enligtvirta

I dag är det min svärson Joels 20 års dag. Det är också dagen då Emilia och Rufus far till Turkiet, Linda kommer för att äta middag, Edit ska på födelsedag till en klasskompis och Landrovern fortfarande får vattnet ut kylaren att försvinna. Bilgubben var väldigt påläst då jag kom och visste till och med min registernummer, utan att jag sagt den. Det han däremot inte visste var vad som felades bilen och även hur man lagar det. Fortsättning följer...

 

I går var det tre kvartsfinaler och mitt Allstarslag behöver uppdateras.

 

Målvakt (efter allmänhetens vädjan och egen begrundan): Manuela Zinsberger (Österrike). Målvakten som delar ansvar i Bayern München med Tinja-Riikka Korpela spelar lugnt. Har hittills inte fått nån "hjärnblödning" i detta EM och tog dessutom en straff mot Spanien. Gör hon inte bort sig pekar mycket på att hon faktiskt kan bli målvakt nummer 1 i denna Allstarslek.

 

Min fyrbackslinje börjar från höger med Lucy Bronze (England). I förra utkastet tog jag henne med för att ha ett "säkert" namn. Nu är hon där med egna meriter. Följsam, stark, en bra back helt enkelt. Mittbackarna blir fortsättningsvis Steph Houghton (England) och Wendie Renard (Frankrike). Jag kan ju inte ha hela Englands backlinje här, men om Millie Bright fortsätter så här kan det bli svårt att motivera bort henne. Inte heller Boye-Sörensen från Danmark är oäven fast hon är så väldigt olik dessa traditionella stoppers. Västerbacken är ett problem. För att ha någon att säga blir det Demi Stokes (England). Som sagt kan man ju inte ha en helt engelsk backlinje i ett Allstarslag, men då det vid sidan av de omtalade målvakterna har varit lite personlighetsbrist då det gäller ytterbackar. Jag kan faktiskt inte i mitt sinne se framför mig en enda riktigt wow-upplevelse med ytterbackar denna turnering. Fritt fram att slå sig in här under semifinaler och finaler alltså.

I dag då Emilia fyller 19 år har vi traditionsenligt varit och sjungit upp henne med Edit. Eftersom olika nattarbeten, nattlöpningar och annars ungdomlig anarki härskar trots att alla nog försöker få allt att bli på riktigt som då hon var liten, blev uppsjungningen klockan 10. Detta passade mig utmärkt kan jag säga, eftersom jag i natt, då kvartsfinalen regnade bort mitt i allt lärde mig hur man hittar YLE Areena på vår PS 4 och kunde titta på "The young Pope" tills jag märkte att jag nog borde ha lagt mig för en tid sedan.

 

Emilia är en tacksam dotter att uppvakta, då hon är så glad bara att man kommer. Väldigt mycket startpaket inför Umeå var det och jag kan bara känna mig välsignad att ha så välartade barn. Lite skönt var det faktiskt också att få bekräftelse av andra som var med förr att Edit i mycket är en yngre version av just Emilia. Skönt att Edit också då ska bli så klok om inte ens så jättemånga år. En god födelsedag igen i år önskar jag alltså min julidotter Emilia. Och Joel också, fast han inte är min julidotter. I morgon spricker 20an för honom minsann...

 

 

Lite i fas känns huvudet, vilken väl är den enda kroppsdelen hos mig som funkar likt den biologiska ålder jag ska ha och även det på ett obeskrivligt eget sätt. Sömnrytmen har stabiliserat sig till sensommarens väldigt sena insomnande och ett uppvaknande in på förmiddagen. Måste passa på före Blobben förstör den senare delen, men då är det ju höst redan. Nästa sommar vill jag inte tänka på just nu, annat än via mina excel filer som inte finns, annat än i det just nämnda huvudet, likt idéer för att uttrycka mig Platonskt. I dag är det i varje fall matchdag. Sol är det ute, även inne är det lite sådant. I hjärtat och sinnet råder mer gryning, men med möjlighet till sol faktiskt. Fru Kickan förbereder Edit för matcher, det vill säga beachvolleysådana. ÅM i den grenen lär gå i dag på stranden vid Mariebad och dit ska de två tydligen. Vi ses i kväll troligen...

 

Jag dricker kaffet och läser in mig på olika delar av dagen, veckan, året och ja...Universum. Snart inleds matchdagsprocedurerna med först fyllandet av Landroverns kylare (Jag har fått Lindström i Jomala att kolla på underverket på måndag, han gav mig inte mycket hopp men lovade kolla) och sedan körande för att pumpa diverse bollar och placera dem i de fyra olika säckarna som tydligen endast jag i hela världen har koll på. Alltså, det är inget svårt, men det har visat sig att om inte jag är där och visar exakt vilken bollsäck som är tänkt till vad, samt kollar bollarna före domaren ska kolla dem, då går nåt fel. Det har det gjort varje gång hittills, så jag är övertygad om att det är en av de uppgifter Universums skapare gett mig för att ordningen ska hållas.

Egentligen måste det uppfattas som bra att kunna sitta utomhus på terrassen klädd i t skjorta och shorts enbart och skriva lite grejer i skuggan. Det är mulet, lite fuktigt, men varmt måste jag erkänna. Jag brukar ofta tycka att det väder vi har för stunden kunde vara hela året... Jag skulle ta även detta faktiskt. Craig, som jag faktiskt just träffade sade att det är brittiskt väder. Jag tenderar att inte tro honom. Orsaken att jag sökte upp honom var att jag funnit två fotbollsskor med hans initialer på i Hammarvallens bollförråd. In i det sista dementerade han att de var hans och ännu då han fick dem påstod han i sten att de var Kristian Kojolas... Då vet vi alltså att Kristian Kojola skriver "CW 92" på sina fotbollsskor och brukar lämna dem i Hammarvallens bollförråd. Kan vara bra trivialkunskap om någon behöver sådan vid tillfälle.

 

Mina kaffedejter går vidare. I dag blev det rentav en lunchdejt. Liten kalabalik höll på att uppstå då servitören kom fram med en grönsakstallrik till mig. "NEJ NEJ" hördes det i hela salen, "Inte till honom"... Först trodde jag att mitt ställningstagande gällande kokta grönsakers ställning som mänsklig föda hade spritts till en oanat stor publik och att folk liksom visste att jag inte beställt dessa. Sedan visade det sig vara någon som faktiskt beställt dem som inte ville se dem gå till spillo hos mig. Jag fick senare kokta potäter till fläskfilén eller vad det nu var för dött djur de serverade. Mötet lärde mig en del faktiskt och det är alltid uppfriskande att få feed back som gör gällande att jag faktiskt kunde göra mycket mera och börja jobba lite hårdare. Det är väl bara att lyda då, eller så sätta det i perspektiv...

 

Jag hade ju tänkt publicera ett uppdaterat allstarslag för EM nu efter gruppspelet. På grund av Per Johansson och lite annat har jag inte kunnat komprimera ihop allt, så jag får komma med något efter kvartsfinalerna. En målvakt skulle jag behöva. Lindahl satte sig i offside. Thalmann, Morais och Gunnarsdottir lika så... Bardsley har väl inte haft så mycket att göra, men ska hon straffas för det?

Visste ni att jag avskyr listor? Alltså inte att läsa sådana, förutom butikslistor, speciellt om dessa sedan kompletteras med sms om att "ta också lite vildravioli och billiga spanska jordgubbar om det finns samt WC papper, biodynamiskt" eller sådant... Jag avskyr att göra listor. Speciellt listor som sedan ska uppdateras. Igen är undantaget dessa Allstarslag jag leker med och säkert ska uppdatera längre fram ännu under detta EM tex. Jag menar listor som man ska göra på excelblad och som folk sedan vill att man håller ajour.

