enligtvirta

Nåjo.

Stort antal läsare i går. Ämnet har alldeles tydligt engagerat trots att ingen stor "offentlig debatt" förs på varken Facebook eller här i själva bloggen. Jag får anta att de som inte säger något antingen håller med eller så inte, samt att många, tyvärr inte bryr sig.

 

Av dem som bryr sig har jag fått olika slags feedback. Endel betonar hur visionen jag presenterade inte uppfylls i verkligheten. Nej, det är det visioner är. Ett mål att uppfylla inom tid. Endel tycker att jag kör med skitsnack och själv inte står upp för de visioner jag presenterar. Några klagar på att inte känna till visionerna, vilket jag beklagar och faktiskt kan förstå, då inte intresset för dem varit så värst kioskvältande under åren som gått. Även en släng av misstänksamhet har funnits och funderingar över hur öppen man ska vara med denna typs information och funderingar. Här tar jag allt på mig själv och säger att jag tycker man ska vara så öppen det bara går gällande all information som är offentlig och som handlar om det man vill arbeta för. Ju fler som känner till det, desto fler som kan hjälpa... Desto fler som kan stjälpa också förstås, men jag tror ju inte på stjälpning, utan på olika sätt att flyta.

 

Sen är det en annan sak om jag är rätt person att driva detta. Det kan också vara bra att folk som orkar intressera sig funderar. Jag är inte tillsatt av Guds Nåde och vill man att jag byts ut, eller att det jag gör skrotas har man sin fulla rätt att tycka och även säga så. Jag är ett demokratins barn som även är berett att låta den tala. Förutom i mitt klassrum, eller under eventuella träningspass, ifall jag skulle hamna som tränare igen någon gång.

Eftersom det visat sig att väldigt få läst eller sett denna och dessutom tyckt så mycket kring den text jag menade väldigt väl med här tidigare kommer Vision 2020 i sin helhet här. OBS! Det är en vision som är skriven 2015 på basen av den tidigare visionen och utvecklingen som den sett ut då. Endel har varit oroliga, andra öppet kritiska till mitt sätt att inte sköta mitt jobb bra osv. Detta är heller ingen lätt läsning, men så finns den här då till allmänt påseende så man inte behöver undra... Läs eller låt bli, men så här försöker jag jobba så mycket jag bara kan med alla de praktiska hinder verkligheten förser mig med. Allt gott till alla!

 

 

Säsongen 2020 är Åland United en förening vars representationslag befinner sig i den finländska Damligan och varje år allvarligt aspirerar på medaljplaceringar. Utöver detta strävar man också till att uppnå framgångar i Finska Cupen, samt övliga nationella tävlingar som kan komma att arrangeras. Därmed upprätthåller man en beredskap även för internationell fotboll som kan följa på eventuella titlar (UEFA Women´s Champions League och/eller andra tävlingar som UEFA kan tänkas arrangera). Dessa tillställningar kan föreningen sedan utnyttja såsom utbildningstillfällen för åländska tränare och yngre spelare i och med den praktiska närvaron av internationell elitfotboll som annars är väldigt avlägsen och diffus för såväl ledare, spelare som allmänheten.

 

Föreningens syfte är att bedriva elitverksamhet för damfotboll samt i samarbete med övriga fotbollsföreningar på Åland bedriva och utveckla flick- och damfotbollen på Åland. Åland United finns till för att erbjuda elitfotboll för damer på Åland. Klubben har som mål att dels erbjuda målsättningar för åländska ungdomar som vill satsa helhjärtat på fotboll, dels att tjäna som en utvecklingsplattform för spelare som har som mål att utvecklas mot den internationella toppen. Åland United och hela den åländska damfotbollen strävar även att vara ett attraktivt val för fotbollsspelare som rotar sig i det åländska samhället för att stanna!

 

 

1.      Föreningens Sportgrupp

-          Sportgruppen består av 3-4 medlemmar och arbetar med mandat av klubbens styrelse.

-          Ordförande är föreningens Sportchef som är hel- eller deltidsanställd av styrelsen.

(Sportchefen är rapporteringsskyldig inför föreningens styrelse och högst ansvarig för alla sportgruppens ansvarsområden och kan även arbeta med andra områden inom föreningen, såsom sponsorförsäljning, kontakter med FBF organ/Ligaförening etc enligt styrelsens mandat. Sportchefen kan även bistå övriga klubb-/lagfunktionärer där det anses behövas. Sportchefen är en anställd tjänsteman som har i uppgift att hålla föreningen igång samt att utveckla den mot Vision 2020 och övriga mål.)

-          Föreningens huvudtränare samt övriga ledare och representanter för IFK Dam och ungdomslagen får kontinuerlig rapportering och anlitas regelbundet för konsultation av sportgruppen.

Sportgruppen ansvarar för:

 

1. Spelarrekrytering och kontraktsförhandlingar (rekryteringen i nära samarbete med tränarstaben och kontrakten slutförs alltid av klubbens styrelse, eller speciellt utsedd representant för denna).

2. Koordinering och samplanering av verksamheten för och mellan A-lag, IFK Dam samt bredd- och flicklag.

3. Rekrytering och utbildning av tränare och ledare för A-lag, IFK Dam och ungdomslag.

- A-lagets ledare anställs av styrelsen, på rekommendation av Sportgruppen.

- IFK Dams, samt bredd- och flicklagens ledare/tränare anställs av moderföreningarna, men Sportgruppen kan bistå med rekommendationer och önskemål.

4. Praktisk assistans för anställd personal i punkt 3 enligt budget som fastställs av styrelsen på basen av förslag från Sportgruppen.

 

2.      A- laget (Åland United)

 

2.1 Ansvarig tränare

- Heltidsanställd med minst 2 års kontrakt.

- Ansvarar tillsammans med Sportgruppen för konkret 1 års och 2 års planering i enlighet med föreningens linje.

- Konsulteras av Sportgruppen gällande spelar- och ledarrekrytering, samt har ett vägande ord i förverkligandet av denna.

- Ansvarar för A-lagets träning och matchning (den senare i enlighet med Sportgruppens och föreningens linje).

- I träningsansvaret ingår praktiskt samarbete gällande enskilda spelares individuella utveckling och personliga målsättningar. I praktiken samarbete med föreningens egna assisterande- målvakts- IFK Dam-, fysiktränare m.m. samt landslags- region- och distriktstränare.

- Ansvarar för sportsliga resultat i samklang med föreningens linje och målsättning.

 

2.2 Assisterande tränare

- 1-2 st

- Anställda av föreningen, gärna minst 2 års kontrakt (hel- eller deltid).

- Ansvarsområden överenskommes med Sportgruppen samt Ansvarig tränare och kan därmed anpassas individuellt efter kunnande, praktiska möjligheter (arbetsförhållande etc) och behov. Dessa framgår i anställningsavtalet.

 

2.3 Målvaktstränare

- Samma som för Assisterande tränare.

- Målvaktstränaren kan även ha funktion som assisterande tränare.

 

2.4 Fysisk tränare

- Anställd av föreningen.

- Ansvarar för spelarnas fysiska träning i samråd med ansvarig tränare eller person delegerad av denna.

- Ansvarar för rehabträning för skadade spelare.

 

2.5 Fysio-massör

- Anställd av föreningen.

- Ansvarar för praktisk fysioterapi såsom massage, tejpning m.m. vid träning och matcher.

- Kan med fördel vara samma person som 2.4 (alt 2.2 eller 2.3).

 

2.6 Lagledare

- Anställd av föreningen.

- Handhar praktiska arrangemang kring laget och personalen. (t.ex. planbokningar, reseledare på bortamatcher, lagledaruppgifter vid matcher osv).

- Samarbetar med Sportgruppen kring praktiska arrangemang (Sportchefen bistår och handhar lagledaruppgifter i enlighet med intern överenskommelse).

 

2.7 Materialförvaltare

- Har hand om inköp och skötsel av material, såsom kläder, bollar, koner, västar osv.

- Samarbetar med lagledare och sportchef kring praktiska göromål.

- Kan med fördel vara samma person som 2.6.

 

2.8 Spelartruppen

- Kontrakterad spelartrupp på ca 18 spelare-

- Ca 6-10 ålänningar, dvs spelare fostrade i åländska föreningar, av vilka 4-6 är unga spelare direkt ur utvecklingsstegen och 2-4 är s.k. ”återflyttare”.

- Truppen består av ca 8-12 spelare som värvats utifrån Åland.

