enligtvirta

Det händer så välsignat, eller förbannat om man vill kalla det så, mycket hela tiden. Självklart kan jag inte dokumentera ens en promille av det som händer mig själv i denna blogg. Då ska vi sen komma ihåg att jag ju i min tur bildar en liten promille, eller mycket mindre än det av alla det händer något med och sedan då man ser till hur alla dessa händelser och sådana det händer saker med går samman på olika sätt blir det helt... Ja, galet!

 

I dag hoppas jag, igen på att få läge att skriva en text på Åland Uniteds hemsida om att en ny spelare valt att ansluta. Det kan också hända att spelaren säger att hon inte gör det och då blir det ingen text. Två till finns det ju där ute och enligt agenten deras är de rätt sega med sina beslut, helt enkelt eftersom vårt bud inte är så jättebra i deras ögon. Till saken hör att det vi bjuder är sådant som spelare av precis den samma kalibern hade störtat hit i sporrsträck för ännu för 4-5 år sedan. Det är ett faktum att både konkurrensen och priserna kring damfotboll ökar hela tiden. Det är bra för spelet, men allt jobbigare för sådana som oss.

"Har du papper? Har du penna? Har du instruktioner? Vad ska jag göra, min google är på arabiska? Alltså vad är fångstnäring? Nej, jag har faktiskt mina egna underkläder med!" En sammanfattning av saker som sagts under de första 24 minuterna av dagens första lektion då 9G skriver uppsats. Ingenting mänskligt är oss främmande. Jag har lärt mig att inte förvånas över någonting. Ibland går Fantomen omkring på gatan som en vanlig man... Det jag vet är att då han talar, då tystnar djungeln. Ibland är jag Fantomen, ibland känner jag mig mer som Guran, ni vet han den där lilla i bastkjol..

 

Det händer under även i vår tid. Alla som umgåtts med mig i mitt klassrum vet att det finns en sak, förutom att nämna mitt namn till utomstående, som är helt och hållet uteslutet och otänkbart. Det är att välta de välta korna som ligger på rygg i mitt klassrum. De korna är okränkbara och ständigt välta, eftersom de är det! I går hade vi utvecklingssamtal och in kom en hel familj. Lillebror kröp omkring i klassrummet och jag var ständigt rädd för att någon stol skulle falla i huvudet på honom. Mitt i allt säger Mamman till sin äldre son, han som satt och skulle utvecklas: "Kan du ta de där leksaksdjuren och ge till din bror?". De där leksaksdjuren var DE HELIGA VÄLTA KORNA! Jag reagerade snabbt, tog djuren, vände dem och lät det lilla barnet leka med dem. Korna stod på sina egna fötter. Lite Bibliskt kändes det allt. "Låt barnen komma till mig och hindra dem inte" sägs det ju i Nya Testamentet. Nu vältes alltså mina välta kor av ett litet barn som inte visste att de är heliga. Det om något är väl heligt?! För ordningens skull måste jag nämna att de nu igen finns ovanpå dvd spelaren fint välta och på rygg. Nån måtta måste det vara!

Det tar en lång tid att lära sig veta vem man är. Jag tror att jag kom fram till det, eller kände att jag accepterade det för egen del för en 5-6 år sedan kanske. Jag har nog alltid varit precis den jag är och knappast så hemskt mycket annorlunda tidigare heller, men någon form av lugn och visshet kring vad jag står för och hur jag vill vara blev klart i mitt sinne då jag var lite på 40, ungefär. Man kan säga att jag godkände mina egna goda och dåliga sidor, samt intalade mig själv att jag vet vad jag är till för typ...

 

Vad skulle det vara då? Vad är jag till för? Min äldsta dotter tyckte härom veckan att mitt främsta bidrag var att jag gjort henne och hennes syskon. Ja, det är en viktig bit förstås, det helt fysiska. Jag är en människoproducent. Vad är jag annat då? I viss mån är jag svag. Jag kan inte leva upp till allt jag vill leva upp till. Just den förvissningen, att aldrig duga helt och hållet var en av de viktigaste insikter jag fick förlika mig med då jag förlikade mig med mig själv. Det betyder inte att jag faller till föga för veckotidningars och hälsotalibaners utrop om att "man måste acceptera att man inte är alla till lags och ska sätta sina egna behov först för att må bra och sedan kunna hjälpa andra". Nej, jag ser det inte så och sådan är jag inte.

 

Vad är jag då? Jag tror jag satte ord på det hela härom dagen, då jag förstummades över frågor jag fick av elever. "Finns det facit till instuderingsfrågorna?" "Vilka sidor är det viktigast att läsa till provet?" Dessa typs frågor har jag alltid avskytt. Det har varit svårt att sätta finger på varför de har gett mig så mycket obehag. Just där och då slog det mig vad det är jag vill.

 

JAG VILL HJÄLPA MÄNNISKOR ATT KLARA SIG SJÄLVA!

 

Har du en bok och svarar på frågor ur boken, då behöver du inget facit. Du har ju en bok! Jag ställer aldrig provfrågor om sådant som inte är genomgånget på lektion, eller man redan haft till läxa minst en gång. Vilka sidor tror du själv då att är de viktiga?!

 

Vad händer om du läser fel sidor? Blir det krig då? Kom igen människor. Ta hjärnan i handen, som man brukade säga i min barndoms Helsingfors. Nej, vi sa det sällan i Sibbo, det var i Helsingfors som "ota aivot handuun" användes.

I något skede i dag kommer vi att tända ett av de ljus Fru Kickan i går kom hem med från Sparhallen(?) och lade i en ljusstake med fyra ljus. Av någon orsak är ljusen röda. Kanske det är vår familjs sätt att hylla den nu döde Fidel Castro, vem vet hur Fru Kickan tänkte där.

 

Då jag tittar ut genom fönstret ser jag att det sannerligen är advent. Blåst, snö och...ja blåst och snö... Mörkret kan man dessutom ge sig Fan på att kommer då det blivit dags igen så där på senare delen av eftermiddagen.

