Första kapitlet i mina memoarer
Våren 2015 började jag skriva på något som var tänkt att bli en bok, eller någonting som skulle handla om mig och saker kring mitt liv i alla fall. Memoarer kallas sådant visst. Jag började flere kapitel och hade som avsikt att sedan fylla på efter hand och vid tillfälle sammanställa allt. Nu blev det ingenting av helheten ännu, men detta var nog ett steg mot att öppna denna blogg igen, vilket hände under våren 2016.
Jag råkade snava in på en fil där jag sparat några utkast. Detta här under är en icke slutförd text som är tänkt att vara inledningen på det första kapitlet. Nämns du inte i texten och tycker att du borde göra det, då är orsaken att jag helt enkelt inte har skrivit färdigt ännu... Tänkte bara publicera detta i bloggform nu, då annat skrivande står i träda. Är detta något du tror att nån vill läsa då det så klart kommer att handla om en hel massa saker med tiden? Som sagt, detta skrevs våren 2015:
Arbetsnamnet på första kapitlet var 1970, det vill säga mitt födelseår. Denna bild är från julafton, just 1970. Jag firar jul med rätt hög feber, har de sagt i alla fall att jag gjorde...
"Egentligen är jag väl en typisk finlandssvensk. En sådan där med mamma från landet och pappa från stan, bägge med svenskatalande bakgrund och vänskapskrets. Vi har alltid pratat svenska hemma och inom släkten, åtminstone då jag var liten. Först senare, då vi började ha kusinträffar för min generations fullvuxna kusiner lade jag märke till hur mycket finska vi egentligen använde. Förstås blir det ännu tydligare då man som boende på Åland kommer i kontakt med släktingarna på fastlandet och ser hur språket faktiskt är ett kommunikationsmedel mer än en identitet. Jag har också alltid själv tyckt att mitt språk inte är viktigt. Faktiskt tyckte jag så redan då jag som liten och yngre inte talade så värst bra finska.
En natt i oktober 1970 föddes jag på Kvinnokliniken i Helsingfors. Enligt min fars alltid välartikulerade berättande var han inte närvarande, utan hade ombetts avlägsna sig såsom ”följeslagare”, eller ”eskort”. Så klart vet jag ingenting om hur det hela utspelade sig, men jag vet att Brasilien var världsmästare i fotboll och att Notts County låg i division 4. Sådant har jag brytt mig om att kolla.
Ursprungligen var jag alltså ett helsingforsbarn. En barfota Tölikan Kundi. Dock kom jag aldrig att riktigt begripa innebörden av detta före det bar ut till landet och Sibbo passligt till min 5 årsdag. Av tiden som helsingforsare minns jag överraskande många detaljer, både från hemmet på Runebergsgatan 44 och från andra ställen. Jag minns min första fotbollsmatch på Olympiastadion. Finland slog Norge med 5-2 våren 1975 och jag vet att Pappa hade haft med mig till Nordenskiöldsgatans ishall för att se VM året innan. Ljudet i ishallen var för mycket för mig vid den tiden vet jag, för jag minns hur jag stod i korridoren och höll för öronen så Pappa fick komma och se till mig ibland. En sak ingen av oss förstod vid den tiden var att jag inte såg så värst mycket. Jag var ju närsynt skulle det visa sig.
Varifrån kommer naturliga intressen? Jag minns att då jag gick i gymnasiet och skulle börja läsa psykologi var detta den intressantaste frågan för mig. Tyvärr gick kursen sedan ut på allt annat än detta och jag i min tonårsfrustration blev mest bara besviken på alltihopa. Dessutom vet jag ännu i denna dag inte varifrån dessa intressen hos människor uppkommer.
Både min far och hans bröder är väldigt sportintresserade i grunden. Pappa hade en bakgrund som en helsingforsisk gatukille som spelat bollspel och levt om i gator och gränder. Han har den där härliga traditionen från 1950-talet då klubbar och spelare konkurrerade och mytiska gestalter hade både kropp och smeknamn. Pappa var aldrig någon idrottare själv på det sättet, han hade haft astma sedan han var liten under brinnande världskrig. Hans bröder Nisse och Lasse däremot var riktiga sportnördar och spelade dessutom fotboll i helsingforsklubben Arsenal. (Jo, klubben har faktiskt anhållit om att använda namnet av den stora förebilden i London.) Min första fotbollsmatch någonsin var på dåvarande Sahara vid Tölö bollplan där Arsenal, som spelade i division 4 stretade i gruset. Jag kan inte ha varit så gammal, men min slutledningsförmåga säger att det nog måste ha varit vår och jag således kan ha varit ett drygt halvår.
Nisse var försvarare och Lasse forward. Just den uppdelningen kom att vara kännetecknande för dem i allmänhet, trots att man inte kunde skilja på dem annars, enäggstvillingar som de är. Lasse var lite mer offensiv och gjorde djärva grejer. Nisse var den pålitlige som liksom sopade upp efteråt. Nisse är min Gudfar och han kom att understöda alla små drag av idrottsintresse jag visade från och med att jag var riktigt liten. Från och med 1974 fram till 1990 kunde jag varje år räkna med att få ”Årets Idrottsbok i bilder” av Nisse i julklapp. Tack vare de böckerna lärde jag mig och fortfarande minns jag det mesta om 1970-talets idrott, med fotboll, ishockey, friidrott och skidning i spetsen.
På somrarna var jag hos Mommo på landet, i Pålböle, Pernå. Där brukade hela släkten från mammas sida samlas. Mamma är yngst av 6 syskon så mina kusiner, som ju brukade hänga med var av väldigt varierande ålder. Av förekommen anledning blev det i allmänhet kusinerna närmast i ålder, Anders som är 4 år äldre än jag och Stefan som är född året efter mig som jag lekte mest med. Lekarna var givna från och med att jag lärde mig gå (tror jag). Det var alla former av idrott. Under sommaren 1974, då jag inte ännu var 4 år fyllda, har jag kommit fram till, då lekte vi Fotbolls VM för allt vi var värda. De äldre släktingarna har med små leenden bekräftat att de var rätt roade av att en treåring kunde hela Västtysklands landslag utantill. Bäst gillade jag så klart Beckenbauer. Även Müller, Breitner, Hölzenbein, Overath och Maier funkade för mig. Då kusin Anders fanns på plats spelade vi mot varandra och om jag var Västtyskland, då kunde han vara Polen och heta Tomaszewski, Lato, Deyna eller Kasparszak. Man kan undra hur mycket för livet man lär och i augusti 2014 sattes jag på prov av vår spelare Monica Dolinskys far. Han är född i Tjeckoslovakien, har en ungdomstid i Västtyskland, men har i praktiken vuxit upp i sitt hemland USA. Som amerikanska värvade vi Monica till Åland United och som amerikansk turist anlände Mr Dolinsky till Sarajevo och vårt Champions League kval.
Mr Dolinsky förde långa diskussioner med Gary och jag, som assisterande tränare satt mest och lyssnade artigt. Dock märkte Mr Dolinsky tidigt vad jag går för och då och då slängde han ur sig namn som Kai Haaskivi och Billy Bremner, som jag så klart kände till i motsats till alla andra. Därmed kom vi då in på VM finalen 1974, där Mr Dolinsky faktiskt hade varit på plats. Han berättade sin historia om hur han förvärvade biljetter till Münchens Olympiastadion och satt bakom ena målet. Jag måste så klart berätta att jag kunde Västtysklands laguppställning då jag var tre år och åtta månader. ”Men kan du den nu då?” frågade Mr Dolinsky. Då, i augusti 2014, 40 år efter att jag sett finalen i Mommos svart vita TV och kusin Stig sagt ”Nu blir det pilkku” då Vogts drog ner Cruijff. Då räknade jag och Mr Dolinsky upp Västtysklands startelva där på hotellet i Sarajevo. Vi båda fastnade vid en spelare som vi inte mindes. Det visade sig var Jürgen Grabowsky. Mr Dolinsky löste det först och hade mig att gissa. ”The one with the polish sounding name”. Stunder av härlig gemenskap internationellt och till och med över generationer. Trots att all idrott var lika intressant för mig då jag var liten undrar jag nog om det ändå inte redan då var fotboll som var kungen i mitt liv.
Men det fanns som sagt annat att leka hos Mommo också. Björn Borg hade ju i dessa samma år börjat vinna Wimbledon, så otaliga tennismatcher mellan just Borg och varierande motstånd som Adriano Panatta, Illie Nastase, Jimmy Connors och flere andra spelades mellan 4-5 åringarna och deras 8-9 årige motståndare. Vad som fick Anders att orka dras med mig, förutom att ju hans egen bror var med i gänget har jag inte riktigt förstått. Kan det vara så att han helt enkelt tyckte om att vinna? Anders är den kusin jag håller mest kontakt med nuförtiden. Fortfarande kan det gå flere månader mellan våra kontakter, men det känns helt rätt att sända iväg ett sms med ”Oj då” om jag råkar se att Arsenal (Londonvarianten nu) ligger under eller nåt. Fast vi träffas sällan är det inte svårt att hitta konversationsöppning. Ta fotboll, det slår aldrig fel. Fast Anders egen sport var faktiskt orientering. Genom honom och hans familj kom det sig att jag fick bevista flere Jukolabudkavlar på plats i tält och övernattade flere gånger till en radiosändning med viskande kommentatorer. Det kändes inte det minsta konstigt faktiskt."
