Strejk och arg pöbel

Sådär. Lördag, Sally och därmed vi andra med har sovit och ibland inte sovit, men nog helt hyfsat, tror jag om jag pratar för mig själv mest. Här hemma verkar man tycka om mig och det är jag tacksam över. Alla andra där ute, liksom i resten av världen tycker inte om mig. Säkert finns det sådana som gör det, men det har blivit tydligare, som det blir i vågor, att det finns en del som inte riktigt gillar mig, eller det jag gör och säger. Så är det och ska jag hålla alla dem nöjda vore det ett hydrauppdrag.
 
I morgon möter Finland Serbien och VM kvalet kör igång. I går skulle det ha varit stor match mellan Sverige och Danmark, men den kom av sig för Danmark, alltså inte landet, men spelarna var i strejk...
Detta är igen en sak som kan ses ur många olika vinklar. Visst har spelarna rätt då de kräver villkor mer liknande herrlandslaget, vi talar ju dock om EM 2orna. Sen spelar de kanske ut sig själv ur VM... Nu skulle de ju möta Kroatien i alla fall, för ett nytt tillfälligt avtal liknande det som man hade för Ungernmatchen har uppnåtts. Men, egentligen gör Danmarks damer en stor gärning på lång sikt. Om Turkiets damlandslag skulle gå i strejk skulle knappast så många, om någon alls utanför den innersta kretsen märka eller bry sig. Det är de stora länderna, som just Danmark, Sverige, Tyskland, USA och så vidare som måste göra dessa grejer. Alltså de som redan har det bäst ställt. Norge fixade redan till det. Detta talar för att det som vi kallar "lyxgnäll" egentligen är det gnäll som räknas. För att förbättra för dem som har det riktigt illa måste de som har kommit längst agera. Synd på ett så fint landslag som Danmark ur fotbollssynvinkel vore viktig att ha med i Frankrike om två somrar.
 
 
Lite liknande är det med me too kampanjen. I grunden hoppas jag att den ska leda till att förhållandena för framför allt kvinnor i länder med hög könsseparatism i kulturen förbättras. Jag vill dock, kanske inte lyfta ett varningens finger eftersom det inte hjälper, men bara konstatera kanske inte helt populärt att det igen får en rekyl som är så vanlig i dagens samhälle. Rekylen liknar så mycket alla revolutionära, medeltida eller vilken tids samhällen som helst.
 
Vi är säkert alla överens om att sexuella trakasserier är något tokigt och felaktigt. Därmed behöver vi inte fundera på om man ska tåla lite eller inte. Man tål det man tål helt enkelt, så är det. Lite svårt blir det förstås i och med att den som inte tål ska förväntas säga till. Å andra sidan kan det vara svårt att veta vad och hur man kan göra med varje enskild människa. Det är väl närmast dessa saker man får tåla och ha överseende med. Jag har fått mig på pälsen under de senaste dagarna då jag frågat om jag själv uppfattas störande i denna mening. "Sådant ska man veta själv. Är man osäker är man skyldig" har ett genomsnitts svar blivit. Det har inte gett mig annat än just ökad osäkerhet och enligt logiken i svaret, ökad skyldighet... Jag minns ännu hur jag för en par år sedan brottades med uttalandet att "en man som tittar på en kvinnas byst utan att be kvinnan om lov är en sexualförbrytare". Well... I går höll jag på att falla ner i en källare då jag höll blicken riktad på kvinnans jag följde skalp, istället för resten av kroppen som de facto undvek gropen jag snavade och höll på att slå mig sönder och samman i... Ni kanske begriper? Om inte... Det är faktiskt inte mitt fel då!
 
Som i alla "rätt" och "fel" fenomen har det nu blivit rätt att angripa och hänga ut personer som gjort sig skyldiga till fel handlingar. "Idiot", "Svin" och allt möjligt kan man säga om människor som angetts ha tafsat eller uttalat sig sexistiskt, homofobt eller rasistiskt. Det är klart att de har gjort fel, men jag bara kommer tillbaka till, ska vi behandla dem så? Blir världen bättre av det?
Henne här har de flesta människor hört om. Hon beskrivs som en hänsynslös parasit som levde gott och vältrade sig i svältande människors sista tillgångar... Visste hon det? Var det hennes fel? Hur hade hon kunnat göra på annat sätt? Frågor jag tycker vi kan minnas då vi bränner folk på bål i dag och blir kränkta av än den ena, än den andra... Att ändra strukturer kanske behöver sina offer. Jesus, Marie Antoinette, Martin Timell.. Pernille Harder? Säg ni som vet!
 
 
Jag har lämnats med Sally då Fru Kickan och Edit åkt för att handla förnödenheter till morgondagens maskeradfest i Vikingahallen. Edit själv ska på Halloweendisco i eftermiddag. Jag jobbar fast Teds och Samuels "högar" som de förtjänstfullt skapat. Sen ska jag nog till skolan också och se vad Robin fått gjort... På måndag är det kick off där också. Med människor till vilka jag har behag, och de kanske inte har behag tillbaka, men det kan jag göra föga för just nu i alla fall...

Höll på att bli enhandsskrift

Så där passligt, men inte helt oväntat börjar Sallys tid som beskedlig nyfödd gå över i en liten personlig babyfas då hon beter sig som en stor diva. Det föreföll en stund som om jag skulle få uträtta mina skrivbeting för dagen med en hand och således endast med små bokstäver och aningen hetsigt... Nu får vi se, Fru Kickan vaknade mot alla odds och Sally har redan, peppar peppar, sovit i vagnen i 10 minuter... Det kan gå.
 
Igång med jobbet kom jag i  alla fall i går. Ett rätt långt, men väldigt innehållsrikt möte med Ted och Samuel hade vi och nu är det lite ketchupeffekt vi ska få till. Spora blev först ut och nu hoppas jag på 1-2 till före låt oss säga måndag, så blir det onsdag... Det samma med Eckeröhallen Ove, som alltid är i eller på väg till Barcelona då jag ringer. Nu sade han sig bara vara snabbt, så han hinner styra upp självständighetsrörelsen lite och så är han tillbaka på måndag. Därmed kommer vi att ha ett skelett för vinterns schema klart denna vecka, eller i verkligheten veckan efter det... Några års bekantskap västerut ger oss även trogna träningsmatchmotståndare, eller åtminstone intresserade sådana. Allt är öppet, allt är lösa trådar, men de känns knytbara!!! De e bare å knyt, som Stenmark hade sagt!
Snart är vi här igen!
 
 
Angående den politiska debatten med flickfotboll har jag förstått att det inte har så mycket med sak att göra, utan med person. Då är det bäst, att som i frågan om All Stars programmet i början av årtusendet, att ta ett steg tillbaka och låta andra säga samma saker och få medhåll. På så sätt har Kristuseffekten uppnåtts även på denna front. Bra. Om några år visar det väl sig då min roll inom damfotbollen helt och hållet är överspelad och då kan nya friska krafter ta över som säger och gör precis samma saker som jag, men med andra ord och kanske annan, kanske mer åländsk accent, vad vet jag? Nog om detta för tillfället.
 
Även min son fick jag hem från bussen, tack för tidtabellsråden Lillemor. Att både jag och han begrep att han kunnat stiga av fordonet nästan bredvid där vi bor kvitterades med ett typiskt "Skulle jag tänka på sånt tror du?". Pojken är frisk.
 
På söndag har Edit maskeradfest i Vikingahallen. På söndag lär Rufus spela match och på söndag spelar Finland mot Serbien. Fru Kickan tänkte sig se volleyboll...  Just Fru Kickan har förskräckt mig genom att skaffa svenskt kaffe. Nu lever vi alltså så...
 
Nu känns det som om ett spelaravtal börjar komma... Trallalllaa....

Tillbaka, i en ny verklighet

Torsdag morgon grydde och ingen väckningssignal, förutom ett sms om att ett paket från Famo Virta anlänt. Bäst att kvittera ut det då. Sally var så medtagen efter gårdagens fotosession hos Grannkärringen att hon sedan var medvetslös fram till ungefär midnatt. En hel Chelsea-Roma låg hon där och liksom bara ryckte till emellanåt... Undra på att natten sen gick till skit, så där helt bokstavligt. Edit ska och luftas med Röd Bettan och Pärla. Rufus lär ska vara i Sverige och jag lär ska hämta upp honom sent i kväll. Vet nån vilken tid bussen från Eckerölinjens sista anlöp kommer till Mariehamn? Det är i alla fall då...
Det här får bli ett avslutande minne från dessa Pappaledighetsveckor hösten 2017. Tack Sally och Tack Fru Kickan. Nu blir jag en kvälls och tidig nattpappa, och en morgonpappa med för Edit, samt fortsätter som en då man behöver honom pappa för Rufus... För utlandsflickorna är jag väl han där som bor i huset där vi brukade få sova, eller vad det nu blir. Världens gång.
 
