enligtvirta

Gårdagskvällens filmer, förutom den om ett koncentrationsläger i Nazi Tyskland, blev en om Bill Shankly och sedan en annan om Bob Paisley. Sen såg jag att Alex Ferguson fyller 75 år i dag också, gratulerar! Gratulerar också förstås till systersonen Eliel som blir gammal i dag. "Tämän vuoden puolella taitaa tulla" som hans far Vellu messade då när han var på väg ur min syster... Eliel liknar mig i rätt mycket vad jag har förstått, stackars pojke. De tre herrarna jag nämnde före det hade alla varit fotbollsspelare och kom sedan att bli världsberömda genom sin gärning som managers, alltså tränare som vi skulle kalla dem trots att manageruppdraget innebär lite mer än det som våra huvudtränare sysslar med.

 

Alla tre herrarna har haft trogna fruar. Shanklys hustru gick två gånger ut med sin man under de nästan 20 åren han regerade i Liverpool. En gång på teater och en gång på nåt som Bill inte mindes... Paisleys fru berättade att paret firat Europacupsegern, den första någonsin för Liverpool och den andra någonsin för en engelsk klubb genom att dricka en kopp te och gå och lägga sig. Dessutom hade hon hittat en hel del bråte som Bob sagt att hon gärna fick lägga i nån låda eller någonting. Det bråtet var medaljer från till exempel just europacuper och även priser från de otaliga engelska titlar han vann. Sir Alex fru har gjort sig berömd genom att inte begripa vad han har att göra borta då det bara är träningsmatch... Jag tror fruarna har varit väldigt bra på att hålla sina berömda män på jorden. Sådan skulle även min fru vara om jag vore berömd...

 

Eller är jag kanske lite berömd, så här på Lilla Åland? Jo, lite. Det är inte så att gråtande tonårsflickor skriker vid mina fötter, eller.. Ja, det händer väl ibland då jag agerar lärare, men inte så där som pop-idol. I allt ökande grad börjar jag symbolisera Åland United var jag än befinner mig. I veckan då jag träffade Richard på Bagarstugan steg en dam in och skanderade med hög röst "JA, SIDDU ÅLAND UNITED ÄR HÄR OCKSÅ!!!" Det var mig, Richard eller oss båda hon menade. Någon annan Åland Unitedfigur förutom Nicolina som spelade i laget för 10 år sedan såg jag inte på platsen....

Dagens rubrik får summera det som i stort har hänt i mitt liv denna näst sista dag år 2016, året som Gud glömde, typ... Jo, alla kära ålänningar, jag vet att IFK vann mästerskapet, grattis grattis igen. Detta har trots det inte varit någon riktig höjdare för många jag känner. Jo, Edit har börjat skolan, jo Rufus blev konfirmerad, jo jag hade inga hål då jag var till tandläkaren, jo Mat-Inger har varit från sin bästa sida. Visst visst. Gud har dock i mycket haft semester, lite som på Medeltiden...

 

Dagen började i alla fall bra. Ett färdigt kontrakt av våran engelsk-irländska nya spelare fanns i min inbox. Vad jag vet är Lois Roche en hårt arbetande gamla goda tiders mittfältare av Sammy Lee stuk. Hur hon är som person har jag ingen aning om. Dessa förhandlingar gick fort kan jag säga. Hit kommer hon i alla fall direkt från den Ligan våran Adde sade i tidningen att hon siktar mot då hon slagit igenom ordentligt i Damallsvenskan. Jag kände det som om det var läge för lite nyårsvila faktiskt! Ett litet småpissigt leende hade jag på läpparna då jag åt min morgonostsmörgås.

Jag brukar ju inte ta i så det skakar då det gäller att reagera kraftigt på politiska yttringar eller annat jordiskt. Jag tycker Timo Soini verkar vara en bra kille i sig. Jag tycker Statsminister Sipilä är lite vek på ett nästan gulligt sätt. Man ser att han inte alls fixar det där med rikspolitik trots att han steg in med fanan i topp, lite som Donald Trump, som man ju också kan tycka är så där töntigt ofarlig i sin farlighet... Jag är inte upprörd över Sebastian Tynkkynens Via Dolorosa upp för kyrktrapporna i går. Jag ser till och med lite småoroligt på utropen kring tilltaget som kommer från svenskspråkigt håll. Till och med i självaste Sverige skriver man nu om hatet mot svenskspråkiga, något jag inte själv har upplevt vid något som helst tillfälle, om vi inte räknar med vanligt gnabb och fånigheter i 11 års åldern typ...

 

De flesta som vill säga något konstruktivt konstaterar att Tynkkynen och Sannfinländarna i allmänhet är outbildade och inte känner till historia eller nåt annat heller för den delen. Jag säger dock att vi ska minnas att Tynkkynen och hela det finländska folket de facto är skolade av något som rankas som ett av världens mest framstående skolsystem. Precis som de snusförnuftiga feministiska tyckarna konstaterar att de som tycker annat "borde läsa på lite" verkar det som om  det är så lätt att avfärda idioti med "okunskap". Det kan förvisso hända att en del sådan grasserar på olika håll, men att skylla på sådant när man går så på pottan gällande finess som till exempel just Tynkkynens gäng gjorde i går är nog att inte ta problemet på allvar. De flesta vet nog väldigt väl hur vår historia hänger samman, samt att vi svenskspråkiga finländare är fosterländska. Däremot finns det alltid poäng att vinna genom att skapa "vi" och "de", samt få "dem" att reagera hysteriskt. Lite som då man retar sin lillebror för att det är roligt då han blir arg och sparkar i väggen. man vinner ett litet övertag till nästa gång på det sättet.

 

Jag är övertygad om att många tyskar tyckte att Hess och Göring var riktigt trevliga gubbar egentligen, men då det nu var så att "extraordinära tider kräver extraordinära åtgärder", what can you do... Judarna var det väl inget fel på... Egentligen... Men då de hade en så stor makt över den internationella ekonomin. Dessutom verkade det ju gå lite hand i hand med han den där Stalins bygge av Sovjetunionen och ja... De fanns ju liksom överallt där icke judar liksom förtrycktes på nåt sätt som han den där Göbbels uttryckte så bra. Vi vet hur det gick inte sant? Jo, Tynkkynen med, för han har gått finländsk grundskola, folkskola kan han bara stava till för han har knappast levt under den tiden...

Jag upplevde en av de mest rutiga halvdygnen jag kan minnas. Efter Liverpool-Stoke i går kväll hade min yrsel nått de nivåerna att jag bara måste lägga mig. Klockan var kvart över nio och en vanlig tisdag när som helst under året skulle kvällspasset knappt ha börjat. Fru Kickan som ju har semester tog sig an uppgiften att vänta ut Edit och löste den som bara hon gör, genom att lägga sig i ett annat rum tillsammans med just Edit. För att möjliggöra dessa äventyrliga läggningsodysséer har olika rum utrustats med drömfångare så Edit inte ska ha mardrömmar var hon än till slut sover.

 

För min del blev det mer än ett halvt dygn i sängen. Jag räknade till 7 olika tillfällen då jag trodde det var morgon. Första gången var 22.35 då Maiju messade. Till slut var det faktiskt morgon och till och med förmiddag. Jag kände mig ungefär som då jag lade mig. Veta nu sen vad det är för fel. Jag minns förra årets jullov och då var jag i London med Rufus vid detta lag, samt åkte till Sibbo efter nyår, så jag hann aldrig riktigt gå ner mig som jag gjort i år. Det är antingen nyttigt, eller så är jag på väg att dö. Ni som lever lär få veta.

 

I dag har jag suttit tre timmar på Bagarstugan drickandes två muggar kaffe, först en randig Stoke City färgad mugg och sedan en blommig en. Två möten av vilka bägge gick ganska okej vad jag erfar och bägge tjänar damfotbollens syften fick jag ur världen. Sedan begav jag mig till Islandia för att heja på Edit och Fru Kickan som skrinnade och fick den stora äran att se de två blondinerna Adde och Elin träna tillsammans på planen utanför. Precis som för 10 år sedan! Deja Vu är förnamnet!!!

 

Vad annat? Franske agenten överraskade inte utan meddelade ett negativt beslut av spelaren han sagt sökte en ny klubb, merci mon Cherie, P...le! En ny spelare är blixtvidtalad och huruvida hon förstår att today or tomorrow betyder i dag eller i morgon lär vi få veta just i dag eller i morgon.

 

Fru Kickan frös och gick i bastun skuggad av Edit, så jag väntar här ensam på att Edits kompis Marit ska anlända. Hoppas de kommer ut ur bastun innan hon kommer, annars får hon nog skrämselhicka stackarn. Marit alltså.

 

Sen har Persuna lagt ut årets lågvattenmärke det stundande nyåret till ära. Mask och kåpklädda munkar piskar en kille i kalsonger som kryper uppför Storkyrkans trappor medan man meddelar att det enda man måste är att dö och studera svenska. De kan inte ha haft det så lätt i skolan de som gjorde videon. De har ju till exempel helt glömt bort geografi och omgivningslära...

