enligtvirta

Som de flesta troligen vet, eller vad vet jag, är jag egentligen en fridens man. Jag försöker, fast jag jobbar hårt för att verka motsatt, se saker ur en positiv vinkel och liksom se de möjligheter som kan göra verksamhet konstruktiv. Då jag av en kvinnlig spelaragent vars företag utger sig för att finnas till för att damer ska kunna ges möjlighet till professionellt utövande av fotboll först kallar mig "silly" och sen "unprofessional" och avslutar genom att konstatera att det här ju bara är damfotboll och att det är helt orimligt att ställa de krav som både Finlands Bollförbund, Finlands lag och överhuvudtaget, enligt den uppfattningen jag har efter ett antal år i branschen, sådant som krävs i professionella arbetsförhållanden. Det här är ju inte herrfotboll heller, säger kvinnan. Nähä. Om jag inte vore en fridens man hade någon fått finna sin näsa i sin egen nacke eller nåt. Hur i hela friden ska vi kunna uppnå respekt för damfotboll om inte ens de egna aktörerna visar den?

 

Fru Kickan kommer säkert snart hem. Då jag besökte henne på hennes arbetsplats i dag var hon rätt oemottaglig, eftersom volleybollfinalen i öspelen just då höll på och att jobba och följa med finalen tog upp hela hennes tid. Jag fick mina scannade papper i alla fall så allt väl där. Hörde just att Åland vann efter en fyrasetare. Gratulerar!

Igen är huset i Fru Kickans frånvaro föremål för hård lek. Precis invid mig undersöks Pärlas docka Margareta av doktor Selma och Edit är Gravid samt utövar Gravidyoga med något instoppat under hennes tröja... Redan före den hårda leken inleddes ville Edit berätta att detta varit en av de bästa dagarna i hennes liv hittills eftersom hon varit på picknick med Linda och där fått mata en fiskmås... Om jag ska vara glad över att hon gläds åt dylika ting, eller ledsen över att inte kunna fylla hennes liv med mera är ingenting jag tänker göra nu. Jag bara förbereder mig för kvällens drabbning. Då talar jag inte om Tyskland-Mexico i Confederations Cup, som jag så klart nog tänker följa. Jag talar inte heller om Ålands damer i Öspelen som i dag spelar on 5-6 plats mot Menorca. Jag talar så klart om den stora MATCHEN i Ytternäs mellan spelarna i IFK F08-10 och deras föräldrar och andra närmast sörjande... I fjol förlorade vi föräldrar med 3-4, så det är upp till revansch i kväll!

 

Min morgon började med ett telefonsamtal som inleddes 40 minuter före alarmet var menat att ringa och avslutades 40 minuter efter att det skulle ha ringt... Sedan satt sex fullvuxna män och en fullvuxen kvinna och diskuterade 15 åriga flickor i två timmar... Tur att man har bra betalt för det här inte sant? (not!). Under natten har jag skrivit en e-post där  bland annat orden "according to the laws of the Republic of Finland" ingår... Det mailet kommer att generera åtminstone 5 nya mail... Vanligtvis säger man att någon ständigt är glad. Här kan vi säga att en massa nog kommer att vara arga...

Vet ni vad jag har gjort i dag? Jag har skrivit en utbildningsplan som bara ska förankras och godkännas innan jag skickar den till mina vänner på FBF. Det bara hände. På samma gång har jag också uppdaterat den åländska fotbollstrappan för äldre flickjuniorer och damer samt fått bekräftat att den är förankrad i november 2016, fast vi ännu i morgon ska ha ett möte om det med folk som troligen pratar i en par timmar om saker jag troligen vetat före personen som pratar blev gjord, lite beroende på vem det blir som pratar alltså... Linda skulle komma och ta Edit på picknick i alla fall så jag kan vara lugn på den punkten.

 

Edit ja. Hon dansar... Just dance spelet är på och hon säger att hon ska dansa 10000 poäng innan hon slutar. För en stund sedan, efter 2,5 timmars dans hade hon kommit till 4000... Bara det blir klart till klockan 21 så vi får se Portugal-Chile på stora TVn...

 

Härlig sommar är det mina damer och herrar. Annica gav mig i går ett gäng påsar innehållande ÅU kläder från svunna tider som jag ska börja försöka auktionera ut fram till att någon ger mig fullmakten att bara sälja. Just auktionerna har väckt känslor. Facebook kan inte användas eftersom alla inte har tillgång. Tydligen kan hemsidan inte heller användas eftersom alla inte kan kommentera där. Herr Landshövding hade en briljant idé... Vad om jag skulle lansera en tävling med dolda bud och alla skulle få e-posta, ringa eller smsa mig... Det gör vi hör ni! Det gör vi!!! I morgon går det i gång. Om jag skulle låta bli att ge ut min telefonnummer och e-postadress för att lite begränsa aktiviteten... Vore roligt?

 

Öspelen bullrar på. Fru Kickan kunde inte komma hem från jobbet i vanlig tid eftersom Ålands damer ju spelade fjärde set just då mot Bermuda. Hon kom hem sedan och satt bredvid mig på terassen och svor som en borstbindare tills hon förstod att streamen utan kommentar visade att Åland vunnit i femte set och gått till semifinal...

Det har kanske skinit igenom för den läsare som orkar bry sig om avsnitten som gäller Åland United, eller damfotboll överhuvudtaget att jag anser att vi hela tiden går framåt och blir bättre. Det stämmer faktiskt. Det mesta blir bättre på alla fronter och som vanligt lyckas människan komplicera allt enligt bästa förmåga. Se bara hur en enkel urkyrka på bara 1000 år blev katolsk och ortodox med alla mystiska riter och ikoner med mera... Det samma gäller fotbollen. Det måste bli mera professionellt sägs det! Jepp. Professionellt innebär alltså i människornas sinne mera dokumenterat, centralstyrt, certifierat och framför allt mera byråkratiskt!

 

Förstå mig inte fel. Det är bra att vissa riktlinjer finns gällande minimikrav på hur spelare behandlas, vad som gäller vid matcharrangemang, vilka förhållanden man tränar i, hälsocertifieringar osv. Allt det där, också tränarutbildningar är bra att kartlägga, färgen på underställ är kanske inte lika viktigt dock, men det kan vi ta. Kort sagt. Kraven på vad klubbar ska uppnå i dag gör att man inte klarar sig med de frivilliga krafter som förr klippte gräs och rensade ogräs från bytesbänkarna och sålde biljetter innan man själv bytte om för match. I dag krävs det på riktigt dels utbildad tränarpersonal, dels väldigt engagerad, helst anställd klubbpersonal och även ett stort antal funktionärer. Dessutom ska dessa inte bara finnas, utan de ska vara formellt godkända, rapporterade och dokumenterade, vilket i sin tur kräver ännu mera arbetsinsatser som egentligen inte har någon som helst påverkan på själva spelet... Eller har det kanske?

