En stor förvirring skall råda...
Skär torsdag på er alla. Denna morgon blev snäppet förvirrad. Klockan ringde och vibrerade vid 6 tiden och efter hand begrep jag att det var simdags, bara någon timme efter den långa Champions League kvällen. Väl framme vid simhallen märkte jag att jag gått in utan simkasse. Den fanns dock i bilen, så jag fick mig en extra trapplöpning bara. Efter 1000 meter, eller något ditåt, och då jag badat bastu, kört till skolan osv märkte jag att jag inte heller hade min jobbväska med mig denna dag. Tur att improvisation är något jag försörjt mig på i flere tiotals år...
Simningen var troligen 1000 meter lång jo. Det hela gick alldeles utmärkt fram till att en par ampra kvinnor steg i bassängen. Vi hade en lugn samvaro före det. Alla som plaskade gjorde det för sig och en status quo hade uppnåtts då ingen liksom var i vägen för någon annan, utan vi hade funnit våra banor och sträckor. Då kommer damerna i. Bara två stycken var de, men det räckte för att förstöra den sköna balansen. Någon hade satt upp en skylt om hur man skulle simma, alltså hur trafiken skulle gå. När man tar vänster och vilken sida man simmar på i vilken riktning. Den skylten hade ingen brytt sig om och alla hade det gemytligt och fokuserat, var på sitt håll. Nu kom de här två och började simma enligt instruktionerna. Då man skulle vända kom det ett ansikte direkt emot näsan och då man skulle tillbaka simmades det i mitt tycke demonstrativt snett framför. Dessutom verkade damerna irriterade och strängt sura. Till råga på allt, fast det ju egentligen var skönt, gick de upp efter bara en 100-200 meter för att gå över till hon den där hälsotalibanen som skriker i bassängen intill. Det var inte länge, men det räckte för att göra mig osäker på om jag kommit till 600, eller 650 meter. Väldigt irriterande!!!
Med tanke på vad som händer i världen är nog ändå mina simhallsäventyr rätt I-landsklassificerade kan man tycka. I går spelades den uppskjutna matchen mellan Borussia Dortmund och Monaco. Hela förspelet blev en stor manifestation för en idé om hur vi vill att världen ska vara. Ingen rädsla, utan tvärtom tillsammans med en förvissning om att det vi står för är det rätta. Oinsatta kanske inte förstår vidden av att monacofans hade blivit hembjudna till Dortmundinvånare över natten och att Monacoklacken hade Dortmundhalsdukar, samt applåderade hemmalaget då de kom in på arenan. Att sedan alla unisont sjöng You´ll never walk alone, med tysk eller fransk accent gjorde det inte sämre så klart. Världen blev inte bättre. Marc Bartras arm blev inte frisk. Terrorismen dog inte. Men på ett liknande sätt som då Wembley signalerade Liberté, Egalité, Fraternité för ett och ett halvt år sedan kändes det som om vi människor inte ger upp och låter oss skrämmas. Många av oss kommer att råka illa ut ännu. Tro inte annat. Men en tro på att vi inte viker från de ideal vi har (nu har vi ju olika ideal så klart, så det här blir ju aningen krystat) kommer att hålla oss med huvudet ovanför vattenytan.
Själva matchen, som på sitt sätt blev ett färgsprakande målfyrverkeri och slutade i Monacoseger 2-3, blev ändå lite avslagen. Det får man bjuda på dagen efter att ha blivit attackerad med bomber inte sant?
Andra halvlek av Dortmund-Monaco gick för mig i arbetets tecken och jag jobbade med laptopen i famnen och tittade upp då och då, speciellt då det blev mål, eftersom jag ville vara klar för att se Atletico Madrid- Leicester City i sin helhet. Och det gick vägen. 1-0 blev det där, på en svensk domares felaktiga straffbeslut. Men sådant är livet. Upplagt för stor retur på King Power Arena inkommande tisdag. Till och med slutminuterna av Bayern München- Real Madrid hann jag också titta på och märkte att jag gått miste om den bästa fotbollen genom att se de andra matcherna denna kväll. Inte kanske helt oväntat dock...
Skärtorsdag är det alltså. Rufus ska åka med sin Mor med tillhörande ekipage upp till nån skidort. Jag hoppas han vill komma och säga hej till sin gamle Far här i skolan innan han avviker. Emilia aviserar att hon äter middag (makaroner och köttbullar har jag bestämt) hos oss och Edit, som i går kväll kom på att det är maskerad i hennes skola och att hon ska vara utklädd till häxa, jag steg i misstag på kvasten i morse då jag sökte simbyxor så jag hoppas den är hel, hon ska träna fotboll i kväll.
Åland United tränar också. Det är sista smörjelsen innan vi åker till Vanda i natt! I fjol försökte jag blåsa upp ÅUs och PK-35s möten genom att kalla dem El Clasico. På tre matcher blev det 11-0 till PK-35 i fjol... I år hoppas vi igen på tre matcher. 11-0 blir det nog inte till någondera denna säsong. I övrigt är det stor spänning huruvida jag ska dela hytt med Kjelle eller inte. Alltid finns det något att våndas för. Kjelle våndas nog inte han, hoppas jag.
Jag kom på att jag inte haft en bild på Maja med på länge. Här har ni en då. Så här såg hon ut för några år sedan, och banne mig, så här ser hon ut ännu i dag. Undrar om hon ser ut så här då hon blir mormor också...
Jag kommer att ta med mig laptopen på resan. Det blir knappast så vidlyftiga reportage eller texter. Ändå blir det säkert nåt. Jag har uppfattat en liten ökning av läsare igen efter att jag grät offentligt... Vad skulle ni vilja att jag skrev om? Bara frågar så jag inte behöver gissa! Sen skriver jag ju precis vad jag vill i alla fall, men det är ju roligt att höra vad man skulle vilja att jag gör.
Gudson Alvar fyller år i morgon också. Edit har varit med och lite välsignat presenten jag ämnar överräcka, om inte till honom själv, så till någon som kan överräcka den till honom i morgon.
Död fisk står det på dagens meny. Mat-Inger stoltserade i tidningen med några söta kycklingar. Dem äter vi dock någon annan dag, tror jag.
Kommentarer
Trackback