 

 

Eller egentligen kanske jag är en semesterperson. Jag gillar ju att fastna vid sådant som inte ger praktisk nytta. Jag är just en sådan där typisk pseudofilosof som går runt och funderar på saker som har hänt eller ändå inte kommer att hända. Det jag egentligen borde göra vore att skriva en bok som ingen ändå sedan läser. Mitt i allt kommer Fru Kickan och talar om tvättmaskin, sopor, disk och Edit behöver skaffa en drömfångare(!) för att slippa mardrömmar. Jag tycker vi bara drömmer hela tiden.

 

Timmarna går. Det blåser och blir inte ljust fast det varit det länge. Svinsena morgnar som sedan generarar svinsena nätter. En massa som skulle kunna göras, men det är lika motvilligt som det är att tänka på det jag egentligen gör, som ju inte gör någon människa glad. Till all lycka är julhelgen över i alla fall, så det finns någon som svarar då jag försöker boka resor till spelare, kommunicera med lagledning och skaffa den där sista spelaren. Bilder visar att folk jag känner finns runt hela världen. Är det vettigt att vara trött fast ingenting egentligen görs? Förutom just sådant här. Det enda som riktigt inspirerar är gammal fotboll. I natt blev det att kolla in Beckenbauers roll i Bayern München kring 1973 och 1974. Sen då jag skulle somna repeterade jag Västtysklands startelva i VM finalen 1974 och fick dem även in i rätta positioner, hur de måste ha formerat sig på papperet, trots att manmarkeringen satte in Breitner än till vänster, än till höger, än precis var som helst... Beckenbauer trippade på som en riktig prima ballerina och plockade alla bär som de övriga fällde, eller släppte igenom till honom. Undra på att 70-talet var flummigt. Backlinjen såg ju ut som havet vid norska kusten i skrivande stund...

Upprymd av Julen och den allmänna stängningen av diverse jobbfunktioner, som gör all form av arbete omöjligt, har jag även uppmuntrad av boken om fotboll på 1970-talet igen hamnat in i en värld som levs genom Youtube. I går kväll avnjöt jag först VM finalen 1978 mellan Argentina och Holland. Det fascinerande är att jag kom ihåg stora delar av matchen som ju sågs i realtid hemma på Salpar skola i juni 1978. Edits reflexioner var, att farbröderna har lite längre hår än i dag och planen ser lite mjuk ut. Goda bilder. En par andra saker som jag inte märkt förut var för det första Hollands 1-1 i andra halvlek. Jag har alltid vetat att målet gjordes av Dick Nanninga, som ju blev inbytt istället för Jansen. Det har jag vetat hela mitt liv, eller sedan jag var 7 år då. En grej jag helt glömt, om det ens togs upp i finsk TV då, var att man trodde att det var Jan Poortvliet som nickade in målet. På TV bilden ser man Poortvliet jubla och bli omkramad, och även TV tekniken, samt BBCs kommentator pratar hela matchen om honom som målgörare. Hur i hela fridens dag har jag alltid vetat att det var Nanninga? Jag har ju läst statistik och rapporter, men aldrig har Poortvliet nämnts någonstans. Riktigt fascinerande!

 

En annan sak som jag inte märkt förut är målvakten Jan Jongbleuds agerande vid Argentinas 3-1. Kempes kom ju drivande utanför straffområdet. Holländska försvarare blockerar och Kempes försöker finna Luque med en passning. Bollen studsar dock tillbaka och Daniel Bertoni slår bollen i närmast tom bur, för Jongbleud har ju gått ut för att möta Luque. Hade han bara tagit det lugnt och stått kvar mitt i målet hade 3-1 inte blivit till och Gud vet hur finalen hade slutat. kanske det hade gått till omspel, som enligt kommentatorn skulle ha gått följande onsdag. Världen hade inte ännu infört straffsparkstävlingar i VM. Det var två år tidigare Panenka hade avgjort EM finalen just på straff. Men FIFA var inte där ännu.

 

Senare gled jag lite bakåt och såg klassikern från 1970, Leeds United-Chelsea. FA cupfinalen som spelades redan i april eftersom Engelska förbundet ville ha loss sina VM spelare att anpassa sig till Mexicos klimat i tid för det stundande VM. Wembley var i erbarmligt skick till följd av hästtävlingar en vecka innan. Efter en målvaktstavla riktigt på slutet gick det hela till omspel den 29/4 på Old Trafford, där spelarna bokstavligen artigt sparkade skiten ur varandra. Chelsea vann 2-1 i något som anses vara en av de största cupfinaler någonsin. 28 miljoner britter ska ha sett direktsändningen av omspelet och det var då de största siffrorna sedan VM finalen 1966.

 

Eftersom Fru Kickan somnade på soffan och jag fick lov att vänta på att Edit skulle somna tog jag mig ännu för att se en helhetssändning av den berömda skandalmatchen i VM 1966 mellan England och Argentina. Spanskspråkigt referat med BBCs engelska motsvarighet svagt i bakgrunden och en 100000 hövdad engelsk -60 talspublik som sjöng "Oh when the Saints"... Matchen var just så stökig som jag läst. Argentinarna lämnade planen i protest då deras nr 10 blev utvisad. Alan Ball blev misshandlad, men steg upp gång på gång. Bobby Moore och Bobby Charlton, tillsammans med Nobby Stiles var alla just så inflytelserika och eleganta som jag läst. 1-0 till England genom Geoff Hurst, vem annan. Inga TV repriser. Domaren hade inga kort, utan skrev upp nummer på nummer medan han försökte hänga med i spelet, eftersom det sattes igång direkt, utan hänsyn till att domaren skulle hinna med sina danssteg!

 

Då jag lade mig, vid halv 2 tiden hade ännu en gång en visshet infunnit sig. Jag förstår varför jag blev hopplöst förälskad i fotboll i tidig barndom. Trots att två (egentligen tre om vi räknar omspelet 1970 som en egen match, vilket det ju var) av matcherna jag såg i går var före jag föddes var det ur dessa lerhögar de gubbar jag beundrade steg upp. Fotboll i dag är inte annorlunda, bara väldigt olika. Taktiskt och fysiskt är det olika världar, precis som teknologiskt. Rent bolltekniskt vet jag inte. De gubbarna jag såg i går skulle kunna göra precis samma saker med moderna bollar på moderna planer som de som spelar i dag. Sen är det annat om de skulle kunna anpassa sig till det som i dag kallas elitidrottarliv.

En hel massa människor säger "God fortsättning på julen" i dag. Egentligen är det ju i dag vi ska säga God Jul, eftersom det är i dag vi firar vår frälsares födelsedag enligt beslut från Romerskt Kejserligt håll. Enligt 1800-talstradition har vi även hos oss firat en nordisk julafton i går inklusive död grisrumpa, plastgran, öl, choklad och en hel massa julklappar.

 

Mina äldre barn lär ska fira en blandning av nordisk och anglosaxisk/kalifornisk jul där borta i USA. Vi har kommunicerat över Facebookchatten och vad jag förstår är allt bra där. Deras julklappar får de, förutom Linda som får eller har fått dem redan nu på plats, här hos oss efter nyår då de är tillbaka. Edit 7 år är helt lycksalig och har fått massvis med julklappar som hon är överlycklig åt. Jag undrar om inte det populäraste just nu i alla fall är Play Station 4 och spelet "Just Dance" som innebär att kameror (trygghets?) installeras och miljoner sladdar kopplas så att man inte vet ut eller in. Sen ska ansikten läsas in, kroppar ska registreras och till slut dansar Edit och de som valts att dansa med henne. Kameran läser av allt och ger poäng så att en soffkudde precis för en stund sedan valdes som vinnare i dansen. Bra tekniken! Så där har jag alltid sagt att jag vill ha det!

 

För egen del hade jag pliktskyldigast försökt mig på julklappar som inte skulle väcka förtret. Edit fick lite böcker och hörlurar med kattöron. Gurkan fick ett timglas, som hon tackade för genom att ge mig en bok med prosalyrik av Håkan Kulves. Hon måste ha gillat sin vinst i Åland Uniteds målkortslotteri så mycket att hon själv hade handlat en likadan bok till mig. Tack Gurkan! Till Fru Kickan gav jag en par saxar, lite strumpor och en t skjorta med fräck text samt  en bok om vänlighet. Även andra närvarande fick gåvor som jag hoppas de inte blev ledsna av.

 

Jag blir i min tur alltid helt överväldigad av att själv få någonting alls... Gurkan hade förutom lyrikboken spenderat i en helt ny potatisskalarkniv. Jag är rörd! Även de fina böckerna, strumporna och handdukarna jag fick av nära och kära gjorde mig glad och lycklig att få vara här på Jorden en stund bland just er människor.

 

Se var det ju klappen av Edit. Flickan själv sade att hon inte hade en aning om vad som fanns i paketet... Då jag öppnade det blev det en liten syndaflod inom mig. "The age of innocence. Football in the 1970s" hette den tjocka och stora boken som dök upp. Min barndom i ett band alltså. Jag känner samma kittling som då jag fick Bollis boken i fjol av mina föräldrar och boken om Litmanen till födelsedagen förra året. Jag undrar dock om inte detta till och med går ett steg över. Edit, eller får jag tro Fru Kickan har antingen väldigt medvetet eller sen med stor tur fångat min svaga punkt. Kanske de till och med älskar mig, bara så där lite och i smyg förstås, men ändå! Tack så fruktansvärt mycket!

