Hur länge flyger en humla?
Humlan Åland United tappar lite höjd, förhoppningsvis tillfälligt. Kvällen på WHA var inte en av höjdarna i klubbens, eller ens arenans historia. Maken till dåligt försvarsspel kombinerat med svagt bolltempo och dåliga passningar i uppbyggnadsfasen har vi inte sett på länge. Förstå mig inte fel. Jag har levat i fotbollen så länge och jag vet hur saker och ting är och kan vara. Ingen försöker med flit göra dåligt ifrån sig. Som jag sade i en tidigare text. Vi är som en humla, som inte borde kunna flyga men gör det ändå. I dag kom en vindpust och förde oss närmare gräsnivån.
Någon kan tycka att det är snobbigt att hålla likvaka efter 3-3 mot Merilappi United. Någon annan kan tycka att det är löjligt att bry sig över något så banalt som resultat i en fotbollsmatch. Jag vill säga till er alla. Resultatet i sig är ingenting som gör mig personligen så mycket, annat än att det är synd att tappa lite position i serietabellen. Vi kan skoja och ha vår galghumor bland coacherna ändå, precis som jag förstått att man kan även i krigssituationer och verkliga kriser. Det är det att jag dels känner med spelarna som kunde haft ribba in istället för ribba ut, dels är jag trött och väldigt tom men på samma gång full av tankar jag inte tänker skriva om här då dessa bör delas med mina kolleger och sedan i någon form med laget. Saker jag ser för mig och tror, men är osäker på hur presentera. Allt för att undvika denna typs lågflygningar hos oss med kroppen som inte borde nå ens upp till var vi är nu.
Dels vill jag också förklara för alla som kanske inte är så insatta att detta är långt ifrån en lek, fast själva spelat är det. En av de första kommentarerna som hördes av folk som inte är kopplade till själva laget, men till föreningen var, "det här kan kosta pengar!" Saken är den att vi som förening är beroende av våra supportrars och sponsorers stöd. Det har visat sig att våra supportrar och sponsorer vill ha framgång. Varje förlorad poäng kan leda till förlorade biljettintäkter och sponsorbonus, det vill säga de pengar vi lever med. De pengar Huvudtränaren försörjer sina barn, jag köper bröd och även så klart i första hand vilka spelare vi har råd att ha i laget och boende här på Åland, de kommer just av supportrar och sponsorer som vill ha lokala spelare, framgång och dessutom gärna bra fotboll. Det viktigaste har visat sig vara framgång och därför behöver vi ha sådan för att kunna jobba fram lokala spelare och sträva efter att vårt lag spelar bra fotboll. Hänger ni med? Skulle vi vara i en situation då vi hade hela Ålands befolkning på plats och obegränsad ekonomi eftersom alla stödde oss, då kunde vi låta bli att bry oss. Jag hoppas få se en dag då alla, förutom de trogna som nu alltid är där vilket vi är tacksamma för, kommer och ställer sig bakom oss. Synergieffekten vore då att det skulle komma framgång bara av farten. Nu måste vi ha framgång för att inte dö. Därför slutar hjärtat alltid slå lite då vi spelar dåligt och inte får resultaten med oss. Jag vet att det är fotboll och jag kan detta. Jag vet att alla gör sitt bästa och är goda människor. Jag funderar dock på vad jag kan göra bättre så våra supportrar och våra sponsorer och framför allt VÅRT LAG ska få det de vill ha.
I dag smällde det lite fel. Dock inte i livmodern som Noora och jag diskuterade under matchens gång
Efter likvakan och de allvarsamma orden i omklädningsrummet kom jag hem och fann att Bergshöjden börjar byta riktning. Mot all tradition är folket samlade i hus 13 istället för i vårt. Jag vill bara vara hemma i dag. Jag är inte folkskygg, bara trött i huvud och själ. I morgon blir det en tripp till Lemland för att hämta Emilia som ska hinna med 16-bussen till Vårdö. Dotter-Linda meddelade att hon ska flytta till Uppsala i augusti. Därmed frågar jag även här om någon känner till en lägenhet eller något boende hon kunde få hyra. Hör av er pronto i så fall.
I övrigt härskar intoleransen och hatet. Det verkar vara oerhört viktigt att aldrig förlåta människor som gjort fel och även erkänner att de gjort så. Liksom på dagis då någon säger förlåt och man ifrågasätter om han/hon menar det eller ej. Jag har lärt mig att det bara är Gud som kan göra den bedömningen. Tror man inte på Gud kan man ju i alla fall ta till sig idén om att man kunde göra till andra så som man vill att andra skall göra till en själv. Eller som de här noshörningarna
Detta är mitt budskap till er här och nu denna fredagkväll den 31 juli A.D 2015
Dessutom har jag varit på syntest. Det visade sig att mina glasögon, som jag trott varit ständigt smutsiga, de facto varit alltför svaga. Jag ser ju knappt intill ingen alls... För det priset de nya kostar väntar jag mig att se allt snart. Kanske till och med hur vi ska få humlan att flyga i evighet!!!
Matchdagsexplossion och barnvaktsbrist... Och så Joel 18 förstås
Många saker nu, denna fredag då folk sover som aldrig förr, eller som ofta förr kanske... Först, så det inte blir glömt, fast vi ju nämnt det i detta forum med. Gratulerar Joel på myndighetsdagen. Den där tyste på sista raden i klassrummet har genom att haka ihop sig med min dotter blivit som en riktig svärson som numera varken sitter längst bak eller är tyst. Det blir en välsignelse då du säkert snart har körkort. Du får alltid låna min bil om den är här, bara du lovar att hämta hit Emilia med den. Eller kanske du har nåt eget att köra med... Well, det funkar ändå.
Svärsonsjobbet förutsätter tålamod och... tålamod. Jag vet, been there done that!
Matchdag också. Fredagkväll är en bra kväll att spela kvalmatcher inom UEFA har man kommit fram till. Hoppas det även är en bra kväll att spela matcher i Damernas Liga. Merilappi United har "fastnat" på nedre halvan och jag får frågor om vad som hänt med dem. Själv tycker jag den berättigade frågan vore, vad hände med dem i fjol i början då de ångade på i toppen? Nu är de där de egentligen hör hemma enligt min mening. Vi i Åland United, vi fortsätter som humlan, att flyga fast vi egentligen inte kan. Varje vecka är en ny upplevelse med hårt och målmedvetet jobb av både spelare, tränare och hela organisationen.
Det gäller att hålla ihop och dra åt samma håll. Klockan 18.00 på WHA i kväll hoppas jag det samlade åländska etablissemanget återfinns för att stöda sitt lag!
Vad som än händer är det lördag i morgon. Jag hade sett fram emot att få bjuda min fru på ett evenemang och därmed få göra något tillsammans med henne även denna sommar. Lite som jag förstått att folk brukar göra då de är gifta och har familjer och så där.
Detta hade jag tänkt vore roligt då jag hade fått chansen. Nu har vi tyvärr ingen barnvakt och det blir ingenting. Men nya tag något annat år. Kanske vi kunde... Nej, det blir nog inget tror jag.
DOCK, ger mig barnvaktsfrånvaron en chans att få uppleva Notts County på Wembley. Damernas FA cupfinal spelas i morgon och på något sätt känns det ändå som om jag borde veta vad jag gjorde då de svartvita spelar där i helgedomen. Senast, på 1800-talet då herrarna var i cupfinal, då var Wembley inte ännu varken byggd eller påtänkt!
Nu hör jag att Fru-Kickan och Edit ger sig iväg, för att plocka bär mitt i allt... Jaha. Jag ska tydligen koka potatis. Potatis och bär, det blir en god pre-game meal!
En inte helt vanlig torsdag, fast samma sak ändå
Det man har kunnat lita på under de senaste åren har varit torsdagseftermiddagarna. De är lediga! Alltså, jo under skolåret är det ju skola förstås och sen en massa annat efter det, men Åland United brukar inte ha lagträning torsdag kväll. Vi brukar klara av den dagen redan på morgonen och sen kan folk faktiskt göra något icke schemalagt på kvällen. Ofta innebär det så klart utvecklingssamtal eller andra familjemedlemmars schemaläggning, men åtminstone är det skönt att säga att vi är lediga då.
I dag var dock en torsdag då vi tränade på eftermiddag/kväll. Orsaken är enkel. Vi spelar ligamatch i morgon, fredag och håller alltså rytmen med förberedande möte och sedan träning dagen innan match. Inget konstigt egentligen, fast den heliga torsdagsfriden bröts. Så att som vanligt.
"... alla dagar, intill tidens ände!" Detta var i Myrbacka och före match, men skit samma. Det där är vad jag sysslar med, typ.
Intressant silly season, inte bara för spelare inom några dagar. Nu inför skolåret verkar det vara bra utbud på tränare också. I dag hade vi både en norrman och en svensk på plats. Ibland lyser olika arbetsplatskulturer igenom. För mig som lärare och fotbollstränare är det självklart att jag inte kan gå ifrån en stund mitt i lektion eller träning för att prata lite oavsett hur viktig personen är, eller vad saken gäller. Okej, jag kan själv avgöra om det är läge, annars säger jag till. Säkert finns det kontor och allt möjligt där man kan "prioritera" och bara gå ifrån en stund. I mitt fall funkar det tyvärr inte så och då är risken stor att man uppfattas som otrevlig och kort i tonen. Så hände i dag och jag bara beklagar om någon tyckte jag var abrupt. Fast det inte ser ut så, så jobbar jag dock då jag släpar min kropp runt planen, eller i skolan då jag sitter och tillsynes slöstirrar ut över församlingen.
Nåja. Här hemma är det också full fart. Eller egentligen inte hos oss. Edit ska övernatta hos grannen. Detta är helt galet, då det alltid brukar vara tvärtom. De ska ha pyjamasparty och äta popcorn. Låter som världens äventyr. Enligt uppgifter kommer Fru-Kickan dock att ta sig hem så jag har inte hela sängen för mig själv. Inga fler kommentarer om det då.
I morgon smäller det alltså klockan 18.00 på WHA. Detta vill vi se då!
Hoppas verkligen att ålänningarna tar till sig uppmaningen att komma och se till att den sjunkande publiktrenden vänds
Till slut en tanke till min nyblivna 17 åring igen. Hoppas dagen har varit bra. I morgon fyller hennes Joel 18. Det du! Han kan ju börja köra lite ärenden och bli nyttig snart då!
För 17 år sedan sken solen
I dag har då min Emilia fyllt 17 år. Tidigt i morse skedde årsväxlingen. Då, år 1998 hade hennes mor jobbat på hela natten, efter att vi åkt in på BB redan eftermiddagen den 29/7, så pass tidigt att jag missade JIKs träningsmatch mot IFKs veteraner, som jag skrev om i ett tidigare inlägg. Emilia, som hade hett "Nanne" under hela sin embryo/fostertid var ett väldigt magert barn då hon föddes. Ena benet var dessutom snett. Storasyster Linda blev förvånad då hon skulle heta Emilia, eftersom hon hade trott att babysen skulle heta "Smurf". Därmed var redan den kommande lillebrodern Rufus öde beseglat. Han hette Smurf fram till att han kom ut och blev en typisk Rufus.
Från att vara mager gick Emilia sen igenom många skeden innan hon blivit den stiliga och härligt filosofiska 17 åring hon är i dag. Ganska fort blev hon tjock. Därefter blev hon smutsig. Nu menar jag inte lite kladdig, utan smutsig så jag inte vet hur beskriva det. "Vilken smutsig kille" sade en fotgängare i Åbo om vår dotter som satt i sin kärra sommaren 2000. Småningom gick smutsigheten och tjockheten över och Emilia har varit impulsiv, rolig, blond, fjortis och numera är hon mest duktig, klok och lite skrämmande ambitiös.
Ännu för några år sedan var det artisteri av olika slag som gällde för Emilia. Här står hon som Madicken och spanar efter flygplanet som huvudrollsinnehavare på sommarteatern Bentes.
Jag kan väl säga, precis som med alla mina barn, men inte alls mindre för Emilia enskilt. Jag är stolt över mitt barn! Må du få ett fint liv!
Tidigt i morse var Edit och jag ute i Jomala och var med om att sjunga upp Emilia tillsammans med alla syskon , Joel, mor hennes och Tom, samt ett hundratal katter. En fin tradition som kanske kommer att.. Ja, vem upprätthåller den sen då flickan blivit fullvuxen? Joel, känn press!!!
Detta var lite känslosam text som betyder mycket för mig. Vissa läsare säger sig bara läsa dessa delar. Andra läsare läser bara fotbollsbitarna, några andra ser bara på bilderna. Det jag undrar är hur ni klarar av att välja ut vad ni läser och vad inte. Ni som inte läser fotbollen till exempel, läser ni detta ännu fast jag nämnde ordet fotboll? Själv skummar jag så klart ibland själv igenom texter, men jag har så svårt att kategorisera vad jag läser och vad inte...
Nåväl. Gårdagens kräftskiva blev helt lyckad. Då många barn närvarade blev det hela rätt civiliserat faktiskt. En del diskussion om ägglossning, samt massage av manliga kroppar förekom, men i dessa Pride tider är det väl inte så farligt. Det blev dock en nationell tillställning av bastubadandet då bägge australiern backade ur. Nåja, vi Finnar det hade trevligt i alla fall!
I dag gäller matchförberedande träning. Hoppas åskskuren ska ha sugits in i WHAs gräs före det. Merilappis lagledare, eller vem det nu var, ringde och bad mig hjälpa dem att ta sig till arenan i morgon. Orsaken till att vi spelar en fredag är att de skulle flyga. Nu kommer de ändå med Viking Line och har ingen buss eller bil med sig. Väl så, de får gå, men väskorna kan vi nog transportera med taxi.
Rosita Herreros Ossorio heter Merilappi Uniteds nyaste förvärv. I fjol spelade hon i Kokkola F10 och tog sig sen en stickare ner till Italien varifrån hon återkom till Finland i juni. Just det, i juni! Trots att transferfönstret är stängt hela juni och juli. Jag vet inte vilket kryphål MeLU använder sig av, eller om det bara är okunskap kombinerat med noll övervakning. Vi har beslutat att inte protestera, utan låta världen ha sin gång. Men det skadar ju inte att lyfta ärendet lite, så här från sidan... Inget illa om Rosita själv. En duktig spansk spelare är hon och hennes kompis Katie kommer att göra köttfärs av henne i morgon på vårt mittfält!
Okej, ni kan börja läsa igen. Fru-Kickan väckte(!) Gurkan och Pärla i deras hus denna förmiddag, eftersom det åskade. Fråga inte mig hur alla tänkte där. Nu sitter hela Bergshöjden i vårt vardagsrum. Alla önskas en god torsdag!!!
Jo, jag tar nog ställning
Klockan är eftermiddag och förberedelserna för kräftskivan, som tydligen ska gå mera på Gurkans sida, vad det nu sen innebär, och involvera ganska många människor fick jag just höra, är i full gång. Mitt jobb är väl närmast att få igång bastun, för detta har marknadsförts som ett bastubadartillfälle och då behöver jag se till att det verkar som att allt under 100 grader är löjligt och att det är helt normalt att det tar ont, vilket det ju kanske är. Mycket att stå upp för här. Stå upp ska jag ju definitivt i morgon då Emilia fyller 17 år. Att få med Edit ut till Jomala den tiden efter att gården haft bjudning, det blir utmaning nummer 1 på torsdagsmorgonen.
Då det gäller fotbollsjobbet har jag fått mycket gjort i dag, så det känns helt okej att slå locket på om en liten stund då bastun ska börja riggas. Jag tror jag vet vad Merilappi United är just nu och tror även jag kan förmedla detta till Huvudtränaren och Craig på vettigt sätt så de kan besluta hur detta ska gagna laget och matchen på fredag.
Jag känner mig en aning urblåst och utmattad faktiskt. Det ska bli roligt med gäster, förstå mig inte fel. Jag bara lider av en tillfällig känsla att inte räcka till... Det finns så mycket där ute också som man borde ta ställning till. "Alla de goda människornas tystnad" har vi ju hört om, så alla de saker jag inte aktivt tar ställning för eller emot är alltså att jämföra med dem som visste om förintelsen men inte gjorde något. Snacka tungt!
Dessutom verkar det som om de saker man arbetar för eller emot borde gå inom en logisk ram. För mig gör de inte det, eller skulle göra om jag skulle kunna få motivera sammanhangen, men det orkar varken jag eller någon annan just nu. Här en bildkavalkad över sådant jag står för. Man får gärna be mig förklara så kan jag återkomma till specifika frågor vid tillfälle.
Jag är Pappa, familjemedlem och tycker om mina nära och kära. Både dem som är på bilden här och de som inte är med. Ni vet vem ni är. Vet ni inte, fråga! Detta är alltid en kärnpunkt och jag tror inte man ska lämna sina närmaste i sticket, någonsin.
Jag är för ett öppet samhälle då språk och kulturer förenas. Jag är stolt över att fotbollen vill stå upp för detta
Dessutom är jag finländare. Jag älskar mitt land och mina landslag, hur dåliga de än må vara. Och jo alla kära ålänningar. Jag är ålänning också! Jag har ingen bild för det just nu, men tro mig. Det finns ingen konflikt för mig här!
Jag är stolt över att vara lärare och tror stenhårt på de värderingar jag får förmedla i skolan. Jag tror också stenhårt på att det mestadels är goda människor bland ungdomarna jag får jobba med. Och eftersom bilden är i kyrkan vill jag på samma gång tillägga att jag starkt tror på det positiva i religionsfrihet och allas rätt att söka det goda i existensen.
Därför tycker jag att alla är lika viktiga. Till och med homosexuella rugbyspelare som de här i förgrunden. De lär ska vara i TV i kväll förresten.
Var jag står i genusdiskussionen hoppas jag de flesta vet. Girl Power i skepnad av Åland United 2013. Trots det tycker jag ibland det är roligt att skoja genom att kalla mig "heterosexuell vit man som gör saker som inte är lämpade för kvinnor och barn". Jag tror alla som känner mig vet vad jag menar och att det funkar i de sammanhang jag säger så. Men jo, jag är feminist. Jag hittade en definition som bedömde mitt förhållningssätt i frågan som "liberal feminism". Vissa radikalfeminister håller inte med min vinkel, men så här är det i alla fall.
Till slut till er alla!
Om jag inte säger något, det betyder inte att jag inte tycker det är viktigt. Ibland är jag bara så tom på allt, vilket ju inte syns utvändigt då jag tvärtom ser ut att innehålla en hel del.
Frid!
En helt ny dag och det är mulet
Som jag sade i går kväll blev det en ny dag. I detta fall blev det onsdag. Onsdagen den 29e juli dessutom. HJKs herrar spelar hemma mot Astana i kväll. Vi har även en väldigt ovanlig ledig kväll med Åland United. Vi spelar ju egentligen aldrig tävlingsmatcher på fredagar, men Merilappi United hade hittat nåt flygplan som i initialskedet kunde ta dem hit då, så i vintras nån gång slogs den 31 juli fast som matchdatum. Därmed är vi alltså lediga i kväll.
Det blev då ett direkt tecken för Fru-Kickan att det ju vore kanon att bjuda hit folk på kräftskiva då. Och bastu ska vi ha förstås. Det blir nog jätteroligt ska ni se, precis som den 10e augusti 2012 då vi senast hade kräftgäster. Jag minns att OS i London höll på då.
En sådan här kräfta fick jag 2012. Jag väntar mig inget mindre i dag heller! Mat-Inger... I augusti?!
Tidigt i morgon ska sen dotter Emilia uppvaktas som den 17 åriga traditionen för henne bjuder. Vi får vada genom kräftskalen ut till bilen Edit och jag...
Det där jag skrev i går om illusioner gällande min person. Så här såg det ut den 5e oktober 2013 då jag kom hem.
Förstår ni att jag känner viss press att prestera?
Det, förutom kräft-bastu-ätnings-badningsförberedelser och att se till att alla har det väl, ska jag väl kolla lite på Merilappi United då. Och säkert argumentera med diverse personer om hur saker ska eller inte ska vara. En mulen onsdag i juli alltså. På lördag är det förresten damernas FA cupfinal med Notts County på Wembley. Vad gör jag då? Jo, jag mitt nöt har lovat ta min fru med på en konsert jag gått och fått fribiljetter till... Nå. Om 120 år igen då!
Förnedrande skitkväll
Hör du till dem som trott att din Pappa är en superhjälte? Pappa jobbar mycket, men han är viktig för människor, världen, universum whatever... Pappa är mycket hemma och vet precis vad som är bra för oss. Pappa är bäst. Min Pappa är starkare än din Pappa etc etc. Jag har ofta tänkt på de stackars barnen vars pappor i själva verket är töntar och riktiga klåpare. Barnens illusioner kommer någon gång att krossas, det är fråga om hur tidigt och hur mycket.
Mina barn har väl aldrig avgudat mig på det sättet. De vet nog att jag sägs vara en hyfsad lärare och att jag dessutom är tränare i ett av Finlands framgångsrikaste fotbollslag. Jag vet inte om de är stolta, men de lever nog i en tro att deras Pappa jobbar hårt och är hyfsat duktig på det han gör. I dag, om inte före blev det dock så klart och tydligt att jag inte alls är bra. Jag är en gående katastrof! En bottennotering som fotbollstränare inträffade i Bengtsböle. Jag lovar att det där med att jag är en okej lärare också är skitprat. Ungarna är rädda för mig, jo. Det för att jag är stor och bullrig och använder mig av härskartaktiker och trycker ner dem i kärret. Ingen lär sig egentligen något alls.
Fråga honom här. Han vet!