Sen är det nog tänkt att kapitlet och storyn ska fortsätta, men nu har det kommit tre år av bloggande emellan... Visste ni förresten att vi ligger tredje i ligan nu? Första gången sedan just 2015 faktiskt...
Då vi inte hade en ANING om vad som skulle följa
"Förbundsbasen Mikael Virta ser ljust på framtiden för åländsk
damfotboll. Ett slagkraftigt ”landslag” om 7–8 år är ingen omöjlighet menar
han.
– Men vi måste ha tålamod, säger tränaren för det nya U21-laget."
damfotboll. Ett slagkraftigt ”landslag” om 7–8 år är ingen omöjlighet menar
han.
– Men vi måste ha tålamod, säger tränaren för det nya U21-laget."
Ingressen här ovan är från Ålandstidningens text som berättar om ÅFFs satsning på samordnad träning i kölvattnet av det nybildade Åland United och IFK Mariehamns damlag hösten 2004, eller kan det vara just efter nyår 2005? Tror ej, för då spelade vi faktiskt träningsmatch mot FC Ålands pojkar...
Jag tror att texten är skriven av Jonsson på Ålandstidningen. Vi har inte en aning om vad som på riktigt kommer att hända, men jag tror i alla fall att vi kan ha ett lag i högsta serien redan om 2-3 år... På riktigt skulle det alltså ta ett år!
Denna bild är tagen på Shetlandsöarna i juni-juli 2005. Det åländska öspelslaget var då mestadels det samma som Åland United, lite spicat med enstaka spelare från IFK Mariehamn. Detta år blev vi tvåa efter att ha förlorat 3-1 mot Färöarna. Två år senare på Rhodos vann vi. Då var laget också en kombination mellan ÅU och IFK. Efter det har öspelslaget allt mer börjat bli så som jag skrev i nån kolumn just i dessa tider som bilden är från. Spelare från ÅU, IFK och sedan från svenska och finländska klubblag har bildat en samlingspunkt för åländska spelare... Men vart det skulle bära för Åland United. Det kunde ingen här på bilden alls föreställa sig då den togs...
Så här skrev Jonsson 2004 eller 2005, typ...
"Damfotbollen var riktigt het i efter säsongsavslutningen i fjol. Nybildningen av det som blev Åland United var på gång samtidigt som Ålands fotbollsförbund drog igång satsningen på ett U21-lag för damer.
Den senaste tiden har dock damfotbollen drabbats av kännbara avhopp på toppnivå. Den hårt satsande damkonstellationen IFFK/LIF har under det gemensamma namnet tappat spelare som gör att den helåländska
satsningen kom av sig rejält.
Den senaste tiden har dock damfotbollen drabbats av kännbara avhopp på toppnivå. Den hårt satsande damkonstellationen IFFK/LIF har under det gemensamma namnet tappat spelare som gör att den helåländska
satsningen kom av sig rejält.
För Ålands fotbollsförbunds U21-tränare Mikael Virta kom det inte som någon överraskning då satsningen även innebar att ribban höjdes för fotbollsdamerna.
– Vi måste vara realister. Alla var kanske inte beredda på att göra det här. Det är synd att de inte vill – men bra att United inte viker sig, menar han.
Mellansteg
Enligt Mikael Virta måste det skapas förhållanden för spelare som vill göra en elitsatsning. Att man är på god väg råder det dock inget tvivel om. Att en sammanslagning mellan de två storklubbarna var helt nödvändig för åländsk damfotbolls framtid är han övertygad om.
– Men det kan inte stanna där. Det finns mellansteg som också måste fungera.
I förbundstränarens visioner finns det plats får både elitsatsande spelare och de som inte är beredd att satsa lika mycket. Tidigare tvingas damspelare allt för tidigt in i a-lagen mycket på grund av spelarbrist i lagen samt avsaknaden av andra alternativ.
Den utvecklingen vill han inte se i framtiden.
– Steget är enormt mellan flick- och damfotboll. Man ska inte nå toppen av sin karriär när man är 14 år, säger Virta.
Intern morot
I dag finns det Åland United på damsidan och plantskolan IFK Mariehamn som ställer ett yngre flicklag på benen i Upplandsserien.
– Sätt ett lag till i Upplandsserien för spelare som vill spela fotboll men inte satsa lika mycket, är hans vision om det mellansteg som saknas idag.
Till det kommer Mikael Virtas egen trupp, förbundslaget U21, som är just en träningstrupp för de som vill satsa lite mer. I dag bjuder ÅFF:s träningsgrupp på minst en extra träning i månaden.
I hans framtidsvisioner finns även ett slagkraftigt förbundslag med både unga och äldre spelare som inte bara drabbar samman under öspelsår.
– Damlandslaget ska vara en intern morot för spelarna i klubbarna.
På allvar
Att Åland United måste söka sig spelare utifrån för att klara den första säsongen faller sig naturligt. Ett helåländsk lag som är slagkraftigt på egen hand lär dröja, gissar förbundstränaren.
Att ett par egna produkter kan fylla på i leden varje år skulle garantera både United och förbundslagets framtida satsningar.
– Vi måste ha tålamod så det får vänta några år. Blir det ett bra lag av Åland United så kan vi ha ett lag i ligan om 2–3 år, spår han.
– Om 7–8 år kan vi ett riktigt bra lag med minimal drop-out, säger han.
I dag finns gott om flickor som vill spela fotboll på juniornivå. Flick- och damfotbollen är dock lika mycket drabbad av plötsliga avhopp som andra damsporter.
– Det är viktigt att de tar sig själv på allvar, lyder förbundstränarens råd.
Hur viktigt är det med förebilder för åländska fotbollstjejer?
– Det är jätteviktigt. Annica Sjölund är ett tydligt exempel på att man han lyckas härifrån. Nästa landslagstjej kan bli nästa förebild."
– Vi måste vara realister. Alla var kanske inte beredda på att göra det här. Det är synd att de inte vill – men bra att United inte viker sig, menar han.
Mellansteg
Enligt Mikael Virta måste det skapas förhållanden för spelare som vill göra en elitsatsning. Att man är på god väg råder det dock inget tvivel om. Att en sammanslagning mellan de två storklubbarna var helt nödvändig för åländsk damfotbolls framtid är han övertygad om.
– Men det kan inte stanna där. Det finns mellansteg som också måste fungera.
I förbundstränarens visioner finns det plats får både elitsatsande spelare och de som inte är beredd att satsa lika mycket. Tidigare tvingas damspelare allt för tidigt in i a-lagen mycket på grund av spelarbrist i lagen samt avsaknaden av andra alternativ.
Den utvecklingen vill han inte se i framtiden.
– Steget är enormt mellan flick- och damfotboll. Man ska inte nå toppen av sin karriär när man är 14 år, säger Virta.
Intern morot
I dag finns det Åland United på damsidan och plantskolan IFK Mariehamn som ställer ett yngre flicklag på benen i Upplandsserien.
– Sätt ett lag till i Upplandsserien för spelare som vill spela fotboll men inte satsa lika mycket, är hans vision om det mellansteg som saknas idag.
Till det kommer Mikael Virtas egen trupp, förbundslaget U21, som är just en träningstrupp för de som vill satsa lite mer. I dag bjuder ÅFF:s träningsgrupp på minst en extra träning i månaden.
I hans framtidsvisioner finns även ett slagkraftigt förbundslag med både unga och äldre spelare som inte bara drabbar samman under öspelsår.
– Damlandslaget ska vara en intern morot för spelarna i klubbarna.
På allvar
Att Åland United måste söka sig spelare utifrån för att klara den första säsongen faller sig naturligt. Ett helåländsk lag som är slagkraftigt på egen hand lär dröja, gissar förbundstränaren.
Att ett par egna produkter kan fylla på i leden varje år skulle garantera både United och förbundslagets framtida satsningar.
– Vi måste ha tålamod så det får vänta några år. Blir det ett bra lag av Åland United så kan vi ha ett lag i ligan om 2–3 år, spår han.
– Om 7–8 år kan vi ett riktigt bra lag med minimal drop-out, säger han.
I dag finns gott om flickor som vill spela fotboll på juniornivå. Flick- och damfotbollen är dock lika mycket drabbad av plötsliga avhopp som andra damsporter.
– Det är viktigt att de tar sig själv på allvar, lyder förbundstränarens råd.
Hur viktigt är det med förebilder för åländska fotbollstjejer?
– Det är jätteviktigt. Annica Sjölund är ett tydligt exempel på att man han lyckas härifrån. Nästa landslagstjej kan bli nästa förebild."
Så blev 2012 enligt mig år 2002
Den kanske "roligaste" av de här gamla texterna jag pinar er med är den sista i IFK krönikeserien. Där fabulerar jag fritt någon gång i oktober 2002 (hemma som vårdledig med min son by the way) och fantiserar hur allt kommer att vara om 10 år. Nu lever vi 6 år efter detta framtidsår och kan konstatera att allt inte blev som jag trodde. En hel del blev faktiskt mycket bättre inte sant?
Åland United i sig var något jag inte ens kunde fantisera fram år 2002. Här står 2012 års upplaga och tackar rekordpubliken som fyllde WHA i sista matchen för stödet som ledde fram till silver och klubbens då tredje nationella medalj om vi inte räknar med ligacupsilvret år 2010.
