enligtvirta

Som vanligt är det en solig och het dag på kommande när Emilia fyller år. Vad annat kan man vänta sig den 30e juli. Det var hett den dagen hon hade fötts också mindes jag i morse, då vi tillsammans med Edit var hem till Emilias Mamma och med syskon och alla andra närvarande sjöng upp 18 åringen, helt som traditionen bjuder.

 

Det är inte många uppsjungningar jag missat under åren. En gång var jag på turnering i Estland, men i övrigt tror jag banne mig att jag varit där varje gång. Har jag fel nu ber jag om ursäkt.

 

Mina äldre barn är måttligt förtjusta i att figurera här på bloggen, så jag håller det väldigt kortfattat. Dock vore det närmast tjänstefel som Pappa att inte alls nämna denna stora dag, då min andra dotter blir myndig. Emilia var som liten väldigt... Hur ska vi säga, hjärtlig? Ibland väldigt smutsig, ibland väldigt glad. Väldigt sällan mitt emellan. Sedan hade hon en kort men intensiv fjortisfas som nu övergått i en ansvarstagande klok och väldigt intelligent (på teoretisk nivå obs) inställning till livet. Hon har blivit en ung vuxen och jag som Pappa kan bara vara stolt att ha fått vara med på ett hörn. Emilias och mina djupaste diskussioner har förts i min bil, ofta med Emilia mera vid röst än jag faktiskt. Nu ska hon köra en egen sådan fick jag höra. Kanske jag kan sitta där och berätta hur allt egentligen är för henne då.

I och för sig uppnådde jag ett visst mått av själsfrid ungefär för ett och ett halvt dygn sedan. Då jag har en bild av vad jag kan, måste eller ska påverka, samt det motsatta, då blir det lugnare att orientera mig i vardagen samt världen. Torstens bok har jag läst med stor behållning, lite suttit i solen, samt jobbat.

 

Även har jag bekantat mig med denna bloggs så bejublade texter Det stämmer nog vad somliga har sagt De var bättre förr. Förra sommaren hävde mina fingrar ur sig saker som jag nu, då jag läser dem, till och med blir lite imponerad av. Jag förstår att någon där ute tyckte de var riktigt hyfsade. Nu har de litet tappat stinget och därmed kan vi slå fast att mina texter får skildra verkligheten en aning. Jag har också lite tappat stinget. Antagligen tillfälligt, men textmässigt kanske inte, det vet vi bara om vi fortsätter se vartåt det bär.

Sent sent i natt kom vi hem, alla till var sitt hem, efter gårdagens festlighetsarbete. För min del möttes jag, lite som väntat, av fler stolliga e mails, som efter att jag svarade där och då sedan föranledde tidiga väckningar och långa diskussioner mellan människor som inte alls bor hos oss, eller ens var här. Jag kan nämna att de diskussionerna blev om möjligt stolligare än e posten, inklusive mitt svar.

 

Jag fick förresten en i mitt tycke lite rolig fråga i dag, då en sportjournalist, jösses vad de börjat aktivera sig igen efter helgens bottennapp förresten, ringde och ställde frågor om vårt nya målvaktslån. Jag vill inte driva med människor, jag inser att frågan var seriös och inte ens dum, den bara lät så rolig för mig. "Har ni en klausul i avtalet om att kunna köpa loss henne efter säsongen?" frågade journalisten, som precis som jag är van att läsa om spelartransfers i herrarnas Bundesliga osv. Tyvärr kommer det inte på fråga att köpa någon överhuvudtaget inom den verksamhet jag jobbar. Ibland använder vi kanske den termen, men om vi säger så här. Låt gårdagskvällen beskriva faktum:

 

Mariehamn en måndag i juli: Torget: Samir och Viktor samt humorgruppen KAJ: En par tusen åskådare och en par tusen till utanför området. MIramarparken: Anders Wiklöfs 70 årsdag och Rhapsody in Rock: ca 5000 personer innanför och utanför. WHA: Veikkausliiga IFK Mariehamn-Inter: ca 1600 åskådare. Allt samtidigt.

Mariehamn en lördag, faktiskt lördagen just före nämnd måndag: WHA: Damernas Liga Åland United-HJK: 165 åskådare. Nej, vi köper inte spelare! Egentligen visar dessa siffror att det enda som ger oss existensberättigande är vi själva, som tycker att det vi gör är extremt viktigt!

Eftersom jag på riktigt inte riktigt har så många minuter på mig blir detta mest en väldigt snabb reflexion av hur julimåndagar kan vara på Åland. Samir och Viktor, som ju som känt gillar att exponera sina nakna kroppar kör loss på Rockoff klockan 19. Verksamheten är febril på torget. IFK Mariehamns herrar möter Inter på WHA klockan 18.30 och de förberedelserna liknar mest det jag själv är van vid. Själv är jag dok indragen i förberedelser för "Rhapsody in Rock" som går två kvarter från Rockoff och typ 3 kvarter från WHA. Robert Wells och hela den typens ensamble ska köra fullt inför 3000 gratisåskådare med stol och säkert många till utan stol. I morse var jag och några andra Åland United anslutna där och hjälpte de säkert professionella, men till synes nyhjälplösa lekledarna, eller turnéansvariga, eller scenbyggarna eller vad de nu alla är.

