Flick- och Damfotboll 2002 Enligtvirta

Vet ej hur många som alls läste i går. Jag vet att texterna är långa. Jag tror faktiskt att jag använde ännu fler ord på den tiden, för 16 år sedan. I dag kompenserar jag genom att prata mer istället.
 
Den här texten är igen från IFK Mariehamns hemsida och handlar om flickor och damer. Så här såg jag det hela då. Vi hade alltså LIF och IFFK i damettan och sedan inga fler damlag i seriespel. IFK Mariehamn hade F88 och F89 och om jag inte minns fel fanns samma åldersklasser representerade av IFFK, typ... Pohjola Cup brukade man delta i och Öspelen hade haft ett framträdande. Året är alltså 2002:
Denna bild är förvisso från 1997, men Mimmi såg nog likadan ut ännu 2002. Nela kanske hade hunnit få nån rynka till i pannan på de fem åren. men lite så här såg väl Lifforna ut då jag skrev texten här under.
 
 
"Flick- och damfotboll

Då det gäller åländsk fotbollskvalitet på nationell nivå kan man konstatera att den är högre
på dam- än på herrsidan. I fjol spelade Daniela Haglund i såväl dam- som
det så kallade "universiadlandslaget". Marika Mörn debuterade i U 21- och
Annica Sjölund dominerar i alla de yngsta landslagen. På klubblagssidan
har vi två lag i den nationella division 1. Det är alltså bara väl med
damfotbollen inom distriktet?!?

Topp-ja!
Bredd-nja!


Som nämnt spelar alltså två åländska klubbar i den nationella Damettan. IFFK ligger i skrivande stund nära toppstriden, med eventuellt avancemang till Damligan som följd. LIF ligger lite längre ner i tabellen, men har sitt sikte inställt på kommande år. Väl så!
 
En sak som emellertid får undertecknad att lite bli fundersam är faktum att de närmast, efter de nämnda damlagen, följande flicklagen ur ett ålders-perspektiv är för flickor födda 1988! Är man född 1987 (15-16 år) eller tidigare förväntas man alltså gå in i en division 1-trupp om man alls skall kunna spela seriefotboll!
"Vad skall vi göra åt det då?" kan man fråga sig. I vissa fall frågar man sig även om man ens behöver göra något åt det. Bevisligen ingår det spelare från 15 år och uppåt i bägge division 1-trupperna. De som inte platsar/vill ingå där kanske ändå inte skulle bli så bra spelare! Frågan är bara; hur vet vi det? Och hur många spelare, ledare, domare osv förlorar fotbollsfamiljen i längden här?
 
Visst! Åland är litet och här finns inte plats för så många dam- och flicklag! Dock ser det inte i mina ögon så värst muntert ut att cirka tio av de 30-talet spelarna (födda 1985-1987) som på ett eller annat sätt ingick i
F 85-distriktslagsverksamheten vintern 2000 till sommaren 2001 i dagsläget inte spelar fotboll på föreningsnivå. Vi talar alltså om tre årskullar flickspelare och cirka en tredjedel av dessa!

Förvisso! Mängden är liten totalt sätt och 15 årsåldern är en kritisk ålder då många ungdomar i vilket fall som helst byter intressen, skolor osv men ändå!
 
Speltid?!

Hur är det ställt med de unga flickorna som valt att fortsätta spela då? Om vi fortsätter att använda oss av årskullarna F 85, 86 och 87 som exempel finner vi att av de cirka 20 aktiva spelarna vi har kvar får cirka tio något så när regelbunden speltid i årets Dametta. Rätt mycket för så unga spelare kan tyckas. Skrämmande är dock att vi har kvar den andra hälften som inte får så mycket speltid alls. De väntar på sin tid - de som
orkar!

Vi vet alla (!) att en fotbollsspelare behöver tillräckligt med både träning och matchning för att utvecklas och för att motivera sig att fortsätta. Viktigt är också att kvaliteten hålls på en tillräckligt realistisk och hög nivå. Hur många av de i dag icke spelande flickorna orkar fortsätta vänta och hoppas 2-3 år innan de - kanske - kan bli ordinarie? Och hur många av de tio nu spelande talangerna kommer att kunna motivera sig ytterligare 5- 10 år
på samma serienivå där de fick komma med redan som 14-15 åringar?
 
Det bör nämnas i sammanhanget att detta ingalunda är ett åländskt fenomen allena. FBF:s statistik visar på en kraftig ökning gällande licensspelare i alla andra ålderskategorier än flickor 15-18 år! Där är trenden
sjunkande!

IFK Mariehamn då?

Jag tror att Åland är tillräckligt litet för att kunna åtgärda de ovannämnda missförhållandena (om man alltså tycker de är missförhållanden) rätt smärtfritt. Förutom att vi givetvis skall ta vara på de större årskullarna - F
88, 89, 90 osv och garantera dessa flickor spel i sin egen åldersklass så länge det bara går behöver vi ett allåländskt utvecklingslag.

Tanken om ett FC Åland i Upplandsserien på damsidan har då och då dykt upp i diskussioner med
fotbollsmänniskor. Detta vore så klart en naturlig lösning. FC Åland är dock en rätt omständlig affär med föreningsintressen hit och dit. Här finns det läge för IFK Mariehamn att agera och aktivt profilera sig som en "breddningsplanka" för den åländska damfotbollen.

I dagens läge sköter ju IFK i praktiken om flickfotbollen och överlämnar sedan sina spelare till Lemlands IF för att spela damfotboll. Detta samarbete behöver inte ta slut. IFK kunde bara på flick- och damsidan agera "utvecklingscentrum" på samma sätt som man på pojksidan kunde vara "talangcentrum" (se krönikan del 1). Genom att vara ett allåländskt reservlag och spela i Upplandsserien kunde bägge division 1-föreningarna
garantera speltid åt alla, på samma gång som en naturlig övergång från flick- till damfotboll kunde äga rum för de unga flickorna.

Med tiden, då spelarna blir allt fler, kanske vi får till tre åländska damlag i nationella serier- och därtill fungerande flicklag och utvecklingslag. Likväl som kvinnliga tränare, ledare, domare osv.

Ålands Bolldistrikt
Mikael Virta
Ungdomsansvarig"

 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0