enligtvirta

Jag inleder med att säga att allt är mitt eget fel och att det är fråga om ett lyxproblem. Jag säger också att inget av detta är riktat mot Rektor Kigge, som försöker sitt bästa och är en bra karl. Jag bara förklarar hur saker kan bli krångliga då de krånglas till, vem som än krånglar dem.

 

Tydligen är denna personliga lilla blogg en ganska kraftfull faktor, då man väljer att se den så. Jag har ju tidigare berättat, både här och framför allt i real life om hur befolkningstillväxten och brandmyndigheterna i kombination med Jomala församlings flexibilitetsviljas begränsningar leder till att årets skolavslutning för första gången i KHS historia (vad jag vet) måste separeras. Åk 7, där jag är klassföreståndare har sin ceremoni i skolans auditorium medan åk 8 och 9 som vanligt har sin avslutning i kyrkan.

 

Som de insatta läsarna vet, och det finns av er har jag fått märka, går Rufus ut 9an i övermorgon och jag, som under åren fått mig en hel del då jag inte bevistat mina barns jul- och avslutningsfester, som Vikingaåsen ofta trängde in precis samtidigt som KHS motsvarande, hade tänkt se till att jag skulle närvara denna sista gång innan det är dags för någon form av gymnasialstadieexamen om några år.

 

Som sagt är detta ett lyxproblem och jag är väldigt medveten om att man söker tjänstledighet om man inte är på plats vid sin egen tillställning tex för att se ett barns avslutning i en annan skola. Detta är första gången min medverkan i mina barns avslutningar i min egen skola skulle omöjliggöras, så vi får se detta som ett prejudikat. En gång för miljoner år sedan kilade jag, med dåvarande rektorns goda minne, över från vår julfest till Vikingaåsen för att sedan återvända till vår. Den gången blev det ett jättekackalorum eftersom elever ut min klass hade trampat in pepparkaka i golvet och jag nästan halshöggs av kolleger, som annars är lugnet och kärleken själva... När Linda var skolans Lucia var hennes mor inbjuden och satt på hedersplats (något jag unnar henne och inte på minsta sätt är bitter för), medan jag stod längst bak i auditoriet och formellt jobbade. Då Linda och Emilia gick ut nian satt jag med mina sjuor och hörde och såg knappt nåt alls och är dessutom ihågkommen av dem för att jag missade kaffet med dem för att jag delade ut betyg åt min egen klass. Lyxproblem, men de har varit betydande för barnen...

 

Denna gång, som då är den enda och sista gången jag har ett barn som examineras ur min egen skola hade jag tänkt vara smidig. Sandra ställer upp och sköter min roll med sjuorna, som jag får se till att avtacka senast i morgon på något sätt ifall jag inte kommer åt att se dem som jag vill på torsdag. Själv tänkte jag befinna mig i kyrkan på föräldraplats, men i lärarmundering för att se det hela utan egen klass för första gången, men ändå på jobb ifall nåt behövs göras. Jag ville inte vara hemlig, så jag har berättat om allt detta för i princip alla. I dag fick jag veta att jag måste ansöka om tjänstledigt för att inte vara på sjuans avslutning.

 

Okej. En blankett fylldes i. Jag har ansökt om tjänstledighet utan lön. Det kommer nu att göra mig till en lagbrytare. I och med att endast en förälder per barn är tillåten i kyrkan (eller jag vet ej, jag har inte fått en inbjudan eftersom jag ju jobbar i huset ändå) och Rufus Mamma självklart finns på plats (jag vill inte att hon ska avstå för min skull!) är jag egentligen inte tillåten att gå in i huset. Det är nu jag på riktigt bryter mot reglerna, genom att följa det byråkratiska regelverket!

 

Vore jag lite fräckare skulle jag nu tacka brandmyndigheterna, Jomala Församling och Södra Ålands Högstadiedistrikt för smidighet och mänskligt bemötande. Nu gör jag ju inte det utan konstaterar att för dumt huvud får kroppen lida. Jag kommer att befinna mig i kyrkan på torsdag morgon, längst bak och nära dörren så jag kan avlägsna mig utan att störa om jag beordras att göra det. Varför skriver jag om detta? Kanske för att jag skrivit om allt tidigare också och det tycks ha betydelse.