Här följer texten, som vad jag minns väckte en del hånskratt, men också en del pinsam tystnad:
"En kategorisering av standarden
I dagsläget, hösten 2002, spelas det seniorfotboll på två nivåer på Åland! Enligt
FBF:s nyutkomna ungdomsverksamhetslinje graderar man upp fotbollsutövandet i tre kategorier: elitfotboll (dam- och herrligan, samt delvis herrarnas Etta), tävlingsfotboll (Damettan, delvis
herrarnas Etta samt Herrtvåan) och motionsfotboll (allt under det).
Således spelas alltså ingen, enligt nationell måttstock, elitfotboll inom de
åländska föreningarna.
I dagsläget, hösten 2002, spelas det seniorfotboll på två nivåer på Åland! Enligt
FBF:s nyutkomna ungdomsverksamhetslinje graderar man upp fotbollsutövandet i tre kategorier: elitfotboll (dam- och herrligan, samt delvis herrarnas Etta), tävlingsfotboll (Damettan, delvis
herrarnas Etta samt Herrtvåan) och motionsfotboll (allt under det).
Således spelas alltså ingen, enligt nationell måttstock, elitfotboll inom de
åländska föreningarna.
För tävlingsfotbollen svarar IFK Mariehamns herrlag, samt LIF och IFFK på damsidan.
Alla andra åländska lag, både på senior- och ungdomsnivå, bedriver alltså (sug
på den) MOTIONSFOTBOLL!
Fotboll är ett spel för alla - The people's game! Givetvis ligger tonvikten för
de allra flesta just på motion och hobbyverksamhet. Våra elitförmågor söker sig
naturligt utanför Åland, till regioner där elitsatsning är möjlig. Kan vi
någonsin få till elitfotboll utan att döda bredden?
September 2012
Vi lever slutet av september år 2012. Spännande tider då säsongen börjar komma
in på slutrakan. IFK Mariehamn har chanser att för andra året på raken komma på
kvalplats till Veikkausligan. I fjol var det nära, men MyPas rutinerade Antti
Okkonen släckte, nästan bokstavligen, IP:s elbelysning då han föste in 0-1 i
87:e minuten inför 3 500 åskådare. Denna säsong har IFK spelat starkt i Ettan
och inget talar för att inte självaste Ligan kunde vara möjlig. Eftersom man
föll ur Finländska cupen i augusti har man möjlighet att mobilisera alla
krafter på seriespelet. Även Ålandscupens final är redan spelad, där gick det
till förlängning mot HIK (cupen är förrädisk som ofta förut) men även här fick
en gammal räv - Daniel Blomster äran att avgöra i sin kanske sista cupfinal.
IFK kan nu se fram emot spel i UEFA-Regions Cup dit Ålandscupens segrare,
enligt avtal med Finlands Bollförbund numera är direktkvalificerad.
Även i övrigt ser det ljust ut för de åländska lagen. Sunds IF, som för åtta år
sedan inledde talangsamarbete med IFK och tog initiativet till att samordna FC
Åland skördar nu frukter av sitt ungdomsarbete med att spela i Tvåan för första
gången genom tiderna. Säsongen 2013 kan det eventuellt bli Ålandsderbyn i tvåan
ifall IFFK lyckas slutföra sin serie som serieledare. Även IFFK har dragit stor
nytta av omstruktureringen av FC Åland och har vidareutvecklat sin egen
organisation utan att "behöva" gå in i talangsamarbetet med IFK. Fyra
finströmsfostrade spelare spelar visserligen i IFK, men man har att ta av och
sätter inte målsättningen högre än just Tvåan. HIK, som höll på att skrälla i
cupen, har återvänt till "fädrens spår" och är vid sidan av Jomala IK
den kanske produktivaste landsortsföreningen då det gäller att fostra spelare
via FC Åland till de åländska representationslagen. Inte konstigt att man kan hålla
ett hyggligt division 3-lag vid liv med nästan bara egna produkter.
Jomala IK har nu även de fått till en generation spelare med Jomala IK/ FC
Åland-bakgrund som gör det möjligt att mönstra ett A-lag som håller till i
division 4, med helt hygglig framgång. IF Fram, Eckerö IK och den nygrundade
skärgårdssammanslagningen FC Arkipelag samlar upp de lokala spelarna och deltar
i den åtta lag starka åländska reservlagsserien (division 5 hette den förut).
I Damligan verkar det som om hisslaget IFFK äntligen skulle stanna kvar.
Äntligen får vi kanske se Ålandsderbyn mellan LIF och IFFK igen. Efter att
föreningarna inlett ett samarbete via IFK Mariehamn lyckades man höja nivån och
spelarmängderna så att en separering år 2006 igen blev ett faktum. Numera
konkurrerar de bägge lagen hårt om de främsta damspelarna (de som inte spelar i
Sverige eller i den finländska ligan) och stiger och faller om vart annat
mellan Damligan och ettan. IFK Mariehamn spelar även de detta år i det
finländska seriesystemet, närmast som ett utvecklingslag för LIF. På norra
Åland bildar FC Åland, som spelar i Upplandsserien ett motsvarande u-lag för
IFFK.
Alla andra åländska lag, både på senior- och ungdomsnivå, bedriver alltså (sug
på den) MOTIONSFOTBOLL!
Fotboll är ett spel för alla - The people's game! Givetvis ligger tonvikten för
de allra flesta just på motion och hobbyverksamhet. Våra elitförmågor söker sig
naturligt utanför Åland, till regioner där elitsatsning är möjlig. Kan vi
någonsin få till elitfotboll utan att döda bredden?
September 2012
Vi lever slutet av september år 2012. Spännande tider då säsongen börjar komma
in på slutrakan. IFK Mariehamn har chanser att för andra året på raken komma på
kvalplats till Veikkausligan. I fjol var det nära, men MyPas rutinerade Antti
Okkonen släckte, nästan bokstavligen, IP:s elbelysning då han föste in 0-1 i
87:e minuten inför 3 500 åskådare. Denna säsong har IFK spelat starkt i Ettan
och inget talar för att inte självaste Ligan kunde vara möjlig. Eftersom man
föll ur Finländska cupen i augusti har man möjlighet att mobilisera alla
krafter på seriespelet. Även Ålandscupens final är redan spelad, där gick det
till förlängning mot HIK (cupen är förrädisk som ofta förut) men även här fick
en gammal räv - Daniel Blomster äran att avgöra i sin kanske sista cupfinal.
IFK kan nu se fram emot spel i UEFA-Regions Cup dit Ålandscupens segrare,
enligt avtal med Finlands Bollförbund numera är direktkvalificerad.
Även i övrigt ser det ljust ut för de åländska lagen. Sunds IF, som för åtta år
sedan inledde talangsamarbete med IFK och tog initiativet till att samordna FC
Åland skördar nu frukter av sitt ungdomsarbete med att spela i Tvåan för första
gången genom tiderna. Säsongen 2013 kan det eventuellt bli Ålandsderbyn i tvåan
ifall IFFK lyckas slutföra sin serie som serieledare. Även IFFK har dragit stor
nytta av omstruktureringen av FC Åland och har vidareutvecklat sin egen
organisation utan att "behöva" gå in i talangsamarbetet med IFK. Fyra
finströmsfostrade spelare spelar visserligen i IFK, men man har att ta av och
sätter inte målsättningen högre än just Tvåan. HIK, som höll på att skrälla i
cupen, har återvänt till "fädrens spår" och är vid sidan av Jomala IK
den kanske produktivaste landsortsföreningen då det gäller att fostra spelare
via FC Åland till de åländska representationslagen. Inte konstigt att man kan hålla
ett hyggligt division 3-lag vid liv med nästan bara egna produkter.
Jomala IK har nu även de fått till en generation spelare med Jomala IK/ FC
Åland-bakgrund som gör det möjligt att mönstra ett A-lag som håller till i
division 4, med helt hygglig framgång. IF Fram, Eckerö IK och den nygrundade
skärgårdssammanslagningen FC Arkipelag samlar upp de lokala spelarna och deltar
i den åtta lag starka åländska reservlagsserien (division 5 hette den förut).
I Damligan verkar det som om hisslaget IFFK äntligen skulle stanna kvar.
Äntligen får vi kanske se Ålandsderbyn mellan LIF och IFFK igen. Efter att
föreningarna inlett ett samarbete via IFK Mariehamn lyckades man höja nivån och
spelarmängderna så att en separering år 2006 igen blev ett faktum. Numera
konkurrerar de bägge lagen hårt om de främsta damspelarna (de som inte spelar i
Sverige eller i den finländska ligan) och stiger och faller om vart annat
mellan Damligan och ettan. IFK Mariehamn spelar även de detta år i det
finländska seriesystemet, närmast som ett utvecklingslag för LIF. På norra
Åland bildar FC Åland, som spelar i Upplandsserien ett motsvarande u-lag för
IFFK.
Detta lyft för den åländska fotbollen har grunden i det fantastiska
ungdomsarbete som intensifierades i början av seklet. I dagsläget gör varje åländsk
förening ett gediget ungdomsarbete sett till sina resurser. I de yngsta
åldersklasserna spelas poolspel efter invand modell. Egna serier för flickor,
ända från F 8 upp till F 12 gör att allt fler flickor fortfarande söker sig med
i spelet. Snart är det dags för ett femte damlag!
På ungdomssidan är IFK Mariehamn, av naturliga orsaker, fortfarande störst.