- Varje kontrakterad spelare garanteras sjukvård och fysiobehandling enligt föreningens samarbetskontrakt.

 

2.8.1 Egna produkter

- Spelare som gått in i A-lagstruppen genom den åländska dam- och flickfotbollens utvecklingsstege. Målet är att varje år kontraktera åtminstone en spelare ur IFK Dam.

- Varje spelare garanteras vid behov ett boende (klubben upprättar samarbete med företag eller offentliga sektorn i utbyte mot t.ex. reklam eller tjänster) samt praktisk hjälp enligt behov av klubbens servicegrupp.

- Varje spelare garanteras sysselsättning vid sidan av fotbollen om hon så önskar (samarbete med lokala läroinrättningar för underlättande av externa och interna studier samt samarbete med företag eller offentliga sektorn i utbyte mot reklam eller tjänster för erbjudandet av arbetsplatser till flexibla tider enligt fotbollsspelares behov).

 

2.8.2 Återflyttare

- Spelare som tidigare spelat för Åland United som väljer att fortsätta sin karriär på Åland.

- Varje spelare garanteras ett boende (klubben upprättar samarbete med företag eller offentliga sektorn i utbyte mot t.ex. reklam eller tjänster) samt praktisk hjälp enligt behov av klubbens servicegrupp.

- Varje spelare garanteras sysselsättning vid sidan av fotbollen om hon så önskar (samarbete med lokala läroinrättningar för underlättande av externa och interna studier samt samarbete med företag eller offentliga sektorn i utbyte mot reklam eller tjänster för erbjudandet av arbetsplatser till flexibla tider enligt fotbollsspelares behov).

- Klubben är öppen för att hjälpa spelaren att etablera sig permanent på Åland och erbjuder hela fotbollsstegen samt eventuella ledaruppgifter efter spelarkarriärens slut som ett alternativ.

 

2.8.3 Spelare utifrån

- Klubben värvar spelare på samma nivå som den nationella eliten i Finland. I samråd mellan Sportgruppen och huvudtränarens 1- 2 års plan byggs laget upp med hjälp av 1+1 eller 2 års kontrakt (gärna längre om det går), så att inte mer än 2-3 värvningar per säsong behöver göras. Vartannat/vart tredje kontrakt på värvad spelare förnyas. Målet är att möjligast stor del av värvningarna stannar varaktigt på Åland och etablerar sig i det åländska samhället och blir betraktade som ”återflyttare”.

- Huvudsakligt upptagningsområde är Finland (Ligan och/eller landslagsaktuella spelare i olika åldrar) samt Sverige (samarbete med Allsvenska klubbar samt Elitettan/Division 1). Även passande spelare (enligt föreningens linje) från andra delar av världen förekommer.

- Varje spelare garanteras ett boende (klubben upprättar samarbete med företag eller offentliga sektorn i utbyte mot t.ex. reklam eller tjänster) samt praktisk hjälp enligt behov av klubbens servicegrupp.

- Varje spelare garanteras sysselsättning vid sidan av fotbollen om hon så önskar (samarbete med lokala läroinrättningar för underlättande av externa och interna studier samt samarbete med företag eller offentliga sektorn i utbyte mot reklam eller tjänster för erbjudandet av arbetsplatser till flexibla tider enligt fotbollsspelares behov).

- Varje spelare garanteras förmånliga resor till och från hemorten under kontraktstiden.

 

3.      U-LAGET (IFK Mariehamn Dam)

 

- Laget har en spelartrupp på ca 20 spelare och spelar seriespel i  Finland Div 1- 2, samt deltar i Finska Cupen.

- Träning och matchning för laget följer Åland Uniteds utvecklingsplan och strävar till att utveckla spelare mot A-laget, men också till att utveckla åländsk damfotboll som sådant till gagn för ÅFF (Öspel osv). Speciellt talangfulla och intresserade spelare plockas in i ÅUs ”Utvecklingsgrupp” och får ett personligt träningsupplägg enligt Åland Uniteds utvecklingsplan. Detta sker i samråd mellan Sportgruppen, A-lagets huvudtränare och IFK Dams huvudtränare, eller av dem delegerade personer.

- IFK Dam samarbetar på alla sätt det är möjligt med Åland Uniteds A-lag. Farmavtal och Samarbetsavtal för unga spelare uppgörs årligen enligt FBFs föreskrifter och samarbetet koordineras av Sportgruppen i samråd med A-lagets tränare och IFK Dams tränare eller av dem delegerade personer.

 

3.1 Tränare

- IFK Dams tränare anställs av IFK Mariehamn men följer i träning och matchning principerna om utveckling av spelare i samråd med ÅUs Sportgrupps linje

- IFK Dams tränare kan ingå i ÅUs tränarstab såsom en av de assisterande tränarna om det praktiskt är möjligt.

 

3.2 Ledare

- IFK Dams övriga personal (assisterande tränare, målvaktstränare, fystränare, lagledare, materialförvaltare etc.) engageras av ”moderföreningens” personal (IFK Mariehamn).

- Åland Uniteds sportgrupp bistår med praktisk hjälp och koordinering i de fall det anses behövas.

 

3.3 Spelare

- IFK Dam består av dels unga talanger som utbildas i ÅUs Utvecklingsgrupp. Dels består truppen av spelare som nått sin egen personliga topp i och med spel och träning på denna nivå, samt unga spelare som skolas in från flicklagen och breddlaget. Ytterligare kan spelare ur ÅU kategorin ”Återflyttare” förlänga sina spelarkarriärer i IFK Dam.

 

4. Bredd- och flicklag

- Bredd- och flicklagsverksamheten går under de lokala moderklubbarna som alla hör till Åland United.

- ÅUs Sportgrupp understöder medlemsföreningarna att grunda och driva flicklag i olika åldrar.

- Beroende på spelarmängder och åldersstruktur upprätthålls minst ett Breddlag för damer.

- Principen för Breddlaget är att dels vara ett hobbyalternativ för spelare över flicklagsålder, men verksamheten skall även bedrivas så att unga ivriga spelare skall kunna utvecklas mot IFK Dam och A-laget, enligt ÅUs utbildningsplan.

- Flicklagen bedrivs enligt moderklubbarnas principer, men enligt ÅUs utvecklingsplan så att de ivrigaste spelarna smidigt kan föras uppåt mot Bredd-, IFK Dam och A-lag under ÅUs Sportgrupps beskydd.

 

 4.1 Flickansvarig

- Åland Uniteds styrelse har anställt en flickansvarig (Hel- eller deltid)  som arbetar i samråd med FBFs, ÅFFs och medlemsföreningarnas utvecklingsprojekt för att samordna flickfotbollen på Åland.

- Åland Uniteds Flickansvariga fungerar i mån av möjlighet som FBFs Tutor för gräsrotsverksamheten, samt ÅFFs regiontränare för flickor över hela Åland.

- Alla flick- och breddlag, samt kombinationer av dessa kan fritt använda sig av namnet Åland United, samt konsultera Flickansvariga för praktisk assistans. Åland United upprätthåller en budget för flickverksamhet som dels täcker kostnader för tränare i flicklag som använder sig av namnet Åland United, dels löne- och ersättningskostnader för Flickansvariga och de projekt och den verksamhet han/hon driver.

- Flickansvariga rapporterar till Sportgruppen och kan med fördel ingå i den samma.

-Flickansvariga ansvarar för att varje flicka har ett lag att spela i som motsvarar hennes motivation och färdighet. Flickansvariga verkar också för att varje flicka utvecklas mot Åland Uniteds A-lag i den takt flickans motivation och färdighet medger, enligt Åland Uniteds, ägarföreningarnas, ÅFFs och FBFs linjer.

-Flickansvariga, i samråd med Sportgruppen uppdaterar Åland Uniteds spelarutvecklingslinje att motsvara och överskugga medlemsföreningarnas motsvarande, så en gemensam ÅU-linje gäller över hela den åländska flick- och damfotbollen.

Tidigt i morse kunde jag konstatera att Edit inte ville stiga upp och duscha som hon kaxigt hade meddelat kvällen innan. Jag kunde även se att min i övrigt rådige son hade valt att köra med full belysning i hall och kök hela natten... Nå, dessa stängdes och jag tassade ut utan att väcka någon. Jag hade nämligen ett väldans tidigt möte här i mitt klassrum. Mötets tema var inget mindre än helhetsbilden för åländsk dam- och flickfotboll. Med andra ord, vad är Åland United och vad ska vi vara?

