda mål, var det där.

I morse var det skraparväder igen. Det betyder att det blir en varm dag antar jag. Solen sken rakt i ansiktet under simningen och kollegan Gottberg har bytt till sommardäck. Så även Fru Kickan, fick jag höra... I dag är jag förresten klädd i en vinröd T skjorta om någon vill veta.

 

Någon kanske märkte att Veikkausliiga startade i går. HJK piskade upp Vepsu enligt noter och SJK-FC Lahti slutade oavgjort. I Helsingfors fanns det lite över 4000 på läktaren. Hur det var i Seinäjoki vet jag inte, eftersom det inte finns angivet... Det är säkert Finlands Bollförbunds fel, inte sant?

 

Vart vi än går får vi höra hur dålig fotbollen är i Finland. Vi får också höra hur Bollförbundet är den största bromsklossen och bara gör det svårt för någon att utveckla spelet. Det rör sig om administration, jämlikhet, kunskap, kommunikationsförmåga, serviceförmåga och ända ner till dåliga planer, dåligt anfallsspel, för många utlänningar men ändå för dålig serie att utvecklas i och bollarna har också varit skit. Domarna är sen ett helt eget kapitel, men dem får man inte kritisera offentligt så jag låter bli detta här och nu, med risk att nog ta upp ämnet vid tillfälle. Det mest framträdande i dessa klagolåtar är att man alltid pekar ut Bollförbundet, utan att riktigt klart kunna säga vad de borde göra annorlunda.

 

En varje vår återkommande diskussion gäller serieuppläggen. Veikkausliigas matchprogram sågas i fotknölarna av de mest olika orsaker. Tidigare år har man ondgjort sig över att man inte tar klubbarnas önskemål i beaktande. Nu har man tagit dessa på allvar och programmet blev som om man sprungit och kissat. På damsidan hade vi vår diskussion redan i vintras och en hel del känslor hade även här väckts. Hur kan man stänga av ligan i augusti?! Hur tror de att man kan spela på studenthelgen i en damliga med så unga spelare som vi har? Vi måste ju spela på helger. Vi kan inte börja så tidigt. Vi kan inte sluta så sent. Alla säger precis det som passar precis dem själva och just då. I Veikkausliigas fall är det fråga om att 33 matcher ska fås ut över en tillräckligt lång tid utan att överbelasta spelarna. Dessutom vill klubbarna öka sina chanser att skapa cirkustillställningar för att locka publik och därmed är lokala förhållanden och olika tidpunkter olika viktiga för alla.

 

Sanningen är nog ganska enkel. Det är som Antti Koivukangas säger i en artikel för Svenska YLE. Det största problemet är att folk i detta land (OBS! Ålänningar räknas i högsta grad in här!) inte anpassar sina liv till fotbollen, utan fotbollen måste anpassa sig till folks liv. I England, Spanien, Italien, Tyskland och till och med i högre grad i Sverige lever folk efter matchschemat. Man kollar när matcherna är och så planerar man resten av livet sen. Vet man då att ens lag troligen spelar på söndag eller torsdag är långsiktiga planer lättare. Här sägs det att man måste göra matcherna till stora evenemang och få dem till tillfällen då folk kommer sig för att komma. Så länge detta är mentaliteten, så länge kommer serierna att antingen vara lapptäcken, eller så sämre besökta.

Hoppsan jo.

Först av allt en reflexion om hur viktig klädsel tydligen är för de unga i dag. Hela måndagen och tisdagen ägnades stor energi och mycken lektionstid till att spekulera i min blå T skjortas varande och ve. I dag inleddes första lektionen, efter att jag hade varit på ledningsgruppsmöte där ingen alls sagt nåt, om min vinröda T skjorta... Det verkar vara oerhört intressant och värt att fundera på hur jag går klädd! Tänk om man lade lika stor vikt vid vad jag säger och vill förmedla. Å andra sidan vore det lite skrämmande då jag mest improviserar...

 

Hoppsan igen.