Fru Kickan undrade just vad jag har på agendan i dag, denna fina julisöndag. I dag ska jag vara på tårna för att göra saker för folk eller med folk precis då de själva har passligt, för de är ju spontana och lediga, precis som jag. Vi var överens om att det inte är så hemskt farligt om jag inte helt följer familjens program eftersom jag ändå inte är så trevlig. Gurkan undrade mitt däri, eftersom hon också satt i vårt kök om jag inte är trevlig? Hon har minsann inte märkt nåt sånt... Vet ej om många andra än Fru Kickan och jag själv märker det, men jag är inte trevlig!

 

Självklart kan jag kasta loss och bara låta livet leka, så där som alla andra ledighetspersoner, eller sådana som har alltför bråttom för att hinna riktigt, som tidningarnas sportredaktörer till exempel. Jag förstår. Det är inte lätt och man måste prioritera.

 

För en stund sedan satt jag på vår säng och tittade ut genom fönstret. Då slog det mig att, tänk om jag kunde lägga mig ner och sedan vakna upp en måndag morgon i slutet av oktober. Edit ska till skolan och jag har främst Praktisk SO med åk 8 följt av religion för 9C att se fram emot... Det låter skönt och stressfritt... Dock skulle denna utopi behöva en autopilotmode där jag trots mitt sömntillstånd har kunnat fixa till allt jag ställt till nu under de senaste åren, så det bara är att se fram emot skolår, barnens fortsatta uppväxt, julfirande och säsongen 2017.

Hemma. Tomt. Aj jo, Lisa Ajax. Jag far väl dit och ser om jag hittar dem. Träffade Rufus just då han åkte. Vi vann. Vi vann 2-1 och Isabella Mattsson heter våran hjältinna. En stor dag för henne! Hoppas hon begriper att minnas och njuta.

 

Det var en viktig seger för oss. Vi har häng på övre slutserien igen. En massa människor springer omkring och dunkar ryggar.

 

Ändå, mitt i segerruset, JO jag är glad!! Missförstå mig inte, jag är just så glad man är då man slår HJK i damfotboll en julikväll! Ändå känner jag att jag inte gör mitt jobb så bra! 164 eller 165 åskådare, beroende på källa. INGEN journalist som ville intervjua en enda person efter matchen. Det är första gången någonsin under min tid i Åland United! Jag gör något som inte alls är bra. Och kom nu inte med en massa heja heja friskt humörgrejer därifrån! Vi har haft ÅUs sämsta första halva av säsongen på många många år. Nu kan vi vända och göra succé på den andra halvan. Men kommer någon att veta det och märka det? Kanske inte och vem bryr sig då egentligen.

 

Hörs i morgon!

Då jag själv spelade, för 100 tal år sedan, var kvällen före match samt matchdagarna ganska simpla historier. jag hade vissa saker jag måste göra, som att äta en Mars chokladbar, tvätta håret en extra separat gång och sedan bara ha en lugn kväll oftast hemma. Morgon, förmiddag, dag etc berodde sedan förstås på om vi spelade hemma eller borta. Bortamatcherna gick ju enligt lagets procedur, medan hemmamatchdagarna blev en ända väntan, då jag försökte vara så vanlig som möjligt hemma, trots att synfältet allt efter hur nära matchstart vi kom blev smalare och smalare. Sen bara iväg till lagets samling och that´s it. Jag var ganska bra på att förbereda mig individuellt vågar jag tro så här 40 kg senare... Även påklädningsritualen och andra små grejer jag måste göra skötte jag helt diskret och bara för mig själv.

 

Senare då jag var tränare blev ofta kvällen före en lång sådan. Jag ville oftast ha fasta situationer och eventuella illustreringar, som på den tiden gjordes, åtminstone av mig, med penna och papper, färdiga. På samma gång fick jag gå igenom matchen i mitt huvud och förberedde mig på olika scenarion och hur jag kan/borde reagera på dessa. Då matchdagsmorgon grydde hade jag ofta själva matchen klar i huvudet och den övriga kroppen jobbade sig in under dagen. Precis som då jag spelade blev det att försöka vara så normal utåt som möjligt och då jag ofta hade mina då tre barn omkring mig blev det en utmärkt faktor som höll mig kvar i riktiga världen, om den nu finns. Vi som kan lite Platon vet ju att det inte alls är säkert det heller. Bortamatcher gick precis som under spelartiden i lagrutinernas tecken och en del av gårdagens kvällspyssel kunde jag ibland göra under resorna.

 

I dag möter Åland United-HJK på WHA. I går tog jag mig till lagets matchmöte och bevittnade även träningen inför, samt fick ta del av startelvan då den kungjordes laget. Min del i coachingen är i år nära noll, men jag försöker komma laget så nära jag kan i alla fall och genom att förstå den fotboll de spelar blir det bättre både för mig och för dem. De flesta förberedelser för min del inför dagens match har gjorts för länge sedan. Nu är det bara de praktiska detaljerna och utförandet kvar. Egentligen är det igen bortamatcherna som är de lätta, eftersom jag då bara hänger med laget och gör mina grejer där mitt i bland dem, oftast i bussen. Vid hemmamatcher är jag i år delaktig i det mesta. I dag fattas Linnéa, Kjelle, Anders och Richard från det vanliga teamet. Merja kommer in och vikarierar Linnéa, men i övrigt får jag försöka komplettera det som alls går att komplettera. Bollkajsor, Speakerbåsets information, laguppställningsblad, lotterivinster, övriga publikvinster och övrigt, som e post om möjligheten för 26 svenska fotbollsspelare att få fribiljetter till dagens match, är det som samlas i huvudet och senare ner mot magen. Svaret till fribiljettansökningen blir nej, eller ännu värre, inget svar, eftersom jag inte vill riskera att behöva förklara nåt, eftersom det tar ytterligare tid. På samma gång lever oron om hur det ska gå. Numera är jag sällan med på förmatchpratet i omklädningsrummet och ser laget först då de kommer ut för uppvärmning. Eller jag har ju sett laget, för vi alla är där senast två timmar inför kick off, de flesta lite före, domarna ofta lite efter, aj jo, dem brukar jag serva med matchbollar och allt möjligt också...