 

Eftersom jag har levt med, i och för Åland United under de senaste 9 åren och även före det levt för, i och med åländsk flick-och damfotboll inom IFK Mariehamn, Ålands Fotbollförbund och även inom FBFs landslags och regionverksamhet känner jag mig faktiskt väldigt kapabel att ta mig an denna fråga. Fellis hade en tid då han säkert var guru nummer 1 men jag hoppas att han förlåter mig om jag säger att jag är lite lite mer inne i det som gäller just nu, fast man på allt kan märka att Fellis håller sig ajour då han skriver något. All respekt till honom för det han gjort, men nu vill jag gå in på nutid och framtid. Vill Fellis är han välkommen med att höra till denna så fort han vill. Bara så jag kan få det sagt och tydliggjort.

 

2010 skrev jag, här på samma stol där jag nu sitter, i mitt klassrum en text som hette "Vision 2015". Detta efter ett möte med Ordförande Kjell Manselin just i detta klassrum en lika tidig morgon som dagens möte var. Texten mottogs och godkändes som ett styrdokument för Åland United och enligt den visionen har jag varit med och jobbat i olika roller och med olika kolleger sedan dess. Sommaren 2015 uppdaterades visionen och skrevs om, av mig och då på min hemmadator till nuvarande "Vision 2020".

 

Enligt visionerna finns Åland United för att varje åländsk flicka ska ha möjlighet att spela fotboll på högsta nationella nivå och kunna utvecklas upp på landslagsnivå utan att flytta från Åland. För att stöda upp detta ska Åland United  upprätthålla ett tillräckligt bra A-lag så att medaljplaceringar alltid är realistiska inför varje säsong. Ibland kan det bli guld, ibland kan vi bli åttonde, det är fotboll, men ambitionen ska alltid finnas att spela elitfotboll.

 

Visionerna gör även klart att Åland United, som ägs av åtta fotbollsföreningar på Åland ska stöda dessa ägarföreningar på sådana sätt som dessa anser behövliga och vi ska också ha beredskap att själv upprätthålla lag ifall ägarföreningarna inte får till dessa i någon/några åldersklasser.

Inte det minsta förvånande blev det igen fråga om att manliga politiker förstör för kvinnliga arbetare. Det skreks högt och trots att ingen som helst man nämndes i en enda tidningsartikel, utan både chefen och ordföranden, som var arga på varandra var kvinnor var det fullt med kvinnor som skrek att män tar deras pengar typ. Jag vet att medelsnittsinkomsten för män överlag är högre än medelsnittsinkomsten för kvinnor. Det varken vill, kan eller ska jag säga emot. Jag tycker också att det är fel. Däremot kan jag inte köpa förenklingen om att just män alltid har bättre ekonomiska villkor än kvinnor bara för att de är män. Vissa yrken inbringar högre löneinkomster, andra mindre. Ofta kan även jag tycka att vissa är överbetalda, medan andra är underbetalda. För att råda bot på detta hade man till exempel i Lemland valt att göra en arbetsvärdering. Resultatet blev att de yrkesgrupper som man populistiskt brukar kalla "kvinnoyrken" hamnade på låga löner. Sen gjorde ju Lemland en harakirilösning och sänkte lönen för några av dessa och det är ju pissigt i sig. Av någon orsak blev det väldigt få (bara jag som jag märkt) som fokuserade på själva arbetsvärderingen och hur den månne var gjord. Det blev fullt skrik om hur männen FORTFARANDE 2017 motarbetar jämställdheten så till denna grad... Är det jag som är enfaldig, eller alla andra som är det?

 

Likadan total ignorans visas det på en åländsk diskussionssida då en stackars person med helt seriösa avsikter publicerade en artikel som behandlar Ålands speciella inställning till militära hot, med anledningen av att Finland har stoppat det ryska skolskeppet som hade tänkt göra i land i Mariehamn under den ryska militärövningen i Östersjön. Problemet var inte artikeln, eller ämnet, utan att artikeln var PÅ FINSKA. Maken till intolerans mot ålänningarnas särart ansågs det vara att nedlåta sig till att publicera en text på detta språk. Det ansågs provocerande och kränkande... Vad som stod i artikeln diskuterades dock knappt... Igen, är det bara jag som tycker att sådant beteende är otrevligt och dessutom rent ut sagt väldigt trångsynt?

 

I det samma som dessa tankar knackas ner händer det saker omkring mig. Rufus, som huserar hos oss tisdagar och torsdagar, åtminstone säger han att han kommer att göra det, har efter utförda studier begett sig för att byta tankar med sina vänner. Fru Kickan, som ligger i sängen kommunicerar med facebook och informerar att hon har köpt en cykel åt just Rufus för några tior, så han ska slippa gå... Jag hade tänkt avbryta skrivandet för att plocka med Rufus och hämta cykeln nu på direkten, men med hjälp av internet och mobiltelefoner visade det sig att den är på en plats ganska nära där Rufus själv befinner sig och precis just nu torde han vara på väg dit, gående för att köpa sig Wheels att trampa hit hem med ännu i kväll. Edit undrar om det finns spindlar i taket och jag säger nej...

 

På jobbet (skolan alltså) undrade man i dag vid matbordet om jag var bitter, då jag utljöt mig över alla kuratorer och psykologer och sköterskor med mera som alltid kommer för att ta elever ur klassen med frågan "Gör ni nåt viktigt på lektionen i dag?" Vadå "nåt viktigt?" Nej så klart inte. Våra scheman är till för att alla ska veta varifrån elever kan hämtas vid alla tillfällen ser ni. Och inte var jag bitter, bara lite lekfullt allvarlig, så där som det är roligt att vara då folk tror att man inte skojar... Att även nämna ordförande Dannes puckade uttalande för några år sedan om att man inte behöver skolböcker mera då alla ju har smartphones gjorde väl inte heller att min popularitet bland folk ur förbundskansliet som befolkade bordet ökade... I övrigt togs skolfoton och 8A ville ha med Hjärtrud på bilden.

Jag tänker inte kasta mig huvudstupa in i detta i dag. Dock fick min strävan att vara neutral betraktare en liten boost då jag läste om att Lemlands kommun har genomfört en arbetsvärdering. Ni vet en sådan där som man krävde i samband med TEHY strejken för några år sedan och som lär ska vara på gång och som ska bevisa att "kvinnoyrken" är underbetalda. Lemlands kommun gjorde alltså en utvärdering och på basen av den sänks nu lönerna för något som i tidningen beskrivs som "kvinnoyrken". Skit utvärdering, eller fel resultat? Jag går inte närmare in på detta i dag, men deltar gärna i diskussion om någon har nåt bra att säga...

 

I går kväll försökte jag bedriva gruppchatt med Emilia från Umeå och Linda från San Diego... Först stängdes hela internet av och jag fick sparka igång det från garaget. Sen kom Linda i bild, från en bil där hon inte hörde något, medan Emilia försökte guida mig med sin kamera genom deras lägenhet. Blev en trevlig och rätt "vanlig" stund i all kaos. Sen kom Rufus också och liksom skulle packa sina grejer, som han inte hade... Nå, tisdagar och torsdagar sade han att han kommer att dyka upp hos oss denna höst. Riktigt bra. Då kan man få lära sig mer om honom och den undre världen på Åland, som han känner väl, verkar det som...

 

Fru Kickan skulle hämta Edit i dag och ta henne på volleybollträning sa hon... Alltid nåt nytt. Jag försöker fäkta av mig agenter, helbrägdagörare och virusbärare på samma gång som Lois kanske ska hämta bollar ur min bil från skolparkeringen. Laget mitt kom just hem nämligen. De har åkt och åkt och åkt. Snart är det helg igen och då åker vi och åker vi samt åker vi....

Matchdag så fysiskt långt ifrån matchen. Kjelle håller mig ajour med när de är på tåget, på hotellet där dagen bedrivs och sådär. Känns som att jag vet vad som ungefär händer hela tiden då jag även har blivit underrättad om Maijus dagsplanering.

 

I går åt vi en riktig middag då fyra ur min familj faktiskt satt vid bordet, åt och pratade med varandra. Jösses va småborgerligt och riktigt det kändes. Mera sånt!

 

Min son drog sedan iväg på PR uppdrag som sedan tydligen blev förlängda eftersom han då jag redan hade somnat meddelade om övertid. Han väntas enligt den senaste bulletinen, för 10 minuter sedan, hem inom en par timmar. Stackarn som hamnar att jobba så hårt i så unga år...