Allt började i morse, då vi mitt i allt skulle räkna upp namn på spelare i laget i bilen på väg hem från morgonträningen. Huvudtränaren skrev ner namnen vi sade. Plötsligt framkom det att vi hade valt lag för kvällen, Craig och jag. Målvakter kunde vi inte välja eftersom bara Khym skulle träna på kvällen och Craig var ju given i "hans lag" sades det. Jaså... Nu skulle vi alltså coacha lagen vi "valt" på kvällen...
Nå jo. Ingen fara på det sättet, man har ju varit med. Vi vet alla att om ett lag spelar uselt är det tränarens fel. Nu var det så att mitt oranga lag inte spelade uselt, men mina råd var däremot helt värdelösa! Jag menar, det måste ju vara helt katastrofcoaching om vi låter motståndaren gång på gång spela in framför våra backar och sedan göra instick som totalt blottar vårt mål. Det är totalt värdelös coaching som gör att lagets defensiva omställningar sker så långsamt att man hinner se vad som ska hända innan chansen ens uppstår. Helt idioti av tränaren då vi slår bort passningar mitt på planen då vi just ställt om till anfall. Värdelös tränarinsats. Jag vill inte gå in på slutsiffrorna, men de var 20-6. I vanliga fall hade jag varit jätteglad åt 6 mål framåt... Å andra sidan kan en liten divisionsoperation ge oss siffrorna 4-1 i baken, vilka inte de heller riktigt är en tränares dröm.
Ni ser hur äckligt glad han till höger kan vara då han får till det. I dag var han så överlägset glad på hemvägen att han till all lycka slog axeln mot min bildörr på slutet. Rätt åt honom, eller egentligen synd på en så mycket bättre tränare!
Sen hemma skulle jag till butiken och hittade så klart inte vaniljvisppulver. Dock kom jag ut till Linda med yoghurt som hon behöver till simskolan då hon är sjuk! Vissa i familjen har karaktär i alla fall. Hemma ville Edit ha hjälp med sitt Lego, men avfärdade mig med förklaringen att "Mamma förstår bättre". Bastu skulle det bli och där började jag må illa efter fyra minuter... Vågar jag mig ens på en mellanöl, eller kommer den att rinna ut genom näsan? Värdelös, det är mina barns Pappa. Och inte tjänar han ens pengar så det räcker.
Ny dag i morgon är jag rädd!
Inlägg
Morgonen kom efter en djupt soven natt. Jag måste erkänna att jag var väldigt trött i går kväll. Därmed kom jag i säng redan vid halv 12 tiden och kan man tänka sig, Fru-Kickan och Gurkan satt uppe efter mig.
Morgonen ljusnade, dock inte så särdeles rosig och fager, men väl med en fuktig gräsmatta på Vikingavallen. Ett klassiskt morgonpass kördes med specialgjorda delar för varje spelare. Hanna Salmén som gästspelar på våra träningar nu under sommaren drog nitlotten och fick servera samma passning i 45 minuter. Jag berättade om sådana som fått stå i muren hela träningspass och hon smålog artigt.
Sofia och Maja var i huvudroller på varsitt håll under morgonens träning
Om inte annat så blev skorna våta och få se om de ska torka till eftermiddagsträningen.
Vad annat? Det ska bli roligt att följa Immonendebatten och sen har svenskarna ju hittat en ubåt igen hörde jag. Häftigt. På tal om svenskar så vann de ju EM för WU 19 i går kväll. Gratulerar Sverige. Roligt för er! Läste att Kazakstanska Astana är en hetare motståndare för HJK än Liverpool. Det tyder, i all sin paradoxalitet på växande kultur! Hur gärna jag än ser att man ordnar lag som Liverpool att gästa vår kyliga nord, desto bättre tycker jag det är att man i första hand sluter upp på basen av sitt eget lag oavsett vem som kan vara motståndare. Astanamatchen är tävlingsmatch och endel är lite sura på Liverpoolkampen då den trycktes in i stället för en annan tävlingsmatch, mot IFK Mariehamn.
Och sen då dagens Joker:
Putin säger att han tycker Blatter borde få Nobelpriset! För vaddå? Kemi kanske? Personkemi i så fall
Obama höll tal och hotade Kenyas president med "hemska saker" om inte homosexuellas rättigheter uppdateras... Världen är spännande om man bara kollar lite på den!
Semesterstängt
De va de.
Ni vet då man behöver få nåt gjort i juli och ringer runt och alla överallt är på semester. Eller kanske ni inte vet. Ni kanske är på semester allihopa. Jo, jag är lärare och det är aldrig så mycket action i skolorna under sommaren, det är sant. Ändå, trots att jag inte missunnar någon att ha ledigt, hatar jag då folk har semester! Alltså inte att de har semester, det ska alla få ha. Men då hela världen står stilla för att det är semester... Jag antar att det är en psykisk prövning jag måste gå igenom för att utvecklas som människa.
Oh yes...
Hela sommaren har det hetat att de ärenden som ska föra oss vidare, med rätt akuta grejer faktiskt, ska tas upp på mötet den 27e juli. Nu var det den 27e juli och jo, möte var det. Men då folk nu har så mycket annat att göra. Det liksom bordlades det mesta. Och en ny kamp mot nästa datum, den 10 augusti börjar här och nu. Det är även svårt att förklara för folk som är mitt i säsongen och förbereder sig för match varje vecka att inget händer eftersom det är semester... Nåjo. Visst händer det och alla är inte på semester. Det var nu bara en primalreaktion över all slow motion jag uppfattar att sommaren innebär. Men visst är det skönt då/om solen skiner!
Då jag nu klagar kan jag nämna att jag uppfattade en gammal fördom i Vasa denna helg. Både VIFK-ledare och stadionvaktmästare talade om Ligalaget. "Inte ens ligalaget får gå in och värma före utsatt tid." "Ligalaget är de enda som får träna här" och så vidare... Jag lyssnade artigt, men måste tillägga till slut att VIFK faktiskt är ett ligalag. Åtminstone vi i Åland United är ett ligalag. "Aj jo" blev svaret. "Men det är liksom lite skillnad"... Jo, det är garanterat skillnad mellan VIFK-damer och VPS-herrar. Det är också skillnad mellan IFK Mariehamns herrar och Åland United. Men det är upp till oss alla att inte bry oss om de skillnaderna, utan att arbeta som om de inte fanns. Då kommer det inte att finnas skillnader ens i människors huvuden längre fram.
Visst ser det här ut som en Ligamatch på en Ligaarena?!
Det skriks duktigt här nu. Fru-Kickan, Gurkan, Edit och Pärla badar bastu och Edit verkar ha fått tvål i ögonen. Snart får även jag bada. I morgon bitti får jag även beträda planen igen. Dagens möte gjorde att det inte blev nåt denna kväll.
Man eller mus?!
I går skrev jag om förlåtelse och nåd. Jag står fast vid detta! Det gäller i första hand människor som inser att de har något att bli förlåtna för. Ibland måste folk dock tydligt visas att det de sysslar med inte är okej. På jobbet som lärare brukar jag köra med förstagångsförbrytare enligt "ingen behöver veta modellen". Det vill säga, hör jag aldrig mera om ärendet, då hör de inte heller om det och allt är lugnt. Det är så klart viktigt att då vara tydlig och även visa att det faktiskt är lugnt i så fall. Knacka i trä, men det funkar rätt bra, oftast och hittills.
Ibland händer det att folk får löpa fritt utan att någon säger till dem. Då förlorar man slaget i längden. Chelsea FC var tydliga att markera mot sina egna fans då några puckon slängde ut en mörkhyad parisare ur metron. Klubben steg in och markerade, väl så. Vad vi än säger om FIFA, UEFA osv så har de ibland visat prov på nolltolerans. Kroatien kommer att spela landskamper för tomma läktare efter att hakkors synts i publiken. I längden blir allas verksamhet mera trovärdig om man klart och tydligt signalerar på detta sätt. Så klart är alla problem inte ur världen med dessa, men åtminstone har man varit tydlig och man vet i alla fall i teorin vad som gäller.
Nu gäller det då för Timo Soini att stå upp! Hans parti, trots att jag ju inte är för partipolitik i sig, men någon linje måste man i varje fall ha då man leder en grupp, låter sina fascistsympatisörer löpa fritt och säga vad som helst utan att tysta dem. Tyvärr blir det då svårare och svårare att, som jag brukar försöka, särskilja dem som en svans som egentligen inte representerar det som den stora mängden finländare som röstar på Sannfinländarna gör. Hittills har Timo inte gjort ett dyft för att säga ifrån, åtminstone så vi vet om det. Nu är läget att göra det! Annars kommer han själv att förknippas med de nazistiska och ultranationalistiska uttalanden hans partikamrater häver ur sig. Vad har jag med det att göra? Jo, han är min utrikesminister och här går min gräns! Att vara i regeringsposition är ingen dans på rosor. Egentligen var ju detta det vi pratat om så länge. Hur de småningom måste rensa ur för att alls kunna verka. Nu måste Timo göra det. Annars tror jag inte mer att Timo är en bra karl, vilket jag nog trott, fast jag inte delar hans åsikter. Kom igen Timo. Eller är det svårt för en Millwallsupporter att bli rumsren?
Det du gör i dag kan bli riktgivande för det folk du säger dig representera. Gör rätt Timo- ut med skiten!
Åtminstone spelarna i Åland United står upp för någonting:
Rött kort mot Rasism inom fotboll!
Såja. Nu har jag sagt det! I övrigt är det en kanske-dag igen. Fru-Kickan och Edit förbereder sig för att kanske åka med Gurkans bil och kanske träffa vissa människor som kanske ska gå på Smart park.
Jag då? Jag ska bädda om sängen, handla lite till torsdag (vad händer då månne Emilia?!), köra ut Craig och Huvudtränaren till Bengtsböle och sedan gå på styrelsemöte. Inga kansken, men få se hur det blir!
Det där med nåd, förlåtelse och sånt...
Detta blev mycket riktigt en riktigt söndagig söndag. Nu äntligen är det ingen här som sover mera. Annars har gänget kört i etapper. Linda och Emilia hämtades av sin mor för en stund sedan, då det visade sig att Linda hade två timmar på sig att hinna till stranden för simskola nr 3s inskrivning. Edit är fortfarande sjöjungfru och Fru-Kickan besöker i skrivande stund hennes butik, som ligger i hennes rum.
Jag har haft en överraskande produktiv dag mitt i all yrsel, då bland annat Gurkan vid ett skede skred in i vardagsrummet och bad om hjälp eftersom hon hade tuggummi i håret. Frun min anser att hennes kväll i går var lyckad i alla övriga dimensioner förutom en taskig hovmästare på Arkens restaurang. Jag frågade direkt om det var Mat-Inger, men hon här lär ha varit ännu värre. Det jag fortfarande dock inte förstår är varför de har hästar på en restaurang. Vad skulle hovmästare annars göra där? Jag har fått till en hel del administrativ genialitet som förhoppningsvis leder till att Åland United blir en ännu lyckligare förening framledes. Den som lever får se, eller så inte om det skiter sig.
Då man läser sociala- eller annars bara medier märker man så tydligt hur hela samhällsdebatten allt mer och mer polariseras. Det jag retar mig på är att partifrågor blir viktigare än sakfrågor, som jag vill minnas att jag skrev om här tidigare. Så alla vet, NEJ jag är inte för Vit-Maktorganisationer och deras budskap. NEJ, jag är inte medvetet rasistisk. JA, jag strävar efter jämställdhet då det gäller kön, etnicitet, livsåskådning, social tillhörighet... rubbet! Däremot bryr jag mig inte det minsta om ifall det är Socialdemokraterna, Liberalerna eller Sannfinländarna som säger saker, så länge sakerna är bra. Är sakerna dåliga är det heller inte någon skillnad från vem de kommer. Jag tycker att varje sak ska behandlas separat och avgöras på basen av nuvarande premisser. Så klart är kunskap i historia ovärdelig. En av de viktigaste kunskaperna är dock att historia beskrivs så olika på basen av vem som beskriver den och varför, samt att människor och samhällen förändras! Klassträffsyndromet är något som är värt att motarbeta, eftersom alla som gick på din klass troligen är väldigt annorlunda nu än de var då, fast de kan ha samma grund. Vi ska dock inte utgå från att de har den, utan se alla som de är här och nu!
Zlatan har gjort och sagt tokiga saker, senast lär han ju ha armbågat John Terry i huvet. Då han avtjänat sitt straff har han all rätt att behandlas som om han aldrig gjort något illa. Inte bara har han rätt till det, det är domarens skyldighet att se till detta. Den gamla härliga tiden som då domaren varnade Kai Pahlman redan inför matchen för säkerhets skull är numera, historia. Roliga anekdoter men inget mer.
Jag anknyter så klart till diskussioner gällande Vårdös nyutnämnde kommundirektör som är straffad för angrepp mot Pride-parader och så sent som för en par år sedan var i ledande ställning inom en svensk nationalistisk, rentav fascist-nazistisk grupp. Nu jublar jag inte över att just han valdes till kommundirektörsposten. Självklart hade ingen valt honom m han öppet meddelat detta sitt förflutna. Det som hände var att man valde att titta på ansökningarna utan att kolla upp bakgrunden. Därmed visade sig denne nyblivne familjefar vara den mest behörige och kompetente. Nu, då bakgrunden hann fast honom har man ju bett honom ta avstånd från allt fuffens han haft för sig tidigare, något han har lovat sig göra. Okej, då är det så! Jag förstår om folk är skeptiska, det är mänskligt. Men, tänk dig om du hänvisas till en läkare och det visar sig vara han som stal din flickvän. 1. Litar du inte på honom som läkare då? 2. Är du beredd att förlåta honom om han ber om ursäkt för sitt beteende och hoppas kunna börja om?
En av de svåraste sakerna en människa ställs inför är förmågan att förlåta. Ibland säger man "glömma och förlåta". Glömma går inte, det är dessutom fel. Förlåta går dock, om man på riktigt vill det.
I dag har riksdagsman Olli Immonens ultranationalistiska texter, ironiskt nog tweetade på engelska, väckt äckel och avstånd. Jag hör till dem som inte alls ställer mig bakom vad han säger. Immonen står otvivelaktigt bakom det han säger och ska därmed alltså just nu bedömas utifrån det.
Endel har i dag dristat sig till att jämföra Immonens texter med massmördaren Breiviks uttalanden. Onekligen finns det likheter så att man kommer att känna obehag. Min fråga är: Kan vi förlåta Immonen om han en dag meddelar att han varit förvirrad och ber om ursäkt för vad han sagt och att han inte vill kännas vid det? Jag hoppas vi kan! En värre fråga blir Breivik. Nu har han ju inte ångrat någonting vad vi vet, men om han en dag gör det och offentligt vill be om ursäkt? Kan vi förlåta det han gjorde? Kan familjerna och vännerna till dem han dödade förlåta vad han gjorde? Troligen inte! Men han själv då? Kan han bli förlåten och trots att han så klart skall avtjäna sitt straff för vad han gjorde och därmed aldrig mera komma ut som en fri man, kan vi någonsin bedöma det han säger utifrån det han säger ifall han avsvurit sig allt det onda han stått för? Kan vi det, då är vi starka!
Personligen står jag för att förlåtelse är den starkaste mänskliga egenskapen, kanske efter kärlek trots att dessa båda så klart går ihop.
Dessa sju dödssynder lär aldrig ska kunna förlåtas. Men hur är det med människorna som utför dem? Hur vore det om vi funderade vem som ska kasta första stenen och kanske även över hur vi själva vill bli behandlade, om vi nu måste utgå från en Satanistisk- förlåt EGOISTISK vinkel....
Utrymning av fartyg i ösregn efter 4-0 i solsken
I natt var vi då hemma igen. Som vi brukar vid dessa övernattningsresor, så har vi ingen egen buss med oss från Åland, utan hyr en fastländsk sådan som tar oss dit och tillbaka. Det brukar gå smidigt, förutom då vattenflaskor blir i hytten, Craig åker vidare till Stockholm med spelardräkterna eller Sofia lämnar magnettavlan på hotellrummet. Allt dock väl oftast. Kruxet är då att vi måste kånka ombord alla väskor och grejor på färjan, ha dem med oss då vi går av och sedan fylla och tömma en buss ett antal gånger.
Viking Grace är en så genial skapelse, att man gått nästa hela vägen i sin strävan att hålla passagerarna kvar på fartyget så länge det bara går. Det är ett under att så pass många överhuvudtaget hittar till utgångsdörren i Långnäs. "Lila hallen på däck 6" är en bra beskrivning om man varit med och vet att man inte kan ta sig dit genom däck 6, utan så klart måste gå på sjunde däck och sedan veta när man ska gå ner. Nu har man dessutom under senaste tid gjort informationen helt övertydlig och faktiskt lagt ut en skylt med Exit Långnäs, precis där exiten alltså är.
Nåja. Laget skall alltså samlas där och Linnéa ska se till att alla kommer av klockan 1 på natten. För de allra flesta förorsakar detta inga problem. I natt var dock oron rätt påtaglig då varken Huvudtränaren eller Craig sågs till. Craig kan man bara kontakta via Facebook och det är ju inte riktigt perfekt då man står i avstigningshallen med ett hundratal människor och massvis med kassar, samt att man just då ser att det ösregnar och får ta del av Noora Matikainens äventyr med sin nyinköpta discokula, samt Cynthias frågor av alla vem som månne gjorde mål i dag? (Hon gjorde tre och är barnsligt stolt över dem- med all rätt!). Huvudtränaren har ändå telefon, men han svarade ju inte i den trots säkert fem samtal och ett uppfordrande sms.
Nå, så klart var de där sen då vi var i land. Klassikern för alla tonårsföräldrar: "Oj, jag hade telefonen på ljudlöst" fick vi höra... Tänk att ha barn på nästan 40 år! Jag tror man måste uppleva det där med egna barn för att förstå hur det är. Men vi kom i land allihopa och Sunds Buss, eller dess lillebror i form av en stor stor taxi fick oss genom nattstormen till Mariehamn.
Trots att bilden förefaller lite överdriven var det lite så här det kändes en stund i natt. Undrar hur detta funkat 1912 om folk haft mobiltelefoner då.
Väl i Mariehamn fick jag åka in i suset och duset för att hämta hem Fru-Kickan och hennes/vår vän Linda, som jag i sms skedet trodde var min dotter, men då hon dök in i bilen visade sig vara Fru Staff. Som vanligt var Frun (min) hungrig så hon kunnat äta en hel ko, men fick till slut nöja sig med gurka och dipp, det vill säga det som Edit och Emilia lämnat kvar från sin systerkväll.
Dotter Linda återfanns faktiskt nu på morgonen då hon ringde, eftersom lägenheten hon sovit i inte hade mat. Jag åkte in, hittade henne stående mitt på gatan "för att jag skulle se henne" och nu har vi tre systrar här hemma som vilar tillsammans denna regniga och mörka söndag. En av dem är klädd i en sjöjungfrustjärt. Hoppas deras bror är under kontrollerade omständigheter han med.
Bortaseger 4-0 blev det alltså i går i Vasa. Under inga omständigheter var detta en bra match från vår sida, förutom stunder i andra halvlek och kanske anfallet som gav oss 1-0 i första. Vi hade otroliga problem med att spela upp anfallen och blev till och med utpressade av VIFKs energiska spelare vid några tillfällen. Med lite mer otur och lite sämre målvaktsspel hade detta väl kunnat vara en 4-3 match eller nåt.
Under hemresan hann vi se matchen och olika sekvenser ett antal gånger på huvudtränarens dataskärm. Jag måste säga att jag väldigt sällan ser något stort som ändrar min bild av en match då jag ser filminspelningen efteråt. Det jag ser är dock detaljer som i viss mån ofta förstärker mitt intryck och ibland förklarar vissa saker. Så även i går. Då vi kom till Åbo tror jag att Huvudtränaren tyckte i stort det samma som jag om de 2-3 små saker som hade gjort vårt spel lite styvt i går. Dessa saker kan åtgärdas och de som inte helt kan raderas kan i alla fall erkännas och därmed kanske täckas in.
Vi gjorde dock fyra mål. Cynthia satte tre och ingen kunde missa hur tacksam mot hela universums skapelse hon är för detta. Ella gjorde även hon mål, det första i år. Hon hade bud på ett till och hade det varit amerikansk fotboll hade det gett 6 poäng!
Åland United 2015 är ett starkt lag. Helt unikt och därför väldigt speciellt. Det ska bli spännande att se hur vi kommer att bli ihågkomna inom statistiken, som ju de flesta tyvärr använder som måttstock
Detta ser ut att bli en verklig slow motion söndag. Lite material att sortera och förarbete för det rätt viktiga styrelsemötet i morgon står på agendan. Sen måste någon nog se till att 5-åringen får syre också. Grannflickan????
Lördagsmorgon i Vasa
Vår busstripp i går tog mer tid än vad vi trodde. Björneborgs ABC, eller en av dem, den där vi stannade, var inte riktigt beredd på att folk skulle beställa varm mat klockan 22.30, så det tog en stund. Därmed var vi i Vasa vid halv 2 tiden och fick våra rum. Födelsedagsbarnet Craig drog en nitlott och fick mig som rumskamrat. Mina djupa andhämtningar är inget som mina brittiska kolleger, förutom då Steve, som aldrig sade något, har fixat och således tog Craig en väldigt tidig frukost i morse och kommer troligen att sova gott i bussen efter matchen.
Lite så här såg han ut så jag kom till frukostsalen vid kvart före nio tiden
Laget samlades 9.30 för en liten promenad i det vackra solskenet och de som inte ätit frukost före promenaden gick efter det.
Noora var på plats i matsalen före mig och satt och hängde vid frukostbordet med Craig. Så här såg hon förresten ut för några år sedan då hon spelade för Ilves mot Honka
Efter att Gary tog ut även trötte-Craig och mig på promenad runt torget och jag förklarat bakgrunden och förloppet för det finländska inbördeskriget, samt den åländska parlamentarismen och vi hjälpt en förvirrad Linnéa att hitta en bananbutik och ytterligare generat en telefonpratande ung dam genom att alla svara "Hej" då hon själv tydligen sade "Hej" åt någon i sin telefon är vi nu tillbaka på rummet. Jag hör att Craig somnat. Pille förklarar hysteriskt någonting för någon här utanför och alla gör sig klara för avfärd till matchen på sitt eget sätt.