 

Jag upplevde en total utmattning i går. Först gick det väl helt okej, med morgon- och förmiddagsriter av olika slag. Linda på skype, fyra ostsmörgåsar med kaffe, upptäckande att Fru Kickan och Emilia åt lunch samt konstaterande att jag inte gjorde det, Pärlas födelsedagskalas, hysteriskt köpande av födelsedagspresent åt just Pärla, mottagande av MMS från Bosse som ju inte kan öppnas på min telefon och efter de 8 som kommit vet jag ej ännu vad han vill mig, Rufus innebandymatcher där han skrällde till och gjorde mål och därmed har gått med ett stort leende ända sedan dess, hjälpande den samme med studier i engelska och diskuterande Robben Island och apartheid, ätande av middag just efter att Liverpool gjorde 1-0 i slutet av matchen, men sen blev det tungt kan jag säga. Röd Bettan hade tidigare under dagen undrat om jag var förkyld eller bara snorade så där annars. Detta är ingenting jag hade reflekterat över, men sedan mot kvällskvisten blev det nog helt uppenbart att jag var vad folk brukar kalla "lite sjuk". Jag låg i soffan största delen av kvällen och sprang bara ibland till datorn för att kolla om den där agenten har fått tummen ur sin rumpa, det har han inte kan jag berätta. Jag satt upp en stund då det kom grannar över, tillsammans med sin hund som i princip åt upp Edits hund Ru, som ändå sedan kom att tillbringa natten i vår säng.

 

Fru Kickan som gillar att se utmanande TV program som stimulerar intellektet lade igång "Geordie Shore" framför våra trötta kroppar och inte konstigt alls somnade hon snart. Det gällde att få henne att förlytta sig, eftersom jag inte denna kväll orkade engagera mig och så blev det att Fru Kickan och Edit, som låg i vår säng, vi hade glömt att hon gått dit i ett tidigare skede sov där med den där hundbitna leksakshunden. Jag i min tur fick lov att hållas med huvet uppåt för att invänta målskytten som "kommer riktigt just" och fick se Swansea och Crystal Palace bjuda på en helt sinnessjuk sista 10 minuter. Sen var det ju fullt i sängen, Rufus tyckte att jag skulle gå och lägga mig för jag ser ju ut som om jag håller på att dö, så jag tog en filt och lade mig ovanpå Lindas säng och där sov jag som en gris fram till morgonen. Huruvida jag hade knorr på svansen kan jag ej svara på eftersom jag ej kollade en endaste en gång.

Ingen mailexplosion ännu fast klockan är runt halv fyra och det är fredag. En svart fredag åtminstone. Det här Black Friday är egentligen ett helt ärligt fenomen. Jul, påsk, Halloween och allt möjligt som firas nuförtiden kritiseras ju hårt av var och varannan för att ha kommersialiserats. Ingen minns de ursprungliga orsakerna och en massa jippon i syfte att tjäna pengar överskuggar allt liksom. Black friday är ett härligt undantag. Det började som ett urkomersiellt jippo och är så ännu i dag. Ingen som helst annan orsak än just att sälja och tjäna pengar har någonsin framförts som orsak till att bedriva denna för oss rätt nya tradition. Thank you Thanksgiving and the United States of America. Fredagen är svart, men efter mörker kommer ljus, för precis som Edit säger att hon lärt sig i skolan så gjorde Gud det så, precis som även Big Bang...

 

Jag sitter i kvällen och försöker, kan man tänka sig, undvika att zappa till en fotbollskanal bara för att jag känner mig så urlakad att all typ av extra arbete, som fotboll trots att det är mig så kärt är, blir för mycket just nu. Bara avkopplande TV program funkar i dag. Då stannade jag vid... Amerikansk fotboll. Det är svårt att ta på allvar. Män i uppstoppade kläder buffar på varandra och reglerna är mer invecklade än de i innebandy. Med en stund av detta kan man vara så avslappnad att nån film, eller till och med riktig fotboll igen blir möjligt.

 

En annan sak som får mig att angsta och kallsvettas är den förmodade åsnans ankomst i morgon. Varje år arrangerar skolan där jag jobbar ett adventsfirande som ibland försiggår i någon kyrka, ibland med inbjuden predikant i skolans auditorium. Advents budskap om väntans tider och ljus i mörkret presenteras förtjänstfullt vid dessa tillställningar. Det blir klart för alla som försöker lyssna, att man nu börjar vänta på en bebis som den Romerske Kejsaren bestämde att skulle födas den 25e december. Jag var ju varken med då Gabriel "informerade" Maria, eller där i stallet i Betlehem då det begav sig, men allt tyder ju på att man var i stallet nån gång på våren och att Gabriel då utfört sitt gudomliga uppdrag nån gång på sommaren, kanske på Midsommar, som ju förstås inte heller firades där och då. Trots allt detta väntar man alltså nu i en månad på att bebisen ska födas och tänder ljus och är snälla med varandra. Allt väl med det.

 

Men sen... Varje år... Varendaste ett år börjar Preacher Boy, eller vem det nu är som håller i andakten, prata om en åsna. Varje år tynger man in en berättelse om hur bebisen rider in i Jerusalem på en åsna. Rimligen har bebisen alltså redan fötts och är en vuxen man, som dessutom ska avrättas av de romerska myndigheterna inom en vecka. Alla som har minsta allmänbildning vet att denna åsneritt ska äga rum på Palmsöndagen, det vill säga helgen inför Påskhelgen. I många år har kyrkans representanter helt utan att rodna kört på med denna åsna på adventsgudstjänsterna utan att förklara vad den har där att göra i fel årstid och helt ur sitt sammanhang och 34 år för tidigt dessutom. Jag brukar bli kall, blek och matt. Förstår ni i kyrkan hur fruktansvärt mycket ni ställer till med i min religionsundervisning? Minst två månader går åt till att täcka de skador denna totala förvirring skapar. Varje år dessutom. Bara för att sedan höja det till ett riktigt crescendo stämmer man sen upp i Hosianna. Hosianna Davidsson sjungs det med fulla halsar, liksom så där självklart efter att åsnan glidit in i Jerusalem med den snart avrättade 34 åringen på ryggen, han som om en månad föds i ett stall i en förstad till just Jerusalem. Förvirringen är total. En fråga som för mig blivit oklar är även... Mutta mitä Anna huusi?!

 

I morgon lektion 2 kommer kanske åsnan igen då. 9E ska först skriva prov om islam och hinduism, sen smyger alla till åsnegudstjänsten i auditoriet där även min 7A förväntas befinna sig. De stackarna vet ännu inte vad det innebär att sjunga hårdast av alla. Mina klasser ska alltid göra det nämligen. Även det en tradition!

Morgonen har ljusnat bakom persiennerna. Jag lämnade hemmet efter att ha väckt Edit, samt försett henne med kläder, fört ut komposten, tillverkat frukost åt Edit och själv ätit min banan och tagit mina blodtrycksmediciner. Gårdagskvällens fascinerande Borussia Mönchengladbach-Manchester Cityupplevelse satt inte mycket kvar i sinnet, men en del sömnsvårigheter till följd av, vet faktiskt inte riktigt, gjorde sig påminda. Utvecklingssamtal med en sömnig elev och hans mor gick över i lektion med 7A där jag inledde med att skälla ut alla, både skyldiga och oskyldiga för att det kladdas med glögg i korridorerna. Som svar fick jag en fråga om vi inte kunde hänga upp en julstjärna i fönstret så det blir lite mysigare i klassen. Jag meddelade att det är fritt fram att baka julstjärnor och ta hit dem så vi kan hänga upp dem fast i Karlavagnsformation. Nu umgås jag med en enorm PRAOdecimerad grupp som läser tyst för sig själva och jag kan svara på e-post, samt då rapportera här om läget i världen samt mitt liv.