Sigillföreningsepitetet man fick redan år 2003 har fört med sig ett ännu större
ansvar, inte bara för den egna verksamheten, utan för hela den åländska
fotbollen. IFK var därför kraftigt med och erbjöd sin hjälp och sin knowhow
då FC Åland-organisationen omorganiserades 2004. Man insåg att det behövdes en
fastare struktur och klarare linje för att utveckla spelet i
landsortsföreningarna. FC Åland-verksamheten togs ut ur Idrottsgården och en
egen styrelse, med kringorgan bildades. På detta sätt kan man nu göra
långsiktig planering i samråd med alla landsortsföreningar. Rätt snart
kristalliserades modellen fram.
Precis som tidigare upprätthåller varje förening sina egna lag i poolspel och
verksamhet ända upp till 12 års ålder. Därefter går spelarna automatiskt in
under FC Åland-organisationen. FC Åland upprätthåller och skapar fungerande lag
för alla som vill med upp till 18 års ålder. 2012 spelar åtta pojklag och sex
flicklag i DM- och Upplandsserien). Dessutom låter man varje spelare behålla
sina rötter i.o.m. den utvidgade poolspelsverksamheten. Distriktet (Ålands
fotbollsförbund) arrangerar 7-mannaspel i poolspelsform ända upp till P 18. I
dessa turneringar representerar spelarna sina "moderföreningar".
Denna verksamhet har kommit att bli enormt populär. Vid sidan av FC Ålands och
IFK Mariehamns spelare deltar här varje vecka tiotals spelare som inte annars
spelar fotboll. De lokala föreningarna sjuder av aktivitet och utbildar ledare
och domare på löpande band.
Även skärgården kom med i den åländska fotbollen i början av 2000-talet. Först
drogs skolorna med i teknik- och Futsal-verksamhet. 2005 arrangerade
distriktet, IFK, JIK och IFFK var sin fotbollsskola i skärgårdskommunerna. Så
tidigt som 2006 kontaktades Ålands fotbollsförbund av Kumlinge församling som i
samråd med skolfunktionärer ville dra igång regelbunden fotbollsverksamhet.
IFK Mariehamn ställde upp och lät verksamheten starta under sina vingar. På två
år hade IFK:s skärgårdssektion fått till fyra fungerande ungdomsgrupper på både
Kumlinge och Brändö. Snart hade fyra helt nya fotbollsföreningar bildats i
skärgården. En Futsal-liga för ungdomar i samarbete med Åbo distrikt körde
igång år 2009 och som sagt har man gått samman i FC Arkipelag för att för
första gången presentera 11-mannafotboll!
Skärgården kommer under de närmaste åren i allt större grad förse åländsk
fotboll med talanger. Det första "sommarproffset" från skärgården
inom IFK Mariehamns talangverksamhet, Paul Hagman från Kyrkogårdsö, kommer utan
tvekan att spela A-lagsfotboll inom de närmaste åren. Talangverksamheten i
övrigt leds i första hand av IFK Mariehamn, som via smidiga arrangemang
utbildar de talangfulaste spelarna, på samma gång som de har rätt att t.ex.
spela för sin moderförenings A-lag eller delta i poolspelsverksamheten. Endast
IFFK bedriver här en egen talangverksamhet, vid sidan av FC Ålands
"motivationsgrupper" för träningsvilliga.
De åländska distriktslagen har resultatmässigt närmat sig sina fastländska
konkurrenter. Någon medaljplacering i Pohjola cup har trillat in, främst på
flicksidan, men i allmänhet tävlar vi om placeringarna 8-12 (av 12 distrikt).
Mängden region- och landslagsspelare har stabiliserat sig efter den enorma
boomen 2007-2008 och numera har vi oftast 1-2 aktuella spelare i varje
ungdomslandslag. A-landslagsspelare, förutom syskonen Sjölund, förekommer mera
sällan. I VM 2010 spelade dock två ålänningar i det finländska landslaget som
tyvärr föll ut i kvartsfinalerna mot Argentina. Rekordet på damsidan torde vara
EM-kvalmatchen mot Norge 2011 då tre åländskor spelade på samma gång i den
bejublade finländska 3-1-segern.
En rolig sak är de återkommande ö-drabbningarna, då Åland, Gotland och Bornholm
drabbar samman. Dam, herr U 21 för bägge kan mönstras. Dessa matcher ger god
matchträning och kontinuitet för Ö-spelen vart annat år, där vi numera deltar
med både herr- och damlag som flaggskepp för Posten på Åland som gått in för
att sponsorera all åländsk representationsfotboll!
Ålands Bolldistrikt
Mikael Virta
Ungdomsansvarig"
ungdomsarbete som intensifierades i början av seklet. I dagsläget gör varje åländsk
förening ett gediget ungdomsarbete sett till sina resurser. I de yngsta
åldersklasserna spelas poolspel efter invand modell. Egna serier för flickor,
ända från F 8 upp till F 12 gör att allt fler flickor fortfarande söker sig med
i spelet. Snart är det dags för ett femte damlag!
På ungdomssidan är IFK Mariehamn, av naturliga orsaker, fortfarande störst.
Sigillföreningsepitetet man fick redan år 2003 har fört med sig ett ännu större
ansvar, inte bara för den egna verksamheten, utan för hela den åländska
fotbollen. IFK var därför kraftigt med och erbjöd sin hjälp och sin knowhow
då FC Åland-organisationen omorganiserades 2004. Man insåg att det behövdes en
fastare struktur och klarare linje för att utveckla spelet i
landsortsföreningarna. FC Åland-verksamheten togs ut ur Idrottsgården och en
egen styrelse, med kringorgan bildades. På detta sätt kan man nu göra
långsiktig planering i samråd med alla landsortsföreningar. Rätt snart
kristalliserades modellen fram.
Precis som tidigare upprätthåller varje förening sina egna lag i poolspel och
verksamhet ända upp till 12 års ålder. Därefter går spelarna automatiskt in
under FC Åland-organisationen. FC Åland upprätthåller och skapar fungerande lag
för alla som vill med upp till 18 års ålder. 2012 spelar åtta pojklag och sex
flicklag i DM- och Upplandsserien). Dessutom låter man varje spelare behålla
sina rötter i.o.m. den utvidgade poolspelsverksamheten. Distriktet (Ålands
fotbollsförbund) arrangerar 7-mannaspel i poolspelsform ända upp till P 18. I
dessa turneringar representerar spelarna sina "moderföreningar".
Denna verksamhet har kommit att bli enormt populär. Vid sidan av FC Ålands och
IFK Mariehamns spelare deltar här varje vecka tiotals spelare som inte annars
spelar fotboll. De lokala föreningarna sjuder av aktivitet och utbildar ledare
och domare på löpande band.
Även skärgården kom med i den åländska fotbollen i början av 2000-talet. Först
drogs skolorna med i teknik- och Futsal-verksamhet. 2005 arrangerade
distriktet, IFK, JIK och IFFK var sin fotbollsskola i skärgårdskommunerna. Så
tidigt som 2006 kontaktades Ålands fotbollsförbund av Kumlinge församling som i
samråd med skolfunktionärer ville dra igång regelbunden fotbollsverksamhet.
IFK Mariehamn ställde upp och lät verksamheten starta under sina vingar. På två
år hade IFK:s skärgårdssektion fått till fyra fungerande ungdomsgrupper på både
Kumlinge och Brändö. Snart hade fyra helt nya fotbollsföreningar bildats i
skärgården. En Futsal-liga för ungdomar i samarbete med Åbo distrikt körde
igång år 2009 och som sagt har man gått samman i FC Arkipelag för att för
första gången presentera 11-mannafotboll!
Skärgården kommer under de närmaste åren i allt större grad förse åländsk
fotboll med talanger. Det första "sommarproffset" från skärgården
inom IFK Mariehamns talangverksamhet, Paul Hagman från Kyrkogårdsö, kommer utan
tvekan att spela A-lagsfotboll inom de närmaste åren. Talangverksamheten i
övrigt leds i första hand av IFK Mariehamn, som via smidiga arrangemang
utbildar de talangfulaste spelarna, på samma gång som de har rätt att t.ex.
spela för sin moderförenings A-lag eller delta i poolspelsverksamheten. Endast
IFFK bedriver här en egen talangverksamhet, vid sidan av FC Ålands
"motivationsgrupper" för träningsvilliga.
De åländska distriktslagen har resultatmässigt närmat sig sina fastländska
konkurrenter. Någon medaljplacering i Pohjola cup har trillat in, främst på
flicksidan, men i allmänhet tävlar vi om placeringarna 8-12 (av 12 distrikt).
Mängden region- och landslagsspelare har stabiliserat sig efter den enorma
boomen 2007-2008 och numera har vi oftast 1-2 aktuella spelare i varje
ungdomslandslag. A-landslagsspelare, förutom syskonen Sjölund, förekommer mera
sällan. I VM 2010 spelade dock två ålänningar i det finländska landslaget som
tyvärr föll ut i kvartsfinalerna mot Argentina. Rekordet på damsidan torde vara
EM-kvalmatchen mot Norge 2011 då tre åländskor spelade på samma gång i den
bejublade finländska 3-1-segern.
En rolig sak är de återkommande ö-drabbningarna, då Åland, Gotland och Bornholm
drabbar samman. Dam, herr U 21 för bägge kan mönstras. Dessa matcher ger god
matchträning och kontinuitet för Ö-spelen vart annat år, där vi numera deltar
med både herr- och damlag som flaggskepp för Posten på Åland som gått in för
att sponsorera all åländsk representationsfotboll!
