enligtvirta

Den här kvällen har jag faktiskt inte sett på herrarnas Champions League alls. Ända sedan jag kom hem från matchen har jag suttit i köket och dels ätit karelska piroger och ägg, dels talat i telefon och skrivit meddelanden angående kvällens händelser och de kommande händelserna i Uleåborg på söndag. Som jag sade till Maiju i dag före matchen började och jag sprang omkring och bar på äppelsaft och bollkassar: "Fundera noga innan du börjar med sådant här. Håll dig kvar som tränare!" Maijus svar var faktiskt bättre än min klischéaktiga fras. Hon sade, "Inte vet nu jag om det här är så vettigt det heller. Spelare skulle man vara." Och jo, hon har rätt! Spelare skulle man vara. Även nypensionerade tränargurun Timo Lounio sade till mig midsommarafton 1994. "Spela så länge du bara kan. Det är det roliga i den här branschen. Träna, det hinner du så många fucking (han sade faktiskt så mitt i all finskan) år." Och han har rätt. Maiju, som har den likheten med mig att vi båda spelat för Timo och Timo själv har så klart rätt! Att spela är roligt. Att träna är intressant och det jag gör numera, det är bara så nödvändigt liksom!

 

Det är även svårt att beskriva för någon som inte är inne i fotbollen hur matcher, som den i dag och alla andra förstås, påverkar och antingen göder eller så äter upp en inifrån. Vi hade stundtals helt hyfsade anfall i första halvlek. Gamla goda tidens inlägg slog vi in en par gånger och det verkade nästan farligt. I halvtid tyckte jag att coacherna sade helt rätt saker. Sen vet jag inte vad Jukka sagt i JyPKs omklädningsrum förstås, men de kom ut och var precis så buffliga och obekväma som bara de kan vara. Katastroftänkandet kom upp till ytan igen och både 1-1 och 1-2 blev det ju, så som hela DNAt för säsongen föreskriver.

 

I dag blev jag på riktigt irriterad på domaren, något jag faktiskt helt sant sällan blir. Jag skyller inte förlusten, eller ens Lisas utvisning på domar-Ville. Den första varningen var i och för sig en som man aldrig i hela världen hade gett i Skottland och därför blev Lisa lite fast i en kulturchock. Den andra varningen däremot var ju solklar och då blev det rött kort... Inget snack om den saken. Det jag irriterade mig på var Villes till synes totala brist på linje och spelöga. Det är väl klart att det uppstår skador och farliga efterslängar om man låter spelet gå så långt. Sedan då han visslade frisparkar då det äntligen tacklades ute på planen, något vi inte är bortskämda med i Damernas Liga. Då det gick för långt sade jag till högljutt. Det i sin tur fick assisterande domaren att helt i onödan fokusera sin energi på att tysta mig. Jag hade nog tystnat ändå, eftersom jag kan fotboll till en viss grad och dessutom har en stor respekt för spelet och dess aktörer. Igen en gång stod där en kille som knappt rakar sig och sade till mig att vara tyst, fast han själv just sett ett riktigt limbodomslut framför sina ögon. Då jag påtalade att han säkert själv spelat fotboll och därför måste veta hur fruktansvärt feldömd situationen i fråga var, fortsatte pojken bara att slå ifrån sig. Herreminje. Jag förstår att man kan göra fel och i så fall måste ju de som blir offer få säga till, för att sedan lugna sig och allt fortsätter. För dessa domaryngel verkade det vara viktigare att få göra precis som de vill utan någon logik utan att någon alls opponerar sig, än att spela det samspel mellan spelare, domare och tränare/funktionär som så kännetecknar dem som kan jobbet på riktigt. Kom till högstadiet och testa några år så kan du ha en chans att bli en helt okej domare, tror jag...