 
I dag ska jag alltså börja ta mig tillbaka "på riktigt". Möte med Ted och Samuel blir det i eftermiddag. Pojkarna har gjort mycket "under cover" arbete och nu ska vi se vem och hur som får sy ihop dem till mera publika nyheter. Just nyheter känner jag att Åland United behöver producera för att hållas och även bli så intressanta som Samuel sade att vi vill vara i gårdagens tidning.
Sådant här lär det dock inte bli mera, eller åtminstone tills man upptäckt hur opålästa och allmänt idiotiska man är. Samstämmiga uppgifter gör gällande att min och min förenings uppgift enligt våra ägarföreningar ska vara att driva ett Ligalag och att inte blanda oss med ungdomar och flickfotboll åtminstone på eget initiativ. Som sagt har jag inte varit med vid ett enda tillfälle då detta diskuterats, bland annat för att ägarföreningarna specifikt har velat prata om dessa saker utan min medverkan. Detta lämnar förstås många lösa trådar och faktiskt en hel del vilsna flickor och föräldrar till dessa. Inget formellt beslut om något har fattats vad jag vet, men jag lever enligt detta från och med i dag och så ser vi vart det bär. Egentligen tror jag att media kunde ha intresse att bevaka ÅUs höstmöte av denna anledning också... Men kanske det inte är så viktigt. Åland United fick ju heta FC Åland i dagens Ålandstidning, så vem bryr sig egentligen?!
 
 
Jag har inte helt hämtat mig från kochocken i går... Jag måste säkert laga mig till skolan redan nu före helgen och ställa dem rätt. PÅ RYGG!!!
 

Holy cow

Såja. Pappaledigheten är inne i sin sista officiella dag. Jag lyckades få till att köra hem Rufus från skolan och fick mig delgett några glada nyheter, vilka jag förstås tyckte var roliga att höra. Livet lekte, även Sally har haft öppning och det är bra i dessa dagar... Edit är på disco och åkte därmed till skolan med mössa och en prinsesskrona ovanpå denna. Hon ska snart hämtas hem, för jag lovade komma.
 
Sen fick jag se detta:
Detta är från mitt klassrum, Sal 12! Dessa är mina välta kor, som någon har vält!!! En niondeklass på Joels tid visste att detta faktiskt är belagt med dödsstraff. Robin, var var du då jag behövde dig?! På stört bestämde jag att jag måste tillbaka! På måndag är jag där!!! Tur för övrigt att det samstämmer med de officiella tjänstledighetsdagarna... Finns det heliga kor, då är det dessa!!! En vält vält ko... Nej nej!!!!!
 
 
Sen kan jag också berätta att jag hittade Maja och Isabella i något som kanske var Lusses matsal, eller nån form av cafeteria, vad vet nu jag om sådant. Jag hörde mig själv säga, som ett svar på en fråga om hur jag ser den åländska Damfotbollen om 10 år:
" Vi har Åland United i den högsta ligan som ett realistiskt topplag. Då och då vinner vi också och därmed får vi spela Champions League ibland. Hälften av våra spelare har anknytning till åländskt ungdomsarbete, antingen såsom direkt uppflyttade spelare ur ungdoms och utvecklingslagen, eller så i form av äldre återflyttade spelare. Vi har professionella spelare på fleråriga kontrakt, liksom en hel-eller deltidsanställd tränar- och ledarstab. Vi har ett U-lag, som drivs av vem som helst vad mig ankommer, men kanske IFK Mariehamn, som spelar i Finlands division 1. Dessutom har vi 1-2 breddlag som spelar i Upplandsserien. Utöver det har vi B-flickor i antingen division 1 eller FM serien och något breddlag därtill. Under den åldern har vi 2-3 åldersklasslag i alla åldrar som alla har sina egna verksamhetsprinciper och stöder varandra i en gemensam tanke att bevara så många och så bra spelare om möjligt för de olika damlagen."
 
På en följdfråga om jag tror att denna vision kan bli verklighet svarade jag: "Jo, det tror jag. Ifall alla vill jobba tillsammans och se gemensamma mål och verksamhetspriciper" Sen måste jag tillägga: "Tyvärr verkar det som om man inte just nu är beredda att göra detta tillsammans och därmed blir det svårare... Men vi har ju stigit ur askan förut, så man får göra sitt bästa bara..."
 
Snart tillbaka i businessen. En kväll här hemma med Sally bara och Champions League... För herrar ni vet...

Fromhetens olika skeden-På väg tillbaka förresten!

Först den nästan obligatoriska bajs och spyuppdateringen... Gårdagskvällen gick nästan som på rutin. Sally skrek bara i samband med Manchester Citys mål och sov tryggt och som en liten stock då Napoli kom närmare. Vid halv 1 konstaterade jag att hon nog sov och att det inte skulle bli någge mera nånting alls så jag lade henne i en säng i ett mörkt rum nära Fru Kickan och tuppade av själv. Snabb avtuppning kändes det som, men jag vaknade av en ringsignal som förkunnade att det var väckningsdags för Edit. Så pass... En sådan här liten rutin har vi nu fått till under min pappaledighet. Den är tänkt att, så mycket det nu går i verkliga livet, tjäna som ram för tiden efter Pappaledighet. I morgon torsdag börjar vi med Åland United och på måndag tar även skolan vid. På basen av dagens tidning har Samuel full koll på det förstnämnda och på basen av min diskussion med Robin i går kväll är även skolan möjlig att tillträda. Robin tackade mig för att jag inte har så jätte städigt, vad han nu kan mena med det. Magister Sviberg uttryckte även sin glädje över att jag snart är tillbaka. Detta i samband med att min sms återuppväckte hans medvetande om att det var Champions League på TV i går kväll...
 
Innan vi går på sak vidare kan jag också meddela att Röd Bettan kan ha en uppgift. Hon undrar ofta om "hon kan hjälpa med något". Jo du Rödis (får jag kalla dig så?). Nu kan du hjälpa! Brödet du kom med för någon dag sedan är slut. Det var vansinnigt gott! Det du kan göra är faktiskt att baka mera och leverera av just denna sort på kontinuerlig basis i... 18 år? Om vi tidsbegränsar det till Sallys barndom så har vi något att utgå från va? Okej? Deal?
Här har vi en bild från i somras, Världen före Sally... Fru Kickan och Edit visar att det visst var strandväder, åtminstone ibland, fast folk försöker svänga till det...
 
 
E annan sak som egentligen är enkel, fast ändå lite svår, är den redan någon dag gamla stortrenden att skriva "Me too" på sociala medier. Fenomenet lär ha äldre rötter, men sattes igång på allvar nu då nån skådespelerska uppmanade alla som utsatts för sexuella trakasserier att skriva Me too på sina uppdateringar. Detta är egentligen en riktigt effektiv väg att framhäva fenomenets, om vi nu kan kalla trakasserier för det, omfattning. Massvis av mina egna facebookvänner, inklusive mina äldre döttrar kom fram och hela alltihopa visades i sin storhet. Vad kan jag annat än böja mitt huvud och konstatera att... ja, vad ska jag konstatera. Vad jag än säger blir det väl plumpt och fel...
 
Just där ligger uppföljningens kärna. Vad jag än säger blir det tokigt... Nej, jag tycker inte det är bra! Jo, jag tycker det är bra att man sjunger ut! Jag har själv inte utsatts och ska därför vara tyst! Eftersom jag själv inte har utsatts ska jag definitivt inte vara tyst utan föra låda så alla som har befriats ska stå upp för dem som inte har gjort det! Eftersom det gäller mina egna döttrar ska jag stå bakom dem som deras pappa! Eftersom jag är Pappa är det patetiskt att jag sjunger ut först nu och inte har gjort något före mina egna erkänner! Ja, vad ska jag säga?
 
För det första: Har jag verkligen inte utsatts för sexuella trakasserier? Jo, då jag gräver i minnet minns jag faktiskt att man, då jag gick på sexan höll fast mig för att en flicka skulle komma åt att pussa mig på munnen... Hon gjorde det, jag tror det var nånslags vadslagning, och sedan flydde jag i skräck (och lite förundrad över introduktionen i en värld jag nog sett men aldrig upplevt). Jag har även sagts ha haft "sexiga ben" och "en upphetsande kropp", som ni förstår var detta en hel del kilon och kilometer före dagsläget, av diverse människor... Men nej. För mig räcker dessa inte för att jag skulle säga att jag blivit sexuellt trakasserad. Det är som allt annat man själv som tolkar händelser och jag har inte fått men för livet av dessa och som ni begriper är det till och med dumt och idiotiskt av mig att nämna dessa, så ja... Vi håller fast vid att jag inte utsatts så att det förtjänar en "Me too" status...
 
Har jag utsatt andra då? Tyvärr har jag säkert det... Eller, jag kan inte säga att jag tänkt att "nu ska jag trakassera den där personen sexuellt". Jag är heterosexuell och kan väl erkänna att jag då och då syndat, åtminstone så där Nya Testamentligt i tanken... Lika Nya Testamentligt hoppas jag kunna bli förlåten för dessa då vi konstaterar att det väl kan anses mänskligt... Helt fysiskt vågade jag aldrig i ungdomen bli så där handgriplig som jag trodde att man skulle vara. Nu vet jag inte vilka chanser som gick mig förbi och om nån som kände mig som tonåring läser så kan jag säga att jag nog ville fast jag inte tafsade... Sen vet jag förstås inte om det ena eller det andra hade gjort nån nytta eller skada ändå... På äldre dagar, såsom singel, har jag väl vid tillfällen vågat vara lite mer handgriplig. Jag hoppas verkligen att dessa incidenter inte tolkas som trakasserier då jag upplevt samtycke... Alltså, jag har inte frågat om det är okej att hålla om människan, eller att pussa henne på bakhuvet... Jag har bara upplevt att dessa framryckningar inte har avvisats, eller till och med har lett till, som i detta exempel, barn och äktenskap... Men helt officiellt vill jag passa på att be alla som känner att jag trakasserat dem om ursäkt och dem som skulle ha kunnat ha glädje av lite mer offensivt beteende från min sida om... Ja, förståelse...
 