 

För  min del gällde, då jag nu var på Åland, att delta i Steves och Johannas 6 års bröllopsfest som jag till min stora glädje inbjudits till. Mitt i tävlingar i golf, frisbee och baseball diskuterades det om vilken av Steves vänner man anspelar på då "My mate who you sacked" kom på tal... Å andra sidan hade allt utom just dessa knivar som sedan vrids om på ett vänskapligt sätt varit väldigt ologiskt. Jag passade dessutom på att urinera offentligt. Då jag kom upp från källartoaletten som jag hade besökt fick jag varierande reaktioner. Mest imponerad var ett barn som jag tror heter Algot, som pekade finger och skrek "Jag såg dig när du kissade". En annan gäst tyckte att jag nästa gång jag går på toaletten kanske kunde stå rakt, med fronten framåt och bakdelen liksom mot fönstret som allt hade utspelats i, med belysning och allt, eftersom det ju var mörkt ute... "Snälla, stå inte snett då du kissar framför ett fönster" tyckte hon. I det samma lärde jag mig var fönstren hos Familjen Beeks sitter... Sen tyckte Erik Hemming att jag har en stor och fin rumpa... Det är så sällan det sägs ut, så det är lika bra att jag nämner det här då. Kan ta länge till nästa gång.

 

Hemma från festen, som jag avlägsnade mig från redan före midnatt, såg jag åttonde avsnittet av "The Young Pope" och lade mig sen på soffan för att vara där då min son återkommer från sina PR uppdrag. Där vaknade jag klockan 4 och läste meddelandena om övertid. Han tog väl min tystnad som medgivanden. Det hade jag också gjort tror jag, så inget klander över det... Edit sov i min säng med Fru Kickan, så jag grävde mig in bland kramisar, kuddar och fidget spinners i sängen under Edits säng, sov där, ibland avbruten av sms och drömmar om telefonsamtal gällande fotbollsmatchen i Uleåborg...

 

Då jag vaknade fixade jag frukost åt Edit och Fru Kickan, jo mig själv med. Nu meddelar Opa från Uleåborg att han först inte får tag på killen som kanske ska strama och nu då han fått tag på honom vet han inte om det kommer att lyckas... Oavsett har jag inte fått nån länkadress, så vi kanske inte kommer att få veta i alla fall. Jag förbereder mig för två timmar med live uppdatering på nätet och Kjelles sms...

Dit for dom.... Laget for med Vikingline och jag stod och tittade på. Jo, jag var i hamnen och såg att de kom iväg. Det gjorde det lite lättare för mig och mitt sinne. För laget i sig tror jag inte att det påverkade något negativt i alla fall så vi behöver inte säga win win, utan kanske mera en no lose situation.

 

I morse var jag med på träningarna också och fick faktiskt lägga ut koner. Nästan som då jag var tränare kändes det. Jag gör allt för att känna mig delaktig. Jag är van vid att barnen inte är här och har strategier för att känna att jag är med dem fast de inte vet det, eller troligen ens bryr sig. Det samma gäller nu med laget. Det finns hopp om att kunna se matchen i morgon förresten. Jag ringde till Opa i Uleåborg. Han sade att de har en kille som försöker streama om det inte regnar. Adressen till streamen visste dock inte Opa, då han ju var i färd med att hämta de där jäva korvarna och nånslags sponsorpriser, som han sade. Han lovade mig dock en länk som skulle skickas så jag kan presentera en som en adress där man antingen ser matchen eller så ej... Fair enough.

 

Då jag ringde Opa svarade han utan att presentera sig med "Terve" och då samtalet avslutades sa han "Pärjäile"... Det är ett skönt litet broder/systerskap vi har inom sportchefs/lagledarkåren här i Damernas Liga. Jag talar med just den här mannen 3-4 gånger per år, men jag visste precis vad han menade med de där jävla korvarna och hur han troligen håller på och springer sig kollig dagen före hemmamatch. Ännu en glömd och mer eller, som de nog är, mindre förtryckt subgrupp i samhället...

Då fredagen kommit i läge att den sjätte och sista lektionen avslutats och jag konstaterar att 8A är lite som centerforwarden Nisse, ni minns från Lindeman sketcherna och mina kolleger dragit iväg till fortbildning på Silverskär tog jag i lite kontorsarbete, då Gurkan lovat hålla det hon lovat hålla, alltså att hämta även Edit varje fredag. När sedan Rufus meddelat mig att han "äter ute och kommer till natten" fann jag att det inte ens behövs köpas ny mat i dag. Många saker hänger inom och utom min annars rätt tilltagna kropp dock...

Dagen började med att telefonen ljöd och jag märkte mig ligga i Rufus säng. Fru Kickan och Edit hade ockuperat mitt ordinarie sovutrymme, men sovit hade jag någon timme i alla fall. Jag fick upp Edit och påklädda tog vi oss medelst bil till Strandnäs skola där Edit blev kvar. Jag körde ut hit till KHS och satte mig i klassrummet för att reda ut skol- och fotbollskorrespondens. Då ringde telefonen och mannen som pratade var väldigt artig och trevlig. han meddelade dock att Edit just hade meddelat honom att hennes gymnastikkasse nog hade blivit kvar i min bil. Nå, inte var det värre än att jag fick riskera att bli av med min parkeringsruta på vår hopplöst överbelastade parkering utanför skolan. Denna morgon hade jag till och med halkat ner på prioriterad ruta 3... En av de sämsta placeringarna jag haft de senaste 10 åren, typ... Min hälsning till Edit via den artige mannen var att väskan kommer att hänga på hennes knagg före klockan 9 och att hon är en riktigt DIMMA! Han lovade framföra bägge... Kan man tänka sig. Parkeringsrutan fanns kvar då jag återvände och jag hann dessutom i tid till min egen första lektion... En god början trots allt.

Den här kvällen har jag faktiskt inte sett på herrarnas Champions League alls. Ända sedan jag kom hem från matchen har jag suttit i köket och dels ätit karelska piroger och ägg, dels talat i telefon och skrivit meddelanden angående kvällens händelser och de kommande händelserna i Uleåborg på söndag. Som jag sade till Maiju i dag före matchen började och jag sprang omkring och bar på äppelsaft och bollkassar: "Fundera noga innan du börjar med sådant här. Håll dig kvar som tränare!" Maijus svar var faktiskt bättre än min klischéaktiga fras. Hon sade, "Inte vet nu jag om det här är så vettigt det heller. Spelare skulle man vara." Och jo, hon har rätt! Spelare skulle man vara. Även nypensionerade tränargurun Timo Lounio sade till mig midsommarafton 1994. "Spela så länge du bara kan. Det är det roliga i den här branschen. Träna, det hinner du så många fucking (han sade faktiskt så mitt i all finskan) år." Och han har rätt. Maiju, som har den likheten med mig att vi båda spelat för Timo och Timo själv har så klart rätt! Att spela är roligt. Att träna är intressant och det jag gör numera, det är bara så nödvändigt liksom!

 

Det är även svårt att beskriva för någon som inte är inne i fotbollen hur matcher, som den i dag och alla andra förstås, påverkar och antingen göder eller så äter upp en inifrån. Vi hade stundtals helt hyfsade anfall i första halvlek. Gamla goda tidens inlägg slog vi in en par gånger och det verkade nästan farligt. I halvtid tyckte jag att coacherna sade helt rätt saker. Sen vet jag inte vad Jukka sagt i JyPKs omklädningsrum förstås, men de kom ut och var precis så buffliga och obekväma som bara de kan vara. Katastroftänkandet kom upp till ytan igen och både 1-1 och 1-2 blev det ju, så som hela DNAt för säsongen föreskriver.

 

I dag blev jag på riktigt irriterad på domaren, något jag faktiskt helt sant sällan blir. Jag skyller inte förlusten, eller ens Lisas utvisning på domar-Ville. Den första varningen var i och för sig en som man aldrig i hela världen hade gett i Skottland och därför blev Lisa lite fast i en kulturchock. Den andra varningen däremot var ju solklar och då blev det rött kort... Inget snack om den saken. Det jag irriterade mig på var Villes till synes totala brist på linje och spelöga. Det är väl klart att det uppstår skador och farliga efterslängar om man låter spelet gå så långt. Sedan då han visslade frisparkar då det äntligen tacklades ute på planen, något vi inte är bortskämda med i Damernas Liga. Då det gick för långt sade jag till högljutt. Det i sin tur fick assisterande domaren att helt i onödan fokusera sin energi på att tysta mig. Jag hade nog tystnat ändå, eftersom jag kan fotboll till en viss grad och dessutom har en stor respekt för spelet och dess aktörer. Igen en gång stod där en kille som knappt rakar sig och sade till mig att vara tyst, fast han själv just sett ett riktigt limbodomslut framför sina ögon. Då jag påtalade att han säkert själv spelat fotboll och därför måste veta hur fruktansvärt feldömd situationen i fråga var, fortsatte pojken bara att slå ifrån sig. Herreminje. Jag förstår att man kan göra fel och i så fall måste ju de som blir offer få säga till, för att sedan lugna sig och allt fortsätter. För dessa domaryngel verkade det vara viktigare att få göra precis som de vill utan någon logik utan att någon alls opponerar sig, än att spela det samspel mellan spelare, domare och tränare/funktionär som så kännetecknar dem som kan jobbet på riktigt. Kom till högstadiet och testa några år så kan du ha en chans att bli en helt okej domare, tror jag...

