enligtvirta

Fru Kickan drog precis just iväg på träning. Jag jobbar mot hydran. För varje meddelande jag skriver kommer det tre nya, minst. Om jag dock skriver snabbt och trycker hårt, samt muttrar nåt fult på finska, då hoppas jag att det ska stanna där det är.

 

I dag har våran sista osäkra match blivit konfirmerad. Vi har också skaffat en ny spelare, fast vi inte skulle. I kväll efter klockan 21 kommer jag att kunna informera världen mera om det. 7D trodde inte då jag gick ut ur klassrummet medan de jobbade och sa att jag just är tillbaka på vad jag sade att jag hade gjort... Jag köpte en människa helt enkelt. För några år sedan handlade jag en bil under en åttas religionstimme. I dag fixade jag en fotbollsspelares framtid hos Åland United... Och lektionen flöt på med barnen som fnissade över vad de trodde var ännu ett konstigt skämt av lärarn.

Eftersom jag i dag, efter en ganska ingående diskussion (igen) om människors inställning till att eleverna får ha mobiltelefoner i skolan, gått omkring och tittat hur det ser ut här i våran korridor har jag lagt märke till följande:

 

1. Kortspel, med riktiga kort förekom på en par ställen.

2. Varje bord som är uppsatta i de olika utrymmena där elever kan vistas under rasterna var fyllda av elever som antingen skrev av varandras anteckningar i häften eller var invecklade i diskussioner och glatt skämtande, ofta med någons mobiltelefon som de skrattade och pekade på med anledning av vad som fanns på den då aktuella skärmen.

3. Brottning på vänskapligt vis i trånga utrymmen (ett gammalt gott sätt att komma till kroppskontakt utan att behöva erkänna att det är det man egentligen vill ha)

4. Klassiskt hångel i den redan klassiska hörnan nära trappan

5. Fyra ensamma elever satt var för sig lite i skymundan. Tre av dem läste böcker och en tittade i sin mobiltelefon.

6. Utomhus vet jag ej hur det var, för vem i helsicke går ut en sådan här dag om man inte måste.

 

Min slutsats är, både på basen av detta, men ännu mera enligt mina övriga upplevelser under de senaste åren är att elevernas så kallade skärmtid och beroendet av uppkoppling närs främst under den tiden då de inte är i skolan. Då verkar det som om större ordning och uppsikt inte finns tillhanda. Här i skolan däremot ser vi ungdomar som pratar med varandra och interagerar som ungdomar brukar göra, fast kanske lite mindre buffligt än på min tid om jag ska vara ärlig. Problem med mobiltelefoner finns, de forskningsresultaten ifrågasätter jag så klart inte. Däremot ifrågasätter jag skarpt att politiker och andra samhällsorgan, eller  folk som läser rapporter och sedan tycker ska fatta generella beslut om hur skolor och enskilda lärare ska bemöta elever som av sina vårdnadshavare (oftast väl?) fått en mobiltelefon. Eftersom dessa inte är olagliga och de dessutom används av såväl vuxna som barn varhelst vi går i dag vore det väl rentav fel av oss att bara blunda i skolan och genom att helt förbjuda dem liksom dra täcket över huvudet och säga att vi gör vårt. Det vore inte att göra vårt! Det vore att göra skolan till den skyddade verkstad många redan tyvärr tycker att den är!

 

Ofta gör man misstaget att tro att digitaliseringen av skolan då olika rackerier och webbportaler som våldas in på oss är det samma som att ungarna totalslöar och hämningslöst surfar omkring med mobiler samt mobbar varandra och uppdaterar förbjudna filmer samt ser på hårdporr. Nej mina damer och herrar. Sådant gör de hemma före eller efter skolan. Åtminstone gör de det mycket mycket mindre i skolan än utanför. I skolan träffar de folk IRL och kan läras att använda sina mobiler på ett mycket vettigare sätt än dagens vuxna gör och tror att ungdomarna sysslar med utan övervakning medan de är i skolan...