Först en uppdatering av de afrikanska mästerskapen. Raissa har spelat två hela 90 minutersmatcher och hennes Kamerun har besegrat först Egypten med 2-0 och sedan i går Sydafrika med 1-0. På fredag avgörs grupp A då Kamerun möter Zimbabwe och Sydafrika möter Egypten. Mycket talar just nu för att Kamerun går vidare till semifinal och väldigt kittlande vore väl tanken på en final mellan suveräna favoriterna Nigeria och hemmalaget Kamerun. Förhållandet mellan de två länderna känns lite som Sverige/Finland eller England/Skottland så här ur lekmannasynvinkel. Nigeria är stort och engelskspråkigt medan Kamerun grannlandet, är mindre och i huvudsak franskspråkigt. Då jag för många år sedan hade den äran att hämta Cynthia till Åland från Arlanda, den resan blev något i hästväg och är man intresserad kan jag utveckla vid tillfälle, fick jag ta del av Cynthias beskrivning av sitt Nigeria. För det första, sade hon är Nigeria ett land med hundratals språk som i princip alla kan (var sitt alltså) men ingen talar. Hon sade att hon till exempel inte talar sitt eget språk fast hon kan det. För det andra talar alla i Nigeria engelska enligt vad hon sade, och det de gillar mest att driva med är afrikaner som talar franska. Nu kom sedan Raissa, som talar franska till Åland och en viss försystring skedde nog, men på engelska. Vilketdera landet blir Sverige och vilket Finland i jämförelsen? Det samma med England/Skottland... Eller kan vi helt enkelt konstatera att sådana jämförelser inte funkar och att vi måste låta alla människor, folk och länder stå för sig själva?

Det här skulle vara en dag som började med utvecklingssamtal, till en följd av gårdagskvällens utvecklingssamtal. Det skulle vara en dag med lektioner, elevrådsmöte och kollegiemöte. Det skulle vara en tisdag fylld av sådant som gör att jag tycker veckorna går så snabbt medan helgerna så långsamt. Det skulle vara en dag då jag varken hann köra Edit till skolan, hämta henne till eller för den del från dansen eller ens äta middag före klockan 19.

 

 

Det var också precis en sådan dag. Tack vare 9E hade jag även fått lite sympati, då de visar sådant tålamod och sådan förståelse för att jag rör till det för alla. Bara de nu vet lite vartåt det bär med tanke på att de ska ha prov just före Åsnegudstjänsten på fredag, då är de nöjda. "Det blir nog bra ska du se..." upprepar de flere gånger. Hoppas det.

 

Sen blev dagen lite annorlunda än tänkt dock. Hemma efter att ha störtat iväg från skolan bar det av in på skype och deltagande i årsmötet för Damernas Ligaförening. Vi har ju skrattat och Zacke som i fjol kom på ÅUs höstmöte som HIKs representant och sedan gick hem som styrelsemedlem. Det är han ännu och i morgon så det provas kläder i Vikingahallen vad jag förstått... I dag gjorde jag en Zacke. Jag deltog pliktskyldigast i mötet via skype och då det var slut, Fru Kickan åkt till träning och Edit var på väg hem från Pärlas simning i Gurkans bil, då hade de övriga ligaföreningarnas representanter gaddat sig samman och röstat fram mig som ordförande för Damernas Ligaförening i Finland... Nu är jag alltså ledaren för en förening som sägs finnas till för att bevaka damfotbollens intresse i Finland. Jag sade nej tre gånger, sen ja ifall det väljs en stark vice ordförande, sedan jaha då vice ordförande väljs först vid konstituerande mötet som troligen går i Helsingfors den 21 januari. Det här var sannerligen inte meningen.

Så fel hade jag. Ingen rusning alls efter bilden på Craig. Jag kanske hade tolkat världen och min, eller kanske Craigs popularitet helt fel. Gårdagen blev i alla fall en lång natts färd mot nästa natt. Prov rättades faktiskt och lite jobb fick jag gjort, men mest var det nog trött och ont i huvet som gällde. Söndag i november...

Meningen är att rubriken ska sjungas.. Ni vet, The pooweer of blooogg. Som The Power of love, jo ni förstår... Natten var väldigt upplysande, på samma gång som den de facto var väldigt trevlig. Vi var alltså på Röda Fjädern galan, som visade sig vara en Lions fest där man samlade in pengar för ungdomar. Då jag hade hunnit raljera en god stund om just detta kom där också en klar och tydlig beskrivning på hur unga, samt vilka unga som stöds av dessa pengar som bland annat ropades in för tavlor och kaniner av betong och vad allt man nu hade där. Fru Kickans arbetsgivare hade organiserat för oss, jag som bihang då, ett bord, mat och dryck till en viss del så absolut ingenting fanns att klaga på. Inte ens faktum att någon trodde att detta även var en dansgala fick sinnet att förmörkas. Till min glädje märker jag att toleransen för oss dansovilliga ökar hela tiden. Det visade sig vara okej att inte dansa och det i sin tur ledde till att jag faktiskt dansade hela tre låtar. Fru Kickan och kollegan Ulrika blev de som fick dra runt med mig och törna in i folk. Men riktigt trevligt var även det då det inte hette att man måste.

 

Sen dök Craig upp. Saker han sade fick mig igen en gång att förstå hur mäktig denna blogg är. De mest osannolika människor verkar läsa den. Jag ser ju själv hur läsarmängderna ökar med rätt sorts rubrik och framför allt rätt sorts bild.

Emedan Fru Kickan fått ögondroppar och inte ser ett dyft har vi ingen TV på här hemma just nu. Det är skönt. Jag är ingen TV hatare, tvärtom, men idén om att ha TVn på bara för att ha TVn på, den följer jag bara under de olympiska spelen och då ska vi ha flere TVn på med olika kanaler i alla rum. Men då är det ju substans i det hela. Fru Kickan förbereder sig dels för att vara DJ under JIK A-damernas volleybollmatch i Vikingahallen och dels för att gå med mig och tydligen en hel del andra, av vilka några lär alla komma för att "fixa sig" till oss, på Röda Fjädern gala i kväll. Vad man gör när man fixar sig är en gåta, trots att det inte egentligen är det. jag bara har ett så extremt kort fixnings skede att hela grejen att fixa sig hos någon annan känns lite... Ja... Främmande. Fixarna är välkomna i alla fall. Jag har lovat raka mig, så det ska det bli då. Ytterligare lär jag inte få klä mig i knappskjorta eftersom jag i så fall blottar min mage. Jag som har en så fin stor mage, tycker jag och Edit...