Det är inte det att jag inte har något att säga. Det är tvärtom så, att jag har alldeles för mycket att säga om historier som går in i varandra eller lever separata liv, allt som sommaren pumpar på här ute och inne.

 

Linda ska återkomma från Sottunga, Emilia fick sitt nya pass i morse och är nu på jobb, samt ska spendera kvällen med Linda. Rufus sover troligen fram till eftermiddagen och är i en fas i sitt liv då han på riktigt åtminstone säger att "Rockoff är det enda som händer på Åland". Jodu. Halvtaskiga artister, eller i år faktiskt endel nästan okej, som uppträder inför ofta helt ovetande publikmassor varav de flesta knappt ens är på konserterna utan driver omkring på stan för att "det händer saker". Säkert alldeles underbart för 15 åringar, men alldeles alldeles förhatligt idiotiskt och hemskt för deras föräldrar. Jag tycker inte alls synd om stackars grannar eller nåt. Jag ser det bara som ytligt tjafs! Precis som antagligen den arga kvinnan ser på fotbollsmatcherna på WHA, ni minns henne från Morsdagen?!

 

Edit lät inte Emilia somna före hon hade somnat och Emilia hade därmed inte fått blund före efter 2 i natt. Jag måste ge mig eftersom jag är så utmattad av alla de där historierna jag kunde, men inte kommer att berätta här och nu. Fru Kickan kom på att hon kanske skulle åka på jobb, så här mitt i semestern. Jag mal på som vanligt, alltid, varje dag varje natt och folk omkring mig vill mest leva för stunden. Det är väl bra va?

 

Nu kunde det bli höst tycker jag! Schemalagd ordning och stress utanpå det. Det är i alla fall i längden bättre än stress utan schemalagd ordning. Visst är här en månad sommar kvar. I detta skede borde förra skolåret vara utagerat och nästa småningom söka sig fram i sinnet. För mig är det en evighet sedan förra skolåret tog slut och en helt absurd framtid tills nästa äntligen sätter igång och får mig att fokusera på sådant som tar mig bort från det här oschemalagda kontorsarbetet. Det sköter jag sedan före skolan, på samtliga rester och efter skolan, men jag kan hänvisa till att jag inte har tid just då!

I dag har det varit en alldeles fantastisk sommardag. Det har också varit en väldigt tung dag, då tunga beslut har skjutits framåt och personlig stolthet, samt tro och övertygelse har satts på prov som bara anstår den som sätts på prov. Jag frågade faktiskt Fru Kickan om det är okej om jag gömmer mig i ett klädskåp och bara gråter för mig själv hela kvällen. Hon sade jo, men valde på samma gång att lägga sig tidigt (och då menar jag TIDIGT) varvid min utmattning fick bli utagerad i soffan, där jag faktiskt sov mellan 19 och 21,20, så nu blir det knappast nåt mer i natt då...

 

Efter en par Åland United relaterade möten, som faktiskt tog en tid av dagen, lokaliserade jag Fru Kickan och Edit på Nabben. Edit förde stort ledarskap bland lekande barn och styrde upp leken, samt vägrade befatta sig men nya lekaspiranter om de inte presenterade sig. Så olik Linda. Så olik Emilia. Så olik Rufus och så olik Fru Kickan, kom vi fram till. Är det mig hon brås på? Vet ej... Jag uppfattar mig själv som associal i grunden, men väldigt social om jag måste. Som barn var jag säkert väldigt högljudd och odräglig. De som kände mig då och vet hur jag var kan väl berätta, tack!

Eftersom det tyvärr har samlats massvis med kontorsjobb i dag och kontoret, i skuggan utanför garaget och nu i vardagsrummet, bir lite kyligt då jag lyfter blicken några meter, passar jag på att skicka en bild på Pärla och Edit som precis just kom in, skickad av Fru Kickan.

Eftersom det precis då jag skulle sätta igång med att skriva lite mer djupsinnigt, mitt bland alla omkring mig springande barn från olika hus här på gatan, kom en uppmaning från Fru Kickan att jag måste köpa nypotatis NU, blev denna text en lite annorlunda en , men baserar sig ändå på frågan jag ställde i går. Några goda och välformulerade önskemål ställdes, men för att täcka in det mesta kommer jag kortfattat att besvara "Anonyms" frågor och påståenden:

 

Svar: Kaj Palmqvist hade den stora äran att vara den förste någonsin att kräva min avgång, då han på vår (Åland Uniteds) facebooksida efter förra matchen var väldigt missnöjd med först hur dålig uppdatering vi har, sedan att jag svarade honom under signatur (Åland United administratör). Kaj är fortsättningsvis välkommen på kaffe, samt att bli FB vän med mig personligen så vi kan diskutera lite mer om Åland Uniteds organisation som han hade så tydliga synpunkter om. Än har han ej hunnit höra av sig. Känner någon Kaj, hälsa honom då och säg att han alltid är välkommen att höra av sig!