 

Just nu är mitt klassrum igen fullt av 14 åringar som vill klä ut sig i de roliga kläderna de hittar mina skåp och lådor. Dessutom vill de hjärtans gärna... Rita på tavlan med tusch... Jo, på riktigt. De har roligt, skrattar och leker. Fast de alla har varsin mobiltelefon med sig i skolan. Just nu använder ingen dem. De har helt enkelt inte tid... Dagens höjdpunkt hittills skedde under en lektion med en åttondeklass då jag strängt uppmanade en man att sluta stilla sig själv i skrevet och lägga bort det han stirrar på. Fram kom... En Bibel....

Helgen gick mest till Helsingforsresan, som jag fortfarande måste säga att kändes viktig och lyckad trots den inhumana logistiken. Fru Kickan ville låta mig vila lite på morgonen och det uppskattades. Edit fann det dock som lägligt att värma sina kalla fötter under min mage i det samma och därmed var det nog sedan liksom slut vilat... Meningen var att hon skulle tas på träning under eftermiddagen också, men tydligen hade lördagens matcher tagit så hårt på henne att hon gick och fick feber mitt i alltihopa. Nå, vi fick stanna hemma och det kan ju ha varit bra för helheten faktiskt.

 

Här i skolan, liksom på andra ställen förstås, är det måndag. 8A, eller åtminstone den kvinnliga fraktionen av klassen, har tagit mina ord om att de kan möblera och använda sig av grejer i mitt/vårt klassrum som om de vore hemma. Nu har de hittat ett gäng läkarrockar från julfesten 2000 nånting och har tagit dessa som skoluniform. Som sagt flyger det en kråka under en av lamporna, pulpeterna är satta i nån slags labyrintformation och som 7C uttryckte det... "I slutet av timmen flyger kossan"... Så långt som att sätta på kon, som de bad mig har jag inte gått förstås. Sånt gör man ju inte inför barn... Eller undrar om de menade att jag skulle sätta igång den... Den har en knapp som får den att röra sig.... Nu kanske jag gjorde dem ännu mer förvirrade....

Som jag sade till Anna Signeul tidigare i dag eller i går egentligen, så skulle jag komma hem ungefär vid 2 tiden på natten. Nu är jag hemma och klockan är just ungefär 2. Ett dygns resa med Samuel och Ted är till ända. Som vi sade med Samuel, om man berättade för utomstående vad vi har gjort finns det inte en chans att de skulle begripa. Jag tycker vi har varit nyttiga för Åland United och finländsk damfotboll i dag! Mycket nyttiga faktiskt. Dessutom har vi inte sovit nästan alls. 3.20 i går natt bar färjan iväg från Långnäs. Ungefär precis då man somnat kom de för att byta lakan i hytten. Jag passade på att äta sjöfrukost och var redo att köra i land i Åbo klockan 7.30.

 

Sedan på plats i Helsingfors bjöd dagen på allt från en mördande föreläsning om integritetsskydd (nu minns jag igen hur det måste vara att sitta i skolan och höra malande föreläsningar om helt ointressanta ämnen), via ligaföreningens möte där vi dels fick en god viceordförande (Sarelius från HJK) och jag våldade fram beslut om att vi ska fatta beslut vid vårt nästa möte i mars, till en riktigt intressant workshop gällande dam- och flickfotboll i Finland ledd av Anna S. Vi var många där, vi var intresserade och passionerade (endel till och med gällande integritetsskyddet). Framför allt stärktes min känsla av att detta kommer att bli ett bra år för damfotbollen i landet och även här på Åland.

Jag kan notera ett ras i läsarsiffror på denna blogg. Detta är väldigt förståeligt då jag egentligen inte skriver så mycket av värde alls. För att dock få fler att läsa ens detta lägger jag in en bild på Sally i rosett.

Nära skjuter ingen hare. Close, but no rabbit... Många är uttrycken för termen nästan...

