Beställningsarbete 1-Del 2-sektion A ,IFK Mariehamn

Jo, det var det där med att flytta till Åland då. Ännu säsongen 1994 hade jag inte en minsta tanke på Åland, annat än att jag så klart visste var det låg och ungefär hur det fungerade ur ett sådant perspektiv man nu har och förväntas undervisa i en Helsingforsisk högstadieskola. Det var ju klart att jag hade hört om MIFK, Antti Eriksson och Micke Granskog och så där, men långt borta var det. Sommaren 1994 var varm, het, division 2 fotboll och VM i USA!!! Sedan, dagen efter att A-juniorlaget jag tränade steg till division 1 och jag hamnade i sjön blev jag tillsammans med min nuvarande ex-fru och hela Ålandperspektivet kom att förändras, så småningom för alltid.
 
1995 spelade jag alltså ännu i Gnistan, som efter dramatiska vändningar gått upp i ettan via kval mot Kings från Kuopio där matchhjälten egentligen hade åkt hem efter att ha blivit instängd på en toalett, men övertalades av sin flickvän att själv köra till Lahtis. Jag kan dra den historien vid tillfälle om någon vill höra. En säsong i division 1 blev det alltså och i säsongens sista match, i Karleby mot GBK träffade jag faktiskt en blivande lagkamrat. Thomi Fonsell spelade i GBK och efter matchen pratade vi faktiskt om gemensamma bekanta, alltså min dåvarande frus släktingars bekanta, som Thomi rimligtvis kände. Ännu då i oktober 1995 visste jag inte att nästa seriepremiär för min del skulle gå på Idrottsparken i Mariehamn.
 
Nåja. Det hela handlar om att min dåvarande fru var gravid. Hon hade alltså släkt på Åland och funderade på att tillbringa sommaren här, då hon ändå skulle vara mammaledig och jag ranta runt världen och spela fotboll. Av tradition prenumererade min ex på Ålandstidningen och således hade även jag vant mig vid att titta i den. En dag under hösten 1995 såg jag en artikel som berättade om att IFK Mariehamn hade ny tränare som klart och tydligt sade att målet för laget är att stiga till division 1. För mig lät det faktiskt intressant då jag lite börjat förstå att jag inte skulle få chansen i landslaget eller Manchester United. Varför inte spela fotboll utanför Nyland? Jag ringde helt enkelt upp Henka och frågade om man kunde få komma och testa.
 
I samband med att vi var på Åland lite efter jul deltog jag i en träning med IFK, i Idrottsgårdens jumpasal. Vi hade egentligen nog redan kommit överens om att jag skulle spela med laget, på basen av min "imponerande cv" som rätt så ordinarie i ett division 1 lag. Jag minns att jag tyckte träningen var väldigt lik en gammal hederlig jumpatimme i skolan, med repklättring och cirkelträning. Det gick väl bra, tyckte jag. Hemma i Helsingfors och uppe i Vasa där jag studerade för min lärarbehörighet skötte jag sedan själv min försäsongsträning. Jag joinade in med VPS och BK-IFK nån gång och i Helsingfors tränade jag med Gnistan och även med Ponnistus.
 
Första gången jag spelade med IFK var nån gång under vårvintern då man flög mig till Mariehamn och sedan fick jag åka båt med laget nånstans till Sverige. Jag har ingen aning faktiskt vem vi mötte, men jag hade magsjuka och tordes inte säga något före i halvtid, då jag tyckte man tog så bra hand om mig. Ut kom jag en kvart in i andra halvlek och hem med Silja Line fruktansvärt spyende sjuk!
 
Följande kontakt blev sedan lite bättre. Jag flög igen (vi flög faktiskt till bortamatcher på den tiden, så det kom att bli ganska odramatiskt med tiden) till Mariehamn och åkte ut till Dånö på ett "läger" som det kallades. Det var mer fråga om en sammansvetsande övernattning, men jag lärde lite känna folk så där. Efter den natten visste jag åtminstone vad alla hette. Att Owe var målvakt och unge Johan var den andra målvakten tillexempel. Jag lärde mig också att Benko var den som höll i taktpinnen. Som jag uppfattade det hela behandlades Thomi och jag som stjärnor i och med att vi fick ge tidningsintervjuer och allt. NU senare har jag förstått att det där med stjärnor inte riktigt finns här på Åland, utan man var helt enkelt artigt respektfulla på ett väldigt ohelsingforsiskt sätt. Lägret avslutades med en ÅM match mot HIK på IP grus och jag gjorde som jag brukar, ett hattrick i första matchen, Olle Fonsell kom efteråt och önskade mig jättemycket välkommen till IFK. Tidningarna skrev om en riktig division 1 klippa och jag kände att förväntningarna var rätt höga. Allt detta var helt nytt för mig som var van att vara en grovjobbare som nog uppskattades, men inte förväntades vinna matcher åt laget.
 