Såja. Det är ju en allvarlig sak vi talar om, men dessa funderingar gör det åtminstone för mig lite mindre svart och vitt. Ja, jag godkänner INTE trakasserier. Det är den utsatta som bedömer om hon/han är trakasserad eller ej. "Me too" kampanjen är bra och belyser hur många som faktiskt känner sig utsatta. Därmed får vi en verklig problemställning att jobba med.
 
En sak jag dock inte riktigt gillar är de påföljande diskussionerna om hur man borde reagera och agera på kampanjen. I går fanns det flertal tyckare som ansåg att icke utsatta män borde säga ifrån tydligt. På samma gång fanns det lika skarpa tyckare som ansåg att män inte ska uttala sig i detta. Precis som raljerandet mot Pappor som ställer upp bara för att det är deras döttrar det gäller... Kan vi inte alla bara få säga att det är fel och försöka leva upp till detta?! Tack!
Detta kanske är en litet i sammanhanget malplacerad bild, men jag vill påvisa att jag nog märkt att Becci är tillbaka på Åland. Hon har gjort mål för IFKs damer under hösten och så sent som i går såg jag henne träna på WHA. Alltid roligt att se återflyttande fotbollsspelare!
 
 
Maja, Isabella och nån till skulle i dag träffa mig för nåt samhällsläraprojekt. Det skulle gälla damfotboll. Perfekt uppvärmning för i morgon då jag ska tillbaka ut i världen, även officiellt i och med att min e-post då inte kommer att hänvisa till Ted!

Ska flickorna bli som pojkarna nu?

Tidigare i år var jag med då Hannu Tihinen från FBF presenterade den nationella ungdomsstrategin vad gäller fotboll. I ett väldigt tidigt skede av samlingen stod det ganska klart att det man pratade om var pojkar. Hela idén bygger på att man regionalt satsar på stora föreningar som kompetenscentrum. På Åland är det otvetydigt IFK Mariehamn som åsyftas, med all rätt. De åländska pojkarna ska ju spela i IFKs A-lag om de slår sig fram hela vägen till den nationella toppen. Därför ska ju IFK vara den klubb som tar ansvar och inte minst via Distriktets och Förbundets stödfinansiering erbjuder kompetens och vägar för de lokala pojkarna att, via sina hemföreningar med tiden komma upp genom det åländska utvecklingssystemet till det A-lag som för dem blir verklighet.
 
Då det vid mötet framgick hur svårt det är för de olika lokala föreningarna att ställa sig i ledet och låta en annan klubb vara vägvisare för just deras pojkar tog några av oss från damsidan till orda. Vi berättade att detta lokalpatriotiska i mikroform som representanter för bla  IF Fram, JIK och IFK pratade om inte finns på flicksidan. Vi har Åland United som ett paraply och vi samarbetar genom hela spektrat med alla flickor som spelar fotboll på Åland. Det här verkade pojksidans representanter dels tycka att lät bra, dels lite skeptiskt otroligt. Men "Damerna har det ju lite annorlunda" blev slutsatsen innan man gick tillbaka till pojkar och riktig talangutveckling istället.
 
I går blev jag varse om att flickorna kanske är som pojkar i varje fall. Under hela sommaren har jag tillfrågats från olika håll när vi ska ha det stora mötet för alla flicklagstränare så vi kan se över vilka lag vi behöver ha och vilka lag som kunde samarbeta för att ge så många flickor som möjligt möjlighet att spela fotboll. I augusti tvingades vi meddela att det mötet skjuts upp, eftersom våra ägarföreningar vill diskutera med varandra först. Efter några skeden uppmanades jag i går att inhibera det utannonserade mötet då jag skulle ha träffat ägarföreningarnas representanter och berättat vad vi gjort och kommit överens om vad vi ska göra framledes. Ägarföreningarna ska inte träffa mig och då kan jag ju inte träffa tränarna för lagen inom dessa heller. Detta som en förklaring till varför det "inte händer något" till dem som eventuellt undrar.
Jag själv har i inget skede varit med vid ett enda möte med våra ägarföreningar och vet därför inte vad de vill, eller inte vill. Därför följer jag för tillfället (eller från och med torsdag då jag är i tjänst igen) min egen styrelses direktiv. Jag fokuserar uteslutande på A-laget. Lite småförvirrad måste jag personligen ändå medge att jag är. Jag har alltså inte träffat en enda av dem som (kanske) vill att ÅU ändrar inriktning gällande flickfotboll. Jag vet alltså inte vad de vill att vi gör, eller inte. Jag vet inte heller vad av det vi gjort de eventuellt motsätter sig:
- Är det våra två flicklag som består av spelare i åldersklasser där enbart IFK Mariehamn har egna lag?
- Är det faktum att vi räknat in ägarföreningarnas lag som tillhörande ÅU för att uppfylla de krav på verksamhet och påverkan på närregionens flickfotboll som Ligalicensen ställer?
- Är det att vi besökt skolor och där presenterat fotboll för flickor?
- Är det att vi haft A-lagsspelare ute hos alla flicklag på Åland? (Jo jag vet att det inte varit så mycket, det har klagats att det sker så sällan...)
- Är det för att vi hade vårt samlingslag av flickor från pojklag i Poolspelet för 07-09?
- Är det för att alla spelare och ledare i alla flicklag på Åland haft frikort till ÅUs ligamatcher?
- Är det för att vi haft många av dessa flicklag som bollkajsor vid ligamatcherna?
- Är det för att vi tillsammans med IFFK arrangerade Annica Sjölund Summer Camp för över 80 flickor från hela Åland i somras?
- Är det att vi har ett "register" så vi kan kontakta alla ledare med flickor i laget på Åland och alltså komma i kontakt med dessa flickor?
- Är det för att vi hade en flickpresentation under en av våra ligamatcher och hade ca 100 flickor och 25 ledare på plats, samt organiserade ledarna att träffa Anna Signeul?
- Är det allt detta, eller kanske något annat?
 
 
Som sagt vet jag inte och vet så klart inte heller vad man kommer att vilja längre fram. Jag vet inte heller om det är en personfråga. kanske man helt enkelt inte vill att jag har med dessa att göra. Det kanske ligger något i det som Ted sade för några veckor sedan: "Man vill att vi ska hålla käften". Nå, så får det bli. Denna text var bara till för att de som frågar mig om "ÅUs planer" etc ska veta att jag inte riktigt kan svara.

I huvudsak är jag fortfarande Pappaledig i två dagar. Kvällarna går med Sally, morgnarna med Edit och sedan resten med en massa folk...
 

Vad är att vara proffs?

Jag har sett väldigt mycket fotboll den senaste veckan, ända sedan Sally föddes egentligen. Jaha, vad är nu det här? Ännu en typisk man som utnyttjar pappaledighet och små babysars tillkomst för egen förlustelse och isolerar Mamman till allt jobb, som brukligt är i ett Patriarkat samhälle? Det hoppas jag inte att det är faktiskt. Det är så, att jag har tillbringat långa kvällar och början av nätter med Sally. I början har jag haft sällskap av Edit och ibland Rufus, men sedan har det mest varit TVn och där företrädelsevis olika kanaler som visar fotboll som har gällt. Att vara pappaledig är på ett visst sätt att njuta, på ett visst sätt att ha ett jobb att sköta. Det senare passar mera in på mitt sätt att orientera mig, fast jag nog onekligen har njutit av många stunder.
Det är redan över en vecka sedan dessa bilder togs. Just denna kom inte med i tidningen... Om en vecka är jag tillbaka i skolan och det är meningen att vardagen ska rulla på. Det kommer den säkert, men i några år framåt kan jag räkna med att ha mindre tid på morgonen och får således komprimera en hel del av det jag har brukat göra. Mindre blå soffa på måndagar alltså, och lite annat också...
 
 
Inom fotbollen talas det massor om "professionalism". Det samma görs även inom lärarskrået, fast inte lika tydligt eller med samma begrepp. Att vi är proffs inom skolan är liksom självklart, trots att rollen som yrkesmänniska inte alltid är helt definierad, precis som inte inom fotbollen heller, eller inom vad helst man gör med proffsambitioner.
 
En allmän reflexion i skolvärlden är den tillgänglighet man förväntas erbjuda. Vi har skojat om att inrätta "telefontimmar" en gång i veckan, som läkare eller andra har. Det anses helt okej att hänvisa folk som har ärende till just dessa enstaka timmar och så ringer man upp "då man har tid". Skulle man göra det samma som lärare, eller bevars i de roller jag har inom fotbollen, skulle man uppfattas "svårtillgänglig", "Arrogant" eller i vissa fall "oprofessionell"... Därmed kan man fundera vad professionalism egentligen är.
 