 

Min klass är nästan skärpt under sin slöjdlektion som jag har satts att övervaka då skolan är upp och nervänd på grund av vår Lika-Olika temadag. En man höll på att gnugga något medan fem andra tittade på. De övar att bli kommunalarbetare som stora sa de... Bra det ens.

 

Damernas Ligaprogram är nästan färdigt att ges ut. Men nästan innebär att det finns många harar att skjuta ännu. FBFs man meddelade i morse att schemat publiceras i morgon, fredag. Sen fick jag ett telefonsamtal från en involverad tränare och nu måste jag säga att det är bra om programmet kommer att publiceras alls.. Eller före augusti i varje fall. Många mails och många sårade känslor kommer att skapas och min förhoppning om ett harmoniskt möte på lördag är redan grusad... Jag måste ha en officiell åsikt som Ligaföreningens ordförande. FBFs man måste ha en officiell åsikt  som FBFs man. Vi har redan konstaterat medelst sms att våra officiella åsikter kommer att vara olika... Tur att jag åtminstone beställde sjöfrukost på färjan, fast vi får betala den själv... Om Ted och Samuel inte vill äta, då kan jag ju äta deras bacon också...

I dag är det minsann min Mors 73 års dag. Rackarns va gammal hon börjar vara. Med tanke på hur gammal min Mommo skulle vara är det ändå inte så mycket att komma med. Carola är yngst av 6 Karlssonungar. Mofa hade liknande spännvidd som jag, men gjorde sin grej med en fru och fick en träff mer. Synd att jag aldrig fick träffa honom. Min Mor har jag dock träffat och kommer att göra det fortsättningsvis. Jag har någon gång sagt att jag fått ärva min fars humor och analysförmåga. Då kan jag väl säga att jag på samma gång fått min mors kropp, smidighet och framför allt ljudvolym. Allt som allt har hon varit en synlig och ljudlig Mamma, som jag faktiskt inte skulle vilja byta ut mot någon annans motsvarande. Det säger en del om till och med Craig Wight skickar födelsedagshälsningar så där appropå...

It was a tuesday, som Craig alltid brukade och vad det verkar fortfarande brukar säga! Skoldagen planade ut i rent och skärt paller då lektionerna förstördes av diverse undersökningar som eleverna skulle göra med Ipads. Hoppas att de utmynnar i nåt bra åtminstone då vi har temadag på torsdag. Jag hann hem, förde Edit på dans, var och hämtade hennes skidor, som var för små redan i fjol och nu hade blivit på skolgården, uppsökte finansmogulen som visade sig vara i Sverige på konferens och lämnade ett papper i dörrspringan varpå jag skrev mitt meddelande med en panna jag lånade från en konferenssal där människor såg ut som fågelholkar då jag gick in och frågade om nån hade en penna att låna. Jag hann hem och byta byxor för att inte denna dag hånas för att jag kommer till ett idrottsevenemang i jeans och så åkte jag iväg till Eckerö. Det kändes lite som om någonting inte var rätt, fast varken jag eller någon annan hade gjort nåt fel.

Jag hade flax med första halvlek av Israel-Finland i går. Sally hade lekt våldsamt under dagen sades det och därmed sov hon ute och som en stock ännu då tyska domaren blåste i gång matchen i Tel Aviv. En kvart senare visade hon ut Anna Westerlund. Jag kan erkänna att jag inte förstod ett dyft. Israeliskan Schulmann hade drivit in mellan Emma Koivisto och Natalia Kuikka,samt snavat. Frispark till Israel och stora protester från främst Tinja-Riikka Korpela. Som följd blev Anna utvisad... Victor från Nyan ringde i samma veva och jag frågade om han begrep något alls av detta. Det gjorde han inte, eftersom han inte ens tittade på matchen, så det är förståeligt... Spontant började jag fantisera vad Anna månne kan ha sagt. Vad ska man säga för att bli utvisad med ett direkt rött kort i den 17e minuten? Lite stum av beundran var jag... Nu har jag förstått att Anna tydligen råkade ut för samma sak som de nigerianska spelarna under VM för herrar 1994. Fel spelare straffades... Det var väl Natu som skulle ha visats ut egentligen. Även detta kan man diskutera förstås, men hon var i alla fall med vid situationen. UEFA/FIFA får nog nu vara på tårna, för om Anna är avstängd från de två kommande VM kvalmatcherna för att hon har en lite ljusare variant av Natus hårfärg, då har ingen form av rättvisa segrat. Men så kommer det ju inte att gå förstås...