 

 

 

Inte mina ord, kanske därför jag älskar dem så!

 Alla som vill får känna sig träffade och bli önskade en välsignad och på alla sätt glad, fridsam och framför allt GOD JUL! Jag ska ännu köpa en kvinna av en fransk försäljare, rumpan är ännu ond, men det blir nog bra för oss alla på något sätt!

 

My arse still hurts, but I wish All people who might read this a blessed and happy Christmas.

 

 Vaikka peppua särkee toivotan kaikille parasta, rauhallista ja ennen kaikkea Hyvää Joulua!

Man måste gå några mil i en mans skor för att förstå var han gått, eller hur det nu var, säkert inte så... Därför kan jag inte förvänta mig att så många, om ens någon alls kan förstå mig och vad jag känner i olika frågor. Många kan säkert relatera till vad jag känner för mina barn, min fru och mina släktingar samt vän(ner). Vissa enskilda kan säkert också ha en aning om vad jag känner i mitt förhållande till fotboll och damfotboll, med Åland United som förtext just nu i synnerhet. Många lärare kan säkert ana lite hur jag känner för mina kolleger och elever, samt mina egna klasser. Kanske det finns någon som även kan se och begripa hur jag ser en så enkel sak som min skolas julfest som ett av de viktigaste projekten under hela skolåret för dem som är med.

 

Jag är stolt över hur KHS firat sina julfester de senaste åren, i princip sedan jag började här för 20 år sedan och troligen även långt före det. Jag har själv varit i ansvarsställning så som en del av våran personalgrupp med delegerat ansvar för genomförandet av förberedelser samt själva festen i lite över 10 år vad jag minns på rak arm. Vi har låtit eleverna i åk 9 mer eller mindre själva ansvara och dra igenom hela rasket. Varendaste ett år har det medfört ont i magen, yrsel, gråt, gräl och väldig kalabalik, speciellt för de några ansvarskännande barnen som slitit mer eller mindre dygnet runt i flere veckor. Sedan då själva festen går av stapeln sker en urladdning och varendaste ett år är eleverna så vansinnigt stolta över vad de presterat att det känns värt varje timme och varje olägenhet vi, eller om jag bara pratar om mig själv jag, satt mig igenom såsom "handledare". Varje år finns spänningsmomentet med att det är direktsändning. Man vet inte fullt ut vad som kommer att hända. Vårt mål, lärarnas och fast utomstående sällan tror det, även elevernas är att ingen ska gå ledsen bort från julfesten. Min erfarenhet är att alla är hjärtegoda innerst inne gällande julfester och de menar alltid gott. Finns det något enstaka rötägg brukar gruppen själv plocka bort det, eller så gör vi i lärargruppen det.

 

Jag är alltså stolt att vi i KHS har kvar den här traditionen eftersom den gör hela julfesten till ett gigantiskt elevprojekt som ju i sin tur innebär att det hela blir en rik erfarenhet för både studier och arbetsliv för dem som kastat sig in i det på riktigt. Eftersom det är 15 åringar som ordnar det hela är det också klart att det inte alltid håller världsklass. Detta är dock det allra bäste dessa ungdomar klarar av utan att vuxna lägger sig i mer än det riktigt nödvändigaste. Det får och ska alltid bedömas utifrån det. Då det nu troligen blir så att jag inte ställer mig till förfogande för denna handledaruppgift inför 2017 vill jag tacka alla de ungdomar, varav många redan är Pappor och Mammor, som gett mig orsak att bli så här utpumpad och tom av att få adrenalinnivån upp i nästan matchnivå under de åren jag varit en del av denna fina tradition. För mig är det viktigare att stöda eleverna och hjälpa dem att själva känna att de presterar bra än vad det kan stå i tidningen!

O mina vita kaniner... Så kunde man väl säga då man blir upprörd i stället för att häva ur sig saker om Skärselden, Gehenna, Lucifer, samt intima kroppsdelar... Många ord och då inte så mycket om vita kaniner faktiskt, har gått igenom mitt nervsystem i dag. Klockan börjar vara mörkt ute och jag behöver handla något som ska skickas med Rufus och Emilia till USA i morgon. Julklapp åt Linda. Fru Kickan nämnde att vi nog har något att laga middag av, så då blir det säker middag av något slag. Jag har lovat eleverna att komma tillbaka till skolan i kväll, då träningsundervisningens julfest är klar och hjälpa dem att köra igenom de delar av programmet de behöver köra och sedan hjälpa med lite praktiska grejer. 23.00 slår larmet på, så jag hoppas vi är ute före det, om ej vet jag var man larmar av. Klockan 7.00 har man bett mig låsa upp sen på morgonen så de kommer in och kan smörja allt klart. Om detta inte blir bra beror det i alla fall inte på att de som tagit ansvar inte skulle ha tagit ansvar. Väl så!

 

Jag har blivit överkörd i ämbetsutövning 2 gånger på senare tid. Då sådant händer behöver man se till att inte tappa kontrollen. Skilj på sak och person, samt gör det som drabbar dem du har på ditt ansvar minst. Riktigt exakt hur man ska handla kan jag inte säga, men jag tror att en del av världens främsta ledare är mästare just på att handla trovärdigt inför dem man ansvarar för, fast någon annan tar besluten. Trovärdighet tror jag att betyder ärlighet. Man behöver inte säga att man är emot, men man kan i alla fall om det dyker upp vidhålla sin egen åsikt i ärendet, samt uppmana de andra att följa beslutet trots att man själv inte hade fattat det. Att bara vägra skapar splittring.

 

Denna tisdag borde egentligen kunna ha massvis med rubriker och fast alla passar, så blir det fel att välja just en. Dagens rubriker kunde se ut ungefär så här:

 

"Edits första skoljulfest": Jo, i dag var det Julfest för Strandnäs skolas lågstadieklasser. Edit uppträdde bland de andra ettorna och sade bland annat Blinka lilla stjärna där på japanska. Jag tyckte hon var bäst förstås... Fru Kickan irriterar sig oerhört på alla de skrikande barnen i publiken. Pärla var med och hon skrek inte alls, men det fanns onekligen sådana som gjorde det. Själv har jag under alla mina år på barnens julfester lärt mig att inte irriteras så fasligt, men i dag fanns där en Pappa i publiken som envisades med att högljutt sjunga med i sångerna. Det tycker jag att borde straffas på något vis. Han sjöng bra i och för sig, men ändå.

 

"Lärarlaget sopade mattan med niorna": Jag behövde inte spela i dag. Jag tog min vana roll som assistent och delade ut västar, samt sade små oneliners vid vår bytesbänk. Som vanligt spelade niorna bra. Lärarna i sin tur använde sin livserfarenhet och backade hem i rätt ögonblick, samt öste framåt då niorna blev kisnödiga. 5-2 till oss. Ida F hade i matchen före med ett hattrick säkrat de kvinnliga lärarnas 3-1 seger i dammatchen. Rufus spelade hyfsat för niorna och meddelade efteråt till mig att om jag hade varit med hade vi fått pisk, eller var det mig personligen han menade månne?

 

"Dagen då det brast". En dag har eleverna kvar att få till den där julfesten. Desperationen lyser i någras ögon. Det fysiska och psykiska illamåendet ökar och på samma gång splittras grupper, vänskaper prövas, tårar rinner och balalajkan spelar medan marken skälver. Även jag själv tog till orda och för första gången på många år skällde jag helt på allvar ut delar av etablissemanget. Det har tagit tills nu att reda ut vad som sades och varför och jag tror att vi har nått en jesuitlösning. Det kommer att funka i morgon, kanske med en sen kvällsträning som grädden på moset. Och sen på torsdag ska de kunna leverera. Hoppas så i alla fall.

 

"Jag är tandborstningsskadad": I dag har jag då varit till den där tandläkaren. Jag skulle komma tillbaka om två år sade hon och jag undrade om kl. 16.50 gick bra också då... I övrigt har jag skamlöst goda tänder vad jag förstod, fast jag är tandborstningsskadad efter att i unga år ha gnuggat för hårt. Undra på, då jag trodde att tandköttet skulle blöda för att det skulle vara nåt värt... Sen sade hon också att jag genom att slipa bort tandsten "kommer att få en helt ny upplevelse av min mun". Jag kan knappt bärga mig att få reda på vad den upplevelsen består av...

 

"Det lovas igen": Agenten till den andra spelaren vi har väntat att få presentera har mailat mig och berättat att hon fått spelarens undertecknade kontrakt och att jag får det så fort hon (agenten) kommit hem. Hon berättade dock inte var hon är och när hon är hemma. Nå, ÅUs matchschema för försäsongen har jag kunnat publicera i alla fall och dessutom kasta ut krokar till den sista spelaren vi nu behöver finna för vår trupp av årsmodellen 2017. En ny agent dök upp i min e- postlista. "Do you want my women?" frågar killen....  Vågar man svara på sådant?