Äntligen sov jag någorlunda som en heterosexuell vit man, om man nu kan säga sådant utan att kränka någon... Jag sov gott alltså... Lite startsvårigheter förstås eftersom jag faktiskt bett Rufus släcka åt Edit då hon somnat och detta istället väckte henne och i sin tur fick Fru Kickan att löpa fram och tillbaka och Rufus att facetima i hallen under tidig spöktimme... Då jag vaknade på förmiddagen kändes det i alla fall för första gången på några veckor som om jag fått koppla bort annat än mig själv. Sen visade det sig att inte bara Linda, som jag vetat att skulle komma från sitt jobb vid 5 tiden på morgonen, utan även Emilia under natten, eller morgonen eller när det nu var hade lagt sig i rummet. En kort stund var vi alltså alla här. Alla var dock inte vakna på samma gång, men här var vi...

 

Så visade det sig att grannen hade födelsedagskalas också. Mathias fyller 22 år säger han. Mathias far bad mig skriva här att det är Tyskland-Kamerun, eller om man vill Chile- Australien, klockan 18. I går hade han via detta medium fått veta om Ryssland-Mexico och han var väldigt nöjd över detta, sa han. Han sade även en hel del annat som jag gärna hade skrivit om ifall det inte funnits kvinnor och barn i läsarkretsen...

 

Kanske detta blir dagen då jag kommer i fas med sommartiden då. Att jag blir du med att bara ha Åland United som mitt jobb en liten tid, fram till att skolan igen pockar på uppmärksamhet. Några kontrakt behöver fixas om i dessa dagar faktiskt, och träningar för tiden fram till Pallokissatmatchen den 5/7 behöver ordnas, eller Maiju och Samuel fixar väl det, men jag måste se över att de faktiskt kan fixa. Hammarvallen till exempel ska vara stängd några veckor har jag fått veta. Bra grejer så där under bästa användartid... Men det finns möjligheter, så vi ska nog kunna träna...

 

Så är det Öspel också. I dag har tävlingarna börjat. Själv har jag varit med två gånger. Denna gång ville man inte att jag skulle det. All lycka dock till dem som är med. Främst har jag ju fotbollsdamerna i åtanke.

Vad hette han nu, killen i Fever Pitch, som insisterar på att han bevisat att han klarar av långtidsförhållanden i och med sin kärlek till Arsenal? Han just förkroppsligar den gamla filosofin om att "en man kan älska flere kvinnor, men bara ett fotbollslag". Kanske det. Den här mannen kan älska många människor och till och med flere fotbollslag på samma gång. Att älska innebär inte alltid att vara sprudlande nykär. Det innebär att vara beredd att själv offra sig för den man älskar. Det kan ta ont och det kan uppstå konflikter för en själv om en man älskar vill annat än en annan man älskar. Det enda man har klart för sig är att det inte finns någonting alls som den man älskar kan göra som får kärleken att dö. Ibland kan man vara frustrerad och arg, men aldrig sluta älska. Jag har en familj och en par fotbollslag som åtnjuter min kärlek. Ofta är det rena rama Via Dolorosa, men alltid finns det någon av dessa som har det bra och man kan glädjas med.

Undrar om jag hade denna rubrik i fjol också.. Eller nån annan midsommar. Skulle inte förvåna mig... Så sa man i min ungdoms Sibbo nämligen, åtminstone sa Joni Åberg så... Nåväl, detta önskas alla läsare och även de som inte läser.

 

Stången kom upp. Igen var där tiotals med hjälpare av olika slag. Löv klipptes och träddes på trådar. Lelle stod på en påle och svettades. Sen lade han till och med undan sin ordningsmannaväst för att vara med och skuffa upp fanskapet. Jag fick en fråga av en dam som hävdade att hon aldrig varit på damfotboll, men tydligen visste precis vem jag var, om vi i fortsättningen också ska hålla i midsommarstångsarrangemangen. Ja, alltså... Jag tror att det kommer att förväntas av oss. Sen är det upp till någon annan än mig att säga om vi ska motsvara förväntningarna på denna punkt.

Busschauffören Jim undrade hur resan hade varit. Vi svarade rätt unisont att allt funkat väl, förutom matchen då... Traditionell hamburgare åts vid halv 4 tiden i Björneborg och sen sov vi sittande i bussen, faktiskt i nån timme stående i Åbo hamn vad jag kunde märka då jag sneglade upp på klockan ibland. Jo...Planeringen funkade, men jag måste erkänna att det är tungt, fruktansvärt tungt att resa så som vi gör. Om 2,5 veckor är det samma stuk till Kuopio och 1,5 veckor efter det till Jyväskylä. En "normal" resa (en sådan där som startar lite före midnatt och slutar vid 2 tiden följande natt) har vi kvar i grundserien. Den går till Tammerfors och innebär Ilves borta. Hemma har vi ju TPS och HJK. Öspelarna har sin egen resa i morgon, till Gotland... Sen i augusti gäller ju cupen. Då har vi Esbo som ett klart resmål. Sen ser vi. Då det gäller ligan har vi troligtvis tre bortamatcher i september och oktober...

 

Träffade Merja på färjan och vi gjorde klart att min klass åker på lägerskola kring den 2 november... Fru Kickan tycker att det låter bra säger hon. Ja, det ska väl gå bra med Edit på tvåan och en enmånaders nyfödd Blobb...

 

Jag tror egentligen att de gillar då jag är borta här hemma. Ibland blir Fru Kickan liksom i perioden då jag är borta. Nu hade hon byggt en terrass och går runt med en skruvdragare och skruvar precis allt hon kan se. Nu började hon hamra också.