 

I morse for hon, min nästäldsta. En sömnig Edit hade jag med mig och hann sedan få henne att borsta håret eftersom det tydligen var skolfotografering och även utrusta mig med en par rosa snoddar så jag skulle kunna lägga håret i knoka för att dansen ju även skulle börja i dag. Det kändes bra att vinka av paret, sentimentalt med bra. Till Joel sade jag bara att "Ha inte mig att komma dit!" Roligt att nån gång få vara en gammaldags Far. Joel är en tacksam mottagare för sådant.

 

I skolan fick jag sen vara med om en par citat. Eller uttalanden som jag bara måste citera. En 13 årig dam valde att inleda sina studier i mitt klassrum med att säga "Alltså du är ju lärare. Men man kan ha flere Gudar." Detta kan användas för eller mot henne under de tre åren hon studerar för mig. Underbart uttryck.

 

På tal om Gudar sade Magister Sviberg, då jag informerade honom om att Napoli spelar i kvällens Champions League kvalmatch på Yle "Jaha. Så Maradona är med då..." Tänk om folk visste hur fyndiga de är och hur mycket dessa uttalanden gör för min hälsa och mitt välbefinnande.

Det här går helt mot min natur och allt jag vanligtvis vill stå för. Jag är född i Finland  och har vuxit upp i Storhelsingfors och dess absoluta närhet. Jag om någon begriper att de fördomar som på olika håll i landet, inte minst här på Åland finns om huvudstadsbor oftast är just fördomar och att de allra flesta människorna där, precis som här är ödmjuka, liberalt sinnade människor med allmänintresse och förmåga att tänka i stort och smått. Det där gnällandet på finnar och HJK och allt möjligt som kan bubbla upp ibland tar jag oftast med en nypa salt, eller så försöker jag sakligt visa hur idiotiskt det är att ta till de enkla anklagelser man ibland kommer med. Nu vill jag dock avvika härifrån och, medveten om att de flesta, både spelare och ledare i huvudstadsklubbarna, vi kan ta Esbo och Vanda med och prata om HJK, Honka och PK-35 nog är vettiga och förstår saker, tänker jag säga till om lite påståenden och grejer som har förts till min kännedom. Ingen som inte står bakom åsikterna behöver ta åt sig, men om du står för dem, ta en liten smula luft och get real!

Eftersom det finns tonvis av folk som varit med om det samma är det ingen idé att jag säger att ingen kan förstå. Det är klart att många gör det. Ändå är ju jag här med mina känslor helt själv. Min andra dotter har lämnat mitt hem. Hon är nog kvar på Åland ännu fram till tisdag och jag är ju van vid att hon inte är här, men i natt sov hon sin sista natt i sitt rum i mitt hus. Effektivt och blixtsnabbt som bara Fru Kickan med gravidhormoner är sattes grejer i lådor och sängar, TV, mattor och allt möjligt packades ihop. Mycket ska med upp till Umeå, men andra saker antingen sparas eller, med både Lindas och Emilias medgivande, ges bort eller säljas. Jag skulle nog vilja ha kvar något av det som varit och visst har jag ju det. Det finns saker, fotografier, minnen och allt möjligt. Fru Kickan ser inte vad det är jag vill ha och jag kan inte riktigt beskriva det. Jag vill ha något som är som mitt väldigt omtalade skrivbord här i vardagsrummet. Ogenomgånget och fullt med nya saker som ligger ovanpå alla de gamla som inte har städats bort, utan ligger där precis som de lämnades. På frågan om jag behövt grejerna under de senaste månaderna blir svaret nej. Däremot vet jag precis var de är då jag flyttar omkring annat bråte och det är precis det som är meningen med allt. Att ha saker som man inte behöver, men bara vill att ska finnas. Linda finns i San Diego och Emilia från och med tisdag i Umeå. Snart blir flickornas rum Blobbens rum och ingenting kommer att vara som det någon gång var. Här kommer det fina, som jag inte minst genom min profession omfattar. Ingenting blir någonsin som det varit förut. INGENTING. Så ska det vara och så går livet och världen framåt. Ibland bara önskar jag att Fru Kickan kunde låta en gammal sentimental farbror som jag numera börjar vara få lite tid att andas in förändringens ångor... På tisdag åker alltså de unga tu. Tidig väckning igen en gång och sedan till skolan och matchförberedande träning. Tjohej.

Och så hände det igen. Nu ska ni inte förstå mig fel. Jag tycker det är hemskt det som hände i Åbo i går. Mina tankar går till de avlidnas anhöriga, till alla de skadade och i allmänhet till alltihop och alla. Nu säger de att det kan vara terrorismkopplingar till hela grejen och direkt kommer hela internets samlade Koranexperter till liv igen.

 

I dag har jag fått lära mig bland annat att Allahu Akbar betyder "Döda de otrogna" på gammal arabiska... Den måste vara så gammal att ingen har skrivit något om det, för åtminstone jag har inte hittat en enda källa på detta. Om någon av er har nåt, var snälla och skicka så jag blir upplyst. Vi har också lärt oss att alla muslimer anser att ljusa kvinnor är den lägsta formen av människor och att Islam som sådan är en terroristideologi. Sen pratas det om åsikter då det gäller vad muslimer står för och inte. Vart försvann fakta?!

 

Förutom offren och deras närmaste tycker jag faktiskt mest synd om människor med icke inhemskt utseende (typ människor som inte har grisfärgad hy etc). Sådant här slår ju mot just dem. Detta vet ju nog också de krafter som inspirerar de här dåraktiga ungdomarna som det på senaste tiden varit som kört bil på trottoarer och huggit kniv i folk på torg. De vill skapa en rasism även där det inte finns någon. De vill att vi ska bli sådana som de här snabbtänkta på nätet i dag är, som gör sina övertygelser till fakta och sedan rättfärdigar dem genom att grovgeneralisera.

Vilken jävla fredag! Först kom budet om att Pertti Alaja dött i morse. Inte vet jag om jag kan säga mig ha känt honom, fast han nog visste vem jag var och vi har pratat vid olika tillfällen. Inte vet jag heller om allt han gjorde var extremt bra, fast han var min barndoms landslagsmålvakt, eller en av dem, och senare en stor personlighet inom finländsk fotboll. Allt som allt var Pertti i alla fall en stor person och personlighet. Hans hjärta pumpade fotboll och passion av det goda slaget. Sedan i morse pumpar det inte mera och ingen av oss får veta vad han hade velat säga om strategin om att "skrota allt dåligt och bygga om hela fotbollen" som han hade funderat på under sina sista år. Cancern vann och Finland är en internationellt erkänd person mindre.

I dag stod mitt i allt Rektor Granberg vid min sida i klassrummet. Det var mellan en par lektioner och jag höll, likt alltid, på att e posta något. Jag undrade om han hade nåt ärende. Det sade han att han egentligen inte hade, så jag hörde mig själv undra om vi skulle kramas eller nåt. Det tyckte han att vi minsann kunde, alltså kramade jag rektorn och rektorn kramade mig... Sen gick han och jag fortsatte e posta. Detta var bara en sekvens ur vardagen i Kyrkby Högstadiskola...

Hemma och precis före hösttvagningen i bastun måste jag bara snabbt prisa Mat-Inger. Hon lovade och hon levererade. Lite besviken blev jag, men det var rätt, för allt hölls lagligt, i och med att det var en pilsner. En riktig sådan som min far brukade dricka då jag var liten och som vi brukade få förr i tiden på planeringsdagen då prioriteringarna var annorlunda. I dag serverades jättegod haloumi med en massa likaså jättegoda växter till. Tyvärr fanns inget dött djur i maten, så om jag inte hade sett till att komplettera på en servering i Mariehamn hade det blivit en väldans jobbig eftermiddag.