 

Edit ja. Hon ska transporteras till Röd Bettan och Svärfar. I förmiddags, då vi förberedda transport till och från Fru Kickans ögonläkare hade Edit en lista med saker hon skulle göra. Hon kryssade för tandborstning, klippning av naglar, påklädning, hårborstning osv. Tyvärr hade hon fått "Snabba på" till sist på sin lista och som hon mycket riktigt sade: "Inte kan jag ju börja snabba på ännu. Det är ju sist på listan förstår du!". Fru Kickan hann till ögonläkare, hem från ögonläkaren, vi har ätit lunch och nu ska vi snart transportera Edit rätt och Fru Kickan till Vikingahallen. Ni som eventuellt undrar varför jag inte dök upp för att hjälpa Åland Uniteds flyttningsavdelning med att bära möbler. Sorry, det bleve inget av orsaker jag försökt framföra här. Både Emilia och Rufus är tydligen vid medvetande, bägge har svarat med någon slags bild då jag smsade för att berätta vad deras Farmor vill ha i julklapp.

Innan jag lämnar skolbyggnaden för att finna skoluppgifter som enligt utsago är lämnade "i min bil" och efter att blivit uppmanad att "vara som alla andra" samt för att förbereda en helg med diverse åtaganden och ett deltagande i en röda fjäder gala eller vad det nu kallas och en nästa vecka med mördarprogram innefattande utvecklingssamtal och annat, väljer jag att ägna en snabb tanke på dagens mardrömsnyhet.

 

Roman Eremenko är alltså avstängd från sitt yrkesutövande i två år från och med den 6/10 2016 på grund av användande av kokain. Inget mer med det. Han har gjort fel, blivit fast och straffas för det. Min tanke går först och främst till hans familj som bland annat innehåller tre små barn. Dessutom går min tanke till den finländska fotbollen. Någon kan tycka att det var precis det här vi inte behövde. Själv kan jag väl anse att det inte kan bli värre ändå.

Jag fick just kritik av elever för att jag kallat en av deras klasskamrater för "ung, snabb och snygg". Då vi lite analyserade vidare kom vi inte riktigt fram till var felet i att säga så ligger. Om eleven de facto är ung, snabb och snygg, då är hon ju det. Jag framhöll ytterligare att i jämförelse med mig själv är alla i den klassen  unga, snabba och snygga, i alla fall unga och snygga... Där kan ni sedan fundera vad som är bra och vad inte.

 

I morse avslöjade Fru Kickan en regel som tydligen gällt i många år, men som inte informerats till mig. Eftersom hon städar våra toaletter är det jag som pantar våra tomflaskor. Detta efter att jag stillsamt undrade om det var hon som hade fyllt hela trunken i Landrovern med plastkassar innehållande burkar och flaskor. Att Fru Kickan städar toaletterna och jag pantar tomflaskor har varit känt redan länge i vår familj. Att dessa tu hörde ihop på det här viset hade jag dock ingen aning om. Men nu vet jag.

Mitt i torsdagen känns det angeläget att anropa Moderskeppet, vad det nu sen är och var det nu sen befinner sig. I går undrade min Mor om jag fått mina tänder kollade, som jag lovat få. Nej, det har jag tyvärr inte. På samma gång som detta kom in höll jag på med att dels kommunicera med Maiju om träningsupplägget, Craig om tjänster han lovade göra för vissa av våra sponsorer, Herr Landshövding om hur försäkringarna täcker skadade spelares helhet eller bara skadan, Edit om var det finns pennor så hon kan skriva önskelista, Emilia om att hon ska åka på studieresa i dag, Rufus om att han inte kan hjälpa med att reda i en konflikt som jag behöver reda ut, med konfliktens parter om hur vi löser konflikten utan konflikt, med Fru Kickan om vilken propp som håller i golvvärmen i stora badrummet och med en fransk agent om vilka sociala kostnader ett pris som överstiger det jag har sagt att är vårt maxpris innebär.

Alla som kan något om Liftarens guide till galaxen vet att hemligheten med att flyga är att kasta sig mot marken och missa. Svårare är det inte. Vart man sen flyger, det kan man förhoppningsvis kontrollera, eller så inte.

 

Att det hopat sig lite arbete vet säkert många som dels själv jobbar, dels följer med mina klagovisor här. Nu hade jag emellertid gjort en närapå rörande god sekundpanering för alla mina grupper i åk 9 hur vi ska kunna genomföra både religionsundervisningen så att Islam-Hinduism ska vara möjligt som provavsnitt och att ett visst fokus på samhällslärauppdsatsen ska kunna läggas trots diverse utbildningsmässor och besök till kärnkraftverk, för att inte tala om adventsgudstjänster och Praoveckor. Hela planen var suverän och jag uppfattade barnen som tårögda då jag presenterat den. Jag antog att de helt enkelt grät av tacksamhet...

 

Sedan, då 9E kom in för andra gången denna dag och den omnämnda hinduismlektionen skulle bedrivas kände jag hur jag på riktigt inspirerades av elevernas kunskap och kunskapshunger. Jag till och med kom upp i falsett då jag imiterade en guru som uppmanade folk att finna sig själv och därmed söka sina egna vägar bland de redan utstakade. Sent om sider närmade jag mig lektionens mål. Att styra in de unga studerandena på självstudier gällande olika hinduistiska sätt att närma sig upplysningen i form av moksha. Då hände det... Elev Sara såg närmast ledsen ut då hon sade... "Dedär... Jag tror faktiskt att vi gjorde det här förra gången.." Hon såg min smärta. Hela klassen såg den. En dispyt utbröt om huruvida vi definierat meditation tidigare eller om alla bara gjort det i sin egen värld... Det föreslogs att allt kanske hänt i en tidigare inkarnation. Helt jordiskt hade jag alltså själv sumpat min egen sekundplanering och på riktigt förstört det mesta. Jag insåg att det egentligen är eleverna som kommer att få det jobbigast att reda ut detta. Då lektionen var slut kom folk fram till mg och nästan klappade mig på huvudet samt försökte förvissa mig om att "Allt blir bra!" "Det kommer flere liv" och sådant... Sen komEelev W från 7an och undrade om det finns instuderingsfrågor på Gamla Testamentet. "I morgon finns det" sa jag. Det finns faktiskt sådana redan nu kan jag berätta...