 

"Enhetlig bespisning": Till lunch åt jag skinksmörgåsar, till middag blev det ostsmörgåsar. Need to explain more?

 

"Betygsblanketter nästan gjorda": I dag på morgonen visste ännu ingen i min skola hur man skulle göra för att kolla sina egna klassers betyg. Inte heller visste någon hur man skriver ut dem. Nu lär det vara löst har man sagt och resten ska göras då bara. Nåja, en dag kvar och vi har ju inget annat att göra så... Eller hur?

Japp. Rätt nära klockan 21 var jag hemma från styrelsemötet som började klockan 17. Lite småkastrerad och omtumlad, men vi beslöt i alla fall att lägga upp midsommarstången igen nästa år! Jag tror att vi också beslöt att delta i köpmannamässan samtidigt som vi har seriepremiär och så sa vi något om att det är roligt att Maiju flyttat hit.

Minns ni förra året då jag hade skavsår mellan benen? Nu har det hänt igen. En bra fest hade vi i lördags och nu har jag alltså skavsår. Röd Bettan gav mig babytalk den gången (alltså puder, hon pratade inte babyspråk med mig). Jag har riktigt ont nu och morgondagens arbete kan vara i fara till vissa delar. Roten till det onda spårade jag till ett litet litet hål i kalsongerna som sedan gjorde att det har skavt genom skinnet och ett öppet sår huserar där i områden som ingen människa vill ha att göra med... Dessutom är höger knä ännu så stort att jag får på mig höger ben på byxan bara om jag drar upp jeansen med våld. Vänstern funkar utomordentligt. Helheten gör sedan sitt till att öka smärtan i det öppna såret där i trakterna där solen aldrig lyser (numera). Jo, jag har använt pudret!!!

 

Det som är i fara är mitt spelande i den årliga innebandymatchen i morgon. Har vi bara nästan tillräckligt med gubbar står jag väldigt gärna över matchen i år igen. Jag tar med grejer, men klär om endast om jag måste och det är även bara för pengarnas skull om det blir så. Rufus generation 9or tror som vanligt att de kommer att piska upp lärarlaget, men som så ofta förr tror jag att det inte alls blir så lätt för de stackars kalvarna. Om jag är med är det dock för att jag måste. Jag tror inte varken laget, världen eller jag själv blir bättre av om jag spelar!

Nåjo. En sak som inte får hända tog och hände i dag då... De där spelarna jag hållit på att berätta om att ska publiceras precis när som helst i nån vecka nu. Vet ni va? En av dem fick kalla fötter i morse och det blev ingenting i alla fall. Så mycket ger vi för 100%iga försäkringar om att saken är klar och att det bara är en formalitet att reda ut med än den ena, än den andra. Spelaren i fråga satte sin agent på pottan och oss med. Ändå använde hon sin rättighet som arbetstagare att själv bestämma över de delar av sitt yrkesutövande som hon kan bestämma över. Liksom sin egen kropp...

 

Spelaren gjorde bara som hon har rätt till. Det anses ju vara viktigt att man får ändra sig och att detta då ska respekteras. Jovisst. På samma gång osar ovettet och irritationen är stor till exempel mot mig, som inte såg till att det gick snabbare och om jag inte skulle vara, ja hurudan är jag, skulle jag vara irriterad på agenten som i sin tur lät sig luras trots att alla köpebrev och räkningar var färdiga och bara skulle legitimeras genom ett knapptryck. Jag undrar hur ofta människor tänker helt och fullt ut hur mycket ens egna små beslut, eller glömskor samt slarv påverkar andra människor och deras jobbsituationer. Om någon helt glömmer att informera att man är förhindrad till något kan det leda till att många timmars planering går åt stöpet för någon annan och att hela ärenden, av vilka slag de nu vara månde, skjuts upp i flera månader, eller helt och hållet försvinner från kartan. Men det tänker ju inte den glömske, slarvige eller arrogante på utan man säger nu bara så där som folk gillar att uttrycka sig: "Hur svårt kan det vara att få någonting gjort?!"

Då var firmafesten klar då. Som det brukar gå de gånger jag får mig att delta kom jag hem klockan 5 och hade det varit sommar hade det alltså varit ljust. Nu är det inte sommar och då var det således mörkt och mina kläder skyddades av Åland Uniteds vinterjacka som tog emot kebabsåsen som droppade från, ja varifrån det nu droppade då jag gick i natten ätandes just kebab, eftersom de hade slut(!) på hamburgare...

 

Festen var väldigt lyckad och rolig, som det brukar vara då dessa underbara människor samlas. Marie och Måns vägrade ge upp planktävlingen fast domare-Madde förklarade att man kunde stiga upp från golvet och att tävlingen var slut massor med gånger. Skoldirektören och jag diskuterade vid minst två tillfällen filosofin bakom att tömma blåsan och hur den ändrats under åren samt de personliga skillnaderna vi har i vårt sätt att se, samt utföra fenomenet. Vi hade samma tempo och därför kom det sig vid flere tillfällen att vi tog upp diskussionen. Kollegan T vek könsorgan av näsdukar, kollegan C sprang och sökte efter lammkött och gamle chefen G meddelade på sms att han spelar innebandy på tisdag. Han undrade bara om det var med eller utan gips som gäller.

 

Så blev jag premierad också. Utan att jag hade haft en enda tanke på det visade det sig att jag tydligen verkat förtjänstfullt inom kommunförvaltningen i 20 år och därmed skulle få pris och blommor. Det fick jag. Nånslags medalj stack de in i min kavaj, en liten box med en mindre medalj och ett stort diplom, samt ett gäng blommor som faktiskt finns i vårt kök nu, för de kom hem utan att bli uppätna, fick jag och det hela blev nästan lite högtidligt. Som jag sade i tacktalet som inte ens Rektor Granberg kunde hindra mig att hålla är risken stor att jag finns kvar på den här arbetsplatsen i 20 år till, eftersom någon annan knappast ändå vill ha mig. Danne Sundman betraktade det hela med stora ögon och jag hoppas han förstår vad det är han leder, samt att han gillade maten förstås...

Till att börja md inleddes den vakna tiden denna dag med att Edit kom och lade sig in mellan Fru Kickan och mig i våran äkta säng (jo den är en säng helt på riktigt alltså!) och utbrast: "Om Pappa vore en korv, då skulle han vara en riktigt tjock en." Frågan som kvarstår och uppstod är i så fall hurudan jag är om vi utgår från att jag inte är en korv... Nåväl!

 

Denna dag trodde och hoppades jag att jag äntligen skulle få de där spelarkontrakten och de påföljande transferpubliceringarna gjorda så jag liksom kan lämna det där bakom mig åtminstone tillfälligt. Nu har dessa ju inte så klart kommit in och vips på lördagsmorgonen börjar de undra om man kunde lägga till saker i deras kontrakt... Nu har vi ju fått lära oss att ett NEJ är ett NEJ! Åtminstone om en kvinna säger det till en man inte sant? Återstår att se om de begriper det fast en arg vit kränkt man, eller vad nu Igge kallar mig igen,  säger det till dem.

 

Så var det ju Julfest också. Som jag brukar säga om lärarnas våravslutningar, så finns det en orsak att de hålls ute i terrängen långt från levande själar (=vittnen). Personaljulfesterna borde kanske också organiseras enligt samma filosofi, men då det är så mörkt, halt och kallt. Jag har under de senaste åren inte varit välsignad med tillfälle att bryta mig loss och ge mig hän dessa tillställningar. I år hade jag dock tänkt slå till. Det har till och med känts lite så där småförväntansfullt, som då man var 17 år och skulle på 2As disco (som sedan avbröts av Polisen om jag inte minns fel, vilket jag mycket väl kan göra sett till omständigheterna...). I dag, då det är dags har dock livet tornat upp sig igen. Utan att alls tycka att själva festen eller människorna som ska delta i den är otrevliga eller mindre kära än till exempel i går har annat som i min, kanske något perverst förvrängda världsbild, trätt fram och jag ser behovet av både fysisk och psykisk närvaro såväl i dag som i morgon på ett sätt som gör att det nog inte blir någon förfest. Jag går till stan och deltar i festens officiella del. Sen går jag hem! Taxi i Mariehamn för en mansperson i min storlek är både dyrt och fullständigt onödigt. Detta utan att alls förringa taxiföretagare eller arbetare inom branschen. Ni är bra folk. Keep up your good work! Sen återstår det att se ifall jag kan stå bakom detta alls då. Jag har ju tydligen blivit lika velig som de där velpottorna jag blir så irriterad på ibland.

Det är rysligt vad det känns segt då man väntar på saker som man bara vill få gjorda. Sen då de händer hinner man inte med allt som ska göras och som man inte kunnat göra före det hänt just för att man väntar att det ska få göras.

