enligtvirta

Detta tror jag är första gången som Viking Graces internet verkar fungera så pass väl att jag faktiskt försöker skriva en liten text här ombord. Resan mot Kokkola har precis börjat. Koockan 5 får vi mat i cafeterian. Dagens höjdpunkt vägar jag lova. Samuel är dödsskraj för att dela rum med mig vid övernattningen på grund av mitt högljudda sätt att sova. Det har varit många. Gary, Edward och Craig har alla haft sina stunder då de önskat sig en tidig död, eller kanske mera mig i och för sig. Steve har först i efterhand erkänt att det var jobbigt. Robban sade aldrig något om det hela. Kjelle skruvar av hörapparaten och har bara vaknat en gång säger han. Vesa Kumpula och Merja är de som trivs att sova med mig. Vesa sade att han hört historier men blev besviken efter den första natten med mig. Merja kör själv på för fullt så det vibrerar så skönt i hyttväggen... Jag har kollat lite med busschauffören om jag kanske kunde sova i bussen i natt så pojkstackarn får sova... Tillbakaresan, natten mellan onsdag och torsdag är vi ju alla i bussen, så det blir en historia för sig det...

 

Morgonen började med att vi alla (utom Rufus) såg Lilla Blobben. De hade nån ny monsterapparat och man kunde se fostret i färg. Edit räknade både tår och fingrar. Jag tyckte det stackars barnet liknade mig, men sen informerades jag om att det vi tittade på var ändtarmen... Så det kan gå.

 

Efter sjukhuset hastade jag ut till Hammarland och såg laget träna inför morgonens match. Åsa har nu fått sina kläder eftersom jag hittade Macron lagret på Hammarvallen. Jag har även konstaterat att det är ganska enkelt att beställa tryckning av kläder (alltså nummer på ryggen av kläder) om man bara ringer tryckeriet och säger att man har lite brått. Vi kommer alltså att ha en röd extranödfalls bortatröja att ta till i Kuopio om det behövs.

 

Via hemmet och packa och sen tillsammans med Marthadistriktets ordförande Gun till radion där jag fick förklara att det svåra inte är att få upp den där lilla käppen som de kallar midsommarstång, utan att hinna få allt lövat. Därför hoppas jag att både marthor och alla andra infinner sig i hundratals vis stången klockan nio på fredag morgon. Jag börjar ha en viss vana att ha och göra med till synes omöjliga projekt, så månne inte detta ska fixa sig också. Men det behövs alltså fixare.