Minns ni den där TV serien från för några (många?) år sedan? Det var visst Magnus Uggla eller nån som sökte folk som kunde spela och så bildade de ett band. Sådan där dokusåpa reality TV medan genrén var yngre än i dag, vem var inte det förresten?

 

I dag har jag varit Magnus Uggla och sökt efter folk hela dagen. Jag visste att Rufus klass och Isac Ordförandes klass har Prao. Jag visste nog också att 9C är i Sverige och någonstans innerst inne hade jag nog säkert hört att 9G också är i Sverige. Det oaktat har jag jobbat hela dagen. Planeringar för hur få undervisningen genomförd så de olika proven, som ju måste ske speciella dagar för att passa alla Prao och studiebesök, simhallsturer inte minst, och därmed kräver sekundtabell och även förhandsinfo för för eleverna, så de kommer med rätt grejer i åtminstone nästan rätt tid... Dessa planeringar, samt tidsschemaangivelser för utvecklingssamtal, funkar alldeles utmärkt fram till att sjuksystern kommer och vill börja undersöka just de eleverna på lektionstid, samt att någon faktiskt borde ha varit till tandläkaren också. Elevrådsmöten begärs också flyttade, med sms från en färja...Till råga på allt dyker klasserna inte upp, eftersom de ju har dessa speciella program som ju förstås är informerade i all den infoström vi begravs med... I den samma som tandläkartiderna kommer. Sen undrar biblioteket också vem i hela skolan som har lånat "Tio små negerpojkar".. Det är ju bara att fråga runt då. Stort missnöje med N ordet uttrycks och ingen har verkligen lånat den. Dessutom fattas också 7 lappar för att göra det möjligt för mig att planera utvecklingssamtalen.

 

Sen har vi fått öppning vad gäller e-postväxling med sponsorer och allt möjligt. Vissa vill prata i telefon och dela med sig sina tankar om hur vi borde öppna våra anfall, andra ber mig berätta vad de stod för ifjol och vissa vill bara ha nya e-postmeddelanden så mycket det går... Kanske de delar ut dem till alla medarbetare istället för att skriva ut fler exemplar eller kopiera dem? Sen har vi det stora flertalet som inte svarar alls och dem bara måste man ju skriva till på nytt och på nytt.

 

Jag inser att detta säkert motsvarar helt vanliga arbetsdagar på kontor. På detta kontor förväntas jag i alla fall just dela ut 8Cs prov, samt förmedla stämningen ur en gudstjänst på 1800-talet. Kollegan Ida har dessutom hoppat jämfota av iver och engagerat självaste förbundsstyrelsen i lärarnas julfestnummer... Enastående. Senast jag hörde henne undrade hon om man kan vira in folk i plastfolie och var man kan få tag på renhorn.

I morse, dock inte snortidigt, utan bara i morse, kom tre av mina barn och sedan även en svärson som rythm section in i sovrummet. De kom sjungande dessutom. Endel var ivrigare än andra. Edit hade ritat på kuvertet och lagat en fin tavla av en Nalle i skolan. Rufus och Emilia hade spenderat i ett sällskapsspel som jag föreslagit att vi ska testa i dag. Eftersom klockan går och de uppoffrande gratulanterna, förutom då Edit som löpt till parken med en hoper grannflickor, befinner sig i sina sängar på obestämd framtid, får vi se hur, om och när detta händer. Även från USA kom en liten gratulationstext skickat på självaste Facebook.

 

Jag har ringt min far och vet att den lilla grejen jag handlade på Vikingline förra veckan kommer att ges honom i dag, om den inte är konsumerad av min syster redan. Farsdag är sällan en dag med så stora ramar och riter. Ofta är det så att barnen lite så där rutimässigt och på tvång ger farsan nåt och sen sticker och sköter sitt. Jag tror att de flesta av oss farsor är väldigt nöjda med det. Det hände vid en par tillfällen under mina tonår att jag lite missade det där med farsdag och fick kompensera det med nåt snabbt hoprafsat på eftermiddagskvisten. Jag tror min far tog det med jämnmod. Jag tror han såg det lite som jag ser det. Den viktigaste gåvan man kan få på farsdag är en förvissning om att ens barn mår bra!

 

Vänta nu. Det där låter ju som om man skulle vara mamma eller nåt. Det är ju mammorna som alltid finns för sina barn och tar hand om dem oavsett vad som händer. Vi pappor kommer aldrig att komma upp till mammornas nivå.  Egentligen ska jag väl inte ta åt mig av dessa skriverier, som så klart dyker upp just denna dag. Nu är det dock så att epitetet Pappa är något så viktigt och heligt för mig, att jag mest blir ledsen då det ska användas för politik och generaliseringar. Likväl som vi ifrågasätter att alla pappor firas, eller att bara vissa pappor borde förtjäna att firas kunde vi instifta "de goda mammornas dag" då bara de mammor som når upp till de självklara målen för mammor uppmärksammas. Det är klart att pappor och mammor av olika slag finns överallt här på vår jord. Om jag, på en dag som faktiskt symboliskt sett är bland de viktigaste för mig som människa, ska få slängt i ansiktet att behöver uppfylla vissa kvalitetskrav för att inte vara sämre än alla mammor genom tiderna, då leder det inte till en positiv och uppbyggande känsla. Jag vet, såsom lutheran att jag är högst otillräcklig och bara för att jag, som det sägs i Skriften, spritt min säd och uppfyller Jorden, alltid har saker jag inte klarar att tillfredställa hos barnen, familjen eller ens mig själv. "Jag gör mitt bästa" är oftast ett självbedrägeri som gör att jag nöjer mig med halvdant... Men kan Pappor få ha sin dag och vara stolta över sina barn. Det är det åtminstone jag upplever med Farsdag. Kan jag, snälla få hålla det och så kan Morsdagen får vara för mammorna som även de troligen känner precis som jag och de flesta andra pappor?!

Jag har vid olika tillfällen under livet antagit uppdrag som Gudfar. Därmed finns det där ute ett antal gudsöner och guddöttrar och de som inte känner sig träffade av exemplet jag kommer till kan veta att de är oskyldiga. Som Gudfar har jag tyvärr inte alltid riktigt gjort ett så bra jobb är jag rädd. Det kan bero på att jag trodde att uppdraget gick ut på att sitta i en stol och att låta gudbarnen komma in och kyssa min ring... Hittills har detta inte hänt en enda gång och jag tonar ner hela min roll i det hela, vilket jag beklagar för gudbarnens skull. De kanske inte beklagar det själva, eller de facto kanske de jublar över just detta.