Jag tycker det är enkelt. Ett proffs är en person som är engagerad att sköta en arbetsuppgift mot betalning, eller annan ersättning och utför den enligt bästa förmåga. Okej. Att proffs jobbar för pengar, det har vi förstått. Vad är då "bästa förmåga"? Här kommer vi till det som de visa, eller kanske de är för visa för att tvista om sådant här, tvistar om...
 
Inom många branscher finns det eldsjälar som går in i sitt jobb med hela sitt hjärta och sin själ. "Jag måste finnas där för mina elever/spelare/tränare/personal etc hela tiden om de behöver mig!" Det är ett sätt att definiera professionalism. Det är till exempel helt otänkbart att något så prosaiskt som en släktings bröllop ska kunna komma i vägen då laget har träning, eller 8G har prov... Det är som i sången om vad som finns uti vår hage... "Vill du mig något så träffas vi där"! Professionalismen innebär att ingenting annat är lika viktigt som mitt jobb!
 
Sen finns det andra som hävdar att ett jobb är ett jobb. Då man inte är i tjänst, då ska man inte befatta sig med jobbärenden. Föräldrar som ringer hänvisas till tjänstetid, journalister som ringer och frågar om en match som spelades dagen innan får inga svar, vi pratar inga jobbärenden hemma och så vidare. Det hävdar många att är riktig professionalism. Man är inte sitt jobb, utan man gör det!
 
Helt beroende på vilken ens egen inställning är formar man och förväntar man sig att andra ska följa ens eget exempel. Då Steve Beeks gifte sig och jag hamnade att i hans ställe förlora mot HJK 2011, då fanns där folk som såg förfärade ut och konstaterade att man ju inte kan gifta sig då det är match! Ska vi alltså kalla Steve oprofessionell? Nej, så klart inte. För det första hade han meddelat i god tid och klubben hade liksom misslyckats att ta detta i beaktande, han bad mig till slut ordna med en naturkatastrof eller något så matchen skulle behöva skjutas upp. Bröllopet skulle ju inte göra det, så klart... Det fåniga i sammanhanget blev att ha fick gifta sig med jobb hängande över axeln. Han hade en vikarie som inte kunde binda ihop det och vi förlorade 4-1 i Bengtsböle... Hade en busschaufför flyttat sitt bröllop för att han hade haft körning? Nej, så klart inte och ingen skulle tänka på att kalla busschauffören oprofessionell. Borde jag ha planerat Sallys födelse bättre (eller tillverkningen av henne kanske då...) och fått in henne under jullovet, eller kanske under en annan tid, när nu en sådan rimligtvis faller in? Om jag säger att jag inte tänkt på sådant, både då bröllop planerats, dop, barntillverkning och allt möjligt gjorts, skulle jag ljuga... Jag har faktiskt tänkt på hur alla dessa saker påverkar mina jobb. Mitt problem är att jag inte vet om det är att anses professionellt, eller puckat idealistiskt...
Ett helt gäng proffs ses här i bilden. Vilka av oss har professionell inställning och vilka inte? Det är helt i betraktarens ögon tror jag. Det finns goda och mindre goda arbetstagare och skalan är vid! Åsa Fors deltog som målvaktstränare under sommaren och hösten enligt överenskommelse. Hon tog ansvar för sin del så som vi kommit överens och skötte det inom de ramar hon skulle, samt visade prov på initiativ även utöver. Jag tyckte hon betedde sig som ett proffs. Att vara fotbollsproffs är att se det man gör som sitt arbete och därmed offra sådant som man kanske inte skulle offra om det "bara vore en hobby". Så enkelt är det. Det betyder dock inte att man är bättre bara för att man tränar mitt i natten eller analyserar videoklipp i 23 timmar... Det kan vara bra, men det kan lika väl vara mindre bra. Allt bygger på hur man gör det och varför.
 
 
Jag har försökt ha en professionell inställning till min pappaledighet. Betyder det att jag inte kan prata julfest med Elev Tilde då jag ser henne utanför Islandia? Betyder det att Elev Ville inte ska kontakta mig och fråga om vissa grejer som hör till elevrådet? Betyder det att jag inte ska säga till om jag hör att visa elever missköter sig i min frånvaro? Betyder det att jag inte ska läsa den e-post som kommer om Åland United, eller fundera på vad som månne bestäms på dagens styrelsemöte? Betyder det att jag inte ska fundera på de saker jag behöver kolla upp och eventuellt ta i från och med torsdag då jag går i tjänst? Borde jag ha låtit bli att följa med damfotboll under hela ledigheten? Jag tror inte det. Jag tror jag ska göra detta precis om jag själv känner för att ha balans. Jag tror det har varit bra för mig att vara frånkopplad, men det har också varit bra att ha tillgång till vissa "genvägar" som har hållit mig åtminstone lite ajour med sakers gång. Det kommer att finnas helt tillräckligt ändå att börja med nästa vecka, eller från torsdag då... Jag ska försöka vara professionell... Eller vänta, det är jag nog!!! Det viktiga är att inte de som inte har med mina jobb att göra far illa för att jag jobbar! Där har vi den största utmaningen av alla i hela mitt liv!!!

PK att vara mot PK...

Då natt och morgon förenas, kunde vara en romantisk beskrivning av en ungdomlig sommarnatt eller nåt annat sådant där som leder till att små barn kommer till. I vårt hus har vi ett riktigt litet barn som inte bryr sig så värst om det är natt, dag, eller morgon. Det är inte oväntat, och faktiskt inte ens så särdeles jobbigt jämfört med hur många människor har det med skrikande babysar och sådant. Hon här vill helt enkelt äta, kissa, rapa, bajsa och däremellan diskutera... Och så sover hon en stund däremellan. I natt höll hon ut mellan en av de första reklampauserna och ända till slutet av Terminator Genesys med självaste Borgmästare Schwarzenegger i en roll som faktiskt förvirrar hela grejen med Terminator från hur vi minns den från tidigare. Det stämmer dock, det som han sade igen i denna film: "I´ll be back!"
 
Just tillbaka hade jag tänkt vara under gårdagskvällen då Åland United 2017 hade middag och vad jag förstod, lite fest också... Nu blev det alltså så, att jag inte deltog, precis som 2009 då jag aldrig var med vid en enda av guldfesterna. Därmed har jag aldrig sagt, eller tyckt att jag inte har laget från 2009 i kärt minne. Det samma gäller så klart för årets variant. I kärt minne, så som de allra flesta människor jag jobbat med finns dessa kvinnor och killarna med som funkat runt omkring.
En sådan här lär jag ha fått i går. Linnéa skulle hålla den tills det är läge att ge den irl. Jag behöver knappast säga att jag är tacksam och ser fram emot att tvinga Fru Kickan låta mig ha denna tavla på väggen någonstans här hemma, då vi inte har ett egentligt kansli där jag kunde ha sådana här fina minnen.
 
 
Under dagen kom jag åt att se cupfinalen dock. HJK tog sin första cupseger sedan 2008 va? Minns ni 2008? Ligan vann Honka, cupen vann HJK. Hur gick det 2009? ÅU vann ligan och Honka tog Cupen... Detta helt ur minnet eftersom FBFs nya sidor inte har uppdaterat statistiken. Därmed säger jag också med en liten osäkerhetsfaktor förorsakad av mitt minne, som kan spela oss ett spratt, att det är första gången sedan 2010 som PK-35 inte vinner en nationell titel. Är detta bra för fotbollen? Det klassiska är att säga ja. Det verkar till och med som om stora delar av fotbolls-Finland, den lilla del som bryr sig om damfotboll har stämt upp i en nu politiskt korrekt kör då man skymfar PK-35 och deras possession football...
 
De senaste åren har man gjort nummer av att PK-35 dominerar och håller boll, men inte producerar så mycket. Hittills har man i varje fall fått bli tysta eftersom de ändå vunnit. Nu, då Honka med viljekraft körde förbi i Ligan och HJK kontrade i cupfinalen släpptes vilddjuret lös. Äkta skadeglädje kan man se lite här och där. Lite som man kunnat kritisera ÅU precis då vi började sluta vinna guld för en par år sedan för att vi är ett "inköpt konstgjort lag" så beskylls PK för att vara ett idealistiskt drömlag som egentligen inte har substans i spelet...
 
Personligen tycker jag att fotboll ska få vara fotboll och olika spelstilar klarar sig olika bra olika år. PK-35, Jari Väisänen och hela gänget runt klubben ska ha en enorm eloge för vad de gjort. (Jo, jag vet att Pade Miettinen och Timo Lounio också varit mästerskapstränare). PK-35 har en egen spelmässig identitet på ett helt annat sätt än mången annan klubb i detta land. Det kommer fortsättningsvis att vara svårt att spela borta i Myrbacka. Människorna i PK är precis lika otrevliga, eller trevliga som i de andra klubbarna. Nu vann de inte, men att tala om en dykning som endel gör just nu är att ta i. Däremot ska det bli spännande att se vad vinterns silly season ska uppvisa och hur alltihopa ser ut i mars, då Ligan förhoppningsvis sparkar igång igen!
De här damerna tog hem cupen i går. Även dessa är det lite populärt att tycka illa om. Varför det? Se så glada de är!!!
 