I dag, måndagen den 22/1 ska jag, som schemat säger rapidartat via posten för att skicka dels ett brev till en av Edits brevvänner (Jag postar brevet, Edit har skrivit det, ingen behöver vara orolig i dessa lättkränkthetens tider) samt ett kuvert till min Mamma som förhoppningsvis anländer nästan på hennes födelsedag i alla fall. Det blev vad det blev, tanken är god. Sen ska jag hem så att Fru Kickan och Edit kommer iväg på volleybollträning. Klockan 17 sparkar det av i Israel. VM kval. Mitt landslag, Pärlugglorna ska ta hem något som alla säger är en lätt seger. Vi har varit där förut. Lätta segrar finns väl inte mera. Eller kan det vara så att nykaxigheten som landslaget försöker uppnå innebär att man faktiskt tror så igen och förbereder sig på ett sätt som gör att det på riktigt blir enkelt. Vi hoppas på det. Jag vet i skrivande stund inte vår startelva eller hur det ska gå att följa första halvlek på Yle Areena med en kanske skrikande Sally i famnen. Vi satsar på att hon inte skriker, för Yles eftersändning på TV börjar först 18.00 och sådant här behöver man nog följa live... Laget mitt, det tränar samtidigt, så på det sättet är det en Herrens välsignelse att jag behövs hemma med Sally just i dag.

I går kväll var det både Idrotts- och Hästgala på Åland. Åtminstone vittnar bilder och texter både i medier och på andra ställen om detta. Precis som vid de nationella galorna delades priser ut till idrottare och ledare som förtjänat att utmärkas lite extra. Gratulerar till alla vinnare, helt seriöst och från hjärtat.

 

Att dessa tillställningar drar folk kunde man också märka, inte minst genom bildspelen på lokalmediernas hemsidor (åtminstone en av dem, har inte kollat så noga på alla). Roligt att se uppklädda vackra människor posera för evenemangsfotografen. Dessutom så många människor som jag inte sett en enda gång på en idrottsplan, eller vid en idrottstillställning. Roligt att de kommer åtminstone då det vankas mediauppbåd, mat, dryck och underhållning. Egentligen är detta en icke-fråga, men nån gång har någon undrat varför jag inte är med på idrottsgalan. Svaret lyder, jag är inte bjuden och har inte råd att köpa biljett. Dessutom skulle deltagandet i sådana evenemang leda till en kväll till borta hemifrån. I fjol gav Fru Kickan tecken ifrån sig att hon faktiskt skulle kunna tycka att det vore roligt att gå på en sådan där gala (utgick från att hon menade tillsammans med mig, men jag kan ju ha missförstått faktiskt...). Så... Om jag någon gång, mot förmodan, skulle få en inbjudan, då skulle jag kunna tänka mig att delta tillsammans med min fru. Bara säger, så folk slipper undra. För att inte gå med hel osanning kan jag tillägga att jag inte varit med och gjort anspråk på de inbjudningar Åland United fått under åren. I år erbjöds vi en biljett, eller kanske det var herr Landshövding personligen, och den paxade en annan kille innan jag ens hann fundera. Men ingen fara på taket.

 

Årets grej, åtminstone vad jag kan se, är att herrarnas volleybollag vid öspelen tilldelades Ålandstidningens Bragdguld och nån annan titel med vad jag förstod. Spelaren Toffe Eriksson riktade härmed sitt stora tack till... Ella Vanhanen! Det där är sådant som gör Världen värd att leva i, även för Ella och Toffe (som brukar följa med Åland United som bortasupporter då vi möter Ellas Pallokissat i Kuopio) hoppas jag...

