Endel går sina egna vägar
Nu, då det redan blivit eftermiddag, simskolan är avklarad i regn och +16 gradigt vatten, Rufus gått ut och kommer att bli hämtad och vi vet inte när han kommer igen, Edit leker i rummet med Helmi, lunchspaghettin är äten osv. Då funderar jag vidare på det där med att vara lite excentrisk. Petteri går sina egna vägar som vi vet. Han är lite rock´n´roll på gott och ont. Fotbollshistorien är full av sådana personer. Osökt tänker man alltid på olyckliga, lyckliga mästare som Maradona, Best, Gascoigne och så klart vår egen tatar Atik Ismail. I går kväll då jag väntade hem Rufus fick jag för mig att se en dokumentärsnutt där han berättade om sitt liv och om sina bak- och framsidor. Alla vi som sett honom spela vet att han är ett geni. Skulle han fötts i Liverpool eller någonstans hade han troligen blivit rik, som Best och Gascoigne var innan de söp upp allt. Nu var han född i Helsingfors och verkligheten blev annorlunda, trots att den inte blev mindre verklig.
Detta är min barndoms Atik. Han gjorde mål för HJK på Bollis, som på bilden eller på Olympiastadion näst intill
Alla visste att Atik drack sprit. Alla visste att han hängde med killarna i Hurriganes och speciellt basisten Kisse Häkkinen som ju sedan dog en rock´n´rollers död. Jag minns en cupfinal under 80 talet då publiken sjöng (översatt från finska så det blir styvt, men andemeningen är klar) "Atik orka hela matchen, Atik orka hela matchen , Atik orka hela matchen och nu ska Kossun upp". Atik gjorde två mål i den matchen vill jag minnas och var allmänt virtuos. Landskamper spelade han förstås. Tre gånger åkte han utomlands såsom värvad och kontrakterad. En säsong i Besiktas, Turkiet. Två matcher i Waregem, Belgien. Sen var han i Sverige också, men det gick väl på tok direkt där, precis som i Belgien då han inte fixade att gå på pub efter matchen som de andra spelarna. Som han själv sade i intervjun från 1990-talet jag såg i går. "Jag vet förstås inte hur bra jag kunnat bli om jag inte haft den där spriten omkring mig. Men jag vet hur Maradona har det där i hans huvud." Och jag tror det också. Precis som Best, Gascoigne, Hemingway och en massa andra kulturella mästare.
Förstås är det inte bara sprit och rock´n´roll kring dessa excentriker. Jag menar, vi började ju tala om Petteri och jag tror väl inte han har problem där, han bara beter sig som en rockstjärna för att han kan. Det finns ju andra väldigt speciella typer. Minns ni Emma Whitter?
Emma Whitter rundar TPS försvar på WHA i juli 2011 i en väldigt seg 1-0 seger för Åland United
Emma var en av Steve Beeks värvningar kaosåret 2011 då vi behövde spelare varifrån som helst för att få ihop ett lag. Hon kom, om jag inte har helt fel från Millwall och hade även ett förflutet som en nästan landslagslöpare för Storbritannien. Nästan landslagsspelare för England var hon också och det där "nästan" är ordet jag alltid återkommer till då jag tänker på henne.
Emmas bakgrund var sådan man inte ens kan föreställa sig här på gulliga Åland. Hon hade bokstavligen vuxit upp genom att slåss och ta vara på sig och sin familj i så kallade färgade förorter i London. Ibland var hon på ett fruktansvärt dåligt humör och det syntes direkt då vi tränade. Ibland gav hon uttryck för ånger, till exempel då jag körde hem henne och då kunde hon berätta om hur hon bad till Gud för att hon ska kunna kanalisera sin kraft och sina sorger på fotbollsplanen istället för på annat. Det hände att hon ringde mig klockan 5 på morgonen och berättade att hon inte kan komma och träna för att hon inte vet om någon kommer förbi och hämtar henne. Ibland hittade lagkamraterna henne inte och kom utan henne. Hon åkte hem till England 3 matcher före säsongen var slut, då Steve helt enkelt skickade bort henne. Jag tror de flesta av sakerna klubben lånat henne återfanns.
En liten höjdpunkt av minnen av Emma är väl då vi packade oss in i bussen i Jakobstad efter att ha mött FC United borta. Emma kom inte. Jag hittade henne utanför motståndarnas omklädningsrum och då berättade hon att hon stannar där. "Jag kommer nog till träningen på måndag" bedyrade hon. Emma hade blivit utbytt på samma gång som en av motståndarlagets forwards. På väg till omklädningsrummen hade de blivit vänner och Emma stannade helt enkelt spontant på besök i Österbotten. Och jo, hon var på träningen måndagen efter, rätt sliten, men på träning.
Var hon bra då, kanske den som inte känner till henne undrar. Ja, 20 matcher och 14 mål mäktade hon med. Jag skulle säga att det är okej. I dag är det Emmas 35 årsdag. Hon har för 10 dagar sedan skrivit på för London Bees och kommer alltså att spela professionell fotboll i Englands högsta liga denna säsong. Jag hoppas hon är lycklig och kommer på plats.
Atik Ismail är förresten helnykter sedan 1990, bor i Kuopio, skriver dikter och romaner, samt sparkar boll...
Kommentarer
Trackback