Svar: Jag ser denna säsong som en konsekvens av olika tillfälligheter. Stärkt och vis av dessa ser jag framledes klubben i ett klart ljus. Jag tycker faktiskt inte att en enda av de säsonger jag varit med har varit riktigt som den borde. Nästa säsong kommer vi förhoppningsvis att ha en allt mer dynamisk organisation som gör att motsvarande verksamhet som skedde under "de goda åren" igen är möjlig, men med mycket mer planerad och medveten administration både inom bakgrund och laget självt. Förstod ni nåt av detta? Om ej, fråga.

Svar: Förhoppningsvis inte. Dock torde Linda vara på väg till Sottunga, Emilia till oss, Rufus någonstans, vet ej vart, Edit sitter i soffan och Fru Kickan lagar nypotatis... Eller tvättar den , eller vad det nu är hon gör.... Nu kom Pärla också....

Svar: Om skolan hade börjat i går hade detta varit en ypperlig uppgift. Nu måste jag vänta och se vad som händer den 16e augusti för att riktigt strukturera upp den. Men en god idé i sig...

Svar: En åländsk politiker som gör sig känd genom att vara politiskt korrekt på ett inte alls korrekt vis. Därmed måste jag själv bedöma hans insatser som rätt barnsliga, tyvärr. Men han kan ju växa upp ännu... Han är väl bara runt 40-50 så där...

Svar: Se svaret på fråga 4. Fler tankar kommer närmare skolstarten.

Svar: O, ja. Det finns massor. Numera har ju också pojkar börjat spela...

Svar:

9. Något annat (vad i så fall) - Kan inte överträffar RFÖ här.

Svar: Rösten från Öster: "Kan wimbledon spelas med styroxbollar eller sk nätflöten ?"

Svar till Rösten från Öster: Självklart går det. 1975-1979 spelades ju många sådana turneringar i Pålböle, Pernå. Du var själv med... Jag minns att jag måste vara Jimmy Connors,, eller bollpojke...

 

Mera aktuella äventyr senare eller an annan dag. Hej!

0-0 i Tammerfors. Ändå känner jag motstridiga känslor som jag inte tänker redogöra för här och nu. Jag hoppas vi har lyckats övertyga Linnéa om att det är Franks som gäller på färjan. Craig har jobbat hårt på det. Under matchgenomgången stod han till och med och höll henne i handen... Vi tror det löser sig och då är ju allt bra.

Vid ungefär halv 10, eller var det närmare halv 11 kanske bestämde jag mig för att faktiskt ha en sommarlovskväll. Jag tittade på en film som just då råkade spelas på nån av de nya fina kanalerna vi har. Den handlade om en kille som försökte skydda mänskligheten från vampyrer genom att lokalisera ´"Judaskalken" som är en omvänd variant av Heliga Graal. Judaskalken är alltså kärlet som Judas Iskariot drack ur vid den sista måltiden som beskrivs i Evangelierna. Judas förrådde alltså Kristus, som han ju inte kallades före ryktet om honom nådde grekerna en så där hundra år senare, och hängde sig i ett aspträd. Då fick han ju domen av Gud att vara evigt förbannad och att behöva gå omkring i mörkret utan att kunna dö i frid i evighet. Judas Iskariot var alltså den förste vampyren.

 

Det säger sig själv att huvudrollen spelades av en slängdkäftad amerikan som pratade Latin, ryska, rumänska och forngrekiska med amerikansk brytning. Så klart understöddes han av en väldigt attraktiv kvinna, som visade sig vara en 403 år gammal vampyr från Paris, som nu fanns i New Orleans eftersom franska munkar hade gömt Judaskalken, som i sin tur ger kraft åt alla världens vampyrer att ta över världen, just där i och med att det var en fransk koloni då detta hände. Ryska terrorister ville återskapa Moder Rysslands storhet genom att återuppliva Vlad Dracul (Greve Dracula) som hade fraktats till Amerika för att sedan fraktas till Ryssland. Allt löstes i äkta Indiana Jones anda av huvudpersonens minne och gammal Biblisk mystik kombinerat med sensuell skönhet och vampyrskans plötsliga underkastelse av mänsklighet så hon kunde dö medan hon såg soluppgången för första gången sedan år 1628.

BRA KVÄLLSUNDERHÅLLNING KALLAR JAG DETTA!

Jag tror att jag skrev om detta i fjol. Men det där med gräsänklingsskap är inget för just gräsänklingar. Det är ett drömskede, något man ser framför sig som stresslöst , okomplicerat och liksom tidlöst. För min del är det mest att försöka vara som vanligt, men veta att Fru Kickans sista ord till mig, "kommer du sen ihåg att vika tvätten?!" kommer att granskas på ett sätt som inte begränsar sig till vikt tvätt. Precis som vilken Mamma som helst som "bara går där hemma" förväntas jag säkert ha dammsugit, tvättat, diskat och helst klippt gräset, vattnat blommor fast vi knappt har några, köpa ett husdjur som överraskning och dessutom se till att det är rumsrent och allt möjligt till för att sedan fä höra att jag även borde ha bytt sängkläder. Vadå byta sängkläder? Med vem?

 

För att ge statusuppdatering kan jag nämna att jag faktiskt satt igång diskmaskinen och kokat slut på kaffet. Sen har jag skaffat en målvakt för slutet av säsongen också, men mer om det säger jag inte innan det börjar bli augusti... Typ. Men, som det gamla talesättet lyder "En ny målvakt ger inga nya akvariefiskar"...