Avspark 13.00. Soligt och varmt i Vasa. Håll tummarna alla! Sen får vi åka buss och färja igen så det står härliga till!
Ja må de leva. Nu far vi till Österbotten
Det börjar bli rysligt bråttom. Om mindre än en timme ska dagens store hjälte, Craig Wight som fyller 37 år i dag upphämtas för att vi ska hinna till hamnen! Huvudtränaren kanske också joinar, men om det är med min bil eller ej, det vet vi inte! Feststämning blir det i alla fall under färjresan och bussfärden upp till Vasa. Sen får han dela rum med mig över natten dessutom. Snacka om fin födelsedag, som på samma gång är pensionsdag för skotska fotbollsspelare, därför den stora uppmärksamheten.
Happy Birthday Craig, Let´s have a party!
I övrigt har dagen hittills bjudit på simskoleavslutning. Edit kämpade duktigt på i 17 gradigt vatten och utdimitterades av simlärare och Storasyster med både Vattenvane och Nybörjarmärke. På söndag vill hon simma 200 meter i Mariebad säger hon.. Få se hur det blir med det. Nu är det sommarlov i alla fall efter två veckors hårda studier på förmiddagarna.
Så här liten var hon för lite mer än två år sedan då hon senast fick simdiplom
Även storasyster Emilia var på plats, klädd i vinterjacka. Nu ska hon vara hos oss hela helgen. Roligt. Då vi kom hem visade det sig att Fru-Kickan nästan hamnat att skjuta straffar i Lasse Näsman Cup i morgon. Det där nästan förekommer ofta och är kanske en räddande faktor. Lite synd om det stannar vid nästan egentligen. Jag tror hon vore bra faktiskt.
En stor kallelse till ÅUs styrelsemöte på måndag har inkommit. Endel väldigt tunga ärenden ska behandlas där. Går allt väl kan man läsa om dem i tidningar längre fram och flere år framöver. Går det inte bra får man aldrig höra om dem...
Såja. Packa väskan, kanske äta köttpirogerna Emilia lämnade då hon märkte att hon inte tycker om köttpirog. Och sen till Vasa. Hemma natten mot söndag om färjan går in. Det ska ju bli storm sägs det!
Så här lite före natten före eftermiddagen då vi åker till Vasa
Väckarklockan fick mig att inse att det är dags att åka till Vikingavallen denna morgon. Craigs väckarklocka hade inte fått honom att inse det samma, så jag fick se honom spritt naken löpa omkring i sin lägenhet då jag ringt på hans dörrklocka en par gånger. Vi hann dock i tid och jag drog fritt fabulerande, men ändå med faktabakgrund en liten historia om VIFK, som vi ju ska möta i helgen.
Inga den här typens spurter under dagens pass, men dock väl kontakt så att Kaisa fick sig på smalbenet
Under hela träningen fick jag sammanlagt 3 telefonsamtal och 4 sms. Summan av kardemumman blev att vi har fått ett konferensrum på Viking Line i morgon och att Edit inte orkade vakna för simskola i morse. I morgon ska hon dock gå. Då är det ju avslutning. Hon ska ju få märken och vill gärna rita kort åt simlärarna och lekledarna, men inte åt Linda, för henne träffar hon ju ändå... Få se hur det går.
Eftermiddagen blev sedan riktigt fullvuxet trevlig och sommaraktig. Fru-Kickans vänner hade tagit sig för att ordna med barnsammankomst. Det vill säga kvinnorna tog med sina män för att se efter barnen. Nej, på riktigt var det en trevlig eftermiddag ute nånstans i Lemlandsskogarna. Be mig inte hitta dit igen ensam.
Nu lagar jag mat. Det vill säga, jag har mat i ugnen och sitter i köket för att ta ut den i rättan tid. Frun skulle ut och döda mördarsniglar så här mitt i allt, men kom in efter att bara hittat en.
Såja. Om det blir någon djupare analys av något, då skriver jag knappast här. Men om det finns tankar om något som någon kan analysera djupare i andra forum kanske jag nämner något om det här senare i dag. Kanske. Linnéa har skickat ut kravbrev på dokument som jag ska ha färdiga i förrgår eller nåt sånt.
Det är mot dessa här och på denna arena vi ska spela på lördagen klockan 13.00
Saker och personer jag inte skrivit om
Som med allt blir det svårt att vara alla till lags.
Nu när jag börjat ha som vana igen att lägga ut en eller två texter per dag i denna blogg finns det krav och önskemål om vad jag får, ska och inte får skriva i stora högar. I går kväll tyckte Pille det var fel att jag inte skrivit om att hon tränar igen efter sin skada. Jo, hon är på planen igen och gör bollövningar utan tävlingsmoment för tillfället. Det är väldigt roligt och bra för laget dessutom.
Mitt problem är att jag inte kan skriva allt folk vill läsa om. Jag vet med mig att jag inte nämnt herrarnas europakval överhuvudtaget. Det betyder inte att jag inte intresserar mig, eller tycker det är viktigt att tex HJK nu är vidare i andra kvalomgången i Champions League kvalet och kanske får möta Slovenska Maribor, som ju tidigare varit med i själva slutspelet, eller dess inledande gruppspel i varje fall.
Det finns många grejer med Åland United jag inte nämnt, trots att jag är medveten och tycker det är viktigt eller roligt, som då Chloe hade lånat en bollkasse inför förra matchen och jag fick åka hem till henne och fixa ut kassen ur en bil tillsammans med hennes chef från England som visade sig vara på besök utan att huvudtränaren märkte.
Då jag skriver, då blir det ofta det som just då kommer upp i minnet och med de restriktioner de få människor som inte vill ha vissa saker nämnda har gett mig.
Den äldre damen på bilden är Maiju Ruotsalainens mormor (åtminstone kallades hon Mummi av hela laget då Maiju spelade hos oss). Jag träffade henne i Tammerfors inför Ilvesmatchen. Hon hade en Ilveshalsduk och hälsade glatt samt lovade komma till Åland då Ilves spelar här "Om Maiju tar med henne". Jag hade gärna nämnt detta på bloggen tidigare, men det blev nu inte den dagen.
Det finns förvisso massor annat jag tycker är viktigt men inte har nämnt. Det blir säkert lite lokalpolitik och religion längre fram, samt en hel del skola. Som man säger Inget nämnt inget glömt. Om jag inte skriver om dig betyder det inte att jag inte noterar eller gillar dig! Okej?
Jag hittade en bild från 2012 då Kari Niskala körde hårt med målvakterna Mallori och Ellen. Ellen är nu i armén, efter att ha tjänat MPS och Åland under första halvan av säsongen. Mallori har tyvärr tvingats avbryta sin proffskarriär i SC Sand ur Frauenbundesliga i sviterna av en hjärnskakning. Hon är hemma i USA igen och bygger en grund för en karriär utanför fotbollen. Hälsningar till alla tre. Ni råkade hamna här i dag!
De som oftast hamnar här är förstås familjen. Fru-Kickan är sjuk, jo sjuk! Hon ska stanna hemma och inne i dag har jag bestämt! Få se om hon klarar det. Hittills har hin varit duktig. Edit har haft förmiddagspasset av simskolan och i kväll blir det ett kvällspass i Bamböle. Jag får helt enkelt åka tidigare från träningen för att hinna. Rufus kom i natt, sov och åkte igen. Hårt liv för en Rockoffande 13 åring. Emilia med Joel är här nu i alla fall... Troligen till kvällen.
Så det så! I morgon matchförberedande träning på morgonen i Jomala. Behöver ha Fru-Kickan frisk till det så jag kan få till allt på rätt sätt.
Jag har spelat igen
I dag behövdes mina insatser igen på träningen, alltså som spelare eller vad vi nu ska kalla det. Passningsprocenten blev inte 100, men hur hög kan den vara ifall två passningar allt som allt går fel. En av dem som gick hundra procent rätt blev dessutom avhyvlad eftersom den var för lång... Jag skulle i vilket fall som helst göra om den när som helst, eftersom den var rätt.. Nåja, Huvudtränaren frågade om jag kan agera Beckenbauer och det kunde jag minsann. Så lite lort på kläderna som möjligt och bara säkra passningar och en framryckning in på offensiv sista tredjedel samt placeringssäkerhet i defensiven. Det är väl att agera Beckenbauer det?
Jag undrar om Kaiser Franz också blev lika uppmuntrad av sina lagkamrater som jag blev i dag. Varje gång jag såg ut att göra något tyckte nån att det var bra. Gjorde jag en liten spurt undrade alltid någon om jag orkade tillbaka eller om hon skulle falla in på min plats. Noora i målet undrade vid flere tillfällen om jag behövde syremask... Jag antar att min elegans mest satt i mitt eget huvud och inte var så värst Beckenbauersk i alla fall.
Nåja. Simskola i morse. Vattentemperaturen hade stigit till 17 grader, kalas. Sen slog vi på stort och åt lunch på stan bara Fru-Kickan, Edit och jag. Jag anade att något var lurt, för minsann drog hon (frun alltså) med mig till en optiker och nu ska jag tydligen ha nya glasögon. Något så bisarrt som provbågar skulle lånas hem. Varför inte bara lägga in nya glas i de bågar jag köpte 2008? Nå, jag väntar på att få höra vilka bågar jag ska köpa och så får jag väl meddela optikerfirman det. Syngranskingen går först förmiddagen före vår Merilappimatch, så linser kan de ändå inte tillverka ännu.
Då vi intog vår lunch på Ångbåtsbryggan satt Edit med sin fina hatt på huvudet. Jag tog den dock av henne institutionaliserad som jag är. Min fru påpekade dock mycket riktigt att Mat-Inger inte var på plats. Edit hanterade det hela mycket väl och åt nog gärna utan hatt, med eller utan Mat-Ingers spöke hängande över axeln.
Nu är det kväll och jag har dejour igen. Emilia väntas ringa snart och vela bli hemkörd hit till oss efter biografbesök. Rufus har aviserat att han ska tälta med nån som går i ÖHS, men vi har sagt att han inte alls ska det, så han väntas anlända 00.30 som vanligt. Edit informerade mig just att jag lär vara hennes bästa Pappa, vilket ju äger sin riktighet. Bra att ha fyra smarta barn!
Före träningen började i dag hittade jag en Select boll på planen. Där stod "Alvar SV 06". Bollen är nu i min bil och här till slut en bild från träningen för precis en vecka sedan då Alvar var där i Bengtsböle och tydligen glömde sin boll.
Endel går sina egna vägar
Nu, då det redan blivit eftermiddag, simskolan är avklarad i regn och +16 gradigt vatten, Rufus gått ut och kommer att bli hämtad och vi vet inte när han kommer igen, Edit leker i rummet med Helmi, lunchspaghettin är äten osv. Då funderar jag vidare på det där med att vara lite excentrisk. Petteri går sina egna vägar som vi vet. Han är lite rock´n´roll på gott och ont. Fotbollshistorien är full av sådana personer. Osökt tänker man alltid på olyckliga, lyckliga mästare som Maradona, Best, Gascoigne och så klart vår egen tatar Atik Ismail. I går kväll då jag väntade hem Rufus fick jag för mig att se en dokumentärsnutt där han berättade om sitt liv och om sina bak- och framsidor. Alla vi som sett honom spela vet att han är ett geni. Skulle han fötts i Liverpool eller någonstans hade han troligen blivit rik, som Best och Gascoigne var innan de söp upp allt. Nu var han född i Helsingfors och verkligheten blev annorlunda, trots att den inte blev mindre verklig.
Detta är min barndoms Atik. Han gjorde mål för HJK på Bollis, som på bilden eller på Olympiastadion näst intill
Alla visste att Atik drack sprit. Alla visste att han hängde med killarna i Hurriganes och speciellt basisten Kisse Häkkinen som ju sedan dog en rock´n´rollers död. Jag minns en cupfinal under 80 talet då publiken sjöng (översatt från finska så det blir styvt, men andemeningen är klar) "Atik orka hela matchen, Atik orka hela matchen , Atik orka hela matchen och nu ska Kossun upp". Atik gjorde två mål i den matchen vill jag minnas och var allmänt virtuos. Landskamper spelade han förstås. Tre gånger åkte han utomlands såsom värvad och kontrakterad. En säsong i Besiktas, Turkiet. Två matcher i Waregem, Belgien. Sen var han i Sverige också, men det gick väl på tok direkt där, precis som i Belgien då han inte fixade att gå på pub efter matchen som de andra spelarna. Som han själv sade i intervjun från 1990-talet jag såg i går. "Jag vet förstås inte hur bra jag kunnat bli om jag inte haft den där spriten omkring mig. Men jag vet hur Maradona har det där i hans huvud." Och jag tror det också. Precis som Best, Gascoigne, Hemingway och en massa andra kulturella mästare.
Förstås är det inte bara sprit och rock´n´roll kring dessa excentriker. Jag menar, vi började ju tala om Petteri och jag tror väl inte han har problem där, han bara beter sig som en rockstjärna för att han kan. Det finns ju andra väldigt speciella typer. Minns ni Emma Whitter?
Emma Whitter rundar TPS försvar på WHA i juli 2011 i en väldigt seg 1-0 seger för Åland United
Emma var en av Steve Beeks värvningar kaosåret 2011 då vi behövde spelare varifrån som helst för att få ihop ett lag. Hon kom, om jag inte har helt fel från Millwall och hade även ett förflutet som en nästan landslagslöpare för Storbritannien. Nästan landslagsspelare för England var hon också och det där "nästan" är ordet jag alltid återkommer till då jag tänker på henne.
Emmas bakgrund var sådan man inte ens kan föreställa sig här på gulliga Åland. Hon hade bokstavligen vuxit upp genom att slåss och ta vara på sig och sin familj i så kallade färgade förorter i London. Ibland var hon på ett fruktansvärt dåligt humör och det syntes direkt då vi tränade. Ibland gav hon uttryck för ånger, till exempel då jag körde hem henne och då kunde hon berätta om hur hon bad till Gud för att hon ska kunna kanalisera sin kraft och sina sorger på fotbollsplanen istället för på annat. Det hände att hon ringde mig klockan 5 på morgonen och berättade att hon inte kan komma och träna för att hon inte vet om någon kommer förbi och hämtar henne. Ibland hittade lagkamraterna henne inte och kom utan henne. Hon åkte hem till England 3 matcher före säsongen var slut, då Steve helt enkelt skickade bort henne. Jag tror de flesta av sakerna klubben lånat henne återfanns.
En liten höjdpunkt av minnen av Emma är väl då vi packade oss in i bussen i Jakobstad efter att ha mött FC United borta. Emma kom inte. Jag hittade henne utanför motståndarnas omklädningsrum och då berättade hon att hon stannar där. "Jag kommer nog till träningen på måndag" bedyrade hon. Emma hade blivit utbytt på samma gång som en av motståndarlagets forwards. På väg till omklädningsrummen hade de blivit vänner och Emma stannade helt enkelt spontant på besök i Österbotten. Och jo, hon var på träningen måndagen efter, rätt sliten, men på träning.
Var hon bra då, kanske den som inte känner till henne undrar. Ja, 20 matcher och 14 mål mäktade hon med. Jag skulle säga att det är okej. I dag är det Emmas 35 årsdag. Hon har för 10 dagar sedan skrivit på för London Bees och kommer alltså att spela professionell fotboll i Englands högsta liga denna säsong. Jag hoppas hon är lycklig och kommer på plats.
Atik Ismail är förresten helnykter sedan 1990, bor i Kuopio, skriver dikter och romaner, samt sparkar boll...
Barndop, målkalas och Mums Mums
Söndagen är såtillvida över att Edit, tillsammans med sin mor har dragit sig tillbaka. Jag har ännu en par timmar kvar i och med att jag väntar in min son som skall återvända från stadens sus och dus inom utsatt tid. I morgon stundar igen simskola med allt det innebär. Rykten säger att mina äldre barns mors fest har förlöpt väl och att alla de tre arvingarna mina är vid god hälsa. Enbart Emilia har jag inte sett, men hon skriver att så är fallet och då får jag väl tro henne.
I dag var jag alltså på WHA riktigt som åskådare. Jag hade turen, eller vad vi nu ska kalla det att dimpa in på läktaren just i dag då IFK Mariehamn och FF Jaro bjöd på en väldigt speciell upplevelse. Före 15 minuter hade spelats ledde hemmalaget redan med 3-1 och det hela slutade 4-3. Publikvänligt brukar man spontant tycka och kanske detta var just det då trots den väldigt komplexa händelseutvecklingen och de oerhört många skedena under de 95 aktiva spelminuterna.
Som man minns var det kanadicken Jamar Dixon som var inkopplad i Petteri Forsells skada där uppe i Jakobstad i våras. Jaro inledde dagens match med att spela ut bollen till just Dixon på vänsterkanten. Han gick helt sonika förbi IFK backen Mantilla och spelade in till ett skott som resulterade i 0-1 redan efter typ 37 sekunder. Med tanke på hur både Dixon och målskytten, som jag glömt vem var rusade fram till tränare Eremenko fick jag känslan av att detta var något som var intränat och/eller överenskommet för att få till stånd en chocköppning. Kanske det kanske...
Men herreminje så det fortsatte. IFK satte stenhård och hög press direkt då man gjort avsparken och tappat bollen. Jaros mittbackar Vaganov och Brunell såg ut som kissnödiga småpojkar då Orgill, Assis och Span tokpressade. Man kom liksom aldrig ut. Orgill satte själv 1-1 i tomt mål efter att ha knockat målvakten Jesse Öst just med att pressa högt högt uppe. 2-1 och 3-1 kom sedan även de genom att vinna bollen högt uppe och sedan satsa hårt i 1v1 situationer och helt enkelt vara "överallt". I och med den höga pressen och Jaros oförmåga att riktigt komma ut gjorde att IFKs mittfält, men Dafaa och Tammilehto levde glada dagar och vann närkamp efter närkamp i goda positioner då det gällde att spela framåt direkt eller droppa till en försvarare som kunde spela framåt. En väldigt lyckad och cynisk taktik som dock inte gav den neutrale åskådaren så mycket annat än kamp och misstag i överflöd. Mot slutet av halvleken föll IFK lite tillbaka och bevakade sin ledning. Då kunde Jaro för första gången efter det där första anfallet få till lite lugnare bollinnehav.
Jag hade satt mig på läktaren till synes helt själv då jag gillar att se fotboll ensam. Dock kom dit snart en hop människor från dopet jag bevistat tidigare under dagen och däribland en tvättäkta australiensare med sin så klart tvättäkte son. För dem kunde denna soccerupplevelse knappast ha börjat bättre i och med det absurda fyrverkeriet där i början.
Andra halvlek hann knappt börja förrän Jaro kom närmare. Mittbacken Vaganov nickade in en frispark och putsade lite sina skabbiga fjädrar från första halvlek. En tid efter det skadade sig Duarte Tammilehto och IFK fick flytta om en bit. Albin Granlund kom in som vänsterback Bobbie vad han nu heter gick ut till högerbacken och Mantilla gick in på mittfältet. Jag tycker Mantilla är en helt okej mittfältare. Nu hade han bara oturen att hamna in där precis då Diego Assis hade sprungit slut på sig, mycket på grund av den där tokpressen i första halvlek. Jag tycker man såg dels hur oerhört viktig Tammilehto är. Det säger jag efter att ha sett två matcher detta år. Dels tycker jag att IFK ledningen med Pekka och Lundis reagerade helt rätt, men lite väl långsamt. IFK tappade mittfältet totalt. Vi upplevde ca 10 minuter då Jaro hela tiden och jag menar hela tiden kunde finna en fri spelare på mittfältet. Denna spelare kunde sedan fördela boll och hela IFK sjönk ner och sjönk ner medan Orgill gjorde vad man sagt till honom, tror jag, pressa uppe och stretcha laget. Assis bara sprang omkring och gjorde inte ett dugg för att få nåt bättre. Han försökte säkert men var för trött. Just härvid fick Jaro så mycket tid och utrymme att vänsterbacken Walter Moore kunde kruta in ett långskott helt opressad.
Då Pekka hann reagera, då trädde Tjocke-Petteri in på scenen. Assis kom ut, Ekhalie in till vänster och Petteri kunde komma in som släpande forward. Nu var det dags. Man har hört om Kai Pahlman, man har sett Atik Ismail, och dessutom så klart både läst om och via TV sett Eric Cantona, Gerd Müller och en massa andra lite excentriska spelare som mitt i allt finns där. Nu var Petteris tid inne. Han hade synligen vantrivts ute till vänster hela matchen. Felpassningar och långsamma beslut hade varit hans melodi. Nu steg han in. Petteri försvarade ytan Assis hade missat. Petteri tacklade och slet. Petteri drev upp bollar. Petteri sköt i ribban från 40 meter och i stolpen från 20 meter. Petteri var precis där han skulle vara och då kunde också Orgill löpa på sidan av den fortsättningsvis kissnödige Vaganov som inte kan försvara felvänd. 4-3 var det där och en hemmaseger som dock satt hårt åt ända till slutet.
Tjocke-Petteri är bra för ligan. Men är ligan bra för Petteri? Jag tror den är det faktiskt! Här kan han vara sig själv och bli en legend på riktigt. Atik Ismail kom också hem både från Turkiet och Belgien utan att någon sett hans riktiga storhet.
Efter matchen märkte jag att Fru-Kickan och Edit var i stan. På självaste Rockoff och utanför området i Stadshusbacken. Måns Zelmerlöv hade konsert och hundratals människor sprang omkring i gräset i parken utanför området. Så även jag, då jag försökte få tag på Edit att åka hem. En debut både för mig och henne detta, men det var riktigt roligt tycker jag.