Då vet vi , igen, att ingen går fri. Det har ingen betydelse vad du tror på, hurudan du är, vad du jobbar för eller något annat. Vem som helst kan bli uthängd om man blir fast för att kränka någon, oavsett hur omedvetet det är!

 

Den åländska Korpserien avslutades förra veckan med välbesökta finaler. Nu har någon irriterat sig på att damseriens vinnare fick en silverfärgad pokal, medan vinnarna i Herrarnas division 1 belönades med en guldfärgad, lite större pokal. Insändarskribenten beskyller nu Verksamhetsledaren, som ju är våran Big Sam, för att skylla ifrån sig och trycka ner kvinnor. Vem hade trott det säg. Han som ser så snäll ut och verkar så jämställd och liberal i sina tankar samt i sitt jobb för flickfotboll, damfotboll inom Åland United och inte minst som Pappa till en liten dotter. Här ser man hur den unkna kvinnosynen tränger fram i de lugnaste vatten. Lite som hos mig själv, som massvis med gånger anklagats för att vara en Mansplainer och en förtryckare genom härskartekniker.

Tidigt i morse ringde min väckningssignal och jag insåg att timman var slagen för Linda att flyga iväg. Jag fick upp Edit och vi begav oss till flygfältet dit alla utom Rufus som väl sov sig i form eller nåt, hade kommit. Edit försåg Linda med ugglan Owen som nu kommer iväg på stora äventyr. Edit sade sig önska sig ett pass. Jag behöver faktiskt själv ett nytt i höst så kanske man skulle slå till...

Om allt går som det är tänkt är jag en Ford-ägare om några timmar, eller i alla fall inom ett dygn. Fru Kickan har ju jobbat stenhårt med försäljningen av min Landrover och nu har denna dagen gått till att hon jobbat ännu stenhårdare för att bestämma vilken bil jag ska köpa, samt till att ordna finansiering och bra pris. Tack, Fru Kickan. Du skötte det nästan som om jag själv hade gjort det. Forden stod här hos oss enda tills jag lyckades förklara för Fru Kickan att vi behöver köra den tillbaka till bilhandlaren så att jag kan ta mig på jobb med Röda Bettan och sedan köpa bilen från just handlaren, eftersom den ju bara var på prov, men lite glömdes i all hast. I morgon köps Forden i alla fall och jag räknar få tillgång till den på riktigt på torsdag. Fram till dess gäller Röda Bettan, som tyvärr inte förde oss vidare i cupen.

"Drömmar är för färskingar" sa Filoktetes till Herkules i Disneyfilmen om den senare. Drömmar är bara naiva säger jag efter kvartsfinalen på WHA. Det blir mycket citat nu. Min gamle tränare Kale Rantanen valde under Mallorcaturneringen 1986 att hålla ett lagmöte ackompanjerad av gitarr... "We are out, but we are not down", sa han säkert 15 gånger under mötet. ÅU is out, but ÅU will hopefully not go down, säger jag i dag, 2017.

I natt jag drömde... Jag får väl ta risken att berätta vad jag drömde. Det var en sådan där dröm jag har ibland att jag blir inbytt i en fotbollsmatch. I natt visade det sig vara mitt eget Åland United jag spelade för. Inga tankar på kromosomtester och sådant kom upp, utan jag spelade ute till vänster i någonslags mellanposition mellan ytterback och kantspelare. Det som berörde mig mest var ändå hörnorna vi hade på slutet. På nåt sätt insåg jag att matchen stod 1-1 och att det var riktigt i slutet. Vi fick en hörna som gick över mig, som rörde mig mot främre ytan. Någon där bakifrån nickade i ribban. Returen kom ut framför mig och som det är i drömmar blev jag förstenad och fick inte ut foten. Någon, jag tror det var Maja, fanns där och slog till returen. Målvakten, vem det nu var, jag har fortfarande inte riktigt fått klart vem det var vi mötte eftersom de var en blandning mellan JyPK, HJK, Honka och...Kuusysi(!!!) fick en hand på bollen och det blev ny hörna. Igen markerades jag hårt. Bollen kom lite närmare mig, men jag hölls fast och fick inte ut huvet (borde ha fallit alltså...). Igen var där någon vid bakre ytan som kom på den. Bollen gick i nät och jag insåg att vi vunnit med 2-1 och gått vidare till något jag uppfattade vara cupens semifinal. Vild av glädje skrek jag rakt i ansiktet på Lois och Sarah som stod där "Who scored? I don´t know who it was, but it was someone!" Tänk va djupa saker man säger då man drömmer... Sen kom Kaisa Kotka och sade att Bolibompa börjar, vilket jag kunde höra av bakgrundsljudet. Och Bolibompa hade sannerligen börjat. Klockan var över 9 på morgonen och jag var stark, men sov i Rufus säng, eftersom de andra hade fyllt upp min i natt kom jag på... En sådan dröm var det ja...

 

Sedan jag vaknade har jag nu druckit kaffe, ätit surskorpa och tagit del av tankar kring Bolts skada, Anders Borgs könsorgan, Lisa Swansons flygtidtabell, Pride parader och klädavtal med Macron samt att Arsenal slog Leicester City i går. I Barnprogrammet Sommarlov vet man ännu inte vem Sommarskuggan är, man har hållit på sedan i juni... Alla stora barnen har gjort sina sista jobbnätter före skolstarten, eller jag tror i alla fall att Emilia också är klar. Ingen åska blev det trots Fru Kickans envetna försök i går och i dag har vi kvartsfinal.

Vi kan säga att lördagen varit effektiv. Före klockan 11 i förmiddags hade jag haft två spelarmöten och skrivit på avtal för 2018 med både Sydney (hemma hos oss) och Bri (hemma hos henne) samt sålt Landrovern (Fru Kickan höll möte med köparen och hans fru samtidigt som jag hade möte med Sydney, de inne och vi ute men då och då sprang jag ifrån och skrev på lite bilpapper). Dessutom hann jag skriva ett hotelsebrev och skicka till Österrike och ett annat då jag gick igenom vad vårt klädavtal riktigt säger. Vi verkar ha 2-3 veckors leveranstid på våra beställningar läste jag. Det var rackarn!

 

Sen blev det att åka med decimerat lag till Eckerö. Lag Virta bestod i år av Edit, Fru Kickan+ Blobben och mig. Emilia och Rufus hade arbetsförhinder och Linda som vi litade på var krasslig och fick bli hemma och sova. I natt har hon sin sista taxigig. Redan tisdag morgon bär det av till San Diego för hennes del.

 

Våra motståndare, hemmalaget Lag Teelander hade i sin tur utökats med en lagmedlem sedan förra årets Familjekamp hos oss och på Vikingavallen. Som hemmalag valde de grenar och så klart vann de stort. Ännu i inledningsgrenen såg det lovande ut för oss. Det var fråga om spjutkastning och jag fick till en liten snedträff som dock slutade lyckligt i och med att växthuset på gräsmattan hölls intakt. Kastet blev i alla fall dagens längsta och Lag Virta vann första grenen. Även den andra grenen, bollkastning gick hyfsat, men sen barkade det. Precisionssågning, vedstapling och gruppskidning på gräs slutade inte i katastrof, men i förlust för oss. I det samma bestämde jag att Kampen görs om nästa år, hemma hos oss! Linda, Emilia och Rufus ska vara med och även en gren som Blobben kan vinna kommer då att finnas på programmet. För övrigt var dagen riktigt trevlig och det kändes nästan som om jag var en vanlig familjepappa. Två samtal från tränarstaben fick jag men jag tror att förberedelserna för matchen i morgon gick väl, trots att jag ej var där och trynade. Startelvan har jag sett på vår interna facebookgrupp och jag lever i tron att Kjelle har nycklarna. I morgon åker jag dit och fixar med bollar och grejer , samt städar omklädningsrummet då Herr Beeks inte är känd för sitt ordningssinne gällande sådant...

Mina äldre döttrar verkar ha haft en bra kväll. I natt vaknade jag av att de kokade ris i köket. Pigga och glada, drog de i morse i väg till sina jobb. Linda för sista gången detta år faktiskt. Huset är fyllt av gatans flickor, självaste Bri Campos var på besök och Fru Kickan kom mitt i allt hem, för att sedan åka igen. Bri var fascinerad över att Fru Kickan faktiskt inte verkar ha en aning om hur och när Åland United spelar. Det är skönt på ett sätt, men lite småstressigt ibland, speciellt då jag ska verka relevant som marknadsförare av våra matcher...