Elin Lindström går till Hovås Billdal i Elitettan. Samma klubb som Jessi Hietanen gick till. Även åbomålvakten, som i fjol slet hund i Nice Futis, Anna Tamminen återfinns där. Elin är alltså samma Elin som var en av huvudpersonerna i denna bloggs tidiga år 2009 och i dess föregångare 2007-2008. Elin gick då under många smeknamn. Limpan tror jag att jag fastnade vid mest. Hon var en av blondinparet Adde-Elin på Pohjola Cup tiden. Hon var den som steg upp klockan 6 på morgonen och sparkade boll till den grad att någon granne klagade med insändare i tidningen om att ungar spelar fotboll tidigt på morgonen och väcker grannskapet. Det var ingen hejd på hennes intresse. Hon spelade och tränade precis var och när som helst.

 

Vi hade några år tillsammans i olika sammanhang. Tre år satt hon i mitt klassrum, det var inte hennes favoritstunder i livet. Hon tränade och spelade en tid med mig i IFKs damer redan 2008. 2009 var hon rentav med och tränade med Åland United och fick göra ett inhopp i Ligan om jag inte minns helt fel. Sen hände det som liksom var på kommande. Elin tränade tok för mycket och ett korsband brast. Det tog en par år innan hon, mot alla odds var tillbaka och då spelade hon med IFKs damer. 2015 tog hon ett steg till och gjorde en säsong med oss i Åland United. Det var det hon drömt om som riktigt ung, men säsongen blev tung trots att hon kämpade på. Precis i slutet av året smällde det på nytt och knät var i kras igen. (Jag kan ha missat någon sväng här under åren, något säger mig att det kan vara tre knäskador och inte två som jag nu räknat upp). Den här gången hade hon mycket backup hemifrån. IFK Mariehamnbacken Albin, som bor med Elin har stött henne och hjälpt henne tillbaka, förutom det rent medicinska och det jobb hon själv har lagt ner. Hela denna vinter har Elin igen tränat och spelat med IFK Mariehamns damer och nu, vips ser vi i media att hon skrivit på för Göteborgsklubben vi nämnde. Elin har hunnit bli 23 år gammal och av hela mitt hjärta önskar jag henne lycka till med att bli fotbollsspelare som hon alltid velat!

Då jag mest bara pratar om mig själv nuförtiden, såsom min blå T skjorta, som lett till att största delen av åk 9s elever i dag är klädda i svart (!) vill jag bara försäkra mig om att de som följer med damfotboll på basen av min blogg inte blir lämnade efter.

 

I dag är det alltså dags för öppningsmatchen av det berömda WU19 kvalet som förorsakat ett tre veckor långt speluppehåll i Damernas Liga. Om detta går vägen är det också orsaken till en hel månads stopp i augusti då slutspelet går. Se nu till att fixa det damer! Om inte för annat än just olägenheterna i seriespelet.

 

Klockan 17.00 i dag möter Finland Ukraina. På torsdag laddar man upp mot Skottland och sedan, på palmsöndagen enligt Luthersk tolkning avslutar man turneringen på det katolska Irland mot just Irland. Igen en gång ett kval vi inte kan missa, sägs det. Men oj va vi kan. Det har historien visat så många gånger. All lycka och tankar till Irland och våra småflickor!

Eftersom Fru Kickan påstår sig vara stabil på morgnar just nu kom jag iväg att simma i dag. Det är konstigt hur en kropp som hade en kilometer i kroppen efter bara tre veckors gnidande i januari nu i april efter en par månaders väldigt sporadiska övningar är en så kallad 800 meterskropp. Inte för att jag inte klarat av en kilometer i dag också, men det jag vill uppnå uppnåddes vid 800. Fru Kickan är modig och påstår att jag nog kan räkna med att köra regelbundet igen en tid och således räknar jag helt kallt att var uppe i kilometern igen i slutet av nästa vecka. Det här är lite som med löpning tidigare. Jag tyckte ju att det var snobbigt att löpträna före en maraton, så jag bevisade min förvissning att det nog går med bara fotbollsträning och den grundfysik jag hade vid 26 års ålder. Två år senare gick det igen, då med hälften mindre fotbollsträning och en något äldre variant av grundträning. Efter det har det inte gått...