 
Även i ligakvalet går det hett till. IK Myran slog ONS hemma med 2-1. ONS informerade inför att man förberett sig för IK Myrans hemmaplan genom att träna i ett kärr... Tydligen hade det funkat bättre med annat underlag för träningen då. Inkommande söndag spelas returen på konstgräs i Uleåborg! Vänta nu... På söndag, det är ju samma dag som Finland möter Serbien... Hur har man lagt Ligakval och landskamp till samma dag? Ryktesvägen vet vi att det lär vara stort bröllop i Nedervetil på lördagen och att ONS inte vill spela i veckan. Då blir det dagen efter bröllopet och samma dag som Finland inleder VM kvalet... Vem ska vi heja på i kvalet då? I VM kvalet säger det sig själv, men i ligakvalet? Nedervetil ligger på nattbussavstånd och har en riktigt risig gräsplan. ONS ligger på nattågsavstånd och har en konstgräsarena... Jag är lite kluven faktiskt. Kanske nattbuss i alla fall är billigare?
 
Sen vill jag, så att Sune och alla läsare lugnar sig meddela att jag inte vill ta någon ära från Pernilla angående SFSI silvret. Pernilla har spenderat otaliga timmar i skolans högtalarsystem då hon samlat ihop laget, samt sökt upp spelarna otaliga gånger så de inte bara skulle missa vilken dag matcherna går. Dessutom lär hon ha gjort nytta under resan och matcherna, tillsammans med busschaufför Kåke. Detta enligt Sune, som tydligen också tittade på Terminator i natt...
 
Om allt går som tänkt ska jag och blöta kroppen i simhallen precis just, tillsammans med Edit. Rufus torde sova i Jomala, enligt den senaste bulletinen i vår 24/7 öppna informationscentral! Fru Kickan vill informera att hon inte har någon hälsning alls till er som läser detta! Nähä...

Utmanande lördag!

I dag är det cupfinal. Yle sänder direkt från Myrbacka klockan 11.50. PK-35-HJK, bara så ni vet. Klart är att två lag tar sin andra medalj för säsongen och att ingen vinner dubbeln. Nästa år spelas cupen på ett helt annat sätt. Kan knappt vänta på att det upplägget ska diskuteras och kritiseras av oinsatta...
 
Edit och Pärla begav sig till Bollhalla för att delta i "Utmanarna", en form av Gladiatorerna som genomförs av barn mot MGFs gymnaster. 30€ per person betalade vi och trycket var till synes enormt. Jag undrar vad vi skulle kunna ordna med flickfotboll som skulle få folk att betala 30€ för en dag. Det kan nog stämma det där om att gymnastiken har en framgångsrik verksamhet. All heder till dem. Och dessutom ska jag inte prata om flickfotboll har jag förstått då folk blir kränkta av det...
Så pass mycket bara att jag måste få visa upp årets coach. Sune Svensson! Han var alltså mannen som ledde KHS flickor till silver i årets SFSI mästerskap i fotboll. Han var mannen som överträffade min fjärdeplacering från 2005. Han var mannen som lät spelarna veta om detta så de kunde meddela det till mig! Bra Sune, jag hade gjort det samma om det varit omvänt, det vet du! Jag var ju inte med, så jag vet ingenting egentligen  annat än att KHS förlorade finalen med 3-0 och att Sune bedömde det som rättvist. Kanske vi kör duett nästa gång och ser om det räcker till guld? Att det står "surströmming" på bilden beror bara på att denna bild av Sune var den bästa jag kunde finna på hans Facebookprofil. De övriga innehöll alla så suspekta element att jag inte vågade lägga in dem här, eller så visar de upp en man så mycket yngre och långhårigare än den Sune som nu coachade till sig äran och berömmelsen!
 
 
I går kväll hade vi Emilia och Joel online under halva Idol. Först då Edit blev så slut att hon måste ligga ner kopplade vi bort kontakten. I övrigt var det spännande att sitta i två länder och se samma TV program och höra varandras TV men med några sekunders fördröjning, utan att vår egen kontakt var fördröjd... Popcornen var goda i alla fall. Även Sally var med, men som vi uttryckte det. "Hon förstår på riktigt faktiskt ingenting".
 
I kväll har ÅU avslutningsmiddag. Jag hade ju tänkt delta, men på grund av alla omständigheter tyckte jag att det blev enklast att helt enkelt bestämma att jag inte går i varje fall. Jag är ju ledig och behöver inte se det som en plikt att vara med på fester och annat trams. Det hade säkert varit roligt, men på lång sikt är det bäst så här. Stort tack för samarbetet alla som känner sig träffade. Vi ses igen! Jo, det gör vi! Ha en bra kväll och försök att glömma mig, det brukar vara ett recept för trevnad nämligen!
 
Och fotvården då? Jo det var riktigt trevligt. Vi skrattade hela tiden. Och som en notifikation för alla. "Jag har fina fötter!" Så nu vet ni det om ni någonsin trott nåt annat!!!

Vilken födelsedagspresent! Och så fick jag bocka av en Fla-Flu. Döden kom lite närmare...

Det finns olika slag av födelsedagspresenter. Jag fick fina sådana i år. Min Far förärade mig med en bok om döda krigare, han brukar göra sånt. Mina barn gav mig fina grejer, Linda har lovat skicka nåt hon också. Sally känner den flitige läsaren till. Men Fru Kickan och Edit hade ännu en present i bakfickan. Den ska jag få ta del av i dag, inom en timme faktiskt. Det är ju i ropet att ge upplevelser i gåva. Jag har fått ett kuvert innehållande pengar och sedan order att infinna sig på Folkhälsan för MEDICINSK FOTVÅRD! Det är i sanning en present jag aldrig kunnat önska mig, eller ens vetat att har funnits. Tack så jättemycket på förhand! För säkerhets skull skriver jag detta innan jag åker, ifall något skulle hända.
Rufus skulle egentligen inte komma i går, men sen missade han bussen och dök upp i alla fall. Lite förvirring rådde då ingen riktigt visste vilken buss han hade missat, men eftersom han inte åkte buss kan man väl säga att han missat allihop. Bägge lillasyster fick sig en omgång i alla fall.
 
 
I går kväll bevistades en träning på WHAs konstgräs då Edits lag var en av många grupper där. Spontant dök tanken upp i mitt huvud om stadspolitikerna som hävdar att konstgräsplanen egentligen mest används sommartid. Kanske idé at ta en promenad förbi WHA nån kväll i oktober, november, eller precis när som helst.... Ok, kanske det är rätt glest på Julafton. Åtminstone torde strålkastarna inte vara igång då så det blir svårt att träna.
 
Sen en grej som Sally fått mig till. Jag hamnade spontant att uppleva en av de saker man bör bocka av för att kunna dö. El Clasico känner de flesta till i dag. Barcelona-Real Madrid har ju blivit ett världsskådespel nuförtiden och få är väl de som inte på något sätt haft att göra med dem. Få förresten se hur det blir nästa gång med det i och med situationen i Katalonien. Old Firm i Skottland är en liknande tilldragelse. Jag har själv sett delar av dessa, men före jag dör ska jag se en hel match mellan Rangers och Celtic. I går kväll, då jag egentligen borde ha lagt mig, men då jag satt och väntade på att köra nattens första, eller kvällen sista, hur ni vill, smörjelse med Sally märkte jag att jag har en TV kanal som sänder Brasilianska ligan. Just i natt kom där direktsändning från Rio de Janieiro och Maracana. Tamme tusan, det var det beryktade Fla-Flu som skulle äga rum. En av de stora matcherna i världen, som jag läst så mycket om.
Derbyt, som alltid spelas på Maracana, mellan Flamengo och Fluminense är en av de riktigt stora tilldragelserna. I går, eller i natt, då lagen möttes var det en kamp mellan två lag i mittenskiktet av den brasilianska ligan. Det var en match som jag nog inte skulle ha fäst så hemskt mycket uppmärksamhet vid om det inte hade varit just en Fla-Flu. Spelet i sig imponerade inte så värst, då man ju är bortskämd med europeisk toppfotboll. Ingen av spelarna var bekant, det brukar de ju sällan vara i lokala ligor då de bästa brasilianarna spelar i Europa nuförtiden. 1-1 slutade det hela efter ett självmål av Flamengos vänstermittfältare (!) och ett nickmål efter frispark då Fluminense visat upp horribelt försvarsspel som aldrig, ALDRIG skulle gå igenom i Damernas Liga i Finland. En stor match dock, med rivalitet sedan 1911. Publiken levde med som man bara gör i Sydamerika. En sak att lägga till bucket listan... Tack Sally, som somnade mitt i andra halvlek.
 
 
På basen av Åland Uniteds inre underrättelsetjänst håller man den sista träningen för laget modell 2017 i dag i Godbyhallen. I morgon är det avslutningsmiddag och sen är det förberedelser för 2018 som gäller. Eftersom det verkar ganska lugnt här hemma har jag planer att delta i middagen... Ett sätt att få in en promenad faktiskt. Dit och tillbaka, med målsättning att bägge väg blir ungefär lika lång.
 
Jag visste förresten inte om att Peter "Kurdsparkarn" Grönholm fortfarande bloggar. Han avslöjade dock att han inte egentligen gör det, men att Steel fm förutsätter att någon gör det och att det då är han. Jag hittade denna text om i går av den underfundige skrivaren. http://www.steelfm.ax/boutros/gaster-och-gaster/ 
 
Dags att se vad medicinsk fotvård innebär då. Tack igen så jättemycket för den fina presenten. Som sagt, det var definitivt ingenting jag hade förväntat mig!!!
 