 

En av mina gudsöner gick till val för några år sedan. Närmare bestämt elevrådsval i en lågstadieskola. Hans vallöften var i det mesta översvallande. Klart han blev vald! Direkt efter valet stod det dock klart att inte ett enda av vallöftena skulle bli verklighet. "Så klart inte, jag sa ju så där bara för att de skulle rösta på mig" meddelade min gudson. Till saken hör att han fortfarande kandiderar årligen, ger löften och blir invald. Jag tror att hans väljarkår vet att han inte kommer att hålla något av vad han lovar, men troligen känner de att de vill representeras av honom. Bra karl kanske de tycker, vad vet jag.

 

Lite samstämmigt med våran egen president börjar jag fundera på om den nyvalde USA hövdingen Donald Trump gör en gudson. Obamacare ska inte skrotas såg jag. Vad jag förstår kommer inte en enda sten att föras till ett murbygge mot Mexico. Jag tror helt enkelt han sade och gjorde det mesta av allt det där bara för att bli vald. Nu har han fyra år på sig att övertyga alla dem som inte röstade på honom att han är bra att fortsätta fram till 78 års ålder. Väldigt få av dem som nu röstade lär ju göra det sen om han fortsätter så här. Eller vad vet man.

 

Jag funderade på om vi kunde göra en liknelse mellan det som hände i USA och mig själv ifall jag högljutt började kandidera för posten som landslagstränare i ishockey. Nog kan jag så mycket ytligt om det spelet att jag kan säga saker som låter som om jag kunde något. Skälla ut dem som bestämmer är bland det lättaste som finns. Sen då jag blivit vald, då skulle jag nog allra först fråga riktiga ishockeytränare vad jag borde göra, kanske mest av alla den som haft jobbet före mig. Om det hade gällt fotboll, då hade jag bara troligen varit dålig. I fallet ishockey kunde det engelska ordet "Clueless" beskriva det mest. Kan vi tro att detta gäller även USAs blivande president? Dock så klart är det inte relevant för min gudson, eller vad säger mina gudbarn?

På något sätt började den gamla barnsången "Pappa kom hem, för vi längtar efter dig" spela i huvet på mig ju längre eftermiddagen led. Snöade gjorde det och mailen och telefonsamtalen bara dröp in precis då skoldagen skulle vara slut och det var den ju. Öppet hus hade vi i dag och Lärarrummet såg ut som jag vet inte vad. En förälder meddelade att hon ibland läser min blogg för att se om jag skriver om hennes barn. En annan, som inte var en förälder, utan en far/morförälder och således i alla fall förälder, men inte till eleven i fråga visade sig vara pensionerad rektor. Tur att lektionerna var bra då. Eller hur ska vi nu säga... 9F lyckades efter stor turbulens spika en åländsk krisbudget. Jag tror att ingen ännu heller riktigt vet vad som hände under den timmen. 9E förklarade att moksha upplevs genom att följa Jesus och sedan stred de så om på vilket sätt den åländska demilitariseringen ska säkras att en elev lämnade rummet. 9G tog mest lugnt, trots att de nog tog till sig att man kan gå naken i minusgrader om man bara har rätt inställning. 7Bs superfredag handlade mest om filosofer och provskrivning. Jag fick framhålla att Beckham inte var en fjolla och att min döda Mormor skulle ha satt en straffspark på mål. Massvis med föräldrar var där under den första timmen. Till den andra kom sedan bara de mest ihärdiga.

 

Öppet Hus är en tillställning då föräldrar inbjuds för att få se en helt vanlig dag i skolan. Under denna helt vanliga dag har vi elever som diskar och fyller på kaffe i lärarrummet, samt fina dukar och smågott som aldrig tar slut. På det sättet kunde vi ha helt vanliga dagar lite oftare än en gång per år tycker jag. Mat-Inger bjöd på ärtsoppa och jag var i alla fall nöjd. Rufus var för övrigt en alldeles utmärkt skolvärd precis som jag visste att han skulle vara.

 

Sen, precis så där vid 14.55 tiden började det komma mejl och telefonsamtal. Maiju har hittat en spelare med en fransk agent som inte kan prata i telefon från Barcelona. Ordf har hittat en orsak för oss att totalt byta färg på bortadräkten. Zacke organiserar både borta och hemmadräkter med bromsspår i atmosfären. Craig förhandlar inte med terrorister, men vill att jag ska göra det. Fru Kickan vill att jag handlar smått medan hon handlar det viktiga. Rufus väska hade frusit fast på min motorhuv. En bil skuffades upp från ett dike. Emilia lagade mat då jag inte kom hem, eller var det Gurkan. Robban satt i Maxinge och då vi ses så sällan måste vi prata i minst en halv timme. Fru Kickans tränare levererade volleybollfilm så vi skulle kunna se gårdagens match igen. Fru Kickan fick in alla servar utom en och blockade, samt vann matchens första poäng. Det vet jag för vi såg matchen medan vi åt middag.

 

 

 

 

I går hände en väldigt stor sak. Det har hänt förut och sett till de tider vi lever i är det inte ens så överraskande. Det hände dock inte alls som åtminstone jag hade trott. Edit tappade en tand.

 

Hon skulle bara vrida lite på den sa hon, sen kom den ut. Det var inte den första tanden hon tappat, men de tidigare har nästan fått falla ut själva. Den här hade hon gjort lös genom att binda ett snöre i och sedan dra en vagn med, eller vad hon nu förklarade. Fru Kickan ifrågasatte dessutom i morse om Tandfén faktiskt betalar 2€ för alla storlekars tänder. Jag hävdar att för Tandfén är alla tänder lika värda. Fru Kickan, som förresten har match i kväll, ett åländskt derby i en svensk volleybollserie, försökte sig på att tänder med hål i skulle vara mindre värda. Jag tror inte på sådant, men den enda som vet är väl Tandfén.

Jag talade just med min dotter i Amerika som är så väldigt ledsen. Jag tror att de flesta människor kan koppla orsaken. Vi har i natt varit med om något som är så typiskt för vår tid och väldigt konfunderande.

 

Själv kommer jag till några slutsatser:

 

1. Det måste finnas saker jag inte riktigt begriper.

2. Demokrati är ett farligt samhällssystem, men det minst dåliga ändå

3. Vi måste akta oss för att dra förhastade och alltför aggressiva slutsatser. Vi vet inte vad som kommer att hända.

4. Jag skulle kunna ha en chans att vinna om jag ställde upp i politiska val. Kan han där så kan jag också... Inte sagt att jag vill dock.

Jag har sagt God Jul till två personer redan detta år. Första personen var någon gång, torsdag eller fredag förra veckan då Jonas från BK 30 i Västerås bekräftade att vi kan spela mot dem den 11e mars och att vi kommer att höras sen närmare inpå. Honom önskade jag alltså en God Jul. Sen sade jag det samma till min syster Malin då hon kom för att säga hej då vid festen i lördags, när bussen till Sibbo skulle gå. God Jul alla släktingar. Vi kommer nog att höras, men troligen inte ses mera detta år.

