Vill man att jag slutar igen?
Då vi lever i dessa förvirrande tider, undrar om inte alla tider genom tiderna har kallats förvirrande av dem som lever i den, har jag flere gånger uppmärksammats på några saker angående denna blogg.
1. Av någon orsak är den mycket mer välbesökt än jag någonsin trodde då jag började skriva lite på skoj 2009, 2015 och nu igen 2016.
- Det gör att jag känner att något av det jag gör känns rätt.
2. Folk som läser verkar ta på allvar det jag skriver
- Det gör att jag får fundera och ta ansvar över det jag skriver
3. Endel gillar det jag skriver och endel gillar det inte
- That´s Life, men jag måste fundera på vad som är värt och vad inte
Då jag började 2009, eller egentligen var det ju 2007, eller 2008 minns inte så noga, på en annan sajt. var det på kommando för att skapa intresse för flick- och damfotboll. Snart skrev jag om mig själv och mitt liv och mina åsikter ledde till att sajtens webbmaster stängde ner bloggen och ordagrant slängde ut mig. Mina närmaste och även en del av de dåtida läsarna, som var aktörer och föräldrar kring finländska flickspelare bad mig fortsätta och så kom jag på hur man gjorde och kunde starta upp denna blogg.
Här skrev jag på om regionlag, Åland United och familjen under 2009 tills jag fattade att spelarna i laget läste bloggen mer än de tog mig på allvar personligen. Därför slutade jag. 2015 fick jag till att starta igen. Det var mest då som en rolig hobby för mig själv. Jag behövde något att "slappna av" med och att skriva blev en fin ventil. Sen visade det sig att alla inte uppskattade det jag skrev av personliga orsaker och jag kände inte att det var roligt mera.
Nu senast, för några veckor sedan kände jag att jag hade saker att säga och började igen. Nu har jag faktiskt använt mig av bloggen för att skapa intresse för Åland United, fast jag skriver om folk i min näromgivning och ibland även allmänna ämnen. Fortfarande är tanken att bloggen ska vara min personliga dagbok och ett sätt att få sagt det jag har inom mig och dessutom vara ett sätt att kommunicera med människor jag inte träffar dagligen men som läser, till exempel min Mamma, min syster och min Pappa.
Så här tror jag att min Lilla Edit känner mig. Är det roligt för nån annan att se mig så här? Okej för mig faktiskt i såfall.
Den senaste tiden har det visat sig att allt flere människor från olika delar av vårt och andra samhällen har tagit del av det jag skriver och även "gjort affär" av det. Inte minst de skojiga beställningstexterna om svenskar som har och inte har irriterat mig. Oskar, som i ett halvt år tjatat om de texterna var mycket nöjd, men jag har förstått att människor klagar över dem och artikeln i tidiningen som Oskar drog dit som en uppföljare fick till stånd en oanad känslostorm, som jag helt seriöst inte har kunnat riktigt förstå trots att jag ser mig själv som rätt bevandrad i samhällsfrågor och nationalism.
Så sent som i dag ( i går Östeuropeisk tid) har jag från olika håll fått höra att jag är irriterande och dessutom att folk har skrivit till mina överordnade och klagat på att jag skriver nedvärderande om bland annat mina egna målvakter och sponsorer.
Nu vill jag inte vara som Igge Holmberg brukade vara. Jag hoppas ju även han har kommit fram till att tonårstrots funkar i någon mån i tonåren. Jag vill be alla jag eventuellt har sårat om ursäkt. Dessutom vill jag, för att följa de rekommendationer jag fått, så som en offentlig person, inte bara privatperson, Pappa, lärare, släkting etc. fråga huruvida mitt skrivande skadar, eller främjar intresset för Åland United. Anser folk att intresset och goodwillen för ÅU skadas av min blogg, var snälla och kommentera då, fast helt anonymt. Om inte, då behöver ni inte kommentera om ni inte vill. Jag vill framhålla att jag inte vill någon illa, inte ens svenskar. Ska jag skriva nåt alls, då måste det ske som mig själv. Jag har svårt att vara någon annan ser ni. Roller kan jag lätt falla in i, det är det jag jobbar med. Men om man tycker denna blogg är tokig, då låter vi bli, igen.... Är den okej, då fortsätter jag gärna, för jag tycker det är roligt och dessutom är det skönt att ha någonstans att säga vad jag tycker kring olika saker.
Så här såg det ibland ut år 2011. Senast då vi blev utan medalj, minns ni?
Kommentarer
Postat av: Rösten från öster
Till alla människor där ute: Försök se personen bakom texterna. En person med kärlek för de närmaste, och alla andra. Och om en person, som bloggaren, har en utsökt smak för humor och ironi, och som inte är rädd för att sätta sig själv på spel, så kör hårt. Har man lärt sig behärska humor och ironi på en kall bastulave så kan inget stoppa dig. Kör hårt
Svar:
enligtvirta.blogg.se
Postat av: Simon
För mig personligen skapar bloggen ett större intresse för ÅU, och dessutom är det intressant att få läsa vad min gamla lärare tycker och tänker. Jag håller givetvis inte med om allt, men hur tråkig vore inte världen om alla tyckte lika?
Svar:
enligtvirta.blogg.se
Postat av: Mat -Inger
Men va nu då ? De är klart att du ska fortsätta att skriva, de går ju att skrolla förbi om man inte vill läsa vissa delar av din text. Fortsätt du.
Svar:
enligtvirta.blogg.se
Trackback