Varit i skolan, hård babymage och regnig eftermiddag

Jösses vad vi människor går igång på olika saker, Sallyeffekten har vi sett här i bloggen. I dag försöker jag mig på att skriva utan henne i bild, få se om någon alls ska läsa då. Natten blev rätt okej faktiskt, lite sen kväll ,men det kom mycket fotboll på TV, Sydamerikas VM kval i repriser bland annat. Blöjbyten och spytorkning kunde utföras i soffan på behändigt vis. Samuel var sysselsatt med scouting och jag hann hjälpa honom med att introducera de vanligaste sajterna för sådant. Sen skrev jag ju min förra text också, som hamnade i funderingarnas värld och gav ett mönster år de senaste 12 åren. Det tog inte många minuter så reagerades det i Bratislava. Långt och argt skrevs det, men jag tycker det är att se förbi det som menades. Jag är helt okej med allt som har hänt, eftersom det fört oss till den situationen vi har nu. Vissa barnsjukdomar och ungdomliga irrfärder har det blivit, men som jag sade, Åland United har nu en bakgrund att bygga på för att bli en riktigt fullvuxen- och med tiderna en Gammal Dam, så som Juventus...
Jag hann in på Steel FM där Peter hade klätt sig i sin rituella vargtröja, som han påstår att han inte är klädd i varje dag, utan bara då jag kommer till studion. Ett lättsamt och bra samtal hade vi och jag hoppas att de som hörde förstod andemeningen. Vi berörde faktiskt gårdagskvällens bloggtext också och inte ens så lite. Bosse reagerade så att han kom hit med en ny jacka med ÅU emblem och Budbilreklam. Från och med nu ska jag ha den jackan i offentliga sammanhang! Basta! Okej, premiär blir väl i kväll på WHAs konstgräs på Edits träningar då...
 
 
Sen var jag i skolan då... I Edits skola. För en gångs skull hade jag möjlighet att som förälder delta i Öppet Hus. Jag har gjort små svängar till lågstadiet under Lindas, Emilias och Rufus tid, men dessa var alltid begränsade av mitt eget skolschema. I dag hade jag möjlighet att stanna två lektioner på raken. Jag fick se svenska och där hjälpa en klasskompis till Edit som sade sig inte veta hur musen luktar... Sådant läste vi inte om på tvåan vad jag kan minnas... Sen var det även matematik och till min stora lättnad märkte jag att jag kunde femmans tabell. Edit satt där längst bak och jobbade, eller drömde. Det ena skedet avlösande varandra. På rasten var vi ute i ösregn och byggde kanaler på skolgården. Även mat skulle jag ha inmundigat om jag hade uppmärksammat att det krävdes 6,40 € i cash... I brist på sådant fick jag komma hem och äta överbliven lasagne.
Edit 8 år har börjat förvärvsarbeta. Eftersom hon har ny telefon har hon självklart också en "veckopengs app" Där kan hennes mor skriva in uppgifter och värdera dessa i pengar. Alla sysslor kan sedan dessutom redovisas med bildbevis... Här är ett bevis på att hon åtminstone hittade krattan i går. Jag har själv undrat i flere år var den kan vara. Tror den försvann efter att Rufus gjort dagsverket här då han gick på 7an eller nåt.
 
 
Sen förstås en Sallyrapport. Ungen har trög mage. Defekationen var väldigt trög och till synes smärtsam. Fru Kickan ringde en tipstelefon, eller vad det nu var och hällde därefter nån slags olja i flickan. Få se hur det ska börja löpa nu... Skitbra troligen!!!
 
Sune låter berätta att KHS flickor är i final i SFSI slutspelet i fotboll. Som han mycket riktigt säger är han en mycket bättre coach än jag, för min fjärdeplats från 2005 är nu överträffad. Bra flickor. Ta hem alltihopa nu på samma gång och glöm inte att Sune är inräknad i det som ska hem!
 
Nu funderar jag hur jag bäst når ut till styrelsen om saker jag behöver veta då jag slutar vara ledig, utan att inte vara ledig medan jag frågar... Tips? I helgen är det förresten Cupfinal på TV 2 klockan 12. Samma dag ska vad jag förstår IK Myran möta ONS i Ligakvalets första del...
 
Det kan bli vått på Edits träning. Tyvärr missar jag ännu ett föräldramöte i Ålands Lyceum på grund av detta. Rufus verkade inte ta det så hårt. "Va? Föräldramöte?" svarade han då jag beklagade mitt frånfälle.

Varför Åland United kommer att hållas och utvecklas

Först måste jag, med risk för att bli tjatig säga hur gott denna ledighet gör mig. Jag är avslappnad och extremt trött, men ändå lycklig och oftast skärpt. Den ständiga oron jag känner för mina barn finns så klart där. Den försvinner aldrig fast den ju byter form, skepnad och konsistens i takt med att barnen också gör det. Ni som vet ni vet. Oro för skolan känner jag inte alls just nu. Lite har jag fuskat och kollat lite statistik och hört med Vikarie Robin, samt sett lite på inkommen e-post. Ingen stress känner jag alltså för det där. Då det gäller Åland United och fotbollen i allmänhet ser jag lite på TV, läser lite vad som skrivs både i medier och i e-posten. Jag har även pratat med Samuel och har en liten bild av vad som händer. Jag har lyckats uppnå ett tillstånd då jag väl är så ledig jag någonsin kommer att bli.
 
Peter "Boutros Kurdsparkare" Grönholm har bett mig bryta celibatet för en stund och i morgon, bara jag har kört Edit till skolan kommer jag att göra en liten gig på Steel FM, 9.15 typ ska det hända. Hoppas vara klar så jag hinner tillbaka till Edits skola i tid för matematik- och svenskalektionerna jag ska delta i då det är Öppet Hus. Sen har Elevrådet i KHS av någon besynnerlig anledning frågat mig om jag vill inviga skolans multiarena den 18/10 tillsammans med "nån från PAF"... Jag är väl inte mycket för sådant där, men jag kände faktiskt lite stolthet att någon hade tänkt på mig, som ju inte har ett dyft med själva multiarenan att göra... Jag har även varit ute och motionerat och åt heller inte upp all lasagne i dag fast jag ville ta till. Jag tror jag mår ganska bra alltså...
Rätt skönt hade vi det i soffan i dag med Sally...
 
 
Peter ville alltså att jag skulle "stämma av efter säsongen" i radion. Då jag var ute och gick mitt varv runt WHA och hem igen funderade jag lite på vad jag ska säga. Faktiskt har jag inte så hemskt mycket att komma med om vi ska begränsa oss till denna säsong. Jag kom mera in på längre linjer och lite kanske filosofiskare funderingar. Hur ska säsongen 2017 för Åland United analyseras med längre perspektiv?
 
För att närma mig det hela skulle jag vilja prata om kultur. Alltså ett sätt att vara, det "normala" som folk pratar om. Normalt är ju så olika beroende på var du är och med vem. I mitt klassrum råder en viss självklar kultur, på gott och ont. Den kommer dock inte till genom att man knallar in och berättar att, "Hej jag heter Mikael Virta och jag är ny här. Från och med nu kommer vi alltid att göra så här..." Nej, en kultur och en identitet skapas av många års medvetet och omedvetet arbete som formas av med- och motgångar samt tillfälligheter. Jämför vi min undervisning och hur det fungerade i mitt klassrum 1996 med hur det är i dag lever vi i totalt olika universum. Det finns en tradition som lever i väggarna. Jag upprätthåller den, men måste hela tiden vara på tårna för att inte förstöra de goda sakerna och för att reagera på de dåliga faktorerna som dyker upp då man minst anar... Det samma gäller Elevrådet, som jag suttit och betraktat och lite smått kanske styrt i cirka 15 år. Även Julfesten. Dessa har följt upp en tradition som funnits i KHS före min tid och sedan har jag och mina kolleger fört traditionen vidare och genom vårt sätt att förvalta har även dessa traditioner utvecklats och genomgått både metamorfoser och evolutioner. De är de samma som för 10 år sedan, men ändå modernare och säkrare. En gammal elev skulle dock känna igen dem om han/hon kunde komma och titta.
 
Detta gäller i allra högsta grad även Åland United. Då laget bildades inför säsongen 2005 och P.Lundström fick möjlighet att jobba med sin LIF identitet som han plockat upp av Fellis med bättre spelare än han haft förut. I viss mån blandades LIF identiteten upp med IFFK, men något riktigt Åland United, annat än ett bra lag som coachades av Lundström fanns egentligen inte. Det var lite som ett förstärkt Öspelslag. Ett bra sådant för de vann ju FM-seriekvalet och steg till högsta serien.
 
Detta brokiga, men homogena gäng ärvde sedan Robban Dahlin. Under säsongerna 2006-2009 dels skapade han en Dahlinsk identitet hos den i stort sätt likadana spelartruppen som hade grundat laget hösten 2004. 2008 på hösten då jag kom med var det väldigt långt ett FC Robban, som till och med hade gjort sig av med LIF skuggan i och med att Fellis höll ett sabbatsår vi hade att göra med. Robbans idé om träning och spel kombinerat med hans egna initiativ inför säsongen 2009 gav oss en fullträff som vi minns som Guldåret 2009. Det var fortsättningsvis en tränargrej i huvudsak. Spelarna hade låtit sig anpassas och hade fåtts att göra som Robban sade.
 