 

Linda och Emilia flydde till Vårdö då jag kom hem. Rufus meddelar att jag är töntig och det är väl allt både han och vi andra har att säga om det. Edit ser på Geografens Testamente. Ute är det hög högsommar. Tyskland-Chile börjar precis just, efter en sömnig, i alla ordets betydelser, match just mellan Kamerun och Australien. Jag är helt färdig kan jag säga, men i morgon är det midsommarstångsarrangemang från och med klockan 9. Herr Landshövding, som till slut vann budgivningen och köpte tröja nummer 7 för 105 € har ringt tre gånger i dag. Jag har duschat... Finlands Bollförbund har beställt en utbildningsplan för våra ungdomslag. Inte i dag, men på lördag om en vecka... Bäst att börja skriva då va. IFK Mariehamns motsvarande är 97 sidor och tog väl dem en par år att ta fram. En vecka går väl bra för mig som inte har annat...

Detta tror jag är första gången som Viking Graces internet verkar fungera så pass väl att jag faktiskt försöker skriva en liten text här ombord. Resan mot Kokkola har precis börjat. Koockan 5 får vi mat i cafeterian. Dagens höjdpunkt vägar jag lova. Samuel är dödsskraj för att dela rum med mig vid övernattningen på grund av mitt högljudda sätt att sova. Det har varit många. Gary, Edward och Craig har alla haft sina stunder då de önskat sig en tidig död, eller kanske mera mig i och för sig. Steve har först i efterhand erkänt att det var jobbigt. Robban sade aldrig något om det hela. Kjelle skruvar av hörapparaten och har bara vaknat en gång säger han. Vesa Kumpula och Merja är de som trivs att sova med mig. Vesa sade att han hört historier men blev besviken efter den första natten med mig. Merja kör själv på för fullt så det vibrerar så skönt i hyttväggen... Jag har kollat lite med busschauffören om jag kanske kunde sova i bussen i natt så pojkstackarn får sova... Tillbakaresan, natten mellan onsdag och torsdag är vi ju alla i bussen, så det blir en historia för sig det...

 

Morgonen började med att vi alla (utom Rufus) såg Lilla Blobben. De hade nån ny monsterapparat och man kunde se fostret i färg. Edit räknade både tår och fingrar. Jag tyckte det stackars barnet liknade mig, men sen informerades jag om att det vi tittade på var ändtarmen... Så det kan gå.

 

Efter sjukhuset hastade jag ut till Hammarland och såg laget träna inför morgonens match. Åsa har nu fått sina kläder eftersom jag hittade Macron lagret på Hammarvallen. Jag har även konstaterat att det är ganska enkelt att beställa tryckning av kläder (alltså nummer på ryggen av kläder) om man bara ringer tryckeriet och säger att man har lite brått. Vi kommer alltså att ha en röd extranödfalls bortatröja att ta till i Kuopio om det behövs.

 

Via hemmet och packa och sen tillsammans med Marthadistriktets ordförande Gun till radion där jag fick förklara att det svåra inte är att få upp den där lilla käppen som de kallar midsommarstång, utan att hinna få allt lövat. Därför hoppas jag att både marthor och alla andra infinner sig i hundratals vis stången klockan nio på fredag morgon. Jag börjar ha en viss vana att ha och göra med till synes omöjliga projekt, så månne inte detta ska fixa sig också. Men det behövs alltså fixare.

 

 

Det goda med att tagga folk på facebook är att de inte kan undvika att se att man riktat sig till dem. Många bekanta som kunde ha varit taggade blev det inte, men känn inte att ni inte är påtänkta, eller att ni inte kan ta del av eller föra diskussionen vidare. Jag hänvisar så klart till min senaste text, som skrevs förra natten. Nu är det en ny natt och det mesta som ska ha gjorts i dag har gjorts. Fantastiskt väder har det varit och Tyskland piskade Australien i Confederations Cup.

 

Vad har vi fått ut av dagens diskussioner då? Mina slutsatser är att:

 

1. De flesta politiker känner ett behov att säga något positivt om begreppet damfotboll. Jag tror många inte fattade riktigt vad jag var ute efter. I fotbollskretsar finns det ingen direkt motsättning. Det vi talade om var ju vilken betydelse ett lag som Åland United kan ha om det finns någon sådan alls.

 

2. De flesta tycker om idén att Åland United, eller kvinnor i allmänhet ska "få spela fotboll på samma villkor som män". Däremot ser man inte helt att det faktiskt är samma sak. Damfotboll betraktas lite allmänt som en subgren av fotboll. Det sägs att det kan vara svårt att identifiera sig med kvinnliga fotbollsspelare. Det trodde faktiskt jag också för 18 år sedan. Efter att ha varit inne i denna värld sedan 2001 kan jag berätta att identifieringen inte sker via kön. Har du spelat fotboll, då vet du vad som försiggår i en fotbollsspelares kropp och huvud. Damerna som spelar är faktiskt fotbollsspelare och pratar du med dem som du pratar med fotbollsspelare så förstår de vad du säger. Helt sant. Det där måste man kanske uppleva för att förstå.

 

3. Ganska många ser det ur sin egen synvinkel. "Jag har inte tid eller intresse att engagera mig så jag följer min egen tradition". Därmed blir det så klart inte Åland United, utan det blir IFK Mariehamn, FC Åland, JIK eller Arsenal på TV, typ... Fair enough. Det är åtminstone ärligt.

 

4. Att inte svara alls är också ett svar.

 

Jörgen och Britt uppmanar mig mer eller mindre att fortsätta kämpa. Jo, det kan ni ge er tusan på att jag ska. Jag vill bara lyfta katten på bordet nu innan vi drar till Kokkola i morgon och ifrågasätta om Åland United faktiskt är så betydelsefullt som man säger i talen då vi klarat oss bra. Varför är vi viktiga? Kan någon säga sin åsikt här? Säg också om ni inte tycker vi är viktiga! Vi måste börja prata klarspråk och inte röstfångarspråk om vi ska komma nånstans ser ni.

 

 

Jag har haft denna text i kroppen hela eftermiddagen och nu då jag till slut skriver den känner jag en rädsla att den ska slå fel eller helt enkelt bli mesig och urvattnad likt Pripps blå. För att kunna sova kommer det ändå. Jag är en offentlig person på Åland har jag märkt, men jag är inte politiker så det får gå med detta...