 

Vi har, vad jag erfar 16 spelare i Åland Uniteds trupp för 2017. Två av dessa kan jag inte bekräfta officiellt för att jag inte har fått in den sista smörjelsen så att säga. Jag skulle så gärna, så gärna publicera allt nu, så jag faktiskt kunde få ta helg en gång för alla. Men nej. Nu ska det vändas och vridas, samt framför allt väntas på bekräftelser som jag vet att kommer att komma. Sen då de kommer, då måste jag agera fort som attan för att inte folk i bägge ändor ska bli irriterade på att jag sitter på information, eller gör processer långsammare. Men vad är fredagkvällar och lördagar, alternativt söndagar som det nu ser ut att bli, till för annat än att tillfredställa folk som just precis då har fått sina tummar ur sina ändalykter?

För det första. Landrovern är varm och skön. Kylarvätska är inhandlad och fönstren var klart genomskinliga då jag kom hem nu i kväll. Tack för all omtanke och alla råd som kommit in från olika håll under dagen. Det verkar vara som att inget är som en sjuk bil. Sällan engagerar sig folk så som de gör då jag meddelar att någonting är lite knackigt med bilen nämligen. Vad lär vi oss härav? Skulle man kanske ha varit en bil?

 

Dansgalan är över. Jag tror det är svårt att beskriva min stolthet över mina två döttrar som uppträdde på samma scen i kväll. Edit är ungefär lika gammal som Emilia var då hon debuterade och Emilia själv är inne på sitt sista år och hör till veteranerna. Mina barn har alla liksom gjort sina egna grejer. Jag funderade just om jag tidigare har upplevt att flere av mina barn uppträder vid samma tillställning och kom fram till att, nej. Jag minns att Rufus simtävlade en gång vid samma månadstävling som Linda. Kan det faktiskt vara den enda gången hittills som det har hänt att två Virtor har samverkat på detta sätt? Kanske nån Vikingarock då nån av dem gick i lågstadiet tillsammans... Kanske.... Nu vet jag att kvällens händelse kommer att få en repris i maj i vår. Sen kanske det aldrig händer mera.

Det är den tiden av veckan igen. Denna tid av veckan, kombinerat med 1 eller 2 minusgrader leder till extrema förhållanden åtminstone i min Landrover. Förstå mig inte fel. Bilen är bra! Det är bara en liten vinterfaktor som gör att den en gång i veckan blir direkt farlig. Det är då när kylaren tömts till den grad att fläkten blåser ut mestadels kall luft. I morse var vi där. Eftersom Fru Kickan alltid parkerar utanför garaget och kopplar i sin kupévärmare lever hon i detta avseende ett lite lättare liv än jag. Edit, som på grund av mitt sponsormöte i morse fick åka med sin mor till skolan poängterade också, liksom för att trösta mig att "det är ändå faktiskt varmare i Mammas bil".

 

För mig är varje morgon denna tid på året en kamp. Rimfrosten och blåisen står strängt runt bilen och dess fönster är helt och hållet igenmurade med just rimfrost och blåis. Vanligen går det att dra igång motorn och lägga fläkten på fullt så att, då jag skrapat alla fönster på utsidan, sen rätt smärtfritt kan skrapa fram ett titthål i vindrutan på insidan. Jag ser oftast helt okej, åtminstone ljusen på andra bilar då jag kör genom rondellen och då jag kommit fram till skolan är det klar sikt, ifall jag inte behöver använda vindrutetorkarna förstås, då är det blurrigt en tid, men om jag så böjer mig till höger ser jag ändå vägen och det är ju huvudsaken. Ofta får jag även upp den annars igenfrysta trunken då jag kommer fram till min arbetsplats. Allt väl med detta, tycker jag åtminstone. Sen är det ju den tiden på veckan då. I dag var det riktigt hemskt måste jag erkänna. Fläkten blåste nog upp ett litet hål, men eftersom luften var så pass kall och omgivningen också, så blev den direkt till is och jag körde med en fönsterskrapa i högerhanden och kunde inte ens messa då jag körde. Det sista var ett skämt vill jag tillägga för känsliga läsare... Klart jag kunde messa alltså. Jag har under hösten gjort slut på 10 liter gul kylarvätska och nu behöver jag ny. Det får bli att dödsföraktande ta mig till Sparhallen efter arbetet och sedan hälla i så jag i kväll kan köra utan att se livet passera i revy... Jo, det vore bra att få kylaren kollad. Det är bara fråga om när, eftersom jag de facto behöver köra den där bilen varje dag. Kommande helg och under julen kanske jag kunde undvara, men jag tror bestämt att de som kan reparera även undvarar att göra det just då jag skulle hinna. Är det detta som kallas Moment 22? Nähä, alltså inte. Okej.

Egentligen hade jag tänkt skriva något hatfyllt om att lämna långkalsonger i felvända byxor med strumpor ihopknölade tillsammans med trosor i en ärm som inte alls hör till plagget utan bara lossar och rinner ner på golvet då man hänger tvätt. Eftersom jag gjort det förut och att det säkert kommer att hända igen om jag känner Fru Kickan rätt ändrar jag tema och skriver väldigt kort, men förhoppningsvis effektivt en grej jag skulle säga till mig själv som 15 åring om jag kunde åka tillbaka en enda gång i en tidsmaskin.

 

Jag såg nämligen en sådan där typisk facebooklänk om vad man skulle säga till sig själv som 25 åring om man vid 50 fick en möjlghet och en resa att träffa sig 25 år tidigare. Självklart hade han som skrev goda fina råd om att skynda långsamt och om att prioritera familjen, samt att lyssna på råd och studera väl. Allt sådant där som man väntar sig att ska finnas i en sådan där artikel som blir lite tradig i sin stereotpi. Den fick mig dock att fundera. Vad skulle jag säga om jag kunde få en sådan resa?

Trots sekundschemat jag måste ha för att klara dagen blev jag så glad och upprymd att jag måste skriva en rad eller sju, men inte mer än det. Precis just då jag släpade min rätt tunga kropp genom korridoren gick jag förbi ett bord där tre unga damer i årskurs sju meddelade mig helt appropå att de satt och diskuterade korsfästelse. De undrade hur länge Jesus levde medan han var fastspikad och dessutom om man lever någon sekund ifall man fått huvudet avhugget. Jag kunde enbart ge ett bibliskt svar på den första frågan, men på den andra måste vi enas om att begreppet "att leva" kräver en djupare definition innan vi kan ta ställning till det. Jag föreslog även en dejt med damerna sedan då vi upplevt det där med att inte leva mera då vi kanske kan stämma av våra upplevelser. I det skedet tror jag att min iver var större än deras, men jag är i alla fall väldigt glad att sådana här viktiga ämnen diskuteras bland ungdomen!

Okej. Jag har ingenting emot att traditioner ändras och blandas. Det har de ju gjort så länge det har funnits traditioner. Se bara på språk och religioner till exempel. Lite vanlig allmänbildning och kunskap i historia visar ju att ingenting är statiskt och evigt.

 

Saker som då jag gick i skolan var självklara är det inte mera, för att inte tala om hur det var då J-L Runeberg slog sina elever i Borgå. Jag tycker att pojkar kan få vara Lucia om man tycker det är bra så. Flickor kan vara Jultomtar. Ängeln Gabriel kan vara transgender om man vill. Gör hur ni vill folk!

 

Det jag har lite svårt med är dock att traditioner eller att totalt bryta dem i provokativt syfte, eller normbrytande som det så fint heter nuförtiden, ska vara politiskt. En människa kan bedömas utifrån till saken helt irrelevanta faktorer om man är för eller inte att fira en mainstream eller normbrytande Lucia till exempel.

 

I vår skola tycker jag vi har en ganska bra mix. Alla flickor på åttan som vill vara med i Luciaprogrammet får vara med. Sen lottar de fram vem som blir Lucia av dem som säger att de vill vara Lucia. Fair enough. Sen tynger man in lite pojkar också, eller en pojke i fjol, som stjärngossar... Allt väl tycker jag. Lucia, som tydligen är ett väldigt hett ämne vad jag har förstått, kan firas enligt 1900-talstraditionen och dessutom med lite fräsch 2000- talstouch. Bra och okej. Att man sedan på seniornivå arrangerar luciaval fyller också sin funktion eftersom dessa på samma gång är insamlingar för välgörande ändamål. Lucias funktion som ett välgörande helgon kommer fram det med.

Att fotboll speglar livet är en känd klyscha. Att olika länder har olika fotboll är lika känt. Att olika klubbar och lag inom länderna också spelar olika beroende på kultur och tradition är inte heller det något nytt. Jag tänkte snabbt försöka spegla livet i olika slags fotboll.

 

Min skola, KHS är en liten blandkultur. Kanske vi kunde säga att den är Österrikisk-Ungersk. Eller Danubisk, som elitistkännarna skulle kalla den på fotbollsspråk. Här samlas rena praktiker från åkrarna i norr med oslipade diamanter och en del geniaspiranter för att tillsammans bilda ett ganska homogent kollektiv bestående av individuell briljans drillat inom klara ramar. Kreativitet finns i överflöd och skolan jobbar hårt för att den ska hållas inom "vettiga ramar" som skolan uttrycker det. För endel gäller det att veta åt vilket håll man ska röra sig, medan det för andra öppnas så oändliga antal riktningar att valet mellan solospel och den kollektiva nyttan ibland är svårt.