 

Linnéa trodde inte sina öron då jag meddelade henne att den ur min synvinkel största stressfaktorn med till exempel sponsorarbetet, till den del jag gör det, är uppdateringen och uppföljningen genom överskådliga listor. I Linnéas värld är det det lättaste och minst energikrävande av allt. I min värld förorsakar det hjärtklappning, magsår, eller åtminstone reflux mellan 3-4 på morgnarna, samt humörsvängningar. Speciellt illa är det då behovet av listor uppdagas och liksom efterfrågas, som i dag då Anne-Maj undrade, helt berättigat, hur pengarna från tröjauktionen är tänkta att drivas in. Endast Herr Landshövding har enligt henne betalat sitt inköp så här långt. Jag dristade mig till att svara nåt i stil med "Jag vet inte jag. Jag bara säljer". Det är orättvist mot Anne-Maj och till och med rätt osakligt att svara så, men helt i linje med mitt mentala tillstånd, eller min läggning över huvudtaget.

 

Min glädje över att kanske ha någon spelare klar för kommande säsong tas effektivt ner på Jorden av helt korrekta uppmaningar om att upprätta en exceltabell över budgetläget så man kan hålla kontinuerlig uppföljning över pengar, bostäder och an massa andra variabler. Jo, det är mitt jobb. Det är något som för vissa är det enkla med detta. För mig är det fasansfullt jobbigt. Något jag dock bara måste hålla huvet högt med och få gjort. Föräldrarna i höstens 8A minns säkert att det tog mig ett halvt läsår att prestera en kontaktlista till alla vårdnadshavare i klassen. Den föregående 7-9A hade inte haft en sådan på tre år. De fick tag på mig och jag på dem och jag hade stenkoll på mitt eget sätt. Om någon utomstående ska granska blir det dock omöjligt! Därför kan jag heller inte dö före jag pensionerats. Tänk hur många vitsord och olika överenskommelser både i skolan och i fotbollen som försvinner med min döda kropp...

 

Härmed ett stort tack till (bland annat, då jag inte kan räkna upp alla som hjälpt mig under årens lopp) Maj-Britt, Maria och Mia i KHS, Linnéa, Anne-Maj och Herr Landshövding (som jag tror har samma ovilja som jag själv beträffande dessa ting) Lillemor och många till i Åland United. Sedan förstås Minttu på Bollförbundet och alla de olika kolleger både i skola och fotboll som har och i framtiden kommer att ta på sig att hålla koll och bokföra. Största tacken, fast jag ofta bryter samman, går till Fru Kickan, som helt riktigt betonar olämpligheten av att Landrovern ännu inte fungerar som den ska. Jag vet, jag vet! Prioriteringar säger alla! Jo, exakt! Det finns så mycket liv runt mig och jag prioriterar det för stunden. Jag tror det är det långsiktigaste man kan göra också. Landrovern blir dock inte frisk för det, nej...

 

I går skickade Maiju en sådan där personlighetsanalys som man brukar kunna fylla i på nätet. jag slog till och fick 10 sidor text om hurudan jag är i respons. Vad man än säger om dessa undersökningar, men visst satte analysen ord på mycket av det jag inte kunnat peka på med mig själv. Bland annat just denna ovilja mot listor och uppdateringar fria från känslor och "stora linjer". Enligt rapporten har jag svårt att se de enstaka träden i skogen. Eller, jag ser dem, men jag kan inte sålla bort de som "inte behövs", utan alla träd är så viktiga att jag sedan ofta skapar ännu större skogar, med ännu vildvuxnare djungler än om jag skulle begripa att fokusera på vissa träd för att sedan skörda välordnade plantage... Med detta i minnet tog jag emot Herr Landshövdings samtal i morse då han undrade var de där laguppställningspapperen för lördagens HJK match är... Ser man på. Det är ju torsdag. Jag brukar alltid göra dem på onsdag kväll... Nu är de gjorda och jag hoppas Herr Landshövding fick dem.

Mot eftermiddagen nu på onsdag börjar det lite plana ut. I och för sig har morgonens och förmiddagens program inte varit direkt sammakopplade med det jag tänkte berätta om från i går, men sammantaget kan jag om inte annat informera Bosse, som väckte mig i morse genom att ringa för att höra hur det går, att mycket har hänt, men inget som för det han och jag jobbar för gemensamt framåt...

 

I går var alltså dagen för Huvudsponsor Anders Wiklöfs 25e Julikonsert. Det är en vacker tradition, om det nu blivit tradition på två gånger och 5-6000 människor kommer till platsen, två kvarter ifrån där 2-3000 andra människor firar Rockoff för att tacka för gratisbiljetten, eller följa konserten utanför staketet utan biljett. Anders Wiklöf är värd allt tack han kan få och i min värld blev det inte sämre då han även hyllade Finlands 100-årsjubileum då han fick prata ostörd vilket han ju får eftersom han är värd och arrangör. Eftersom han är Anders Wilköf tyckte heller ingen att han var finsknationalistisk och bedrev kolonialpolitik, vilket säkert många tyckt om till exempel jag hade stått där och sagt precis samma saker som han. Väl så. Det är skillnad på vem som säger saker. Därför behöver vi rätta personer att säga rätta saker, så funkar det i världen!

 

Det som däremot inte funkade och som fick mig att bli riktigt arg faktiskt, trots att jag inte var överraskad var beteendet hos de svenska arrangörerna, eller främst killen som stod för de praktiska arrangemangen nere på verkstadsgolvet. Alla mina fördomar mot nonchalanta evenemangsarrangörer som ställer sig på höga hästar och vill bli avgudade på samma gång som de kan styra och ställa med vem de vill hur de vill blev tyvärr ännu en gång besannade. I fjol stod ju Åland United för hjälp med arrangemangen. Styrelsen och några andra involverade (bland annat jag) var där hela dagen och bar bord, dekorerade scenen, bar lådor etc etc.Till kvällen anlände ÅUs spelare som skulle agera publikvärdar. Efter föreställningen blev samma grupp som hade varit på dagen kvar och packade ihop stolar, bord, stängsel och så vidare. Jag var hemma vid närmare 3 på natten då minns jag. Ett litet kackalorum hade vi haft i samband med att arrangörsfarbrorn hade velat ha spelarna att städa området och samla in stolar trots att det var överenskommet på annat vis. Ett samtal till Herr Landshövding som sedan personligen kom dit på konsert och ordnade upp det hela räckte då. Jag hade till och med ett backstagepass som gjorde att jag kom in och fick vatten, smörgås samt närkontakt med Linda Lampenius och Robert Wells...

 

I år hade Herr Landshövding gjort klart att Åland United ställer upp, men enbart med spelarna och enbart som publikvärdar. Allt var under kontroll, förutom informationen från svenskarna som ordnade det hela som kom fram först då jag använt flere olika kontaktmedel och låtsats vara riktigt arg. 16 spelare skulle det vara och 15 var de där då ordergivningen började. Ann-Sofie kom 30 sekunder sent och då var alla där. Per Johansson, som mannen som styrde upp det hela hette. Förklarade uppgifterna för flickorna. Jag stod bredvid och hörde karln säga att alla ska stanna kvar efter konserten och bära stolar, samt städa området. Men NEJ. Det var ju precis det som var överenskommet att inte gällde. Jag fick stiga in och meddela karln att så inte är överenskommet. Han i sin tur meddelade mig att hans uppdragsgivare har sagt till honom att flickorna bär stolar och städar. Härvid utbröt en kamp liknande "Min Pappa är starkare än Din Pappa", eller Gammaltestamentligt mellan Mose och Farao "Min Gud är starkare än din gud"... Mitt i det hela säger Per Johansson till mig "Anders har sagt att jag inte ska lyssna på nåt skitprat, utan att alla ska göra som jag säger eftersom han betalar kalaset." Nu känner jag ju inte Anders mer än att han skakar hand och säger Hej då vi ses någonstans. Dock vågar jag påstå att Per Johansson inte hade en aning om vad han pratade om eller vad han muckade med...