Alltså... Jag hade tänkt säga att allt är lugnt och Fru Kickan snarkar i soffan med Sally på magen, men så kom Edit störtande och likt mig då jag är helt knäckt över att kopieringsmaskinen är sönder eller nåt skrek hon med vibrerande armar och ett åskmoln över huvudet att ingenting fungerar! Med ingenting menar hon dvd spelaren i hennes storebrors rum, där hon bullat upp med ostbågar för en filmkväll med två kvinnor från gatan. Jag har nu dock sett till att stöpseln är i väggen och således fungerar dvdn, efter att det danska språkvalet ändrats till svenska. Det sista som sades till mig var "Släck lampan då du går..." Okej. Fru Kickan snarkar dock inte mera och Sally vaknar väl precis just, passligt tills hon ska sova för natten.

 

Jag har i dag gått omkring och samlat samtyckesunderskrifter av unga kvinnor. Praktiskt kunde man tycka, speciellt ifall jag själv vore ung och ogift. Nu gällde det dock Europeiska Unionens reglementen och krav på officiellt samtycke för publicering av personuppgifter. Vi måste alltså, förutom allt annat numera även få ifyllda blanketter som godkänner att spelare som tas ut  startelvan får förekomma i matchprotokollet. Jo, sant... Det är alltså inte bara privatlivet som försvåras...

Torsdag kväll ringdes jag upp av en dam som sade sig sitta i HJKs styrelse, vara medlem i Damernas Ligas marknadsföringskommitté och dessutom arbeta för projekt där bland annat Finlands Olympiska kommitté och olika andra nationella sammanslutningar ingick. Hon hade redan tidigare hört av sig och ville göra en telefonintervju på en timme. Jag meddelade att torsdag kväll efter klockan 21 borde fungera eftersom Fru Kickan och Sally brukar ha lagt sig och även Edit brukar ha fåtts att förlänga kvällen endast med Kalla Anka som sällskap.

 

Då samtalet kom hade jag varit hemma i en och en halv timme, då mötet hos Linnéa genererade kunskap om de oändliga möjligheter FIFA har att förstöra nattsömnen och matsmältningen för fotbollsfunktionärer runt om i världen och dessutom, genom en spontan aktion 5000€ sponsorpengar för Åland United. Damen gick löst ut. Första frågan hon ställde var: "Hur skulle du beskriva damfotbollens ställning i det finländska samhället?" Jag undrade om detta liksom var en uppvärmningsfråga, så där smått ironiskt.... Hon menade att, nej detta är nog på allvar och småningom förstod jag varför denna intervju skulle vara minst denna timme som hon aviserat.

 

Det blev en intressant timme i vårt kök för mig och för henne var hon nu satt, hemma sa hon... Edit ropade en par gånger nåt om att hon visste vem Långbens brorsson är och att jag sen då jag slutat prata måste komma och höra på en jätterolig vits. Frågorna jag matades med, och snällt svarade på efter bästa förmåga var till exempel: "Vad anser du att är bra med den finländska strukturen för flick- och damfotboll?" "Hur kommer den flinländska Flick- och damfotbollen att påverkas av de internationella trenderna med stora herrklubbar i kulturländer som satsar på damlag?" "Om du själv fick bestämma. Vad skulle du då göra för att utveckla fotbollen för flickor och damer i Finland på alla nivåer? Hur skulle du prioritera?" Jag pratade på, sade i mitt tycke överraskande kloka saker då jag bara kunde fabulera fritt i köket... Jag stack dock in en fråga om vem hon liksom valt att intervjua för denna undersökning. Varför ringer hon mig alltså? Kvinnan sade att hon börjat med Anna Signeul och Marianne Miettinen. Sedan hade hon även intervjuat alla tre huvudkandidaterna till posten som Ordförande för Finlands Bollförbund, som de facto väljs i dag. Den numera tjänstlediga huvudansvarspersonen inom FBF för flick- och damfotboll, Minttu Korsberg hade hon pratat med och nu mig... "Ja, jag fick en lista på personer med störst inflytande och erfarenhet av damfotboll i vårt land och bland klubbarna stod du liksom först" sa hon.... Oj då... Jag hade inte hjärta att berätta för henne att jag här lokalt inte får beblanda mig med flickfotboll och att man helst håller mig i bakgrunden för allt med klubbens image i åtanke... Jag låtsades vara den hon trodde och bullrade på. Vi skrattade båda och hade en väldigt rolig timme där i telefonen.