 

Det hela började med en liten bloggtext då jag lite halvallvarligt raljerade med faktum att det inte verkar vara någon skillnad vad vi i Åland United gör för att få publik till våra hemmamatcher. Senast vi uppnådde publik på över 200 personer var på Valborgsmässoafton 2016 då vi spelade hemma mot Ilves. Nu, i går (eller förrgår beroende på i vilket land du är) på lördag uppnådde vi 359 åskådare. Orsaken till detta var att vår match, som på samma gång var en 100-årsjubileumsamatch för Finlands självständighetsförklaring och (OBS!) för Ålandsrörelsens grundande gick direkt efter Alandia Cup invigningen, som i sin tur hade tidigarelagts för att vår match skulle kunna starta klockan 19.17 likt de andra matcherna i Damernas Liga denna afton. Därmed var planen fylld av tusentals unga fotbollsintresserade och läktarna hade närmare 1000 intresserade föräldrar och anhöriga. Alla dessa erbjöds att stanna kvar och få se Damernas Liga och en av de bättre matcherna däri gratis. Vi hade cafeterian öppen, vädret var kanon och allt var perfekt. Beroende på hur vi räknar valde alltså 700-900 , eller med föräldrar och andra bihang över 1000 människor att inte bli kvar på matchen. Jag skojade kring detta och sade att vi hade haft allt vi behöver för att få en riktigt storpublik, såsom till exempel IFK Mariehamns herrar som i dag hade över 2000 åskådare för första gången sedan i oktober då hela Åland kom dit för att WHA var the place to be då man mötte Ilves, ni vet vad jag pratar om...

 

Min text fick diverse svar. Inte de där om att folk äter middag, eller att tiden inte passar då folk faktiskt ätit middagen för länge sedan, eller är på stugor eller har barn eller allt annat som brukar dyka upp. Nu var det fråga om finländsk fotboll, att barnen behövde sova, att Tammerfors faktiskt inte lyckats med gratisbiljetter mer än till 1200 st osv. Sen kom det ett riktigt ärligt svar också:

 

 

Det här är ärligt, det här är bra. Sen tycker jag ju inte att det är som det ska vara förstås, men sådant bestämmer ju inte jag över... Jag är den siste att vilja förringa IFK Mariehamns herrars bedrift från i fjol, eller överlag. Vi vet alla att det de gjorde var fantastiskt och att det kanske inte kommer att hända igen (Precis som man sade om Åland United 2009 minns ni, några av er höll fina tal då. Jag läste dem, för jag var inte med vid festerna då jag stannade hemma med familjen den hösten istället. Jag var bara på träningar och matcher). Jag har hört om idéer att göra gatorna grönvita, att bygga nya fotbollsstadion med 5000 sittplatser. Jag har sett min skolas rektor ta fram säsongskort till elever för att de ska få gå på IFK Mariehamns matcher nu då vi är mästare, dessa betalda av Landskapsregeringen. Jag har hört kvinnliga journalister fråga hur vardagen förändrats för oss i Åland United nu då IFK Mariehamn inspirerat oss genom att bli finska mästare. Jag tror killen som skrev har rätt! Jag tror att de flesta inte bryr sig ett dyft om hur det går för Åland United. Därför kommer de heller inte och ser oss.

 

Ni politiker, jag har riktat mig till både åländska och riks-sådana helt slumpmässigt på basen av vem som dyker upp på min personliga facebookvänlista. Vad kan ní göra? Som jag skrev tidigare och som de av er som sysslar aktivt med fotboll vet behövs ingenting speciellt då det gäller allmänna förutsättningar. Okej, ett omklädningsrum till inne i WHA och vi kunde vara där, annars har vi det som behövs. Vi har bra träningstider, fina planer, tillgång till utrustning, allt sådant har vi. Där behöver ni inte engagera er mer än ni redan gör. Vårt problem är, som jag skrev i en annan text här i veckan, att vi inte har råd att ta del av dessa förutsättningar. Vi har inte råd att träna i Mariehamn på regelbunden basis. Vi har inte råd att hålla spelare kontrakterade eller med bostad hela året. Vi har inte råd att ha heltidsanställd personal som kunde hjälpa oss med det vi skulle behöva för att kunna försörja oss själva... och kanske bli sådana att vi lockade mera publik...

Jag sitter i skuggan utanför huset och hör ljudet av lekande barn och Fru Kickan som slipar ett bord. Skön liten fläkt gör att det inte är lika hett som i går. Barfota känns skönt då asfalten på vår uppfart utstrålar värme. Hjärtrud stirrar på mig. Olivia var här via och hämtade en boll som hon skulle ge till ett lag hon och Isabella ska träna senare i dag.

 

Fru Kickan har en egenskap att vara riktigt på då hon är på och riktigt av då hon är av. Då hon tvättar kläder kollar hon aldrig fickorna och tvättar liksom allt. Då hon tvättar handdukar lägger hon aldrig fram nya så man får gå naken och våt för att gräva i lådor. Då hon inte ska dricka Jaffa ber hon mig att inte köpa, sen köper hon själv. Sådan är hon min fru... Just precis passerade hon mig med en Jaffa... Inte bara sängkläderna är bytta, utan hela sängen inklusive madrasserna är svängda. Vi har burit in en ny byrå och en altan är planerad till precis där jag just nu sitter.

 

Jag har pratat med FBF om utvecklingsgruppen för damernas finländska cup som jag är med i. FBF befann sig nära Östra Centrum i Helsingfors för att "lite fixa en grej" innan FBF reser till Schweiz i morgon. Även Bagar Mattsson lär komma dit förstod jag. Med privatflyg sades det... Om IFK får första matchen hemma och inte mot Celtic, som kan göra att man kanske inte spelar i Mariehamn (eller vad vet jag) då kanske cupgruppen har möte i samband med matchen. Tomi och FBF, som troligen har råd, eller blir inbjudna till matchen kommer sedan att se den, medan jag troligen är hemma och äter micropizza, eller kanske är på träning eller nåt.

 

Ingenting är heller som tröjauktioner. På ÅUs hemsida pågår nu bud om tröja nummer 7. Herr Landshövding leder budgivningen just nu och Linnéa och Fellis argumenterar huruvida Taina Hartikainen har del i den eller inte... Gamla medlemmen Nane har starka åsikter om hur det hela ska gå till och livet leker kan jag säga.

 

Klockan 14.40 spelar IFKs flickor i Alandia Cup och klockan 15 är det ÅUs F04or som spelar hemma i Markusböle. 18.00 är det Portugal-Mexico i Confederations Cup och i kväll sedan Kamerun-Chile... Jag har anmält mig, Fru Kickan och Edit till Camillas 50-årskalas... Snart är det midsommar och stången ska upp...

 

Vad kan jag säga? Snart är det höst och befrielsens timme... Eller så är det bara nytt som skapas ur gammalt. 8A, massvis med sjuor... En slutserie och cupen... Nu i juli ska det till att verkas för vilken slutserie det blir. Jag vågar inte ens andas om den nedre... Nej, vi ska vara i topp 6, så är det bara. Kuopio och Jyväskylä borta blir viktiga viktiga resor, precis som Kokkola nu i veckan.