 

Jag fick helt enkelt känna mig tvungen att ringa upp Herr Landshövding som startade en informativ monolog med Per Johansson i telefon. Per Johansson, som tydligen inte lärt sig hyfs och pli mot högre uppsatta personer, fast han lever i en monarki, kanske just därför, avbröt samtalet med Herr Landshövding mitt i Herr Landshövdings mening. Detta uppskattades rakt inte och Herr Landshövding ringde en annan person som liksom står över Per Johansson i hackordningen. Samtalet spelades upp för Per Johansson via högtalare på telefonen och Per Johansson kom sedan till mig och meddelade att flickorna går hem direkt efter konserten och sen får nån fixa det här hur fan dom vill nästa år eller nånting...

 

Spelarna blev alltså publikvärdar. 16 stycken hängde de där, fast man nu mitt i allt bara hade jobb åt 12 stycken. De fick i alla fall gå till backstagetältet och äta smörgås och dricka vatten. Jag satt på en lastpall från klockan 17.30- typ 20.30. Då blev lastpallen full med folk så jag gick och ställde mig vid en utgång istället. Där stod jag fram till att konserten äntligen slutade klockan 23.30 (inte så att publikvärdarna kunde gå hem klockan 23.00 som jag fått mig meddelat i förhandsinfon) och 23.45 lämnade jag området då jag kollat att ingen av våra spelare mera fanns kvar. Per Johansson hade passerat på avstånd och jag hade meddelat honom att jag kommer att stanna kvar här för att se till att flickorna går direkt efter konserten. Då jag kom hem kunde jag se att Italien slagit Sverige med 3-2 (fram till 2-1 fick jag sms av Fru Kickan och Edit och 2-2 visade Pille på sin egen liveuppdatering). Rätt hungrig hade jag blivit, för nåt backstagepass hade jag inte fått i år. Därmed satt och stod jag där på området mellan 17.00 och 23.30 och drack under den tiden en flaska vatten som Sofia hämtade från tältet. Egentligen är det synd att evenemang arrangeras av sådana där sjörövare. Konserten var ju riktigt bra egentligen  och Wiklöf menar så väl.

 

Inte mycket nytt under solen, som faktiskt värmer en del även denna dag. Emilia var och hämtade sin bil. Eftersom ingen var vaken stack hon direkt och eftersom jag vaknade av att hon stack sprang jag fast henne på gatan med morgonrocken fladdrande. Tydligen har de fått sin lägenhet, så vi kan kalla det ett gott budskap, nästan som ett Evangelium alltså.

 

I dag har jag hunnit sälja tröjor, eller erbjuda sådana till försäljning. Jag kan avslöja att jag har en hel del matchtröjor från gångna år i min bil. Tanken har varit att bjuda ut dessa för ett fast pris bara vi fått auktionerna jag trycker fram att ta slut. Vad skulle du betala för en Åland United tröja som fast pris?

 

En par kaffedejter ska jag ha precis just och sedan ska vår huvudsponsor bjuda på gratiskonsert där jag ska se till att vi har 16 spelare på plats att riva biljetter och le vackert... Jag tänker inte kommentera dessa evenemang som man tynger in här på Åland, alla på samma gång, men jag kommer att missa Sverige-Italien och Tyskland-Ryssland. Det tycker jag inte är bra och nån prutthurtig svensk evenemangsfixare kan få sig riktigt illa om han/hon inte aktar sin tunga och inställning i dag.

Det var en gång för många år sedan någon som sade hur viktigt det är att låta sommaren ta en då den är här. Jag liksom degar ner i en stol på terassen och vill aldrig någonsin stiga upp ur den. Solen skiner. Jag vill aldrig tillbaka till skolan (OBS, första gången i mitt liv jag känner så), jag vill se fotboll i kväll, men är ledsen över att inte kunna se både Holland-Belgien och Norge-Danmark.

 

Jag har haft möten på dagen och fått  mig tankar att bearbeta och omvandla till rätt sorts gärningar. Hösten är snart bokad gällande matcher och snart ska det slåss åt fyra riktningar för att ändra det jag har bestämt. I morgon ska jag se till att 16 spelare finns på en konsert som är två kvarter från den konserten de vill vara på. Själv vill jag inte vara på någon konsert alls, utan hemma i soffan, eller på vår soliga terrass!

 

Om en halv timme bär det iväg på träning med bilen som inte ännu heller funkar helt och inte ännu heller har ordnats genomgång med. Målet med träningen och allt är långt framme i tiden, men ändå här, fast jag inte alls vill i dag.

 

Edit är i skärgården, det är bra fast jag vill att hon ska vara här. Emilia verkar ha fått god framgång i Umeå, det är bra och jag är glad, fast jag vill att hon ska bo här i sitt rum. Linda sliter som bara 21 åringar kan slita. Snart far hon till USA igen, där hon bor och trivs, det är  bra, men jag vill att hon ska bo här i sin säng. Rufus lever en riktig tonårssommar, vilket är roligt, men inte för mig annat än på sikt, tror jag. Fru Kickan fixar på och väntar barn, vilket är och blir väldigt jobbigt, men jag vill att de alla ska sitta på stolar, göra snälla saker och liksom tycka att jag är bra bara då jag sitter och jäser i min stol och inte gör nytta för någon alls.

 

I dag vill jag ingenting! Eller jag vill, men inte det jag egentligen vill! Allt är bra, men ändå är så många missnöjda. Jag är missnöjd med att vara nöjd.

Mest som avkoppling, då Edit åkte till holmen med Gurkan och Pärla och Fru Kickan har tagit min bil, då hennes egen är i Umeå och jag har en timme tills jag ska träffa andra kvinnor på stan, passar jag på att dra till med en högst improviserad Allstars 11 för de två första gruppspelsomgångarna i EM.

 

Det blir någon form av 4-4-2 och vissa bitar blir ologiska för verkligheten, men så här ser min elva, som gärna får kritiseras ut. Senare kan vi uppdatera denna då fler matcher spelats:

 

Målvakt: Hedvig Lindahl (Sverige)- Jag hade problem här då ingen riktigt har stigit fram i mina ögon. Hon här har gott rykte och gjorde nån hyfsad räddning mot Tyskland i alla fall.

 

Fyrbackslinje från vänster: Magdalena Eriksson (Sverige)- Bara för att sticka ut hakan till SVTs stora diskussioner. Hon duger som det nu är. Wendy Renard (Frankrike)- Kanske jag är förblindad av gamla meriter, men en gigantisk mittback är hon. Steph Houghton (England)- Kaptenernas kapten. Den elegantaste riktiga mittbacken hittills. En spelare helt i min smak. Lucy Bronze (England)- Kan ändras längre fram. Som ni märker har vi här en backlinje som står pall och håller för hårt tryck, närmast...

Då jag slog upp ögonen såg jag att jag låg i min egen säng, viket inte händer varje natt. Jag såg också att klockan hunnit bli en hel del, men att Fru Kickan ännu sov. Jag mindes att jag hade fått info om att Edit sover hos Pärla och jag visste att de övriga arvingarna fanns på sina håll. Jag konstaterade alltså att det skulle bli att leva en dag till. Jag kom även på att det är söndag. Fru Kickan som vaknade till meddelade mig att jag är sjuk... Jaha? Bra att tajma in det till en söndag i juli då. Lite svullen hals har jag och är väl allmänt mörbultad, som man är efter 0-4, dock utan att ha spelat... Men sjuk? Knappast. Fru Kickan blir dock salig i sin tro och pussar mig inte i dag. Synd... Jag gillar faktiskt lite handgripligheter av det slaget, men inte i dag då...

 

Vi tog stryk i går jo. Vad mer om det? Selma fick debutera, det värmer hjärtat. ONS förlorade, vilket är bra. Jag kan erkänna att jag inte riktigt skulle ha så mycket inspiration att hamna i ligakval i oktober. Vi kollade preliminärschemat med Linnéa i bussen på hemvägen och såg att vi har sista matchen borta, den 7e oktober i antingen Jyväskylä eller Kuopio. Målet är givetvis att vara i cupfinal helgen därefter. Skulle vi då ha lyckats sumpa det nedre slutspelet så vi är i kval skulle dessa då, med oss i cupfinal, vilket i och för sig med en seger skulle finansiera alla extra kostnaderna med denna nedre serie, då skulle de två sista helgerna i oktober vara kvalspel. Perfekt då att runda av det hela med lägerskola med 8A passligt till upptrappningen av julfestprojektet och höstterminens vitsordsgivning. Undrar när Blobben tänker födas.. Jag försöker jobba för en tisdag...