Jag har på riktigt funderat om det var förväntningarna som gjorde mig bra i början, eller om det var så att man "skrev upp mig" för att man ansåg att jag borde vara bra. I vilket fall som helst fick jag nånslags svärtesbedömning av tidningarna (Ålandstidningen delade ut bollar på den tiden) för seriepremiären mot SalPa och från alla håll och kanter hördes hur viktig jag var. Jo, jag spelade centralt mittfält och tog till och med hörnorna. Min vän Kupsi i Helsingfors hade faktiskt sagt: "De tänker väl inte sätta dig att ta hörnor nu då de tror att du är bra". Nå jo. Efter SalPa matchen tog jag inga hörnor.
 
Ännu under våren bodde jag i Helsingfors, vikarierade i skolor eftersom jag hade lämnat mitt jobb på Munksnäs högstadieskola för ett studieår och nu skulle jag ju till Åland dessutom. Den 4 maj spelade vi borta, eller hemma för mig, på grusplanen i Brobacka och med ett straffmål av Benko fick vi till en 1-0 bortaseger. Natten efter det tillbringade vi på BB och klockan 7 på morgonen den 5e maj 1996 hade jag blivit pappa.
 
3 veckor senare fick det bli ett slut på pendlandet till matcher och jag tog ett litet flyttlass i bilen och körde till färjan i Åbo. En vecka senare följde min en månad gamla dotter Linda och hennes mor efter. Vi bodde i en bastu ute på en holme på Järsö. Peter Mattsson hade ordnat ett jobb åt mig som brödpackare på Ålandsbagarn.
 
Min första sommar på Åland var just sådan här. Babysen och frun fanns i bastun, eller i hennes föräldrars lite större stuga. Jag steg upp vid 4 tiden, tog mig över holmen, eller rodde runt den med en båt, för att sen köra från Järsö till Jomala. Där packade jag bröd till någon gång mitt på dagen, tog mig tillbaka ut till ön och sedan tillbaka in till stan för träning. I sanningens namn tränade vi inte så förfärligt mycket. Henka var övertygad om att 3 pass i veckan om de var tillräckligt hårda skulle räcka för att ta oss till ettan. Sen var det ju match i helgen då, förstås.
 
Nå, det blev inte ettan. Vi hankade nog på i mitten av serien. Lite skojiga detaljer kan jag minnas som beskriver hur det hela var då. Conny Åberg delade ut Ålandstidningar som sitt jobb. Jag minns inte om det var tisdagar eller onsdagar, men endera dagen var Conny alltid sen till träning om han alls hann komma. Ålandstidningen hade ju en veckobilaga då och det tog längre tid att dela ut. Jag minns att jag funderade på om det fanns något att göra så Conny skulle kunna fixa det. Jag vet inte om det var, för läget var det samma.
 
För min del gick det helt hyfsat. Man hade börjat komma underfund med vad jag var för en och jag spelade mestadels ytterback. Faktiskt så startade jag i alla 22 seriematcher säsongen 1996. Jag fick även någon gång under sommarens lopp en utmärkelse av Nya Åland. MItt spel var bra, jag var viktig- sade de eftersom man måste säga så! Men min frisyr var den fulaste genom alla tider på IP. Det tackar man för! Jag tycker den var fin jag.
Så här såg vi ut inför säsongen 1997 då vi sjöng in den nya IFK jingeln, som nu sedan ett antal år är slopad.
 
Det hela flöt faktiskt på så bra att jag en dag då jag åkte från Ålandsbagarn passade på att besöka Kyrkby Högstadieskola som jag sett att sökte lärare i historia. Jag träffade Gerts och fick nån vecka senare veta att jag fått jobbet. Varför inte ett år till här? Funderade jag. Vi hyrde en parhuslägenhet i Jomala och tänkte stanna just detta ena år till.
 
Då det blev klart att jag skulle bli kvar på Åland märkte jag att IFK inte hade riktigt räknat med det. De utgick ju från att de lånat mig av Gnistan och nu skulle gå vidare efter denna ettårsparentes. Peter M gjorde sedan klart för mig att IFK i alla fall hade gått med på att lösa in mig då jag nu skulle stanna. Jag var lite naiv då ännu och trodde att de ville ha mig i laget. Och inte var jag säkert i vägen. Jag gjorde alltid mitt bästa. Det var väl just det där med det bästa man inte tyckte riktigt motsvarade det man hade väntat sig då jag ju spelat i division 1 och allt.
 