Då börjar denna utsökt vackra och varma junidag vara till ända. Edit och Fru Kickan somnar framför en film, eller det är väl Fru Kickan som somnar om jag ska säga som det är. De stora barnen drog iväg i eftermiddags och har väl ätit middag på stan som de skulle. Lite häftigt att poliser med kpistar jagar folk i lilla Mariehamn... Inte för att jag tror att det har med någon som jag känner att göra.

 

Så här ser Hjärtrud ut just nu då han pryder blomsteruppsättningarna på garageuppfarten. Även han behöver samla energi för ett skolår i klassrum 12. Jag tror att jag är bjuden på Camillas 50 årskalars. Jag är osäker men det stod på facebook att jag var bjuden, tror jag. Kanske något att ta på allvar då. Ingen match den helgen eftersom det är Öspelsfinaler... Däremot bär det till Kuopio sedan direkt...

Detta är bland de mest orediga sommarlovsinledningar någonsin. Dock är det mesta väl på gott. Edit har genomfört fotbollsskolan och spelat för Holland, samt nickat två gånger i matchsituation. I natt sov hon över hos kompisen M och lär ha somnat vid två tiden "eftersom hennes kramisar gav henne så mycket energi och kärlek", samt faktum att de berättade för henne att det var den "internationella drömnatten"...

 

Yeah. De äldre barnen kommer, far och går. Jag tror Rufus i dag är hemma från Sverige. Linda studerar historia på nån sommarkurs direkt med San Diego och Emilia ser på TV om kvinnofängelser... Fru Kickan hade då jag steg upp i förmiddags varit till Eckerö med Landrovern och hämtat ett par bord som hon nu fixar upp framför garaget... Då jag konstaterar att hon är så "antingen on eller off" säger hon bara att "Nej. Jag är sådan som är aktiv och sedan sover". Så kan man också uttrycka det. I praktiken går det mesta ut på att jag i det längsta drar mig för att börja på något som kräver tid och koncentration och om jag inleder något sådant, så kommer någon att avbryta för att jag ska komma "nu direkt" och det borde jag ju kunna eftersom jag ändå inte håller på med nåt speciellt.

 

Sen har jag ju den där matchen i dag också. Ett megaarrangemang som jag inte ska föra så mycket liv om, eftersom Alandia Cup arrangörerna har det så mycket värre. I och med bollkajsor, extra funktionärer, flaggor, nationalsånger, cafeteriaöppehållning, lite fotbollsrelaterade grejer samt också en hel del spott och spä från lokala om det blir för finländskt och från nationellt håll om det blir för lite finländskt jämför jag denna match med en Julfest på KHS. Det är inte värre, men inte heller lättare. Precis som då bryr jag mig inte i ryggen vad tidningar skriver, bara de kommenterar fotbollen!

 

Sen är det ju snart midsommar också och de arrangemangen för att få upp den där stången vid 13-tiden. Däremellan ska vi vara två dygn, eller lite mer väl, på resa till Kokkola.

Då jag var liten var det ishockey VM varje vår. Det var också FA cupfinal varje år i maj. Sen var det fotbolls VM (bara herrar kände vi till då) vart fjärde år och EM vart fjärde, just två år från VM och de samma åren som det var EM i friidrott och presidentval i USA, alltså följaktligen OS år, eftersom de alltid gick mot Fotbolls VM liksom, en höjdpunkt i världen vart annat år... Under ojämna år började man sedan ha europacupen i friidrott och senare även World Cup, det där mellan världsdelarna ni vet. VM i friidrott började frekventeras in på ett ojämnt år, året efter fotbolls VM... Aj jo. Skid VM fanns ju förstås. Dessa var alltid samma år som fotbolls VM. På detta sätt höll jag koll på världens gång och visste vad som skulle hända och när. Varannan sommar var det fri lek och varannan var det EM, med OS på slutet, eller VM, med friidrotts EM efter det... Världen var enkel och sommaren varm...

 

Sommaren är fortfarande varm. Ishockey VM har varit och det är ett ojämnt år, före Herr VM... Dock har man nu valt att lägga in ett friidrotts EM varje ojämnt år, alltså vart annat år (förstod förresten aldrig då jag var liten varför Helsingfors ordnade EM år 1971... Det måste ha varit ur led då på nåt sätt för EM i Rom gick ju sedan 1974). Dessa friidrotts EM har mer eller mindre helt tappat relevans... Eller var det VM i år? Who knows.... Skid VM har det ju också varit, varför det? Nu märkte jag dessutom att det ju är Confederations Cup med början i över morgon... Alltså ni vet, den där världsdelsförbunds cupen som FIFA tycker om att ordna på VM orten ett år före VM... Senast i Brasilien blev det ju ett fantastiskt politiskt spektakel och en hel del riktigt god fotboll...

Det blev sommar och sol. Edit stortrivs på fotbollsskolan, Linda och Emilia är i Estland, Rufus kom in på Lusse och Fru Kickan vill ha en stor stock flyttad. Jag hade en god vän över på kaffe, eller te egentligen och har det väl ganska okej just nu. Sen läser jag så klart nyheter om hur ett Nytt Alternativ helt bokstavligen tog över regeringen och hur kvinnor blir förminskade av män. Nu ska ingen tro att jag kommer att säga emot det sista. Jo, kvinnor blir ofta förminskade av män. Jag vill bara lite problematisera vad det egentligen är som förminskas och även kanske fundera över om man hänger upp sig på rätt saker...

 

Endel av er har kanske läst om Holmalunds damlag som mötte Mallbacken i en seriematch på en annan arena än den vanliga hemmastadion. Orsaken uppgavs vara föreningens herrlag som skulle ha en kubbturnering för sina sponsorer på den nämnda hemmaarenan. Stora rubriker och svenska landslagsspelare som mår illa blev följden så klart. Herrlagets sponsorkubb är alltså viktigare än damernas seriematch. Skäms herrar! Ja skäms alla män som tillåter detta utan att säga ifrån! Läser vi lite vidare i de artiklar som senare tagit upp ämnet ser vi att ingen i Holmalunds damsektion varit det minsta upprörda och att det hela varit ett medvetet val, med fakta på hand. Man kunde ha spelat matchen följande dag på sin hemmaarena utan problem för sig själv eller motståndarna. Sponsorevenemanget hade varit känt då serien lades, men man hade valt att spela just den dagen helt frivilligt. Matchen på reservarenan lockade dessutom ungefär fyrfaldig publik (430 per eller nåt) jämfört med vanligt. Kort sagt, inget drama men extremt fint skottläge för krigsrubriker!