 

Jag tänker inte just nu gå mer in i "diskussionen" kring Jörgen Petterssons fäktande kring sina lite förivrade uttalanden, som nu ovetande fastländningar tror är IFK Mariehamns officiella åsikt. Jag bara understöder faktum att kärleken till seger nog är större än hatet mot förlust. Alla som upplevt bortamatcher av det slag vi gör med Åland United kan i alla fall relatera till hur otroligt olika det är att resa hem efter att ha vunnit jämfört med att ha förlorat. Årets lag har tyvärr inte upplevt seger på bortaplan ännu. Vi satsar på den 5/8 och Cupen. Förstå mig inte fel. Jag tycker inte om att gräva gropar. Jag kan mycket väl på nyktert huvud (oftast) bete mig som folk och till och med uppskatta saker trots förluster. Det är närmast tomheten dagen efter, då man är hemma igen, som är det svåra. Men det ser ju bara Fru Kickan och i dag pussar hon mig inte...

Eftersom denna dag igen tillbringas i en buss, förutom tiden på hotellet där vi äter och på Tammela Stadion där vi spelar, går jag inte djupare in på detta nu. Men jag kommer att komma dit!

 

Reaktionerna på de finländska herrlagens sorti ur de europeiska turneringarna har tagits emot med sedvanlig frustration. Det som sedan ledde till att diskussionen blossade upp mer än vanligt var sättet hur klubbarna som föll ut signalerade sina känslor. Ville Jalasto, HJK slängde ur sig lite grodor om att det är skönt att kunna fokusera på Ligan. Samma saker har jag hört sägas då vi i Åland United fallit ur cupen tidigare säsonger och med all respekt till dem som sagt det, jag blir alldeles förskräckligt kall och ledsen då jag hör det. Är man med i en tävling ska man ju försöka göra så gott det går i den. Det tror jag så klart att man gör, men då blir det jättetokigt att sedan tycka att det egentligen är bra att man faller ut.

 

IFK Mariehamn och skribenten Jörgen Pettersson gör tyvärr det hela ännu värre genom att efter sammanlagda 0-9, ett resultat som är värre än det brukar för finländska mästarlag i detta kvalskede av CL gå ut och hylla insatsen. Han till och med skriver att spelarna höjde sig till höjder tidigare ouppnådda inom åländsk- OCH KANSKE ÄVEN FINLÄNDSK FOTBOLL. Oj då. Här gick det snett. Jag tycker Jörgen ska få vara stolt över att IFK klarade arrangemangen och genomförde detta kval minst lika bra som alla de andra klubbarna som årligen gör det samma, många av dem flere gånger i månaden typ. Men det är klart att det är ett slag i ansiktet på ett helt fotbollsfolk om man ska hävda att detta var en hjälteinsats inom finländsk fotboll. Jag tror alla spelarna håller med här. Jag hoppas de är nöjda och vet ifall de kunde ha gjort bättre eller inte, men det här blir ju i ett större perspektiv som att hylla de där skidarna som deltar i OS utan att kunna skida, eller simmarna som knappt kan simma. Vi är bättre än så för tusan! Den respekten är vi värda oss själva!

Det tog inte länge i går efter att jag beklagat stilleståndet, som väl egentligen borde vara välkommet, innan det brakade lös. Jag noterade faktiskt simultant e-post, telefon och Facebook chatten som på samma gång plingade in med tre olika ärenden. Kvällen och morgonen, samt förmiddagen har sedan varit egna historier. Den roligaste historien var otvetydigt Rufus som dök in mitt i andra halvlek mellan Holland och Danmark i går, för att han behövde ladda telefonen, vänta på Jonte och äta en skål flingor... Edit hann visa honom sina armpressar och iväg for han igen på sin mors cykel. "Det var överraskande" sa Edit. Det tyckte jag också, men glad blev jag!

 

Eftersom jag försöker leva efter principen, ge och ta, samt helt på riktigt sällan riktigt bryr mig om vad folk tycker om mig så där personligen är jag van att bullra på. Jag har till och med uppfattat det som en fördel då det gäller att få personliga förhållanden med spelare, elever, föräldrar, sponsorer och ja... You name it... Därför är det egentligen konstigt att jag känner mig irriterad, på gränsen till sårad, då människor jag sätter högt värde på och som jag jobbar i nära samarbete med mitt i allt ställer sig upp och försvarar någon som de tycker att jag kränkt. Det kan vara folk i skolan, kolleger inom ÅU administrationen etc. Jag vet att dessa handlar i bästa välmening och ibland har jag fått väldigt bra info som jag sedan kunnat använda för att göra allt bra och till och med ännu bättre. Ofta leder dock dessa moraliska tillrättvisningar till allmän förvirring hos dem som sägs vara utsatta och energin går åt till att fundera vad jag månne sagt som de som försvarar dem som behöver försvaras tror att kränkt dem.

 

Det kanske låter lite tonårsaktigt, likt min son som säger att han inte är 5 år vilket ju är sant, men jag har oftast koll på vad jag gör och säger samt går sällan över gränserna. Då jag gör det ber jag om ursäkt och har hittills känt att jag fått bra respons. Tyvärr, fast jag inte vill det, måste jag utpeka några moralens väktare som oinsatta och kanske överförsiktiga. Ibland har de rätt jo, men tyvärr späder de ofta på med extra irritation, bland annat hos dem de tror sig skydda.

Ofta, väldigt ofta funderar jag vad jag skulle göra utan familj. Oftast kommer jag till att jag säkert skulle göra samma saker som nu, men inte alls förstå dem med samma komplexitet jag upplever att jag ser hela meningen med universum och min tillvaro i den samma i dag, då det sjuder av liv omkring mig och ändå inte. Vad hade jag gjort nu om det hade varit till exempel september? Ja, jag hade troligen just nu varit i färd med att laga, eller äta middagen i hastiga ryck så att Edit ska hinna på fotbollsträning. Jag skulle ha kört en skoldag med allt det innebär och även troligen skickat precis de samma e-mailen som jag skickat i dag om vi utgår från hypotesen att jag hade samma saker på agendan i Åland United administreringen som jag har i dag. Jag hade troligen fått svar på de flesta av dessa och skulle i skallen förbereda hur jag ska gå vidare och vem jag hinner ringa medan Edit tränar. Sen skulle vi komma hem för att hinna se andra halvlek av första EM matchen om den också skulle spelas just denna fiktiva septemberdag. Därefter skulle jag försöka få Edit klar för sovning, ifall det skulle vara så att Blobben inte ännu kommit. Då hon anlänt blir det bara anarki nämligen... Sen vore det andra EM matchen med datorn i famnen eftersom svaren som genererat mina svar kräver ytterligare frågor, som besvaras under kvällens gång. Även enstaka skolfrågor ploppar in under kvällen. Då EM matchen är slut skulle de sista mailen skrivas och eventuellt en frustrerad blogg och sedan skulle jag somna sittande, eller liggande om jag hunnit i säng, för att vakna till fredag, då jag vet att även träning och avfärd till bortamatchen väntar mot nattkvisten.

 

Men nu är det juli och ingen, utom Bosse svarar på tilltal. Jo Lillemor, men hon är en kvinnlig Bosse! Spelarna svarar snällt förvisso, de är ju på jobb liksom. Match i övermorgon. Fast jag vet att det inte är så känns det som att ingenting blir gjort, just för att ingenting görs. Ändå skulle det behövas göras så mycket. Det slutar med att jag sitter i randiga pyjamasbyxor på terassen och dricker mellanöl.