Inför 1997 höjdes profilen. Året då jag kom hette förstärkningarna utifrån Vikström,  Virta och Pensaari. 1997 kom Lembit Rajala, Glen Wilkie och Jeff Brazier till IP, för att nämna några. Även Jonas Henriksson gjorde come back (?). Mot hösten kom även Antti Eriksson hem från sitt proffsliv och vi hade faktiskt ett ganska starkt lag.
 
Början av säsongen var dock inte lyckad. Att vinna serien och stiga var det mål klubben (Peter Mattsson) hade meddelat oss att var det som gällde. Vi fick inte en så bra start och då vi förlorat borta mot Toijalan Pallo kom en förändring jag inte riktigt förstått ännu att ske. Jag är ingen vän av konspirationsteorier och troligen är det bara paller i alla fall, men så här upplevde jag det då.
 
Inför nästa hemmamatch ändrade man i startelvan. Jeff Brazier plockades bort och kom efter en tid att tillbringa sommaren i IFFK. Jag startade för första gången sedan jag kommit till IFK på bänken i en seriematch. Inför matchen kom Peter in och meddelade laget att om vi förlorar i dag är hela säsongen slut. Nu minns jag faktiskt inte hur det gick i just den matchen, men väldigt stressigt var det minns jag och nu förstår jag att Henka måste ha haft det ganska tungt.
 
För min del fortsatte avbytarskapet. Jag startade efter de tre första matcherna i bara tre matcher till det året. Ofta fick jag komma in som avbytare och jag gjorde alltid mitt bästa så klart. Både på träning och match. Även den beryktade "Virta-Ärtan", efter en Nya Åland rubrik kom efter att jag bytts in i den 2a spelminuten. Lembit var skadad, kunde knappt gå, men man ville att han skulle försöka spela. Det gick ju inte alls och efter en minut fick man ta ut honom . In kom jag och fick som avbytare spela yttermittfält. Med ett kanonskott från... Ja vad var det? 30-35 meter kanske satte jag mitt enda mål i seriesammanhang för IFK. Då journalisten efter matchen frågade mig om jag hade som avsikt att skjuta i krysset sade jag "Ja", för det hade jag ju! I praktiken kan man nog få testa cirka 100 gånger för att få en sådan träff igen. Men, det var kontrollerat, jag bara fick fullständig träff!
Den här bilden är från 1998, men alla killarna, Kaj, Jonas, Glen och Antti spelade även 1997 som mina lagkamrater
 
Det var mycket som hände 1997. Mitt i allt dök Pekka Lyyski upp på träningarna som "försvarsspelskonsult". Han körde några pass då han försökte introducera den nya metoden zonförsvar. Det var mycket förbryllade miner i laget minns jag och vi rörde oss på planen även under matcherna som om vi faktiskt hade varit kedjade i Capellos snören.
 
Laget i sig gick på räls. Man gjorde ingen hemlighet, speciellt inte efter att Antti hade anslutit, att man spelade med åländska spelare. Ok, Glen Wilkie var engelsman och Ronny Vikström österbottning, men visst var det hemmastadens pojkar som tog seger efter seger den hösten.
 
Lutheran som jag är ville jag inte låta folk veta hur frustrerad jag var. Det är många år sedan och jag om någon förstår hur tränare resonerar och fattar obekväma beslut. Dock vet jag inte ännu riktigt varför man kunde ta in en skadad spelare som på riktigt inte hade tränat på två veckor och inte kunde sparka med högerfoten på torsdagens träning och starta honom i ytterbacksposition före mig på lördag. Fanns det en idé om att spela åländskt, då kan jag köpa det i dag. Då var jag inte glad kan jag erkänna.
 
Jag fortsatte plikttroget säsongen ut. Tränade varje träning, samt lite på det som det sig bör. Jag gjorde allt jag kunde för laget i matcherna, men började se mig om efter någonstans där jag kunde få lite utrymme. Jag skrev en ansökningsannons som publicerades i Ålandstidningen på sportsidorna just före vår hemmamatch mot EIF. jag vet att folk blev sura och det har de all rätt i. Mycket vatten har runnit i Ålands hav sedan dess. De allra flesta av mina lagkamrater från den tiden ser jag då och då och vi hälsar så klart. Jag hoppas att vi alla är vänner. Henka ser jag ibland på dagis då han ser sina barnbarn uppträda. Han har även varit hemma hos oss och hämtat sitt barnbarn från ett barnkalas för min dotter. Allt är bra. Vi var unga, vi var arga och fotboll var det jag åtminstone andades. Det blev Jomala IK och en helt annan verklighet från och med 1998.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0