Sen var vi ju på dop under eftermiddagen. Både Milla och Elsa blev alltså upptagna i Herrens gemenskap och det hela var väldigt gemytligt i det lilla Sjöfartskapellet precis mellan sjöfartskvarteren och Mariebad. Jag gillar ju präster, eller vad de säger. Dagens dam, jo kvinnlig präst som vår protestantiska tro bjuder, presenterade en helt ny tolkning av det romerska avrättningsredskapet. En kram sa hon. En kram! Det är vad korset innebär. Jag gillar skarpt. En ny vinkel att använda lite fel i undervisningen.
En kram, sade prästen
Gårdagens seger finns i färskt minne. Nu ska vi då förbereda en förhoppningsvis segerrik färd till Vasa och tillbaka nästa helg. Bengtsböle i morgon alltså!
Söndag, med vattenceremoni och fotboll
Söndagen inleds snorig och... snorig. För snoret står Edits näsa och enligt henne speciellt den högra näsborren, som även ger upphov till kli i halsen, hur nu det sen fungerar. Jag antar att syretält, blodbyte och hemo-hes behövs för att ha henne i form för simskolan i morgon.
Huruvida Rufus tänker komma hit i kväll i och med Rockoff eller ej vet jag faktiskt inte. Men cykeln lär han nog säkert ta. För vår del ska det bli dop! Ända från Australien har tvillingflickorna Milla och Elsa kommit för att få bli redliga nordiska lutheraner i en traditionell protestantisk vattenceremoni. Själva riten är trevlig tycker jag och det är sällan det blir slagsmål och drama kring barndop, så jag väntar mig en gemytlig eftermiddag. Chansen att Mat-Inger ska stå för trakteringen är liten, så jag ser fram emot en avslappnad tillställning även där.
Sen fotboll. Säger man söndagsfotboll blir bilden för de flesta europeiska män denna:
Inte de mest vältränade eller bäst betalda spelar i Sunday League, men oj va det smäller
Nåväl. Jag har faktiskt planer på att besöka WHA i kväll, riktigt som åskådare. Min andra Veikkausliigamatch för denna säsong står enligt mina nuvarande planer på programmet. Jag såg förlusten mot KuPS här tidigare i somras. Nu är det IFK Mariehamn-Jaro, som i flere år tutades ut som "Svenskfinlands Derby". Nu då HIFK har inträtt blir det svårare med det. Kanske "Västra Svenskfinlands derby" och så sen "IFK derby" vid mötet med de andra rödskjortorna?
Senast såg jag matchen ur denna vinkel. I dag hoppas jag på mycket mindre folk så man ryms på läktaren. Hör någon sarkasmen här?
I övrigt vill jag gratulera JIK-herrar som vann utan Craig och FC Ålands herrar som de också vann utan Craig, som de alltid gör då de vinner. Jag märkte också att vi ligger bara två poäng efter Honka i Damernas Ligas maratontabell, eller så räknade jag fel och det är 5 skillnad. I vilket fall som helst kan vi ha som mål att leda maratontabellen efter denna säsong. Vore väl nåt i alla fall?
Från 4-0 till 3-2 på 222 matcher
Den 9e april 2006 spelade Åland United sin första match i Damernas dåvarande FM serie, det som i dag heter Damernas Liga. Matchen gick i Kuopio mot KMF. Åland United inledde bland snödrivorna på ett sätt som vi i år blir väldigt glada om vi kan matcha. Bortaseger 4-0.
Här ser vi ÅU spelarna Becci Björkvall, Ulla Matikainen, Mathilda Mörn (visst?) och Emma Liljegren som hon hette på den tiden i denna första match på landets högsta nivå. Säsongen därefter bildades Damernas Liga. Jag minns faktiskt inte vem man mötte i den första matchen då. Någonting säger mig att det skulle ha varit TiPS borta, men jag kan ha fel så klart. I vilket fall som helst var det i dag den 200e kickoffen i Damernas liga för ÅUs del sedan den där första avsparken 2007. Då hade man alltså redan spelat ett år i högsta serien.
Dagens jubileumsmatch som ackompanjerades av sommaren 2015s vädermode, blåst och regn, men det var ju dock varmt, speciellt eftersom domarna varit på kurs och helt mot all logik var väldigt noga med att vi som satt bakom assisterande domarens rumpa skulle ha väst. Jag tog istället av mig min långärmade och satt i t skjorta för det dög sade hon.
Sådana här jubileum blir mycket festligare för folk runtomkring. Det vackra med seriefotboll är att varje match ska spelas med samma allvar oavsett hur det ser ut och vad som sägs på sidan om. Lite som livet självt antar jag. Nå, Nice Futis var just så kantiga som jag väntat. Laget vet att de kommer att släppa in mål, trots att de har en utomordentlig ung målvakt i Milla-Maj Majasaari, och gör därför allt för att spela med möjligast hög press och vill aggressivt vinna boll och göra mål för att ha en chans till poäng. Åtminstone är det väl det Heimo Piira, som var väldans kaffetörstig efter matchen, intalar laget. Bökigt och knöligt som alltid blev det. I halvtid låg vi dessutom under med 0-1 då lagets stjärna Brooke Barbuto hittade in med ett långskott.
Huvudtränaren tog till känsloladdad pedagogik i halvtid. Jag har faktiskt inte räknat om alla magneterna från den i golvet kastade magnettavlan kom tillbaka. I vilket fall som helst vände vi i andra halvlek och 3-2 blev det hela i slutet. Någon kan säga BARA 3-2. Jag säger 3-2, inget konstigt alls. Vi kunde ha gjort fler mål, NIce Futis kunde inte ha gjort fler mål. Jag vill absolut inte vara elak eller prata illa om ett lag där det finns riktigt duktiga spelare, flere av dem har jag coachat av och till som regiontränare i tiden. Men.. Jag brottas med frågeställningen om varför Nice Futis finns. Alltså jo, det är klart. De är en klubb för damfotboll i Björneborg för björneborgsregionen så där som vi är på Åland, men... Ska de vara med i Damernas Liga?! Det hemska är att jag hoppas att de ryker! VIFK har mera att komma med om jag ska vara ärlig... Men. Nog lär de väl sprattla sig på torra land i år igen, som de gjort alla år hittills och vi får ta den där bussturen via glasbruket där vi äter och sen ha så där djävulskt bråttom på hemvägen i nästa år igen.
Jag känner att jag skulle klara mig så jättebra utan Björneborgs Stadion nästa sommar
Fru-Kickan har lagt sig med Edit. Stora barnen torde rumla om på sin mors fest. Jag ska belöna mig med en... Ostsmörgås! Fick bara en vid presskonferensen. Viceordf Erica kom och gav dem till bättre behövande tror jag. Fast hon ville ju nog bjuda på korv förstås...
Äntligen matchdag
Rufus kom hem på utsatt tid, med 4 minuters fördröjning. Får duga. I morse upp och nu torde han väl vara framme i Vårdö för att hela långa dagen hjälpa sin mor att arrangera en hejdundrande fest. Hans cykel står kvar här och det borgar väl för att vi snart ser honom igen. Edit är uppstigen och ser Sommarlov, då det blivit lite dåligt med det under den aktiva förra veckan, samt då vädret är som vilken oktobermorgon som helst, förutom att solen ofta skiner i oktober. Fru-Kickan vilar sig i form för, ja något säkert. Jag konstaterar att jag troligen bara har att följa upp att alla har vad de behöver. I det samma är det matchdag.
Jag vet att spelarna nojsar om det här med "Gameday" hela tiden och lägger upp bilder på hur laddade de är och hur mycket de älskar sitt lag och allt möjligt. Det mest talande i det sammanhanget är dock att det faktiskt troligen stämmer. Även en medelålders överviktig assistent som jag ser dessa matchdagar som speciella arbetsdagar. Alltså, det mesta är nog bara som de brukar vara. Vardag, kolla att alla har gjort det de behöver göra och sen lappa det ifall något fattas. Vara hemma och bete sig som inget, för att familjen inte ska behöva lida av mitt jobb. Men sen, väl där på arenan. Folk anländer från sina håll. Kolla lite på planen, tigga kaffe från kafeterian. Ordna magneterna färdigt så Huvudtränaren sen kan ändra dem. Läsa motståndarens startelva och gissa hur de kommer att spela. Att inte ha nåt att tillägga då Huvudtränaren frågar inför hela laget eftersom han just sagt allt det vi pratat om. Kolla att uppvärmningen fortskrider som den ska och ibland roat se hur endel av våra funktionärer inte alls vet vad som händer, detta i all välmening. Alla gör liksom sitt jobb och har så klart ingen aning om helheten. Ska jag vara ärlig så tror jag att Linnéa och jag är de som vet mest om vad som händer på olika ställen kring våra hemmamatcher, för att inte tala om bortamatcherna. Jag försöker dock avgränsa mig till laget självt.
Sen börjar matchen. Kjelle och jag sitter färdigt där nere då vi samlat ihop alla saker efter uppvärmningen. Jag har brukat ta mig friheten till en kisspaus på de allmänna toaletterna inför numera. Craig kommer ner, Gary kommer ner, avbytarna, som förhoppningsvis är fler än en kommer ner. Anders kommer gående om han nu är där och till sist kommer Linnéa med en massa saker som alla de före nämnda har glömt. Vi skojar om vem som ska få spelarnas chipspåsar som de kastar upp till publiken och så börjar det hela. Under matchens gång märker jag mycket sällan annat än just det som behöver hända kring spelet. Klart jag kan titta upp mot publiken ifall jag har familj där, men det kunde hagla utan att jag kände så mycket av det. Då folk säger att jag ju kunde trappa ner genom att inte vara på matcherna, då vet de inte vad de talar om. Vardag och träning är det allt går ut på, men så kommer crescendona i form av seriematcher. Skulle gärna skriva cupmatcher här och jag väntar ännu på den ultimata upplevelsen där. Nästa år?
Sådana här möten mellan Hexa och Cynthia sker bara på matchdagar
I dag sparkar alltså matchen igång på WHA klockan 17.00
Eftersom en helt menlös och konstgjord tillställning med artister de flesta av dessa tusentals människor som trängs där kväll efter kväll aldrig hört talas om, drar till sig just dessa människor kväll efter kväll rekommenderar jag för alla dem att komma till WHA först. Där serveras något riktigt!
I morgon har jag förresten tänkt visa att jag är helt fri och crazy. Först på dagen ska två nya Lutheraner döpas. Därefter mot kvällen, då tänker jag gå på herrfotboll bara för att jag själv vill, så där spontant och härligt mitt i sommaren då saker bara kan hända. Nu har jag bestämt att det ska hända. Men först eget jobb i dag då! Undrar vad vi ska äta till lunch förresten. Någon har länsat vårt kylskåp.
Att leva är att finnas och att vara Arnold Mühren
Precis för en stund sedan for min kära systers kära familj iväg mot den förhatliga Viking Grace som satsar på sinnliga njutningar för alla utom dem som reser med barn, eller bara behöver ta sig någonstans. Dagarna då de har varit här har varit allmänt fina. Barnen har lekt och bråkat in till sena natten och de som har kunnat har varit med. Jag har hunnit prata lite både med syrran och med hennes lagvigde Vellu, som precis som alltid älskar att prata, speciellt om det handlar om idrott.
Här är de som i går kunde hänga med till Leklandet i Eckeröhallen, förutom Vellu som tog bilden och jag själv som satt och trängdes med ketchupflaskor
I morse hade Edits simskola klädsim och flickan trotsade igen det i mitt tycke kyliga klimatet och trots huttrande tänder sade hon att det varit jätteroligt att simma med kläder och flytväst. Sen lärde simlärare/storasyster Linda henne hur man kastar livboj också. Edit kastade den i sanden, men det kan vara bra, till exempel vid kvicksand förstås.
Gurkan och Pärla var över och tog Fru-Kickan och Edit med sig till stan där de ska handla något och sedan ska de bägge fruarna, eller åtminstone min, äta ute i kväll med vänner. Rufus vilar sig efter ett tungt uppdrag som Rubiks kub lärare och satsar på kvällens Rockoff och morgonens bussresa till sin mors stora fest på Vårdö.
Jag förbereder mig för träning och pre matchmöte. Min roll är att presentera Nice Futis för laget. Det kan jag väl göra. Dessutom kommer jag att göra det på det sätt Huvudtränaren vill att jag ska presentera dem, samt leda de övningar huvudtränaren bestämmer att jag ska leda på det sätt han vill att jag ska leda dem. Varför det? Jo, för att Huvudtränaren tror att det är bra för laget. Om han gör det, då är det min uppgift att stärka den tron i laget och helt enkelt göra mitt jobb. Mitt jobb är inte att vara den som ger uttryck för briljanta lösningar och stort kunnande. Mitt jobb är att göra det som behövs för att de som behöver komma fram med dessa kan göra det. Huruvida lösningarna eller kunnandet sedan härrör från mig, i vilken grad, eller alls, det har ingen som helst betydelse.
Detta är Arnold Mühren år 1988, då han var 37 år gammal
Hela världen minns vem som avgjorde EM finalen 1988 med ett spektakulärt skott över Rinat Dassajev. Det var så klart Marco Van Basten. Hur många minns vem som slog ut bollen till Van Basten? Jo, det var Arnold Mühren, mittfältsveteranen. Passningen i sig var inte alls genial, det var nu bara en boll ut mot Van Basten. Utan den bollen hade dock världen i dag varit fattigare och Van Basten snäppet mindre hyllad.
Jag minns från min barndom att Arnold Mühren ofta var med i TV- matcher. Han spelade i England för Ipswich och Manchester United mellan 1978 och 1985, så det var inte så konstigt att han var bekant. Det jag dock reagerade mycket på var att man knappt mindes honom efter matcherna, trots att han alltid var där. Arnold Mühren blev för den unga mig synonym med Okänd Soldat. Han där som alltid finns men väldigt sällan märks. En väldigt viktig person alltså. Så viktig att hans viktighet bedöms av hur lite man märker hur viktig han är.
Jag vill inte hoppa i stora stövlar och kalla mig Arnold Mühren. Dock lever jag mycket som han spelade. Alla omkring mig ska få vara spontana och göra det de vill göra, så långt det bara går. Jag finns nog alltid här och står i vägen eller reder upp, precis hur man vill tolka det. Jag vill inte att någon ska tro att detta är en text i självömkan för att ingen förstår mig och uppskattar mig. Tvärtom. Jag känner mig väldigt uppskattad. Mest då ingen vet vem och vad de egentligen uppskattar. Egentligen borde jag väl kalla mig Arnold Mühren. Svaret jag då kunde få skulle göra det hela så fullständigt att man kunde kalla det vackert: "Vem sa du?"
Bensinbrist med lyckligt slut
Dagens tränings happening blev soppatorsken i Elins bil. Man hade stannat cirka en kilometer från närmaste mack i Lemland och fick ringa för att hinna fram till träningen. Jag hämtade de fyra strandsatta och Kjelle fick bli den verklige hjälten då han fixade bensin, tog med sig Hanna, som rehabar sin fot, fyllde på tanken och således fixade bilen till Bengtsböle så Elin kunde köra hem den igen. Bra organisering och genomförande måste jag säga. Teamwork på hög nivå.
I går tränade Elin helt ovetande om dagens drama
Det så upphaussade åskvädret som enligt Fru-Kickan helt säkert skulle komma hördes bara i fjärran och dagen blev solig och het, förutom där det då åskade, men inte där jag själv var. Som vanligt har gården där jag bor fyllts till bredden med folk och nu vet jag på riktigt inte vem som sitter där ute då jag skriver. Rufus, Eliel och Alvar ska sova på studsmattan säger de och de har de facto begett sig ut med dynor och täcken som utrustning.
Här är min gudson Alvar som jag ännu i går slog i bolljonglering. Få se hur många år det ska hålla
Linda måste just åka till Jomala eftersom Emilia, som har haft grillkväll inte vågar gå upp på övre våningen eftersom där finns en fågel. Snart ny väckning, med träning och simskola före resten av torsdagen tar vid.
Rabonaförödmjukelse
Det här växte jag upp med...
Okej. Bäst att bekänna bara så kan jag lämna det bakom mig, med risk för att det just nu läggs framför mig. Mina systersöner har knäckt mig i fotbollskunskap. I går kväll stod Eliel, som ska börja 6an och Alvar som ska börja 3an och sparkade boll på vår bakgård. Okej, Isak och Edit 5 år var också med, samt Helmi 4 år. Saken gäller den totala förödmjukelse barnen förorsakade mig, genom att uppmana varandra att göra mål med Rabona.Precis som vår grannhusbonde säger: "Sådant där borde du ju kunna!" Jo det borde jag. Men jag gjorde det inte. Jag och svågern Vellu smålog lite åt barnen och undrade om de egentligen inte menade Maradona...
Nåja. Efter att grannhusbonden kollat på google kunde han bekräfta att Rabona de facto är en gängse term för konstsparken som just Maradona briljerade med på -80 talet. Termen i sig är spanska och betyder ungefär "att skolka". Termen myntades av den argentinska tidskriften El Grafico då de hänvisade till en spark från Ricardo Infante i mötet mellan Estudiantes de la Plata och Rosario Central 1948. Precis som granngubben säger. Sådant där ska jag veta! Och småpojkarna visste. Dock visste de nog inte varifrån uttrycket kommer. Stor förödmjukelse dock!!!
Även Oxlade-Chamberlain utför ibland en och annan Rabona. RABONA
Eliel gladde mig då han helt självklart och med en förvånad blick svarade "Beckenbauer" då jag frågade om han visste vem den farbrorn var på en bild. Jo det var Beckenbauer... Det är gott gry i ungdomen.
Själv har jag nu hämtat mig, bevistat simskola och får ha huset fullt med egna barn och övriga släktingar. Snart lunch, sedan onsdagsträning med lite anfallsspel på temat!
En dag igen då
Då har det mesta av den här tisdagen gått då. En storer hop av släktingar har anlänt och en storer hop av mina äldre barn har inte synts till i dag. Men i morgon har de lovat komma.
Eftermiddagsträningen bedrevs i varmt väder. Vanlig tisdag hade vi, fast det sades vanlig torsdag i morse. Vis av kommentarer om min publicering visar vi nu denna bild.
Chloe Jones vinner en nickduell i matchen mot Pallokissat
Detta inlägg innehåller i stort inte mycket. Men är dock och väl ett inlägg. I morgon full fart mot simskola och eftermiddagsträning.
Alla dessa kommer inte att vara här i morgon, men förhoppningsvis en hel del
God natt. Nya äventyr på kommande och NiceFutis i helgen var det visst.
Lite soligare variant av förmiddag
Denna morgon har sen igen varit lite mer så där sommaraktig som man förväntar sig att folk ska säga. Natten gick fint. Jag checkade in en gång varje timme för att se att klockan hade gått just den timmen sedan jag senast kollade på den och sen, vips, då jag liksom kände som att jag hade somnat, då var det dags att gå upp, hoppa i fotbollskläderna, hämta upp Craig och åka till Jomala.
Vi bedrev ett väldigt klassiskt morgonpass med lite bollbehandling, passningar och sedan 30 minuter skott på mål, sådant som målvakter ibland älskar ibland hatar. Aldrig lätt att förstå sig på sådant folk. Huvudtränaren fick för sig att delta i skottövningen och mitt i allt var det okej att härma fiskmåsar, eller var det meningen att vara kråkor, antingen då någon missade eller då någon i det egna laget lyckades.
Detta torde i alla fall vara en mås av något slag. Åtminstone är det inte en Karl-Johanssvamp
I går förresten inträffade något som inte hänt på några år för mig i Åland United. Mitt i allt insåg jag under en del av träningen att jag stod med en grupp där vi kunde kommunicera helt bara på svenska. För det mesta är det engelska som gäller, ibland har jag varit i någon sekvens då vi kunnat köra helt på finska, men det är länge sedan vi hade en hel svenskspråkig grupp. Nu var där sex spelare på ett ställe och det kändes först förvirrande, sen tog övningen slut.
Edit är hämtad från simskolan. I dag hade de övat bröstsim, men Edit säger att hon bara faller ner under vattnet då de gör det. Lite att jobba då tror jag. Hon kan ju simma. 100 metersmärket tog hon i vintras. Problemet med bröstsim är enligt henne, då hon fått tänka till lite, att det går så mycket långsammare. Mycket för en femåring det här. Hon har roligt i alla fall och det är bara som det ska vara.
Fru-Kickan tillreder lunch förstod jag. Om en par timmar anländer flocken Melleri. Rufus och Emilia kommer troligen i morgon. I kväll skall även Gurkan med dotter återvända till gården är det sagt.
För mig blir det att helt enkelt se vem som är här och att leva i den verkligheten. Dessutom är det ju snart träning igen. En vanlig torsdag sade Huvudtränaren att det skulle bli. Då hoppas vi på en vanlig lördag på lördag sen!
Lite så här, men i hemmadräkter och på hemmaplan
One touch football och färggranna glasögon
Nyss hemkommen från träningen. Fru-Kickan hade valt att göra mig glad och hade bastun på, något jag behövde eftersom jag fick lov att bjuda på mina insatser på planen i dag igen. Egentligen tror jag nog det var fråga om att hon själv ville bada och att Edit behövde värma sig ytterligare efter morgonens kylchock. Jag blev dock som sagt glad och badade av hjärtans lust. Nu känns det fint och iförd morgonrock tar jag nu kväll, sådär i förberedelserna för morgondagen som inleds med träning, sedan simskolehämtning, sedan ankomst av släktingar och sedan en träning till, åtminstone då. Själva gården känns tom och Öde då Gurkan med dotter fortfarande är i skärgården.