6-0, 6-0. Kvällens resultat, som inte var förknippade med tennis, åtminstone direkt. England körde över Skottland här hemma hos oss, eller i TVn men ni förstår. I detta fall har jag så mycket sympati för skottarna att jag lite likt spelare som gör mål mot sitt före detta lag inte jublade fullt ut. Den skotska energin vid "Flower of Scotland" och inte minst Jill Ross uppoffrande spel värmde hjärtat. England, de tre lejoninnorna var bara så fruktansvärt mycket bättre i går.

Till att börja med ett citat som jag hoppas kan bli klassiskt och är upphovet till att jag sitter här i ensamt majestät och till och med filosoferar på förmiddagskvisten. Fru Kickan uttryckte sig så här för typ en timme sedan angående hennes och Edits delegation som nu har åkt till Smart Park: "Alltså, du skulle jättegärna kunna vara med så klart. Men att betala 20€ för att du ska lunka där med oss en dag, det är ju bara dumt!" I mina öron lyrik. Mitt sällskap på en aktivitetspark för familjer värderas till mindre än 20 Euro... Jag är lättad, smått lycklig samt ser fram emot att dels jobba in framtida pengar för Åland United, dels äta för just under 20€! En sommarlovsdag då jag faktiskt får vara på kontoret!!! Inte heller träningen i eftermiddag kommer jag att bevista, så det är nästan lite semester över det hela, banne mig!!! Kan gå några år till nästa gång, då vi ju kommer att ha blöjbarn i några år framåt nu... De tre äldre nöjer sig med svar som "Allt bra" då jag hör mig för hur de har det... Då är väl allt bra kan jag tänka.

 

Jag är fortfarande lite kvar i min fascination över de isländska krigarkvinnorna i går. Jag nämnde ju i en bisats att den franska elegansen nog segrade, men genom ett straffmål i 86e minuten (visst?)... I slutet i alla fall. Få se om Island klarar sig ur gruppspelet nu. Jag tippar att de spelar oavgjort mot Schweiz och vinner Österrike med 1-0. Sen i utslagsskedet om de kommer dit, då kan de gå hur långt som helst med det där dödsföraktande sättet att spela. Att tala om att vinna mästerskapet är dock bulla. Grekland kunde 2004 och PK-35 2010 med så kallad antifotboll. Island spelar ingen antifotboll, men deras kamp räcker till ända tills någon som är så tydligt bättre övermannar dem, liksom Vikingarna från Norge som fick sin dödsstöt vid Stamford Bridge år 1066, innan Normanderna erövrade hela England. Se där, redan då var handlingen för det mesta i Europas fotbollshistoria lagd.

 

Sen har vi den åländska pressen och då menar jag tidningar och radio. Jag har ju haft mina små munhugg med dessa. I går ringde de förresten från radion och ville att jag skulle uttala mig som lärare om hur man informerar om kommunreformen i skolor. Intressant och rolig kontrast så här i juli. Nu gäller det dock det stora intresset man har och de resurser man sätter på returmötet i Warszawa i kväll. Vad jag begriper är alla medier där på plats. Det är jättebra. Det var de ju också i Potsdam 2010 och i Sarajevo 2014. Aj nej, det var de ju inte. Oscar från Nyan kom till Sarajevo passligt till vår polska katastrof. I övrigt hölls man nog hemma. Vi förlorade klart jo. Inte fråga om annat. Men nästa gång Åland United spelar i Europa, då hänger ni med va? Precis som ni varit i Azerbadjan och Norge före denna Polenresa med herrarna inte sant? Vi vet hur Craigs hotellrum såg ut i Norge och nu vet vi hur Joels och Petters ser ut i Warszawa. Undrar nån hur Majas och Sofias kan se ut? Kom och kolla då det är dags igen, bara vi kommit på fötter.

 

Sen vill jag betona att Fredrik Rosenqvist och jag har gjort upp och inte hyser något agg gentemot varandra efter munhuggandet, närmast från min sida, förra veckan. Nu vill jag bara i bästa välmening poängtera ett fel han enligt min åsikt gör då han, i den 4e ledaren med fotbollsanknytning som publiceras i Ålandstidningen under de senaste veckorna skriver om de 30 tal IFK fans som reser till Polen för matchen. Rosenqvist skriver: "Det är på dessa typer av resor som den starkaste supporterkulturen skapas. För många klubbar med ett stort och engagerat supporterfölje går det ofta att peka på en specifik resa till något europeiskt land där allting började."

 

Jag är tyvärr benägen att inte hålla med. Liverpools, Real Madrids, Legia Warszawas eller IFK Mariehamns supporterkultur har inte uppstått på resor, okej IFKs kanske då de är kända för att vara som bäst på bortaplan i Lahtis, Björneborg, Helsingfors och så vidare men ändå. Dessa supporterskaror har vuxit fram i vardagliga ligamatcher under många år på Anfield, Santiago Bernabeu, Polska arméns stadion och förvisso på WHA. Inte behövs det resor för att skapa samhörighet och kultur kring ett fotbollslag, Det kanske är en öspelsgrej det?! Eller minns ni hemmaspelen med 2000 personer på WHA? Inte var det resor som gjorde det heller.

Kommer ni ihåg förra sommaren? Den där hysterin kring Islands herrlandslag som vulkaniserade sig in i de mest osannolika människors hjärtan. Folk som en gång för alla inte gillar fotboll skrev och sade hur roligt det var och hur spännande Islands matcher var. Jag var förstås förblindad av min vrede över det tafatta England som förlorade mot just dessa islänningar, men visst måste jag erkänna att jag gillade dem. Dock inte alls för att de var spännande eller roliga, för det var de inte alls. Cynisk 4-4-2 med raka och enkla anfall. Sådant som inte alls brukar kallas "rolig fotboll". Jag minns att jag varnade för magsår och depressionsattacker då Finland skulle möta islänningarna i VM kvalet. Depression blev det, men mera för den norske domarens hjärnblödning och faktum att Finland lyckades tappa ännu en seger på helt osannolikt vis. Island är för en klassisk romantiker fruktansvärt prosaiska och tråkiga. Sådant gillar ju jag egentligen!!!

 

I dag tog Islands damer mig med storm! Okej, de spelade någonslags 3-5-2 och hade forwardsen att följa Frankrikes ytterbackar som vi i Åland United gjorde då vi gnetade 0-0 mot PK-35 borta 2015. Frankrikes kvalitet år mycket mycket högre, vilket vi alla visste. Ändå stod isländskorna för en prestation som inte lämnar någon, jag lovar INGEN, kall. Det var cyniskt, det var tufft, det var disciplinerat, det var rått! Det var förvisso männen som förtjänade att festa på Valhall, men de här Valkyriorna var nog beredda att duka bordet för sig själva.

 

Där fanns en elegant fotbollsspelare, Sara Björk Gunnarsdottir. Hon stod för den konstruktiva fotbollen. Sen fanns där atletiska biffar som vänsteryttern, back kanske man kunde säga Sigurdardottir. Forwarden som följde sin vänsterback ner i straffområdet och sedan kontrade framåt med 70 meters löpningar gång på gång, Fanndis Fridriksdottir. Där fanns Dagny Brynjarsdottir som inte förlorade en enda defensiv 1v1 under hela matchen och vann de flesta offensiva också så länge hon bara fick springa fullt in i en fransyskas mellangärde eller nåt. Laget var en disciplinerad skara vikingakrigare, jo vikingarna hade kvinnliga krigare det visste ni väl?! Inte rolig fotboll som det man menar med rolig då man talar fotboll, men oerhört tilltalande för en sådan som jag.

Morgonrutinerna, som så här sommartid ofta är mer av förmiddagsrutiner, jag har faktiskt nog fast det ibland låter annorlunda ofta flextid på morgonen så här vid lov, börjar vara klara och ett kaffemöte väntar om en halvtimme. Det droppar in bud på retrotröja 24 som jag satte till försäljning för en stund sedan. Folk vill faktiskt köpa dessa. Jag är positivt berörd.

