enligtvirta

Det talas mycket om balans i tillvaron och prioriteringar. Allt detta stämmer och är relevant. På samma gång är det totalt skitsnack och helt omöjligt att uppnå utan att någon eller något lider av det du gör. Under alla mina år i Åland United har en gemensam faktor med dem jag jobbat med (=Huvudtränarna) varit en beklagan över att jag är så upptagen. På svenska tycker de alltså att jag inte har varit där tillräckligt mycket, antingen kroppsligen eller andligen. De allra flesta har nog förstående konstaterat att de vet att jag gör mitt bästa, men till syvende och sist har det nog krypit fram att de skulle ha önskat att jag hade varit mera tillgänglig och på plats.

 

Så är det. Jag har varit och är i en position då jag försöker göra heltidsarbete utan att vara på heltid. Även nu, då jag träffar spelare, kommer det fram i allt större grad att jag borde var mer aktiv, närvarande och framför allt ha mera tid att träffa dem för att kunna påverka laget och klubben bättre. Det är bara att suga in. I skolan tror jag inte att någon har tyckt att jag är där för lite, det är jag nämligen inte. Däremot börjar det bli mer och mer uppenbart ju mer tid det går och ju mer ledning som byts, att min ställning som oberoende frifräsare inte uppskattas så som jag tror att den kanske gjordes någon gång tidigare. Jag gör saker på mitt sätt och försöker hålla standarden uppe. I många år har jag lyckats hålla allt flytande. Med mera extern kontroll är jag inte lika säker mera. Jag får bara försöka.

 

Hemma är det ju precis lika. Varierande nivåer av acceptans och förståelse för det jag gör utanför hemmet har härskat under de många åren. Det är klart att man önskar mer av mig. Sen är det ju frågan om hur det vore om jag helt bara fanns där hela tiden. Vore det att föredra? Tror ej det heller. Dock är den allmänna uppfattningen hemma diametralt motsatt den som råder i klubben och i skolan. Där tycker man att jag gör för mycket. Paradox och motsägelsefullhet är förnamnet på den tillvaro jag bedriver och kanske även den tillvaro alla andra känner. Vad vet jag om det?!