 

Bastun var dock höjdpunkten igen, som sig anstår. En av stammisarna satt där och ledde in samtalet på fotboll faktiskt. Han följde med Åland United, brukar se Bundesliga i helgerna och gillar inte Zlatan. En trevlig äldre herre alltså. Det var varmt och skönt, samt avslappnat prat gubbar emellan, eller i denna situation var jag mer en ung gosse faktiskt... Sen kom det in en äldre herre till. Han gjorde det män gör i bastun, åtminstone på den här sidan Ålands hav. Han slängde på lite mera. Det blev hett kan jag berätta. Det är så klart ingen fara med det, man har ju stått ut med värre. Nu var det bara det att jag hade tänkt mig gå och duscha redan ungefär då den andre mannen kom in. Nu blev ju detta otänkbart. Man går inte ut då någon kastar på. Dessutom går man inte heller ut precis efter att någon har kastat på, åtminstone om man är av min generation eller lite äldre. Samtalet handlade nu mera om just att kasta bad faktiskt... Sen löste jag det i mitt tycke galant. Jag hade sagt att jag var lärare, så de kunde ju inte tro att jag hade bråttom till jobbet den tiden på morgonen, men jag hänvisade till att jag skulle gå innan de kastade mera. Bägge farbrorn nickade gillande och jag tror de förstod att jag behövde gå ut, men gjorde det finkänsligt. Sen tänkte de troligen en massa om veka glopar, fast man kanske inte spontant kan kalla mig vek då man ser mig...

Jag vet att detta uttryck inte är mitt eget och att jag använde det tidigare. Det bara känns så relevant just i dag, måndagen den 3/4. Precis just fick vi meddelande att vår lön inte kommer före i morgon, så det gäller att samla ihop alla smulor till middag i kväll då, samt att njuta ordentligt av den utsökta kött och makaronilådan Södra Ålands Högstadiedistrikt tillhandahåller i dag. Bra med riktig mat som jag brukar säga!

 

Söndagen blev väldigt inriktad på flickor som spelar fotboll. Först, efter att ha dammsugit ordentligt, eller i alla fall dammsugit, kom jag iväg till WHA. IFK gjorde processen kort med sina lite yngre systrar i ÅU. Inget snack, men en avslutning på en hård 6 mathershelg för bägge lag i alla fall. Denna vecka kommer tre av IFK flickorna att köra heltid med ÅUs A-lag. Bara det är något tycker jag...

 

Efter friskluftintaget på WHA där jag även fick diskutera lite med min vän Steve för första gången på länge, bar det iväg hem för att plocka upp Edit. Med henne i bilen, via Sigrid ut till Lemland körde jag, med bara ett litet stopp på en busshållplats för att hälla vatten i kylaren, till Valbohallen. IFKs flickors vita lag ställdes mot IFFKs pojkar, som nog innehöll två flickor också, och så två pojkkombinationer från JIK. JIK orange som spelade i blått och JIK blå som hade vita tröjor men spelade i oranga västar. Jag säger ingenting, men Gary är heltidsanställd tränare i klubben sedan 3 dagar. Färger gillar han att styra med vet jag, så här är ju något att börja med...

 

Vita laget bestod för dagen av två spelare som går i tvåan, två som går i ettan och sedan tre dagisflickor. Trots heroisk kamp, främst av målvakten Sigrid i den sista matchen och Edit som värmde på konditionscykel mellan matcherna och Frida som tappade en tand på planen och gav den till tränaren, blev det inga mål framåt denna eftermiddag. Några baklängesmål uppstod i och för sig och siffermässigt var det ingen trevlig tillställning. Humörmässigt och lärdomsmässigt nog. Tränare Christian fick termen spelbredd introducerad och trots att anfallsmetod nummer 1 var en boll mellan försvaret och galopp-press i flock, ser man nog att tänkandet och orienteringen på planen blir bättre vart efter.