Jag lovade Mat-Inger att ta upp detta i dagens text. I matsalen, där det förresten serverades utsökt stekt grisrumpa, erbjöds det också bruna bönor. Det hördes röster som menade att uttrycket som beskriver matvarans namn samt färg är kränkande. Mat-Inger och jag blev funderande och befann oss snart i en djup diskussion om vem som blir kränkt av just detta livsmedel. Om en böna är brun, då är det väl en brun böna. Bönan själv blir knappast kränkt av att kallas just det. Jag undrar om det inte är någon som tror att den talar för bönan, utan att veta vad den egentligen tänker, som utgår från att den nog inte vill bli kallad så... Jag är mest förbluffad över att vi ens kan ha en sådan här diskussion... Sedan när har en färg blivit kränkande?

Tidigt i morse sjöng Edit och jag upp Fru Kickan (som ju inte heter så på riktigt vilket jag har fått förklara för folk som träffar oss irl). Vi försökte vara försiktiga eftersom Sally just somnat, men hon ville så klart också vara med och sjunga för sin Mamma då hon fyller år och snart stod sovrummet i högsta blom... Jaffa och Tupla från de närmaste (Mig, våra två och mina tre barn), choklad, eller vad det nu var i den fina lådan från min far och mor, samt då två volleybollar, en mjuk och en riktig från, väl mig då eller nåt tillsammans med en massa papper och plast fyllde sängen innan lampan släcktes igen och jag gick för att diska.

 

Min hustru är en person som är ytterst svår att uppvakta, eftersom hon bara vill ha "praktiska presenter". Jaffa och Tupla torde vara det mest praktiska man kan ge henne och jag tyckte mig känna lite kärlek faktiskt. Det där med påslakan varje år är ingen hit då. Jag erkänner att det vore lättare om hon gillade blommor, halsband och typ... underkläder... Men allt sådant gör hon ju själv. Min fru är hon lika fullt och jag älskar henne. Dessutom är jag faktiskt hemma i år och inte i Eckeröhallen, vilket torde vara första gången sedan vi blev ihop eller nåt. Bra, för då kan hon åka på volleybollträning till Vikingahallen i stället.

 

Jag lovade Samuel att kalla dagen för "Magic Monday" och Marre att lägga upp en halvfräsch bild. Eller det var hon själv som ville att bilden skulle vara halvfräsch, då hon trodde det skulle vara maximal insats av mig. Den bilden som jag lade upp på den officiella sidan var ju mer än halvfräsch måste jag säga. Denna når knappt upp till halv, så medeltalet borde i äkta Harry Janssonsk överhastighets resonemangsjargong bli ett medeltal, alltså rätt...

I går kväll, då alla lagt sig, fick jag till en riktig kontorskväll. Jösses vad jag skrev och fixade. Skulle det vara så att jag vore kontorsarbetare skulle jag ha kunnat kalla söndag kväll för en riktigt bra arbetsdag. ÅU helgen genomfördes i varje fall väl vad jag förstod. Själv avlägsnade jag mig vid lunchtid så Fru Kickan kunde komma loss och jag kunde sitta i soffan och känna dels faderskap, dels en oro för om jag ska få allt gjort i kväll eller inte.