Den traditionen skulle sedan Marke Miettinen förädla säsongen 2010. Det skulle bli "mer professionellt" och hela den åländska fotbollen skulle utvecklas mot högre mål. Så hade man bett Marke göra och så försökte hon också. Aldrig någonsin har det funnits så mycket spelare, ledare och allt möjlligt annat anknutet till vårt A-lag som den säsongen. Det blev också en start på åren då spelare kom för att stanna en säsong. Åland United blev ett ställe att marknadsföra sig själv inför flytt utomlands. Marke själv flyttade efter säsongen till Helsingfors och har därefter jobbat med samma tema som här, men för FBFs räkning.
 
Med det ovannämnda i minne blev Steve Beeks den perfekta personen att leda laget genom säsongerna 2011 och 2012. Ekonomin och klubbens organisation hade inte hängt med i de snabba svängarna mellan 2008 och 2010. Klubben var inte beredd att bete sig som ett storlag, fast vi spelade mycket bra och hade väldigt goda spelare. Steve, som troligen är den bäste matchcoachen jag jobbat med, var beredd att jobba under svåra omständigheter och att göra det bästa av allt vi hade och framför allt inte hade. Pengarna var först slut och då de återkom skulle de hållas i för allt vad vi var värda. Steve själv tackade för sig och efter honom var vi fortfarande en klubb som slogs i toppen av ligan, men spelaromsättningen var enorm.
 
In kom Gary Williams och 2013-2016 var igen en tid av organiserad högkonjunktur. Nu hade även klubbens organisation blivit lite starkare så Gary kunde i större mån än sina föregångare genomföra utveckling av träningsverksamheten och scouting av intressanta spelare etc. Riktigt hur mycket Gary hade gjort förstod jag inte fullt ut före han avgick under vintern 2016 och jag började få tidigare oanade mängder e-post och telefonsamtal från olika personer som han hade arbetat med på olika sätt. För mig blev det att försöka komma underfund med vad allt vi egentligen hade sysslat med.
 
Det blev dock kortvarigt, eftersom Giovanni som kom in med kort varsel väldigt snabbt bestämde sig för att allt som hade gjorts förut var dåligt och att han skulle ändra på allt. Således kan vi säga att 10 tals broar sprängdes, eller åtminstone skadades så att det inte gick att använda dem fullt ut. Giovanni försökte sitt bästa men det var hela tiden uppenbart att Åland United inte var den klubb han ville åldras i och att en långsiktig utveckling inte riktigt var hans cup of tea...
 
Därför skaffade vi in Maiju. Maiju skulle komma och stabilisera det hela, bygga upp broarna som bara Gary känt till och Giovanni brände. Det är bara det, att man inte bygger broar eller städer på ett år. Maijus år blev nu ett år då vi kämpade att hållas flytande i livbåtar, då broarna ju inte var i funktion. Vi lyckades faktiskt bra, enligt förhållandena och skulle det ha kunnat läggas till en par år till på projektet hade vi om två-tre år sett 2017 som Point Zero.
 
Nu blir det istället Samuel som får bli byggmästaren. Han har haft fördelen att vara med i år och kan ta de goda och de mindre goda delarna av detta år med sig och faktiskt bygga upp de ruiner som fortfarande finns, eller bygga helt nya konstruktioner som kan hålla länge. Skillnaden mellan Samuel och alla hans föregångare med start från Robban Dahlin är att han på riktigt vet vart han kommer. Han har fungerat i laget i ledaruppgifter och så att säga haft sitt nollningsår redan innan han börjar. Han behöver inte komma in och säga, "Hej jag heter Samuel och från och med nu kommer vi att göra allt helt annorlunda än förut". Han vet vad som har gjorts förut och kan i sina tankar hänvisa till detta. På svenska kallas detta kontinuitet.
 
Åland United är 12 år i år. Som jag visst sagt är det då man ofta går in i puberteten. Tillsammans med Samuel ska vi nu forma ett fullvuxet Åland United. Om 5-6 år ser vi vad vi blev. Då kommer det att finnas en kultur och traditioner som vi bara måste jobba för att upprätthålla och utveckla. Det är nu traditionerna skapas, på den grund alla som jobbat inom Åland United under dessa barndomsår har format. Tack till er alla!
 
Ja... Sen får vi se med den där flickverksamheten. Den kanske ska vara i nån annans händer. Kanske bäst så...
Minns ni Janelle Cordia? Klart ni gör,,, I kväll var hon kapten för Fortuna Hjörring i Champions League hemma mot Fiorentina. 0-0 blev det och Fiorentina gick vidare på sammanlagt resultat... Bakom henne ser vi Hayley Lauder. Jag hoppas ni såg henne på TV i somras, i EM slutspelet.
 
 
Jag har alltså ambitioner kvar i fotboll. Jag vill testa på ett Champions League till och så vill jag vinna cupen, eller åtminstone vara i cupfinal. Tar det 1, 2, 3 eller 20 år, det får vi se. Men vi kommer att ha en tradition att luta mot i alla fall. Därför är jag faktiskt övertygad om att vi kommer att få se ett vuxet Åland United och få åldras tillsammans...
 
Sally hon sover. För en stund sedan skulle hon rapa... Väntar på natten så jag kommer åt att lägga mig, fast Sally kanske vill annat.... Härliga tider. Ingen nämnd, ingen glömd!

Sövande sång

Vi har gjort på det sättet att Fru Kickan, helt på eget önskemål, sover på en par madrasser som Rufus och jag bar in från Gurkans förråd härom dagen. Hon sover i Lindas och Emilias gamla rum, som numera väl får kallas Sallys rum. Tanken med detta är att hon ska kunna ha Sally där och inte behöva fundera på någon annan nattetid. Hon ska kunna tända och släcka lampor, byta blöjor och leva om utan att fundera på om Edit, jag eller nån annan vaknar. Mitt jobb är att försöka bli fräsch, vilket ju är ett projekt i sig efter alla års utmattning, ta hand om Edit och övriga lösa detaljer, samt vara alert om hon ber om hjälp.
 
I morse vid lite före 6 tiden bad Fru Kickan om hjälp. Sally hade sovit bra till 4 tiden men sedan hade det blivit tokigt efter maten förstod jag. "Om du vill kan du komma och försöka rapa" stod det i en sms som skickades till mig. SMS signalen är kalibrerad så jag ska vakna av den, bra att veta för alla läsare om ni vill nå mig nattetid. Först förstod jag inte varför jag inte bara kunde rapa där jag låg, men efter någon sekund begrep jag att det troligen var Sally som skulle utföra prestationen. Nåväl, det är ju detta jag väntat mig och mycket värre därtill.
 
Här fick vi prov på att 21 års faderskap gett åtminstone tillfälliga fördelar. Jag fick Sally och satte mig i köket med henne. Mitt i allt kom min gamla repertoar fram. Sånger jag sjungit med alla mina barn då jag lagt dem under lite mindre än halva mitt liv. "I natt jag drömde", "You´ll never walk alone", "Vårt Land", "Ålänningens sång", Trollmors vaggvisa", de kom alla som på beställning... Jag behövde inte gå in på "Jag gungar på högsta grenen" eller "Jag sitter källa vid din rand", eller "God save the Queen"... De lär komma vid senare tillfällen, som för Sallys storasyskon. Vad jag dock avslutade med var premiären av fem sånger som bara finns i vår familj. "När Lillan kom till Jorden", "När Lycke liten kom till världen" och "Världen är så stor så stor" är sånger som för länge sedan tillägnats Linda, Emilia och Rufus. Efter dessa blev det "Sov du lilla Edit" (från Videung) och sedan premiärversionen av femte sången "Mors lilla Sally i skogen gick"... Jag vet inte om barnet gjorde som fåglar vid fara, det vill säga spelar död, eller om jag faktiskt fick till det, men hon sov som en stock och gör det ännu, tillsammans med Fru Kickan.
 
Edit är i skolan sedan en tid. Jag mötte henne i korridoren då jag skulle sjunga för Sally. "Hej pappa, jag går i din säng för Sally bara skriker" sa hon... Ja, nu är de alla där de ska vara antar jag.
Känns som om man gjort detta förut. Nytt innehåll i vagnen bara. Lika fint som de förra...
 
 
Det slog mig också under någon timme här i natt och i morse, då jag konstaterat att Frankrike slog Vitryssland 2-1 och Holland piskade Sverige med 2-0, samt då jag läst om de kommande kvalen till herrarnas EM och de inte helt okomplicerade systemen, att jag har drömmar och ambitioner...
 
Vet inte riktigt, men jag drömde om då jag blir pensionär. Jag tror faktiskt att jag kommer att bli en sådan där som dyker upp och vikarierar i skolan mest hela tiden, om nån vill ha mig. Jag är inte mycket för uppvaktningar och skolan ger väl nåt om skolan så tycker. En uppvaktning jag kulle uppskatta vore dock en liten halsduk eller nåt från den heltidsanställda Sportchefen i Åland United, en klubb som då är en etablerad proffsklubb med stabil verksamhet i landets högsta serie. Det vore roligt att se Edit och Sally spela tillsammans i A-laget nån gång. Då måste vi få de övriga syskonen till platsen, fast fotboll inte är någon stor favorit för dem... Vad vill jag uppleva före det? Jo, jag skulle faktiskt vilja få en chans till med Champions League. Det känns lite halvdant efter de två gångerna hittills. Sen vill jag också träna ett lag, just nu känns det som ett äldre flicklag... Det är inte möjligt nu och kanske aldrig blir det, men så känns det... Sådant funderar jag på här... Borde väl tömma diskmaskinen eller nåt.
I dag är det förresten den internationella flickdagen! Här ser vi en massa flickor! Gratulerar till dem alla och även de övriga som inte nämnts här!