Min fru, Fru Kickan är en väldigt komplicerad konstruktion egentligen. Hon är enormt samvetsgrann, men på samma gång väldigt mån om att få vara självständig och att inte binda upp sig på annat än det hon vill binda upp sig på just då. Jag tror, utan att så klart varit inne i just hennes huvud att hon är ganska lycklig. Åtminstone hoppas jag det. I går kväll, då vi för första gången på typ en vecka hade en liten stund, bara hon och jag eftersom Edit lagt sig för att läsa Bamse och ingen annan var hemma, eller hos oss om man kan uttrycka det så, då frågade jag henne huruvida planerna att hon och Edit (samt då Gurkan och Pärla givetvis) ska åka ut till holmen där hennes föräldrar häckar över sommaren stämmer. Denna fråga förorsakade Fru Kickan stor frustration, eftersom hon ansåg att jag kräver att hon ska kunna redogöra för allt i minsta detalj. Nu, så där på förmiddagen efter en soven natt, nu har de åkt. Precis som Gurkan och Pärla. Dock vet jag inte när de kommer hem, eftersom de självklart inte kan veta det. Till saken hör att det hela förbereddes under enorm stress i 45 minuter, då mitt morgonkaffe, med sommarläsning i form av töntiga insändare i lokalpressen, avbröts av att jag ju måste hjälpa att packa för de ska ju iväg nu ju... Jag har varit i Finlands Armé och vet det där med att ha bråttom för att vänta. Egentligen är det hela väldigt roligt och jag önskar dem båda, eller dem alla, sköna dagar på Kyrkogårdsö, samt påpekar för den kritiska läsaren att jag faktiskt tycker om dem båda, eller dem alla kan jag väl säga här då vi är så familjära och privata.

 

Nu är jag ensam hemma höll jag på att säga, men Rufus kom ju faktiskt i natt. Han tyckte det var praktiskt att sova här och nu snarkar han gott i sin säng. Hoppas han märkte att Edit var inne hos honom och sade att de skulle åka.

 

I och för sig passar upplägget utmärkt. Jag har nu kommit så långt i  Sportchefsskapet att jag gjort mig heldagsscheman med möten av olika slag för resten av veckan. Skulle jag nu tro att Fru Kickan kunde lägga ihop det ena med det andra skulle jag kunna säga att hon passade på att förena nytta med nöje då de åkte iväg just nu. Jag tror dock att det bara blev så, eftersom hon bestämde så 45 minuter innan de åkte utan att riktigt lägga ihop detta med mig. Men så är hon min Fru Kickan också....

Inte bara Teddybjörnen Fredriksson hade en nos av garn då jag var ett litet barn. Fotbollen var också väldigt försvarsinriktad på den tiden. För mig betyder "gamla goda tiden" och "så som man spelade då jag var liten" långa sega uppgörelser genom djupt försvarande, alternativt man mot man försvarande och avvaktande anfallande lag. Matcherna slutade ofta 0-0, 1-0, eller i Tyskland då 4-2 eller någonting.

 

Precis som man talar om civilisationers uppgång, blomstring och fall går även trenden för spelandet av världens mest älskade spel i vågor. Ibland har försvarsstrategin tagit ett steg längre. Då blir matcherna ofta mycket målfattiga och kan uppfattas långa och sega av många som inte på det perversa vis som till exempel jag gör, njuter av försvarsspelets finess. Sen kommer en anfallsstrategi att uppfinnas, eller utvecklas som gör det svårt att försvara lika effektivt. Då uppfattas fotbollen rolig och händelserik, fram till att man igen kommer på ett sätt att stänga. Och så vidare och så vidare, lite som Terrorbalansen under kalla kriget.

 

Då jag var liten och förälskade mig i fotboll, med Engelska ligan på TV, Farbröderna Nisse och Lasse på Saharas grusplan och så klart VM 1974 och sedermera EM 1976 och VM 1978, inte att förglömma alla annan fotboll (i sällskap med massor med annan idrott skönt sammanvävt med bland annat Pelle Svanslös, men inte Emil i Lönneberga eftersom jag var rädd för Pappa Anton Svensson), då var fotbollen just sådan här, väldigt malande. Vi känner till berättelserna om hur totalfotbollen utvecklades och gav det hela en mer offensiv riktning. Totalfotbollen var i själva verket ett svar på man mot man försvaret i diverse olika formationer.

Sitter i ett tomt hus, vilket känns väldigt annorlunda än hur det varit de senaste dagarna. Det regnar och gästerna, samt fruarna i bägge hus här på Bergshöjden kom på att man en regnig dag i juli kan göra det samma som jag och massor av andra gör i januari, det vill säga åka till Eckeröhallen. Leklandet torde bli väl använt där i dag. Hoppas hallen håller, för snart är vi där igen. Julen närmar sig och därmed också Januariträningarna.

 

Det bleve inget lekland för mig. Snart ska vi ha möte med tränarstaben på WHA och sedan har jag lovat infinna mig på träningen då vi kommer att ha lite yngre och lovande, blivande ÅU spelare på gästträning.

 

Jag kommer att få orsak, energi och lust att återkomma till EM, som ju vanns av Portugal som någon sagt några veckor här nu... Människans fullständiga dumhet lyser klart på facebook då man diskuterar Payets tackling och Ronaldos skada. Det var inte meningen att skada Ronaldo! Det vet varenda en som någonsin spelat ens en halv timme!

 

Jag kommer även att återkomma till Åland United då vissa saker tarvar en förklaring i talspråk och således blir skriftligt här i bloggen. Kan ni alla tipsa att åtminstone Kaj Palmqvist läser det inlägget sen, samt gärna många andra också som kanske kunde hjälpa oss att bli en bättre klubb. Ännu bättre klubb borde jag kanske säga för att inte få det fel...

