14 år senare (eller 19 om man läser mera)
Jahapp... Morgon då tydligen. Så här i juni är det ju så ljust att det är lätt att vakna flera gånger, som jag brukar säga. Vet inte vad, men det känns som en viktig morgon. Riktigt vad vet jag inte, jag minns nåt om nåt möte senare under dagen och att jag skulle klippa gräset, eller har jag gjort det redan? På nåt konstigt sätt känns det så...
Nå, upp ska jag i varje fall. Hemma är jag och det lär väl visa sig vad det ska bli. Som vanligt tar jag mig först till badrummet. Jösses... Jag hade aldrig tänkt på att duschen såg ut så där. Badleksakerna har någon också tagit bort... Jaha jaha...
Jag går fram till spegeln där min blåa, lite mörkare än jag tycker den brukar vara, tandborsten är och ser att jag är helt gråhårig. Vänta nu... Då jag tittar ner märker jag att min stora mage på nåt sätt blivit mera hopplattad. Jag testar att böja mig och ta tag i tårna och känner mig som en fällkniv, som jag brukade göra tidigare då jag har rätt böjliga höfter... Nåt konstigt är det, men jag vet inte riktigt vad.
Jag går tillbaka genom sovrummet och hittar mina glasögon, kalsonger, Åland United shorts och en T shirt jag inte tycker mig ha sett förut på vita skåpet där de ju ska finnas... Klockan är 8.30 på morgonen. Vänta nu, Hur vet jag det? Vänta nu? Jag hade ju ingen telefon på nattduksbordet, utan där stod en klocka... Men var är telefonen? På skrivbordet, som ju är nästan tomt på papper, till och med julpåsen från Kantarellen från 2017 är borta, finns ju min dator som vanligt... Eller nåt som liknar den. Fast i den finns nån telefonliknande mojäng och jag tar tag i den. En text som undrar om jag vill se inkomna meddelanden syns på skärmen. "Ja, det vill jag väl?"
Jag trycker på "ja" och snabbt ser jag en text som säger:
"Hej Pappa. Glad Midsommar. Jag är med A och några kompisar i Sverige en par dagar. Vi ses då du kommit hem igen. Lycka till. Hälsa Edit så mycket om ni hinner träffas och ja, jag ska heja på Finland <3 Sally"
Öö... Vad är detta? Det känns bekant, fast jag inte förstår någonting. Nästa meddelande:
"Hej Pappa. Vi kommer ungefär då du åker. Men vi finns ju på stugan hela helgen och sedan hela Juli. Matt och ungarna undrar om du säkert har säsongskort, för ni har väl någon hemmamatch medan vi är här? Vi ses snart! Lycka till och så kommer vi då du är hemma!. Linda"
Ett tredje meddelande fanns också: " Hej Pappa. Min semester börjar ju först senare delen av juli, men vi tänkte om vi kunde samla alla syskonen som kan hemma hos dig på min födelsedag. Om ni nu inte har nån sån där cup- eller ligamatch då förstås. Hälsa Edit om du träffar henne i Schweiz. Emilia med familj"
Det är mycket nu... Jag går vidare och ser att nån bytt åtminstone den ena soffan till nåt jag helt säkert inte har valt själv. I köket finns olika blombuketter i några vaser, alltså inte dricksglas...
Jag ser också en tavla på väggen. Nån slags reklamskylt. "Cousins" står det. "Producer of sports- and coaching tools for best performance" "Proud sponsor of Team Melleri"... Okej... Då jag tittar närmare ser jag att Team Melleri är badmintonspelaren Isak och hans tränare Eliel... "Cousins" verkar vara ett företag som leds av Sales Manager Alvar Melleri och Sports and performance coordinator Rufus Virta... Jahapp...
Jag ser att tavlan är signerad. "Till Pappa från Rufus" står det. I det samma kommer ett nytt meddelande på telefonmojängen: "Hel. Klippt håret igen. Vanligt pris. Syns senast på Emilias födelsedag. R och gänget".