Som sagt fick jag hoppa in i dag då Hanna Salmén som börjar sin egen pre-season inför sin säsong nere i Frankrike genom att träna med oss hoppade av. Jag tycker det är roligt att hon och Hanna Blomberg gärna tränar med oss. Åland United vill ju vara något alla kan komma hem till, antingen tillfälligt eller så slutgiltigt. För att undvika att dras in i alltför tajta situationer och därmed glömma att jag helst inte ska tackla på träningarna, då våra spelare kanske inte far gott av 120 kilo gubbe rakt i köttet, tog jag rollen som targetspelare där det mer var fråga om spelfördelning. Jag tycker igen att jag skötte mig hyfsat. Jag hade max en beröring per gång och då jag inte kan säga 100% denna gång måste jag säga, nästan 100%. Dock hävdar jag ännu, vilket jag högljutt gjorde då Gary avbröt och gav bollen till andra laget att jag visst kan spela 1 touch beröring med både smalben och fot om bollen helt enkelt inte lämnar benet under rullningen. Vad jag vet finns inga regler om hur länge en bollberöring kan vara innan den tolkas som flere bollberöringar. Jag hade allt under kontroll, fick en lite hög passning just under knäskålen och rullade helt enkelt bollen ner till foten innan jag lät den gå vidare. Vadå "too many touches?". Jag lät sedan Craig komma in på slutet så alla skulle se vad de missade. Jag låter de närvarande själva utvärdera det bytet.
Lite så här ser jag vår träning som i mitt stilla sinne, så här efteråt
I övrigt har jag varit med på stan och sett Edit beställa nya glasögonbågar, då hon nu ska ha nya linser och allt. Eftersom vi lever i fåfängans tidevarv säljer de numera bågar som man kan byta färg och mönster på. Jag kommer förmodligen inte att känna igen Edits glasögon i framtiden då jag ser dem då jag inte vet vilken färg hon har just den dagen.
Jag kommer inte att vara förvånad om någon i min familj snart har sådana här som vardagsglasögon
Frun skulle köpa nya joggingskor också och det gjorde hon minsann. Nu ska det löpas ännu mer. Hur mycket hon ska löpa, det säger jag när hon säger att jag får! Men det är mycket, det lovar jag.
Jag var även ut till Jomala och väckte Rufus vid halv 3 tiden på eftermiddagen. Han fick en tidig födelsedagspresent som jag hoppas han gillar. Han lovade också dyka upp här och träffa sina kusiner som kommer i morgon. Han visste dock inte vilken dag... Emilia skulle komma på onsdag i alla fall sa hon. Det blir nog bra. Eftersom Eliel och Alvar ska få sova i Edits rum kommer Edit själv att sova i sin slottssäng i natt säger hon. Bra så!
Är det okej att vara hungrig då man just ätit en god middag?
Simskola och måndagsträning
Japp. Den nya veckan har grytt. Simskola på Nabben för mig dotter, ledd av en annan av mina döttrar. Coolt, i ordets bokstavliga betydelse. Jag minns då jag själv gick i simskola på Molnträsk i Sibbo och min arma mor satt och frös på stranden medan vi ungar tumlade om i vattnet, som nog säkert hade istäcke. Jag tyckte i dag så synd så synd om de stackars barnen och ännu mer om simlärarna som trotsade elementen denna julimorgon och kastade sig i havet.
Så här såg det ut i mina ögon, men barnen simmade
Nu är det sammanlagt 9 morgnar kvar och så utdimitteras Edit från denna sommars utbildning. Hon hade roligt sa hon och det hoppas jag hon hade. Både simlärarna och lekledarna verkade väldigt duktiga så det blir nog bra det där.
I övrigt ska vi ha måndagsträning. Som vanligt är det mycket fråga om att följa upp slaget från lördag, samla ihop de kroppsdelar som fungerar och sedan köra ett pass som ska göra det möjligt att träna bra från och med tisdag morgon med siktet mot NiceFutis på lördag.
Detta är min sinnebild av dagens träning så där inför. Snäppet överdrivet kan tyckas, men det känns säkert mycket bättre då vi väl är där.
I övrigt är allt nog säkert bara bra. Fru-Kickan meddelar att vi ska äta köttpirog till lunch. Mycket bra mycket bra!
Dagen efter och före den nästa
Nu är de hemma igen. Äntligen har Fru-Kickan, Edit och därmed ordningen och redan kommit hem. Gårdagskvällen blev väldigt grabbig om vi säger så. En gammal visdom lyder dock "What happens in saunaevenings, stays in saunaevenings", så vi ska inte gå närmare in på det men bara konstatera att jag nog börjar bli lite gammal.
Fortfarande är jag i alla fall väldigt nöjd med insatsen i går och då avser jag fotbollsmatchen. Honka förorsakade oss lite problem, trots vår kanonstart med ett mål och fem hörnor under de fem första minuterna. Det tog oss ett positionsbyte och ca 15 minuter att få koll på de offensiva ytterbackarna, med Emma Koivisto i spetsen. Sedan var det forwardsduon Jenny Danielsson och Tia Hälinen som ställde lite till det för oss. Honkas spel blir väldigt intressant då man nu på senare tid har spelat med just den duon som forward och släpande forward. Bägge lever om i till synes fria roller. De sjunker ner i banan, kommer ibland väldigt djupt ner för att hämta boll, eller för att ta ny fart. Sen dyker de upp i backlinjen och förorsakar svårigheter att spela klassiskt zonspel. Bägge tu är starka med boll, trots att ingendera är någon klassisk djupledslöpare, Hälinen till en del men hon spelar inte så. Det tog oss till halvtid och några magnetflyttningar att få kontroll över detta.
I övrigt gjorde vi två fina mål. Jessi spelade över backlinjen till Maegan som styrde in framför mål till Cynthia som fick den mitt i steget och bara avslutade. Det andra målet, då ställningen var 1-1 stod Jessi för. Hennes första mål i Åland United om jag inte har fel. Vera Varis hade hamnat utanför straffområdet och då Honka slarvade så att Jessi kom i kontroll lyfte hon helt enkelt bollen över alla och in i tomt mål. I sin helhet var det en tuff och i mitt tycke även välspelad match. Viktiga poäng för oss och nu tutar vi vidare mot Nice Futis och VIFK de två inkommande helgerna.
Detta är från premiären i april. Jessi och Henni Malinen spelade även i går. Emppu kom av någon orsak aldrig till start
I morgon är sedan en stor dag då hon här ska börja simskolan!
Edit ser fram emot att få ha sin storasyster som simlärare. Hoppas det blir så då
Nu ser det ut som om resten av denna dag ska tillbringas vilande så nästa vecka blir bra. På tisdag kommer ju även en hel last Melleris hit. Syrran med hela sin familj. Det ni!
2-1, ensam med 3 pizzor
En 2-1 seger på WHA mot ett väldigt intressant Honka. Återkommer gärna till detta. Just nu är jag bara väldigt nöjd med dagens jobb.
Gammal bild och bortaplan, men ÅU vinner fortfarande
Jag sitter och väntar på att Gary och Craig ska anlända. Vet inte vart de for, men de måste gör lite saker först sa de. Hoppas de kommer innan de tre inhandlade pizzorna kallnar i alla fall. Craig själv visade professionalism genom att bli utvisad som JIKs målvakt och är därmed avstängd nästa helg och kan utan någon som helst konflikt fullt koncentrera sig på sitt huvudjobb, som målvaktstränare för oss. Bra jobbat Craig.
Kommer de inte alls lär jag skriva mera snart, samt vara väldigt mätt!
Nostalgi leder till gräsklippning
Det tog mig ett dygn att bli en riktig gräsänkling. Då inget alls störde eller väckte mig sov jag och sov och sen sov jag igen. Förstås var det heller ingenting som riktigt fick mig att lägga mig i går.
Jag vet inte vad som triggade igång mig i går kväll. Troligen var det vår matchgenomgång då Craig under sin del förklarade hur dumma försvarare kan vara genom att använda exemplet från april 1989 då Jürgen Kohler punktmarkerade Marco Van Basten till den grad att all kunskap om offside upphörde och Van Basten mycket riktigt kunde göra mål från 4 meter fast den egentliga backlinjen stod vid 14 meter. Självklart blev det för mig att kolla upp klippet, med holländsk kommentar och sedan ryckas med i tidsandan som tog mig bakåt och bakåt i tiden. Jag fann mig se Europacupmatchen Ajax-Milan från 1969. Dessutom hade jag en härlig stund med en tysk kommentator på Highbury vintern 1972 då Ajax mötte Arsenal.
Charlie George höll en överraskande låg profil i denna match, som bland annat bjöd på ett självmål av George Graham. Målvakterna hade inga handskar och världen var som i "I wish I was a punkrocker with flowers in my hair" och strofen "Footballers had long hair and dirt across their faces" En tid så nära, men ändå så långt borta. Spelet är bättre i dag på många sätt, men man måste älska det ursprungliga som fanns kvar ännu vid tiden då jag var baby.
Så kom det friidrott i TV också. Och sen var det kört. Jag kom på mig själv med att se youtubes sparade YLE sändningar med Anssi Kukkonen i högform. 10000m och 5000 m i München 1972, följt av 10000m och 5000 m från Montreal 1976. Även 10000m från Moskva 1980 såg jag, dock inte 5000m, jag vet att Maaninka blev tredje, men jag drog ändå en gräns. Då jag nu var på gång blev det också att hitta EM finalen på 10000m 1971 då Kukkonens bisittare, tror det var Seppo Kannas höll på att få hjärtsnörp då Väätäinen gasade på i sista varvet. Jag hittade Markku Taskinens brons på 800m i EM 1974 och fann faktiskt bara en svensk version av Tapio Kantanens brons på 3000m hinder i OS 1976, men det är ju klart. Anders Gärderud tog ju Sveriges första OS guld i friidrott sedan 1948 sade kommentatorn. Då jag sökt alla dessa lopp ur minnet, jo jag vet jag lämnade Nina Holmén i EM 1974, samt Pirjo Häggbloms 400m lopp samt stav och spjuttävlingar bland annat, ingen nämnd ingen glömd, men då jag behövde ett avslut fick det bli ett lopp som jag alltid vetat om, men aldrig sett då det varit sådan hype kring Lasse Virén (Aj jo, maraton från OS 1976 fann jag bara med brittisk kommentar, där som Lasse blev 5e dagen efter guldet på 5000m), nämligen 1500 m i München 1972 och Pekka Vasala.
Efter detta sov jag gott! Vi var faktiskt en stormakt en gång i tiden, just på den tiden då fotbollsspelarna hade långt hår och luktade skit. Tyvärr var våra fotbollsspelare inte av samma kaliber som våra löpare. I dag tror jag faktiskt vi gått förbi
Kan vara bra att få hem familjen i morgon alltså. Då inget intalar till ansvar, då blir det bara... nostalgi!
Honka på WHA alltså klockan 17. Full ligaomgång i dag. PK-35 ska krossa sina demoner i Åbo, eller förhoppningsvis gör de det inte. Jag ska ta ansvar inför matchen. Kläder ska vikas och gräs ska klippas. Bäst att skriva ner det så det blir gjort.
Efter matchen ska en gräsänklingskväll bedrivas. Jag hade tänkt bjuda mina vänner på bastukväll och det slutade med att Craig och Gary ska komma och äta pizza. Önska oss lycka till. Först med matchen sen med pizzan.
Jag vill även denna väg passa på att gratulera mina svärföräldrar Eivor och Atte, samt Eivors systrar med män till 40-åriga äktenskap denna dag. Väl kämpat!!! Stum av beundran! Synd att jag inte kan delta i festligheterna.
Och, förstås. Nu skickar Gary meddelanden att han gjort en ny databas som kräver att vi loggar in för att kunna hålla online kommunikation om uppbyggnad av kommande spelartrupper. Hej då gräsklippning, eller klädvikning....
Cykelstöld, dimma, dansnummer och en liten rosa plastpåse
Läget är följande. Min första heldag som gräsänkling börjar gå mot kväll. Diskmaskinen otömd, en gardin fråndragen, både lunch och middag ätna ur plastförpackning. Jag menar, om Gud menat att människan skulle äta från tallrikar, varför lät han då henne uppfinna plastförpackningen? Sug på den ni!
I dag har jag jagat efter en liten rosa plastpåse innehållande sex eller sju ispåsar samt en kylskåpsmagnet. Denna hade blivit på bussen då vi steg av efter PK matchen i söndags. Linnéa, som befinner sig på semester i Jurmo har både smsat och ringt om att jag måste hämta sakerna som busschauffören Herbert har fört in. Det som dock inte har framgått är vart han fört dem. På de två ställen, bägge associerade med Viking Line buss, jag varit i dag hade de ingen aning om sakerna jag frågade efter eller vad Herbert menar då han "för in" något. Fortfarande vet vi alltså inte vart han har fört dem. Fritt att fantisera, eller så inte...
I samband med träningen kom jag av en händelse ihåg då jag lärde mig det åländska uttrycket "jävla dimma". Det var den första träningen jag gjorde i Backeberg med IFK Mariehamn 1996 då jag precis flyttat hit. Jag minns att jag överrumplades av Henkas upplägg och vi körde 90 och 100 meters löpningar för att "springa bort matchen". Jag minns också att någon kallade någon annan i laget för Jävla dimma. Jag blev oerhört imponerad och har sedan dess alltid varit glad då uttrycket används. Det är nämligen ett av de mest beskrivande uttryck om en människa man kan tänka sig. Tack Åland. Från Sibbo bär jag med mig att "sii vaner ut bara". Det är också ett uttryck som innehåller visdom och insikt. Kjell Sipinen fick i dag bli dagens dimma. Vi kom fram till att han inte ens har hjälp av lanternorna. Dock är han glad och gör sitt jobb, så vi gillar honom ändå, eller vad säger du Kjelle?
Ingen kickar fotboll som Zlatan. Men ingen plockar heller koner som Kjelle
Då träningen skulle sluta och vi bildade en kramring, alla utom Pille kramas hon gör inte sådant, blev Ann-Sofi inkallad i ringens mitt och uppmanad att dansa. Jo, det är riktigt. Vi lever i Skandinavien, det är 2015 och den yngsta spelaren ombeds att dansa för hela laget! Hon gjorde det med stil. Händerna i fickorna och lite gungande åt ena och sen åt andra hållet. Precis som då jag vann danstävlingen i Borgå Landskommun vintern 1989.
Jag hade vissa problem att få mitt körkort. Jag har hört att speciellt intelligenta människor har det ibland och därför undrar jag vad jag kan ha haft för problem. Nåja, nån gång under vintern 1989 fick jag i alla fall till slut köra bil och eftersom regeln löd att den med nyaste körkortet körde så var det jag som var kusk den där vinterkvällen då Pale och Wille hade nån slags show på nånslags danslava i Borgå Landskommun någonstans. Dels minns jag kvällen för att det som vanligt blev slagsmål mellan Borgå- och Sibbobor och min klasskompis Make behövde till sjukhuset för att sys, jag körde honom, dels för att jag vann en danstävling jag inte ens deltog i. Pale och Wille, som just vid den tiden var väldigt populära i Svenskfinland i och med sin radioshow Popp i Topp, meddelade att de skulle spela musik och alla på golvet skulle dansa. I flickklassen gällde det att dansa sexigt och i pojkklassen att dansa coolt. Jag, som ju inte riktigt gillar det där med att dansa stod med händerna i fickorna, stampade lite takten till musiken och tittade på när folk försökte sitt bästa. Då tävlingen var över lyste strålkastarna på en flicka som inte hade så värst täckande tröja i vinterkylan och... på mig! Jag hade utsetts till vinnare alltså och fick mottaga priset som kvällens coolaste dansare tillsammans med henne som utsetts till kvällens sexigaste. Detta kunde ju tänkas ha varit en höjdpunkt i mitt då 18 åriga liv, men jag hann inte fundera så mycket på det då eftersom det var just under prisutdelningen som slagsmålet brakade lös just framför scenen. Jag måste ju köra Make till sjukhuset. Och i dag dansade Ann-Sofi på samma sätt. Jag förstår henne och tycker hon var duktig.
Ytterligare efter träningen skulle jag göra Fru-Kickan en tjänst och hämta hem hennes cykel, som hon sade stod utanför en av Mariehamns nöjesinrättningar. "Du känner igen den" sa hon. "Den är svart och med en korg där framme". Jo, det vet jag ju. Har själv cyklat med den ett antal gånger.
Nu visade det ju sig att då jag kom fram till platsen så stod där 9 svarta cyklar med korg framför. Jag satsade på en av de tre som inte hade nöjesinrättningens namn inskrivet. Fru-Kickan hade nog gett mig en nyckel så jag skulle kunna pröva mig fram, men den hade jag ju glömt hemma. Det blev att chansa. Jag bar ut cykeln jag trodde var vår på gatan och började fästa den på cykelställningen jag lånar av grannen sedan 4 år.
"Det där kallas för cykelstöld!" hörde jag i det samma en skarp röst förkunna. Då jag vände mig om satt Mat-Inger i en bil med nedvevat fönster och tittade väldigt strängt på mig. Hon verkade dessutom vara utrustad med Herr-Mat och jag blev som vanligt vettskrämd. Nå, eftersom vi för det första inte var i skolans matsal och för det andra jag var barhuvad gav Mat-Inger med sig och tillät att jag chansade på att cykeln var vår. Då jag kom hem testade jag nyckeln och till min stora glädje hade jag rätt.
Hon till höger är Mat-Inger om ni undrar. Låt er inte luras av att hon ser glad ut här på bilden
Nu då jag är hemma igen ser jag till att låsa om mig och krypa upp i valfri möbel och kura ihop mig över natten så ingenting farligt ska inträffa. I morgon är det Honka hemma på WHA då! Vi har mycket att vinna och jag måste erkänna att jag tror på underverk, så som att vi ska kunna göra denna säsong till ännu en jubelsäsong för Åland United. Då behövs det en bra insats i morgon! Kom och titta alla ni som kan!
I fjol var Emppu med och coachade flickor i Bengtsböle. I morgon startar hon troligen som mittback i Honka
Nu vill jag ha konkreta förslag
FIFA, med eller utan Blatter, har rankat alla världens fotbollslandslag igen en gång, som de gjort sedan 1993 på herrsidan (åtminstone) och 2002 på damsidan. Finland har aldrig legat sämre än nu.
Damerna ligger 24e i världen. Som bäst var vi 16e nästan oavbrutet mellan 2004 och 2010. Herrarna har hamnat ner till placering 90 (!). Sämst i Norden och till och med efter Färöarna. Den bästa bokförda rankingplaceringen här är från år 2007 då vi var 36e bäst i världen. Här kan ni kolla själva:
Precis som då skolornas PISA undersökningar gavs ut har dessa siffror satt igång en massa olyckskorpar att framför allt klaga på det som har gjorts. Bollförbundet vet inte vad de sysslar med, säger man. På samma gång klagar man också på att klubbarna inte heller kan eller vill.
Nu vill jag en gång för alla bjuda in till diskussion, ifall det finns sådana som känner att de har något att komma med. Vem borde göra och vad? Att saker görs fel stämmer säkert, men vad och hur gör vi det bättre? Att fel människor bestämmer stämmer säkert också, men vem borde bestämma? Vänligen var konstruktiva och diskutera här eller på Facebook, så kanske jag slipper se lika mycket påståenden utan lösning likt i den svenska skoldebatten. Själv kommer jag säkert med något då jag vet vad jag ska säga. Åtminstone kan jag möta de påståenden som ni kommer med. Var inte rädda. Många av er har redan tyckt så mycket där på nätet, samt på gator och torg!
Tack!
People´s front of Judea
Som gräsänkling och utan schemalagt morgonjobb förväntar sig normen att man ska leva dålighetsliv och sedan sova länge på förmiddagen. Okej. Jag har inte levt sämre på det personliga planet än vanligt. Sovit har jag även. Då jag tittade på sängen efter att ha rullat ur den till slut kunde jag se att även min personliga sovinsats liknade den vanliga. 3/4 av sängen är orörd. Jag levde och rullade runt på min fjärdedel precis som jag brukar. Sen väcktes jag av Totte på radion som ville göra en telefonintervju inför matchen i morgon. Om du hör mig prata i Ålands Radio i dag vid typ 16.30 tiden, då vet du att texten jag levererar är bokstavligen sömndrucken och avklädd, samt under täcket i ett mörkt sovrum.
Sen har jag dock tagit tillfället i akt och gjort förmiddagen just så seg som Fru-Kickan avskyr att jag gör då hon är hemma. Ostsmörgåsar, kaffe, allt i lugn och ro. Tidningen läst och där mina damer och herrar fanns det godbitar kan jag lova.
Alla som följer Åland inifrån vet vad det talas om, samt att det är Lagtingsval i höst. För er andra kan jag nämna att vi har en helt egen form av flyktingdebatt, samt dessutom för blodiga åsiktsutbyten om att bygga nya broar och hur många universitetsutbildade vuxna det behövs finnas närvarande då barnen äter frukost på dagis, för att nämna några av dessa diskussioner. I dag hade en grupp som kallar sig Ålands Demokrati debut i insändarspalten. Gruppen leds av en Stockholmare som vill avskaffa Hembygdsrätten, kanske för att han själv ska kunna ställa upp i våra val, vad vet jag. Precis intill meddelades att en annan grupp, som bildats till följd av att en i Portugal bosatt ålänning fört kampanj mot flyktingmottagning på Åland från länder som han anser är "högriskländer" nu etablerat sig som parti och kommer att ställa upp i Lagtingsvalet under namnet.... "Åländsk Demokrati!". Alltså inte "Ålands Demokrati" som ju är namnet på Stockholmarens grupp som vill göra det lättare för folk utifrån att etablera sig. Dessutom har vi en annan grupp som även den driver på att vi inte ska ta in flyktingar Den heter "Nejsidan" och drivs av en inflyttad från Malmö som heter Lampinen. Jag undrar hur många som kommer att helt enkelt rösta på fel grupp i höst. Detta påminner stort om Life of Brian:
People´s front of Judea är INTE att förväxlas med Judean People´s Front, eller framför allt inte med Judean Popular People´s Front. Sen då de träffade People´s front for a free Galilea i Pilatus palats. Då tog de livet av varandra och blev martyrer
Det finns många som tycker saker. Själv gör jag väl det också, men jag försöker akta mig för att uttala mig så mycket om andra innan jag tror mig förstå vad de menar.