 

Min familj är tysk så det förslår. Vi har väldigt klara roller och styrs av ett genomtänkt system där endel liksom håller sig bara till sitt, medan andra tar större helhetsansvar, men ändå spelar sin egen position så helheten inte blir lidande. Vi bygger allt på fysisk excellens. Uthållighet, tålamod och explossivitet vid behov, samt kliniskt utförande, men bara då det krävs. Så funkar min familj. Vi har även en stor omsättning av spelare som gästar, för med sig intryck från sin egen, ofta mer sydamerikanskt spontana kultur, dock mer braslianskt sambainspirerad än den argentinska machotangon. Alla de elementen smälter in och förändrar gradvis vår familjs spel. Men hjärtat finns i organisationen som bygger på tider och ramar, som ibland kan brytas genom uttänkta överraskningsmoment. Vi är en maskin helt enkelt.

 

Själv är jag en blandning av finne och kanske engelsk League 2. Eller som engelska ligan var då jag växte upp med de leriga planerna och tandlösa spelarna. Jag lever i konstant hög press som tvingar mig till raka lösningar. Långa bollar till stora forwards som stångas och slåss mot fula mittbackar. Faller man för en tackling stiger man upp och låtsas för allt i världen inte om ifall det gör ont. Då utmattning och mjölksyra infaller vet man att det snart börjar en ny match och då är det bara att svälja tungan och springa. Det finska i mig sitter, till skillnad från engelsmännen i att jag inte är övertygad om att jag är bäst i världen.

Eftersom söndagen varit tokeffektiv på många sätt känns det dumt att lämna en så här viktig sak okommenterad. MTV, inte den kanalen som visade musikvideos i min ungdom, utan Finlands härliga reklamTV kanal har informerat om att Hasse Backe får sparken som Herrarnas A-landslags tränare. Det är stora, dock ej överraskande nyheter.

 

Hasse har inte varit bra i sitt jobb. Nej, jobbet är inte lätt. Det är inte hans fel att Pohjanpalo varit skadad, Eremenko snortat kokain och blivit fast, eller att Pukki inte gör mål ens med blindkäpp, förutom nu senast förstås. Det är inte heller hans fel att vi inte har en lika gyllene generation som den vi hade då vi (OBS!) nästan kom till EM och VM en par gånger under Muurinen och Hodgson. Vänta nu... Jag sa Muurinen och Hodgson..  Kan de ha haft något att göra med det, tillsammans med Litmanen, Hyypiä och gänget? Jag tror lite det faktiskt. Jag tycker tyvärr att Backe klev in lite väl bredbent och liksom aldrig fick till det.

 

Finlands Bollförbund har nu satt sig i en liknande mediasituation som jag själv ibland befunnit mig i.  Det finns en nyhet som "alla vet" och som alla redan publicerar, men som inte är formellt klar. FBF följer då det protokoll även jag ibland blivit uppmanad att följa. De säger "ingen kommentar". Ändå vet alla att man efter mötet i morgon kommer att informera att Hasse fått gå och att Rive Kanerva tar över, igen! Min, dock väldigt blygsamma i sammanhanget, erfarenhet säger att ett bättre svar vore: "Det ser så ut jo. Vi kommer att ha ett möte i morgon där detta antingen bestyrks eller dementeras." På så sätt ser man själv ut att ha koll på läget och man sår ändå ett litet frö av osäkerhet som kan få journalisterna att känna sig som om även de lite behöver avvakta. Vet ej, men så här känns det som om man behöver fungera år 2016.

Söndagstema här i tredje advent. En lokal Lagtingsledamot har anmälts och misstänks ha misshandlat en yngre kvinna. Nu visar det sig att han även misstänkts för samma sak, rimligen mot en annan kvinna då eftersom den nu aktuella torde ha varit 10 år vid händelsen. Just nu förs en debatt som är så typisk för vår tid.

 

Lagtingsledamotens, han som är så duktig på att köra motorcykel, parti och närmaste kolleger säger ingenting. Inte heller killen själv säger något alls. Istället är det hans "motståndare", alltså ledamöter och anhängare till andra partier som högljutt kräver att lagtingsledamotens brott ska framhävas, eftersom han har våldförts sig på en kvinna. Också en av våra "stora" lokaltidningar kastar sig in och till och med kryper till korset genom att ge browniepoäng åt Igge Holmberg som tidigare smutskastats för att han öppet stöder vänstervriden våldsromantik, för att han hållit sig öppen för allmänna kommentarer. Nu vill jag, snabbt och enkelt, hoppas dock inte allt för populistiskt ge er "det rätta svaret" på hur man ska agera:

 

1. Våld mot kvinnor är förkastligt, precis som våld mot män. Dock blir det onekligen värre om en karl ger sig på en kvinna av orsaker som redan stenåldersmänniskan begrep. Det är fel!

 

2. Lagtingsledamoten är alltså anmäld och misstänkt. Enligt vår rättspraxis som ju härstammar ända från Romarriket är man alltid oskyldig tills skulden fastslagits av ett oberoende rättsorgan.

 

3. Av bägge ovannämnda skäl borde Lagtingspolitikerns parti dels ta avstånd från våld (mot kvinnor om man vill specificera) och dels borde man uppmana honom att ta en paus fram tills skulden är klarlagd. Konstateras han oskyldig kan han komma tillbaka som om ingenting har hänt, konstateras han skyldig, då ska han avsättas, partiet kan utestänga honom från sin laguppställning och lagen kan sedan ta hand om huruvida han är lämplig att fortsätta som lagtingsledamot.

 

4. Lagtingsledamoten själv borde gå ut med ett uttalande där han är ledsen över det inträffade, att han tar ett uppehåll från sitt uppdrag tills skulden är fastslagen (eller om det är helt uppenbart, vilket han ju torde veta ansöker han själv om befrielse). Han borde även visa ånger offentligt och vädja till allmänheten om att förlåta honom.

 

5. Det tidningen talar om som likställande med Igge och hans fånerier är inte relevant. Igge har inte brottsanmälts för de saker tidningen nämner. Igge har brottsanmälts för att ta stökiga ungdomar i örat, eller vad det nu var... Det stod han faktiskt för vill jag minnas. Igge bara kör på med en medelålders punk rock och upprör därför folk, i mitt tycke helt med orsak. Det har aldrig varit aktuellt för honom att eventuellt dömas för något som gör honom olämplig som lagtingsman, annat än i vettiga människors sinne och det kallar vi demokrati.

 

6. Våld mot kvinnor är fortfarande förkastligt och det är förstås bra att det ämnet tas upp. Vill vi dock tro på lagen måste Lagtingsledamoten ha rätt att fatta sina egna beslut och inte dömas före han dömts på riktigt. Tills vidare har både han och hans parti i mitt tycke handlat klantigt. Så det så! Frågor på detta?

Lördag morgon grydde, tror jag, eller jag vet ju eftersom det just nu är dagsljust. Då morgonen grydde sov jag som en hjälplös amöba, om nu sådana sover. 2 uppsatser fick jag läst i går kväll. Sedan klarade jag inte av mer och Idolfinalen med ett barns huvud i famnen och ett annat barns fötter i den samma, fram till att det barnets pojkvän anlände och fick ta de av fötterna, rätt åt honom, samt med en dödstrött Fru Kickan vilande sig i form inväntade jag bara dels Rufus hem, dels den där agenten att skicka in det där spelarkontraktet han lovat ha klart denna fredag, blev kvällens och nattens engagemang.

 

Det är lördag nu och inget spelarkontrakt har ännu setts till. Jag är förbjuden att berätta vad hela familjen gjorde på lördagskvisten, men Fru Kickan fick 6- , Joel 7- och Emilia 8 1/2. Om 10 minuter stundar studier i miljarder människors grund för sin livsåskådning.

Jo visst är det härligt med temadagar i skolan. Och visst är det härligt då folk faktiskt försöker sitt bästa. Jättehärligt att vara ålagd att vara Jultomte och ha barnen att skriva önskelistor och ge dem godis därför. Önskelistorna i sig blev spännande att se, förutom att de nu då jag skulle hinna se på dem är försvunna. Det önskades egna ponnyn, en massa datorspel som jag inte begrep mig på, fred på Jorden och på en önskelista fanns det ett munavtryck med rött läppstift där det stod att någon önskar sig "en egen pojkvän" och sedan, med en helt annan handstil där under "och sen lite tobak"... De enda som satt i famnen var dock Camilla och Annelin. Någon sade i och för sig att de "verkligen inte ville sitta i famnen" och jag förstår dem. Jag skulle heller inte vilja sitta i min famn, speciellt inte om jag hade lösskägg och en opassande röd morgonrock med odefínierad klädsel under den... Bra valt ungar, bra valt!