Det mesta har gått väldigt fort nu och jag ser en del handskrivna kort på köksbordet.
"Vi vet att du tycker detta bara är trams! Men formellt, från ledningen och kollegerna här på skolan: Gratulerar till pensionen! Sen vet vi ju att du tänkte köra en par år till. Vi kommer att göra som du säger. Vi sitter ner och håller käften bara, så ger vi dig rosen då du säger att du slutar på riktigt! Rektorn!" Ett annat kort säger: "Hej. Tack för detta skolår. Lisa har verkligen gillat att ha dig som klassföreståndare. Det gjorde jag också för många år sedan, men först nu förstår jag vad det är du gör och varför. Vi blev väldigt glada då vi hörde att du ska fortsätta två år till."
Trots att det mesta känns naturligt i sin onaturlighet kan jag inte låta bli att reagera på att jag inte alls är yr i huvudet. Jag verkar kunna röra mig ganska smidigt och det är väl bra, med tanke på att jag måste vara ganska gammal.
Sen bullrar det i hallen. En kvinna stormar in och gapar:
"Herregud Gubbe. Har du inte klätt på dig! Du ska ju till planet! Viktiga grejer, gå inte och sumpa det nu bara!" Sen kniper tanten mig i skinkan och liksom pussar mig också... Hon verkar gilla mig, och jag känner att jag nog gillat henne en tid också, vem hon än är.
"Vi gör så här" säger kvinnan. "Jag kör dig till flygfältet och tar sedan din bil tillbaka hit hem. Jag eller nån hämtar upp dig sen då du är tillbaka. Såg att ni landar mitt i England- Polen, men visst kommer jag om ingen annan gör det."
Jag klär mig i en kostym, med Åland Uniteds logo som kvinnan pekar på. Sen tar jag en färdigpackad väska och sätter mig i en bil som tydligen är min. Kvinnan kör och pratar på.
"Försök undvika italienare om det går. Du minns hur det gick senast. För min del kan ni gärna få Hammarby, eller Bayern München eller nåt. Men kom ihåg att vi bara är två lag från Finland med i turneringen, så stå på dig!"
Jag stiger av vid flygfältet, pussar överraskande vant vad det känns, kvinnan och säger hej då, samt lovar hälsa till Edit mot att hon ska ta hand om Linda med familj, samt Sally om hon träffar dem före jag är hemma. Sen sade hon sig veta nåt om Rufus som jag inte ännu fått veta, men att han säger det själv sen, senast den 30 juli, passligt dagen före HJK hemma, som hon tillade...
I vänthallen hinner jag lite samla mina tankar. Jag ser på Ålandstidiningen, som jag min vana trogen tagit med mig att det är midsommartider 2036. EM för herrar håller på. Jag såg i väskan att jag tydligen har biljett till Schweiz -Finland och att jag dagen innan, alltså i morgon ska vara med och ordna kring damernas lottning inför Champions League, i Nyon, Schweiz. I tidningen läser jag också att Edit Virta just nu också är i Schweiz som en del av tränarteamet för den finländska OS truppen i gymnastik. Det är ju OS år minsann.
En väldigt bekant äldre herre, som jag inte alls kan placera, fast jag säkert känner honom väl sätter sig bredvid mig och hälsar.
"Du har flyt du!" säger han. "Laget går bra. Du verkar vara uppskattad i skolan och ungarna dina ränner kring Världen och ynglar av sig. Och sen har du ju en kärring som verkar tycka om dig också! Hur har du fått till allt det här?"
Jag funderar på just det samma. Hur gick det här till. Jag är glad och stolt över hur bra allt verkar ha blivit. På samma gång är jag ledsen över att inte komma ihåg något alls från de 14 senaste åren. Jag vet alltså inte hur allt blev så här bra. Det stör mig, för alltid måste det finnas nåt att vara ledsen över... Livstörst kallar Buddha det visst...