 

Jag åkte, som jag nämnt en annan buss. Mitt turistindex steg en aning, eller ganska brant faktiskt, då jag skulle betala mellan Pargas och Åbo och chauffören meddelade att priset är "Kuusi ja kymmenen". Jag hörde "Kuusikymmentä" och var faktiskt på väg att, något överraskad över prisnivån, betala. Till all lycka sade han att de inte tar emot kort. Vi kunde skratta bort det med att kalla mig "Ahvenanmaalainen turisti"... Alltid något.

 

I dag flyttar då alltså Maiju hit. Förutom att hon ska komma och berätta lite saker på ÅUs styrelsemöte så ska hon också erbjudas för pressen, som lite pressat fram detta faktiskt. Klockan 15.30 på WHA har vi en liten pressträff och radion skulle direktsända vid 15.45, så om något inte klaffar i tidsplaneringen, till exempel om Viking Line går på grund eller nåt, då är det mitt fel. Lyssna på radio vid den tiden alltså så märker ni om jag lyckats misslyckas med att misslyckas. Sen säger säkert Maiju kloka saker också. Och vem annan där nu kan vara som säger något...

Kontoret öppnas igen här i ett hotellrum i Åbo väldigt mycket mitt i natten. Jag har fått uppleva ett dygn som en vanlig person som besöker folk på deras födelsedagar. Nu är det ju inte Anders och Annes födelsedag i dag, eller ens i går. Men det oaktat fick jag närvara på deras gemensamma 100-årsfest.

Igen har jag varit klumpig!

Jag ber om ursäkt för dem jag gjort ledsna genom det jag skrivit här.

 

Allt som står i bloggen är mitt eget och därför ansvarar jag och ingen annan för vad det står.

Min mening är väldigt sällan att såra och då det gäller människor jag bor, jobbar med eller känner personligen är det aldrig meningen! Det är bra att vi alla är olika och känner någon att det jag gör och säger inte känns bra, då ska man säga det till mig. Sannolikheten att jag då ber om förlåtelse är väldigt stor i de fallen nämligen.

 

Om ni förlåter mig är er sak. Jag kan bara hoppas på det!

 

Alla berörda som jag talat med i dag, ni är inberäknade. Finns det någon som jag inte talat med, sök upp mig, eller mottag min ursäkt så här.

 

Med hopp om en god fortsättning på hösten för alla i vårt stora omklädningsrum (=Världen).

 

MV

Det blev mantramorgon med niorna och därpåföljande ostsmörgåsätning, passligt en timme före lunch (nu förstår jag varför Mat Inger bjuder på nån konstig soppa i dag) och därmed fick jag så att säga ta mig i brasan gällande 9Es religionsundervisning som i dag dels skulle ha påvisat att kvinnor behandlas oerhört olika på olika ställen av världen helt oberoende av vilken religion de har, samt dryftande om huruvida salladshuvuden har en själ... Istället fick jag höra att kollegan Randolph helt inte tar med sig hunden på krogen och att kollegan Madde alltid ser allt! "Fy Satan", sa Annelin då hon testade mina glasögon.. Där ser man hur det blir då folk verkligen får se det jag ser hela tiden.

 

I går kändes det som att vi kom långt vidare på den dröm jag har om att äntligen få ihop paketet med åländsk dam- och flickfotboll. Det finns några lösa ändor ännu, men sakteligen kommer vi mot en värld, eller åtminstone en ö, där det inte är mina flickor och era spelare, utan varje flicka är en gemensam angelägenhet och kan hitta sin egen roll och sitt eget lag oberoende av vad vilket klubbemblem hon bär just då. Alla flickor är Åland United hur mycket IFK, JIK, IFFK och så vidare de än också är. Hopas att vår variant för 2017 kan komma ut inom kort. Tills vidare filar vi på den, men snart hoppas jag vi kan berätta. Inga stora revolutioner, men bara några självklarheter som stadfästes gemensamt.

Innan skoldagen börjar delar jag med mig av lite tankar som Pappa. Det blir mest andras tankar och det är säkert tacksamt. Jag är välsignad med fyra ättlingar så här långt. Alltså ättlingarnas egna barn får nog, vad jag planerat i alla fall, bli dem som utökar skaran sen. men det där bestämmer ju inte jag, utan Fru Kickan...

 

Jag har Emilia och Rufus som jag ofta berättar om. Sen finns Linda som numera bor i USA. Henne vill jag citera, eftersom jag är stolt att ha en dotter som uttrycker sig så väl som hon. Emilia uttrycker sig också väl, precis som Edit,men detta är en liten text av Linda som jag har fått lov att citera:

 

"Var typ 16 grader i luften men det var skönt att hoppa lite. Segt utan tränare men fick gjort lite i alla fall. Hann sen skriva ihop nästan hela mitt science project som majoriteten (?) av mina läsare var engagerade i. Resultatet: jag skulle ha behövt fler deltagare och mer resurser. Men nåja, hade nåt att skriva om i alla fall. Fick ihop några sidor och hade sen historia. Eftersom jag missade senaste lektionen på grund av magsjuka var jag lite rädd att jag skulle ligga efter, men tydligen hade vår Early World History blivit att handla om presidentvalet. Tror nästan det var bra att jag missade det, eftersom jag inte kan rösta men vill påverka låter jag väldigt ofta folk veta vad jag tycker. Hade en uberchaufför som avskydde Trump mer än jag så då var jag rätt lycklig. Lite intressant tycker det jag är att de jag träffat som är mest emot Trump är unga killar. Många av dem jag pratat med har sagt att de skulle vilja ha mer öppna gränser och att de inte förstår hur en enda immigrant eller kvinna kan rösta på honom efter de uttalanden som kommit fram. Jag håller ju förstås med, men det är skönt att höra det från någon som också inser att han är privilegierad och vill leva i en mer jämställd och jämlik värld. Det är ju trots allt de som har alla privilegier som har den största makten och alltså största möjligheten att ändra hur världen ser ut. Alltså i frågor som gäller kvinnors rättigheter behöver män jobba, när det kommer till flyktingars rättigheter är det vi som ännu har ett hemland som måste kämpa, och så vidare.

Eftersom folk i allmänhet vet så lite om realismen i dagens skolor, precis som vad gäller realismen i dagens fotbollslag- eller föreningar vill jag väldigt kort leverera några punkter från dagens skoldag innan jag susar iväg för att mötas med fotbollsrepresentanter i akt och mening att göra Åland till ett lite bättre ställe för damfotboll än vi redan är.