 

Alltid då och då blossar den gamla omklädningsrumsdiskussionen upp gällande Åland United och WHA. För några år sedan fanns det en lokalpolitiker som minsann visste att ÅU inte fick använda WHAs inre omklädningsrum. "Det talades på läktaren" skrev hon faktiskt till mig då jag frågade varifrån hon hade fått hela grejen. Hon visste också att vi inte ens fått tillgång till omklädningrummen då vi skulle möta regerande mästarna Turbine Potsdam i Champions League 2010... Ja, jag var ju där och nog hade vi omklädningsrum alltid, förutom vi manliga ledare då. Jag, Vesa Kumpula och Bernt Schröder fick vara färdigt omklädda, för WHA är inte anpassat för damfotboll i och med ett för litet antal omklädningsrum. Det skulle ha stridit mot UEFAs reglemente att inte använda dessa omklädningsrum, så självklart användes de. IFK Mariehamns herrar fick helt enkelt packa sina grejer och ta ut dem ur utrymmena. Det samma gjorde de också inför sista matchen i Damernas Liga mot PK-35 2014 då vi hade den där rekordpubliken på nästan 1600 pers och förlorade 1-2, ni minns kanske? Faktum är att OM ÅU skulle ha ett eget omklädningsrum inne i WHA skulle detta tvingas tömmas varje gång IFK har herrmatch och tvärtom då ÅU har hemmamatch. Eftersom ÅU inte tränar regelbundet på WHA ser vi det som onödigt att flytta ut och in och har därför helt okej tillfälliga utrymmen uppe i de gamla omklädningsrummen. Det som skulle krävas för att vi alltid skulle begagna WHAs inre utrymmen vore helt enkelt att ett nytt omklädningsrum för bortalag byggdes. Då kunde IFK ha sitt, ÅU sitt och bortalaget kunde gå i det tomma. Om någon tycker det låter fånigt att inte kunna tömma omklädningsrummen vill jag jämföra det med en total städning av ditt kontorsrum. Alla personliga grejer ut och papperen i ordning och inlåsta, typ 1-2 gånger i veckan... Glömmer du är det kaos!!!

Inte är det väl så mycket att orda om egentligen. En boll bakom en oorganiserad backlinje och en retur. Sedan en uppoffrande språngnick och dåligt försvar på inlägg och så var det förlust igen. Inte ens att en ukrainare nickade i egen ribba så Jolle kom åt att näta från retur räckte till poäng i Tammerfors... Inget nytt och lidandet fortsätter. På allvar talar folk om den nya chansen att kunna uppnå ett slutspel för herrar genom att spela i UEFA Nation´s Leagues lägsta division med Malta, Liechtenstein , Luxemburg och Gibraltar typ...  I min barndom hörde jag berättelser om hur vi slog Sverige och vann Nordiska Mästerskapen på -60 talet... Nu får jag bli en sådan som pratar om hur vi föll ur VM mot Ungern i ösregnet på Olympiastadion och hur det blev 0-0 i Lissabon (eller var det nu var vi mötte Portugal i den där avgörande matchen) och nästan, alltid nästan kom till de där turneringarna! Jag kommer att prata om Bubi som flög in då vi mötte Belgien hemma, hur vi slog Portugal 0-5 i en träningsmatch, om Litmanen som kom in och avgjorde mot Azerbaizhan hemma i minusgrader och om Hyypiä och en massa andra mytomspunna figurer. Folk kommer att gäspa och fokusera på nästa mästarmöte mot San Marino... Eller Åland...

 

Damerna var i Kina och gjorde två mål åtminstone. Jag såg inte matchen och kan inte säga så mycket. 2-4 borta mot Kina är väl acceptabelt... Kanske...

Vi kanske liknar varandra, Donald Trump och jag även på andra sätt, men åtminstone delar vi, lite i olika divisioner i och för sig, egenskapen att tillåta folk att tolka det vi skriver på sociala medier till sin egen fördel, eller åtminstone till nackdel för någon. Vad Trump skriver bryr jag mig faktiskt inte så mycket om, förutom att jag ofta förundrar mig över vad som kan tänkas hända där under den gråa kalufsen och jag tror mig anta att de flesta som läser mina inlägg nog känner lite det samma. Ibland känns det tydligen viktigt i alla fall att diskutera med andra om vad jag har skrivit. Det får man gärna göra, men då får man, precis som då vi diskuterar Trumps twittranden veta att man för vidare andrahands eller tredjehandsinformation enligt hur vi själv har förstått allting.

 

Jag var i skolan i dag och träffade folk, som liksom jag inte ville vara där när andra var där, så det blev ju lika lyckat som då man tvingades bilda kloster i det gamla Egypten för att folk skulle få vara ensamma ifred och i grupp... Mycket riktigt var det inte personerna som tar åt sig som tagit åt sig, utan det var andra som bestämt sig för att få den som inte tagit åt sig att göra det. Precis som ute i världen då. Nu önskar jag alla dessa en trevlig sommar och har själv stora förhoppningar att inte behöva gå in i det där huset före i augusti. Då blir det ett riktigt helvetesrysare till läsår. Det talas om 29-30 veckotimmar (av max 30 möjliga) undervisning. Det är helt självförvållat så det är inte synd om mig, men tufft så attans blir det. Julfest visar det sig ha blivit igen. Då får ingen som känner minsta form av kissnödighet läsa denna blogg, då blir det ingen julfest!!! Baby ska vi ha och lägerskola med klassen. Sedan hoppas jag vid Gud att vi i ÅU spelar oss till övre slutspelet så vi slipper Uleåborg, Jyväskylä och Kokkola borta under september och oktober... Mitt kontrakt är slut i slutet av november, men nog ska det väl fortsättas på nåt sätt kan tänkas. Eller det där bestämmer ju inte jag...

 

Morgonen började med kaffe och sedan iväg till Hammarvallen där Samuel igen levererade i solskenet. En räddning i hörnet a´la Gordon Banks och en lindning av Olivias handled a´la Willy Van der Kerchof  från VM finalen 1978 blev behållningen, förutom att igen vara tillbaka där allt började i ÅU. Som målvaktsuppvärmare...