Att inte förlora är en förutsättning för att vinna

Det finns föreställningar man kan intala sig. Det finns olika slags manipulerade sanningar. Det finns också fakta. Fakta är att Finlands herrlandslag i fotboll inte har förlorat sedan Sally föddes. Okej, de två sista matcherna före hon föddes förlorade man inte heller, men de facto är världen de flesta anser som självklar, att Finland förlorar, inget som gäller för Sally Virta. Vår lilla magiska superbaby!!!
Se hur självsäkert hon tittar ut i världen, eller åtminstone lite förbi kameran. Vadå konstigt? Paulus och Jolle fixar säger hon... Sen ska vi komma ihåg att Finland inte heller har vunnit medan Sally levat, men att inte förlora är en förutsättning för att vinna.
 
 
Helt seriöst har vi ju känt så här förut. Att det bär framåt. Vi minns, inte så mycket undret i Gijon, eftersom det var en liten engångsföreteelse... Själv var jag i hamnen då dessutom på väg på bortamatch. Jag minns mera de där nesliga 3-4 förlusterna mot Tjeckien och 2-3 mot Tyskland samt 0-0 borta mot Portugal etc. Det var ändå under en tid som vi var nästan där! Nu är vi långt borta, men då man under Rive börjat komma back to basics och stundtals faktiskt spelar trovärdig fotboll, då kan åtminstone jag leva med det igen! Tack Rive och tack Sally!
 
Min egen status är faktiskt just nu, väldigt pappaledig. Jag vet på riktigt inte vad som händer i skolan och bara väldigt lite av vad som händer i Åland United. Jag är ju annars ingen stor vän av semestrar och skollov, men just nu kan jag inte se något annat än detta som realistiskt för mig själv. Trots att Fru Kickan är duktig på nätterna och jag somnar som en stock, utan att göra annat än hänga häromkring här hemma, vet jag med mig att jag inte skulle fixa både vardagen, med de barnen och de hushållsengagemang jag behöver stå för och på samma gång vara alert för mina två jobb. Dessa kommer tillbaka om en par veckor och för första gången någonsin i hela mitt liv känns de svåruppnåeliga. Jag vet att jag nog fixar det sen. Hur det ska gå till är en annan sak. Jag bara hoppas att ingen och inget ska behöva bli i kläm.
 
Ålandstidningen hade annars gjort ett bra arbete, men bilden på Rufus, Edit och Sally hade ett fel i texten. Naimi ska Sally heta, inte Naima...
Här är en bild från helgens match i Jyväskylä, där jag ju inte var med. Om jag deltar i avslutningsmiddagen på lördag får jag träffa Sarah en sista (?) gång. Lois ser jag knappast då och få se om jag gör det någonsin igen. Maja och Olivia hoppas jag få se många gånger ännu. Hoppas även få se dem i vår matchdräkt...
 
 
Om någon undrar hur det har gått för Florin Wagner kan jag avslöja att hon gjort mål från mittlinjen i en match där borta i Kanada. Klippet fanns att se på facebook, så det måste stämma. Facebook berättade även först för mig att självaste President Niinistö har gjort ett barn. Lill-Niinistö blir dock inte klasskompis med Sally i varje fall, åtminstone inte vad ankommer på biologisk ålder, då han/hon ska födas först i februari 2018, sägs det. men vet nu om sånt...
 
Fru Kickan aviserar om lasagne till middag. Det låter förträffligt...

Bara festligt värre

Det är ingen hejd på festligheter i Familjen Virta nuförtiden. I går hade vi kaffekalas inklusive antiklimax då en pinjata massakrerades med bobollsklubba bara för att vi kunde konstatera att det var just en pinjata... Det hade alltså varit meningen att den skulle fyllas före man började slå. Tomhet var Edits uttryck, både i ögon och säkert sinne, trots att Röd Bettans tårta var väldans god.
 
I morse var det sedan dags "på riktigt". I dag fyller våran Edit 8 år. Till arrangemangen hörde uppsjungning, som seden bjuder. I och med att de där stora syrrorna nuförtiden finns utomlands behövde allt kalibreras. San Diego ringde Rufus och Umeå skulle ringa Fru Kickan för att vara online då uppvaktningen skedde. Till slut hade bägge ort kopplats rätt och klockan någon minut före 7 inleddes sången. Problemet var bara att all slags internetkoppling av någon orsak upphör i vårt hus då man kommer in i Edits rum, där hon mot sin vana nu hade sovit hela natten. Därmed fick Rufus och Fru Kickan stå och filma, samt sjunga utanför rummet, medan jag löpte in, drog den sömndruckna 8 åringen ur sängen och placerade henne i soffan, där full exponering kunde ske. även Sally kunde vi hämta till tilldragelsen sedan...
 
Allt som allt gick det bra. En liten kommunikationsmiss gjorde att de fina gåvorna från Umeå blev snäppet inaktuella då Fru Kickan gått och uppdaterat Edits telefonutrustning. En liten förtradition med genomgång av planerade gåvor kunde kanske vara på sin plats att införa i våra allas rutiner framledes. Edit blev dock glad. Hon gillade även Babblaren som Rufus hade skaffat, de fina halsbanden och böckerna, framför allt en om rymden som hon kunde kasta sig över.
En annan favorit, som faktiskt prydde Edits huvud då hon gick till skolan var denna fina Finland 100 år rosett som Famo och Fafa hade skaffat. Något säger mig att Famo har varit initiativtagare...
 
 
Edit är ett lyckligt barn som säger sig vilja spela i Finlands landslag då hon är stor, bara hon kan få vara på dansträningarna också... Få se vart det bär.
 
Även  min son har jag haft stort utbyte av denna helg. Av hänsyn till mig, så jag inte skulle börja må dåligt gick han ut ur bastun i går kväll. Omtänksam pojke, jag bara säger.
 
I kväll ser vi om Sallys magi är verklig. Finland-Turkiet spelas i kväll, direkt i TV2 för till exempel Magister Sviberg om han undrar, det är inte Champions League så jag messar inte. Finland har inte förlorat under Sallys livstid. Måtte det hålla. Jag tror hon har den egenskapen jag.
Åland slog Finland i parlamentsfotboll förra veckan. Olika uttalanden om den ena tillhörigheten och lojaliteten efter den andra kommer fram på löpande band. En allmän uppfattning har varit att katalanerna önskar självständighet från Spanien. Ända tills en massiv folkmanifestation bestående av katalaner som vill höra till Spanien kommer ut i TV. Kan det vara så att allt faktiskt inte är svart eller vitt? Kan det vara så att det inte heller är oåländskt att ha sympatier för Finland? Kan det vara så att jag, som är både finländsk och åländsk (jo, jag är inflyttad, men jag har hembygdsrätt) kan få känna mig som både ock, utan att vara A:hukare eller B: förrädare? Helt på riktigt skulle det till exempel för mig vara en stor förvirring om Åland skulle uttala sig självständigt. Jag är inte det minsta redo att överge Finland, men inte heller det minsta beredd att byta bort Åland. Dubbelt medborgaraskap kanske? Om jag tvingas välja har jag redan ett medborgarskap som jag aldrig vill bli av med, så jag vore tacksam, oändligt tacksam om jag aldrig behövde ställa dessa mot varandra. Kan vi tro att de flesta ålänningar tycker lite så här? Kan vi också tro att väldigt många katalaner också tänker så gällande Spanien? Dock var det väldigt väldigt onödigt av den spanska polisen att skjuta på de som skulle rösta härom dan...
 
 
Sedan dagens uttalande, som jag såg i en insändare i Nya Åland. Någon tycker där att WHA ska behållas som det är med friidrott och fotboll tillsammans. Damerna kan ju spela på WHA och så kan man bygga en stadion för elitfotboll utanför stan, tycker personen... Då hoppas vi att damerna inte behöver spela internationella matcher då, för även de behöver faktiskt en plan av godkända mått då reglerna är de samma oavsett kromosomuppsättning ser ni...
 
I väntan på nya snilleblixtar och även nyheter om sådant som sköts i min frånvaro. Hoppas se några denna vecka.
 
Till slut ett erkännande. Jag kollade min klass frånvaro och anmärkningslista på nätet under helgen. Det visade sig att en elev i min klass blivit utkörd för att hon legat på golvet och stört lektionen. Jag vidtalade ungen genom Messenger och undrade om hon fått fnatt... Det kom ett svar: "Till mitt försvar vill jag nämna att jag tappade mitt sudd på golvet och då jag skulle ta upp det gick jag in i Klasskompis Xs bänk. Jag blev liggande och Klasskompis X skrattade... "etc etc etc Jag återkommer till att jag tror att människorna i vår värld blir bättre och bättre...

Om

Min profilbild

RSS 2.0