 

Jag läste hur Yle nu nämner svenska mediers artiklar om språkmobbningen i Finland, baserat på Camilla Richardssons (ni vet, hon där som skadade sig i 3000 meter hinderförsöken här om kvällen i friidrotts VM) uttalanden. Jag nämnde faktiskt för Fru Kickan då vi såg TV intervjun att hennes finska inte är 100 procentig. Jag tyckte själv att det var roligt att hon pratade så gott hon kunde och dessutom förhoppningsvis en ögonöppnare inte minst för ålänningar att det finns många finländare som är väldigt svenskspråkiga.

 

Jag själv har ju vuxit upp som svenskspråkig på det finländska fastlandet och haft den stora turen och glädjen att under livet utveckla även finskan så att jag numera lär tala nästan som om det vore mitt modersmål, med betoning på nästan... Visst fanns det under min uppväxt också en Hurri-Finne rivalitet, speciellt då det gällde skolorna som låg vägg i vägg. Någon gång har jag hört fraser som ogillade språket vi pratade i fotbollen, då vi pratade svenska mellan svenskspråkiga och finska med finskspråkiga om vi kunde. Lika mycket, på ett till och med roande sätt gav några tvåspråkiga kompisar, som råkade gå i den svenskspråkiga skolan ifrån sig då de skulle kasta snöbollar på "finnkräken". Min far framhåller sig som lyckosam då han själv funkade i både svensk- finsk- och tvåspråkiga sammanhang i 1950-talets Helsingfors.

 

Därför blir jag lite trött, dels då jag hör att Camilla Richardsson sägs ha sagt sig bli mobbad, eller av svensk media tolkats ha sagt så, vilket ju är fantastiskt i ett friidrottslandslag där Söderberg, Sandblom, Eriksson och gänget nog torde prata svenska sinsemellan och säkert finska med till exempel Tero Pitkämäki om de ser honom i kaffekön... Det här är en gång för alla ett sätt att finnas och tyvärr finns det ensataka puckon som säger saker de själv har förstånd till. Jag tycker kärnan i det hela är hur man själv besvarar dessa enstaka uttalanden.

 

Man kan, som rikssvenska medier måla upp en språkstrid och en förtryckt skrämd minoritet. Man kan börja skrika högt om hur mycket större språk svenskan är än finskan och hur mycket bättre alla svenskspråkiga är än de inskränkta finnarna. Man kan. likt Dennis Jansson då han satt i lagtinget inför högstadieelever berätta att "finnarna kan ju ingen engelska" och bara späda på alla motsättningar genom att själv bli precis som dem man säger sig vara mot. Eller så kan man stå över allt sådant här och använda de språk man kan så gott man kan. Själv försöker jag alltid svara på det språk jag blir tilltalad, förutsatt att jag kan tillräckligt av språket för att kunna säga nåt alls...

I dag är det den 10e Augusti. Jag har nog alltid vetat att det är min Mors och min Fars Bröllopsdag. Lite osäker blir jag dock, inte på datumet, men på året... Jag är rätt säker på att de gifte sig 1968, eftersom jag vet att jag frågat dem om det var före eller efter Bob Beamons världsrekord i längd, eller Jim Hines världsrekord på 100meter vid OS i Mexico City. Allt detta, inklusive världsrekorden och själva tidpunkten för OS skulle jag kunna kolla upp om det inte vore så roligt att spekulera. Det troligaste är då att Carola och Uffe firar 49 års brollopsdag i dag! Stora gratulationer. jag lever knappast så länge att jag kommer till det... Eller vi får väl se! Bra jobbat Mamma och Pappa. 60 ska ni väl fixa innan ni ger upp i alla fall va?! Olli Paavilainen har spelat fotboll i 60 år, så ni kan väl vara gifta samma mängd i alla fall?

Jag bara kan inte låta bli att le då jag tänker på Summer Camp. Denna uppfinning av ÅFF kaptenen av 2004 i Pohjola Cup Hanna Salmén, först i tjänsten som Futebol da Forca och i år helt som frifräsande flickfotbollsentusiast, engagerar nästan 100 människor och av dem var i år två stycken utrustade med manliga hormoner. Det var Samuel som kopierade papper och jag som torkade borden vid maten. En sjuhundrades fest för flickor, det är Summer Camp. Det är härligt att få vara med på ett hörn och för Åland United, samt de ägarföreningar som vet om att de är ägarföreningar och vad det eventuellt innebär är tillställningen en guldgruva med åländska mått mätt... Sen finns ju min dotter Edit också som i radion meddelar att hon är en ganska bra målvakt, fast hon släpper in många mål. Såja...

 

Roligt var det också att någon av deltagarna faktiskt visste vem Annica var. Jag undrar hur många ungar i Sverige som skulle ha en aning om vad Gunnar Gren skulle stå för vid en Gunnar Gren Summer Camp. I föräldramatchen gjorde vi igen en heroisk insats, men förlorade snöpligt med 13-12... Typiskt, som Annica sade då vi diskuterade efteråt.... Jag skulle gärna ha bilder att visa, men då jag ej har så blev det inga...

 

Igen har agenter och deras livsvillkor gett mitt liv mina villkor. Till all lycka har även Maiju lärt sig att mest bara le nu då jag ger mina mellanrapporter. På söndag är det match och jag kom på att jag lovat vara i Eckerö på lördag. Blev ingen träning som det verkar då. Kjelle har lovat rycka in och ta omklädningsrumsnyckeln och allt möjligt sådant där som vi brukar tycka är viktigt dagen före...

 

 

Två dagar har gått av vår Summer Camp i Markusböle. Närmare 80 flickor, eller kanske någon över till och med tränar, spelar, leker och mest skriker i grupper ledda av våra spelare och några yngre sådana. Till all lycka funkar den lokala wifin. Utan den skulle jag vara ganska på pottan har det visat sig. Jag ska vara där som kökshjälp och någon slags arrangörsrepresentant. I praktiken håller jag ett kansli vid liv i Breidans matsal. Min dotter har utmärkt sig som "en vars mun går hela tiden". Undrar var hon får det ifrån. Den goda Sylvia har namnsdag i dag faktiskt. Hon fick en glass då vi kom hem i kväll. Nu ser hon på friidrott och är så utmattad att hon häller ut popcornen på golvet och sedan rullar hon sig i dem för att hon är "sååå trööööttt". Som sagt. Undrar var hon får det ifrån.

 

I dag kom vi också på att vi ju ska dela ut lappar till alla flickorna på lägret om kontaktuppgifter etc till alla flick- och blandlag på Åland. För detta behöver man ju veta vilka flick- och blanddag det finns, samt vem som tränar dessa samt deras telefonnummer... Plötsligt mindes jag varför jag gillar Marjukka. Hon sände mig, utan att jag bad om det uppgifter om allt utom IFFK och JIK. Vilken tur att jag då hade information om endast IFFK och JIK. 3 timmars pysslande blev klart på 45 minuter och lappar kan delas ut i morgon, bara Samuel kopierar...

 

Friidrott ja... Just nu pågår VM och vi tittar nog varje kväll. Edit är förtjust i att se fotboll. Nu är hon även förtjust i att se friidrott. Undrar var hon får DET ifrån... Då jag kommit hem från träningen där jag och Kjelle bar in en massagebänk i omklädningsrummet eftersom ingen riktigt informerat vart den skulle bäras, jag hittat två bollar i skogen, eftersom Kjelle inte går in där och Jenny skrikit till mig "Gör något. Stå inte bara där" som om hon vore min fru eller nåt, for vi till WHA med Fru Kickan och Edit för att utöva några grenar.

Äntligen hemma, skulle jag säkert säga om det inte vore så att hela världen liksom är mitt hem. Hela världen är också ett kontor efter att man uppfann mobiltelefoner och laptops, samt sån där wifi. Annica Sjölund Summer Camp, med närmare 80 flickor och cirka 10 kvinnliga ledare drog igen igång i Markusböle. Samuel och jag var de ända manliga på ledarsdan och Samuels del var att köpa mat och min att torka av borden efter maten. I övrigt satt han på sitt kontor och jag tog mitt ur väskan och fickan.

 

Gränslöst med e-post och samtal har det varit i dag. Undrar hur det ska bli sen då skolan börjar, för riktigt så här har det ändå inte varit tidigare somrar... Nåjo, flickorna såg ut att ha roligt i alla fall och alla farbröder runt damfotbollen har slagit fast cupmatchen till klockan 17 på söndag och allt möjligt annat.