Ålands Bolldistrikt
Mikael Virta
Ungdomsansvarig"
Flick- och Damfotboll 2002 Enligtvirta
Vet ej hur många som alls läste i går. Jag vet att texterna är långa. Jag tror faktiskt att jag använde ännu fler ord på den tiden, för 16 år sedan. I dag kompenserar jag genom att prata mer istället.
Den här texten är igen från IFK Mariehamns hemsida och handlar om flickor och damer. Så här såg jag det hela då. Vi hade alltså LIF och IFFK i damettan och sedan inga fler damlag i seriespel. IFK Mariehamn hade F88 och F89 och om jag inte minns fel fanns samma åldersklasser representerade av IFFK, typ... Pohjola Cup brukade man delta i och Öspelen hade haft ett framträdande. Året är alltså 2002:
Denna bild är förvisso från 1997, men Mimmi såg nog likadan ut ännu 2002. Nela kanske hade hunnit få nån rynka till i pannan på de fem åren. men lite så här såg väl Lifforna ut då jag skrev texten här under.
"Flick- och damfotboll
Då det gäller åländsk fotbollskvalitet på nationell nivå kan man konstatera att den är högre
på dam- än på herrsidan. I fjol spelade Daniela Haglund i såväl dam- som
det så kallade "universiadlandslaget". Marika Mörn debuterade i U 21- och
Annica Sjölund dominerar i alla de yngsta landslagen. På klubblagssidan
har vi två lag i den nationella division 1. Det är alltså bara väl med
damfotbollen inom distriktet?!?
Topp-ja!
Bredd-nja!
Som nämnt spelar alltså två åländska klubbar i den nationella Damettan. IFFK ligger i skrivande stund nära toppstriden, med eventuellt avancemang till Damligan som följd. LIF ligger lite längre ner i tabellen, men har sitt sikte inställt på kommande år. Väl så!
Då det gäller åländsk fotbollskvalitet på nationell nivå kan man konstatera att den är högre
på dam- än på herrsidan. I fjol spelade Daniela Haglund i såväl dam- som
det så kallade "universiadlandslaget". Marika Mörn debuterade i U 21- och
Annica Sjölund dominerar i alla de yngsta landslagen. På klubblagssidan
har vi två lag i den nationella division 1. Det är alltså bara väl med
damfotbollen inom distriktet?!?
Topp-ja!
Bredd-nja!
Som nämnt spelar alltså två åländska klubbar i den nationella Damettan. IFFK ligger i skrivande stund nära toppstriden, med eventuellt avancemang till Damligan som följd. LIF ligger lite längre ner i tabellen, men har sitt sikte inställt på kommande år. Väl så!
En sak som emellertid får undertecknad att lite bli fundersam är faktum att de närmast, efter de nämnda damlagen, följande flicklagen ur ett ålders-perspektiv är för flickor födda 1988! Är man född 1987 (15-16 år) eller tidigare förväntas man alltså gå in i en division 1-trupp om man alls skall kunna spela seriefotboll!
"Vad skall vi göra åt det då?" kan man fråga sig. I vissa fall frågar man sig även om man ens behöver göra något åt det. Bevisligen ingår det spelare från 15 år och uppåt i bägge division 1-trupperna. De som inte platsar/vill ingå där kanske ändå inte skulle bli så bra spelare! Frågan är bara; hur vet vi det? Och hur många spelare, ledare, domare osv förlorar fotbollsfamiljen i längden här?
"Vad skall vi göra åt det då?" kan man fråga sig. I vissa fall frågar man sig även om man ens behöver göra något åt det. Bevisligen ingår det spelare från 15 år och uppåt i bägge division 1-trupperna. De som inte platsar/vill ingå där kanske ändå inte skulle bli så bra spelare! Frågan är bara; hur vet vi det? Och hur många spelare, ledare, domare osv förlorar fotbollsfamiljen i längden här?
Visst! Åland är litet och här finns inte plats för så många dam- och flicklag! Dock ser det inte i mina ögon så värst muntert ut att cirka tio av de 30-talet spelarna (födda 1985-1987) som på ett eller annat sätt ingick i
F 85-distriktslagsverksamheten vintern 2000 till sommaren 2001 i dagsläget inte spelar fotboll på föreningsnivå. Vi talar alltså om tre årskullar flickspelare och cirka en tredjedel av dessa!
Förvisso! Mängden är liten totalt sätt och 15 årsåldern är en kritisk ålder då många ungdomar i vilket fall som helst byter intressen, skolor osv men ändå!
F 85-distriktslagsverksamheten vintern 2000 till sommaren 2001 i dagsläget inte spelar fotboll på föreningsnivå. Vi talar alltså om tre årskullar flickspelare och cirka en tredjedel av dessa!
Förvisso! Mängden är liten totalt sätt och 15 årsåldern är en kritisk ålder då många ungdomar i vilket fall som helst byter intressen, skolor osv men ändå!
Speltid?!
Hur är det ställt med de unga flickorna som valt att fortsätta spela då? Om vi fortsätter att använda oss av årskullarna F 85, 86 och 87 som exempel finner vi att av de cirka 20 aktiva spelarna vi har kvar får cirka tio något så när regelbunden speltid i årets Dametta. Rätt mycket för så unga spelare kan tyckas. Skrämmande är dock att vi har kvar den andra hälften som inte får så mycket speltid alls. De väntar på sin tid - de som
orkar!
Vi vet alla (!) att en fotbollsspelare behöver tillräckligt med både träning och matchning för att utvecklas och för att motivera sig att fortsätta. Viktigt är också att kvaliteten hålls på en tillräckligt realistisk och hög nivå. Hur många av de i dag icke spelande flickorna orkar fortsätta vänta och hoppas 2-3 år innan de - kanske - kan bli ordinarie? Och hur många av de tio nu spelande talangerna kommer att kunna motivera sig ytterligare 5- 10 år
på samma serienivå där de fick komma med redan som 14-15 åringar?
Hur är det ställt med de unga flickorna som valt att fortsätta spela då? Om vi fortsätter att använda oss av årskullarna F 85, 86 och 87 som exempel finner vi att av de cirka 20 aktiva spelarna vi har kvar får cirka tio något så när regelbunden speltid i årets Dametta. Rätt mycket för så unga spelare kan tyckas. Skrämmande är dock att vi har kvar den andra hälften som inte får så mycket speltid alls. De väntar på sin tid - de som
orkar!
Vi vet alla (!) att en fotbollsspelare behöver tillräckligt med både träning och matchning för att utvecklas och för att motivera sig att fortsätta. Viktigt är också att kvaliteten hålls på en tillräckligt realistisk och hög nivå. Hur många av de i dag icke spelande flickorna orkar fortsätta vänta och hoppas 2-3 år innan de - kanske - kan bli ordinarie? Och hur många av de tio nu spelande talangerna kommer att kunna motivera sig ytterligare 5- 10 år
på samma serienivå där de fick komma med redan som 14-15 åringar?
Det bör nämnas i sammanhanget att detta ingalunda är ett åländskt fenomen allena. FBF:s statistik visar på en kraftig ökning gällande licensspelare i alla andra ålderskategorier än flickor 15-18 år! Där är trenden
sjunkande!
IFK Mariehamn då?
Jag tror att Åland är tillräckligt litet för att kunna åtgärda de ovannämnda missförhållandena (om man alltså tycker de är missförhållanden) rätt smärtfritt. Förutom att vi givetvis skall ta vara på de större årskullarna - F
88, 89, 90 osv och garantera dessa flickor spel i sin egen åldersklass så länge det bara går behöver vi ett allåländskt utvecklingslag.
Tanken om ett FC Åland i Upplandsserien på damsidan har då och då dykt upp i diskussioner med
fotbollsmänniskor. Detta vore så klart en naturlig lösning. FC Åland är dock en rätt omständlig affär med föreningsintressen hit och dit. Här finns det läge för IFK Mariehamn att agera och aktivt profilera sig som en "breddningsplanka" för den åländska damfotbollen.
I dagens läge sköter ju IFK i praktiken om flickfotbollen och överlämnar sedan sina spelare till Lemlands IF för att spela damfotboll. Detta samarbete behöver inte ta slut. IFK kunde bara på flick- och damsidan agera "utvecklingscentrum" på samma sätt som man på pojksidan kunde vara "talangcentrum" (se krönikan del 1). Genom att vara ett allåländskt reservlag och spela i Upplandsserien kunde bägge division 1-föreningarna
garantera speltid åt alla, på samma gång som en naturlig övergång från flick- till damfotboll kunde äga rum för de unga flickorna.
Med tiden, då spelarna blir allt fler, kanske vi får till tre åländska damlag i nationella serier- och därtill fungerande flicklag och utvecklingslag. Likväl som kvinnliga tränare, ledare, domare osv.
Ålands Bolldistrikt
Mikael Virta
Ungdomsansvarig"
sjunkande!
IFK Mariehamn då?
Jag tror att Åland är tillräckligt litet för att kunna åtgärda de ovannämnda missförhållandena (om man alltså tycker de är missförhållanden) rätt smärtfritt. Förutom att vi givetvis skall ta vara på de större årskullarna - F
88, 89, 90 osv och garantera dessa flickor spel i sin egen åldersklass så länge det bara går behöver vi ett allåländskt utvecklingslag.