 

I dag lottas även Cupen. Klockan 12.30 drar FBFs man lapparna som visar hur augusti kan utspela sig. Först måste vi förstås klara av FC Espoo på bortaplan. Fråga Pallokissat hur enkelt det är att slå division 2 lag i cupmatcher, så ser vi att vi inte ska ta ut nåt. Dock är jag tacksam över att mötet här på vår, Fru Kickans, nybyggda terrass förra veckan faktiskt ledde till att cupen lottas nu, så vi kan ha lite framförhållning och eventuellt på riktigt kan spela i augusti ifall vi går vidare. Jag är säker på att detta också gäller de andra lagen.

 

Spännande med upplägget för eftermiddagens träning. Samuel basar för ett helt nytt grepp i dag. Det får inte missas. Nu bär det iväg till dagens kaffedejt på Sittkoffs Café. Vågar jag tro att det ger lika gott utfall som gårdagens? Nää, bäst att gå in negativt så blir det bättre än man trodde sen...

En kontorsdag i sommarhuset, som ju är samma hus som jag bor i hela året, men nu är det sommar, har gett oanade framgångar. Vissa kommer att synas för större publik inom en nära framtid, vissa bara bygger på sådant som antingen kommer att märkas eller så ej. Mitt kaffebord på Sittkoffs koms ihåg av förre elevrådsordförande Albin Den Store, som även i fjol serverade kaffe under mina utvecklingssamtal. Bosse, Linnéa och Herr Landshövding har levererat fin text i telefonen. Dessutom har jag klippt gräsmattan efter att Granngubben, låt oss kalla honom "Inte Mourinhos vän", hittade bensinkorken till klipparen som tydligen lossat i samband med Gurkans hårda användning.

 

Nu har Fru Kickan lagat mat säger hon. Edit har fullt upp med något hon säger sig inte veta vad är... Jag har även lyssnat på Caroline Sjöbloms sommarprat och faktiskt tyckt att det lät bra. Man hade ju klippt bort musiken så pratet var ett riktigt prat.

 

Snart är det EM kväll. Ryssland-Italien inleder på Eurosport klockan 19.00 och sedan är det stormatchen Sverige Tyskland som gäller.

På eftermiddagen anlände jag hem och fann Fru Kickan i köket, Edit på kalas, Emilia i Sottunga och de övriga vet jag ej någonting om , men jag skulle ha hört om de farit illa. Ett så kallat hälsotalibanbeslut fattades och jag "tog ledigt hela eftermiddagen". Inte en e-post skrevs och inte ett telefonsamtal ringdes, annat än av Edit då hon rapporterade till sin bror att hon börjat med armpressar och sit-ups.

 

Mot kvällen började EM. Jag minns då Finland sparkade av mot England 2005. Jag minns också då finländska arenor fylldes under EM 2009. Jag minns besvikelsen då det inte höll, trots många jättebekanta spelare i laget i EM 2013. Nu började EM 2017 och vi är inte med. Edit tittade på Holland-Norge och största delen av Danmark-Belgien. Hon sade, jag citerar: "Sen då jag är stor och spelar i Åland United, då vill jag nog att lite mer folk än i dag kommer och tittar". Då jag frågade om hon skulle vilja spela för en sådan publik som där var vid Holland-Norge matchen sade hon, "Ja, det vill jag. men vad ska vi gör så det blir så?". Evighetsfrågor, eller förhoppningsvis inte. Dock var mitt bästa tips till henne att för det första komma med i Finlands landslag och för det andra se till att det kommer med i ett EM slutspel. Själv skulle jag tycka det vore fantastiskt om Edit eller Blobben spelade för Finland, så klart Linda, Emilia och Rufus också, men de har inte sådana ambitioner så det behöver inte sägas. Om det sedan inte blir så, då bryr jag mig inte alls om vem som för Finland till EM igen. Olivia, Isabella och Sara Mattsson duger jättebra, eller Onna Ketola...Vem som helst. Jag vill inte bli en sådan där gubbe som är den ende som minns att Finland faktiskt har spelat semifinal i fotbolls EM. Det gjorde vi nämligen. Minns ni inte, var tysta bara och nicka. Jag hoppas det kommer en dag då det blir pinsamt att inte veta sådant också!

Det vore fel att säga att Åbo börjar vakna, eftersom det ser ut som om Åbo inte ännu somnat. Klockan är över 5 på morgonen och de flesta jag ser är nog sådana som inte ännu åkt hem. Vi har ätit vår traditionella ostburgare vid halv fem på morgonen då bussen stannar vid nåt nattöppet ställe för att chauffören ska få vila. Pille underhöll genom att prata oavbrutet. Vi är så pass få i bussen att även jag har kunnat ligga denna gång, med fötterna utsträckta dessutom. För en stund sedan fick jag en sms av Jenny lite bak i bussen att hon behövde ett huvudvärkspiller. Det låg fem kvinnokroppar i vägen, så jag behövde kasta pillrena till henne, missade och Sarah fick söka upp dem i busstoaletten. Ett liv för fotbollsproffs. FBFs man höll på att dratta på ändan då han hörde att vi åker nattbuss på det här sättet. Vi som har Damernas Ligas största budget... Jodu goa Pastorn.. Så här funkar det! Precis som i de där 70-talsfilmerna om patetiska baseballag i skitserier.

Så här i bussen, igen på en motorväg, medan sommaren blommar på där ute och folk där hemma kanske börjar smått vakna, fick jag fingrarna fria för en kort kort reflektion. På sätt och vis kanske jag är en Död Poet... I mycket ser jag så klart Robin Williams rollfigur Mr Keating i filmen med just namnet om döda poeter, som en romantiserad drömrollfigur för alla som är lärare. I verkligheten kan och inte ens vill man vara som han. Men just exemplet i filmen gör att man kanske kan tänka sig att vara som en av hans elever som blivit vuxen.

Först av allt det som ändå är viktigast. First things first! Jag ska bli pappa till en läkarstuderande! Min dotter Emilia ska studera i Umeå i höst. Lättnad och glädje är väl två ord som sett till helheten i denna historia beskriver det mesta. Jag är stolt förstås, men det är inte mig det handlar om. Emilia får göra det hon vill i sitt liv just nu! Större glädje kan man inte ha som förälder!

 

Sen resten. Jag noterar varje sommar en hysteri och upplever en gnagande oro i en och en halv veckas tid ungefär. Dels för mina egna barn, av vilka min son just nu kanske är den som är mest aktuell, men också över en massa andra unga människor jag känner från olika sammanhang. De lever rövare på ett sätt som till exempel de inte alls snällare unga varianterna av de som i dag, precis som då förstås, är i min ålder kunde. Jag åtminstone hade inte i 15 års åldern möjlighet att slira omkring i stora folksamlingar där druckenhet och våldsamma tendenser av allt möjligt förekom dagligen och långt fram mot morgonen på det sätt som Rockoff i dag legitimerar detta. Inte bara stänger man torget för att bygga upp inhängnader och en jättescen, man dominerar hela stadsbilden och bullrar någge förskräckligt, förutom då man har nåt halvhyfsat rockband som spelar vettig musik, som till exempel coverbanden som underhåller i pauserna. Polisen och ungdomsarbetare uppmanar vuxna att ha koll på sina barn och läget är allmänt otrevligt och hysteriskt. Jag har under tidigare år, förutom de tre gånger jag varit betalande åskådare, på Tomas Ledin och Markoolio tror jag artisterna har varit för närmare 10 år sedan, ibland gjort kvällar som ordningsvakt för min dotters förening som fick nån slant för detta. Efter stängning, då det är väldans stökigt och luktar urin mest överallt blev det på senare år att stå med en löjlig reflexväst i stadshusbacken för att se kända och okända ungdomar i berusat skick, ja va gör de där? De samlas... Så som säkert också min generations ungar hade gjort hela veckan om det funnits nåt sådant. Min uppfattning är att de allra flesta av dem som köper Rockffpass och har tillgång till allt hela festivalen mestadels driver in och ut från festivalområdet. Man har alltså betalat dyra pengar för att få gå på torget de gånger man önskar passera där. För mig personligen är Rockoff totalt värdelöst och onödigt och skulle jag ha makten att ta ställning för on eller off skulle jag med glädje trycka på förstöraknappen.