Det närmar sig spöktimmen och jag måste erkänna att jag är hyfsat nöjd ändå med dagens strävanden och de resultat som hittills har uppnåtts. Kanske jag rentav får konstatera att det som uppnåtts hittills får lov att vara det som kommer att uppnås i dag. Efter att jag skrivit denna text färdigt ska jag bara skicka agentavtalet tillbaka till agenten och sålunda invänta det underskrivna spelarkontraktet i morgon nån gång. Kommer det nån mera e-post här ännu kanske jag rentav blir crazy och inte svarar. Beror helt på förstås. Vad det beror på, det vet jag ej...

Jag tror mig just nu leva i ett ganska existensmaximum då jag syltat in mig i så mycket att jag bokstavligen inte reder det utan att andra sopar efter mig. Jag har tagit för mig inom Åland United och Finländsk damfotboll så till den grad att jag känner fjorton olika ändor knytas samman, men fel. Jag har uppdrag inom skolan som ger mjölksyra i hypofysen. Ledningsgrupp, julfestansvarighet (tillsammans med Grabbarna Grus i och för sig), elevrådshandledning och så då undervisningen, som jag i min dumhet gjort på ett sätt som jag tror stenhårt på, men just nu förorsakar riktiga magkväljningar. Jag är stolt och glad, men på samma gång helt nedbruten av de verk barnen öser över mig. Dessutom har jag ju egna barn som alla förtjänar en Pappa som åtminstone vet vilken dag man har jumpa i skolan, när det är innebandyturnering och hur många danser man medverkar i nästa veckas dansgala samt hinner prata över skype några sena kvällar. En fru som mestadels sköter sig själv, men ibland tycker att man borde städa och gå ut med soporna och så släkt och vänner som man vill ha kontakt med, samt köpa julklappar till.

 

Då jag läser det jag skriver ser jag att det är precis som jag gissade, alltså inte alls så mycket som jag själv och folk omkring mig ibland får det att låta. Alla har vi våra jobb att sköta. Alla har vi familjer och vänner att närvara med. Alla måste vi ge av oss själva för att uppfylla andra, eller kanske just det är att vara sig själv. Jag borde helt enkelt bara ta mig i nacken, inse att jag är löjlig som sitter och flåsar, börja träna lite och se till att göra lite mer nytta för...alla dem jag säger mig vilja göra nytta för.

Självständighetsdagen är en dag som väl egentligen borde vara en sådan där politiskt korrekt, eller tonårspopulistiskt cynisk dag då man borde ta upp hur förlegad nationalism är. man borde nämna faktum att det som hände för 99 år sedan egentligen bara var en vettskrämd borgerlig senat som kakkade på sig för att Lenin och hans Boys tagit makten i St Petersburg och att sedan Lantdagen röstade för självständighetsförklaringen med förkrossande 100-88. Vi borde nämna finländarnas "dåliga självkänsla" och  "lillbrorskomplex" mot dels svenskar, dels det civiliserade Europa. Vi här på Åland borde ropa oss hesa mot den förtryckande Statsmakten med sina Sannfinländare och den allt mer hukande finlandssvenskheten. Allt sådant där borde vi ta upp och dessutom borde vi späda på med att nazister och antinazister just nu tågar i Helsingfors, medan de speciellt inbjudna fina folket svidar om för festen i Presidentens slott (År Saara Aalto bjuden, vet nån?).

 

För mig är det inte så. För mig är Självständighetdagen en känslornas dag. För mig är Självständighetsdagen viktig och på ett helt oförklarligt sätt en dag så jag känner mig hemma i mig själv och i mitt land. En sak som stärker den känslan är att jag inte är ensam. Sällan, eller egentligen aldrig har jag sett så många kärleksförklaringar till ett fysiskt område som många av mina landsmän gör och har gjort i dag, på landets båda vackra språk. Det hela är fråga om känslor och tillhörighet. I går kväll såg vi en dokumentär om ett finländskt dykarteam som förlorade två medlemmar i en farlig tunneldykning i de norska fjällen. Kropparna blev kvar och internationella dykarteam klarade inte att bärga dem. Norska myndigheter stängde hela området och olagligförklarade all dykning där. Teamet visste ingen annan råd än att åka tillbaka i hemlighet och helt enkelt dra upp de döda kompisarna från 130 meters djup och sedan ge sig till norska polisen med en önskan om att kropparna skulle få begravas i Finland nära deras anhöriga. Det hela slutade med de norska myndigheternas goda spelöga och dokumentären avslutades med att dykateamet förberedde nästa livsfarliga dykning någonstans i Spanien. En av huvudpersonerna "Patte", jo med två T, han är svenskspråkig gav sedan en beskrivning som för mig får mycket att falla på plats. Han sade att "Om någon frågar mig varför jag inte slutar med dessa livsfarliga dykningar är det egentligen omöjligt att svara. Den som ställer frågan har nämligen ingen möjlighet att förstå svaret".

 

Precis så är det. Det är en fråga om en känsla, som inte kan tas lätt på. Att jag är finländare märker jag av så minimala saker som att jag blir gråtmild av Finlandia, Nationalsången, flaggan, stämningen på Viking Lines pensionärskryssningar, att höra någon prata svenska med finsk brytning, att höra Sibbodialekt, att se 4ans spårvagn (finns den mera?). Saker som känns som hemma helt enkelt. Finland är mitt land helt enkelt, det som är mitt hem, precis som min uppväxtregion Nyland och min hemmaregion Åland. Alla dessa är hemma för mig och ger mig de känslor av äkthet och hemtrevnad som Självständighetsdagen bringar fram i mig gällande själva landet. Som General Ehrnrooth alltså sade: Det är ett bra land som är värt att försvara. Därför blir jag ibland ledsen då folk som inte har inre kunskap säger negativa saker om Finland, Åland eller Sibbo, till exempel. Det är som att få sina barn kritiserade av sådana som bara hört någon annan berätta om dem.

 

Finland är landet med Topelius, Sipelius och Petelius. Det är också Jan-Magnus Janssons, Jörn Donners, Märta Tikkanens, Tove Janssons och Urho Kaleva Kekkonens land. Dessutom är det familjen Eremenkos (jovisst, kokain eller inte kokain), Shawn Huffs, Fatbardhe Hetemajs och till och med Grannfruns i huset mitt emots land. Det är, precis som min gamle elev Axel (jo, han Jonsson) en gång beskrev Åland "Ett land som är till för alla som vill se det som sitt land!" Sådant är landet för mig och med att se det som sitt land innebär att acceptera det för vad det är och vilja vara en del av det. All förändring sker inifrån av sådana som vill ta ansvar för vad det kan bli. Det är Finland för mig och därför jag älskar landet med alla dess brister. Det är även Åland för mig och jag har full respekt för åländsk nationalism, så länge den kan acceptera mina känslor med Åland som en bygd i nord, i våra fäders jord!

 

Ett av gårdagskvällens stora draman var den plötsliga saknaden av Snuppe och Puppe, Edits kramiskaniner. Ingen Snuppe eller Puppe stod att finna och jag improviserade fram Snuppes och Puppes Mamma, som fick lov att duga. I dag har de riktiga kommit fram, jag har dock ingen som helst aning om hur.

 

Kvällen fördrevs planenligt med arbete och inväntande av son som skulle anlända från PR arbetet. Därifrån kom han slutligen 20 över 1, eftersom han ju varit tvungen att leda cykeln. Men han kompenserade det i alla fall genom ymnigt sovande ända in på blanka eftermiddagen, så han mår bra.

 

För min del inleddes alltihopa igen med en väckningssignal och sedan en utryckning som skulle generera papper av olika slag. Dels papper för att underlätta returmötet med provspelare Emelie och mor Anna, dels massvis med papper som skulle ge mig läsning i form av uppsatser. De tar fram sina djupa sidor, eleverna. Tänk att så många är så intresserade av Ålands tidiga historia. Så säger de åtminstone att de är i sina texter. En har rent av snöat in på sälfångst, medan en annan mest går igång på framtidsscenarion kring kommunreformen. Det skulle man inte tro då man möter dem i korridorerna.

 

Hur som helst blev det inge papper, då man tydligen valt denna dag för att uppdatera servern i våran skola och varken bilagor eller printande av sådana bleve möjligt. Nähä. Istället öppnades 25 minuter för mig att besöka en lokal affär och där köpa julklappar till familjen Melleri. Utanför affären satt exdomare Josef och åt en ostsemla. han tyckte det var så härligt att både han och jag är lediga i dag. Att ingen skola är i verksamhet i dag blev en total överraskning för Herr Landshövding som undrade om man får tillbaka på kommunalskatten ifall man håller skolor stängda på måndagar. Jag kunde inte svara, men jag antar att det nog är så. Han lovade dessutom vinka i TVn i morgon från Saulis baltillställning.

Dotter Emilia undrade härom dagen om jag hade tagit blodtrycksmedicinen. Det hade jag, då... I dag är jag inte säker.. Denna söndag började med stora folkvandringar under natten, sedan fortsatte den med väckningssignal och ett arbete att hitta kaffekokaren under en massa bråte. Med kokat kaffe i kroppen blev det sedan att igen bryta upp Landroverns elektroniska bakluckefönster och sedan flytta alla kassarna till baksätet medan morgonen grydde någonstans bakom de ännu tända gatlyktorna.