 

Efter en hel dag först på planen, sen i skolhuset anlände jag hem till ett hus som var fyllt av kvinnor, främst i åldern 6-8 år, men även Fru Kickan.

Rubriken är denna kväll ett citat. En av Åland Uniteds spelare dirigerade sitt lags spel under Samuels 3v3 matcher som sög musten ur mången cell. Repliken symboliserar också den värld vi lever i och vår mångspråkiga och -kulturella verksamhet. Inte en tveksamhet i var Marj... alltså spelaren menade, fast man inte talar ett ord finska, svenska eller ens engelska för den delen. Det är en viktig grej här på självstyrelsedagen. Åland, folk, nationer består av människor som vill höra till det folket och den nationen. Inte kan man utifrån reglera vad som är "äkta åländskhet" eller "typiskt finskt"... Om man , liksom jag känner mig finländsk och åländsk på samma gång, då är det min rättighet att göra det. Lika lite som man kan säga åt en människa att han/hon är muslim eller inte, det vet bara människan själv, kan man berätta åt en annan människa vilken folksjäl han eller hon har. Så är det bara. Sen kan det sägas på massor av sätt med massor med språk!

I går kväll då vi satt och såg Finland-Liechtenstein utbrast Edit efter några minuter. "Det här ser ju lite ut som då mitt lag spelar. Alltså, de sparkar iväg bollen och springer rakt fram och passar jättelite till varandra.". Då jag var i hennes ålder kunde jag utan problem räkna upp Västtysklands och Hollands startelvor, jag kände till de viktigaste klubbarna i England, Västtyskland och Italien, bland många andra och självklart kunde jag lagen i den finländska mästerkapsserien och många spelare utifrån alla de nämnda. Men jag kunde inte analysera fotboll lika snabbt och självklart som Edit gjorde i går. Finland-Liechtenstein 1-1 alltså. Edit tyckte även att planen såg så liten ut då man filmade så långt nerifrån och inte uppifrån som man "ju brukar".... Jag vet inte om flickan blir fotbollsmänniska som stor, men hon har syn för både helhet och detaljer.

Eftersom det mesta alltid går som vanligt fick jag inget läge att träffa min 7A som jag hade tänkt och även trott att var planerat. En helt oplanerad grupp i slöjd slängdes det fram åt mig och sedan kom Kristina tillbaka och ordinerade film... Jag som hade tänkt säga nåt fint åt klassen min jag. Elev E sade att de ju hade tänkt ge nåt åt mig, men det får väl bli till nån annan gång då... Ja, det får det väl. Satt i perspektiv kan ju alla som tidigare gått i 7A under mitt kommando fundera hur mycket ni minns av denna första skolavslutning i högstadiet... Knappast är det någon som minns så jätte mycket efter något år om jag ska vara helt ärlig med mina övertygelser. Jag tror faktiskt att jag är den som minns mest och det är med känslorna. Ofta är känslan att knyta ihop något och att få se eleverna gå ut genom den där dörren och bli 8or en symbolisk minikatharsis.

 

Nu är jag tjänstledig i morgon och kommer inte heller att kunna organisera en träff med klassen då, just för att jag är tjänstledig. Sandra är bussig och hoppar in. Barnen kommer att klara sig helt galant och det hela känns tokigt bara och enbart för mig. Jag har dock valt detta, som ni vet, eftersom det ålades mig och så kan jag smyga in i kyrkan och hoppas att ej bli ertappad. Eftersom jag skriver om det här och jag vet att sådana som är de enda som skulle ertappa och bry sig om detta läser vill jag rikta en glad hälsning till er. Ni vet var jag finns om ni vill ha ut mig. Nu tror jag inte ni vill det, så jag står där vid bakre dopfunten och trynar, ska inte störa. Lovar! Bara jag får höra min sons namn räcker det för mig. Då vet jag att han bevisligen klarat av sin läroplikt och jag är lättad, stolt och glad.

 

7A ja. Ett läsår svischade iväg. På bilden här under är ni ännu små och oskyldiga. Det var augusti 2016, eller var det redan september? Nu har det gått en vinter och ni kommer alla att få ett betyg som ger er rätten att gå i grundskolans åttonde klass nästa läsår. Ni är en stökig och oerhört charmig skara. Faktum att många av er är rädda för mig är troligen det enda som hindrat er från att bokstavligen bli under bussen detta år. Ni lyckades få till de största enskilda förlustsiffrorna i dagens fotbollsturnering (0-10) och han som skulle ansvara för laget drev mest omkring med andra och fick därför en riktig utskällning av mig.

 

Ni är rätt enastående, som individer och grupp. Jag säger det nu och tror mig kunna få bekräfta det om precis två år. Min förra klass kallade jag "Crazy gang" i denna blogg (Jo, minns ni våravslutningen på åttan?). Er, årets 7A och höstens 8A kallar jag "Mina Minnions". Det kommer att gå så bra för er, då ni knyter era nävar och på riktigt tar tag i olika projekt. Det bevisade ni redan i våras i mitt klassrum. Då ni inte behöver vara rädda för att hålla koncentrationen, det är då tillväxten sker. Jag gillar er barn, min klass! Ha en fin sommar! Vi ses i augusti... Datumet och klockslaget står visst på betyget så kolla där...

Jag inleder med att säga att allt är mitt eget fel och att det är fråga om ett lyxproblem. Jag säger också att inget av detta är riktat mot Rektor Kigge, som försöker sitt bästa och är en bra karl. Jag bara förklarar hur saker kan bli krångliga då de krånglas till, vem som än krånglar dem.

 

Tydligen är denna personliga lilla blogg en ganska kraftfull faktor, då man väljer att se den så. Jag har ju tidigare berättat, både här och framför allt i real life om hur befolkningstillväxten och brandmyndigheterna i kombination med Jomala församlings flexibilitetsviljas begränsningar leder till att årets skolavslutning för första gången i KHS historia (vad jag vet) måste separeras. Åk 7, där jag är klassföreståndare har sin ceremoni i skolans auditorium medan åk 8 och 9 som vanligt har sin avslutning i kyrkan.

 

Som de insatta läsarna vet, och det finns av er har jag fått märka, går Rufus ut 9an i övermorgon och jag, som under åren fått mig en hel del då jag inte bevistat mina barns jul- och avslutningsfester, som Vikingaåsen ofta trängde in precis samtidigt som KHS motsvarande, hade tänkt se till att jag skulle närvara denna sista gång innan det är dags för någon form av gymnasialstadieexamen om några år.