Det är konstigt hur en seger i en fotbollsmatch kan förändra trycket i huvudet på människor. Jag vet att vi inte uppvisade världsklass i går i Alberga. Vi vann i alla fall, gjorde 7 mål och gick vidare i cupen. Folk orkade leka bottle flip med Edit, sjunga lite i bussen utan ogillande blickar från tungsinta människor och säkert även vakna i dag utan trycket över bröstet och runt huvudet. Så lite och ändå så mycket.

 

Hemresan gick väl och Edit och jag anlände som vanligt efter bortamatcher för min del vid 2 tiden. Linda torde ha kommit 3 timmar senare för här var hon då vi vaknade. För min del kom resan att vara lyckad av några orsaker: Det är roligt och känns bra att kunna vara någon dag i barndomshemmet då och då, inte heller sämre med de tillhörande norrmännen. Det var fint att Edit fick lite tid med sina kusiner, farföräldrar och förvisso även med gudföräldrarna på fastlandet. Fru Kickan och Linda lär ha haft det trivsamt ihop här en par dagar. Jobbmässigt kom jag också lite fast. Aldrig fel att ha personliga förhållanden med dem man ska samarbeta med. Och så vann vi alltså och folk var ganska glada...

Tillbaka hos laget. Efter nattens skyfall har Helsingfors och förhoppningsvis även Sibbo dränkts i sol. Kjelle meddelar stolt att han fortfarande är med och inte blivit kvarglömd i hamnen som senast då vi spelade cupmatch. Maja är sjuk och hemma. Hennes föräldrar är dock med på resan... Okej, jag var inte hemma under torsdagen och fredagen...

 

Edit och Farföräldrarna, samt åtminstone enligt gårdagens utsago hela familjen Melleri tänkte dyka upp i Alberga. Vore roligt så man hinner se dem en gång till före jul eller nåt... Ifall det nu inte blir så att vi skulle få en cupsemifinal i Helsingfors om två veckor och så eventuellt lägerskola i Helsingfors med 8A i november... Inte är det ju dock sagt att alla de hinner eller kan komma till dessa då heller och vad yrar jag om jul? Nåja, låt oss säga "för denna gång" så blir det rättast.

Det blev sen som Mamma (och Pappa för den delen med) sa! I stället för att ta bussen in till Helsingfors som meningen var blev det att åka bil till Östra Centrum där min Mor såg till att det köptes ett par jeans till mig. Inte för att det inte är välkommet med ett par jeans för mig, trots att jag satt paret jag har hemma i tvätten inför skolstart, det är alltid bra att ha två par, det blev bara lite pubertalt... Nåja, i ösregn tog jag mig med Metro och spårvagn till centrum och till den lunchrestaurang som faktiskt ligger rakt under den lägenhet där jag tillbringade mina första levnadsår och snett över torget från lägenheten jag blev döpt i, även det för rätt länge sedan. Där fick jag sedan vänta ungefär en timme, eftersom Mervis vindrutetorkare pajat och Minttu väntade på att hon skulle hämtas upp av just Mervi. Nåja, de kom till platsen, lunchen åts och mötet planerades.

 

Själva mötet blev sedan en effektiv framgångshistoria, tror jag. Andra tyckare kan kanske anse att det blev en kamikazeattack på trygga och säkra förhållanden. Vi tog enhälliga beslut, vilket är duktigt då vi hade 6 klubbar av 10 representerade och avverkade ett av de, vad jag tror, mest reformbejakande mötena i Damernas Liga rfs historia. Egentligen krävs det inte så mycket för det, men ändå var det en effektiv informationsförmedling åt olika håll under de 57 minuter mötet tog. Då jag senare i telefon påpekade för Herr Landshövding att man gillar mig som ordförande eftersom det går undan svarade han lakoniskt "Om man låter alla andra få som de vill utan att själv bestämma, då brukar det gå snabbt och andra brukar tycka att man är bra..." Kanske de visaste orden i detta sammanhang hittills. Vi får se. Dessutom kan jag rapportera att 3 deltagare bar shorts i motsats till mig som alltså hade jeans, som jag tror att ingen märkte av.

 

Hälsingar från Sibbo jo. Edit har haft en riktig genomkörare med sina kusiner och bland annat lärt sig bygga borgar och vattenkanaler. Jag har fått träffa mina föräldrar, min syster och Vellu, samt inte minst alls, min gudmor Inco tillsammans med Ole. Det var riktigt roligt. Vi har mest ätit känns det som.

 

Mest har det varit ledigt, men några jobbsamtal har det hunnits med. Herr Landshövding, Bosse, Mervi från Åbo och Minttu från FBF har jag haft på tråden. I morgon ska jag träffa Minttu och Mervi på lunch i restaurangen precis under lägenheten vid Tölö torg där jag bodde mina första fyra år. Mina föräldrar är oerhört oroliga över hurudana byxor jag ska ha på mig. Själv tycker jag att både de och de jag ska träffa kan vara glada att jag alls har byxor på då jag representerar.. dem jag representerar och är ordförande i Damernas Ligaförening. Jag menar, kunde Haldin i skruttiga jeans och Kauppila i vad han nu hade, jisses jag har ingen aning om vad han hade för byxor, då kan jag i lite använda Adidas shorts... Jo Bosse. Jag har de andra shortsen med för matchdagen!

 

Jag hinner tillbaka hit till Sibbo till middagen, vad jag kan tänka och sen på lördag är det att joina laget då de kommer till hamnen i Helsingfors. Cupmatch och hemresa med en Edit som kanske kommer att få uppleva ett riktigt antiklimax då jag inte alls tror att hon kommer att tycka det är så roligt att resa med ett fotbollslag. Hoppas vi vinner i alla fall.

 

Det talas mycket om balans i tillvaron och prioriteringar. Allt detta stämmer och är relevant. På samma gång är det totalt skitsnack och helt omöjligt att uppnå utan att någon eller något lider av det du gör. Under alla mina år i Åland United har en gemensam faktor med dem jag jobbat med (=Huvudtränarna) varit en beklagan över att jag är så upptagen. På svenska tycker de alltså att jag inte har varit där tillräckligt mycket, antingen kroppsligen eller andligen. De allra flesta har nog förstående konstaterat att de vet att jag gör mitt bästa, men till syvende och sist har det nog krypit fram att de skulle ha önskat att jag hade varit mera tillgänglig och på plats.

 

Så är det. Jag har varit och är i en position då jag försöker göra heltidsarbete utan att vara på heltid. Även nu, då jag träffar spelare, kommer det fram i allt större grad att jag borde var mer aktiv, närvarande och framför allt ha mera tid att träffa dem för att kunna påverka laget och klubben bättre. Det är bara att suga in. I skolan tror jag inte att någon har tyckt att jag är där för lite, det är jag nämligen inte. Däremot börjar det bli mer och mer uppenbart ju mer tid det går och ju mer ledning som byts, att min ställning som oberoende frifräsare inte uppskattas så som jag tror att den kanske gjordes någon gång tidigare. Jag gör saker på mitt sätt och försöker hålla standarden uppe. I många år har jag lyckats hålla allt flytande. Med mera extern kontroll är jag inte lika säker mera. Jag får bara försöka.

 

Hemma är det ju precis lika. Varierande nivåer av acceptans och förståelse för det jag gör utanför hemmet har härskat under de många åren. Det är klart att man önskar mer av mig. Sen är det ju frågan om hur det vore om jag helt bara fanns där hela tiden. Vore det att föredra? Tror ej det heller. Dock är den allmänna uppfattningen hemma diametralt motsatt den som råder i klubben och i skolan. Där tycker man att jag gör för mycket. Paradox och motsägelsefullhet är förnamnet på den tillvaro jag bedriver och kanske även den tillvaro alla andra känner. Vad vet jag om det?!

I går fick jag veta det jag nog vet. Att jag aldrig har semester och att Åland United tar upp min tid hela tiden och att jag därtill blir otrevlig och stressad. Jo, jag vet. Så vill jag inte att det ska vara. Jag vill inte sluta, jag kan inte sluta. Jag måste bara bli bättre. Det är bra att bli påmind. det är bra att få veta dels att jag jobbar för lite, som framkommer från föreningshåll av vissa. Det är också bra att få höra att jag jobbar för mycket, främst från familjen. IFK ordföranden Robba, som jag träffade i dag på ett möte i Stadshuset sade bara att... "Jo, så är det ju, men så är det ju alltid. Det blir nog bra ska du se..." Och han har rätt.