I går, då det mesta sedan fallit på sådan plats att även middagsförtäring skulle bli aktuell såg jag att ett för mig okänt nummer hade ringt min telefon. Jag ringde upp och möttes av en ganska sträng röst som sade "God kväll! Vet du vem du pratar med?".

 

Eftersom jag antog att rösten menade här och nu, liksom just detta aktuella telefonsamtal fick jag lov att erkänna att nej. Jag visste inte vem det var. Därmed fick rösten orsak att presentera sig: "Det är MAT-INGER! Om det säger dig nåt" sade rösten.

 

Nu inser jag att den här bloggen inte kan göra de känslor och tankar som hann passera i revy inom mig rättvisa, så jag säger bara att jag väldigt fort kontrollerade att jag, som aldrig bär mössa, inte hade nåt på huvudet. Mat-Inger meddelade sig finnas på vår gemensamma arbetsplats och syftade på det vi ibland kallar kopuleringsrummet. Alltså där printern finns. Hon meddelade att hon tagit sig in på jobbet för att skriva ut några privata papper. I stället spottar printern nu ut "en helsickes mängd" papper som verkar vara mina, sade hon. Det enda hon kunde mena var att printern nu, på kvällen, fått för sig att leverera de laguppställningsblad den inte haft lust att producera under dagen.

 

Just nu är jag inte riktigt säker. Men om det visar sig riktigt illa, med tanke på att jag försökte flere gånger utan att lyckas och dessutom sedan fick Mariehamns Tryckeri, som just ringde och meddelade att arbetet finns att hämta, kan det vara så att jag producerat 1200 laguppställningsblad för ONS matchen i morgon. Så att Ålänningar! Utebli inte från matchen i tro att du inte får ett laguppställningsblad! Kommer lika många i morgon som ni var i går på Europa League kvalmatchen blir bara 200 utan, men ni kan ju köpa korv istället då.

Min dag började ungefär då den förra slutade höll ag på att säga, men det är ju fel. Efter att min beundran för Gareth Bales uppoffrande arbete, som ju inte i går gav annat än stilpoäng hann jag faktiskt sova i flere timmar och flere gånger, då jag fått för vana att börja vakna i etapper med början klockan 5, innan det blev att riva Edit ur sängen för att åka till Landshövdingens kontor. Väl där med en sömnig Edit fick jag tre underskrivna kontrakt att få ytterligare underskrivna och sedan skickade rätt. Följande etapp bar till Polisen där Emilia skulle ansöka om nytt pass men inte fick för att hennes bägge vårdnadshavare inte skrivit under. En månad till är stackarn minderårig. Nåväl, via Edits rum för att låna vingar (!) till nån fest och sedan till kyrkan där hon jobbar, för att märka att vi var för tidiga och således körde vi hem till dem istället så hon kunde dumpa väskan och gå på jobb istället.

 

Hemma igen fick Edit se Sommarlov och frågade faktiskt också efter morgonmål. Ser man där... Jag fortsatte mina försök att skicka laguppställningsbladen för lördagens match till Ordförande, men precis som natten innan då jag hållit på en tid efter semifinalens slut ville det inte gå att bifoga bilaga. Precis då jag löst det, men inte hunnit skicka kom Julia för att skriva kontraktet. Där i mitt kök skrev hon på och vi diskuterade lite detaljer kring dels hennes spelande, dels hennes jobb i IFFK och hur detta anknyter till organisationen Åland United. Precis då ringde Ordförande och meddelade att han nu åkt hem och inte kommer att kunna printa ut de 400 programbladen jag då inte kommit att skicka före han åkte. Min vana trogen sade jag "jag fixar". I det samma kom jag på att jag utsett mig till koordinator för att spelaren vars hus brann upp skulle få en ny lägenhet och sms hade det kommit minsann. Det finns många att tacka. Harry, Gerd, Erica, Peter, säkert Bosse också, han brukar på något sätt höra till dem man behöver tacka. Den här gången går dock guldmedaljen till Lillemor, som trots mina sena vidarebefordringar lyckades få till att vår spelare nu har en ny lägenhet och vad jag förstod blev det inte ens dyrare än det hade varit förut. Tack Lillemor. Spelaren menade att hon känner sig älskad och respekterad, vilket ju är bästa betyg till hela frivilliga hjälpkåren!

 

Nu behövde Julias kontrakt scannas och skickas dels till Linnéa, dels till FBF tillsammans med hennes passbild så de kan ansöka om internationell transfer och Linnéa sedan senare ombesörja licensiering och registrering. Aj jo, försäkringen hade vi ombesörjt i Kristians frånvaro så med Linnéas styrning kom Julia åt att få den fixad, hoppas vi alla... Någon scanner är ju inte så lätt att finna då. I min skola är den som sagt på sommarlov, eller systemet kring den och Landshövdingen hade alltså åkt, hänvisande till sin fru, som vi män alltid gör då vi inte vill diskutera. Den enklaste lösningen blev då MIN fru. Fru Kickan var snäll och scannade in kontraktet och skickade det till min e postadress. Just då, där på Fru Kickans jobb stod Edit och sade att hon nog är rätt hungrig. Det hade typ varit lunchdags för en stund sedan.

 

I går kväll nåddes jag av flere nyheter, både oralt och medelst text som meddelade att det brinner i hamnen. Orsaken att just jag fick meddelandena är att en av våra spelare bor i huset som brann. Innan vi går vidare i storyn måste vi tillägga att hon är oskadd, samt också helt oskyldig till hela alltihopa. Medan jag, som tagit lite sommarledigt i kvällen och avnjöt "Britt-Marie var här" med en gnutta inhemsk mellanöl ur burk, inte kunde annat än hålla mig uppdaterad och kolla att allt var under kontroll, samt att spelaren hade någonstans att sova, släcktes branden och inga andra än materiella skador har rapporterats.

I dag är väl då vad många skulle kalla en perfekt sommardag. Själv sitter jag ute, under Fru Kickans, eller vårt då men hennes inhandlade parasoll. Jag började nog jobba under garagetaket, men nu kom solen åt att steka datorn så att jag varken såg skärmen, eller riktigt kände att det var stabilt. Skuggan är ibland en vän. Edit, som i dag då hon fick önska sig vad hon ville önskade att vi kunde äta makaroner och korv varje dag har även lagt in en anhållan om att få läsa Bamse hela dagen. Då jag har förbjudit hennes egen säng i det mörklagda rummet som läsplats tror jag att hon nu befinner sig i soffan... Linda skulle, vad jag förstod komma här via med min telefonladdare som hon liksom plockade på sig härom dagen. Till all lycka märkte vi att man kan ladda min telefon med nån grej som Fru Kickan hittade och som man kopplar till Ipadladdaren...

 

Själv har jag en ganska okej dag med kontoret här ute, lite som jag tänker mig att Stephan Toivonen föreställde sig att han skulle jobba i Lagtinget därifrån terassen i Portugal. I dag har jag hunnit med både sponsorgrejer, flickfotboll och en del A-lagsbestyr. Och sen har jag då stekt korv och kokat makaroner jo...

Detta får bli ett riktigt uppsamlingsheat. Jag var faktiskt just precis ute på vår uppfart och gjorde sommarens första bokläsning endast iklädd randiga pyjamaskalsonger session. Alla somrar hittills har jag suttit någon timme då folk lagt sig och solen ännu gassar, medveten om att det kanske är sista gången före nästa sommar det händer. Nu kom jag faktiskt nästan 2 kapitel framåt i boken "Britt-Marie var här" som faktiskt namnet till trots handlar om fotboll. Väl så. Sommaren är korkad kan man säga.

 

I går fick även Edit sin Stockholmsdebut. På Skansen såg vi både mina favoriter, älgen och babianerna, barnen rörde ormar och spindlar och så var vi förstås på Allsång. Barnens allsång med Tobbe Trollkarl och Isa. Jösses vad vi sjöng. Linda, Emilia Rufus och Edit försökte alla överrösta sin far i Faster Ingeborg och att hålla handen (min) nere så inte mikrofonen bara skulle komma till oss. En god sak om svenskar kan jag drista mig till att säga här. De kan det där med barnunderhållning! 20 åriga tant Linda tyckte i och för sig att Isa var alldeles för urringat klädd för att uppträda i en barnshow. Själv har jag ingen åsikt eftersom jag inte ser så bra med mina nya, men snygga glasögon.

Eventuellt rätt överraskande vill jag slå ett litet slag för de rika och vackra. De är ju i övrigt ett legitimt mål att förakta och bespotta. De har allt och kan få vad de pekar på. Hur många av dem med rik och mäktig bakgrund som fungerar i höga positioner misstänkliggörs inte för sina egentliga syften, eller för hur hon/han kommit till positionen?

 

Jag vill bara att vi en liten liten stund ägnar en tanke åt hur det kan vara att vara ett barn till rika och mäktiga föräldrar, vackra och intelligenta också om det gör det hela lättare eller svårare. Hur annorlunda är de barnen än de små fattiga vi alltid gillar mer, i teorin? På riktigt visar ju olika slags experiment att vi alltid ändå föredrar de välkammade fast vi aldrig skulle erkänna det så här bland folk. Kan barnet rå för att det har fötts med silversked i munnen? Kan vi ta det barnets åsikter om samhället på allvar då det blivit äldre? Kan vi uppskatta det barnets framgång i näringslivet, politiken, idrott eller vad nu vara månde då det uppnår sin prime? Kan vi förstå att det barnet älskar sina egna barn precis som vilken förälder som helst älskar sina? Jo, vi kan det helt kognitivt. Ändå är det inte riktigt okej att säga att man gör det. Vi ska gnälla över rikemansungar och jämföra dem med de där stackars fattiga som på något sätt alltid är bättre människor för att de måste kämpa för allt!

 

Hur vore det om vi bara för en stund försökte jämställa vår människosyn och faktiskt se alla människor som människor? Bara som ett tankeexperiment. Donald Trump säger väldigt puckade saker oavsett hur rik han är. Prinsessan Estelle är jättesöt och verkar rolig oavsett vilka skattepengar hon lever på. Franska revolutionen resulterade i katastrof för att obildade fattiga människor fick rösträtt över en natt. Inte för att de var fattiga, utan för att de het enkelt inte visste vad de gjorde. Att det i långa loppet blivit positivt är sedan en annan sak.

 

Vi vet alla att smärta föder kreativitet. Jag vet att inget är värt något om det inte tar ont. Men vi ser alla ganska lika ut då vi klär av oss. Låt oss ibland även ge de förhatliga chansen att glänsa då de säger eller gör nåt bra.