 

1. Då jag steg in i matsalen konstaterade barnen glatt att man tänkt till då fajitasbröden faktiskt serverades före fyllningen. Sek kom Mat Inger och högljutt undrade om jag ville känna på bröna om de är varma. Då jag avböjde, eftersom det finns folk omkring oss och en skolmatsal kanske inte är riktigt den ultimata platsen för det, höttade hon med en kniv... Inga brön kände jag på dock. Sorry, en annan gång kanske.

 

2. Då jag undrade hur 9ornas "Nöjd-partiet" fått igång sitt budgetarbete för att få en liten aning om hur snabbt projektet framskrider meddelade elev R, som är medlem av just det partiet att "vi kan inte lämna ut sådana uppgifter mitt under pågående process". Följande gång jag uppsökte Nöjd-partiet hade de flyttat sitt arbetsbord framför en toalettdörr och en partimedlem hade försvunnit. Det var partimedlem M som meddelade inifrån att han bara skiter i allt just nu. På slutet framgick ändå att Nöjd-partiet kapat 70 miljoner € av den befintliga landskapsbudgeten...

 

3. I samma svep uppvisade partiet "Ålänningarnas åländska Åland" prov på väldigt realistisk miljö då elev T och elev L befanns i en djup diskussion om på vilket sätt Brexit hade fått till följd att Island slog England i fotbolls EM och elev M väldigt irriterad meddelade att "om det nu är i någons intresse så har vi just kommit till hälften av det arbete vi förutsätts göra!" Kort därefter utlyste man inom partiet ett val om vem som skulle vara sekreterare. Alla andra understödde elev M, utom elev M själv. Då elev M gavs tillstånd att avgå som sekreterare precis då hon önskar ledde det till att elev M definitivt inte kommer att avgå, enligt henne själv.

 

4. Gud bevare Fosterlandet.

Det gick både bra och dåligt i går kväll på Höstmötet. Det gick bra således att rekordmånga hade slutit upp. Perfekt, kanske vi engagerar folk och våra ägarföreningar trots allt, keep it up!!! Det gick också bra i och med att Bosse och Jeanette kom in i styrelsen och att Kjelle, Zacke och Ted stannade i den. För helheten är det också lyckligt att Herr Landshövding stannade på sin post, men ur mänsklig synpunkt är det beklagligt att en person i två år försöker bli av med sitt uppdrag utan att få "tillåtelse". Det är väl bara att hoppa av kan man tycka. I så fall vet man inte vad det är att vara fast och engagerad i något sådant som till exempel Åland United. Visst, folk har slutat och hoppat av genom tiderna, men samtliga har lämnat luckor och hål efter sig som varit omöjliga att ersätta. Vi talar mer om att kompensera. Nu syntes det dock lite hopp. Hopp om att vår meste ordförande ska kunna ta steget tillbaka efter denna säsong, men fortsättningsvis stanna hos oss i klubben, fast någon annan håller i klubban. Ser ni skillnad mellan klubben och klubban? För min egen del är det alldeles utmärkt att inte vara styrelsemedlem efter nyår. Jag jobbar vidare precis som hittills, men det finns en annan kropp som fattar besluten, alltså vi är en mer i organisationen. Bra bra!

 

Denna morgon var väldigt väldigt alternativ. Inte för att jag steg upp, efter en natt då jag inte drömt om Barcelonas fruktansvärda försvarsspel, utan bara sovit den tid som gavs, och begav mig till skolans ledningsgruppsmöte där alla utom Rektor Granberg, Vice Rektor Koskinen och jag själva var sjuka, alltså frånvarande. Bra och effektivt möte mellan oss tre vita medelålders män blev det och sedan skulle det vara samling i auditoriet.

 

Här i KHS satsar vi på viktiga saker, så som elevernas hälsa. Vi undervisar dem i bland annat TV tittande, bussåkning och även morgonmålsätning. Inför åk 7s morgonfrukost, som väl motsvarar någontjng man får på en Viking Line färja eller nåt, hade vi en samling i auditoriet. Kollegerna Mimmi och Annelin spelade musik som sades vara medicinskt helande och skrivs ut som recept för ungdomar med sömnsvårigheter. Jag har aldrig i mitt liv hört så stressande musik! Ett mantra av till synes helt nonsens meningar, som troligen var Sanskrit eller nånting, sjöngs upp och ner, fram och tillbaka. Stressnivån hos mig ökade och ökade. Det var som i en ond dröm, då man springer och inte kommer framåt. Jag bara längtade, längtade efter någon liten avvikelse, en refräng som avlöser den oändliga refrängen till exempel. Herreminje. Jag har aldrig testat på LSD och sådant där, men detta måste ha varit en smakbit av detta. Då jag tog upp mina känslor informerades jag kort av mina kolleger att jag uppenbart har svårt att koppla av. Det kan jag inte hålla med om. Jag är bara en sådan som föredrar tystnad, eller ord med mening för att finna ro. Om jag måste kan jag även tvinga mig själv att vara avslappnad i vilken miljö som helst. Den här typens mantran bara försvårar det hela en bit, men månne jag inte kan lära mig det också, till exempel genom att inte försöka lyssna på eländet.

 

I sig tycker jag att det var intressant och jag anser alla slags mänskliga egenskaper och projekt kring dessa vara tacksamma och värda att utföra. Med "alla" menar jag så klart inte könsstympningar och psykologiska experiment i syfte att göra ekonomisk vinning för att nämna en par exempel. En onämnd kollega muttrade något om "Jag vill inte ens börja berätta vad jag anser om sådant här fjollande.." Det är härligt att vi har mångfald även bland lärarkåren. Jag tycker på riktigt om detta. Ett enda stort omklädningsrum är vad vi är.

Först ett upprop till Magister Sviberg. Magister Sviberg, om du läser det här. I dag klockan 21.45 är det Champions League på Yle 2. Manchester City-Barcelona! Magister Sviberg, glöm inte att titta! Såja. Jag kommer nog att smsa också, men då man aldrig vet hur långa Åland Uniteds höstmöten blir är det bäst att ta det säkra för det osäkra.

 

Ja, höstmöte alltså. Medlemmarna ska få säga sitt. Ska vi ha fler flicklag? Ska vi sikta på medaljer i Damernas Liga eller ska vi låta oss falna neråt i seriesystemen? Vem ska vara ordförande? Kommer styrelsen att beviljas ansvarsfrihet (eller gör man sånt på vårmötet?)? Är Sportchefen en stor idiot, eller är han bara stor? Många viktiga beslut och linjedragningar förväntas äga rum. Förra året blev ingen styrelse föreslagen och vi som var på plats fick ta tag i det hela. Nu, ett år senare finns det inte heller någon styrelse föreslagen, så det ska bli spännande att se vem som är där...