 

En idé som är värd att forska i vore att få till ett rent poolspel för flickor i denna åldersklass redan i sommar. IFK laget kan bra vara med som Gröna och Vita. JIK får ihop ett lag, med några lite äldre flickor inkluderade men det gör rakt ingenting. Sen ser det ut att finnas tre flickor i IF Fram och tre i IFFK, samt någon spridd på olika håll. Kunde vi samla ihop dessa flickor till poolspelen och låta dem spela som Åland United? Då hade vi fyra lag och alla kunde få spela två matcher per gång. Kalas! Och dessutom ett stort steg framåt igen för Åland United-tanken...

I dag sov jag. Alltså ingen kom in och ropade att klockan var något den inte var. Det känns som att det var på sin plats dessutom, fast Herr Landshövding är så föraktande... Jag sover inte med honom i alla fall, som tur för, främst honom väl med tanke på ögon-, eller ska vi kalla dem öronvittnesskildringar. Jag menar, Kjelle brukar stänga av hörapparaten, men likväl hade jag väckt honom ur det döva förra säsongen vid nåt tillfälle. Vi sov dock i samma båthytt så lite perspektiv behöver vi ha. Hade det hänt när jag sover hemma hos mig och han hos sig, då hade vi talat tungt artilleri!

 

Dagens schema blir att delge världen denna lilla text. Sedan har jag ju lovat dammsuga en sväng, vilket Fru Kickan mycket riktigt mindes och därför har hon sett till att förarbete i form av soppåsar och ett oändligt antal burkar, som tydligen ska ut till sopsorteringen har uppenbarat sig på de dammsugarbehöriga ytorna. Är det söndag så är det. Vad månne Jesus har sagt om detta? Om vi ska hålla oss till gårdagens tema... Det värsta är att det han sagt om jag tolkar min Bibel rätt är väl att "Om kvinnan önskar det städat, då skall varje man som haver sitt jordiska liv kärt göra såsom hon önskar." Nu vet jag ju inte hur kärt det jordiska livet i sig är, men det innehåller så många kära människor att det är mitt jobb att hålla mig vid liv och således kommer jag att föra ut burkar och sopor samt sedan dammsuga.

 

Sedan, klockan 13.50 tänkte jag senast vara på WHA, där Åland Uniteds F02-03 ska möta IFK Mariehamns F01-02 eller B-flickorna som jag gärna vill kalla dem, fast de ju är lite unga även för det...

Egentligen hade jag tänkt mig att detta skulle bli en riktigt långsam morgon då jag skulle tillåta mig att sakta glida, flyta, åla eller vad det nu skulle vara, upp sent om sider och sedan lite se vad som händer.

 

Nu är ju inte detta en sådan dag i alla fall, trots att jag nog sov till klockan 9 ungefär, vilket jag ju får tacka för. Det hela började med att Edit rusade in och ropade "Pappa Pappa, klockan är redan över 12"... 2 minuter senare ringde min far som hävdade att TV sänder direkt från Åland om vår snöstorm. Sedan valde han att fortsätta genom att förklara för Edit att en kompis till honom just hade flugit förbi vårt hus i helikopter och ringt för att meddela att vi har en älg på paket. Edit fattade sig väldigt lugnt och lovade sin Fafa att titta efter sen i eftermiddag då hon ska på kalas... Smidig flicka!

 

Precis medan jag höll på att skära upp morgonmålssmörgåsen ringde Herr Landshövding, som inte döljde sitt förakt över att jag sysslar med sådant klockan 10 på morgonen. Det han pratade om var antingen blodigt allvar, som i så fall ger mig en hel del mera jobb, just för att han ringde, annars skulle jag inte känna till det hela, eller så är det en del i någon väl genomtänkt stor blåsning som i så fall hela ledningen är inkopplad i- Jag vet faktiskt inte vilkendera jag hoppas mera på, eftersom det inte vore helt fel om det var sant heller...

 

Dagens höjdpunkt har ändå varit Fru Kickan som sagt till Edit och Edit som sedan meddelat vidare till Pärla och säkert en massa andra också, att "Jesus har sagt att man inte får äta godis före Långfredagen." Alldeles för genialiskt igen för att inte nämnas!