Jag tror inte Jonny i detta fall har så mycket åsikter om Pilles upplägg. Han undrar nog mest. I övrigt är även Jonny en man med en hel del att säga. I morgon basar han dessutom för caféförsäljningen vid Honkamatchen
Huvudtränaren har skickat lite grejer att kolla på inför sista träningen, som ju sker i dag efter 4 på WHA. Jag är stor på mig och tror jag vet hur Honka spelar. Återstår att se om jag har rätt.
Kom hit även du så ser du själv! Allt under 2000 åskådare är löljigt! Fortfarande!!!
Gräsänkling i väntan på Honka
Så for de iväg då allihopa. Emilia åkte bak på Joels systers (=Rebeckas) moped, Rufus cyklade själv till Kenny, Linda körde till jobbet, återkom för att prata med Farsgubben men åkte igen iväg i sin mors bil. Dessutom åkte Fru-Kickan och Edit i min bil ut till Långnäs där jag såg dem borda Ejdern, eller vad den nu heter som kommer att föra dem nära Kyrkogårdsö, eller kanske ända fram. Svärmor och Svärfar firar 40-års bröllopsdagsjubileum på lördag och vill ha alla sina närmaste där. Jag tror jag skulle platsa som en av dem, ingift och allt, men måste stanna här och jobba då vi ju möter Honka hemma på lördag. Jag känner mig, som alltid i dessa situationer, väldigt obekväm med att utebli, då jag tycker man ska visa respekt och dessutom skulle det ju vara roligt. Nu vill det sig dock inte och i gengäld får jag tillbringa tre dagar som gräsänkling. Tur att vi inte har akvariefiskar! Man kan ju sin Povel Ramel vetja.
Då jag mitt i allt var begåvad med lite strötid tog jag och åkte via Vikingavallen på hemvägen från Långnäs. För det första kunde jag då fylla på läkarväskan, som våra duktiga spelare tagit med sig från Bengtsböle, men glömt att fylla. Nu är mitt hemliga restlager i Jomala dels inte mera hemligt, dels slut! Dessutom hade jag i det samma glädjen att se JIKs herrlag träna. Craig konkurrerades ut av en spelare i gröna laget som stod för de mest fantastiska räddningar jag sett en utespelare någonsin prestera. Då jag föreslog för tränarduon Lennart och Lasse att han kunde spela istället för Craig blev svaret kort, "Jo men han är avstängd". Så var det med den saken. Lennart erkände för övrigt att han läser denna blogg. Det är ju roligt, fast det ju gör mig ännu mer nervös och troligen just därför kommer att sänka standarden på mina texter ännu mer.
Lennart Holmström leder Jomala IKs herrar genom en närmast succéartad säsong i division 3. Vem hade trott det om just JIKs herrar för 15 år sedan?
Just före jag körde hemåt fick jag ett sms av Huvudtränare Gary. Han undrade om jag kunde ge honom tips på hur han kan räkna ut mängden av någonting jag inte förstod som krävs för att stötta upp taket på hans nya hus till en nivå jag inte heller förstod. Mitt svar blev, så som alltid då det gäller matematik av olika slag: "X". Då jag sedan körde förbi Sparhallen såg jag Huvudtränare Gary där. Jag kände omedelbart igen honom på hans rosa shorts. Jag vände in och vi pratade snabbt om vad X är. Jag hävdar fortfarande att X är en person som ingen kan känna till. I övrigt kom vi fram till att Honka nog har ändrat lite i sin personella uppställning sedan senast vi mötte dem. Grunduppställningen är den samma, men spelarna fyller lite olika roller.
Hon här, Tia Hälinen, till exempel förefaller ha bytt uppgift i laget sedan vi mötte dem senast då Cynthia totalförnedrade henne. Vad detta betyder för oss ska vi nu i lotusställning begrunda minst hela natten.
Käpprak morgon
Det såg ljust ut ett tag här i morse. Självaste solen tittade fram och bara fötterna blev våta under denna förmiddags träningspass.
Så här såg vi ut 2013, Gary och jag. Noteras kan att jag denna morgon hade exakt samma t skjorta samt shorts. Vad gäller kalsonger och strumpor kan jag inte uttala mig säkert. Gary hade helt andra kläder än på bilden, bollarna är nya och vi har väldigt sällan röda koner numera. Så förändras tiderna, men inte jag...
Eftersom denna torsdagmorgon skulle vara väldigt lik förra veckans bar jag ut käppar, precis som förra torsdagen alltså. Denna gång fanns det dock koner utsatta så käpparna skulle hamna rätt. Rätt position för käpparna var exakt samma som de hade förra gången, men det är ju alltid bra att märka ut så man bara inte behöver förstå någonting själv.
Såna här bär jag fram och tillbaka under sommarmorgnar, precis som under vintermorgnar, om nån undrar
Nåväl. Honka väntar och vi väntar på dem. Faktiskt bara en träff med laget kvar före match. Torsdagen och fredagen får nu bedrivas i förberedelsernas tecken. Det finns en par grejer jag är lite osäker på gällande Honka just nu faktiskt.
Vi, Craig och jag, åkte och plockade upp Emilia på hemvägen. Hon mår inte riktigt bra stackarn. Hon kom hit nu över dagen. Rufus har klätt på sig i dag, vilket vi får se som ett framsteg. Han är dock för sjuk för att hoppa studsmatta säger han... Linda är på jobb, fast hon nu inte alls såg ut som en frisk simskolelärare i går. Enligt utsago ska hon dyka upp här till middagen. Fru-Kickan hade lämnat sin hög med sopor framför dörren då jag kom från träningen. Detta är en sådan dag. Hon och Edit ska dessutom ut i skärgården i kväll, så jag har lite gräsänklingskap att bedriva över helgen. Stora barnen ska vara i Jomala säger de.
Gårdagskvällen blev lite väl känslosam faktiskt. Jag blev tvungen att döda en kattunge. Sådant gör jag långt ifrån gärna, men det är väl därför Pappor finns antar jag....
Mörkt och vått
Herreminje vilken mörk dag detta har varit. Jag brukar ju hålla stenhårt på att inget egentligen var bättre förr, men den här dagen tror jag nog tar priset som den mörkaste julidagen under mitt liv. Det är förstås möjligt att någon julidag då i början av 1970-talet var mörkare, men det minns jag inte. Därmed får läsare som kan ange datum, samt hur mörkt det var höra av sig om de vill ändra på utsagan.
Så här har det sett ut i dag, helt sant
Barnen mina mår varierande. Rufus har kvicknat i så pass att vi varit i bastun och att han nu försöker spräcka en ballong mot en spikmatta. De båda äldre damerna lider sig igenom sina krämpor, men har beställt middag här hos oss i morgon. Edit är över hos grannen. Nu kan jag rapportera att Rufus lyckades med att spränga ballongen, så han är väl lycklig i sin värld då.
Eftermiddagens träning var en väldigt komplex historia. Jag körde uppvärmning i form av en passningsövning och fast hag säger det själv tyckte jag att den gick helt okej. Sedan lite maxlöpningar mot boll och avslut, hur svårt är det inte att vänta på att bollen spelas då man annars lär sig att röra sig före det händer... Sedan, precis exakt då vår taktiska spelsession skulle köra igång, då bokstavligen öppnade sig himlens portar. I Bibeln kom det då fram en vit duva, men i Bengtsböle kom det vatten och inte så lite heller. Som den tappre scout Gary är gav han sig inte utan spelövningen skulle genomföras, basta!
Jag skulle coacha det ena laget och eftersom jag knappt såg var jag steg, då glasögonen först var igenimmade, sedan så våta att man hade behövt vindrutetorkare rörde jag mig i ivern över att instruera Ella, som egentligen kunde ha varit Elin, så fort och så viftande med den hand jag höll koner i att jag däckade Craig med ett enda slag just på det ställe där vi män absolut inte vill ha slag. Craig låg och rullade i leran, jag försökte se om det var Ella eller Elin jag pratat med, vilket var viktigt eftersom jag pratat finska, vilket inte är Elins starkaste språk här i världen och Gary ville ha högre press.
Skyfallet fortsatte och snart var det dags att fylla på med två ytterbackar också. Det blev Craig och jag. Craig rörde sig vid det här laget igen nästan normalt, minns vad jag sade om smällar i går. Jag tog för första gången på 40 år av mig glasögonen för att se något. Jo, jag måste ha glasögonen i handen för att kunna urskilja något alls av vad som hände på planen. Färger som rörde sig såg jag och då jag visste att jag var på det blåa laget och att det var Chloe som var bredvid mig hade jag en liten referens att luta mot i alla fall. Ibland jublade någon. Då måste vi ha gjort mål. Ibland kom den där vita punkten till mig. Det var bollen. Jag vill bara framhålla att även under dessa omständigheter lyckades jag, vad jag kunde se, uppnå 100% passningssäkerhet även denna gång. En gång missade jag mittbacken, men målvakten spelade ju på vårt lag så det fick duga. Pille, som tränat färdigt och stod under ett paraply fick hålla min telefon som jag var rädd levde i sin yttersta tid. Som avslutning anförtrodde Chloe mig att hon var kissnödig, regn gör sådant. Jag hade tänkt berätta för henne om Miroslaw Sajewitcz som kissade på planen under Cupfinalen 1981, men hann inte till mer än att "låt det komma bara, ingen märker nåt i alla fall". Huruvida hon gjorde det eller ej har inte nått mina öron. Så långt med den förtroligheten.
Då jag dyngvåt kom hem och fick gå i bastu med Rufus märkte jag att jag glömt läkarväskan i Bengtsböle. Vi får improvisera nåt till morgonträningen då.
Här hade jag tänkt lägga in en bild från Västtyskland-Polen 1974, men i brist på bilder kommer denna istället. Jo, det regnar på denna bilden också
Ännu sjukare
Efter natten, som ju blev rätt ryckig med olika löpningar runt i huset och vändningar och svängningar runt i sängen/sängarna kan jag konstatera att alla mina barn förutom Edit är sjuka. Rufus har jag lite hopp om då han faktiskt sover. Bastun hjälpte inte Linda alls tydligen, utan hon har feber. Emilia ska vi inte tala om heller, då hon mår som en gurka, dock inte som vår grannfru som vad jag vet är på jobb, för hennes dotter är här över dagen. Fru-Kickan är lite tagen av sin cykeltur, men kommer nog att kunna bidra med...något.
Detta är i princip läget. Jag får åka till Jomala och kolla hur de stora damerna klarar sig
Då jag acklimatiserar mig till onsdagen har jag passat på att läsa in mig på händelser, samt folks tankar via dels klassisk pappersmedia, dels sociala medier. Jag har lärt mig bland annat att den åländska gymnastiktruppen förbereder sig för alternativa Öspel på Ynys Mon. Jag har även sett en nyhetsreporter kämpa fram sitt budskap i direktsändning trots att demonstranter tränger ut honom ur bilden. En diskussionsgrupp på Facebook diskuterar om vilket språk man månne pratar i himlen och Kjell Sipinen som berättar om hunden han vaktar. Den stora bomben för mig blev detta:
Jeff Wood, han med grått hår, tar över som huvudtränare för Gibraltars landslag
Jeff var vår målvakt och senare även vår tränare i Gnistan under mina div 2 och div 3 år på 1990-talet. Han hade då gedigen erfarenhet från England, bland annat Charlton Athletic- det var han som fixade dit mig en vecka 1992- och senare i HJK. Det var Jeff som höll Liverpool på noll i den berömda 1-0 segern på Olympiastadion i dåvarande... Europacupen visst? Jeff lärde mig det mesta jag vet om engelsk fotboll och omklädningsrumskultur. Utanför planen var Jeff trevlig och pratade gärna länge och om vad som helst, bara det handlade om fotboll. Hans psykologiska metoder var dock inte riktigt skandinaviska. Gick saker snett kunde han kasta vattenflaskor och skrika åt oss att vi var små skitar som inte kunde fotboll. En gång minns jag att klubben varit sen med Jeffs lön. Detta ledde till att han, som ju spelade målvakt, helt systematiskt försökte skada alla som kom i hans väg under träningarna. Jag var vid tillfället en skrämd 19-åring och gjorde precis som han sagt åt mig, gick på kropp vid inlägg. Dagen innan hade han berömt mig och sagt att jag gjorde rätt, denna dag slog han mig i revbenen , siktade inte ens på returbollen utan satte dubbarna i mitt lår, samt väste "If this is how you want to play it..." Det kan låta konstigt, men Jeff blev en symbol för mycket av det jag älskar med den ursprungliga fotbollen. Ja, han hade brister, inte minst på det taktiska området, men han lärde mig se världen ur ett omklädningsrumsperspektiv, ett sådant som gjort det lätt för mig att på något sätt smälta in i fotbollslag och lärarrum överallt, samt att förstå människor som Steve och Craig. Nu är Jeff alltså på stora scenen och kommer att leda ett lag som får storstryk vem de än möter i EM-kvalet. Jag tycker ändå det är roligt, för hans skull!
Bäst att se till mina tre stora små. I eftermiddag börjar vi förbereda Honkamatchen på träningsplanen. Ska bli en spännande vecka, tror jag.
Helt sjukt
Alltså nu är jag ensam, en stund i alla fall. Fru-Kickan fick för sig att hon inte vet om hennes axel klarar av cykling. För att kolla måste hon så klart, cykla... Klockan lite i 10 denna tisdagskväll gav hon sig iväg. Jag hoppas hon återvänder hem med axel och cykel i gott skick. Precis då cykelturen skulle inledas dök Edit upp ur sängen och hävdade att hennes kvällsmål förvisso varit gott, men otillräckligt. Eftersom hon hade bråttom att cykla och förklarande att det är sommarlov serverade hennes mor pannkaka med chokladsås. Nu ligger Edit i min säng och jag hoppas hitta en chokladfri fläck att själv sova i under natten då den kommit så långt att jag själv får vara med.
Linda var här och badade bastu efter sin hoppkväll med simskolan. Hon känner sig inte helt frisk. Två av hennes syskon är definitivt inte friska. Emilia sitter i Jomala och har tappat sin telefon och jourar därmed bredvid hemtelefonen vad det verkar. Hon hade även tappat sin plånbok, som dock upphittades här hos oss och kom till henne med hjälp av Linda nu i kväll. Rufus är ej heller alls i form. Då jag kom från träningen hade han lagt sig att vila för att han ville gå i bastu med mig. Det blev definitivt ingen bastu, utan han har legat utslagen i sin säng. Riktigt just, då choklad Edit hade lagts till ro vaknade han till och ville ha ostsmörgås. Lite brås han på far sin i alla fall... Just nu tror jag alla har ungefär det de behöver för tillfället. Bara att hoppas på fred på Jorden och fin valuta i Grekland då.
Förra sommaren kunde man hälla is på honom, nu är han tillfälligt aningen ur slag
Även träningen innehöll mer eller mindre sjuka inslag. Huvudtränaren ville bedriva återhämtning och köra lätt, med betoning på just återhämtning. Målvaktstränare Craig däremot ville köra fullt. Därmed fick målvakterna ett 90 minuters all in pass, medan de övriga spelarna som ofta blickar mot målvakterna lite längtansfullt i vanliga fall, fick jogga, stretcha spela lite piggy in the middle och slutligen fotbollstennis, som nog mer i mina ögon är fotbollsvolleyboll. Kaisa Kotka hade synbarligen ätit något med mycket krydda i eftersom hon levde ut som aldrig förr under tennisen. Om jag inte har helt fel vann laget med mörkare skor matchen med setsiffrorna 2-1. En lyckad träning tycker jag och nu är det bara att blicka fram mot Honkamatchen på lördag som gäller. Honka är, som Nane mycket riktigt framhåller på vår hemsida Damernas Ligas mest framgångsrika lag genom tiderna. På andra plats ligger faktiskt vi. Kan vara skäl att minnas för envar om inte annat.
Elin såg ut att ha blivit av med de mest akuta krampkänningarna efter Öspelen och kan förhoppningsvis vara 100% i form på lördag
Vad har jag annars lärt mig i dag då? Bland annat väl att min beställning på 3 lådor ispåsar genererade i en liten rosa plastkasse med 6 ispåsar i som just nu troligen är på en buss någonstans. Även vet jag att Grannens Pärla dyker upp här i morgon vid lite över 9. I övrigt kan jag konstatera att Helsingforsisk herrfotboll troligen aldrig varit så het som nu, ens på det glada 60-talet och att tyckare runt om i landet har svårt att acceptera att Åland United faktiskt är en bra och stabil förening. Okunskap skulle jag säga. I morgon något annat säkert då. Om inte så blir det det samma, väl!
Och nu gick det då....
Här är tacklingsbilden, nu kom den in... Konstigt
Och här är den andra. Jaha jaha...
Vidskepelse. Hur ont kan det ta?
Kort lägesrapport. Mulet ute. Inget regn. Edit lagar namnsdagskort till Rufus på KLASdagen. Jag upprepar, KLASdagen. Gratulerar Rufus, Pappa Uffe och någon till som är alldeles för blygsam för att nämna sig själv och faktiskt ihågkommits av dotter Linda redan i dag. Rufus sover, eller säger att han gör det då Edit försöker väcka honom. Fru-Kickan fick nog av att titta på allt och åkte iväg med min bil. Tror nog hon återkommer före jag ska hämta upp Craig för träningen dock.
I dag funderade jag lite på det jag faktiskt tänkt mer konkret de senaste veckorna och det som även Yle nu i samband med VM finalen exponerar i större mängder på sin hemsida. Diskussionen om vad Damfotboll egentligen är. Alltså myten om att fotboll för damer och flickor är en slags gullig variant av herrfotboll där alla är sportsliga och snälla håller på att försvinna för dem som lite mer följer med. För dem som spelat länge och för oss som varit inne i verksamheten har den myten inte funnits på länge. Yles TV bilder från vår PK-match visar tydligt hur Maegan vevar armbågen mot Jenna Korhonen som river i Maegan, hon missar dock och i Urheiluruutu fightades hon hårt mot Sanna Saarinen. Jag säger, det är spelet. Den som med i leken går, den får leken tåla. Sen är det idiotiskt att påverkas av sådant i sitt spel. Det kräver professionalism. I proffsidrott är det resultat som eftersträvas mer än en positiv upplevelse för själen. Att tro att damer inte eftersträvar det samma som herrar är bara dumt. Trots det ska vi inte gå i den lika urgamla fällan och jämföra de båda spelen med varandra. De fysiska skillnaderna och bla bla bla. Förlegad även den diskussionen.
Det finns en allmän uppfattning om att damspelare är ärligare än herrspelare och aldrig filmar till exempel. Nåja, följde man VM såg man nog Anja Mittag mot Sverige, Steph Houghton mot Tyskland och så vidare. Får man ett läge så tar man det, för laget. Sen det där liggande ner på planen och simulerande död. Även här anklagas herrspelare för att vara ömtåliga och damerna starka. Det finns två sidor i det hela:
1. De smällar som får fotbollsspelare att ligga ner är i allmänhet av den karaktären att man bedövas för ett kort ögonblick och då man fått hämta andan en liten stund , samt faktiskt fått lite snabb smärtlindring i form av isspray eller dylikt, då funkar det igen. Jämför dig själv med att smälla huvudet i en skåpdörr. Du tror först du ska svimma, sen tar det ont och efter en par minuter känner du nog av det men du kan fungera igen. Exakt sådana smällar ligger fotbollsspelare ned av.
2. Smällarna är precis lika förekommande i dam- som i herrfotboll. Ibland får jag se Cynthia Uwaks fötter och ben efter matcherna, hon sitter snett bakom mig i bussen. Före matchen är de oftast, ja fötter och smalben, Efteråt blöder hon från åtminstone 2-3 ställen och har både blåmärken och rispor överallt, samt en par tre ispåsar för att göra det hela behagligare. Hon brukar anklagas för att filma och lägga sig av både domare, motståndare och publik. Jag påstår att hon skyddar sig! Varför förefaller herrar ligga ner oftare än damer? Jo, det har igen att göra med kraften och fysiken. Tar det mera ont att springa in i ett skåp eller en stol? Jag står upp om Pille Raadik angriper mig, däremot knappast om det är Jani Lyyski. Det är helt enkelt bara fysik igen, ingen utpräglad genusfråga. Fotboll är fotboll vem som än spelar det och fotbollsspelares skador kan man fortsätta raljera om hur länge man vill, men ont tar det!
Här skulle ha varit en bild av då Alex Morgan blir tacklad, men av någon orsak kan jag inte lägga upp någon ny bild just nu så vi tar den här att demonstrera vad jag tycker om det i stället
Sen då lite vidskepelse. Det finns saker som bara är på ett visst sätt, trots atinga vettiga orsaker därtill finns. Jag minns min lagkamrat Brunos lyckokalsonger då vi spelade i HJK i 14-16 års åldern. Jag hade själv en hel del ritualer före match. Tvätta håret före midnatt kvällen inför, äta en Mars chokladstång kvällen inför, påklädning i viss ordning och så vidare. Vissa av dessa påklädningar hänger ännu kvar och ibland sportar jag med att bryta mot dem bara för att överbevisa vidskepelsen. Det känns dock aldrig riktigt okej.