Tanken om ett FC Åland i Upplandsserien på damsidan har då och då dykt upp i diskussioner med
fotbollsmänniskor. Detta vore så klart en naturlig lösning. FC Åland är dock en rätt omständlig affär med föreningsintressen hit och dit. Här finns det läge för IFK Mariehamn att agera och aktivt profilera sig som en "breddningsplanka" för den åländska damfotbollen.
I dagens läge sköter ju IFK i praktiken om flickfotbollen och överlämnar sedan sina spelare till Lemlands IF för att spela damfotboll. Detta samarbete behöver inte ta slut. IFK kunde bara på flick- och damsidan agera "utvecklingscentrum" på samma sätt som man på pojksidan kunde vara "talangcentrum" (se krönikan del 1). Genom att vara ett allåländskt reservlag och spela i Upplandsserien kunde bägge division 1-föreningarna
garantera speltid åt alla, på samma gång som en naturlig övergång från flick- till damfotboll kunde äga rum för de unga flickorna.
Med tiden, då spelarna blir allt fler, kanske vi får till tre åländska damlag i nationella serier- och därtill fungerande flicklag och utvecklingslag. Likväl som kvinnliga tränare, ledare, domare osv.
Ålands Bolldistrikt
Mikael Virta
Ungdomsansvarig"
|
|
MInns du 2002?
Detta kommer inte att bli en lättsam text om min familj och min vardag. Jag fick dock inspiration att publicera lite blogg. Detta, som kommer att omfatta fyra dagar (eller mindre om jag nån gång dristar mig till att publicera fler texter per dag) är en återpublicering av texter jag själv antingen skrivit, eller så medverkat i från 16 och 13 år tillbaka i tiden. Jag hoppas att så många som möjligt, främst åländska fotbollsmänniskor, men varför inte andra också, orkar läsa och sedan gärna kommentera eller reflektera. Som jag sade till Samuel, som väl är den ende som säger att han faktiskt läser mina texter, eller dem som jag vräker över honom, så som visioner för klubben och allt möjligt, är detta ett sätt att se att världen är likadan, fast ändå inte, jämfört med 2002 och 2005.
Jag hittade i jobbdatorn fyra gamla artiklar som sparats på ett diffust ställe. De tre första är beställningstexter som IFK Mariehamns dåvarande webbmaster Anders Hede Jansson beställde av mig. Därför fokuserar de på ett IFK perspektiv fast jag själv vid tidpunkten var Ungdomsansvarig inom Ålands Bolldistrikt, som i dag heter Ålands Fotbollförbund. Jag skriver om min syn på vad som då var bra och dåligt inom åländsk fotboll och häver hejdlöst ur mig visioner om hur man kunde göra. Enligt Tommy Lundberg, som vid tidpunkten också läste dessa texter, var det många som skrattade åt dem och tyckte de var naiva och löjliga. Jag undrar hur många som egentligen läste dem alls jag.
Denna retrotext 1 är skriven under juli månad 2002. Brasilien var nya Världsmästare efter att en kille som hette Ronaldo hade rullat in bollen i Tysklands mål i finalen. Pekka Lyyski tränade inte ännu IFK Mariehamn, som låg i division 2 och den gyllene årgången 1983 (Jani, Tommy, Daja och gänget) var 18-19 år gamla och fanns ute i världen, förutom väl Tommy då som kämpade på med Lundis och Polviander i A-laget. WHA hette IP på den tiden. IFFK spelade i 3an tror jag. SIF fanns i 4an med HIK (eller de hoppade fram och tillbaka medllan trean och fyran visst...) Sen spelade JIK och IF Fram i Upplands sexa och sjua typ. Jag har för mig att Eckerö IK inte ännu hade börjat sin lilla visit i seriefotbollen, men jag kan ha fel. På damsidan fanns LIF och IFFK som bägge tu kämpade om de bästa spelarna i damettan och Fellis hade stor batalj med Kenneth Mörn och gänget, medan spelarna själva ofta var klasskompisar eller nåt... FC Åland hade ungdomslag och IFK Mariehamn körde flickfotboll tillsammans med JIK. Dessutom hade vi just precis börjat organisera distriktslagen så att vi hade träningar för dessa även på vintern i den alldeles nya Eckeröhallen.
Den här bilden är INTE från 2002. Jag var magrare på den tiden och inte lika cool, tror jag. Jag bodde i Jomala och hade en 6 åring, en 4 åring och en snart 1 åring, samt var vårdledig från lärarjobbet.
Detta är alltså den första texten och ska betraktas precis som vad den är: En text skriven av mig som jag var då om en tid som var precis som den var då:
"Den första artikeln av tre
Nedan kommer jag att kortfattat ta upp tre områden inom den åländska fotbollen
och hur vi (ÅBD, IFK och alla andra) kan tillvarata de goda sidor vår litenhet
ger oss och samtidigt utveckla verksamheten att bli ännu bättre.
I den första artikeln behandlas talang/elitfotboll på ungdomsnivå. Den andra
behandlar dam- och flickfotboll, medan den tredje tar upp allmänna tendenser
och möjligheter på föreningsnivå och gällande samarbete mellan olika
föreningar.
Nedan kommer jag att kortfattat ta upp tre områden inom den åländska fotbollen
och hur vi (ÅBD, IFK och alla andra) kan tillvarata de goda sidor vår litenhet
ger oss och samtidigt utveckla verksamheten att bli ännu bättre.
I den första artikeln behandlas talang/elitfotboll på ungdomsnivå. Den andra
behandlar dam- och flickfotboll, medan den tredje tar upp allmänna tendenser
och möjligheter på föreningsnivå och gällande samarbete mellan olika
föreningar.
Talang/elit/distriktsverksamhet
Som vi alla vet anses Åland, med all rätt, som Finlands just nu effektivaste
producent av talanger och landslagsspelare. "Ni gör ett gott arbete där på
Åland" hör man ofta då man är i kontakt med fotbollsfolk från fastlandet.
Visst gör vi det! Så gott som varje år slår någon av våra ungdomar igenom och
tar sig ända fram till sitt åldersklasslandslag.
I skenet av det ovan nämnda kan det tyckas litet konstigt att vi på samma gång
så gott som varje säsong på seniorsidan drabbas av samma besvikelser och
tankeställare. Än är det IFK som inte håller måttet i förhållande till
förväntningarna, än är det någon av division 3-klubbarna som drabbas av
spelarbrist mitt under säsongen. Vad har här hänt med det goda åländska
ungdomsarbetet?
Vi måste ställa oss följande frågor:
1. Är vi "producenter" av landslagsspelare och kan känna oss 100
procentigt nöjda då våra enstaka talanger slår sig fram till ära och
berömmelse?
2. Är vi duktiga på att våra barn- och ungdomar känner en trygghet i sin
tillvaro i sina egna hemtrakter och nöjer oss med att de har roligt och att de
sedan slutar då den mindre roliga fotbollen tar vid?
3. Kan vi förlika oss vid tanken på att vi är ett litet samhälle och att vi
redan har så många fotbollsspelare som är så bra man någonsin kan drömma om
samt att vi ändå aldrig kan mäta oss med de stora städernas lag?
Om våra svar på alla tre ovannämnda frågor är ett "ja" finns det inte
mycket att orda om. Allt är då precis så bra det kan bli och fungerar precis
som vi vill ha det. Om något av svaren blir "ja" och resten av dem
"nej" eller något annat i den stilen ser vi redan att det faktiskt
finns saker vi kunde göra ännu bättre än vi gjort hittills. Jag tror att den
vanligaste versionen i detta fall blir ett "njaa" på alla tre
frågorna. Vi är alltså rätt bra! Men vi kan alltså bli ännu bättre!
Då det gäller att fostra talanger är det också viktigt att veta varför man gör
det! Som förening kan det kännas naturligt att man har intresse i att så många
bra spelare som möjligt skall kunna vara med och förstärka det egna a-laget då
de nått vuxen ålder. Större föreningar som IFK är också väl medvetna om att de
även fostrar spelare för andra föreningars representationslag. Därmed blir det
inte oviktigt för någon vad som händer inom någon enda förenings
ungdomsverksamhet. Om vi vill hålla fast vid drömmen om att se lokala förmågor
spela i våra representationslag måste vi se till att dessa får utvecklas inom
välorganiserade planerade former.
A: Talanger-landslagsspelare
Då det gäller de allra främsta talangerna, de som spelar in sig i landslag och
uppvaktas av proffsklubbar, kan moderföreningen nog rätt fort konstatera att
dessa spelare knappast kommer att bli några mångåriga stöttepelare i a-laget.
De kommer att "fly sin kos".
IFK har här en klar motivering till sin strävan att stiga i seriesystemet.
Detta kunde innebära att de unga talangerna skulle bli kvar på Åland en liten
tid längre än vad som nu ofta är fallet. De unga spelarna måste få högklassig
speltid och träning. På samma gång måste deras utbildning på det civila planet
kunna ordnas i samklang med en satsning på proffskarriär inom fotbollen. Här
talar vi för en 17-åring om minst åtta träningspass i veckan plus matcher.
B:Talanger-seriespelare
De talangfulla ungdomsspelare som kanske är de "viktigaste" då det
gäller långsiktigheten inom den åländska seriefotbollen är de spelarna som har
motivation och talang, men som kanske inte kommer att nå ända ut till de europeiska
proffsligorna. Dessa spelare finns det cirka 5-10 av i varje åldersklass. Det
är de här spelarna som, tillsammans med de enstaka "supertalangerna"
skapar den åländska fotbollens kvalitet. Dessa spelare är det viktigt att ta
vara på!