 

Det är säkert idiotiskt att ta upp en sak för att få slut på den, men i morgon lär ju det mesta handla om polska huliganer i alla fall... Det bara inte lägger sig det här med media och det nyfunna intresset för sponsorering inom damfotbollen. Nu har man kommit så långt att journalisterna själva ondgör sig över vad jag skriver på mina personliga medier och av omtanke om Åland Uniteds anseende skriver de till Herr Landshövding om detta. Men, jag har bett om ursäkt förut och igen och nu en sista (?) gång. Fredrik Rosenqvist är ingen idiot eller jävla sommarextra. Det är heller inget fel på varken idioter eller sommarextran. Jag ber om förlåtelse för att jag sade så då en total överraskning drabbade mig härom natten då folk reagerade på en tidningsartikel jag inte hade en aning om vad innehöll. Okej, kan vi låta det vara nu? Jag lär mig och förhoppningsvis även Fredrik Rosenqvist. Ödmjukhet och en förmåga att se sin egen skuld är en av våra främsta dygder, som framför allt vi som står för mänskliga grundvärderingar står upp för, inte sant? Fredrik bekräftade just detta genom att maila mig och anse saken utagerad. Bra! Då är den det för mig med! Frid , fröjd och gröna ärter!

Men Herreminje så det ska hållas på. I går kväll, efter att besökare som Melleris, som i och för sig bara var inne och svängde innan de åkte till Kökar, men också bebisen med föräldrar som bara tittade förbi då de var på Åland och de som hämtade skrivbordet hade lämnat lokalen, Fru Kickan lagt sig och Edit fortsatt sin självpåtagna tillvaro i sin säng som hon inte skulle lämna före morgonen, tänkte jag få lite kontorsgrejer undan medan jag hoppades att lite sommarstämning också skulle få komma över min själ. Det hjälptes lite upp med Viasat History som visade lemlästningar i England under 1300-talet, riktigt bra filmer faktiskt. Då, vid halv 11 på kvällen ungefär började det rassla i e-posten och på facebook. Jag uppmanades från flere håll att fundera noga innan jag (!) accepterar Åländsk Demokrati som tröjsponsor för Åland United. Vadå tröjsponsor?

 

Då jag bad om det online fick jag under en minut 8 printscreenar av Ålandstidningens måndagsnummer, som alltså kom i ålänningarnas brevlådor nu i morse. Där var vi på första sidan och tycker inte det är konstigt med att ÅD sponsorerar oss. Nej det gör vi inte ännu heller. Nyhet? I tidningen, inte på sportsidorna, utan tillsammans med nyheter fanns en rubrik om att ÅD vill bli tröjsponsor för oss. Texten i artikeln där under, då Stephan Toivonen intervjuats och även jag tidigare under dagen säger inte att det inte är möjligt, eller att vi vill ha det så, men pang bom hade flere tiotals läsare på kvällen trott att Åland United planerar att ingå tröjreklamavtal med ett politiskt parti. Det kan vi ju inte. "Fotbollsregler 2017" som ges ut av Finlands Bollförbund har åtminstone i den finskspråkiga versionen på sid 28 i samband med regel 4, moment 4 en klar punkt som bland annat förbjuder politiska, religiösa eller personliga statements, symboler etc... Därför kan varken ÅD, något annat politiskt parti, eller tex en religiös organisation finnas på våra dräkter. Visste jag detta då journalisten ringde? Svar, ja. Vi pratade bara inte om dräktreklam då, utan om sponsrorering i stort. Journalisten menade säkert inte att förvanska mina och min förenings ord, men tyvärr kom ett rätt stort antal människor sett till hur många som nu alls vet vad det här är, att tro fel. Bra journalistik? Kanske? Vet inte hur vår mediasponsor, som stod för artikeln själva tycker.

Det är väl bäst att ta det direkt då. Vi har en supporter som heter Torolf. Torolf är egentligen en riktigt trogen "gamla goda tidens anhängare". Han följer oss på hemma och bortamatcher, gläder sig med våra framgångar och har oerhört vassa åsikter då vi inte är framgångsrika, precis som supportrar ska vara. Torolf ensam mostavarar nästan 100 personer i IFK Mariehamns herrars facebookgrupper där man tjafsar om Andreas Vaikla och RoPS nyförvärv etc. Torolf är hard core och jag är faktiskt inte rädd att vi ska tappa honom, för riktiga supportrar lämnar aldrig sin klubb och sitt lag. Torolf är trygg och just därför rör han om då han säger saker.

 

Torolf fanns också i går på WHA. Han skulle kvittera ut sina båda handdukar som han vunnit med att tippa förluster för Åland United. En fick han och jag ska se till att han får tillgång till den andra också. Han stod även utanför spelarbussen i Kuopio efter matchen i onsdags. Då sade han till Maiju och till mig att han inte tänker diskutera eller säga något nu, utan han sparar det till efter TPS matchen. Ja, Torolf... Bring it on! Vad vill du säga? Jag lyssnar på dig, håller säkert med om vissa saker, håller inte med om andra. Jag vet att du är en av cirka 100 supportrar som vi kan räkna till den inre supporterkretsen. Vi vet att du vill laget väl. Det vill vi alla. Du, precis som alla vi andra såg en 2-1 ledning bli 2-4 förlust i går kväll. Inget att förneka, dock väldigt svårt att göra något åt, eller ens förebygga.

 

Riktigt vi alla såg dock inte andra halvlek. Jag själv hamnade att avvika då Fru Kickan ringde mig precis då jag kommit ut ur omklädningsrummet efter halvtidssnacket. Hon grät och lät hysterisk. Hon hade varit på sin chefs 70-årsbaluns och fastnat i sin kjol och drattat på mage. Nu var hon på väg till sjukhuset för att kolla att Blobben levde. Det var väldigt tydligt att hon ville ha mig dit. Maiju gav mig inte heller något alternativ, inte för att jag hade tänkt stanna, men Maiju var väldigt tydlig och undrade vad jag stod där för ännu... Japp... Snabb fördelning av post match uppgifter. Linnéa, Kjelle och Cia i publiken ställde upp och hjälpte mig med de saker jag behövde ha koll på efteråt. I publiken satt familjen Melleri och Edit. Eliel hjälpte mig att få omklädningsrummets nyckel tillbaka till vår avbytarbänk och de stora såg även till att Edit och Isak inte visste om vart jag stack. Edit hade senare då vi träffades inte märkt att jag inte varit där under andra halvlek, så det var väl starkt jobbat av dem då.

Det mesta torde vara under kontroll vad jag kan förstå. Klockan börjar vara på väg mot lördag morgon och... Ja, matchdag är matchdag. Det är skiljt att vara spelare. Det är skiljt att vara tränare och det är väldigt skiljt att vara Sportchef, som faktiskt vet vad spelare och tränare också funderar på. Natt är det lika fullt och sen kommer en lång dag. För min del blir det lite mer action i och med att Melleris är här och ska ha Edit med sig under eftermiddagen. Emilia sover här i natt, men försvinner på jobb före jag vaknar (hoppas jag) och Linda sitter i taxicentralen. Rufus, som dök upp till kvällens pizzaätning på stan gav någon slags indicier om att han skulle komma i morgon och kanske till och med gå på fotboll med de övriga... Jag uppskattar allas strävan och allas närvaro. men det är ju matchdag. Edit fick för övrigt ett offentligt skrattanfall vid glasskiosken och många oroliga människor behövdes lugnas ner med orden "allt är bra, barnet mår väl och ingen plågar henne..."

 

Just detta med match var något som glömdes bort i dag då radion och Nya Åland fokuserade på pseudonyheter. I går kväll ifrågasattes Åland United av åländska grupper mot rasism och så sent som i kväll fick jag höra att jag bara kan räkna ut vilken skada det hela redan har skapat. För vem skadan skett fick jag aldrig veta, för det borde jag kunna räkna ut själv, tyckte man.

