Är man trogen om man är lojal?
Det pratas mycket i dag om bristande lojalitet inom fotbollen, ishockeyn, arbetslivet och livet över huvudtaget. Man är inte sin klubb, sitt företag, sin släkt, eller sina värderingar trogen. Frågan är väl just vad lojalitet är och till vem den ska riktas.
Det finns massor med människor, företag och klubbar som tycker att just de är värda respekt i form av personlig tacksamhet av dem som någon gång fått någonting av just dem. Frågan är väl vilken del som är den relevanta: Ska klubben vara tacksam mot spelaren som gett några år till just denna klubb, eller ska spelaren vara tacksam att han/hon fått vara just i denna klubb? Vem är Judas? Är det den otacksamme spelaren som går vidare efter att ha utnyttjat klubbens resurser, eller är det klubben som helt vänder ryggen själva spelet i jakt på kortsiktiga lösningar?
Quisling och Paolo Maldini. Två helt olika gestalter då det kommer till lojalitet
Just Judasexemplet är talande tycker jag. Judas behövde ju göra sitt svek för att Mästaren skulle kunna gå det öde till mötes som krävdes för att människan skall frälsas. Kan det vara så att allt har en mening och att klubben är större än människan? Eller är själva spelat större än klubben? Vem skall lojaliteten riktas mot. Blir människan mindre om hon sätter spelet före klubben? Eller är klubben så stor att människan blir större än spelet?
Det enda jag vet är att Jûrgen Klopp gick efter sju år. Jag vet också att jag en gång i tiden bestämt mig för att uppfattas som att jag alltid har funnits och alltid kommer att finnas. Men var, hur och för vem, det vet jag inte... Är jag klubben trogen så att spelet lider, eller spelet trogen så att klubben kan gå vidare? Det samma gäller dem som kommer min väg i de klubbar och sammanhang jag figurerar inom.
Så här säger inledningstexten till Åland Uniteds "Vision 2015":
"Åland United finns till för att erbjuda elitfotboll för damer på Åland.
Klubben har som mål att dels tjäna som en utvecklingsplattform för spelare som har som mål att utvecklas mot den internationella toppen, dels att erbjuda målsättningar för åländska ungdomar som vill satsa helhjärtat på fotboll.
Åland United och hela den åländska damfotbollen strävar även att vara en ändstation för fotbollsspelare som rotar sig i det åländska samhället för att stanna!"
Klubben har som mål att dels tjäna som en utvecklingsplattform för spelare som har som mål att utvecklas mot den internationella toppen, dels att erbjuda målsättningar för åländska ungdomar som vill satsa helhjärtat på fotboll.
Åland United och hela den åländska damfotbollen strävar även att vara en ändstation för fotbollsspelare som rotar sig i det åländska samhället för att stanna!"
Mot vem är man lojal om man är trogen?
Du är inte bra om du är dålig
Denna söndag har varit en riktig familjesöndag. Vi tog oss för att åka ut till Leklandet i Eckeröhallen. För Edit var det tredje gången på en par veckor. För mig blev det andra gången på fyra dagar. Grannhuset och deras närstående fyllde upp laget och dessutom hämtade vi två unga damer ur lokalbefolkningen. Vi var alltså många och vi var svettiga. Rufus satte nytt världsrekord på hinderbanan och även jag gjorde troligen ett gott resultat i över 100 kilos klassen bara genom att ta mig igenom.
Då vi var hemma ville sonen min ytterligare förgylla dagen genom att utmana mig i Parkourduell. Han visade tricks och jag skulle göra efter. Det gick hyfsat tyckte jag, men då jag inte mäktade med att hoppa över en stol och landa i en parkourrullning, eller kunde klättra på väggen, då ansåg Rufus att leken var över. "Det är inte roligt när du inte kan göra så mycket" menade han. Detta tog mig överraskande hårt. Jag visste ju att jag hade mina begränsningar, men han hade alltså väntat sig mer, stackarn. I hans ögon var jag inte tillräckligt bra för att det skulle vara roligt. Jag var alltså för dålig!
Här är vi skandinaver rätt duktiga, eller kanske vi inte är det om vi tänker efter. Hela vårt samhälle bygger på att vi ska lära oss att vi är bra som vi är och att alla duger. Ibland stämmer det dock inte. "The best of shit is still shit" lärde mig min kollega Steve Beeks i tiderna. Det vill säga, ibland är du för dålig för att det ska duga. Eller, du är inte dålig, men det du gör är för dåligt!
Den här maskoten var så dålig att den stängdes av
Jag läste en artikel om att man ska lära barn sitta tysta och stilla så de klarar sig i stora världen. Endel går i taket över detta och anser att vi förstör barnens självkänsla genom att ge dem en känsla av att inte duga. Nå, det är ju sant. Ibland duger det inte att ha småungar springande omkring skrikande.
Det diskuteras hårt i vårt västra grannland om huruvida vitsordsbetyg i lägre ålder skulle påverka barnens självförtroende negativt. Jag säger så här. Det viktigaste skolan och livet kan lära en människa är realism. För att undvika misslyckanden och förluster av självkänsla är det viktigt att vi har en ungefärlig bild av vad vi kan. Då kan vi antingen nöja oss med det eller också jobba för att bli bättre. Sen är det faktiskt inte vi själva som alltid ska bedöma huruvida våra insatser duger eller inte. Bara för att jag är nöjd med mig själv måste inte alla andra vara det! Så är det och sug på det bara allihopa!
I oktober 2012 dög jag ännu att spela på ÅUs träningar. Det bestämde och bedömde Steve
Cup Final Day
I dag är det förresten den mest traditionella fotbollsdagen i hela världen. FA cupfinalen spelas på Wembley- Engelska FA Cupen är det äldsta idrottsevenemanget som fortfarande utövas. Första gången denna final spelades var 1894 (eller 1895 för att vara exakt, eftersom den spelades under säsongen 1894-1895.
Självklart omges denna turnering och dessa finaler av mer mystik och fler sägner och berättelser än någon annan händelse i världshistorien.
I år är det Arsenal, som får möjlighet att upprepa förra årets titel. Motståndarna är Aston Villa, som sannerligen inte varit heta i ligaspelet. men cupen är cupen!
Denna cupfinal såg jag hos Mommo 1975. West Ham-Fulham. Jo, jag minns det faktiskt på riktigt
Även i Skottland är det cupfinal i dag. Inverness-Falkirk var väl knappast vad de flesta hade tippat, men de spelar i dag. Så är det.
Damernas Cupfinal i England går i år på Wembley den med. Den 1 augusti går avspark mellan Chelsea och.... Notts County! Det har gått över ett århundrade sedan min favoritklubb senast van FA cupen. Nu litar vi på damerna!!!
Lördag och hemma
Ledig lördag betyder i vårt hushåll antingen total avstängning, eller miljoner projekt. Till all lycka är vi många, så vi delar på uppgifterna. Min fru, Kickan som hon ju hette säger hon, står för projekten och delar ut uppgifter medan vi andra är avstängda.
I går kväll lyckades jag följa med landskampen här på min datorskärm medan många liv passerade i revy framför, bakom, över och under mig. 2-0 förlust borta i Drammen alltså. Finland hade fyra målchanser. Adde hade två chanser, ett skott i ribban och så en vändning i boxen där hon kanske kunnat skjuta snäppet tidigare. Sen hade Emmi Alanen ett skott just utanför och Emma Koivisto sumpade en skottchans ute till höger, av min åsikt genom att ta skottet med högern. Hade hon gått mot bollen och dragit till med vänstern hade målvakten tvingats att agera och vi hade kunnat få ett mål, eller en retur att jobba på. Nåja, lätt att säga härifrån Mariehamn.
I övrigt kämpade Finland på med en 4-4-2, som i anfallet blev mer en 3-1-4-2. Vi höll bollen inom laget längre tider än i de senaste landskamperna tyckte jag, men vi blir aldrig riktigt farliga på sista tredjedelen trots att vi har två Damallsvenska forwards och en tredje som kom in mot slutet. Det var riktigt roligt att se Linda Sällström in action igen, fast jag så klart av personliga skäl känner för Adde och Juke.
Adde och Juke förritiden
Även Julia medverkade och spelade mig veterligen sin första 90 minuter för A-landslaget. Eller spelade hon en hel match på Cypern i våras? Jag är ingen statistiknisse, så man får upplysa mig om man vet. Nästa landskamp är först i september och då gäller det redan EM-kval. Må kraften vara med våra Pärlugglor! Norskorna, de packar och flyger till Kanada nu...
Blatter blev vald och meddelar nu att han kan förlåta UEFA, men inte glömma. Vad i hela friden ska det betyda? Och nu får vi se om England och de övriga kaxiga står för sina ord och bojkottar Herr VM i Ryssland... Oh My Lord, som min dotter Edit sade på Storebrors videoklipp!
Storebror ja.. Han har just imponerat på sin 5 åriga lillasyster genom att klä ut sig till skalbagge (han har nånslags tröja, men både fötter och händer i samma ärm, ser helt vansinnigt ut) och ska visa tricks på studsmattan...
I dag är även den stora skolavslutningsdagen för alla utom för de åländska grundskolorna. Facebook fylls av bilder på nymanglade studenter och finklädda barn med blommor och betyg. Även mina gamla tuffa lagkompisar visar sig vara blödiga pappor och berättar hur de blir tårögda av att se sina 9 åriga döttrar sjunga sommarpsalmer... Vem hade trott det i 39ans buss år 1986...
Även Åland United får en student i dag!
Gratulerar Hanna Lönnqvist! Välkommen till träningen i Bengtsböle på måndag!!!
Jag har varit bra
Hittills i dag har jag varit bra!!!
För att hitta en bild att illustrera texten googlade jag på mig själv och fick av någon orsak upp denna:
Outgrundliga äro vägarna...
Jag har dock fått undan oerhört mycket i skolarbetsväg. Det allra mesta är faktiskt gjort utom det som måste göras nästa vecka! Rekordtidigt! Det goda med att ha vitsord inskrivna i tid är att man också kan ändra dem! Som jag säger åt klasserna jag jobbar med: "Ni har alla, varenda en, en chans att förstöra allt under dessa sista lektioner!". Nu finns det i alla fall nåt i systemet om jag skulle råka dö eller nånting.
Fick dessutom bekräftelse på att jag kommer att ha tillräckligt med jobb från hösten här i skolan för att bara gå ner cirka 200 Euro/mån i lön. Jag hade trott att det skulle bli mer, men nu verkar det lösa sig. Det kan ju hända att man inte vanligen tycker att en sänkning på 200 Euro i månaden är något att hurra för, men så här funkar det inom lärarskrået. Lite som då Manchester United skulle löneförhandla i slutet av 1960-talet och man skickade in Denis Law till Sir Matt Busby. Spelarna hade uppmanat Law att inte ge sig utan att en klar förändring i lönerna för samtliga spelare hade uppnåtts. Law lyckades! Han såg sig som en vinnare då samtliga i laget fick en sänkning av lönen med bara 50 pund i veckan, jämfört med de 200 Busby hade inlett diskussionen med. Enligt George Best, som beskriver detta i en av sina böcker var det sista gången man valde Denis Law att representera spelarna i dylika sammanhang.
För min del är en sänkning med 200 Euro i månaden en klar försämring av hur det är nu, men dock så mycket bättre än den sänkningen med 500 Euro jag varit rädd för!
Under dagen har jag även lyckats starta upp ett kapitel och ge läxa åt en klass det visar sig att jag ser nästa gång i januari. Hoppas de kan läxan då i alla fall! Dessutom har jag fört en diskussion med en ung dam som hävdar att alla människor är lika värda, utom vikarier i finska. Hon är salig i sin tro. Jag fick i alla fall fram att min tro är att hennes tro på denna punkt vilar på felaktig grund.
Allt är liksom lite wild and crazy då fredagen är ledig och ingen match står bakom hörnet under helgen. Alltså ledig betyder, inga fotbollsträningar... Hoppas hela laget njuter av ledigheten och grillar korv eller nåt. Det ska för övrigt min son göra. Han går mot en sommar mellan åk 7 och åk 8 och jag antar att det är just sådant man gör då, när man råkar ha kompisar!
Dotter Emilia har fått sommarlov och kommer att förgylla kvällen där hemma.
Inte mycket vettigt här att säga, men jag hoppas Jeglertz och Williams får fason på landslaget i kväll! Sen får de komma hem och jobba vidare. Kvalet startar i september!!!
FIFA valet står och stampar... Nu hotar England bojkotta herr-VM om Blatter blir vald. Det vore ju... Precis som förr i världen det...
Det spelas ju också
I dag ska det röstas. Blatter verkar säker på sig själv. Hela UEFA-ska enligt ett meddelande gå tillsammans kring Prins Ali. Få se om det också gäller Ryssland... En fråga blir, vem är större kille i Ryssland, Platini eller Putin? Behöver vi fråga mer. Främst räknar ändå Blatter med röster från pyttestater i Afrika och Asien. I fotbollens värld har alltså länder som Montserrat (var är det?) och St Kitts and Nevis lika mycket att säga till om som Brasilien och Tyskland till exempel. Demokrati! En man en röst! Frihet, jämlikhet och broderskap! En vanlig bonus till en taxichaufför för Blatter ger Fotbollsförbundet på Mauritius en bonus på 20% i årsbudgeten ungefär, och då röstar man på honom! Så kan det gå! Jag kan bara vänta på det mottagande han får i sommar i Kanada, för att inte tala om i Ryssland 2018 OM det tillåts utländska fans utan speciell FIFA licens på läktarna...
Nåja, det är fredag, jobb och det ska spelas fotboll också. Åland United har en ledig helg eftersom Finland spelar landskamp. Gary är ju med på lägret och torde i skrivande stund finnas i Norge. Precis som Julia.
Som ni ser är bilden gammal. Julia bär Adidasdräkt i landslaget och bollen är ju en Confederations Cup boll. Motståndet är dock just Norge.
Garys rapporter från lägret är, precis somalltid, väldigt fåordiga och jag förstår honom. Även jag har varit på olika slags läger i FBFs regi och man har inte riktigt tid över för att vara så social.
Utan att ha någon inside info alls tippar jag på att hon här startar på topp i en 4-4-2 variant
Matchen kan ses på http://huuhkaja.tv/ med start 18.45.
Hyvä Suomi
För egen del blir det fredag med familj och troligen grannar. Det brukar alltid finnas grannar där nämligen och frågan är om inte de egentligen är familj de också...
Min son har meddelat att han ska simma i träsket (!) efterskolan och sen cykla till oss. Simma i träsket gjorde han redan i går, medan resten av skolan joggade 5 kilometer runt en spånbana under rubriken "Skoljoggen". Rektor Gerts tog det dock lugnt och konstaterade att han och de andra i gänget antagligen bara hade sprungit snabbt och sedan svalkat sig för att göra ett varv till. Jovisst jo! Själv startade jag sist i hela skolan, men kom i mål före alla utom en av eleverna i min klass. Jag tog själv inte ett enda löpsteg! Pinsamt! Men för vem?
Vårt vackra spel. Vad händer med vårt vackra spel?!
Pelé lanserade, eller kanske mera förstärkte uttrycket "Det vackra spelet" genom sin bok "My Life and the Beautiful game". Jag tänker inte vara långrandig nu, bara besviken, som Craigs mor brukade vara "Not angry, just dissapointed!"
Visst har vi vetat att FIFA är överkorrumperat och att Blatter är en skitstövel. Visst mins vi Herr-VM i Brasilien och Confederations´Cup året innan. Politiker och Blatter själv är inte högt i ropet bland folket på planen och läktaren. Eller, man ropar högt jo, men inget vackert!
FIFA ska i morgon välja ordförande för nästa mandatperiod. Ännu för en liten tid sedan fanns där fyra kandidater: Blatter själv, Prins Ali bin Al-Hussein av Jordanien, Holländaren Michael van Praag och Portugisen Luis Figo, ni vet han som gick från Barca till ´Real Madrid och fick ett grishuvud kastat framför fötterna då han skulle slå en hörna i ett El Clasico. Figo är även gift med en svenska UNICEF ambassadör och allmänt en hedersknyffel som ju även bevisligen kan spela fotboll.
Just innan valet har dock både van Praag och Figo dragit sig ur, bägge väldigt bittra av någon orsak. Nu, i går slog Schweiziska polisen till och har arresterat 7 höga FIFA funktionärer misstänkta för korruption och pengatvätt till värden uppgående till hundratals miljoner. I dag steg Vladimir Putin in i handlingen och meddelar att Ryssland stöder Blatter och är väldigt förbittrade på USA som har engagerat FBI i utredningarna. Det här är en stor fars med stormaktspolitik indragen. Det här är så långt borta från Pelés, Bobby Moores, Mitt, Mimmi Holmbergs och Pia Sundhages vackra spel, samt alla de miljarder andra som inte nämndes.
Han här är för gammal och för korrupt för att sköta ett av de mäktigaste ämbetena i världen
I går lärde vi oss också att det inte heter Fotbolls VM 2015, utan FIFA dam VM 2015. Det är viktigt tycker jag! På samma sätt som att bygga enorma arenor i djungeln och i öknen!
Hon här längtar efter VM, som börjar om lite mindre än två veckor... Eller lite mer än en vecka. Det ni!!!
Min klass har ordnat med träff i Leklandet och jag har lovat medverka med två av mina egna döttrar som eskort. Wish me luck!
Är det fel att ha fel?
Eftersom min kära kollega, och vän, Camilla insisterar och de som känner Camilla vet att hennes insisteranden inte är att leka med då de aldrig tar slut, kommer här en liten text mitt i all dagsrutin.
Dagens tanke bygger på att ha rätt, eller om det är rätt att ha rätt, typ... I morse skjutsade jag min älskade hustru och Edit till dagis och arbete. Min fru har i dag en av årets viktigaste tilldragelser på sin arbetsplats, det vill säga Burnball, eller på svenska Koncernmästerskapen i brännboll. (JO, Brännboll- det där med slagträ och bon som man får fri passage till första boet om man missar alla slag...) Detta spel, brännboll har visat sig vara så utmattande för kroppen att lagmedlemmarna brukar komma hem först vid 23-tiden på kvällen och är oförmögna att köra bil. Tufft spel vad det verkar, lite annat än då vi spelade det i Salpar skola då jag gick på 2an.
Nå, jag torkade i alla fall mitt bilfönster, som har lätt för att imma igen med en handske. Frun min poängterade att hon alltid använder en handduk, för DET ÄR BÄTTRE! Jag tog emot informationen och tyckte det lät vettigt upp till en viss gräns. Min hustru lät sig inte manipulerades utan ville att jag skulle säga att hon har RÄTT, därför att DET ÄR SÅ! Då jag fortfarande problematiserade hennes uttalande som totalt felfritt och vår diskussion företogs under tiden som vi lämnade Edit på dagis kom en av Dagistanterna att få bevittna hur hennes glada konstaterande att vi var två som lämnade av Edit i dag besvarades med ett "Jo, och det är han där som låter..." Egentligen riktigt roligt då man tänker efter...
Nu måste jag säga att frun min har rätt på så sätt att det var jag som lät och att det finns många fördelar med att torka bilfönstret med en handduk. Sen finns det ju faktorer som gör att jag valt att använda en handske istället. Är någon intresserad av varför så kan jag berätta, men säg till då så jag vet. Min poäng är att det finns många bra sätt och betydligt fler dåliga sätt. Vad som är rätt påverkas det med av faktorer som plats, tid, övertygelse mm.
Det har pratats mycket om att Timo Soini har blivit utrikesminister. Katastrof, säger somliga. Utan att alls vilja förringa paralleller mellan dagens Europa och 1930-talets Europa och de varningssignaler vi tycker man borde ha sett då vill jag bara säga att jag inte har en blekblå aning om Soini kommer att vara bra eller dålig som minister. Även utsagan bra, dålig, intetsägande är ju väldigt beroende på de ovannämnda faktorerna och mycket till. Låt nu Timo se om han fixar det innan vi totalsågar honom. Själv var jag med om ett långt möte innan man, på prov, lät mig träna flickor (Ålands B16 distriktslag 2002) eftersom jag ansågs vara "opassande för flickgrupper"... Det blev ju helt hyfsat i alla fall och jag har troligen lärt mig och kunnat anpassa mig.
Som ni ser är Timo Soini sedan gammalt en hängiven Millwallsupporter. Millwallsupportrarnas slogan har ju redan länge varit "Nobody likes us but we don´t care". Passande?
Hur mycket tålamod vi sen ska ha med Soini som utrikesminister, Paatelainen som landslagstränare, mig som Sportgruppsordförande osv, det lämnar jag osagt. Real Madrid är ju inte kända för sitt tålamod och Ancelotti fick ju som bekant gå i går eller när det nu var. Han var alltså FEL, enligt Real Madrids styrelses åsikt.
Hur funkar det här med rätt och fel i fotboll, eller skolvärlden? Själv tror jag att det måste finnas en tågordning. Alltså någon (tränaren/läraren) måste bestämma och så som han/hon säger, så blir det. Sen är det en annan sak att det inte alltid nödvändigtvis går bra! Beror det då på att spelarna/eleverna inte följde instruktionerna eller att just dessa var dåliga? En god tränare/lärare analyserar alltid detta. I min värld analyserar han/hon detta även med hjälp av sina kolleger och i viss mån med hjälp av spelarna/eleverna själva. Journalister och domare är experter på att aldrig medge att de haft fel. Vissa tränare och lärare är tyvärr likadana. Skillnaden är dock att tränare och lärare får bära ansvar över sina beslut. Journalisterna bara rapporterar och behöver inte bry sig sen (på riktigt!!!) annat än så klart om det man publicerat blivit gillat, eller annars motsvarat det man själv velat producera. Domarna dömer så bra de kan och får sedan åka hem. De bedöms sedan och sin "lön" får de genom att få allt mer eller allt mindre utmanande matcher. Tränaren och läraren står till svars för hur laget/klassen mår i stort. Därför kan ett RÄTT i dag vara FEL i morgon. Viktigt är dock att de som berörs är involverade och själva begriper varför det är så. Utmanande!
Troligen har Anja Mittag också varit förvirrad, annat än då det gäller att läsa och skriva...
En som fått det fullständigt rätt, enligt mig är Dalai Lama:
"Jag har gjort mitt bästa för att min själ ska vara färdig att lämna min kropp då den dör. Om jag gjort rätt? Ja, det ser jag ju sen det!"
Här kommer lite gammal god coaching, the good old English way! Titta och lyssna till slut! Lova mig det!!! https://www.youtube.com/watch?v=nYDIMWpcKqI
Vänner
Det finns en skillnad mellan vänner och bekanta. Det finns också en skillnad mellan vänner och kompisar. Sällan kallar väl "vanliga människor" sina kolleger för vänner. Sättet som vi jobbar på inom fotbollen och varför inte i andra sammanhang med gör ibland gränserna väldigt suddiga. Jag skulle säga att jag är välsignad med oerhört många bekanta. Flere av dessa bekanta kvalar in som kompisar. De som jag kan kalla vänner har dock oftast blivit det på grund av att vi på något sätt börjat som kolleger.
Jag kan förstås nämna skolkompisar som Stanley, Jouni, Markku osv (ingen mer nämnd, ingen glömd). Ingen av dem har jag stor kontakt med i dag (eller kontakt alls), men om vi träffades skulle jag uppfatta dem som mina vänner, fast ur en annan tid.
Det samma gäller olika bekantskaper som ibland börjat helt fel. Jag tänker inte nämna namn, men bland människor jag i dag umgås vänskapligt med finns det en del som för inte så många år sedan aktivt ogillade mig och jag hade svårt att inte ogilla tillbaka. Det viktiga är då att kunna se saker för vad de är och finns det en minsta möjlighet att bli vän, då tar man den.
Kompisar, i den bemärkelsen som man brukar nämna kompisar, alltså sådana som man bjuder hem eller umgås med här och där lite när det passar. Sådana har jag ingen alls! Jag är inte så värst trevlig att umgås med egentligen tror jag och de gånger jag är i sällskap med andra privat, då är det för att de är familj, eller någon familjemedlems kompisar. Att någon skulle komma bara för att hälsa på mig händer inte utan att det finns någon "vettig orsak".
Via skolan har jag självklart förvärvat många vänner. Dessa finns där och vi pratar om allt mellan himmel och jord, så länge vi är på jobb. Numera har facebook gjort att man finner dessa människor också under andra tider av dygnet. Jag kunde kalla dessa för ett angenämt tillskott i kontaktnätet. Facebook har förvisso gjort att många gamla bekanta kommer i dagen också och det känns som om vi vore vänner då vi är i kontakt, väl så.
Mitt fotbollsliv har gjort mig väldigt exponerad för nära och intima förhållanden, främst med andra män. Då jag spelade var lagkamraterna en slags familj och det liknade lite en skolklass eller ett lärarkollegium. Vi pratade och höll ihop medan vi var på jobb. Senare är kontakten sporadisk. Vänskaplig, mer med vissa mindre med vissa och det är aldrig svårt att prata då man träffar nån. Väldigt sällan tar man dock kontakt om man inte har orsak.
Som tränare får man ett ännu intimare förhållande med kollegerna. Jag har känt mig som en objuden familjemedlem med massor av människor. Christer Svensson, Robban Dahlin, Marianne Miettinen, Vesa Kumpula, Steve Beeks, många till.. Dessa människor levde jag tätt tätt inpå och vi liksom "gjorde allt tillsammans" utan att egentligen göra det. Alla dessa är jag ibland i kontakt med och vi är fortfarande kolleger och vänner. Det där dagliga och förtroliga som fanns då vi alltid sågs och alltid visste hur den andra hade det, det försvann dock vid "skilsmässan", det vill säga då vi slutade jobba tillsammans. Om jag vill kan jag när som helst kontakta dem, alltså dessa jag nämnde och även dem jag inte nämnt och vi har saker att prata om. Det bara inte blir av. Just nu är jag väldigt intim med Gary och Craig. Vi träffas dagligen och kommunicerar däremellan nästan varje timme. Vi är otroligt tajta helt enkelt. Jag vet att det kommer att vara så här tills någon av oss byter jobb.
Jag skulle vilja säga att mina två främsta vänner, utan att alls förringa dem som jag talat om här tidigare, är två herrar som jag fann just genom fotbollen. Den ena blev jag lagkamrat med i Gnistan och senare kom vi att träna ett C-juniorlag tillsammans och sedan gå skilda vägar som tränare. Privat umgicks vi extremt mycket under de vilda åren 1992-1995 typ. I dag sitter han på en av de mest hatade posterna i fotbolls Finland. Vi är sällan i kontakt, men som vän vet jag att han ger mig de svar jag förtjänar. Nu senast, fritt översatt från finskan vi av tradition alltid kommunicerar på, trots att vi båda är svenskspråkiga (jag visste inte att han var svenskspråkig under de två första åren vi spelade i samma lag...) hans svar på ett SMS jag skickade i helgen: "Ett jävla gnällande över sådant som gäller nästan 300 000 människor och är informerat för länge sedan. Du låter som Miika Juntunen.. Svordom!" Så svarar bara en vän då man ber om hjälp. Han vet att jag förstår att han inte kan hjälpa mig med den saken jag undrade.
Peter Lundström, eller Kupsi som jag kallar honom har många namn fick jag erfara då jag förra våren deltog i hans 50-årsdag. Han bodde ju som känt på Åland några år också och var faktiskt mannen som coachade Åland United till avancemang till damernas FM-serie år 2005. Vi träffas sällan och då är det oftast nåt jobbärende. Sådan är vänskap för mig.
En annan kollega som kommit att bli en trogen vän är han här.
Robban Lampén var spelare i JIK då jag började träna laget. Snart märkte jag att han liksom var överallt och vi har både tränat lag och administrerat fotbolls Åland, eller delar av det tillsammans. Robban ringer jag då min bil är sönder eller då jag har nåt problem av det praktiska slaget. I många år kände jag att jag utnyttjade honom eftersom jag inte kan erbjuda något alls tillbaka. Nu har jag förstått att han inte vill ha nåt tillbaka. Vänskap kanske det kallas. Kupsi och Robban tränade LIF-damer tillsammans inför bildandet av Åland United förresten.
Ibland tvingas jag vara i situationer då mina vänner ställs "på andra sidan". Alltså för att göra rätt måste jag förorsaka dem svårigheter. Då tänker jag, vad hade han velat att jag gjort. Vore det jag, då gäller att göra jobbet som vanligt. Det är ingen idé att spela om du inte försöker göra mål, även om det är mot din gamla klubb, eller din bäste vän. Gör mål, men du kan åtminstone låta bli att fira.
Så, att så var detta sagt. Frid!
Mellanakt, girls will be...footballers?
Igen hade jag tänkt skapa fler lösa trådar att binda ihop. Jag har märkt att jag börjar med en massa berättelser här på bloggen, som sedan avbryts. På något sätt passar de alla in i mönstret för mig och det är ju självklart. Denna egotripp som det här skrivandet innebär i detta forum gör att allt här handlar om MIG! Därför är det ju klart att det verkar vettigt just för mig.
I dag kände jag för att skriva om att träna eller undervisa sina egna barn, eller att inte göra det. Egna barn och andras ungar sägs det. Men i en undervisningssituation eller på fotbollsplanen då man leder ett lag, då är alla ens barn, eller nåns ungar. Endel har problem med det. Så även jag, men antagligen ur en annan vinkel än vad de flesta tror. Då jag har lite mera tid kommer jag att belysa detta tydligare, kanske i kväll, kanske ett annat år.
Som jag sagt är skolåret i upplösningstillstånd. Vanliga lektioner körs fortfarande, varvat med niornas projektarbeten. Jag har i dag sett ett schaktblad bli slipat och en stuga målas. Målaren var taktisk nog att meddela att han åtminstone ämnade fullfölja den väggen som syntes utåt mot vägen, så det skulle verka som om han var färdig efter veckan. Spelöga kan man tycka... Dessutom är det vitsordsgivning och diverse förberedelser för olika evenemang. Fotbollsdagen har jag under kontroll just nu. 8 funktionärer ur Åland United är vidtalade och kommer att dyka upp har de lovat. De allra flesta klasser har lovat delta och även Lärarna brukar ju få ihop ett lag. De två senaste åren har turneringen slutat på det mest snöpliga sätt och lärarna har åkt ut i kvartsfinal. Nu ska pokalen hem! Gerts sista turnering. Då ska den hem! Så säger jag, som inte spelar utan bara organiserar...
Även utflyktsdagen har börjat ta form. Säger kanske inte så mycket för sådana som aldrig ordnat temadagar för en hel skola, men för dem som har det säger det en hel del. På mitt konto kommer alltså att ordna med både onsdag och torsdag nästa vecka. Dessutom har jag i dag fått i uppdrag att svara på tre nätenkäter som måste lämnas in. Två går till skolan och en gäller fotboll.
Till slut bara, så det inte blir oklart. Fotboll är väldigt intressant för mig. Då jag tänker tillbaka och även ser omkring mig just nu kan jag inte tänka mig någon fotboll som inte skulle vara intressant. Vi kan tala flickor 9 år, eller herrarnas Champions League. Bägge är intressanta, faktiskt rätt jämbördigt för mig. Bägge kräver förstås olika både av de som deltar och av dem som följer med. Men lika intressant och till och med upphetsande kan bägge vara.
Ålands framtida storspelare tillsammans med Ilves nuvarande ligatränare. Bilden är från 2013.
Jag blev en flick-och damtränare
Då börjar kvällen igen sänka sig över Mariehamn. I natt blir det igen, för andra kvällen i rad lite ljusare då man igen tänt gatubelysningen efter en av de troligen snabbaste politiska blixtaktionerna i Ålands historia. Mörker skall med ljus bedrivas tyckte man och nu måste man spara 15000 Euro på något annat. Heja heja.
Då jag kom hem från träningen såg jag till min glädje att min fru tillverkat mat. Medan hon och Edit planterade jordgubbar och smultron på gården tillsammans med Grannfru Gurka och hennes dotter Pärla (Det finns ingen ände på önskemål om att vara med i dessa texter under pseudonym) åt jag middag med Gurkans mor, som vill kallas Pumpan.... Nog om detta nu!
Som jag tidigare nämnt håller Craig och jag i lagträningen denna vecka då Gary (och Julia) är på läger och sedan landskamp i Norge. Vi hade friställt spelarna på morgonen att förbereda sig inför kvällens lite hårdare pass. Vissa lär ha tränat själv med boll, vissa lär ha simmat, vissa kanske bara vilade. Sen på träningen var det meningen att vi skulle köra fullt med hjälp av smålagsspel. Eftersom Khym varit tvungen att åka till Skottland (passade nu då vi inte har match i helgen) och Ann-Sofi vilade bort en förkylning fick Craig själv agera målvakt. De röstresurserna han frambringar då han spelar är minst sagt enorma. Även jag sägs kunna ryta till, men detta slår mig med mer än en mullängd! Jag uppfattade att träningen gick rätt bra i sig. Eller var det bara det att den skotska svärande growlande målvaktsrösten dränkte in allt? Noora bedömde i alla fall träningen som att hon "dog lite". Det tyder på att vi kom nära målet i så fall.
Nu under kvällen har tankarna lite fladdrat kring den senaste träningen och jag försökte komma ihåg den första jag ledde. Det måste nog ha varit sommaren 1986 då jag skötte Sibbo kommuns idrottsskolor och ledde grupper i fotboll och friidrott. Visst hade jag coachat lag före det. I lågstadiet, Söderkulla skola, dit jag kom till tredje klass, deltog vi varje år i Skolmästerskapen. Vi ordnade också matcher i ishockey mot andra skolor. Jag kan faktiskt inte minnas att en enda lärare skulle ha coachat oss vid dessa tillställningar. Då jag gick på sexan vann vi Sibbo skolmästerskap i fotboll. Jag vet med säkerhet att jag var tränare för det laget. Markku var kapten eftersom han var tuffast och bäst på att slåss.
Senare då jag blev 15, 16, 17 år så där började man be mig komma och dra träningar för olika pojklag. Jag hjälpte Kalle Nyberg med ÅIFs D-juniorer under en par år. Min nuvarande svåger Vellu spelade målvakt i det laget och jag minns hur jag skule spica upp målvaktsträningen genom att be min vän Jouni, som spelat målvakt i vårt pojklag och då vid tillfälle hade flyttat till KoPSes A-juniorer att komma och hjälpa Vellu. Nåja, min coaching på den tiden var mycket en kopia av de träningar jag själv deltog i som spelare och kanske Jounis var det samma. Av någon orsak bytte Vellu snart bana och satsade helt och hållet på badminton, som han faktiskt försörjer sig och halva familjen sin med i dag. Jo, Malin halva. Syrran jobbar ju så klart och försörjer halva hon med!
I gymnasiet började en aktiv tid då jag mer eller mindre styrde över all skolidrott i Sibbo Grundskolas Högstadium och likväl Gymnasiet. Igen måste jag förundra mig över att man lät mig hålla på. Som ordförande för en fristående idrottsklubb IK49 bestämde jag, vi, vem vi nu var att klubben tar över all skolidrott. Gymnastikläraren, som var en duktig före detta landslagstränare i friidrott förpassades till att bli en lakej åt oss. Vi gav honom fullmakten att coacha skolan i... Friidrott. Då det gällde basket hade vi experter (jag hyrdes in en gång då vi spelade final i SFSI-mästerskapen med uppgift att psyka motståndarlaget Katedralskolan i Åbos tränare/lärare), likaså volleyboll. Jag skötte fotbollen. Då, under 1980 talets senare halva hade vi skollag i högstadiet (pojkar) samt gymnasiet (pojkar och flickor).
Då jag tänker efter har jag så gott som var jag än varit kommit att få ha hand om flickorna. Då, i gymnasiet var det flickornas egen idé. En dag sade man till mig att man ville ha ett flicklag i fotboll och man tänkte att jag kunde coacha dem. Ja, alltså.. Jag var ju inte på det sättet någon pianist, ni vet pianister har lycka med kvinnor sägs det, så jag antar att jag var rätt rakt på sak för att ha varit en 16 årig kille på den tiden. Resultatet blev att vi körde! I två år hade vi ett skollag för flickor i Gymnasiet. Givetvis var det säsongsbetonat, men jag gjorde det så på allvar man bara kan göra något. På nåt konstigt sätt fick jag göra precis vad jag ville i den där skolan. Jag ordnade med träningsmatcher, så att flickorna i laget skulle få möta högstadiepojkar under deras gymnastiklektioner. Jag var sjukskriven i en vecka efter en toncilloperation, men jag kom till skolan för att ordna med flickornas träning. Jag gick alltså inte på lektioner utan gick ner till planen och coachade dem som hade jumpa, individuellt i vissa fall. Herregud va jobbig jag måste ha varit.
Detta måste vara hösten 1987 eftersom min kusin Jessica (4e från vänster, nere) är med på bilden. Följande år skickade hon mig en handskriven lapp under en lektion där hon bad om förlåtelse, men hon ville inte spela mer. Bilden fick jag i veckan av Milla (till höger om Jessica)
Laget var ju kanske inte något Jogo Bonito lag, utan kanske just en bild av vad fotboll för flickor ofta var under 1980-talet. Vi kom i alla fall vidare från gruppspelet i SFSIM och lottades mot Ålands Lyceum. De anlände med flyg och jag (16 eller 17 år!!!) mötte dem med en beställd buss. Matchen gick på sandplanen bredvid skolan och vår rektor hade gett hela skolan ledigt för att kunna se mötet. Nå, på Åland spelade man tydligen lite mer organiserat för flickor på den tiden och vi fick däng. 16-0 tror jag det blev. Jag bars i alla fall i guldstol runt planen, dock inte av spelarna av vilka endel var arga. Tia (till vänster om Jessica på bilden) var i veckan i kontakt på facebook och sade att om jag skriver om detta ska jag fråga vem av åländskorna det var som trampade på hennes vrist som hon sedan haft problem med efter det. Jag själv undrar vem som kan ha spelat i Lusses lag. Finns det någon som läser detta som minns något? Och killen som coachade laget. Vem var det? Skulle jag inte veta bättre skulle jag tippa på Owe Sjöblom, men han kanske är lite för gammal. Vet/minns någon?
Hur jag än svängde mig blev det fler flickor. Jag gjorde faktiskt en sväng till Åland som vikarierande volleyboll (!) coach för högstadiets flicklag. Vi mötte faktiskt min nuvarande skola KHS i Vikingahallen. Förlust förstås, men jag kunde ju ingen volleyboll heller...
Tränaruppdragen följde på varann och så länge jag gick i skolan kunde jag bara välja och vraka. Sen, då boendet bar av till Helsingfors och då jag började spela seniorfotboll, blev det mest pojkar i några år. Men på något sätt har jag alltid hamnat till flickor och damer.
Denna utdragna historik behövs för att knyta ihop till den andra delen av beställningstexterna om min spelarkarriär. Då jag gick till Jomala IK blev jag nämligen spelande tränare och det måste liksom gå att få ihop om jag ska få sömn. Lite Gnistans C- och A-pojkar och Munksnäs Högstadieskolas flickor behövs här emellan innan Ålandsflytt börjar bli aktuellt.
Då jag tänker efter kan jag inte ha varit så jättebra på den tiden jag berättat om här. Jag var nog mest ivrig, men jag tog allt på grövsta allvar. Är det någon som har några minnen får den gärna var i kontakt och berätta, bara för att det är skoj.
Jag ställer inte upp i valet
”Allt jag kan om etik och moral har jag lärt mig genom fotbollen” sa den franske filosofen Albert Camus. Jag kan hålla med, eftersom jag lever inom fotbollen. Det som är moral där, det är moral överallt om man ser det så.
Nu vill jag i alla fall meddela att jag inte kommer att ställa upp i Lagtingsvalet i höst. (Jo, här på Åland har vi alltså ett eget parlament och det organet väljs nu i höst!). Varför i hela fridens dag behöver jag meddela något sådant? Har någon ens trott att jag ska vara med där? Faktum är att jag blivit tillfrågad. Faktum är också att jag säkert skulle vara bra om jag blev invald, just på grund av min moral ur fotbollens värld! Faktum är dock att jag just av den orsaken inte vill hoppa in i politiken.
Förstås finns det ju helt mänskliga faktorer också som gör att jag inte vill ställa upp. "Du skulle ju ha mindre jobb än du har nu" har faktiskt en aktiv politiker tipsat mig om. Säkert skulle det vara bättre betalt också, det tvivlar jag inte det minsta på. Och med all rätt vill jag tillägga! Folkvalda politiker förtjänar sin status och sin lön just för att de är folkvalda. Skulle ingen vilja ha dem skulle de helt enkelt inte ha fått folkets röster, väldigt enkelt!
Här ser man att Socialdemokraterna har en god laganda i Lagtinget
Jag har helt enkelt inte tid och energi till politik på representationsnivå som mitt liv är utformat. First things first! Familj, lärarjobb, fotboll, alla viktiga och beroende på dagen i olika prioritetsordning. Var skulle jag infoga politiken då? Om det vore för lite jobb och mycket lön, javisst. Men nu är jag ju inte riktigt så funtad...
En annan sak, som då på lite djupare nivå gör att jag inte vill vara med i höstens val, även om tidsanvändningen skulle fås att funka (Dock skulle det nog vara omöjligt att jobba heltid som lärare om jag blev invald och dessutom skulle Åland United hamna på sladd...) är just den där moralfrågan. Fotboll är ett spel och i spelets moral ingår absolut lojalitet med lagkamrater och klubb. I större frågor kan man så klart genom eget exempel styra lagets och klubbens riktning och "utseende" mot mål som liknar en själv. Men, vi vinner tillsammans och förlorar tillsammans. Så är det och spelet finns alltid kvar. Alltid!
Nu är det tyvärr så, att jag uppfattar partipolitik lite på samma sätt. Lagtingsgruppen har möte och bestämmer, på basen av partiets linje, hur man ska agera som grupp i olika frågor. Det skulle alltså passa mig perfekt! Det är ju precis som i fotboll, då vi bestämmer oss för en taktik som baserar sig på vår grundidé. Så långt allt väl. Det är sen då vi kommer till partiernas roll i parlamentarismen som jag börjar vackla. Är man i ett oppositionsparti förväntas man i allt idiotförklara sittande regeringspartier. I olika kommunala nämnder tävlar partierna om mandat och ordförandeposter. Det blir alltså vi mot dem frågor. I tidningarna skäller Socialdemokraterna på Liberalerna. Liberalerna kontrar genom att idiotförklara vissa Socialdemokrater. Medlemmar i Obunden Samling går över till Moderaterna för att få en starkare grund i Lagtinget (hallå!). Personligen kunde jag inte bry mig mindre om vem som har vilka mandat och vilket parti som har röstat med regeringen osv. Vad jag bryr mig om är sakfrågor!
Inom fotbollen är man obrottsligt lojal mot sin klubb. Byter man klubb är det samma sak, men i den nya klubben. En tradition som börjat bli mer allmän är dock den gamla klubbens respekt för den före detta spelaren och spelarens respekt tillbaka. Jag tänker alltså delvis på det där när en spelare gör mål mot sin gamla klubb och inte firar målet, utan respektfullt sänker sitt huvud. Detta allt bottnar i en respekt för spelet självt, som alltså är ett spel!
Min fråga är, skall politik vara ett spel? Skall den folkvaldes lojalitet i första hand riktas mot det egna partiet eller hans/hennes (se, en politisk provokation :-) ) personliga åsikter och eventuella ideal? Skulle jag ställa upp i ett val, för till exempel, helt hypotetiskt, Liberalerna. Skulle Liberalerna då ha nytta av mig? Skulle jag få fram mina åsikter i Liberalernas speldräkt? Skulle jag även då vara en av dem som Socialdemokraterna skäller på i sina insändare? Skulle jag då vara en sådan där... Liberal, som betyder att jag skulle ha en etikett hurudan jag är på basen av min partitillhörighet?
I fotboll vet vi så klart hurudant Honka ser ut, eller PK-35. Vi vet också att klubbaktörer i tid och otid rackar ner på varandra för att "förstöra för varann". Allra värst för klubbaktörerna är alltid Finlands Bollförbund som inte har något gott alls med sig. Jag tycker inte det minsta om det där gnällandet. Jag skulle vilja att varje fråga kunde lösas skilt och sedan se spelet som en egen del där det lag som gör flest mål vinner. Till all lycka finns det en egen arena för spelet och just det, med sin etik och moral är alltid i huvudsak.
Tyvärr är det enligt min uppfattning lika inom politiken. Spelet blir huvudsak. Men då det ju inte handlar om ett spel i "riktiga världen". Fotboll kan appliceras på det mesta, men vissa frågor måste ses som just frågor som inte ska begränsas av ett spel mellan partier.
Därför ställer jag inte upp i höstens Lagtingsval! Lycka till till alla som gör det dock!
På planen vinner man och förlorar man tillsammans
You´ll never walk alone
Jag måste börja detta, som kan komma att väcka känslor hos folk, med att meddela. Nej, jag är inte och har aldrig varit en supporter för Liverpool FC. Inte heller egentligen för Celtic, trots att jag en gång i tiden valde att det skulle vara min klubb i Skottland. Nu, då jag umgåtts ett år med Edward, som är katolik och från Glasgow och i år med Craig som är protestant och följaktligen föredrar Rangers förstår jag att jag inte kan ha en klubb i Skottland eftersom jag förstår så lite av vad det innebär. Inte heller Borussia Dortmund har någonsin varit mig kär på det sättet. En sak som dock binder ihop mig med de klubbarna och deras supportrar är min kärlek till den gamla Broadway musikalhitten av Rodgers och Hammerstein från år 1945. Den låten som gjordes populär av Gerry and the Pacemakers 1963 och hölls i toppen av den brittiska topplistan i 10 veckor. Precis så länge att supportrarna på The Kop (alltså den där berömda läktaren på Anfield bakom ena målet som fått sitt namn av en kulle där ett blodigt slag utspelades under Boerkriget) skulle ta den till sig och skapa en tradition av att alltid sjunga den då hemmalaget spelade.
Sången är mäktig då den sjungs av 10000-tals strupar. Den är oerhört kontroversiell i dag och jag vet att det inte skulle vara populärt här på Åland att stämma upp i den i sällskap med Edgar Vickström (Chelsea FC), Thomi Fonsell (Arsenal), Grannhuset på denna sida (Manchester United) eller Peter Grönholm (Wolverhampton Wanderers) för att inte tala om hela Åland Irons (West Ham United) som bildat en hel klan i Mariehamnstrakten. Inte ens Ordförande och Landshövding Lindbäck (Stoke City) eller Talman Britt Lundberg (Newcastle United) skulle riktigt uppskatta tror jag. Ändå betyder den sången fruktansvärt mycket för mig (Notts County, föll i år till League 2).
Då vi, min fru och jag, ingick äktenskap den 5/6 2010 hade jag fått fullmakt att önska och göra upp om utmarschen i kyrkan med kantorn. Jag ringde upp Guy Karlsson, som jag fått höra att skulle spela vid akten i kyrkan. Jag undrade om han spelade sekulär musik som kantor (jag visste ju att han spelar pop och rock i det civila). "Joo, alltså vilken slags musik då?" undrade han. "Jag tänkte mig You´ll never walk alone" sade jag. Guy tystnade... Sen frågade han. "You´ll never walk alone? alltså... Liverpoolsången menar du?". Jag hävdade i sten att det inte har med Liverpool att göra och ljög inte ens. Guy sade att han nog kunde tänka sig att spela den. Vid bröllopet klämde han i för allt orgeln var värd. Jag har svårt att tänka mig ett mäktigare orgelspel. Nu, efteråt har jag förstått att Guy är Liverpoolsupporter, medlem i flere supporterklubbar och har Liverpool FCs emblem intatuerat på armen. Jag tror på riktigt att vårt bröllop var en stor stund även för denne luttrade kantor.
Ingången till Anfield. Som sagt, jag är inte Liverpoolsupporter fast jag kan sympatisera med dem, precis som med många andra.
Den där klubbsymboliken har kommit att bli så stark att jag är rädd att många missar poängen. En smärre katastrof höll på att hända härom året, då Grannfrun, Gurkan ni minns, ville göra sin man glad genom att göra en fin tavla med deras dotters fotspår och texten You´ll never walk alone. Mannen i fråga höll på att få magsår då han ju är Manchester United supporter och det höll på att gå riktigt illa. Nu är han dock en person som förstår att meningen var god och åtminstone för en tid sedan då jag gästade huset såg jag tavlan på väggen. Stort av honom, och väldigt väl tänkt av Gurkan, men lite oturligt bara...
Själv är jag mera såld på själva sången och dess budskap. I vintras var det ju debatt då Evengelisk Lutherska kyrkan i Finland inte lade in Idas Sommarvisa i psalmboken. Jag tycker sången vi pratar om kunde gå in i alla psalmböcker i hela världen, både religiösa och sekulära, om man nu kallar det psalmböcker då. Faktum är, att om jag skulle behöva diktera upp min syn på livet, då skulle det bara vara att citera denna sång:
When you walk through a storm, hold your head up high
And don’t be afraid of the dark
And don’t be afraid of the dark
Vad som än händer, stanna inte. Ge inte upp, utan fortsätt! "Don´t stop moving" som maratonlöparna säger.
At the end of the storm, there’s a golden sky
And the sweet, silver song of a lark
And the sweet, silver song of a lark
Det kommer att bli bra till slut, Var så säker. Men du själv måste verka för det.
Walk on through the wind
Walk on through the rain
Though your dreams be tossed and blown
Walk on through the rain
Though your dreams be tossed and blown
"Om jag ock vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag intet ont, ty du är med mig; din käpp och stav, de trösta mig." Det kanske inte alls blir som du trott, men något blir det.
Walk on, walk on
With hope in your heart
And you’ll never walk alone
You’ll never walk alone
With hope in your heart
And you’ll never walk alone
You’ll never walk alone
Och en gång till!!!
Walk on, walk on
With hope in your heart
And you’ll never walk alone
You’ll never walk alone
With hope in your heart
And you’ll never walk alone
You’ll never walk alone
Här kommer tre versioner av sången.
1. Min favorit, bara budskapet, trots att man ju ser att det är i Liverpool https://www.youtube.com/watch?v=OV5_LQArLa0
2. Så som många ser den. Mäktigt dock: https://www.youtube.com/watch?v=XlP9KGjqXf4
3. Sen då det jag trodde jag stödde, men nu vet att jag inte begriper som skandinav. Sorry Craig, han håller på de blå han: https://www.youtube.com/watch?v=_hBLNAw2lr0
Bläckfisk
Hur mycket jag än vill finns det inte läge att skriva något djupt i denna stund. I kväll kanske.
Måndagen har fört med sig, måndag. Skolan är i upplösningstillstånd. Fantastiskt att detta något kaosartade läge blir längre varje år. Det kan inte vara bra säger jag. På samma gång förbereder Craig och jag oss för att handha träningen då huvudtränaren drar iväg med landslaget till Norge. Nu kan vi göra som vi vill, typ!!! Hi hi.. Nå nej. Inte lär det bli så hemskt annorlunda i alla fall.
FBF har stängt ner registreringssystemet och jag har mailat och ringt olika instanser, både här och där för att få bekräftat att FBF har stängt ner registreringssystemet. Nu vet ni alltså det. FBF har stängt ner registreringssystemet och det beror på att FBF har stängt ner registreringssystemet.
Snart ska jag hålla en presentation över den i mitt tycke glasklara schemaläggningen för Elevrådets fotbollsturnering. 21 lag deltar och 49 matcher kommer att spelas under cirka 3 timmar och på fem planer. Jo, sant.
Lite så här i dag, igen
Radio Owe blev rikskändis med sin kommentar från HJK matchen i lördags. https://mhvirolainen.wordpress.com/2015/05/23/parhaat-palat-ala-alands-radio/ Här kan man på det andra inhemska vad som sägs. Även jag hamnade med: https://mhvirolainen.wordpress.com/2015/05/23/alands-radio-intervjuar/ . Hoppas det mottages "rätt"...
Jepp. Nu ska 7E in hit till mig också. Man tittar hungrigt på mig och vill att jag ska lära dem nåt säger de...
Vi får återkomma med detta stötande och blötande vid senare tidpunkt i livet då! Hej då!
Skadad spelare ligger ner...
En sak jag tillfrågats är om jag vet vad man säger till spelare som ligger ner då man springer in till dem.
Så här ser det ut åtminstone i många iakttagares sinne
Fotbollsspelare är ju beryktade för att lägga sig ner och gråta för minsta vindpust. Jag vill här och nu först problematisera detta väldigt ytligt och sedan gå in på en par anekdoter och exempel ur riktiga livet.
För det första: De smällar som fotbollsspelare får är oftast sådana att de faktiskt gör vettlöst ont en liten stund, för att sedan ifall inget de facto har gått sönder, försvinna. Tänk dig att du slår huvet i en skåpdörr. Det blixtrar till, du håller dig om huvudet och skriker till. Ofta kan du bli lite yr och till och med arg. Två minuter senare har du kvar en liten bula och livet går vidare.
Just sådana smällar, fast betydligt hårdare får fotbollsspelare! Någon trampar dem på foten med all tyngd, Någon sparkar på smalbenet eller råkar vifta armbågen mot kindbenet. Inget farligt, men det tar vettlöst ont och före man riktigt vet om det blivit ett sår, eller en skada på skelettet etc är man också lite skrämd. Dock är det inget konstigt att spelaren kommer in igen och spelar vidare utan att något hänt efter att ha fått lite första hjälp och, mer relevant, fått hämta sig några sekunder.
Så klart händer det ofta att spelare förstärker fouls. Alltså om du blir regelvidrigt tacklad i full fart och tappar balansen tillräckligt för att tappa kontrollen på bollen. Då kan du antingen fortsätta och se ut som om du faktiskt tappar bollen och därmed försätta ditt lag i försvarsläge trots att motståndaren förvärvar det med falska medel. Sen kan du också "hjälpa domaren" genom att "acceptera foulen" och tydligt signalera att du blivit sparkad. Kanske du lägger dig eller hoppar till tydligt så felet skall bli tydligt. Tyvärr går detta även att föra vidare till "filmning" då man kan lägga sig utan att regelvidrigheter har företagits. Sen finns de faktiskt de som simulerar skada också. Både filmning och simulerande av skada är osportsligt och inget som står högt i kurs bland varken spelare eller övriga närstående. Så klart har olika länder olika kultur och gränsen för vad som är okej är olika på olika platser, precis som det är olika från person till person.
Själv är jag så Luthersk så jag aldrig lärt mig ens att acceptera fouls. Spelare som nått längre än jag måste kunna det för att komma någonstans. Även inom damfotbollen går utvecklingen åt det hållet att dessa realiteter blir allt mer en del av spelförståelsen och då tacklingarna blir hårdare är det viktigt att kunna skydda sig själv. Sålunda, jag har aldrig filmat! Det kan jag säga med säkerhet. Dock minns jag roat hur min lagkamrat Tero i Gnistan, det året vi spelade i Ettan låg ner efter en duell. Det kanske var 5 minuter kvar och vi ledde 1-0. Fysion Timo kom inspringande och undrade flåsande hur det var fatt. "Vad behöver du?" frågade han. Tero såg plågad ut, viftade med handen åt Timo att komma nära. Sen lade han händerna kring Timos nacke och sade (jag vet för jag stod precis intill, domaren var någon annanstans) "ge mig en puss bara så blir det bra. Låt oss linka ut." Tero alltså simulerade skada för att vinna tid åt oss. Jag tror vi vann 1-0 och historien i sig är rolig, tycker jag. Inte sportsligt, men fotboll!
Det finns oerhört många berättelser om hur sådant här kan gå till. Ett annat minne jag har gäller vår medicinväska just i Gnistan under åren i trean och tvåan. Av någon orsak fanns det hela säsongen ett cigarrettpaket i väskan. Då vi frågade varför fick vi höra att det var för Laku. Vår mittback var alltså kedjerökare och man hade tänkt att om han svimmade eller nåt kunde man alltid återuppliva honom på det sättet. Vad jag vet användes paketet aldrig. Dock lade vi en gång en Long Drink i väskan inför en match och sade att den är för Sakke, vår andra mittback. Vad jag minns tog Timo bort den ur väskan och Sakke fick flaskan först efter matchen.
Själv har jag under åren i Åland United, och i spridda skurar även före det, då det inte finns tillgång till kunniga fysion som vill delta i träningar och matcher, att agera han där som springer in. Oftast sitter jag då och ber Ave Maria under hela matchen i hopp om att inga skador ska komma, då jag på riktigt inte vet vad jag ska göra annat än lägga lite is och paja och pussa typ... Jag är ändlöst tacksam då Anders kommer med på hemmamatcherna numera!
Noora Matikainen 34 år, visst?
I gårdagens HJK match fick jag göra en inlöpning. Förra helgen i Kemi blev det tre, så detta var ju lugnare.
Målvakten Noora har gett mig tillstånd att redogöra för hur vår konversation då hon låg ner på planen gick.
Det hände under andra halvlek. Noora kom ut för att plocka ner ett tidigt inlägg och blev påsprungen av en forward som helt enkelt landade på Nooras huvud. Målvakten låg ner och det betyder att fysion automatiskt får komma in bara domaren hinner visa tecken. Bakom mig hörde jag Ella ropa "Jag kommer med!". Ella har ju varit skadad en tid och vi hade skrivit upp henne som "Huoltaja" så hon skulle få vara med oss på bänken.
Jag sprang alltså så snabbt min runda kropp bär mig fram till Noora som låg med näsan i gräset. Hon berättade själv så här efteråt:
" Jag låg ner och kände att detta inte var bra. Först kollade jag om benen rörde sig, sen axlarna. Till slut rörde jag på huvudet, vände upp blicken och såg ditt ansikte. Då tänkte jag... (Nu tänker jag inte skriva vad Noora sa att hon tänkte då, eftersom det kan finnas minderåriga läsare)".
Replikväxlingen som följde var:
Jag: "Hej, vad hände och var har du ont"
Noora:" 75 kilo fläsk brakade ner på nacken bara, inget värre i dag"
Jag: "Jaha, alltså nacken.. Hördu, kan du röra på huvet då?"
Noora: " Munnen rör sig i alla fall. Det är nog lite längre ner tror jag"
Jag: "Okej. Vi lägger lite is på och ser hur det verkar... Var exakt sa du?"
Noora: "Lägg den där vid BH bandet du"
Ella, som tydligen sprungit med: "Jag kan hålla påsen, jag kan hålla påsen"
Noora: "Där jo. Aj va ont det tar. Det enda goda med detta är att brösten kan bli större..."
Jag: "Jaa, själv skulle jag väl inte se det som nåt bra förstås..."
Noora: "Nej, förstås"
Jag: "Tror du att du kan spela vidare?"
Noora: "Om det inte blir värre än så här så..."
Jag: "Testa att röra armarna"
Noora: "Titta här va de rör sig"
Jag: "Bra, då har jag inget kvar här att göra. Håll nollan du nu bara"
Noora: "Nå jo."
End of story.
Jag tror faktiskt att liknande diskussioner förs även då Messi ligger ner och deras gubbar löper ut.
Detta är ändå fotboll! Ett spel för människor!
HJK borta, efter att vara hemma
Lyckligt slut blev det i går. För sju år sedan var 0-1 borta mot HJK något av en höjdpunkt i livet. Numera förväntar den allmänna menigheten att vi ska vinna både hemma och borta mot denna finländsk fotbolls genom tiderna största och mest framgångsrika klubb, så väl på herr-som på damsidan faktiskt.
Just nu är det följande dag och jag sitter hemma med en dotter som är väldigt kritisk till litteraturen hon förväntas lära sig i sina gymnasiestudier. Jag kan återkomma till dessa poänger vid tillfälle, hon har faktiskt rätt tycker jag. Frun min stack iväg med Edit på hästtävlingar.. Så jag börjar få läge att samla en tanke eller två.
Detta är i centrum av Helsingfors då Craig "bjuder" på gratis kaffe, som jag berättade senast
Vi kom fram till Tali i god tid och alla de vanliga gubbarna, Timppa, Mutikainen, Huhtamo och så vidare fanns på plats och meddelade tydligt att det inte fanns ett omklädningsrum för oss män att klä om i, eftersom det var en stor turnering på gång. Detta löste vi galant med Craig då vi helt enkelt såg ut som de gubbar som spelade turneringen och kunde gå in i dessa omklädningsrum och byta kalsonger, dock inte med varandra- ni förstår säkert hur jag menar.
Regnet hade upphört och istället blåste det. Pasi Pihamaa, HJKs för året nya tränare har infört en ändring vilket medför att bortalaget numera värmer upp på planhalvan närmast hallen, helt motsatt från alltid förut. Jag fick under uppvärmningen uppleva att bli petad, för första gången sedan Mallori Malachi petade mig som målvaktsuppvärmare 2012 (jag fick den gången nytt förtroende lite senare då hon märkte att ingen annan heller gjorde det bättre...). Förra helgen i Kemi hade jag gjort ett bejublat framträdande som target i vårt uppvärmningsspel. Allt liksom satt på plats och jag tyckte jag var allmänt bra. I går fick vi dock höra att vi kör utan targets "då det ju inte finns några att tillgå". Hallå! Hur tänkte vi nu?! Nåja, det blev bra och laget blev klart för match. Jag antar att det är huvudsaken.
Det hela började som det brukar numera på Talis Gräsplan nr 1. Eftersom det finns en läktare på ena sidan och den andra sidan, där avbytarbänkarna ligger är tom och gränsar till ett stort flere hundra meter stort träningsområde som i sin tur gränsar till en golfbana ges man intrycket av att spela på en savann. Planen i sig är rätt stor, men för spelare och åskådare ges intrycket av oändlighet. Jag vill på inget sätt missunna Radio Owe hans uttryck "rullator fotboll", men på något sätt bedrar ögat en del och på samma gång, måste medges, påverkar det nog spelarna också. En inhägnad fotbollsarena är bättre för både publik och spelare så det så!
Craig blev även jätteglad då han hittade en inramad skotsk landslagströja då vi var på väg att äntra planen
Under de 20 första minuterna såg detta ut att faktiskt kunna bli en, om inte promenadseger så åtminstone en match då vi skapar chanser och troligen gör några mål. Sen gick Maegan och tövlade bort sig genom att bli utvisad och det blev direkt helt andra förutsättningar.
Jag har ju inte här i detta forum tagit upp så mycket om bakgrunden och kommer faktiskt inte någonsin att bli så specifik här heller med tanke på att jag faktiskt jobbar för laget och inte bara är hobbyskribent. Jag kan dock säga att veckan innan match inte hade varit den simplaste då det gällde att få till 11 friska spelare i startelvan. Nu råkade till vår lycka Godby Högstadieskola inte gå till final på flickornas 4 x 100 meter och Sofia dök upp, så vi hade faktiskt en avbytare också förutom reservmålvakten Khym. En del av våra spelare kämpade nog på trots att de inte mådde 100% kan jag säga. Nu blev det alltså att spela med en mindre i cirka 70 minuter.
Matchen blev en riktig pärs, eller en utmaning kan man säga. Vi coachade en del. Huvudtränaren höll oss ständigt på tårna genom att testa olika idéer med oss och vi försökte ibland utveckla ibland avråda. Mycket spännande ur vår synvinkel, trots att alltså åskådarna på andra sidan planen såg en match i promenadtempo.
Sen blev det crescendo. I 87e minuten avgjorde, som så många gånger förut vår åländska hedersnigerian Cee, alltså Cynthia Uwak genom en alldeles underbar soloprestation. Hon räddade tre viktiga poäng till laget och alla de sargade och trötta damerna i laget kunde känna att vi fick utdelning.
Så här flög Cynthia fram tidigare i våras, då vi dock tyvärr föll ur Cupen
Då, när jag satt där. Och då jag rusade upp. Och då jag helt ur känslornas djup kramade alla som råkade vara där, nu råkade det bara vara Gary, men ändå. Och då jag sedan följde med slutet och upplevde att vi hade vunnit, samt tog del av lagets firande, svarade på Radiosportens och svenska Yles frågor, gick över och fick en stund med mina släktingar, klädde om, åkte iväg med bussen, var en del av ett lyckat kollektiv. Då kände jag igen hur och vad det är som gör att jag älskar detta så mycket. Inte bara att vi vinner, egentligen inte det alls som en faktor i sig. Men själva upplevelsen. Inte bara matchen, resan och allt det där, men just matchen som en del av en stor helhet. Den dagen jag lämnar, tillfälligt eller för evigt (dock så klart utan att veta att det är för evigt) den här delen, dvs att vara där själv på plats varje dag och känna svetten, leran, skiten, blodet och allt som hör till detta vackra spel. Detta kommer jag att sakna enormt. All jobbig vardag, som ofta är det som mest präglar även en fotbollspersons liv får betydelse och allt känns på något sätt värt det.
Sen bara det vanliga. Till Sello och äta och iväg till Åbo. Under resan fick jag dessutom höra av radions utsände att min skola, KHS hade tagit guld i Stafettkarnevalen på dubbel svensk stafett och dessutom redan i försöksheaten slagit Stafettkarnevalsrekord. Så klart blev jag stolt över eleverna och inte minst över Sune, som i torsdags förklarat hur han resonerade i coachingen inför de olika distanserna och tävlingarna vi skulle delta i.
Att det varit stafettkarneval märktes minsann då hela hamnen och senare båten var smockad. Ordförande Lindbäck hade ringt och velat uttrycka sin tacksamhet över dagens hjältedåd genom att bjuda oss på buffet, vi äter aldrig där annars då det helt enkelt är för dyrt. Nu blev det ju inget av det då 300, eller hur många de nu kan ha varit, åländska skolelever alla skulle dit, så det blev en vanlig kvällsmåltid i stället.
Kvällen fördrevs i hytt 8018 med Craig och Owe. Craig förgyllde kvällen genom att vara extremt sarkastisk gällande varenda en av de 27 Eurovisionslåtarna vi tvingade honom att genomlida. Vid låt 8 trodde han faktiskt att det började vara över "because the fat lady sings already", men efter Serbien var det ju hela 19 kvar. Vi var dock alla tre överens om att om man hamnar i Helvetet, då kommer Montenegros sångare att vara den som står för den eviga underhållningen.
Bussen tog oss sedan till Mariehamn och vid närmare 02.00 hade jag lastat både sakerna och mig själv i bilen, samt kört hem. Bara att vänta hem Emilia då. Och hon kom ju. Nu söndag.
I buss.
Tankar i bussen utanför Svenska Teatern.
Resan gick fint, som vanligt. Craig var i tid och hytten var... Hyttlik.
Frukosten avnjöts som vanligt med bacon och två smörgåsar, som alltid. Never change a winning team heter det.
Nu är vi i Helsingfors. Eftersom det är väldigt kort väg till Tali kommer vi att vara i god tid. Som vanligt i dessa situationer stannar bussen utanför Svenska Teatern och vi får gå omkring en stund. Gary, Craig och jag gick för att dricka kaffe, trots att vi just ätit frukost alltså. Det har liksom gått laget runt. Gary har bjudit, jag har bjudit, nu var det Craigs tud att bjuda. Självklart hittade vi då ett ställe som serverade provprodukter gratis. Alla våra fördomar om skottar besannas här. Craig hävdar att hans tur att bjuda är fixad.
I övrigt är stämningen avslappnad. Vädret är grått och det kan hända att vi får lite regn. Spelarna droppar in i små grupper. Vi såg Cynthia och Pille passera vid Järnvägsstationen. Tydligen anser Cynthia att hon inte hinner tilll "African food shop" som hon alltid tar sig till då vi har minst 45 minuter lös tid i Helsingfors.
Matchförberedelserna är liksom klara. Vi vet förutsättningarna och just nu är skedet som kräver mest tid på gång. Förflyttningen och den näst intill eviga väntan på avspark. Under årens lopp har alla utvecklat egna sätt att förbereda sig. Vissa bara sitter i sin egen värld. Vissa pratar hysteriskt med alla och skrattar högt. Vi coacher gör mest vårt och pratar med varandra mest om vi har nåt roligt att säga. Craig berättade just om polisutredningar i Skottland. Linnéa hade inte hört den legendariska youtubehitten "German Coastguard" och repliken" What are you sinking about"... Och annat smått och gått. Vi liksom låter livet hända och har våra mekanismer att koppla bort, men ha on knappen väldigt nära så vi ska kunna göra vårt jobb. Att vara påkopplad hela tiden skulle bli destruktivt.
Det är egentligen den enda fördelen med bortamatcher. Man lär sig vänta och att sortera tankar och känslor. Den största händelsen hittills i dag var då jag rymdes in i bussen på färjan, fast den stod parkerad väldigt nära en långtradare. Huruvida jag är en XXL eller en XL person är inte mera helt självklart.
Det hela är mycket "grabbigt" i en miljö med kvinnliga idrottare. Radio-Owe är med oss och kommer säkert att låta alla lyssnare få en god inblick i själva matchen från och med 14.00. I och med att han reser med oss kommer han även att ha en god bild av hur vi resonerar och kan använda detta som referens. Eller så inte. Vad vet jag om sånt...
Jag har med en present till systerson Isak och har förstått att vi har Åland Unitedsupportrarnas Sibbosektion, eller en del av den på plats.
Allt är just nu koncentrerat, förväntansfullt och alldeles alldeles... Ja, denna bild får illusterar hur tankarna går på ett ungefär innan bussen startar mot Tali, då det genast blir matchen och bara matchen:
Slaget i Tali, eller kvällen före
Just nu är vårt kök rätt kaotiskt. Då jag kom hem från träningen kom jag på att det ju är fredag. Det betyder hos oss att vår granne, som blir arg om jag berättar vad hon sade, men önskar bli kallad Gurkan, är här med sin dotter. Det i sig är inget kaos, men eftersom vi på samma gång äter middag, leker lekar med mycket saker involverade, och dessutom arbetar med hemmagjorda smycken samt följer Amigo Grande på TV krävs det en hel del Mindfullness för att hålla tankarna samlade. Det är dock inget jag klagar över, utan ett hem jag bor i och som är fyllt av liv. Ett hem jag igen återvänder till vid tvåtiden natten mot söndag. Om en par timmar bär det av till färjan och Helsingfors.
Dagens träning företogs i blåst. Kan ni tänka er att en helt vanlig gul kon (tötsä för fastländska läsare) kan flyga 10 meter om man inte har kroppskontakt med den hela vägen ner i gräset, utan liksom slänger ner den så där halvnonchalant. Craig underhöll genom att prestera en väldigt icke skandinavisk genomgång över våra fasta situationer. Den liknade i mycket de historier George Best berättar om Sir Matt Busby. Han totalsågade våra motståndare och vi hade gjort minst 5 mål på bara tre fasta situationer då han var klar. Bara att leverera i morgon då!
Maja Lyckades fånga bollarna i bollsäcken direkt ur luften då de sparkats 40 meter i luften. Dagens prestation skulle jag säga. Nu har jag i alla fall 14 bollar, samt koner med mig, så Timo Torniainen, HJKs materialare, behöver inte stressa för vår skull.
Kjelle meddelade att han kommer nästa vecka, men inte maten. Okej. Då blir det så. Kjelle själv behövs mer än maten kan jag tänka så det blir nog bra.
Då vi nämner att matchen i morgon, som för övrigt sända direkt i Ålands Radio klockan 14.00, spelas i Tali kan oinsatta läsare få sådana här associationer.
Så här såg det ut i Tali-Ihantala 1944
Så här vill vi att det ser ut i morgon.
Detta är i och för sig i Markusböle, året är 2011 och HJK är helvita. Men ÅU gör mål, på en fast situation.
En viktig person i mitt liv måste lyftas fram i detta skede. Min far Björnulf "Uffe" Virta är född i Helsingfors och var 3 år då bilden här ovan, alltså den från 1944, togs. Han har alltid varit en stolt helsingforsare, så Sibbobo han varit sedan 1975. Han och min mor brukar då vi spelar i huvudstadsregionen komma och se Åland United spela, ofta iförd supportermössa. Förra helgen var mina föräldrar i Norge för att hälsa på min Gudmor Inco och hennes familj, samt fira 17e maj. Då de kom hem var far min i kontakt och undrade var och när vi spelar i helgen. "I Tali på lördag klockan 14", meddelade jag. "Okej. Dedär.. Vem spelar ni mot då?" frågade Pappa.
För inte helt insatta vill jag berätta att den frågan inte är motiverad av en Sibbobo som är stolt Helsingforsare och följer Damernas Liga via sin son och diverse finländska medier... "Jaa.. Vem tror du spelar i Tali, PK-35 är från Vanda, Honka från Esbo, vem månne det kan vara?" frågade jag i lättsam ton. "Aah då är det Klubben", sa Farsan! Jo, rätt! "Allt ändras ju hela tiden. Jag håller ju inte reda på vart Tali hör heller. Om det är Helsingfors eller Vanda" förklarade sig Helsingforssonen som skjutsade även mig till just precis samma plats under halva 1980-talet. Är detta ett tecken på att min Far börjar bli gammal på riktigt, eller är han riktigt snabbtänkt på ett lite olyckligt sätt?
Så här ser han ut, min Far. Det är han till höger alltså
En kort bortaresa, som denna inleds med avfärd hemifrån vid 22.30 tiden. Jag hämtar upp Craig vid 22.45 och så åker vi till hamnen där Linnéa ger oss båtbiljetter. Vi lastar även bussen innan vi går ombord. Numera vill ingen bo i samma hytt som jag, om inte Kjelle eller nån styrelsemedlem åker med och det gör de ju inte.
På morgonen äter vi frukost i på färjan och så bär det av med bussen till matchorten. I morgon kommer vi tidigt fram då vi ju spelar i Tali, som är i HELSINGFORS. Omklädning, uppvärmning, match och sen tillbaka på bussen och om vi har tid till ett matställe. Om vi inte har tid äter vi nåt på bussen och åker direkt till Åbo. I Åbo hamn hoppar vi av, får nya biljetter av Linnéa och åker hem. Gary brukar vilja jobba med videoupptagningen under bussresan och ibland även hela båtresan. Olika klipp finns sedan färdigt att analysera direkt på söndag eller måndag.
Det har även varit tal om att spelarna ska kunna utvärdera matchen under hemresan, men oftast är det nog så att all energi är tömd och Viking Graces hytter fylls av mer eller mindre utmattade människor. Själv brukar jag tala i telefon om någon journalist skulle ringa och i allmänhet vara bollplank till alla som eventuellt vill prata om någonting. Ibland bara låser jag in mig i hytten och ligger avdomnad och väntar på Långnäs.. Klockan 1 är vi i Långnäs. Bussen tar oss in till Mariehamn och droppar av spelarna och tränarna nära deras hem. Själv åker Linnéa och jag in till hamnen där vi lastar av bussen och fyller våra bilar med de material vi ansvarar för separat. Sedan hemma vid lite över 2 brukar jag läsa tidningen om det kommit någon, titta i taket och gå och lägga mig. Det fanns en tid då bortamatcher kunde vara lite skoj. Nu är de bara ett sätt att ta sig till stället där vi ska spela för att vi måste. I morgon måste vi alltså vara i Tali. Wish us luck!
Nu meddelar min fru, som av nån orsak vill kallas Kickan, att min dotter Linda vill skypa från USA. Alltså hej då nu!
Att leda eller förleda
Det värsta med att skriva här igen är att viljan och verkligheten inte går ihop. Som med det mesta jag går in för blir det väldigt intressant och det finns så mycket jag vill säga. Sen finns det ju en riktig värld här också som ju faktiskt är den som gäller på riktigt. Alltså, för lite tid för att få allt sagt som man vill säga. Precis så avlutade jag faktiskt 9Gs högstadiestudier i mina ämnen i morse. Sen gjorde jag något som jag själv tycker passar in på den form av ledarskap som fungerar för mig.
Jag har alltid varit en person som pekar med hela handen och förhoppningsvis är väldigt tydlig då det gäller att vara det. Då jag får nya skolklasser pratar jag bokstavligen dem i sank och förorsakar både kallsvett och förtjusta/förfärade spänningstillstånd i de stackars barnens magar. Åtminstone är det vad jag tror att jag gör. Vissa skildringar som framkommit av personer med erfarenhet av att vara barnet i sammanhanget har styrkt min övertygelse om att i alla fall några känner så. Tanken är att först uppnå ett tillstånd då gruppen lyder. Sen efter hand går det mera över i att gruppen vill lyda, för att den litar på mig. I det samma blir det fråga om att jag också litar på gruppen, både som kollektiv och på individnivå.
I dag bad jag eleverna i 9G att avsluta sin sista schemalagde historialektion i grundskolan genom att skriva på varsitt papper en fritt formulerad text med rubriken "Vad har jag lärt mig?!". Sådana texter ger enormt mycket faktiskt och man ser väldigt bra vem som förstått och vad. Dessutom sade jag att man, om man vill även får skriva personlig feedback till mig. Det vill säga vad har varit bra och vad har varit mindre bra med min undervisning.
Förstås förstår jag att man ska ta alla den här typens feedbacktexter med många nypor salt. Det jag dock uppfattade som en stor lyckosam "seger" är att eleverna i dag skrev en hel del. En del har älskat detta. En del skrev helt säkert lite plutteluttigt ur dels tonårsemotionell synvinkel, eller helt enkelt för att ge sig själv en chans att få en god betygsbedömning. Just detta hade jag poängterat inför. "Ni kan lita på mig" sa jag. "Det ni tycker om min undervisning kommer på inget sätt att påverka min bedömning av era kunskaper. Jag är professionell" hävdade jag. Och kan man tänka sig. Somliga elever gav faktiskt prov på att de litar på mig, genom att framföra riktigt konstruktiv kritik. De tog upp brister med min undervisning som på inget sätt är nya för mig och vissa är prioriterade helt enkelt för att få allt att gå runt, trots att jag vet att några fåtal lider lite av det. Min känsla i magen, som ju är stor och rund, blev god. Den blev varm och stärkte min självkänsla ytterligare. Tydligen litar eleverna på mig och vet att jag gör mitt jobb. Dessutom vågar de framföra åsikter konstruktivt. En sådan ledare vill jag vara. Jag vill fortsätta på den här stigen och bli bättre och bättre.
Så här såg jag ut 2008 på hösten
Sen, mitt i allt ringde Johnsson från Ålandstidningen och berättade att vi spelar borta mot HJK i morgon. Jo, så klart har inte heller jag glömt det. Jag gav honom en beskrivning av läget inför helt utgående från hans frågor. Hemligheten är att svara på dessa och inte berätta mer. Då är man lojal mot alla som behöver varas lojala mot.
Samtalet, samt i övrigt kollandet av manuskriptet för dagens matchgenomgång och fasta situationer, i samband med pre-matchträningen i Bengtsböle, fick mig att fundera på hur mycket en lärares ledaregenskaper fungerar i näringslivet och i fotboll till exempel. I mitt nuvarande värv som assisterande tränare är jag ju mest som en elevassistent här i skolan. Det betyder att eleverna/spelarna så klart ska ha förstroende för en, men just lojaliteten är viktig. Det måste i alla situationer vara klart för alla parter att man finns där för att hjälpa både spelaren och huvudtränaren (Eleven och läraren).
Dagens huvudtränare, speciellt på lite högre nivå (läs tävlingsfotboll) har ju inte alltid samma svängrum som vi grundskolelärare. Ibland är ens trovärdighet utåt väldigt beroende på kalla faktorer som matchresultat. Då kan man vara tvungen att bli lite mer kortsiktig än om man visste att man har tre år på sig och att dessa bara är riktgivande. Tränare är under hård press. Alltings A och O, för att uttrycka mig Bibliskt, är ändå att kunna "vara sig själv". För många tar det länge att komma fram till vem man själv är. Som människa fann jag mig för kanske 7-8 år sedan. Som lärare har jag vuxit in i mig själv. jag har inte varit huvudtränare på 7 år, men skulle säkert om jag någon gång blev sådan ha nytta av de insikterna, samt den erfarenheten assistentskapet har gett mig.
Nu blir det dags för lektion med 9E. Sen till träningen och sedan packa för resan till Helsingfors. Hoppas frun min minns att handla som jag bad henne! Oftast är där inga problem, eftersom hon ju är av typen som "talar föga men handlar i stället".
Detta blev igen mycket mer ytligt än vad tanken var. Vi får återkomma!
Hon här till höger är sig själv när hon spelar gitarr och sjunger
Återval och feminism
Rätt god respons på beställningsarbeten vad det verkar. Det finns en del minnen att bekänna och så länge någon orkar läsa kan jag nog skriva av mig. Å andra sidan är det ju ingen skillnad om nån läser, jag kan skriva i alla fall. Få se hur många dagar jag orkar hålla upp detta nu.. Mer minnen någon annan dag!
I dag blev jag omvald. Jag vet faktiskt inte hur många år jag nu suttit som elevrådets handledare och på samma gång medlem i skolans ledningsgrupp. Elevrådet skall alltså vidtala en av skolans lärare att fungera som handledare för det kommande läsåret. I dag blev jag tillfrågad och accepterade. Jag gör helt på allvar nog mitt bästa för att det ska stå klart att man kan fråga vem som helst. Det känns lite som en case Kekkonen detta just nu... Jag kom utan problem ihåg 9 elevrådsordföranden jag tjänat "under" och då har vissa av dem suttit 2 år. Säkert har jag också i hastigheten glömt någon. Så, att elevrådshandledarnas Kekkonen, Ferguson, Lyyski etc... Det är jag.
Jag ska inte klaga dock. Elevrådet vi har i KHS har utvecklats till ett starkt demokratiskt organ och jag tycker ungdomarna är duktiga!
Sen då till Italien och den inställda cupfinalen. På lördag skal damernas Coppa Italia avgöras mellan Brescia och Tavagnacco i en direkt final. Nu har matchen avblåsts av spelarförbundet i protest mot Italienska amatörfotbollförbundets (damerna går tydligen under den avdelningen i Italien) ordförande Felice Bellolis uttalande om att inte mera slänga bort pengar på den där lesbiska högen. Den lesbiska högen han hänvisar till är alltså de italienska kvinnliga fotbollsspelarna.
Så här ser de främsta italienskorna ut inom fotbollen (= detta är Italiens landslag)
Alla begriper vi förstås att kvinnliga fotbollsspelare inte nödvändigtvis är homosexuella. Och om man är det ser jag själv förstås ingen orsak att inte satsa medel på att de ska kunna spela fotboll. Denna diskussion är ju egentligen ingen diskussion, bara töntig. Cupfinalen spelas alltså inte vad det ser ut och vi får respektera detta beslut som ju togs av dem som skulle spela. Det skapar i alla fall debatt.
Nu stiger Francesco Totti in i debatten. Han tar avstånd från Bellolis uttalande och hävdar att idrott och fotboll är lika värt för alla, män, kvinnor, flickor, pojkar samt även för alla kategorier som är funktionsnedsatta. Totti säger alltså stora och viktiga saker som garanterat för damfotbollens ställning framåt även i Azzurriland.
Nu vill jag problematisera detta, trots att jag givetvis håller med Totti. Här stiger en av vår tids, för att inte säga en av alla tiders största fotbollsspelare fram och uttalar sig om jämlikhet. Världen tiger och ingen kan för ett ögonblick ens tänka tanken att inte understöda. Det är ju Totti som pratar.
Om orden kommit från, låt oss säga Abby Wambach, då hade man så klart också hållit med. Dock hade det inte varit lika uppseendeväckande eftersom hon ju själv är en kvinnlig fotbollsspelare och så klart försvarar de sina. Just det här har jag lite konfronterats med i olika sammanhang då jag försökt diskutera med feministiska kretsar. Endel av dem jag diskuterat med anser att det är just pudelns kärna. Det som män säger anses vara viktigare. Jo, jag ser poängen! Jag undrar dock... Jag undrar. Vad är viktigare och vilket ger bättre resultat: Om en man pratar för kvinnors rätt och jämlikhet och folk lyssnar, så att man på sikt även lyssnar lika mycket på kvinnor. Eller om någon den stora massan inte lyssnar på pratar kloka saker, men inte får gehör? Jo, på lång sikt funkar det så klart att ha "de nödställda att hjälpa sig själva". Men är det inte som flyktingdebatten? Det finns ju de som vill att vi ska hjälpa flyktingarna "på plats".
Intressant diskussion tycker jag! Vad tycker ni?
Ledig eftermiddag. Gary har beställt "time to chat". Craig har modulerat fasta situationer och jag ska efter att ha pratat med Gary ta mig hem och räkna barnen. I dag torde där finnas ett. Och så Julia som skulle komma och leka. Morjens!
Beställningsarbete 1-Del 2-sektion A ,IFK Mariehamn
Jo, det var det där med att flytta till Åland då. Ännu säsongen 1994 hade jag inte en minsta tanke på Åland, annat än att jag så klart visste var det låg och ungefär hur det fungerade ur ett sådant perspektiv man nu har och förväntas undervisa i en Helsingforsisk högstadieskola. Det var ju klart att jag hade hört om MIFK, Antti Eriksson och Micke Granskog och så där, men långt borta var det. Sommaren 1994 var varm, het, division 2 fotboll och VM i USA!!! Sedan, dagen efter att A-juniorlaget jag tränade steg till division 1 och jag hamnade i sjön blev jag tillsammans med min nuvarande ex-fru och hela Ålandperspektivet kom att förändras, så småningom för alltid.
1995 spelade jag alltså ännu i Gnistan, som efter dramatiska vändningar gått upp i ettan via kval mot Kings från Kuopio där matchhjälten egentligen hade åkt hem efter att ha blivit instängd på en toalett, men övertalades av sin flickvän att själv köra till Lahtis. Jag kan dra den historien vid tillfälle om någon vill höra. En säsong i division 1 blev det alltså och i säsongens sista match, i Karleby mot GBK träffade jag faktiskt en blivande lagkamrat. Thomi Fonsell spelade i GBK och efter matchen pratade vi faktiskt om gemensamma bekanta, alltså min dåvarande frus släktingars bekanta, som Thomi rimligtvis kände. Ännu då i oktober 1995 visste jag inte att nästa seriepremiär för min del skulle gå på Idrottsparken i Mariehamn.
Nåja. Det hela handlar om att min dåvarande fru var gravid. Hon hade alltså släkt på Åland och funderade på att tillbringa sommaren här, då hon ändå skulle vara mammaledig och jag ranta runt världen och spela fotboll. Av tradition prenumererade min ex på Ålandstidningen och således hade även jag vant mig vid att titta i den. En dag under hösten 1995 såg jag en artikel som berättade om att IFK Mariehamn hade ny tränare som klart och tydligt sade att målet för laget är att stiga till division 1. För mig lät det faktiskt intressant då jag lite börjat förstå att jag inte skulle få chansen i landslaget eller Manchester United. Varför inte spela fotboll utanför Nyland? Jag ringde helt enkelt upp Henka och frågade om man kunde få komma och testa.
I samband med att vi var på Åland lite efter jul deltog jag i en träning med IFK, i Idrottsgårdens jumpasal. Vi hade egentligen nog redan kommit överens om att jag skulle spela med laget, på basen av min "imponerande cv" som rätt så ordinarie i ett division 1 lag. Jag minns att jag tyckte träningen var väldigt lik en gammal hederlig jumpatimme i skolan, med repklättring och cirkelträning. Det gick väl bra, tyckte jag. Hemma i Helsingfors och uppe i Vasa där jag studerade för min lärarbehörighet skötte jag sedan själv min försäsongsträning. Jag joinade in med VPS och BK-IFK nån gång och i Helsingfors tränade jag med Gnistan och även med Ponnistus.
Första gången jag spelade med IFK var nån gång under vårvintern då man flög mig till Mariehamn och sedan fick jag åka båt med laget nånstans till Sverige. Jag har ingen aning faktiskt vem vi mötte, men jag hade magsjuka och tordes inte säga något före i halvtid, då jag tyckte man tog så bra hand om mig. Ut kom jag en kvart in i andra halvlek och hem med Silja Line fruktansvärt spyende sjuk!
Följande kontakt blev sedan lite bättre. Jag flög igen (vi flög faktiskt till bortamatcher på den tiden, så det kom att bli ganska odramatiskt med tiden) till Mariehamn och åkte ut till Dånö på ett "läger" som det kallades. Det var mer fråga om en sammansvetsande övernattning, men jag lärde lite känna folk så där. Efter den natten visste jag åtminstone vad alla hette. Att Owe var målvakt och unge Johan var den andra målvakten tillexempel. Jag lärde mig också att Benko var den som höll i taktpinnen. Som jag uppfattade det hela behandlades Thomi och jag som stjärnor i och med att vi fick ge tidningsintervjuer och allt. NU senare har jag förstått att det där med stjärnor inte riktigt finns här på Åland, utan man var helt enkelt artigt respektfulla på ett väldigt ohelsingforsiskt sätt. Lägret avslutades med en ÅM match mot HIK på IP grus och jag gjorde som jag brukar, ett hattrick i första matchen, Olle Fonsell kom efteråt och önskade mig jättemycket välkommen till IFK. Tidningarna skrev om en riktig division 1 klippa och jag kände att förväntningarna var rätt höga. Allt detta var helt nytt för mig som var van att vara en grovjobbare som nog uppskattades, men inte förväntades vinna matcher åt laget.
Jag har på riktigt funderat om det var förväntningarna som gjorde mig bra i början, eller om det var så att man "skrev upp mig" för att man ansåg att jag borde vara bra. I vilket fall som helst fick jag nånslags svärtesbedömning av tidningarna (Ålandstidningen delade ut bollar på den tiden) för seriepremiären mot SalPa och från alla håll och kanter hördes hur viktig jag var. Jo, jag spelade centralt mittfält och tog till och med hörnorna. Min vän Kupsi i Helsingfors hade faktiskt sagt: "De tänker väl inte sätta dig att ta hörnor nu då de tror att du är bra". Nå jo. Efter SalPa matchen tog jag inga hörnor.
Ännu under våren bodde jag i Helsingfors, vikarierade i skolor eftersom jag hade lämnat mitt jobb på Munksnäs högstadieskola för ett studieår och nu skulle jag ju till Åland dessutom. Den 4 maj spelade vi borta, eller hemma för mig, på grusplanen i Brobacka och med ett straffmål av Benko fick vi till en 1-0 bortaseger. Natten efter det tillbringade vi på BB och klockan 7 på morgonen den 5e maj 1996 hade jag blivit pappa.
3 veckor senare fick det bli ett slut på pendlandet till matcher och jag tog ett litet flyttlass i bilen och körde till färjan i Åbo. En vecka senare följde min en månad gamla dotter Linda och hennes mor efter. Vi bodde i en bastu ute på en holme på Järsö. Peter Mattsson hade ordnat ett jobb åt mig som brödpackare på Ålandsbagarn.
Min första sommar på Åland var just sådan här. Babysen och frun fanns i bastun, eller i hennes föräldrars lite större stuga. Jag steg upp vid 4 tiden, tog mig över holmen, eller rodde runt den med en båt, för att sen köra från Järsö till Jomala. Där packade jag bröd till någon gång mitt på dagen, tog mig tillbaka ut till ön och sedan tillbaka in till stan för träning. I sanningens namn tränade vi inte så förfärligt mycket. Henka var övertygad om att 3 pass i veckan om de var tillräckligt hårda skulle räcka för att ta oss till ettan. Sen var det ju match i helgen då, förstås.
Nå, det blev inte ettan. Vi hankade nog på i mitten av serien. Lite skojiga detaljer kan jag minnas som beskriver hur det hela var då. Conny Åberg delade ut Ålandstidningar som sitt jobb. Jag minns inte om det var tisdagar eller onsdagar, men endera dagen var Conny alltid sen till träning om han alls hann komma. Ålandstidningen hade ju en veckobilaga då och det tog längre tid att dela ut. Jag minns att jag funderade på om det fanns något att göra så Conny skulle kunna fixa det. Jag vet inte om det var, för läget var det samma.
För min del gick det helt hyfsat. Man hade börjat komma underfund med vad jag var för en och jag spelade mestadels ytterback. Faktiskt så startade jag i alla 22 seriematcher säsongen 1996. Jag fick även någon gång under sommarens lopp en utmärkelse av Nya Åland. MItt spel var bra, jag var viktig- sade de eftersom man måste säga så! Men min frisyr var den fulaste genom alla tider på IP. Det tackar man för! Jag tycker den var fin jag.
Så här såg vi ut inför säsongen 1997 då vi sjöng in den nya IFK jingeln, som nu sedan ett antal år är slopad.
Det hela flöt faktiskt på så bra att jag en dag då jag åkte från Ålandsbagarn passade på att besöka Kyrkby Högstadieskola som jag sett att sökte lärare i historia. Jag träffade Gerts och fick nån vecka senare veta att jag fått jobbet. Varför inte ett år till här? Funderade jag. Vi hyrde en parhuslägenhet i Jomala och tänkte stanna just detta ena år till.
Då det blev klart att jag skulle bli kvar på Åland märkte jag att IFK inte hade riktigt räknat med det. De utgick ju från att de lånat mig av Gnistan och nu skulle gå vidare efter denna ettårsparentes. Peter M gjorde sedan klart för mig att IFK i alla fall hade gått med på att lösa in mig då jag nu skulle stanna. Jag var lite naiv då ännu och trodde att de ville ha mig i laget. Och inte var jag säkert i vägen. Jag gjorde alltid mitt bästa. Det var väl just det där med det bästa man inte tyckte riktigt motsvarade det man hade väntat sig då jag ju spelat i division 1 och allt.
Inför 1997 höjdes profilen. Året då jag kom hette förstärkningarna utifrån Vikström, Virta och Pensaari. 1997 kom Lembit Rajala, Glen Wilkie och Jeff Brazier till IP, för att nämna några. Även Jonas Henriksson gjorde come back (?). Mot hösten kom även Antti Eriksson hem från sitt proffsliv och vi hade faktiskt ett ganska starkt lag.
Början av säsongen var dock inte lyckad. Att vinna serien och stiga var det mål klubben (Peter Mattsson) hade meddelat oss att var det som gällde. Vi fick inte en så bra start och då vi förlorat borta mot Toijalan Pallo kom en förändring jag inte riktigt förstått ännu att ske. Jag är ingen vän av konspirationsteorier och troligen är det bara paller i alla fall, men så här upplevde jag det då.
Inför nästa hemmamatch ändrade man i startelvan. Jeff Brazier plockades bort och kom efter en tid att tillbringa sommaren i IFFK. Jag startade för första gången sedan jag kommit till IFK på bänken i en seriematch. Inför matchen kom Peter in och meddelade laget att om vi förlorar i dag är hela säsongen slut. Nu minns jag faktiskt inte hur det gick i just den matchen, men väldigt stressigt var det minns jag och nu förstår jag att Henka måste ha haft det ganska tungt.
För min del fortsatte avbytarskapet. Jag startade efter de tre första matcherna i bara tre matcher till det året. Ofta fick jag komma in som avbytare och jag gjorde alltid mitt bästa så klart. Både på träning och match. Även den beryktade "Virta-Ärtan", efter en Nya Åland rubrik kom efter att jag bytts in i den 2a spelminuten. Lembit var skadad, kunde knappt gå, men man ville att han skulle försöka spela. Det gick ju inte alls och efter en minut fick man ta ut honom . In kom jag och fick som avbytare spela yttermittfält. Med ett kanonskott från... Ja vad var det? 30-35 meter kanske satte jag mitt enda mål i seriesammanhang för IFK. Då journalisten efter matchen frågade mig om jag hade som avsikt att skjuta i krysset sade jag "Ja", för det hade jag ju! I praktiken kan man nog få testa cirka 100 gånger för att få en sådan träff igen. Men, det var kontrollerat, jag bara fick fullständig träff!
Den här bilden är från 1998, men alla killarna, Kaj, Jonas, Glen och Antti spelade även 1997 som mina lagkamrater
Det var mycket som hände 1997. Mitt i allt dök Pekka Lyyski upp på träningarna som "försvarsspelskonsult". Han körde några pass då han försökte introducera den nya metoden zonförsvar. Det var mycket förbryllade miner i laget minns jag och vi rörde oss på planen även under matcherna som om vi faktiskt hade varit kedjade i Capellos snören.
Laget i sig gick på räls. Man gjorde ingen hemlighet, speciellt inte efter att Antti hade anslutit, att man spelade med åländska spelare. Ok, Glen Wilkie var engelsman och Ronny Vikström österbottning, men visst var det hemmastadens pojkar som tog seger efter seger den hösten.
Lutheran som jag är ville jag inte låta folk veta hur frustrerad jag var. Det är många år sedan och jag om någon förstår hur tränare resonerar och fattar obekväma beslut. Dock vet jag inte ännu riktigt varför man kunde ta in en skadad spelare som på riktigt inte hade tränat på två veckor och inte kunde sparka med högerfoten på torsdagens träning och starta honom i ytterbacksposition före mig på lördag. Fanns det en idé om att spela åländskt, då kan jag köpa det i dag. Då var jag inte glad kan jag erkänna.
Jag fortsatte plikttroget säsongen ut. Tränade varje träning, samt lite på det som det sig bör. Jag gjorde allt jag kunde för laget i matcherna, men började se mig om efter någonstans där jag kunde få lite utrymme. Jag skrev en ansökningsannons som publicerades i Ålandstidningen på sportsidorna just före vår hemmamatch mot EIF. jag vet att folk blev sura och det har de all rätt i. Mycket vatten har runnit i Ålands hav sedan dess. De allra flesta av mina lagkamrater från den tiden ser jag då och då och vi hälsar så klart. Jag hoppas att vi alla är vänner. Henka ser jag ibland på dagis då han ser sina barnbarn uppträda. Han har även varit hemma hos oss och hämtat sitt barnbarn från ett barnkalas för min dotter. Allt är bra. Vi var unga, vi var arga och fotboll var det jag åtminstone andades. Det blev Jomala IK och en helt annan verklighet från och med 1998.
Mr 100% och regnbågsflaggor
Hemma igen efter träningen. Även middag (=köttpirog) samt dusch har jag hunnit med, samt att servera rostbröd åt Edit som ser på Bolibompa då hennes mor mitt i allt åkt ut för att hjälpa i ett häststall i Hammarland. Hoppas det ger glädje och harmoni! Oj, nu kom hon hem... Schhhhh
Mina huvuduppgifter på dagens träning blev att dra uppvärmningen och sedan, förutom då det vanliga, att agera ytterback i det anfallande laget då vi skulle träna styrning och presspel. Jag kom att få agera både Ella Alakomi och Mari Perasto, alltså både spela höger- och vänsterback, under den cirka 30 minuter långa övningen. MItt saldo blev, 10 passningar med 100% träff. Alltså alla passningar till rätt adress. Tänk det ni. Precis som en gång under min tid i Gnistan då tränaren Timo Lounio bad en skadad spelare göra passningsstatistik för mig och för lagets playmaker. Det visade, mot alla förhandsspekulationer, att jag hade större passningssäkerhet.
Precis som då, på 1990-talet kan vi kanske dra slutsatserna lite längre. Jag kommer i något skede även i detta forum att filosofera lite över passningar av olika slag. Det finns sådana som går till rätt adress och så finns det sådana som hjälper mottagaren att spela vidare till rätt adress. Mina passningar var och är ofta sådana som enbart går till rätt adress. Således, i statistikens ljus kan jag kan jag i dag kalla mig Mr 100%!
Detta är en hyfsad passningsspelare
Gary var inte så värst road av min statistik. Han bad mig hjälpa honom med lösningar istället för att gå på om hur jag lyckats förstöra det laget tränade. Jag bad honom besinna sig och sade att allt vi tränade på kommer att fungera ypperligt i lördag om vi bara ligger lite närmare i början och rör oss lite tidigare. Då hade nog även jag, men den här kroppen slagit bort fler bollar. Det kommer att vara bra till helgen! Sanna mina ord.
Henne här i blåvitt imiterade jag i dag. Den andra är Juke och hon spelar numera för AIK
Sen då regnbågen. Hela Svenskfinland har i dag engagerats i diskussionen som bottnar i en Ekenässkolas beslut att inte tillåta att skolans hejarklack viftar med regnbågsflaggor under helgens Stafettkarneval. Det lite roande i sammanhanget är att hejarklackens klädsel, militäruniform, inte väckte anstöt. Nu kommer Ekenässkolan att vifta med vita flaggor, medan en stor del av alla andra uppmanade av Svenskfinlands Skolungdomsförbund kommer att köra regnbåge. Det ser ut som om även min skola kommer att vara regnbågsinspirerad, eller så lät det åtminstone i dag! Intressant att ungdomen igen börjar engagera sig kollektivt i saker!
Sådant i dag på jobbena mina. Om allt går som jag hoppas kommer jag i kväll att skriva åtminstone en del 1 av den utlovade del 2. Det vill säga om mina spelarår, med fokus på Åland. Om det inte går som jag planerar så lär det väl bli en annan dag...
Vanligt liv, kanske
Eftersom vi lever i de yttersta tiderna, åtminstone här i skolan gällande läsåret, i övrigt vet vi ju så klart ej då vi inte ens vet om universum är skapat eller ej- Stephen Hawkings tror ju stenhårt på att vi alltid funnits och alltid kommer att finnas, eller så ej, åker en massa skolklasser omkring på mer eller mindre lärorika exkursioner. Därmed blir det för sådana som tex jag, som är kvar i skolan att hoppa in då andra lämnat fartyget. 8C i religion just nu. Min kollega Sviberg har gjort ett gott jobb. De bokstavligen håller käft och jobbar... Inget för den svenska skolan alltså, men vi kan återkomma till det.
Jag ges möjlighet att väldigt kortfattat reflektera över gårdagskvällen och dagen jag är mitt i.
Min dotter Emilia är en väldigt talangfull dansare. Hon har dansat inom Ålands Musikinstitut sedan hon var 6 eller 7 år och således var det närmare 20e gången hon i går uppträdde på en av de två årliga dansgalorna. Jag förstår inte så mycket, men även jag kan se att hon är duktig. Som med allt kommer det en tid då människan begriper att vissa val bör göras. Vad jag har förstått lutar Emilias val mot annat än en professionell artistkarriär, som hon drömde om ännu för några år sedan. Dansen och artisteriet är och blir en hobby för henne, om hon inte ändrar sig vilket man ju alltid kan göra. Den insikten har hon själv och med hänvisning till tillexempel många fotbollsspelare där ute tycker jag att min dotter är mogen och vettig som kan sätta gränser för sig själv och stå för dem. Inget "Om jag bara hade" sen om 20 år. Dessutom finns ju alltid grunden för "Om jag skulle testa" kvar. Lillasyster Edit beundrar syrran och hennes dans storligen. Det var roligt att hon fick ge en ros sent i går kväll.
I morse hade dock Edit inte drömt om dansgalan meddelade hon. Hon hade inte drömt nåt alls. Men hennes kramiskaniner Snuppe och Puppe, de hade drömt om morötter. Så nu vet vi det.
Emilia är en av dem som bär klänning på bilden
En annan sak från i går var förstås Eurovisionssemifinalen. Det är hippt att avsky den tävlingen. Själv har jag väl ungefär samma förhållande till den som till ishockey. Jag följer med och hejar på Finland. På nåt sätt blir jag alltid stolt när vårt lands representanter uppträder, hur skit de än är. De är en bild av vårt folk. Pertti Kurikan Nimipäivät gjorde sin grej och jag satt hemma och kände mig finländsk. Så var det med den saken. Nästa år igen då!
Hyvä Suomi
Som de läsare som har orkat ända hit märker är jag inne i en högst vanlig arbetsdag. Lite speciellt förstås att skolan i går fått en ny rektor utnämnd. Gerts Friman som alltid varit här i min värld, han som anställde mig 1996 skall gå i pension. Välkommen in Kigge Granberg. En fotbollskille i toppen av skolan jag jobbar i. Kan bli hur skit som helst det här... Eller, hur bra som helst också! Jag tror på det senare!
Som vanligt bär det av till Bengtsböle efter skolan. Vi ska träna försvarsspel har jag förstått. Blir nog bra!
Beställningsarbete 1-del 1- Har jag spelat fotboll själv?
Ett svar på frågan jag ställde i går gjorde gällande att åtminstone en läsare är intresserad av att läsa om då jag själv spelade. För jo, det har jag gjort. Att det är länge sedan bevisar, förutom min kroppsform, faktum att mina barn ibland frågar mig om jag har spelat själv och i vilket lag jag spelade. Lite som då Lasse Viréns son hittade ett videband med OS finalerna på 5000 och 10000 meter, ni vet, och frågade "Mamma, har Pappa varit idrottare?"... Dessutom finns det inte en enda bild på mig i matchdräkt på hela internet, märkte jag just. (Det torde dock finnas några på Lasse Virén i löpardräkt...) Det var alltså länge sedan!
I denna del 1 kommer jag att snabbt berätta om mina spelarår före jag flyttade till Åland. I del 2 kommer det som frågeställaren egentligen bad om, mina år i IFK Mariehamn (2 stycken) och sen kommer jag att tvinga in text också om de tre följande i JIK, samt de några matcherna som ung och lovande IFKs veteraner.
Men nu alltså en snabb tillbakablick på livet före 1996.
Eftersom det alltså inte finns bilder som spelare tar vi en nyare. Detta är i Tali 2011 efter vår säsongsöppning mot HJK.
Eftersom jag föddes redan 1970 och har sett fotografier av mig sparkande boll i parken som 1 åring och vet att jag lekte Beckenbauer på Mommos gård i samband med VM 1974 och i princip alltid sportade kan det för dagens unga te sig konstigt att jag var hela 9 år då jag spelade min första match. I juli 1980 blev jag inbytt för D-pojkarna i Ådalens IF då vi mötte Kuusysi i Helsinki Cup. Jag var tre år yngre än de andra och hade ombetts vara med för att de skulle ha en avbytare. Vi förlorade 16-0 och jag nickade tre gånger och fick blod i munnen. Det minns jag. Hela den hösten var jag dock med laget och spelade väl en del kan jag tänka...
1980- våren 1984 sparkade jag på i Södra-Sibbos stolthet på Massbyplanen och avancerade till lagkapten då jag väl fick börja spela i min egen åldersklass. Min målproduktion har aldrig varit enorm. Jag har satsat på enskilda stötar i klasform. Tex i serieöppningen för F-pojkar 1981 stötte jag in tre mål mot Itä-Hakkilan Kisa och jag har för mig att de målen blev de enda den säsongen för min del. En likadan säsongsöppning fick jag till 1993 i division 3 för Gnistan borta mot HyPS. Hattrick var det i snöstorm och jag var den ende spelaren i shorts på det isiga gruset. Det året gjorde jag faktiskt tre mål till under sommaren då tränaren Jeff Wood envisades med att spela med mig på topp halva säsongen, för att jag sprang så förfärligt och tacklade allt som rörde sig. 6 mål på en säsong är det mesta jag någonsin mäktat med.
Våren 1984 tog jag mod till mig och var i kontakt med HJK och deras yngre C-juniorlag vars ena spelare Kare hade varit på Massbyplanen hösten innan. Jag brukade mer eller mindre bo på fotbollsplanen och därför sköt även jag några frisparkar, samt sparkade hans storebror Jani på benen så det smällde. På nåt konstigt vis fick jag tag på deras Pappas telefonnummer och Jorma visade sig vara lagledare för Kares lag och efter en provträning där jag glidtacklade så Talis lera sprutade över min svarta träningsdräkt, som orutinerat nog var det enda jag hade att ha på mig då jag inte begrep att man duschar efter träning i Helsingfors, meddelade man mig att jag var välkommen med i laget.
1984-1986 var således min HJK tid. Det var även de åren jag aktivt började följa FM-serien som Veikkausliiga hette på den tiden och kom att utvecklas till en riktig HJK supporter. De åren blev framgångsrika. 1 FM guld (1985), 1 seger i en europeisk utmanarturnering i Paris våren 1985 ( Vi besegrade Sparta Rotterdam i semi- och Servette Geneve i finalen) och seger i Helsinki Cup som ett år yngre (1986) tillsammans med kval till och spel i FM-serien för B juniorer som ett år yngre samma år blev väl de största meriterna på CVt. I FM finalen 1985 i St Michel, då vi besegrade Reipas stod bla Jari Litmanen och Tommi Kautonen på motståndarsidan och jag har klara minnen av att ha sparkat Litmanen på smalbenet. Just det där försvarsspelet med glidtackliing inkluderat blev det jag behärskade bäst som fotbollsspelare. Man kan säga att i alla lag dit jag kommit utifrån har jag alltid börjat på mittfältet och sedan förr eller senare landat som höger eller vänster back. Ingen skillnad vilken sida eftersom jag är nästan lika dålig med bägge fot. Jag räckte i varje fall till för Helsingfors distriktslag i såväl C, som B juniorer, samt även som underårig i B juniorklassen, då Helsingfors gjorde sin sämsta turnering någonsin. Jo, Mika Lehkosuo spelade bland annat i det laget...
1987-1989 tillbringade jag i FinnPa och dess nybildade A-juniorlag. I praktiken var det vi HJK killar som inte rymdes med i det nybildade representationslaget med bas i spelare 1 år äldre, som såldes till FinnPa. Här var vi mer ett lag än utpräglade individuella virtuoser och vi bufflade oss igenom seriesystemet så att vi spelade i FM-serien vår sista säsong, dvs 1989. Så mycket mer att säga finns det inte då jag vill vara kortfattad. Jag hade blivit en extremt vältränad ytterback som var bra på att tackla och sparka samt att springa. I föreningens A-lag som i samma veva hade stigit till FM-serien medverkade jag i några träningar, samt i en försäsongsmatch.
Jag har aldrig spelat på huvudarenan i Hagalund. Dock på det nuvarande konstgräset som då var grus.
Då jag märkte att jag inte skulle erbjudas kontrakt i FinnPa blev det att söka nya mål för fotbollsspel. Jag hade hunnit tacka nej till ett anbud från PK-35 innan jag begav mig på provspel till nya division 2 klubben Gnistan, från Åggelby. Mitt provspel omfattade även här en träning innan man sade att jag var välkommen. Jag hade då bokstavligen sprungit ifrån alla. Man kan säga att jag var väldigt bra ända tills jag fick bollen! Det dög för Gnistan i alla fall och här började resan i division 2, ner till trean, upp igen till tvåan och sedan ända upp i Ettan med de blågula. Säsongerna 1990-1995 gick här. Igen började jag på mittfältet, faktiskt varje gång vi fick en ny tränare (hände 4 gånger), och sedan så småningom befann jag mig som ytterback, eller som den tidens kutym bjöd på, som markerande stopper!
Tiden i Gnistan hade format mig till den spelare jag var då jag tog Viking Line hit till Åland inför säsongen 1996. Med Owe Sjöbloms ord, då han lite lärt känna mig "Inte så jävla bra alls". "Men viktig!" passade alla på att tillägga. Jag undrar nog jag. Men med den tidens mått var jag nog rätt professionell. Dock inget alls jämför med vad jag kanske varit i dag om jag vetat det jag gör nu och om omgivningen varit den som spelare har i dag. Alla är vi barn av vår tid.
Då jag får tummen ur ändan kommer del 2 och den får handla om Åland. Okej så här långt?
I´m your Mama
I morse möttes jag av ett förvirrande budskap på min tavla i klassrummet. "Mama was here. Puss!" stod det på en handskriven lapp fastsatt med magnet.
Eftersom jag inte riktigt visste vem Mama var, uppstod som sagt förbryllelse och ett litet smärre kaos. Så mycket förstod jag att det inte var min egen Mamma, eftersom hon vad jag vet satt på färjan mellan Sverige och Åbo i natt. Ett ögonblick tänkte jag att hon stigit av i Långnäs vid 3.20 och tagit sig till min skola och hängt upp lappen. Sedan begrep jag att så ej var fallet.
Varken mina kolleger eller mina elever hade nån aning om vem Mama är. Inte ens då jag sade att man inte behöver pussas, om man nu inte bestämt vill så klart, trädde någon fram. Historien liknar onekligen "Kärstin" som ringde mig halv fyra på natten ungefär år 2004 för att höra om hon kunde få vara med i Pohjola Cup. Eftersom jag vet att någon dåtida Pohjola Cup spelare, som kanske till äventyrs råkar läsa detta, vet vem Kärstin är vill jag säga att det nu, 11 år senare är helt okej att höra av sig och bekänna. En rolig historia är vad det är.
Så här föreställde jag mig "Mama"
Nu visade det sig att Facebook har makt och informationsspridningen är enorm. Mama trädde fram. Dock, lite kanske till min besvikelse, visade det sig inte vara min "Mama" utan en mamma till en elev i min klass, som haft ärende i skolan i går eftermiddags. Nåja, puss på dig bara! Lite spännande och roligt var det ju.
I dag är det vitsordskonferens för allmänna vitsord i skolan. Det är ett möte jag inte kan slinka iväg ifrån, så dagens eftermiddagsträning måste gå av stapeln utan mig. Vi hade ett förslag på att jag skulle leda uppvärmningen via skype, men Gary har ej ännu bekräftat helt.
I kväll är det dansgala och Emilia ska visa vad hon går för. Edit kommer att vara min eskort och efter den alltid trevliga tillställningen är det dags att komma hem och heja på Pertti Kurikan Nimipäivät i den rafflande semifinalen!
HJK då? Jo, det blev fixat och vi har diskuterat och fått till ett skelett för planeringen av veckan inför matchen och den föregående matchplanen.
Två saker till
Två saker till i dag ännu.
1. Minttu Paavola ringde från Finlands Bollförbund och sade att klubbar har klagat på att de inte får tillgång till uppvärmningsbollar då de spelar mot Åland United. Här vill jag inför hela världen, som säkert funderat på just detta, meddela att:
Nu är det så, att åtminstone så länge jag varit med, säsongen 2009 var min första, alltså de 6, snart 7 senaste säsongerna har alla lag som gästat oss haft tillgång till bollar. Tidigare alltid de 3 obligatoriska matchbollarna, som vi tyvärr ofta blev utan på bortaplan fast vi frågade efter dem. Dessutom har vi alltid sett till att det finns ett helt set bollar för lag som frågat på förhand.
I år fattades det ett beslut i Damligaföreningen att varje hemmalag skall tillhandahålla 10 bollar för motståndaren att värma med. Alla lag spelar ju i år med likadana bollar, så inget trixande med matchbollar hit och dit behövs. Vi har haft två hemmamatcher så här långt. För både PK-35 i Eckeröhallen och VIFK på WHA har jag haft 10 bollar undansatta i en bollkasse. Nu har dock bägge lag haft med egna bollar och således har de inte behövt använda de identiska vi har i vår påse. Enkelt.
Vi själva använder 14 bollar till vår uppvärmning. För enkelhetens skull har jag brukat ta med oss dem för att nu veta vad vi har. Därmed har vi inte behövt använda oss av de 10 bollar våra motståndare Honka, Nice Futis och Merilappi United säkert har haft för oss, bara inte erbjudit då vi ej frågat efter dem. Så vad detta än är så säger jag. J...a gnäll! Helt utan substans dessutom. "Vi får inga bollar och då frågar jag inte honom där som står med bollkassen utan jag meddelar det nationella förbundet så de kan ringa". Nu hann jag inte ens svara då Minttu ringde för att en ivrig elev i 9G höll på att berätta om Perfumo skandalen (ni vet, han där som låg med strippan i England på 1960-talet och förorsakade en nationell säkerhetsrisk). Jag fick ringa upp Minttu senare och således tog allt detta en par timmar, istället för att på valfritt inhemskt språk bara fråga efter bollar, då den säck man har med sig tydligen inte räcker för egna behov. Jag lovar! Bollar finns! Efter att jag inte var närvarande vid en träning förra veckan har vi bara 23 stycken kvar och i dag tränade vi med 13 stycken då en säck hade blivit hemma hos honom som i min frånvaro skulle ansvara för att de kommer till träningen...
2. Min andra sak i kväll är att jag märker att jag är lite rostig och på samma gång rätt nötig. Om nu nån vill läsa det här jag skriver. Vad vill ni läsa om då? Jag kommer nog att bomba på som nu, men finns det nåt speciellt man önskar läsa om? Säg så kan jag se om det går att ordna! Vill man inte att jag ska skriva alls, då är man också så god och meddelar det, helst inte genom att ringa Finlands Bollförbund dock!
Jaha jaha. Mera HJK nu, omändringarna i andra halvlek såg intressanta ut på pappret i alla fall. Få se hur de såg ut i naturen.
Då inte taktiken räcker
"Det är inget fel på min taktik. Det är motståndaren som förstör den." Johann Cruijff har gett oss många oförglömliga upplevelser och även en del användbara citat.
Inget förstördes direkt i dag, men det regnade in en massa små olägenheter, eller.. heter de lägenheter om de inte är så olägna?
Först blir det kaos med transporter till träning då Pille är i Estland och Elin blivit förkyld. Målvaktstränare Craig löste det genom att låna akademitränare Steves bil och köra en hel slurv till Bengtsböle.
I skolan fick jag tag på honom vars mor ville att jag skulle ha tag på. Han bekräftade att han inte egentligen vill prata, men vi pratade ändå. Elevrådsordförande Jansson ville flytta morgondagens möte och vi fick in det på torsdag då 9B ändå är i Sverige, eller var den nu är. Senare återkom han med det fruktansvärda beskedet att en tjuv stulit en kokosboll i Elevrådets kiosk inför ögonvittnen och nu vägrar ersätta stölden. Jag fick i uppdrag att se till att det hela kommer på plats i morgon. Det kommer på plats kan jag lova. Vilken plats må dock vara osagt.
Vardag i grundskolan
Sen då jag kommit ut till Bengtsböle, efter ett drama på vägen då en svenskregistrerad bil bokstavligen hindrade mig från att köra om trots att den själv närmast kröp fram, förutom då jag skulle köra om då. Sällan jag visar mittfingret åt folk på riktigt, men i dag hände det. I Bengtsböle hann Craig kapplöpningen om gula plastgubbarna och stolparna, så Gary blev utan.
Min del, som var att öva med forwards och mittfältare inför samdelen då även försvaret kopplades in gick väl i sin enkelhet så där. Man kan använda samma term som då jag en gång frågade hur lektionen i skolan gått utan mig: "Inget brandlarm i alla fall, så man får väl vara nöjd" sades det då och så var det väl här också.
Ibland betros jag med uppgifter som att sparka bollen och liksom göra lite nytta, ibland inte. I dag var en sådan dag så huvudtränaren själv ville servera passningarna, så jag följde liksom med och satte ut konerna där jag visste de skulle vara. I sig blev det nog helt bra och sedan hade Budbils Bosse varit och gett oss fina handdukar med egna namn på, alltså våra namn, inte hans. Alltid något att ha med sig hem det!
En liten tanke fick jag även i kväll. Inkommande helg är det Stafettkarnevalen i Helsingfors. Alla som varit involverade i den vet att det är en riktigt stor händelse och något man ser fram emot. Varje helg krockar dock tillställningen med diverse seriespe på olika nivåer. Vanligtvis brukar nog de som ska löpa karnevalen stå upp för sin skola och åka med. Jag undrar bara var gränsen går. "Skolan är viktigast" säger man. Visst, jag är väl bland de sista att säga att skolan inte är viktig. Denna vinter har jag dock varit med om att gymnastiklärare inte vill låta spelare delta i ÅUs morgonträningar för att hon inte ska missa skolgymnastiken. Där ser jag faktiskt ingen logik. Jag ser heller ingen logik i att en stafettävling i skolans regi ska anses viktigare än en nationell ligamatch i fotboll. Jag lovar att ingen skolbildning gås om miste här och trots att skolidrott är viktigt så kan en skola klara sig utan en elev som utövar professionell idrott, mer än det professionell laget klarar sig utan sin kontrakterade spelare.
Nu tänker jag inte bråka och det som händer må hända. Jag vill bara poängtera att det inte är så självklart som man kan tro om man inte vill se de stora linjerna.
Är detta en prioritet?
Eller detta? (Okej, ingen ligamatch här, men ändå)
Då träningen tog slut stod Cynthia i givakt och sade "You drive me and Maja home right?". Ja, nå... Visst kunde jag väl det. Tur att jag inte hade lovat skynda mig då.
Här hemma ser vi på Bolibompa!
I kväll mera HJK och sen, ja. Morgon!
Måndag och uppsamlingsheat
Jaha. Just då jag haft första lektionen och skulle jobba lite kom en sjunde klass och hävdade att de ska ha matematik i min klass. Nåja, alla böjelser och övertygelser är ju okej, förutom ren nazism och värsta formen av Stalinism, så okej okej.
I stort gäller det att, förutom göra strukturen klar för de 4 återstående lektionerna, även se att utflyktsdagen den 3 juni är under kontroll. Bara 300 ungdomar på tre olika platser runtom Åland under en dag. Lätt som en plätt. Sedan dagen efter har jag hand om en heldag till, för samma ungdomar (=hela skolan) då ska det spelas fotboll. Lätt som en plätt det med.. Men nu är det inte så länge kvar tills det ska hända berättar man, så det gäller att få nån form av planering till stånd, väl. Så var det nånslags projektpärmar som skulle granskas också, samt allmänna vitsord inför morgondagens konferens.
Klassisk skolutflykt
I övrigt har jag gått över deadline med att lämna in min körräkning för månaden. Och en mor vill att jag ska prata med hennes son här i skolan. Han vill varken prata med mig eller sin mor, så det hela är en aning komplicerat just nu. Undrar vad vi ska prata om ifall jag får napp...
Jag såg en del av HJK i går. Fick en liten bild som jag ska bekräfta senare i dag, inte nu tydligen då det kom ungar som ska räkna... De förlorade i går hemma mot Pallokissat dessutom, HJK alltså. Laguppställningen de mönstrade var väldigt intressant ur det perspektiv mina studier i går gav. 0-3 på Talis gräsplan nr 1. Samma plan som vi spelar på i lördag.
Även Honka satte saker och ting på plats då de piskade upp VIFK med 8-1. VIFK har dock gjort mål i de tre senaste matcherna. Snart rinner första poängen in också. Jag lovar.
Hoppas Gary är tillbaka från Helsingfors. Väldigt få livstecken har hörts, men han brukar nog vara där och ibland rent av höra av sig innan träningen. Anpassning är ledordet för mig.
Bilen behöver också tankas. Snart är det kväll igen och jag kan erkänna att det var okej att se ishockey i går. Nu behöver man inte se sådant igen på en tid, om inte NHL intresserar förstås.
Peace out!
Detta kunde vara jag
HJK nästa samt parodi på Parodi
Det verkar som om det finns lite av det som behövs för att åtminstone tillfälligt göra come back. Så, från dag till dag ser vi, precis som med övriga livet.
Söndag i dag och stora barnen kallades tidigt hem av sin mor, varvid det hela i princip varit ett simhallsbesök. Nu, då min fru arbetar mot okända mål i Avancias gymlokaler har jag gett en skål chips åt Edit och uppmanat henne att vara i sitt rum, tillsammans med sin kusin Helmi som är granne med oss och har en mor som är tvillingsyster med min fru. Hennes man är bekant för alla som läste för fem år sedan, eller som scrollar ner i texten. Det är Mathias, som då var målvaktstränare. Just inför deras bröllop slutade jag skriva senast. I dag är Mathias i Sverige såsom spelande tränare för LIF-herrar. Anna är sjuk och Helmi således hos oss. Emilia och Rufus har åkt till Jomala till sin mor. Sassa är på gymmet. Jag skriver med en fem och en fyra åring ätande chips i femåringens rum.. Ja ja ni fattar.
Det som i dag allt mer börjat bli aktuellt är veckan inför HJK borta. Alla som lite följer Åland United vet att vi under Kristihimmelsfärdshelgen företog en 48 timmars resa till Kemi och kom hem med 3 poäng efter 4-1 till oss borta mot Merilappi United. Dessa resor tar hårt på oss, både som grupp och individuellt. Målvaktstränare Craig har endast sett på Facebook, Huvdtränare Gary försvann i Åbo hamn (det berättas att han tog en bil till Helsingfors) och själv har jag mest flämtat, något jag gör annars också bara jag behöver vända sida i sängen, men det passade bra att säga här. I morgon samlas laget igen i Bengtsböle och först blir det väl en tillbakablickande andakt. Sen är det raka spåret mot HJK borta på lördag som gäller.
Jag kommer att använda denna kväll och kanske även morgondagen att kolla lite i bildmaterial gällande HJK. Detta år har vi inte förmånen att få filmade versioner av alla ligamatcher som i fjol. Därmed är vi tillbaka i förhållandena för 2013 då vi senast höll på att surfa runt och tolka olika videoklipp än här och än där för att ha en bild av hur motståndaren ser ut. Två hela matcher lär jag ha tillgång till dessa kvällar. Alltså två hela matcher ur någorlunda relevant nutid. Det jag ser skriver jag ner till Gary och han använder det han vill av det jag meddelar. Ofta tar han nog en hel del i beaktande, eller så tittar han själv lite närmare på de saker jag har lyft fram. På så sätt känns det som om det jag gör nog har lite praktisk relevans, ibland.
Efter förra matchen ringde Victor från Ålandstidningen, eller jag ringde honom tillbaka, eftersom jag höll på med undervisning i bastubad för van engelsman och ovan skotte då han ringde. Under det samtalet gav jag honom en par repliker att göra till rubrikmaterial. "HJK har inget som gör mig rädd" sade jag. Det stämmer faktiskt. Alltså, vi kommer att behöva få ihop vårt spel och vara väldigt på tårna för att få nåt med oss från Tali på lördag. Jag är dock inte rädd, det stämmer. Meriluoto är säkert ligans bästa målvakt. Sainio är en oerhört viktig spelare på HJKs mittfält. Sen finns där Saastamoinen och vad de allt heter. Ingenting har de dock som inte Åland United fixar om vi bara gör det rätt. Efter två jobbkvällar har jag själv en klarare bild. Sen blir det att följa med vad Gary gör av det och hur spelarna tolkar det hela.
Henne här ska vi överlista och Perasto där bakom ska vi forsa förbi.
Sen det där med parodi:
Den här killen är en åländsk vänsterpolitiker. För ett antal år sedan jobbade han mycket med ungdomar, skrev artiklar om litteratur och gav ett allmänt godmodigt och sympatiskt intryck, tyckte jag. Han vikarierade också mig i skolan vid några tillfällen och jag gillade honom som en ganska rak på sak kille som verkade rolig att slänga käft med, utan att riktigt få läge att slänga käft. Han är numera invald i Ålands Lagting och har hållit en ganska hög profil, såsom Socialdemokratisk politiker och sedan på facebook och i övrig media som en förespråkare för radikal socialism, feminism och i allmänhet rätt och fel i samhället.
Just på facebook fascinerades jag av hans ofta provokativa bilder och uttalanden. Tidningspressen var och är inte sen att kritisera honom och det budskap han ger med olika mer eller mindre rumsrena symboler och texter på bilar och tröjor. Sedan då han började gå åt religiösa högtider och hånade kristet troende för deras påskfirande började även jag ta del av nätdiskussionen. Vi diskuterade till exempel termen "respekt". Sen, mitt i allt, efter att han i några sammanhang meddelat att han diskuterar med alla, utom sådana som ligger så långt från hans värderingar att all diskussion är omöjlig, då tog han bort mig från sin fb-vänlista. Med tanke på vilka typer där finns måste jag se detta som en av mina största prestationer...
Nåväl. Bilden här ovan är den senaste av de diskuterade bilderna där han förekommer. Han gör en parodi på "rednecks" och framställer sig själv som en sådan. Fair enough! Nu diskuteras det då vilt om huruvida det är passande att en folkvald politiker publicerar den här typens parodiska bilder på sig själv. Jag tror vi alla begriper att han inte endast söker sitt kvinnliga sällskap bland crackberoende prostituerade, men huruvida det är i samklang med den samhällsmoral han samtidigt i tidningsinsändare och övrigt agerande efterropar kan man ju fråga sig. "Det är ju parodi" skriker meningsfränderna, precis som de gjorde då han skämtade om att det lönar sig att köpa sitt knark på gatan eller hur det nu var (jag minns inte exakt). Samme man förde ett enormt liv om en, i och för sig säkert osmaklig, julfest i en av Mariehamns högstadieskolor i vintras. Där försvarade man sig med att "det är parodi". Dock var poitikerkåren inte nådiga den gången.
Jag har två poänger med detta:
1. Parodi är helt okej. Personligen gillar jag det och för min del får alla säga vad de vill, BARA DE STÅR FÖR DET! Dock måste varje person som skyltar med parodi även vara beredd att tolkas som en del av de grupper han företräder, tex om han är politiker. Jag själv är Pappa, Make, lärare och representant för Åland United, damfotboll och fotboll över huvudtaget. Därmed kan allt jag säger och gör användas mot mina "grupper". Det finns en orsak att jag inte använder mina t-skjortor om ölmage, eller öldrickande i allmänhet då jag jobbar i skolan, eller är verksam inom fotbollen. Själv tycker jag de är roliga och min älskade dotter som köpt dem tycker säkert lika så. Dem använder jag dock hemma och i sammanhang då de inte väcker anstöt, just av respekt för det jag representerar, trots att jag är privatperson. Min favorittext genom alla tider såg jag i en buss i Helsingfors under 1980-talet: "I fuck sheep" stod det med stor text och killen som bar den hade så klart tjockt krulligt hår. Han fick stående applåder av oss tonårskillar som var på väg hem från träningen. Ändå skulle jag inte ha den på mig. Och om jag hade, då skulle jag få acceptera att folk skulle vara kritiska och till och med ifrågasätta min roll som lärare.
2. Vill man vara radikal. Var det då. Säg dock inte att du pratar med alla och accepterar folks åsikter om du sedan är lika snabb med att totalfördöma dem som inte älskar vad du säger.
Som avslutning tror jag att jag och killen på bilden skulle komma väldigt väl överens om vi på riktigt kom i kontakt och gav oss tid att prata med varandra utan att ha förutfattade meningar. Gäller även mig i högsta grad.
Nu badar småflickorna. Jag lär behövas riktigt just!
Sku man börja igen?
Jag lyckades komma in, hade faktiskt kvar min gamla e-postadress och lösenordet var i bruk. Jag hittade ett utkast från den 4e februari 2011, då jag i rasande tillstånd hade tänkt återkomma med ett tillfälligt inlägg. Jag minns nu att jag beslöt att aldrig publicera det, utan gå till pressen direkt. Texten var ju dock lysande såg jag. Jösses va jag hade saker att säga då.
Jag vet inte om detta är en come back av det hållbara slaget. Min hustru har tjatat på mig att jag ska börja skriva igen. Vet ej varför. Hon tycker kanske att jag har för lite att göra.
Det har sannerligen hänt saker sedan början av augusti 2009 då jag alltså senast publicerade nåt. Jag har fått en dotter till, gift mig, blivit finländsk mästare två gånger, tjänat som assisterande tränare under fyra huvudtränare efter att Robban gick. Vi har flyttat till eget hus. Barnen har blivit större, förstås! En dotter finns i Kalifornien, en har blivit med pojkvän och går i Lycéet och den minsta är fem år gammal och har en stor glugg längst fram i munnen. Pojken min, han går i högstadiet och är en fena på att göra volter på trampolin.
Min roll inom Åland United har vuxit enormt sedan senaste inlägg. Jag är fortfarande assisterande tränare, men numera är jag också ledare för sportgruppen, vilket betyder att jag har att göra med det mesta inom föreningen som på något sätt anknyter till själva fotbollen. Lärare är jag fortfarande och klassföreståndare för en 8a. Till allt fogar vi på ansvarsuppdrag inom elevrådet och skolans ledningsgrupp.
Jag har vuxit både som människa och som, ja människa. Håret och skägget är gråare och magen börjar bli min mest framträdande egenskap. Jag har högt blodtryck och mår ofta rent dåligt. Men det är inte så mycket jag kan göra annat än att bita ihop och göra mitt jobb. En av mina före detta kolleger sade så till mig faktiskt under vårvintern 2011: "I don´t fucking care, just do your job!" Det är bra och det gör jag. Skolfrågor, samhällsfrågor, religiösa frågor och alla typs frågor gällande fotboll är enormt intressanta för mig och jag har lätt att fastna för något just den dagen det blir aktuellt.
Nu funderar jag bara. OM jag börjar skriva lite igen.. Kommer nån att orka läsa det? Själv skulle jag inte göra det! Men jag är ju allmänt lat...