Nu, då jag seglat runt i Damernas Liga i flere år har vissa platser kommit att medföra vissa principer. I vissa omklädningsrum gör jag vissa saker, medan jag undviker vissa på basen av vad som brukar hända på basen av hur jag beter mig. Jag kommer faktiskt inte att nämna vilka platsspecifika riter jag har, bara för att detta i sig ger otur, men med risk att förstöra allt vill jag dela med mig av en sak. I Juli förlorar PK-35 alltid åtminstone en gång. De har nu på senaste tid spelat oavgjort mot oss, Pallokissat och Honka. Nu gäller det att få in den där förlusten. Vad vore väl mer vidskepligt än om det skedde nu i helgen.
Här skulle vi haft en bild från förra årets TPS-PK-35 på hösten. De som följer ligan vet varför. Nu blev det ej. Jag får kolla de här inställningarna.
Svårt att skriva nu då Edit hänger i famnen och runt halsen för att hon inte har nåt att göööööra... Aj jo. Jag har glömt att nämna Mat-Inger denna vecka. Då gör jag det nu. Mat-Inger!!!!!
HerreGud, vad det nu än är...
I förrgår morse firade USA 4e juli. Det gjorde för den delen hela resten av världen också, fast det just i USA är mer speciellt. I går firade man med, fast det var 5e juli, av skäl ni vet! Nåja en bekant till mig beklagade härom dagen att "Declaration of Independence" som skrevs under just den 4e juli år 1776 inte mer lever upp till sitt ursprungliga syfte. Personen i fråga hävdade på fullaste allvar att USAs konstitution hävdar att landet skall följa Guds plan (=In God we trust), men att man i allt frihetsvurmande har glömt att definiera den rätta versionen av vad Gud är. Alltså, enligt min bekant Den Bibliske Guden. Jag fick ta det lite lugnt och inte förstöra stämningen genom att fråga hur han själv definierar Den Bibliske Guden. Ska vi börja med Gamla eller Nya Testamentets Gud till att börja med och i så fall, vilken av de olika tidsperiodernas tolkning av denne?
Titta Nokiasymbolen... Eller Guds finger? Eller kanske Michelangelos tolkning av Guds finger?!
Finns det något begrepp som saknar faktabelägg i språkvetenskaplig mening då man måste veta hur allt är i alla väder och förhållanden, då är det Gud. Jag påstår att det inte finns en enda människa som vet vad Gud är. Om det finns någon som tycker sig veta, då är det antingen en människa som upplevt Moksha, Nirvana, Frälsning eller vad som nu annat beskriver den mänskliga insikten om vad allt är och varför, eller så är det en Utomjording, Gudamänniska, Avatar eller vad de nu allt kallas de som själva är gudomliga. Vissa andra hävdar att vi ser Gud överallt i och med att vi alla är Gud. Sen finns det sådana som läser skrifter som förklarar vad Gud är, fast de nog vet att de är skrivna av människor som försöker förklara så gott de kan bara. Vissa tycker det är viktigt att framhäva att Gud inte finns. Det sista är det enda totalt felaktiga påståendet av de här nämnda. Just faktum att människor tror att Gud finns och dessutom skriver och pratar om hen är ju ett bevis för existensen. James Bond finns också, eller påstår ni att alla filmerna är illusioner?
Vilken betydelse har den där Gud då, som gör det motiverat att föra sånt liv kring denne? Jaa. Världen är full av människor som rättfärdigar vissa sorter av beteenden just med att Gud vill det ena eller det andra. Sådant kallar vi religioner. Religionerna, som är en majoritetsfraktion av livsåskådningarna, betonar att vi påverkas av, eller själva till viss del kan påverka världen genom övernaturliga krafter som vi inte förstår. Därmed kan vi ibland liksom läsa av hur andra människor tänker och tycker och kan därmed försöka vara trevliga och tillmötesgående med varandra.
Jag säger så här: Hur ska jag kunna veta om Gud finns eller inte, då vi inte ens vet vad Gud är? Dock vet vi vad många tror att Gud är och just det ger oss insikt i hur vi ska kunna hjälpa varandra på bästa sätt att föra världen framåt.
Det finns på riktigt sådana som tror att Guds hand gjorde 1-0 mot England 1986. 2-0 var definitivt Maradona helt och hållet
Jag tror dock inte att många helt seriöst tror att Gud vill att Irans damlandslag ska vara klädda så här. Det vill dock Irans fotbollsförbund
Vad jag försöker säga är att det blir helt fel då man försöker ha monopol på rätt tolkning av Gud. Det blir lika fel som att hävda att man har rätt tolkning av att spela fotboll. Totalt meningslöst. Det vi kan göra är att lära oss så mycket som möjligt av på vilka olika sätt människor tror i dessa stora frågor och på så sätt kan förstå varandra allt mer! Därför har vi religionsundervisning i skolorna och massvis med fotboll på TV.
Nu kommer mina kvinnor ut ur bastun. Fru-Kickan, Emilia och Linda har badat. Nu är det min tur. Bra, för om jag fortsätter nöta på detta ämne nu så hamnar vi... Gud vet var....
VM är slut. Snart oktober!
Då blev det som väntat. USA lät sig inte överraskas nästan på hemmaplan och man pulvriserade Japan. 5-2 och de största målsiffrorna i ett VM sedan 1958 och Pelés Brasilien på Råsunda. Just Pelé gjorde ett av de mest beryktade målförsöken i VM historien då han sköt från ungefär halva planen 1970 mot Tjeckoslovakien. Bollen seglade över Ivo Viktor i målet, men hamnade just utanför stolpen. I natt sköt Carli Lloyd från mittlinjen och bollen hamnade i mål. Lloyd stod för ett hattrick i VM finalen och valdes dessutom till VMs bästa spelare. Jag tror det var befogat faktiskt.
I övrigt blev det mycket teatraliskt mot slutet, då såväl Wambach, Rampone samt Sawa byttes in. De spelarna har nått en position i världsfotbollen som konverterat till herrfotboll kommer att motsvara Cruyff, Beckenbauer och Moore då kommande generationer tänker på dem. Vackert och känslosamt. På samma gång lite hippt att fnysa åt antar jag. Men som romantiker gillar jag dessa manifestationer.
USA har återställt ordningen från sekelskiftet. En tredje stjärna över emblemet spelar de med från och med nu
England lyckades ju dessutom bli bäst i Europa. Vem i hela friden hade trott det. Både den amerikanska och engelska segern i de sista matcherna har ifrågasatts då det sägs påvisa att fysik betyder mer än teknik och speluppfattning i damfotboll. Jag vet inte om detta är så enkelt. Jag anser ju att det inte finns ett enda rätt sätt att spela. Trots att jag är humanist i själ och hjärta tror jag ändå på någon form av Volksgeist som formar ett lands fotboll till att spegla hela landets folk. USA spelar amerikansk soccer. Englands damer visade mer än någonsin att det engelska i engelsk fotboll kan slå tysk kvalitet. Japanskorna vägde helt enkelt för lätt! Jag tror vi ska vara försiktiga med att bedöma vad som är bra och vad som är dåligt för fotbollen i dessa frågor. Vi måste helt enkelt göra som i livet i allmänhet, anpassa oss och sträva efter de mest ändamålsenliga formerna för att upprätthålla livet. Åland United gjorde så i går och fick 0-0 borta. Självklart tycker vi att vi gjorde rätt och att laget utvecklades. Andra kan tycka helt annorlunda, men det har ingen betydelse eftersom det enda som betyder något är vad vi gör nu.
Det har blivit molnigt. Min dag inleddes med att hålla mig kvar i den överfulla sängen efter någon timmes sömn efter VM pokalutdelningen, dit ju Blatter inte vågat komma då han var rädd att arresteras... Ordförande Landshövdingen hade sedan beviljat audiens och framtiden ser nu klarare ut. Eller, jag vet vilka hinder jag ska bestiga föra att framtid överhuvudtaget ska vara möjlig.
Fru-Kickan talar om att gå ut och springa. Bra, då vet vi att hon är utmattad hela kvällen sen. Perfekt. Emilia, Rufus och Linda har aviserat sig anlända hit för att äta tacos. Detta innebär förstås att jag å det snaraste måste inhandla sådan.
Så här glad blev jag i fjol då jag fick middag. I år ska jag också få en har jag hört
Livet går vidare. Åt vilket håll, det beror helt på oss som lever. Som Ordförande Landshövdingen sade då jag lämnade mötet: "Säg åt frun din att det nog blir bra, men säg för Guds skull inte på vilket sätt..."
Kort bussinlägg igen, nu 0-0 rikare
Detta att skriva i buss är inte min grej, jag bara säger. Då jag nu började kan jag nämna att vi spelade en väldigt disciplinerad match och fick med oss ett starkt 0-0 resultat mot PK-35 i deras hemmagryta. Matchplanen funkade och spelarna gav allt för laget under svåra förhållanden. ÅUs supportrars Sibboavdelning förde liv på läktaren, hemmaspelarna var frustrerade och det var fröjdefullt värre. Den goda nyheten, bland många jag väljer att ta fram var att hon här spelade hela matchen, efter närmare ett halvt års väntan på att alls få spela.
Ella Vanhanen är tillbaka. Hon jobbade hårt tillsammans med Maja, som själv spelade sin sjätte match denna vecka
Vi har ätit middag och bussen rör sig genom sommarkvällen mot Åbo. Gary tittar på matchen igen. Craig sover. Linnéa läser kinesisk e-post. Spelarna, ja de är tysta av utmattning tror jag. Dagens besvikelse blev då Linnéa meddelade att vi inte får äta på Franks på hemvägen, utan får ta till cafeterian på Viking Grace. Well well, hon bestämmer och that´s it!
Då vi är hemma, vid 2 tiden i natt börjar VM-finalen. Jag har svårt att tro att Japan ska kunna försvara sin titel och detta kommer nog att ske, som senast hände 1999:
Minns ni Brandi Chastains avgörande straff mot Kina? Det gör jag. Jag såg den i självaste direktsändningen.
Jag deltog även i en omröstning om VMs bästa spelare. Jag röstade på henne här:
Carli Lloyd
Jag antar att jag utvecklar texten om detta och mycket annat, till exempel i morgon, då det som sagt inte riktigt är min tekopp att skriva i buss!
Mycket kort busstext
Igen är vi i Helsingfors. Igen hade vi dödtid på förmiddagen. Igen gick vi på kaffe. Detta ställe var hippt och ville veta våra namn så de kunde severa rätt. Gary hette Tommy, jag hette Normaali Kahvi och Craig, han fick denna:
Så ja
Nu har bussen startat och vi rör oss mot Myrbacka. Min opererade far, min mor, min syster med hela mansskaran lär ska vara på väg. Finlands Damfotbolls El Clasico väntar. Kick off 14.00!
I natt blev det länge. Lucy Bronze och hela England fick sitt brons efter förlängning. Jag kommer att återkomma till detta och mycket mer kring VM. Hoppas förresten vara hemma i tid för kick off för finalen i natt klockan 2. Nu match dock!
Många vill så mycket och så olika
Äntligen hemma kunde man säga, men också äntligen varit borta med familjen. Med familjen menar jag nu lilla familjen: Fru-Kickan, Edit och jag. De övriga lär ska dyka in lite pö om pö inkommande vecka. Rufus kanske finns här på söndag natt då jag kommer hem från matchen, vem vet? Inte han åtminstone...
Morgonens matchförberedande samling blev en riktig långkörare, fast vi egentligen bara skulle var ute och nosa på konstgräset. Lite över 12 var jag hemma efter att ha åkt vid 9 tiden. Jag menar, inte är det så många timmar, men för att bara vara en träff med passningar och stretch blev det länge. Vi till och med filmade genomgången med animationer och magneter. Då jag stod på planen ringde Ordförande Landshövdingen och bad mig ordna med alternativ resa ifall planet med Öspelstruppen från Jersey skulle vara försenat. Eller, han bad mig be Linnéa ordna det. Problemet är att jag fick tag på Linnéa i Montenegro. Hon är själv på Åland först 19.00 och hinner packa om före hon rusar till hamnen. Hemma väntade en ivrig Edit och Fru-Kickan på mig för att vi skulle ut till Sund. De ringde en par gånger medan jag diskuterade strategi med Gary och jag förstod att det inte var läge att sätta sig framför datorn och ordna resor. Jag fick tag i Merja, som förhoppningsvis har koll på läget. Nu hoppas vi dock att planet från Jersey landar i tid, ca 19.30 så alla tre spelarna vi vill ha på färjan kan infinna sig i hamnen vid 22, som de ska. Dessutom uppdagades en brist på utrustning i läkarväskan, som jag förhoppningsvis nu åtgärdat. Anders är en bra kille, men ibland är han bra på annat än just det som behövs för tillfället... Nå, det gäller väl oss alla i och för sig.
Sen drog vi på utfärd alltså. Mat på Smakbyn i Sund. Jag fick välja själv och åt så klart "Mickes köttbullar". Riktigt gott var det. Sedan genomlevde jag även mitt livs snabbaste rundvandring på Kastelholms slott. Edit gick "Piratvandingen" vilket innebar att hela alltihop gick ut på att hitta skattkistor och sedan söka nästa på basen av de instruktioner hon pusslade ihop. 40 minuter och ute var vi. Så ska man besöka slott minsann!
Här är en bild på Piratvandraren som sade sig ha haft jätte-jätteroligt
Då jag kom hem hade 8 personer velat ha tag i mig, frågat mig något eller annars bara delat med sig av önskemål om hur jag kanske kunde påverka deras situation genom mina handlingar. En av dem var Craig som undrade om det faktiskt är vid Svenska Teatern vi ska träffas i morgon. Jag lovade återkomma så fort Linnéa har kommit från Montenegro.
Fru-Kickan och Edit flyr hettan genom att ligga i vårt sovrum. Grannflickan Pärla rusar då och då genom vårt hus in dit för att få likadan godis som Edit just hade. Jag har ej hittat likadan godis, Gurkan tror de har sådan i deras eget hus, alla vandrar omkring och vi har Lördag på Bergshöjden.
I natt fortsätter VM med den alltid lika dels nedslående, dels uppfriskande bronsmatchen. För Tyskland är det bara heder och professionalism som står på spel. För Englands del är det faktiskt fråga om en chans att rubba självaste Tyskland, samt att ta hem ett VM brons. Hoppas verkligen att Viking Line kan leverera en kanal som sänder matchen i natt då vi stiger på.
Lucy Bronze har möjlighet att spela till sig, brons...
Jag kommer att ta med mig datorn på resan. Dock vete gudarna om jag har minsta möjlighet att uppdatera något alls. Nu har Gurkans och Fru-Kickans bror anlänt dessutom. Jag är uppmanad att umgås. Visst, oj nu ringde landshövdingen igen och Merja messade. Frid. PK-35-Åland United i morgon, söndag klockan 14.00 i Myrbacka!
Morgon före.. ja, Dopparedan väl
Jag lät med flit bli att skriva flere inlägg i går kväll då jag hoppades att det jag lade upp på eftermiddagen skulle få möjligast stor publik. Har du missat det och är intresserad av hur vi bäst kan använda våra förhållanden till att skapa god damfotboll, läs! Håller du med, eller inte, kommentera så kan vi föra en diskussion som i sig utvecklar ärendet till bredare lager och förhoppningsvis till slut mot gärning, inte bara ord.
Gårdagskvällen fördrevs bland annat som chaufför då jag körde ut Fru-Kickan och Gurkan till skogar nära Lemland, vem vet egentligen var gränsen går, men jag tror det ännu var Jomala där vi sedan stannade. Bilfärden var minst sagt kaotisk då Gurkan agerade GPS, först på rikssvenska, sen på en väldigt hemgjord finlandssvenska som mest liknade estniska. Förstås hamnade vi fel och inga "Roliga rumpor till vänster" dök upp. I stället kom en barbröstad korpulent svensk ut ur sin stuga och undrade vad vi höll på med. En korrigering och lite åländskklingande GPSande senare kom vi ju fram.
GPS-Gurkan
Edit och jag kom alltså därifrån och åkte hem, via en timme på stranden. Sen hade vi en skön kväll hemma. Jag fick lite ur världen och hon fick se på Frozen. Win-win.
Nu är jag, precis i dessa minuter på väg till Vikingahallen för vår matchförberedande träning. Gary väckte mig tidigt i morse och bad mig ta med magneter och magnettavla, för han hinner inte få animationerna klara. Jag ska någon gång uttrycka mina tankar kring animationer, både ur lärar- och tränarsynvinkel. Vi kan väl ändå vara överens om att magneter är bra, va?
Craig har denna vecka vikarierat Steve, som varit på Öspelen som tränare för IFKs A-juniorer. Detta innebär att han just nu finns på färjan och kommer att stiga av på sin väg mot Tammerfors där laget hans har match i dag. Meningen är att vi träffar honom vid Svenska Teatern i Helsingfors i morgon på morgonen. "What can go wrong?" sade han. Nåja, Pille räknade utan problem upp fem saker som kan gå fel. Vi hoppas på ingen av dem, eller någon annan variant som hon missade.
Ser ut att bli en varm dag igen. Ser även ut som om ingen annan hinner vakna före jag åker.
Hur jag tycker den åländska damfotbollen ska drivas
Eftermiddagen blev tuff. Stekande hetta, Krille och Owe tävlade om vem som uppdaterade snabbast och som jag stirrade på skärmen! Till slut vann Jersey finalen med 1-0 och tog sin hittills första seger i damfotboll. Jag känner med vårt lag, med Daniel och Per och med alla spelarna. En finalförlust är alltid en finalförlust. Att förlora på bortaplan inför 3000 åskådare gör inget lättare. Dock, så här sittande hemma på gården i skuggan, är det väldigt uppfostrande och ger erfarenhet som kan vara guld värd i olika sammanhang senare i livet. Detta skiter dock flickorna i just nu!
Detta är årets lag, som tog Ålands tredje Öspelssilver genom tiderna
Som vanligt då det vankas Öspel blir mina funderingar kring deras betydelse väldigt konkret. Jag tror att Åland och åländsk fotboll kan tjäna på att se dessa tävlingar som ett led i att prestera mer och bättre fotboll på sikt. Alltså Öspelen i sig ger erfarenhet. I år fick de unga spelarna i laget lära sig att det gör ont ordentligt och att alla inte är snälla, så där generaliserande. Det jag menar med långsiktig betydelse bygger dock på att Öspelen inte ska ses som ett isolerat moment då man vart annat år samlar ett lag och så spelar vi och försöker vinna guld, liksom man gör inom många sporter. Jag är, precis som 2002, 2007 och alla andra år här emellan av åsikten att det åländska landslaget kan göras till något som kontinuerligt jobbar för hela fotbollssamhällets väl.
Jag anser att det bör finnas en ÅFF-tränare som ansvarar för kontinuerlig kontakt med samtliga åländska spelare. På damsidan skulle det innebära att någon helt enkelt hade kontakt med ÅU tränarna, IFK tränarna, JIK tränarna, samt så klart följde lagen och spelarna. Dessutom skulle personen ha en officiell uppgift att följa och ha lite kontakt med Becci i USA, Hanna i Frankrike, Marre i Helsingfors, Ellen i Dragsvik, Sigge i Uppsala, Julia i.. Ja var är hon nu? Stockholm va, och några till. Även Adde skulle göras medveten om att det finns ett åländskt landslag som tar emot henne om hon har möjlighet att delta och då kan även hon se över det hela med sin klubb redan i skedet hon skriver på för dem. Självklart går det finländska landslaget först, eller för all del vilket annat land en åländsk spelare nu kan tänkas spela för, men de internationella FIFA uppehållen, då till exempel Damernas Liga inte spelar vore ypperliga tillfällen att arrangera åländska samlingar och även spela matcher mot typ Gotland, Sameland eller någon annan en eller två gånger årligen. Sen skulle då Öspelen vara en turnering man satsade på vart annat år. Varför skulle man göra detta? Helt enkelt för att ge spelarna den boost denna typs verksamhet ger dem, fråga fast årets öspelsspelare bara de besinnat sig. De skulle känna att de hör till ett sammanhang, i vissa fall kanske någon spelare bestämmer sig för att göra ett år extra bara genom detta. Även våra allt mer kringspridda spelare skulle ha en koppling hem, förutom då att de alltid är välkomna på Åland Uniteds träningar.
Självklart är ÅFFs damlag bara toppen av isberget, eller inte ens det, det är en sidotopp. Det riktiga stora arbetet med spelarutbildningen görs i klubbar och dagligen. Åland är litet. Vi har inte fler flickspelare än att en enda person kunde känna varendaste en av dem med förnamn. Jag anser att vi behöver en flickansvarig på Åland. I och med att ÅFF numera har delegerat ut sitt ungdomsarbete till så kallade regiontränare som engageras av klubbar ser jag det som Åland Uniteds sak att ha en person som skulle ha detta övergripande ansvar. Vi har åtta ägarföreningar och i alla dessa kan flickfotboll bedrivas. Om ÅFF, via ÅU kunde ha en enskild regiontränare som kände alla tränare och spelare i alla dessa föreningar, då kunde det vara möjligt att bygga upp en verklighet då varje flicka kunde få möjlighet till träning och spel i lag och grupper som motsvarar hennes motivation och utvecklingsnivå. Den flickansvariga kunde även, understödd av ÅU, ägarföreningarna och ÅFF verka för att verksamheten i dessa flicklag och grupper skulle vara möjligast god, genom att stöda tränare och förstås spelarna samt deras familjer med råd, tips och ja... Vad det nu sen behövs.