Här följer dock igen en par farliga frågeställningar: - Hur vet vi vem som är
en "talang"? - I vilken ålder skall det "speciella
tillvaratagandet" börja?
I olika grenar och olika länder har dessa två frågor lösts på olika sätt. Inom
finländsk fotboll har man nu gått in för att skapa så gynnsamma förhållanden
för både talanger och andra som möjligt. "Nivågrupperade klubblag"
skall egentligen inte finnas före 15-års ålder.
Varje ung spelare skall själv få fatta beslut om vad han/hon vill göra och med
vem. För att inte bränna ut talangerna eller döda breddverksamheten strävar man
till att alla spelare skall kunna spela på hemorten i sina hemföreningar så
länge som möjligt.
Dock anser man att varje spelare med motivation skall kunna erbjudas träning så
mycket man bara orkar och vill ha. Därför bildas det inom föreningar- och
föreningssammanslagningar speciella talang- eller motivationsgrupper som får
träna utöver de egentliga ordinarie träningarna.
Dessutom är det ju möjligt att träna med flera lag inom samma förening ELLER
dubblera, så att man kan spela och träna för två olika föreningar. Detta skulle
till exempel göra det möjligt för IFK att agera "talangcentrum" och
låta talangfulla ungdomar från alla åländska föreningar träna och spela inom
klubben och samtidigt ge dem rätt att träna och spela med sin hemklubb till
exempel ett a-lag i division 4.
På detta sätt kunde spelaren träna två gånger i veckan med division 4-klubben,
där han spelar, och ytterligare träna 2-3 gånger inom IFK:s ungdomsorganisation
och eventuellt spela för något IFK-lag vid behov och möjlighet. Härmed skulle
division 4-laget ha nytta av "sin produkt" samtidigt som IFK gavs
möjlighet att utveckla spelaren vidare, genom varierande träning och matchning,
för framtida syften.
C:Distriktslagets betydelse
Så kommer vi då fram till den tredje utbildningskategorin:
distrikts-lagsspelare.
Den kanske första inblicken i fotboll, som inte är så kallad breddverk-samhet,
får ungdomarna i 13-årsåldern då de tas ut till distriktslagen. Eftersom ÅBD är
ett så litet distrikt, med små årskullar, kommer en betydande del av alla
åländska fotbollsspelare att ingå i distriktslags-verksamheten. Därför är det
av stor betydelse också vad denna innehåller.
I dagsläget är distriktslagen en första uppvisningsplats på nationell nivå, där
de unga spelarna kan mäta sig med de bästa spelarna i hela landet och visa upp
sig för Bollförbundets tränare och talangutvecklare Distriktet får till
kännedom vilka kriterier blivande landslagsspelare (och kvalitets-spelare
överhuvudtaget) skall uppfylla och vilka taktiska färdigheter var och en
förväntas ha. I distriktslaget försöker man - enligt bästa förmåga - hjälpa
spelarna att vara beredda på den typen av fotboll de förväntas klara av. Detta
förutsätter en bred basutbildning i klubblagen.
Eftersom klubblagen upp till 14-15 års ålder förväntas uteslutande bedriva
breddverksamhet, kommer distriktstränarens roll att bli rätt central. Genom
dennes information och instruktioner kan alla klubblag arbeta för att varje
åländsk 13-åring ska behärska grunderna i till exempel press- och understöd. På
det sättet ges sedan distriktslagsspelarna större möjlighet att komma till sin
rätt. På detta sätt ökar vi också grund-kvaliteten och får allt bättre
"utbildade" spelare för alla nivåer inom den åländska seriefotbollen.
Talangerna finns och hindrar vi dem inte, utan sporrar dem, går de så långt de
bara kan… Och arbetar vi för att så många som möjligt får så goda grunder som
möjligt, blir åländsk fotboll bara bättre. Så få som vi är, jämfört med andra,
kan vi mer än andra GEMENSAMT - genom att inse vår egen roll - få ön att
blomstra i grönvitt, rödvitt, gulsvart, gulblått, blåvitt, svartvitt… Glömde
jag nån?!?
Ålands Bolldistrikt
Mikael Virta
Ungdomsansvarig"
Som vi alla vet anses Åland, med all rätt, som Finlands just nu effektivaste
producent av talanger och landslagsspelare. "Ni gör ett gott arbete där på
Åland" hör man ofta då man är i kontakt med fotbollsfolk från fastlandet.
Visst gör vi det! Så gott som varje år slår någon av våra ungdomar igenom och
tar sig ända fram till sitt åldersklasslandslag.
I skenet av det ovan nämnda kan det tyckas litet konstigt att vi på samma gång
så gott som varje säsong på seniorsidan drabbas av samma besvikelser och
tankeställare. Än är det IFK som inte håller måttet i förhållande till
förväntningarna, än är det någon av division 3-klubbarna som drabbas av
spelarbrist mitt under säsongen. Vad har här hänt med det goda åländska
ungdomsarbetet?
Vi måste ställa oss följande frågor:
1. Är vi "producenter" av landslagsspelare och kan känna oss 100
procentigt nöjda då våra enstaka talanger slår sig fram till ära och
berömmelse?
2. Är vi duktiga på att våra barn- och ungdomar känner en trygghet i sin
tillvaro i sina egna hemtrakter och nöjer oss med att de har roligt och att de
sedan slutar då den mindre roliga fotbollen tar vid?
3. Kan vi förlika oss vid tanken på att vi är ett litet samhälle och att vi
redan har så många fotbollsspelare som är så bra man någonsin kan drömma om
samt att vi ändå aldrig kan mäta oss med de stora städernas lag?
Om våra svar på alla tre ovannämnda frågor är ett "ja" finns det inte
mycket att orda om. Allt är då precis så bra det kan bli och fungerar precis
som vi vill ha det. Om något av svaren blir "ja" och resten av dem
"nej" eller något annat i den stilen ser vi redan att det faktiskt
finns saker vi kunde göra ännu bättre än vi gjort hittills. Jag tror att den
vanligaste versionen i detta fall blir ett "njaa" på alla tre
frågorna. Vi är alltså rätt bra! Men vi kan alltså bli ännu bättre!
Då det gäller att fostra talanger är det också viktigt att veta varför man gör
det! Som förening kan det kännas naturligt att man har intresse i att så många
bra spelare som möjligt skall kunna vara med och förstärka det egna a-laget då
de nått vuxen ålder. Större föreningar som IFK är också väl medvetna om att de
även fostrar spelare för andra föreningars representationslag. Därmed blir det
inte oviktigt för någon vad som händer inom någon enda förenings
ungdomsverksamhet. Om vi vill hålla fast vid drömmen om att se lokala förmågor
spela i våra representationslag måste vi se till att dessa får utvecklas inom
välorganiserade planerade former.
A: Talanger-landslagsspelare
Då det gäller de allra främsta talangerna, de som spelar in sig i landslag och
uppvaktas av proffsklubbar, kan moderföreningen nog rätt fort konstatera att
dessa spelare knappast kommer att bli några mångåriga stöttepelare i a-laget.
De kommer att "fly sin kos".
IFK har här en klar motivering till sin strävan att stiga i seriesystemet.
Detta kunde innebära att de unga talangerna skulle bli kvar på Åland en liten
tid längre än vad som nu ofta är fallet. De unga spelarna måste få högklassig
speltid och träning. På samma gång måste deras utbildning på det civila planet
kunna ordnas i samklang med en satsning på proffskarriär inom fotbollen. Här
talar vi för en 17-åring om minst åtta träningspass i veckan plus matcher.
B:Talanger-seriespelare
De talangfulla ungdomsspelare som kanske är de "viktigaste" då det
gäller långsiktigheten inom den åländska seriefotbollen är de spelarna som har
motivation och talang, men som kanske inte kommer att nå ända ut till de europeiska
proffsligorna. Dessa spelare finns det cirka 5-10 av i varje åldersklass. Det
är de här spelarna som, tillsammans med de enstaka "supertalangerna"
skapar den åländska fotbollens kvalitet. Dessa spelare är det viktigt att ta
vara på!
Här följer dock igen en par farliga frågeställningar: - Hur vet vi vem som är
en "talang"? - I vilken ålder skall det "speciella
tillvaratagandet" börja?
I olika grenar och olika länder har dessa två frågor lösts på olika sätt. Inom
finländsk fotboll har man nu gått in för att skapa så gynnsamma förhållanden
för både talanger och andra som möjligt. "Nivågrupperade klubblag"
skall egentligen inte finnas före 15-års ålder.
Varje ung spelare skall själv få fatta beslut om vad han/hon vill göra och med
vem. För att inte bränna ut talangerna eller döda breddverksamheten strävar man
till att alla spelare skall kunna spela på hemorten i sina hemföreningar så
länge som möjligt.
Dock anser man att varje spelare med motivation skall kunna erbjudas träning så
mycket man bara orkar och vill ha. Därför bildas det inom föreningar- och
föreningssammanslagningar speciella talang- eller motivationsgrupper som får
träna utöver de egentliga ordinarie träningarna.
Dessutom är det ju möjligt att träna med flera lag inom samma förening ELLER
dubblera, så att man kan spela och träna för två olika föreningar. Detta skulle
till exempel göra det möjligt för IFK att agera "talangcentrum" och
låta talangfulla ungdomar från alla åländska föreningar träna och spela inom
klubben och samtidigt ge dem rätt att träna och spela med sin hemklubb till
exempel ett a-lag i division 4.