Mitt i allt blev jag med barn. Alltså inte som då man har annat i magen än det som gör min stor. Inte heller som i dag på eftermiddagen då jag fann Gurkan med fem barn ätandes vattenmelon på hennes vardagsrumsgolv. Inte heller så att jag har hela min barnaskara här. Jag sitter här med Pärla och Edit som liksom tänkt vara här. Deras mammor, förstärkt med en ny granntant på gatan åkte till stan för att äta. Som om inte vi haft mat hemma kanske. Nåja... Det heter att de ska komma hem före avspark i kväll (Belgien-Wales ni vet) så det blir nog bra det här, tror jag i alla fall. Precis just hade de modevisning då de kom gående iklädda Fru Kickans kläder med olika teman. Mest minnesbildande blev "vuxentemat" då Edit föreställde en tant och Pärla var en flykting... Nu säger de i sten att de städat upp och jag tror dem så blint att jag inte tänker kolla. Det tittas på Sommarlov och kan man tänka sig, precis samma program som i morse sänds nu igen på kvällen. Precis som varje dag under varje sommar i modern tid!

 

Mina större barn är i skärgården. Linda och Rufus på Vårdö och kyrkguiden Emilia på Föglö. Därifrån ska de komma mitt under min morgon kvälls bastusession med Vesa Kumpula för att vara redo för Skansenresan på söndag.

 

Eftersom det är fredag kväll väller det nu in e post med helt nyrosig iver. Folk har väl tid nu kan jag tänka.

Då förflöt gårdagen och som jag nämnde blev oväntat mycket gjort. Både sådant som behövs blev gjort och en del som inte behövs, med en gnutta sådant som inte borde göras. En dag värdig den sista juni då alltså. Här sitter vi igen på förmiddagen med Edit. Jag sov många gånger i natt på basen av hur många gånger jag vaknade. Då jag slutligen fick lite ro i sinnet, som tydligen gick på någonslags tömningsövning under natten, då ringde telefonen. En man som ville diskutera pojkfotboll (!) ringde och först ursäktade han sig, då han just kom på att jag är lärare och sen då han bad mig maila tillade han att han hoppas att jag inte har datorn i sängen. Edit beslöt sig att stiga upp och jag att komma upp om en liten liten stund. Hoppas det där med pojkfotbollen löser sig med den lilla insats jag nu gjort...

 

Vi träffade Edits tillsvidare norska kusiner i går. De kommer inte att vara norska länge, men så länge som åsnebryggan funkar, då använder vi den. IFK Mariehamn gjorde sin Norgegig i går och fick på nöten med 2-0. På basen av det jag såg via streamen här hemma, riktiga intresserade tittar som sagt på fotboll ensamma från en liten skärm helst i mörker, är det inte mycket att säga om det. IFK höll väl ihop laget, styrde med 1 eller 2 på topp och zonade mittfält och backlinje nära varandra i avsikt att inte släppa norrmännen mellan lagdelarna, något man lyckades med hela första halvtimmen och stora delar av andra halvlek. 2-0 målet var väl gjort. Jag skulle gärna också kommentera 1-0 målet, men ska nu berätta lite om varför jag inte kan det.

 

Då jag ser fotboll inser jag att jag ibland hamnar att flytta min kropp även under halvlekarna, trots att detta inte är optimalt. För att kunna göra detta måste jag kunna läsa spelet. Lite som då man byter i ishockey eller innebandy. Man kan inte gå iväg ens 30 sekunder om bollen är i spel, ett anfall är på gång, försvaret sitter redo för kontring etc. Det måste vara rätt läge då man går, annars kan man missa just dessa mängder av händelser som de som inte förstår detta hävdar att inte finns i fotboll. Fru Kickan satt helt kallt i soffan i går och studerade nåt viktigt på Facebook via sin telefon, så som vi som bor med henne känner henne. Mitt i allt vänder hon blicken mot mig och ber mig hämta en grej från köket till henne. Jag tittade tillbaka som om hon vore dum. Jag? Nu? Hon nickade att jo.. Du! Nu! Detta blev ett precisionsarbete som jag inte tror hon förstod. Det blev till ett inkast för Odd nära deras eget mål förstärkt av att bollen rymde utanför reklamskylten och närmaste bollpojke var en bit ifrån innan jag vettigt kunde spurta iväg på uppdraget. Jag tror inte Fru Kickan förstod att det var därför jag väntade 25 sekunder efter att hon frågat...

 

Just av en liknande orsak missade jag 1-0. Jag visste att det tar ca en minut att säga god natt till Edit och att lova komma och släcka sedan samt att se till att hennes väckarklocka inte ringer då hon sätter den på "on". Jag bedömde spelet som ganska avvaktande då jag gick. Då jag var tillbaka var det 1-0 och i tidningarna i dag beskriver målskytten målet som det vackraste i hans karriär. Nå. Jag såg det inte i alla fall och därmed kan jag inte heller kommentera det. HJK vann dock borta i Litauen med 2-0 och har gott läge att gå vidare i Europa League kvalet. IFK måste göra en jättevändning på torsdag om det ska bli det samma här...

 

Sedan en annan sak som dels folk enligt mig fått om bakfoten, eller delar av den. Det har blivit populärt att uttala sig om överbetalda divor och deras motsats, lagspelare (läs Islänningar). Jag vill helt kortfattat påtala att detta är väldigt väldigt förenklat. Det hat Cristiano Ronaldo, Messi och även Zlatan, för att nämna tre vanliga hatoblekt, får är i min värld populistiskt tjafs. De är alla tre extremt duktiga fotbollsspelare. De är även medvetna om sitt eget värde. Detta ger naturligtvis inte dem rätten att bete sig arrogant och svinaktigt. Men lika fullt ger det inte heller var och varannan tyckare relevans i sina hånskratt då någon av dem, som de facto är hårt ansatta av förväntningar, då de inte presterar fullt ut.