IFK Mariehamn upprätthåller en akademi för de mest intresserade spelarna i 12-15 års ålder. Den akademin är ju egentligen en akademi för Åland United och om vi vill se det så, ÅFF. Åland har ju inte mera egna distriktslag, utan bedriver distriktsträning under regiontränarnas ledning och ett litet fåtal av spelarna kommer sedan in i FBFs rullar genom deltagande i Distriktscupen och möjliga regionsamlingar och vidare till ungdomslandslag etc. Allt detta är bra. Även på klubblagssidan funkar det bättre och bättre. Vi har Åland United som ska stå för professionell elitfotboll. De åländska flickor som vill uppnå den nivån och är beredda att göra det som krävs kan alltså komma ända hit utan att flytta bort. Vi har IFK Mariehamn som håller en god tävlingsnivå och samlar upp lite mer motiverade unga spelare och äldre som inte kan eller vill "offra sitt liv" för det som ÅU kräver. Sen finns JIK-damer för dem som vill spela på en nivå där man kan ha roligt och ända träna på ett sätt som gör att det känns som att man idrottar. Så klart kan ett större utbud på damspelare generera i fler hobbylag, men på det stora hela täcker vi faktiskt upp det mesta redan som det är i dag. Utmaningen ligger i ungdomssidan. Allt fler behöver börja och allt fler behöver finnas kvar och allt fler behöver få möjlighet att välja alla stigar som finns. Även de som vill utvecklas mot Åland Uniteds A-lag måste få veta vad det innebär och ges möjlighet till att förverkliga det. Jag tror att en centraliserad verksamhet, styrda av ÅFF genom ÅU kan ge oss detta. IFK Mariehamn gör ett bra jobb och vi ska kunna ta del av det för hela Ålands del!
Sköter vi det rätt kommer 1-2 av dessa att spela för Åland Uniteds A-lag och 3-4 av dem att spela för ÅFF i Öspelen och andra åländska landskamper
På pojksidan råder en liten annan verklighet och jag diskuterar även gärna den, men nu gällde det flickor och damer!
Tränarbyte och Öspelsfinal
Sommaren blev en torsdag sade vi i går. En snabb blick omkring oss säger att det även var sommar på fredagen. Duktigt hett mina damer och Herrar. Dotter Linda kom förbi i går kväll och satt på garageuppfarten en stund och konstaterade att detta var lite som en vanlig dag i Kalifornien. Bra för dem då...
Vi tillbringade en hel tid utomhus hela dagen och kvällen. Huvudtränare Gary hade rått spelarna att se till att hålla vätskedepåerna laddade under dessa dagar före träningen i morgon och matchen på söndag. Jag lydde Garys råd fast jag inte är spelare och såg dessutom till att få min hud ordentligt svedd, som sig bör. Gurkan tittade hela tiden då jag visade mig väldigt bekymrat på mig och sade att jag borde dricka lite vatten. Fru-Kickan ville att jag skulle ha på mig en mössa, men jag informerade om att jag inte haft mössa sedan jag låg i militären och sätter inte heller på en någon längre tid före det blir krig. Således sov jag gott i natt och i dag går det hela i repris, tror jag.
En av de saker som fick mig bokstavligen på tårna under gårdagseftermiddagen var då jag löpte fram och tillbaka för att följa med facebookuppdateringarna från damsemifinalen i fotboll på Jersey. 2-1 till Åland slutade det hela. Flöjt och Maja fick den äran att göra de åländska målen och i dag är det ännu en Öspelsfinal. Starten för den går klockan 12.30 vår tid. Nya uppdateringar på kommande hoppas jag. Krille har handlat nya skor åt spelarna, så hemmaön har i äkta öspelsanda gjort det så svårt som möjligt för motståndare att leva lugnt. Nona har enligt tidningen hamnat i nån slags vätskebristkoma eller något. Min gissning är att Carin och Fanny startar som mittbackar.
Än en gång en bild från den där finalen 2007, Här rensar vi undan på mållinjen i samband med en hörna
För att inte bara fokusera kring min person då detta är ett lagspel kommer här även en bild av vinnarlaget från 2009. I årets upplaga finns fortfarande några kvar: Josse Danielsson, Marre Karring, Carin Ekström och tränaren Per Löfqvist är med även i dagens final på basen av en snabb titt på bilden. Kjelle stannade hemma i år vet jag... Han vaktar en hund!
En annan nyhet som nådde mig, andra kanske kände till den tidigare, var att Merilappi United har sparkat tränaren Jukka-Pekka "Juice" Poutiainen. Assisterande tränaren Jouko Liakka tar över och försöker hålla MelU i ligan.
Här var allt ännu bra. Förra våren och Merilappi United ledde Damernas Liga. Juice och mittbacken Larissa Kuikka speglar sig i framgångens sken
Lagspel, inte minst fotboll , är kända för att ha en turbulent tränarmarknad. Att tränarbyte är en kortsiktig lösning är en vanligt förekommande uttalad åsikt. Det är spelarna som spelar och en tränare kan inte göra så mycket, säger folk även. Jag säger att det hela är mer komplext än så. Själv har jag ju, som jag berättat vid ett tillfälle fått sparken och det gjorde laget gott i det skedet, närmast för att klubben kunde ändra på alla principer jag symboliserade, som visade sig rimma illa med vad som egentligen var bra för klubben. Därmed blev det den gången lättare för klubben att ändra riktning genom att ta in en ny gubbe med andra instruktioner än genom att ha mig att ändra på allt som de tidigare instruktionerna hade medfört. Så här är det ofta och i de fallen är ett tränarbyte motiverat. Tränaren själv kanske känner sig orättvist behandlad, kanske med all rätt. Tränaren offras dock för det allmänna goda som lagspel i sitt innersta syfte innebär. För spelarna symboliserar tränaren en viss kultur. Samme person kan svårligen ändra den kulturen över en natt. En start på något nytt måste innebära ett personskifte av något slag. Vad det innebär för Merilappi United kan jag inte säga. Spelarna är vana vid Juices hårda ord. Kanske man tror det blir lättare att spela ut med en annan retorik som Liakka troligen har. Kanske man tagit ner målen, från att spela om medaljer till att just stanna i Ligan?
Just det där med att assisterande coachen tar över, som först tidigare i veckan hände i VPS i Veikkausliiga och nu då i MelU. Det anses tydligen även det lite kontroversiellt. På webbforum efterlyser man den assisterandes lojalitet. Man ser tränarbytet som en symbol för ett misslyckande och anser att assisterande tränaren på samma vis bör ta sitt ansvar och gå med huvudtränaren. Jag måste igen säga att et inte riktigt är så enkelt i alla fall. Lojalitet innebär, som assisterande tränare i första hand lojalitet mot huvudtränaren och det som hans/hennes team står för. Men lojalitet innebär också trogenhet gentemot klubben och laget. Dessa tu behöver inte någonsin gå emot varandra. Som assisterande tränare säger man aldrig, eller sällan sina egna åsikter offentligt. Dessa ventileras med huvudtränaren, eller med någon ur tränarteamet eller klubbledningen. Man gör allt för att laget och klubben ska må bra sett till målsättningarna, men det är huvudtränaren som bestämmer alla ramarna. I Merilappi kanske Liakka nu egentligen kommer att ha samma budskap som Poutiainen, men genom att ändra på några rutiner och övningar, samt eventuellt ta ut laget på ett lite annat sätt kan han få till en helt ny verklighetskänsla för laget. På kort sikt brukar detta märkas positivt. I förlängningen är det nog ändå spelarnas egen kapacitet som utgör ödet. Därmed kommer Merilappi att spela i nedre slutserien detta år, tror jag.
Eftersom detta i mycket är ett biktforum kan jag ju avslöja för dem som inte visste att även jag en gång mitt i säsongen tagit över huvudtränarskapet. Detta skedde i IFK Mariehamns damer 2006. Jag hävdar med handen på hjärtat att det som då skedde, skedde i bästa välmening, trots att det inte såg ut så för flere inblandade. Om någon vill kan jag återkomma till det, men då får ni säga till!
Nu smörjer de solkräm här.... Det har jag inte heller gjort i fredstid.... Min Fars öga opereras i dag. Mina tankar är med honom och en förhoppning att se honom på läktaren i Myrbacka på söndag lever!
Het dags färd mot...kväll?
Det finns ingenting som är så stressande som lediga dagar. Alltså, inte det att få vara hemma, utan det att det finns så mycket man tycker man behöver göra, eller andra tycker att man kan göra mer eller mindre non stop "då man nu ändå är här". Judarnas Sabbatstradition är något vi borde kunna ta efter även i den lutherska kulturen. Då man är ledig, då är man ledig. Det som inte blir gjort, ja det reder man väl sig utan då.
I morse vaknade jag alltså upp till årets varmaste morgonträning. Den korta sömnen mellan VM semifinalens känslosamma slut och klockans pip tillbringade jag sökande en klubbjacka för Arsenal. Alltså, jag inser att jag ju drömde, men jag levde i en verklighet då jag av någon orsak skulle börja höra till Arsenals tränarteam och jag hade bara en Notts Countyjacka, som jag tyckte var väldigt fin. Gary dök dock hela tiden upp och sade att jag måste ha en Arsenaljacka om jag ska kunna jobba här. Så jag sökte och sökte och kom alltid fel. Alla andra som rörde sig på området hade Arsenaljackor, men jag hade min svartvita Notts County. Jag hann inte till en ända träning innan jag vaknade och insåg att det var dags att åka till träningen.
Så hemma igen blev det extremstress för att åka till stranden, där vi nu varit och kommit hem. Jag har varit i butiken, handlat och glömt de viktigaste sakerna så jag får åka igen. Fru-Kickan vankar fram och tillbaka. Nu senast försvann hon ut genom dörren med en hängställning för tvättade kläder. Så ringde Nya Åland och ville fråga saker inför söndagens match, precis som jag tänkt åka och handla det som nu inte blev handlat då jag skulle handla...
Precis just nu startar Öspelssemifinalen mot Isle of Man. ÅFF (Ålands Fotbollförbund) liveuppdaterar på Facebook. Adda dem nu om ni vill följa med. Åtminstone utgår jag från att det är damernas match som uppdateras då den krockar med herrarnas match om nionde plats som startar om en halv timme.
Jag ser att Sofia startar, medan Maja och Elin är i byte. Friskt roterat av Daniel och Per i ledningsduon. Som jag sade till tidningen. Jag önskar Åland all lycka i semifinalen och förhoppningsvis i finalen. Sen hoppas jag även att alla kommer hem med benen och huvena i behåll, för PK-35 blir inget att leka med på söndag.
Upprepning av 2009 tar vi gärna. Isle of Man 3a och Åland 1a.
Igen skulle det finnas saker att dryfta om helt andra områden, men då det är så bråttom att vara ledig, som jag faktiskt är nu hela kvällen och hela fredagen före träningen på lördag morgon. Ja, ja. Jag ska springa omkring då! Hej!
Det värsta jag sett
Jag har sett mycket. Både fotboll och sådant som inte är fotboll har jag sett. Jag har ändå aldrig någonsin sett något sådant som i natt. Först får både England och Japan varsin enkel straff. Myten om att damer inte filmar eller spelar med tjuvnyp och cyniskt professionellt kan vi glömma, om nu någon ännu tror på den. Houghton lade sig nästan lika klumpigt som Fred i den första Herr VM matchen i fjol och precis som då var där japaner på planen och precis som då blev det straffspark. 1-1 i halvtid och Mark Sampson hade världsläge att nå final med sina Lejoninnor med ett utpräglat engelskt spel. Inget flyt alls i uppspelen. Långa bollar mot först Jodie Taylor, sen mot Ellen White då bytet hade skett. Andra halvlek bjöd på tonvis med engelska målchanser trots 60-40 bollinnehav för japanskorna. Toni Duggan sköt i ribban, Claire Rafferty fick ett inlägg att träffa ribban, Jill Scott nickade just utanför, Ellen White tvingade målvakten till en jätteräddning. Ändå var det 1-1 vid 90 minuter och jag satt och hoppades på ett mål i förlängningen så England skulle slippa straffar, för som vi vet förlorar England alltid då. Sen kom det. En japansk kontring, Laura Bassett jagar mot eget mål och glider i vägen för bollen som spelats in braför anfallaren och bakom backlinjen. I 92a minuten i VM semifinalen flyger Bassetts rensning i eget måls ribba och studsar in over linjen innan Steph Houghton hinner rensa. Ridå, Japan är igen i final och kommer där att slaktas av USA. Laura Bassett är de ensammaste kvinnan i hela världen. Jo, jag vet att hon inte är det, men så kände hon sig garanterat där hon låg och förstod vad hon hade gjort.
Allt gott önskar jag nu Laura Bassett. Ha en skön semester och ge sedan gärnet för Notts County i FA cupfinalen på Wembley den 1 augusti mot Chelsea
En annan semifinal spelas i dag på Jersey klockan 15.00 Östeuropeisk tid. Ett i Öspelssammanhang klassiskt möte på damsidan möter Åland Isle of Man. Manx, som de kallar sig har utvecklats från ett gärdsgårdslag 2001, då Åland piskade dem med 13-0 till ett hårt kämpande lag som vill vinna Öspelen. 2007 möttes öarna på Rhodos just i semifinal. Det mötet blev klassiskt, så Manx kapten blev utvisad redan före avspark efter att ha kastat kläder i ansiktet på Mimmi Holmberg inne i domarrummet. Den heta tillställningen, både fysiskt och psykiskt vann vi, om jag inte minns fel, med 2-0. 2011 möttes Åland och Isle of man i finalen, med åländsk seger som följd. Stolta och starka traditioner på bägge håll. Synd att man inte kan vara där och titta. I den andra semifinalen möts ÅU bekantingen (2012) Jodie Botterills Jersey och Gotland.
Jag skulle gärna ha infogat lite bilder från tidigare möten mellan Ålands och IoM, men då det nu är ohyggligt bråttom här hemma går det inte för sig. Jag har kommit hem från en morgonträning i bastuförhållanden och möttes av en fru som meddelade att hon inte hinner med att ajg måste sitta och äta frukost i evigheter för vi har bråttom och massor med saker måste hända NU. Vad ska hända då? Vet inte, men vi ska till stranden tydligen... Snart är det höst, skönt!
Bananfodral, Akuten och sommar med semifinaler
Som inledning. Jag är gift med en visionär. Min fru, Kickan ni vet, hon visade lite Da Vincimässiga drag och hade visioner om saker som skulle komma i senare, kanske inte generationer i detta fall men väl månader. Jag har bredvid mig ett dokument som visar att hon och en grupp klasskamrater har uppfunnit tanken på bananfodral av plast redan under det tidiga 2000-talet, alltså under dess allra första år. Nu vet vi alla att bananfodral av plast finns, men då detta dokument skrevs hade ännu inget sådant tillverkats, eller i alla fall marknadsförts här på Åland, som ju som känt är först i världen med allt. Jag är imponerad och allt mer stolt över min kära hustru! Hennes syster Gurkan vill så klart inte vara sämre, utan har försett mig med andra dokument som visar att hon nästan klarade av alla instuderingsfrågorna till Andra Världskriget och Finlands efterkrigstid då hon gick på nian. Duktigt Gurkan!
Denna dag är het, helt ur vädersynvinkel. Jag promenerade i förmiddags och kvitterade ut min bil, som nu går om inte som en klocka så väl som en ... Nissan Primera... Efter att Emilia hade fått håret färgat av Fru Kickan hann de båda tillsammans med Edit besöka stranden och kolla vattentemperaturen. Jag var också med. Jag vaktade sakerna högt uppe på stranden. Det är också viktigt kan jag berätta.
Träningen blev en brokig historia. Jag hade just kört 10 minuter av min 15 minuters uppvärmning då jag uppmärksamgjordes på att Ann-Sofi, som ju tränar med oss, spelar med IFKs damer och är för ung för Öspelslaget hade fått lillfingret ur led. Det såg riktigt asigt ut kan jag säga nu efter och det blev så klart att åka till Akuten. Väl framme där visade Ann-Sofi sig som en veteran och behärskade läget till fullo. Hon berättade att hon detta år besökt akuten så ofta med fotbollsskador att hon redan gått över någonslags bonusgräns för försäkringen och inte mer behöver betala ens en självrisk. Det enda hon inte visste var telefonnumren till sina föräldrar, men då jag hade löst detta lämnade jag henne i läkarens våld och åkte tillbaka till Bengtsböle för att se till att grejerna kom tillbaka som de ska.
Ann-Sofi är van att göra konster av olika slag och följaktligen att skada sig. Hon kommer även att bli en ypperlig målvakt
Inför träningen hade jag ställt till med ett socialt experiment. Jag hade blockerat vägen ner till planen med diverse material, som gula frisparksgubbar, bänkar och ett mål. Varje spelare försökte hitta en väg genom hindren och genom att tränga sig igenom kom de nog fram. Noora var den enda spelaren som gick runt. Hanna Lönnqvist klättrade över. Huvudtränare Gary stannade, tittade, började gå runt, ändrade sig och trängde sig till slut igenom på ett ställe ingen annan fann. Lite roligt är också roligt! Sen var det ju att bära bort sakerna då jag återkom till träningen.
Vi har egentligen inte ett så väldigt komplicerat schema. Då vi nästa gång tränar i Bengtsböle, då lämnar vi grejerna i Bengtsböle. Om vi nästa träning tränar till exempel i Jomala, eller om vi ska ha match, då sätter vi de grejer vi behöver i min bil. Nu, då vi har fått till en kultur då alla vill hjälpas åt tar Kjelle och gänget för säkerhets skull oftast och bär in allt i materialrummet i alla fall. Jag hämtar det sedan. Ibland lägger de alla saker vid min bil och då bär jag in dem i materialrummet om det råkar vara fel dag. Huvudsaken att jag vet var sakerna är. Läkarväskan är ett annat projekt, men det måste jag ta då jag är lite salongsberusad eller nåt för säkerhets skull.... Kjelle hade förresten en Barcelonatröja i dag, av någon orsak. Jag hann inte riktigt prata med någon då jag agerade ambulans mesta tiden.
Väl hemma möttes jag av Bergshöjdeninvånarna på vår stekheta uppfart. Jag fick äta potatismos och köttbullar, samma som till lunch, inte ändra på vinnande lag sägs det. Jag ämnar gå och sätta mig i en solstol riktigt just. Måste bara nämna att Ålands damer har nått semifinal i Öspelsfotbollen. Våran Sofia har i dag gjort segermålet 1-0 mot Isle of Wight och guldjakten kan fortsätta. I natt är det semifinal. Men i VM. Japan-England klockan 2. Jag kommer att titta. Ska du?
Jag hoppas Sofia sover gott i natt, spelar väl i semifinalen och finalen, samt är fräsch då hon på söndagen klär sig i ÅU dräkt i Myrbacka.
Skall 29 juni 1950 hämnas den 5 juli 2015?
Den 29 juni 1950 i Belo Horizonte i Brasilien spelade England sin andra match någonsin i ett VM slutspel. Av arrogans och övertygelse om sin egen förträfflighet såsom fotbollens hemland hade England inte deltagit i FIFA World Cup sedan dess grundande 1930. Nu hade man åkt till Brasilien för att liksom göra resten av världen nöjda. I sin första match hade man, till och med med Stanley Matthews utanför den spelande elvan (man hade inga avbytare på den tiden) slagit Chile och skulle alltså nu ta sig an sin gamla koloni, som i fotboll aldrig riktigt gjort något mer än utvecklat spelet till en helt annan sport.
Slutresultatet av den matchen blev faktiskt historia. Joe Gaetjens gav USA en 1-0 ledning i 38e minuten och spikade slutresultatet som chockade en hel värld, eller åtminstone hela England. De förträffliga oöverträffade tre lejonen hade slagits av kolonisatörer och halvproffs. I verkligheten var nog en stor del av de amerikanska spelarna heltidsspelare, men det var inget engelsmännen fäste så stor uppmärksamhet vid. De var så skakade att de i sin nästa match förlorade 1-0 mot Spanien och fick åka hem med svansen mellan benen. 3 år senare förnedrade Ungern den mäktiga grundarnationens landslag på Wembley och sedan dess har England varit ett land bland många andra, men ändå inte riktigt. En kultur och en stolthet över vad man varit, eller trott sig vara finns för alltid kvar och i hela spelet finns urgamla anor som gör att man blir andäktig vid åsynen av en träningsanläggning där en ofta skrikande och svärande tränare manar på sina spelare att springa och slåss!
En gång har England haft chansen att revanschera denna bittra förlust i VM sammanhang. Det var den 12 juni 2010, likaså i gruppspelet. Steven Gerrard satte 1-0 redan i den 4e minuten, men då Clint Dempsey hade den dåliga smaken att utjämna lite före halvtid blev matchen faktiskt till slut oavgjord. England har alltså inte besegrat USA i ett stort mästerskap i fotboll.
Han här gjorde Englands senaste mål mot USA i fotbolls VM
Vadan denna historiska bakgrundssalva här i sommarvärmen? Jo, Englands damer har en teoretisk chans att kunna hämnas herrarnas nesa från 1950. Slår man USA i finalen natten mot den 6 juli så är det hela revanscherat och med råge, eftersom det skulle vara Englands andra världsmästartitel någonsin efter herrarnas bejublade hemmaseger 1966. Det är ju bara en par små detaljer där emellan. Först måste man i natt besegra regerande världsmästarna Japan. Sen gäller det att slå ett lag som i mycket påminner om de engelska herrarna 1950, men en liten skillnad. USAs damer håller världsklass helt genomgående! Carli Lloyd hette nattens stora profil, då hon först själv satte straffen till 1-0 mot Tyskland och sedan spelade fram till O´Haras 2-0 på slutet. En hård semifinal slutade i taktfasta USA, USA rop och ett starkt, sportsligt och sympatiskt Tyskland får förbereda sig på bronsmatch.
Carli Lloyd
Natten var i övrigt spännande. Först utvecklingssamtal med Fru-Kickan, insomning och väckning. USA-Tyskland, insomning igen, väckning och körning till Lemland efter Emilia. Sen liten insomning igen och nu ska jag efter min bil så jag kan hämta upp folk till träningen. Ny supernatt på kommande alltså, och i Öspelen möter ju Ålands damer Isle of Wight!