 

Fyra spelare ställde upp för dagens bollträning på en ännu snöigare plan än i går. I dag fick jag vara med och passa in bollar då Maiju själv hoppade in i rondoövningen, samt räkna målen i 1v0, 1v1, 2v1, 2v2 övningen. Oranga vann om nån undrar. Sen hem, via att ha skjutsat Spora och efter lite lunch, goda mikrohamburgare som rumstempererade och ur plastförpackning körde jag in Fru Kickan och Edit till stan. De två skulle åka buss till fjärran Eckerö och var utrustade med reflexväst och sittkudde.

 

Följande anhalt blev Idrottsgården och Janis kläm och vridsession. Jag har sett fyra förlossningar och därmed kunde jag sätta testspelare Emelies smärtor i perspektiv, trots att det såg ut och hördes som om hon hade nästan lika ont som jag fortfarande har i mitt uppsvällda högra knä. Även Spora fanns där och hon skuttade, om inte glatt så åtminstone målmedvetet fram och tillbaka i salen. Jag lyssnade uppmärksamt på Janis undervisning, vad jag hann mellan telefonsamtalen med Maiju och Herr Landshövding, samt kontakten med Rufus och syster Malin och jag lärde mig, eller hörde i alla fall att livmodern är den största skillnaden mellan en kvinnlig och en manlig fotbollsspelare. vem hade trott det nej...

 

Det kanske låter konstigt, men jag är så glad, för jag är lite skadad. Jo, jag gjorde mina nattlöpningar, mötte Spora vid färjan vid 4.25 tiden, lade mig igen hemma, väcktes av Edit som undrade vad Björnligan är för djur... Vad månne?! Sen lite ostsmörgås och till en isig och snöig, men solig fotbollsplan. Maiju kom och vi lyckades komma på hur man öppnar Landroverns fastfrusna baklucka. Man lite tryckar här och där och så går den upp. Sedan trädde testspelare Emelie, ÅU spelarna Maja, Sofia och Olivia in på planen och ÅU spelare Spora kom springande lite sent, för hon hade ju varit hemma och ätit...

 

Jag njöt igen av att vandra omkring där och se träningen utvecklas. Sen, då jag inte riktigt kunde hålla mig, utan jag ville visa för Emelie hur man tar sig förbi PK-35s högerback, som om jag skulle klara det egentligen, då hände det. 120kg gubbe slant, eftersom joggingskorna jag fått av Bosse är bra, men inte utrustade med dubbar, eller isspikar, och jag landade rakt på höger knä, samt magen och ansiktet dunsade hela vägen in i konstgräset, som ju i sin tur var täckt av snö, men en liten ishinna under... Detta som ett litet tips till dem som anser att nyårsfyrverkerier är bra att använda skattepengar till. Glasögonen blev där liggande, medan jag, ävenså liggande på mage, fortsatte att förklara för Emelie hur hon skulle göra sitt ryck och slå inlägget. Emelie nickade. Huruvida hon log vet jag inte eftersom jag ju inte hade glasögonen på näsan.

 

En oerhörd smärta spred sig från knäskålen. Jag blev yr och illamående, men visade så klart ingenting, så är jag uppfostrad, olikt den där franske fotbollstränaren som får ett pappersflygplan i huvet och närmast avlider. Just nu är knät stort, värker och smärtan går både neråt, längs smalbenet och uppåt längs lårmuskeln. Fru Kickan får reda på detta när/om hon läser denna text. Jag har ont och det känns så bra! Precis så här minns jag min ungdom och den tiden då jag var vältränad och stark!

 

Jag kan citera en elev som i går kväll mailade in sin uppsats till mig: "Jag är mycket lycklig just nu. Det är för att jag är klar med uppsatsen, det har varit mycket jobbigt. Jag har aldrig skrivit mera än på den senaste
tiden, jag har frusit mycket pga allt stilla sittande men sånt är livet. I övrigt tycker jag att det har varit en ganska så lärorik uppgift, den är kanske lite stor tycker jag men asså det går." Jag delar elevens känslor, men istället för att ha skrivit färdigt en uppsats beror det på att jag har ont, som jag bara hade förr i tiden. Dessutom har vi fått lite öppning på värvningsfronten.

Fru Kickan ringde just och undrade om jag hinner hämta Edit. Jag sade att det gör jag säkert, men att jag har att göra mer än vad jag hinner i varje fall. Det slutade med att Fru Kickan skulle hämta Edit, medan jag blev här och har nu rullat datorvagnen tillbaka, lyft en par stolar, tittat på orättade prov och olästa uppsatser, svarat på några mail och känner mig helt fullständigt slut, vilket så klart bara är löjligt eftersom jag lever i fred och inte behöver kämpa för min överlevnad, så hemskt mycket i alla fall. Det blev en sådan här text och sen tar jag mitt pick och pack samt ger mig av... Via Vikingahallen borde jag hinna för att samla ihop lite grejer som Maiju och Craig behöver för helgens träningar. I går gick jag ett litet ögonblick på planen då Maiju drog en träning med ÅUs flicklag. Bara att gå där, se ett litet upplägg, sparka till en boll då jag såg att en grupp behövde det fort och att vara där mitt i en fotbollsträning gav mig en känsla av att någonting som fattats mig kom på plats. Jo, faktiskt. Det blir mycket, stressigt, jobbigt, magsjukt hemskt allt som oftast, men sen då jag varit borta helt ofrivilligt, eller frivilligt till följd av omständigheter, då är det som att komma hem till evigheten då jag, fastän bara för en kort halvminut stiger in på den där planen. Samma känsla hade jag även redan för 16 år sedan då jag inte tränade, eller ens spelade fotboll en sommar och gjorde mig tillgänglig för de Åländska distriktslagen, då som lagledare. Jösses vad jag märkte att jag saknat det precis då jag steg in där. Inte före, men lite efteråt också. Det är nu bara så och inte mer om detta just nu.

 

Veckorna går snabbt och helgerna långsamt har jag sagt vid några tillfällen. Nu har man hittat på att vi ska ha långhelg, eftersom det ju är Självständighetsdag på tisdag. Uppsatser börjar trilla in, en uppsättning prov är orättade. I övrigt går helgen till att regissera en vasaflickas provspel, Sporas transporter och övrig koordinering mellan tränare av olika slag, boenden och sedan ska vi ha möte med det nya flicklaget också. Det goda är att det inte blir att sova sådana där långa morgnar. Trots att det är skönt är det ju så fruktansvärt oproduktivt.

 

Nejsägare är det fullt av. Ett nytt nej kom i dag, men en ny öppning... öppnade sig och jag har på känn att vi faktiskt kan sajna någon denna helg.

Jag har i många år, fler än man kan tänka efter då man tänker efter, varit involverad i min skolas julfest. Vi har inte nått de episka höjderna av medial uppmärksamhet som till exempel kollegerna i Övernäs har haft, men visst har vi ekivoka inslag vi med. Vad kan man annat vänta sig då 15 åringar tillåts dra ihop en julshow? Konsten är att, trots att man vet att vad som helst kan hända i direktsändning alltid se ut som om man har koll på läget. Vad som än händer är det mitt fel. Lite som varstans här i världen har jag kunnat konstatera.

 

Ett ständigt orosmoment gällande dessa julfester är lärarnas inslag. Vi förväntas varje år komma med en egen programpunkt. Ibland har det blivit bättre, som till exempel då lärarnas Lordi blev häftigare än elevernas motsvariande och det började brinna, eller sämre, som då vi , vilket händer allt som oftast, inte riktigt vet vad vi ska göra och mest improviserar. En gång fick jag fyra sidor repliker i min hand samma morgon som själva julfesten skulle vara. En gång skulle jag tydligen vara Josef och kollegan Annika skulle vara en höggravid Maria, istället för höggravid Annika som hon var i verkligheten. Ingen av oss visste riktigt hur vi skulle ta oss igenom tablån, men det skulle ju sluta i förlossning i alla fall. Sen kom nåt får in också och vi sjöng "vi sätter oss i ringen och tar varann i hand" för att få slut på allt.

 

I år har jag lyckats delegera hela alltihopa, alltså lärarnumret på nya kollegan Ida. Hon spar inte på krutet och vad jag vet är både Förbundskansliet, rektorsexpeditionen och största delen av lärarkollegiet engagerat. Jag vet inte riktigt vilken del av meningen "vi hinner inte sedan öva nästan alls" hon har missat. Eller kanske det också bara ska gå så där spontant och med livsglädje... Jag blev tillfrågad om jag inte kunde medverka och dansa med magen bar eller nåt. Tills vidare har jag dock avböjt hänvisande till mänsklighetens fortbestånd. Där finns kvinnor och barn närvarande, trots att planeten överbefolkas har vi inte råd att döda hela rasen inte sant? Kollegan Marie ansåg att jag lite överdrev min mages preventiva inverkan på människoproduktion. "Det beror på annat" påstår hon. Jag väljer i alla fall att tro att det är min nakna mage som förhindrar människan att föröka sig. Om det är något annat, som till exempel min personlighet, det kan hända men den är inte lika lätt att skylla på.