Jag fick ett telefonsamtal då jag precis kommit hem efter Kuopioupplevelsen där vi trots Sofias toppenmatch gick på en väldigt stor och tung pump. Vi hade trots att busschauffören Sture sovit någon timme här, någon minut där i sitt förarsäte, innan han körde vidare genom sommarnatten i Insjöfinland kommit säkert hem och ingen av oss var så värst spirituell eller humoristisk, speciellt inte som TPS matchen på lördag nu är ännu mer kritiskt och hemsk hysteriskt viktig, något som man vänjer sig vid utan att någonsin vänja sig vid en besvikelse om det skiter sig. Då ringde alltså Nya Åland till mig.

 

Frågan Victor tog upp var något han i sin tur tagit från radions nyhetsutbud. Ett politiskt parti sponsorerar Åland United. Sant? Ööö jo. Sedan jag kom med i klubben tycker jag mig ha märkt att något eller några åländska partier har haft sina annonser i vårat programblad. Jag har själv sysslat med reklamen och dessa sponsorer bara i en par år, men jag har nåt minne av att Liberalerna var spelarsponsor för någon också vid ett tillfälle. Jag har ju även här skrivit om att de politiska partierna dissat oss i år och att Åländsk Demokrati är det enda lagtingspartiet som var intresserat denna säsong. I dag har radion tagit upp detta som en nyhet! Att Åländsk Demokrati sponsorerar Åland United.

 

Alltså, jag kanske lite kakkar på egen slips nu, men radion verkar nu för att totalt skapa inflation gällande våra sponsorer. Tydligen är synligheten för dessa väldigt liten inte sant, ifall det tar så här många år förrän någon tycker att det är värt en nyhet att politiska partier stöder oss (precis som de i många år gjort andra klubbar och andra evenemang), samt så här länge av annonser och matcher innan man märker att Åländsk Demokrati är med i år.

På väg till Kuopio då. Igen en landsväg, eller motorväg för att vara korrekt. En enda busschaufför för en resa på 1,5 dygn med litet stopp för match, hur nu det ska gå till... Det första han frågade var dessutom om han skulle svänga vänster eller höger. Bra kille så där allmänt verkar han vara i alla fall.

 

Maiju har hittat en konstgräsplan i Varkaus att lite träna på innan lunch. E-post och kontorsarbete bedrivs både på min och Linnéas plats. Jag märkte just att jag, förutom vår chaufför är den ende manlige resenären. Edit undrade i går kväll varför jag ska sova ensam i hytt, då jag ju kunde ha tre spelare med mig... Man kan ju undra jo...

 

Igen en bortaresa. Igen är allt så verkligt och äkta, så långt från allt som är verkligt och äkta. Jag lär mig att klara av att lita på att saker sköter sig. I kväll är det match på Savon Sanomat Areena klockan 19.00.

Eftersom jag "bara är hemma" har vi igen huset fullt av gatans flickor, så länge Fru Kickan inte är här. I dag har dockorna födelsedagskalas, efter att ha varit på danslektion. Små barn skriker och är högljudda, det vet vi alla. Kan ni då tänka er när små barn ska leka att de har hand om ännu mindre barn och får lov att imitera dessas i deras tycke jobbiga skrik... Klockan halv fyra för jag Edit till Fru Kickans jobb och åker på träning... Jag kan knappt vänta...

 

Fru Kickan själv har återigen infört ett jaffaförbud, vilket gör att jag kommer att köpa Sprite och Coca Cola då barnen behöver få kolsyra och socker... Denna vecka är överlevnad på många fronter. Mitt pensionärssällskap från Åbo som jag hamnat på att ta hand om inför och även efter matchen på lördag är ganska fixat och har till och med ställt mig frågan om jag är en konjak- eller whiskyperson... Meningen är att en familj Melleri också ska vara i faggorna under lördagen, men jag känner just nu mest att jag faller i ett hål utan botten då jag skulle vilja ge alla den bästa möjliga behandlingen men inte kan. Sen finns Torolf som klagar på att vi inte gör mål också...

Alla Bajare får ursäkta att jag vrider på er sång i dag, men den blev väldigt passande som rubrik. I dag är jag nämligen irriterad. Jag är så irriterad på precis varenda människa och en hel massa maskiner och djur också. Eftersom du som läser enligt statistisk bevisföring torde vara en människa kan du alltså ta åt dig. Jag ber dock, läs texten till slut så jag får chansen att tala mig ur påsen jag försatte mig i just.

 

Jag är alltså fly förbena irriterad på det allra mesta. Irriterad över att jag inte mådde bra i går och den uppenbara förbindelsen med Camillas 50 års kalas kvällen innan detta otvetydigt ger sken av åt de betraktande människorna. Jag hävdar ändå att jag var sjuk helt på riktigt. Festen var rolig, som det blir då man slänger käft i sommarnatten och sedan åker taxi hem. Taxin blev även väldans billig kan jag avslöja, så allt väl där. Upplagt för baksmälla då. Men då det var mycket mer än det. Jo jo, säger folk och ler lite. Jag har inget läge att bli irriterad och folk kan väl tro vad de vill, men då jag vet att jag hade nån släng av något jag inte kan definiera blir jag irriterad av att ha varit så svag i går att jag aldrig kan hänvisa till att jag visst orkar och kanske att någon annan kunde orka då med. Det sket sig och är dött. I dag mår jag bättre nog. Lite huvudvärk har jag, men inget som inte går att leva med, vilket ju även gårdagen bevisligen gick....

 

I dag är jag irriterad på folk som har semester och ler vänligt. Jag är också irriterad på folk som inte har semester och tror att jag har semester, vilket jag ju tekniskt sett har. Jag blir irriterad på folk som har semester men tycker att jag inte borde ha det. Jag är irriterad på idiotiska agenter och egoistiska människor. Jag är lite skadeglad över att man tar betalt for att kolla på Karl Marx grav förvisso. Det gör mig dock irriterad på Karl Marx. Jag är irriterad på att se fram emot en bussresa till och från Kuopio och sedan en mardrömsorganisering kring matchen på lördag. Jag är irriterad på hur tacksamma folk säger att de är för "allt jag gör", utan att de vet allt jag gör... Jag blir även irriterad då folk säger att jag inte ska stressa för deras skull, då jag stressar för deras skull. Till och med Edit blev jag irriterad på då hon läste Kalle Anka och gjorde ljud för sig själv...

 

Så ringde Fru Kickan och glatt berättade att hon hade köpt en byrå... En byrå!!! Jag är irriterad, kanske inte så mycket på Fru Kickan eller kollegan Marie som lär ha sålt fanskapet, men på allt stök som kommer att uppstå, då "jag inte alls behöver bry mig om nåt" gällande att den ska transporteras hit och bäras in, samt den gamla byrån ska tömmas och föras ut någonstans där det helt säkert finns lådor som jag, fast jag inte ska bry mig, får bära någon annanstans dit jag troligen tänkt sätta de väskor och påsar jag behöver bunkra upp, men inte sagt nåt för att inte irritera...

 

Vet ni vem jag är mest irriterad på? Jo, mig själv som låter mig irriteras! Jag vet att ingen annan (eller så många av er) menar något illa. Jag är ingen huvudperson för någon, bara lite i vägen hela tiden och så släpper jag mig så här. Vet ni vad jag helst vill göra? Jag vill bädda rent i Rufus säng ifall han skulle få för sig att vilja sova här nåt tag snart... Då irriteras jag över att det kommer att ta sån tid på grund av att jag skriver denna smörja att jag inte hinner ut innan Fru Kickan kommer hem och då ska det väl fraktas byrå eller nåt.

Nu har sommaren varit här så där vädermässigt redan några dagar. Härlig sol och varmt. Till och med Dotter Linda som är van vid San Diego kommer att få lov att erkänna att vädret är behagligt. Fru Kickan klipper gräs. Hon hade mig att dra igång fanskapet och sedan släcker hon motorn ibland eftersom "träden ligger så nära". Då går jag ut och drar igång den igen. Edit går på gatan så att säga.. Eller egentigen är Bergshöjden en gata där massvis med små flickor går och äntrar varandras gårdsplaner.

 

Jag ser kanske mest ut så här: