HJK borta, efter att vara hemma
Lyckligt slut blev det i går. För sju år sedan var 0-1 borta mot HJK något av en höjdpunkt i livet. Numera förväntar den allmänna menigheten att vi ska vinna både hemma och borta mot denna finländsk fotbolls genom tiderna största och mest framgångsrika klubb, så väl på herr-som på damsidan faktiskt.
Just nu är det följande dag och jag sitter hemma med en dotter som är väldigt kritisk till litteraturen hon förväntas lära sig i sina gymnasiestudier. Jag kan återkomma till dessa poänger vid tillfälle, hon har faktiskt rätt tycker jag. Frun min stack iväg med Edit på hästtävlingar.. Så jag börjar få läge att samla en tanke eller två.
Detta är i centrum av Helsingfors då Craig "bjuder" på gratis kaffe, som jag berättade senast
Vi kom fram till Tali i god tid och alla de vanliga gubbarna, Timppa, Mutikainen, Huhtamo och så vidare fanns på plats och meddelade tydligt att det inte fanns ett omklädningsrum för oss män att klä om i, eftersom det var en stor turnering på gång. Detta löste vi galant med Craig då vi helt enkelt såg ut som de gubbar som spelade turneringen och kunde gå in i dessa omklädningsrum och byta kalsonger, dock inte med varandra- ni förstår säkert hur jag menar.
Regnet hade upphört och istället blåste det. Pasi Pihamaa, HJKs för året nya tränare har infört en ändring vilket medför att bortalaget numera värmer upp på planhalvan närmast hallen, helt motsatt från alltid förut. Jag fick under uppvärmningen uppleva att bli petad, för första gången sedan Mallori Malachi petade mig som målvaktsuppvärmare 2012 (jag fick den gången nytt förtroende lite senare då hon märkte att ingen annan heller gjorde det bättre...). Förra helgen i Kemi hade jag gjort ett bejublat framträdande som target i vårt uppvärmningsspel. Allt liksom satt på plats och jag tyckte jag var allmänt bra. I går fick vi dock höra att vi kör utan targets "då det ju inte finns några att tillgå". Hallå! Hur tänkte vi nu?! Nåja, det blev bra och laget blev klart för match. Jag antar att det är huvudsaken.
Det hela började som det brukar numera på Talis Gräsplan nr 1. Eftersom det finns en läktare på ena sidan och den andra sidan, där avbytarbänkarna ligger är tom och gränsar till ett stort flere hundra meter stort träningsområde som i sin tur gränsar till en golfbana ges man intrycket av att spela på en savann. Planen i sig är rätt stor, men för spelare och åskådare ges intrycket av oändlighet. Jag vill på inget sätt missunna Radio Owe hans uttryck "rullator fotboll", men på något sätt bedrar ögat en del och på samma gång, måste medges, påverkar det nog spelarna också. En inhägnad fotbollsarena är bättre för både publik och spelare så det så!
Craig blev även jätteglad då han hittade en inramad skotsk landslagströja då vi var på väg att äntra planen
Under de 20 första minuterna såg detta ut att faktiskt kunna bli en, om inte promenadseger så åtminstone en match då vi skapar chanser och troligen gör några mål. Sen gick Maegan och tövlade bort sig genom att bli utvisad och det blev direkt helt andra förutsättningar.
Jag har ju inte här i detta forum tagit upp så mycket om bakgrunden och kommer faktiskt inte någonsin att bli så specifik här heller med tanke på att jag faktiskt jobbar för laget och inte bara är hobbyskribent. Jag kan dock säga att veckan innan match inte hade varit den simplaste då det gällde att få till 11 friska spelare i startelvan. Nu råkade till vår lycka Godby Högstadieskola inte gå till final på flickornas 4 x 100 meter och Sofia dök upp, så vi hade faktiskt en avbytare också förutom reservmålvakten Khym. En del av våra spelare kämpade nog på trots att de inte mådde 100% kan jag säga. Nu blev det alltså att spela med en mindre i cirka 70 minuter.
Matchen blev en riktig pärs, eller en utmaning kan man säga. Vi coachade en del. Huvudtränaren höll oss ständigt på tårna genom att testa olika idéer med oss och vi försökte ibland utveckla ibland avråda. Mycket spännande ur vår synvinkel, trots att alltså åskådarna på andra sidan planen såg en match i promenadtempo.
Sen blev det crescendo. I 87e minuten avgjorde, som så många gånger förut vår åländska hedersnigerian Cee, alltså Cynthia Uwak genom en alldeles underbar soloprestation. Hon räddade tre viktiga poäng till laget och alla de sargade och trötta damerna i laget kunde känna att vi fick utdelning.
Så här flög Cynthia fram tidigare i våras, då vi dock tyvärr föll ur Cupen
Då, när jag satt där. Och då jag rusade upp. Och då jag helt ur känslornas djup kramade alla som råkade vara där, nu råkade det bara vara Gary, men ändå. Och då jag sedan följde med slutet och upplevde att vi hade vunnit, samt tog del av lagets firande, svarade på Radiosportens och svenska Yles frågor, gick över och fick en stund med mina släktingar, klädde om, åkte iväg med bussen, var en del av ett lyckat kollektiv. Då kände jag igen hur och vad det är som gör att jag älskar detta så mycket. Inte bara att vi vinner, egentligen inte det alls som en faktor i sig. Men själva upplevelsen. Inte bara matchen, resan och allt det där, men just matchen som en del av en stor helhet. Den dagen jag lämnar, tillfälligt eller för evigt (dock så klart utan att veta att det är för evigt) den här delen, dvs att vara där själv på plats varje dag och känna svetten, leran, skiten, blodet och allt som hör till detta vackra spel. Detta kommer jag att sakna enormt. All jobbig vardag, som ofta är det som mest präglar även en fotbollspersons liv får betydelse och allt känns på något sätt värt det.
Sen bara det vanliga. Till Sello och äta och iväg till Åbo. Under resan fick jag dessutom höra av radions utsände att min skola, KHS hade tagit guld i Stafettkarnevalen på dubbel svensk stafett och dessutom redan i försöksheaten slagit Stafettkarnevalsrekord. Så klart blev jag stolt över eleverna och inte minst över Sune, som i torsdags förklarat hur han resonerade i coachingen inför de olika distanserna och tävlingarna vi skulle delta i.
Att det varit stafettkarneval märktes minsann då hela hamnen och senare båten var smockad. Ordförande Lindbäck hade ringt och velat uttrycka sin tacksamhet över dagens hjältedåd genom att bjuda oss på buffet, vi äter aldrig där annars då det helt enkelt är för dyrt. Nu blev det ju inget av det då 300, eller hur många de nu kan ha varit, åländska skolelever alla skulle dit, så det blev en vanlig kvällsmåltid i stället.
Kvällen fördrevs i hytt 8018 med Craig och Owe. Craig förgyllde kvällen genom att vara extremt sarkastisk gällande varenda en av de 27 Eurovisionslåtarna vi tvingade honom att genomlida. Vid låt 8 trodde han faktiskt att det började vara över "because the fat lady sings already", men efter Serbien var det ju hela 19 kvar. Vi var dock alla tre överens om att om man hamnar i Helvetet, då kommer Montenegros sångare att vara den som står för den eviga underhållningen.
Bussen tog oss sedan till Mariehamn och vid närmare 02.00 hade jag lastat både sakerna och mig själv i bilen, samt kört hem. Bara att vänta hem Emilia då. Och hon kom ju. Nu söndag.
Kommentarer
Trackback