 

Som sagt är detta ett lyxproblem och jag är väldigt medveten om att man söker tjänstledighet om man inte är på plats vid sin egen tillställning tex för att se ett barns avslutning i en annan skola. Detta är första gången min medverkan i mina barns avslutningar i min egen skola skulle omöjliggöras, så vi får se detta som ett prejudikat. En gång för miljoner år sedan kilade jag, med dåvarande rektorns goda minne, över från vår julfest till Vikingaåsen för att sedan återvända till vår. Den gången blev det ett jättekackalorum eftersom elever ut min klass hade trampat in pepparkaka i golvet och jag nästan halshöggs av kolleger, som annars är lugnet och kärleken själva... När Linda var skolans Lucia var hennes mor inbjuden och satt på hedersplats (något jag unnar henne och inte på minsta sätt är bitter för), medan jag stod längst bak i auditoriet och formellt jobbade. Då Linda och Emilia gick ut nian satt jag med mina sjuor och hörde och såg knappt nåt alls och är dessutom ihågkommen av dem för att jag missade kaffet med dem för att jag delade ut betyg åt min egen klass. Lyxproblem, men de har varit betydande för barnen...

 

Denna gång, som då är den enda och sista gången jag har ett barn som examineras ur min egen skola hade jag tänkt vara smidig. Sandra ställer upp och sköter min roll med sjuorna, som jag får se till att avtacka senast i morgon på något sätt ifall jag inte kommer åt att se dem som jag vill på torsdag. Själv tänkte jag befinna mig i kyrkan på föräldraplats, men i lärarmundering för att se det hela utan egen klass för första gången, men ändå på jobb ifall nåt behövs göras. Jag ville inte vara hemlig, så jag har berättat om allt detta för i princip alla. I dag fick jag veta att jag måste ansöka om tjänstledigt för att inte vara på sjuans avslutning.

 

Okej. En blankett fylldes i. Jag har ansökt om tjänstledighet utan lön. Det kommer nu att göra mig till en lagbrytare. I och med att endast en förälder per barn är tillåten i kyrkan (eller jag vet ej, jag har inte fått en inbjudan eftersom jag ju jobbar i huset ändå) och Rufus Mamma självklart finns på plats (jag vill inte att hon ska avstå för min skull!) är jag egentligen inte tillåten att gå in i huset. Det är nu jag på riktigt bryter mot reglerna, genom att följa det byråkratiska regelverket!

 

Vore jag lite fräckare skulle jag nu tacka brandmyndigheterna, Jomala Församling och Södra Ålands Högstadiedistrikt för smidighet och mänskligt bemötande. Nu gör jag ju inte det utan konstaterar att för dumt huvud får kroppen lida. Jag kommer att befinna mig i kyrkan på torsdag morgon, längst bak och nära dörren så jag kan avlägsna mig utan att störa om jag beordras att göra det. Varför skriver jag om detta? Kanske för att jag skrivit om allt tidigare också och det tycks ha betydelse.

Först bara snabbt en blick tillbaka på helgen som var. Dotter Linda anlände på fredag kväll från USA. Just före det hade Old Mama och Papa Virta, tillsammans med tre minnions av släkten Melleri kommit från Sibbo. Vi mötte Linda på flygplatsen och allmänt jubel uppstod.

 

Lördagen var sedan stora Studentdimissionsdagen. Emilia, en till dotter som jag är så jätte stolt över fick sin mössa och några stipendier. Hon lär vara bland landets (vi talar Finland nu) topp 100 i matematik och sen är hon tydligen en snidare på psykologi och dans också, som om jag inte vetat... Svärson Joel, som också fick en mössa fick även han ett stipendium. För Social kompetens... Var det något om att flickor söker sig till figurer som påminner om sin egen far... Inte för att Joel nu riktigt motsvarar mig. Han är bättre på så många saker... Själva festen gick utomordentligt väl. Jag ställde mig som portvakt och dryckesutdelare och hade en oerhört avkopplande stund då jag utan ansvar, eller ett visst nog kanske, kunde slänga käft med alla som kom och gick. Emilia och Joel kom sedan hem till oss klockan 4 på morgonen, då Emilia ringde eftersom hon inte hittade reservnyckeln. Sedan sov de bort champagnefrukosten.. Det var nog säkert i sin ordning ändå.

Den andra juni, nådens år 2017. I går följde jag med ONS-ÅU med hjälp av två online uppdateringar som oftast visade ungefär hur många minuter som spelats, samt sms rapportering av Kjelle. Hur han mäktar med så många sms under en match är mäkta imponerande då jag tidigare försökt och misslyckats med det samma. Stort tack i alla fall. Med hjälp av dessa data kunde jag sedan uppdatera på facebook och de som anser att någon i klubben måste avgå till följd av dålig uppdatering fick förhoppningsvis åtminstone något litet att följa med i går.

Jag har trott att man inte märker hur långa bortamatchresorna är om man inte gör dem själv. Just nu känns det som att jag märker av resan mycket mer just för att jag inte är där. Kjelle håller mig uppdaterad med saker som att de är på färjan, att alla hunnit till tåget och att de är på hotellet i Uleåborg, nu senast vid halv 9 tiden i morse... Under tiden går livet sin gilla gång här i det civila. Om jag vore med laget hade allt gått till att finnas i bubblan och det hela hade nog känts långt, men ändå intensivt på ett sätt som gör att man inte märker av det. Jag hade troligtvis inte heller varit så nervös ännu vid det här laget, då det funnits dödtid, som brukar kallas hotelldöden av artister och proffsidrottare och ändå på samma gång en gemenskap och kontakt. Nu sitter jag här och borde göra saker, men är bara helt fruktansvärt paralyserad av, inte att inte vara i Uleåborg, men att liksom vara utanför det som jag borde vara inne i på samma gång som jag är inne i detta som alla andra människor är inne i... Väldigt svårt att förklara. Måste upplevas tror jag. Hur som haver är jag fullständigt svag i knäna och magen bubblar. Inte på ett så där äckligt sätt, utan mera som då barnen försvinner ur min åsyn och jag inte har kontroll över vad de gör. Det har jag i och för sig mångårig erfarenhet av.... Uleåborg meddelar att streamen de försöker sända kanske inte är av det stabilaste laget, så jag vet inte om det är värt att länka ut... Blir det film kan den troligen ses på ONS TV efteråt förstod jag, men kan ha förstått fel...