På detta sätt kunde spelaren träna två gånger i veckan med division 4-klubben,
där han spelar, och ytterligare träna 2-3 gånger inom IFK:s ungdomsorganisation
och eventuellt spela för något IFK-lag vid behov och möjlighet. Härmed skulle
division 4-laget ha nytta av "sin produkt" samtidigt som IFK gavs
möjlighet att utveckla spelaren vidare, genom varierande träning och matchning,
för framtida syften.
C:Distriktslagets betydelse
Så kommer vi då fram till den tredje utbildningskategorin:
distrikts-lagsspelare.
Den kanske första inblicken i fotboll, som inte är så kallad breddverk-samhet,
får ungdomarna i 13-årsåldern då de tas ut till distriktslagen. Eftersom ÅBD är
ett så litet distrikt, med små årskullar, kommer en betydande del av alla
åländska fotbollsspelare att ingå i distriktslags-verksamheten. Därför är det
av stor betydelse också vad denna innehåller.
I dagsläget är distriktslagen en första uppvisningsplats på nationell nivå, där
de unga spelarna kan mäta sig med de bästa spelarna i hela landet och visa upp
sig för Bollförbundets tränare och talangutvecklare Distriktet får till
kännedom vilka kriterier blivande landslagsspelare (och kvalitets-spelare
överhuvudtaget) skall uppfylla och vilka taktiska färdigheter var och en
förväntas ha. I distriktslaget försöker man - enligt bästa förmåga - hjälpa
spelarna att vara beredda på den typen av fotboll de förväntas klara av. Detta
förutsätter en bred basutbildning i klubblagen.
Eftersom klubblagen upp till 14-15 års ålder förväntas uteslutande bedriva
breddverksamhet, kommer distriktstränarens roll att bli rätt central. Genom
dennes information och instruktioner kan alla klubblag arbeta för att varje
åländsk 13-åring ska behärska grunderna i till exempel press- och understöd. På
det sättet ges sedan distriktslagsspelarna större möjlighet att komma till sin
rätt. På detta sätt ökar vi också grund-kvaliteten och får allt bättre
"utbildade" spelare för alla nivåer inom den åländska seriefotbollen.
Talangerna finns och hindrar vi dem inte, utan sporrar dem, går de så långt de
bara kan… Och arbetar vi för att så många som möjligt får så goda grunder som
möjligt, blir åländsk fotboll bara bättre. Så få som vi är, jämfört med andra,
kan vi mer än andra GEMENSAMT - genom att inse vår egen roll - få ön att
blomstra i grönvitt, rödvitt, gulsvart, gulblått, blåvitt, svartvitt… Glömde
jag nån?!?
Ålands Bolldistrikt
Mikael Virta
Ungdomsansvarig"
Så tänkte och skrev jag då alltså. Det värsta är att nu, då jag läser detta igen så tycker jag fortfarande att jag hade rätt. I dag är många saker annorlunda. Det kommer två texter till från 2002, typ i morgon och sedan ännu en från 2005. Jag hoppas någon tar sig tid att läsa dessa och sedan också kommentera, vilket man inte gjorde då dessa skrevs...
Over and out for now.
Som en plantageägare i gamla Södern...
Så rutinerad har jag hunnit bli att jag vet att livet är en fråga om att ta ett steg framåt och sedan ett bakåt, ibland två... På något konstigt sätt hamnar man ändå alltid lite på olika ställen och då man för en sekund inte tar något steg alls kan man få besynnerligt skarpa förnimmelser... För min egen del har denna vår inneburit dels en återgång till en verklighet som inte funnits på cirka 15-18 år. Dels har just dessa 15-18 åren av erfarenhet gjort att jag, trots den dagliga kampen för överlevnad, eller viljan att överleva som det vissa dagar är, har en slags perspektiv och långtidstänkande som gör vardagen möjlig att genomleva.
Förstå inte fel någon. Jag vet att jag har producerat massvis med barn, att dessa ska tagas om hand och att vad jag än gör leder till att någon lider, typ som att det dör en människa varje gång jag andas. Jag är också medveten om att vad just jag gör inte har så stor betydelse på lång sikt för någon alls, men på kort sikt och just nu kan det vara skillnaden mellan dag och natt som man kunde säga. Ändå ser jag i denna stund något långsiktigt över det hela. Vissa saker kan jag inte prestera som jag brukat. Jag kan inte skriva bloggtexter varje dag. Jag kan inte medverka vid varje träning, eller numera ens vid varje bortamatch. Jag kan inte heller resa för att träffa mina äldsta barn, åtminstone alls i den skala jag skulle vilja (Hittills har jag inte varit en enda gång i USA eller i Umeå). Ändå blir ingenting mindre viktigt för mig.
Faktiskt, måste jag säga, har jag känt ett stort lugn gällande Åland Uniteds A-lag på sista tiden. Detta är inte för att vi vann mot Honka i helgen, utan i allmänhet. Jag vandrade omkring på planen under måndagens träning (Jo, vi tränade på Valborgsmässoafton och även på morgonen den 1a Maj. Då kunde jag inte komma dit eftersom alla utom jag och Sally sov...) och kände mig som en plantageägare i den gamla Södern som granskar slavarnas arbete under sina drivare. Vi hade Richard med dem som spelat mest i helgen. Vi hade Samuel med dem som spelat minst i helgen och vi hade även Victor med målvakterna, samt Sofia som hjälpte målvakterna för att vara fräsch för resten av träningsveckan... Det liksom flöt på i harmoni. Förstå mig igen inte fel. Det är viktigt att visa uppskattning och respekt till allt som varit tidigare, men just nu känns vår A-lag och verksamheten kring det väldigt långsiktigt och lugnt. Det gör det lättare för mig att inte vara ständigt närvarande då, fast jag känner att jag vill hjälpa och göra mera förstås. Men det faller inte med mig. Detta kommer att finnas kvar om tre år och liksom bara vara starkare. Sen kanske jag igen kan vara mera med. Eller kan det vara så att jag vid den tidpunkten kommer att behövas inom andra områden i klubben? Där som jag kanske redan nu skulle behövas, lite som under de senaste åren med A-laget... Just administrationen och de olika delarna utanför A-laget är de som dras med växtvärk nu. A-laget har kommit över sin motsvarande.
På Sofia Södergårdhs bild från förra helgen ser vi dels lite action med Spora, Sara, Becci och Signy tillsammans med Huusko och Nyman i offensivt straffområde. Vi ser också hur fruktansvärt lite folk det kommer på våra matcher, fortsättningsvis. Det är hittills lite fler än de senaste två åren, men man hoppas ju att folk skulle vilja se vad Åland har att erbjuda...
En utmaning med att vara så här lugn och långsiktig som jag just nu vill ge sken av att jag är, är att Fru Kickan är väldigt väldigt här och nu. Fru Kickans symaskin gick sönder härom dagen. Det fanns ingen framtid då. Nu vet hon hur den lagas. Då finns en framtid. Den är lika lång som till att nästa grej blir intressant. Symaskinen kommer hon tillbaka till hela sitt liv säkert. Men det som gäller här och nu, det gäller här och nu liksom... Nåja. Pelle från Tammerfors var i kontakt och skulle komma på matchen i lördag. Fru Kickan har packat en kasse med syprodukter till hans barn som jag inte får glömma. För Fru Kickan är detta nu orsaken att jag åker till Tammerfors. Det duger för mig... Kunde vi tänka oss att jag skulle känna någon på varje ort vi spelar? Eller att Fru Kickan skulle känna? Kuopio? Jyväskylä? Uleåborg? Nån?
För övrigt har jag under denna dag noterat att:
- Edit igen gick att väcka genom att ringa till henne från jobbet. Tidiga ledningsgruppsmöten är inget problem.
- Då det gäller ledningsgruppen är jag med ett år till då de arma stackars eleverna tydligen tror att jag, likt Kekkonen är elevrådshandledare på livstid. Alltså Kekkonen var president. Jag är elevrådshandledare för att göra det tydligt för den ovetande läsaren.
- Jag är som tröttast då jag förväntas ha sovit, som i natt då jag inte hade Sallyvakt... Nu, natten mot fredag har jag Sally. Jag kommer att vara i full form kan jag lova!
- Det ska bli spännande att se hur Gegenpresstrenden ser ut i Herr VM om typ en månad, eller lite mera. Varje VM startar eller avslutar någon trend. Förra VM avslutade tikitaka och satte igång kontringsfotboll som nu har utvecklats till det vi kallar Gegenpress. Mycket mål och aktiv fysisk fotboll. Och jo. Jag vet att det spelades Gegenpress redan för 8 år sedan!
- Mat-Inger bjuder in gamla elever på lunch. Borde jag bli en gammal elev? I och för sig får jag ju lunch ändå...
- I Lilla Aktuellt satt två unga kvinnliga hurtiga nyhetsuppläsare och berättade för barnen att det nu minsann är klart att Real Madrid möter Liverpool i Champions League finalen den 26e maj. Missa det inte sade de dessutom. Jag undrar om de borde ha nämnt att Wolfsburg möter Lyon i damernas motsvarande final två dagar tidigare och att man gärna inte ska missa den heller.... Eller är jag onödig nu?
Detta blev inte mycket till text igen tycker jag... Sorry alla som kommit så här långt. Jag säger som vår vice ordförande: "Skit på er!"