Söndagar är fina, speciellt i de områden som följer de romerska kristna traditionerna och betraktar dagen som en vilodag. Det betyder i vår kultur att allt man inte kan göra under de schemalagda veckorna , det lägger man in till exempel på söndag. Mera scheman alltså. Men visst är tyngdpunkten i alla fall på att sova lite längre på morgonen och sedan göra det som nu göras skall om nåt alls.

 

För mig är ofta söndagarna de dagar då jag inte förväntas vara i "yttre tjänst". Denna söndag är dock inte sådan. Precis i dessa minuter ska jag åka iväg mot Idrottens hus igen och ta del av andra dagen av Åland Uniteds inledningshelg. Mycket intressant program finns det inbokat i dag. Bland annat spelmodellen, som ju egentligen är det enda riktig intressanta ur en sådan här träbocks som jags synvinkel.

 

Intressant är också att här nu, på morgonen, sover en familjemedlem mer än i natt, efter Robocop då jag lade mig. Då väckarklockan ljöd såg jag att jag fått ett sms som förkunnade detta och mycket riktigt då jag kollade, så är det. Ibland bara händer det liksom.

Jag ska som vanligt vara försiktig med att vara positiv. Dessutom har det ofta känts bra i januari. Ändå, på något konstigt sätt, även för en cynisk Pessi-realist som mig, känns det harmoniskt och liksom stabilt gott. Då menar jag många saker förstås, inklusive familjen och skolan/klassen, men framför allt Åland Uniteds A-lag som denna helg bedriver tester och utbildning, samt introduktion.

 

Folk kom och gick på Idrottens Hus i dag. Linnéa och Ted presenterade sina roller och budskap med hjälp av Power Point presentationer. Sen drogs alla kablar ut och inför en svart ruta och lika blankt sinne gällande planering fick jag också prata ur hjärtat. Vem är jag, vad gör jag, vad gör jag inte och varför? Frågor som kanske inte fick svar, men Pille tyckte att jag gett en bild av mig själv så ingen mera behöver fundera på hurudan jag är, sa hon.. Det blev dock osagt hurudan jag är...

Jag är hemma. Det börjar bli kväll. Huset består av kvinnor i åldern 3 månader till jättemånga år från våra två hus. Död lax har ätits och monopol har försökts spelas. För att inte få detta att användas mot mig själv säger jag bara att det är härligt att vara just här, på min lurviga pall.

 

Skoldagen började med tidigt ledningsgruppsmöte då Rektor Granberg nu var frisk nog att infinna sig på arbetet. Hans röst gav nog fog för aningarna om en ganska hård förkylning. Vi fick ta del av allvarlig info som gjorde att ett nytt ledningsgruppsmöte lades in redan inkommande fredag, så Fru Kickan får skicka Edit till skolan igen då. Sedan har massvis hänt inom skolans väggar och dessutom en hel massa Åland Unitedärenden fixats. Det där att sitta i telefonkö är dock något jag inte riktigt kan göra under en arbetsdag, så vissa räkningar är ännu obetalda. Sorry.

I mitt yrke, eller mina yrken om man så vill, är det svårt att alltid mäta resultat på det jag gör. I dag kom ett ganska direkt utvärderingsresultat när jag hade delat ut texter om Digerdöden till en grupp 7or. Mitt budskap, som jag ville säga var att alla läser texten, som kan vara rätt komplicerad samt gör uppgifterna därtill och att man inte ska vara orolig om det går över mjället eftersom vi reder ut det på nästa lektion sen. Jag sade: "Det enda man behöver göra är att göra sitt..." sen höll jag en paus och hoppades att någon eller helst alla skulle fylla på med ordet "bästa", eftersom det var vad jag hoppades att eleverna begrep att kräva, inget mer inget mindre.  En ung man på främre raden fyllde på min mening, men han sade "och håller käften!" Också en väldigt god presentation av mitt undervisningsvärv. "Alla gör sitt och håller käften!" Jag borde ha blivit ledsen, men jag blev faktiskt glad... Ja, precis just så gjorde de sedan resten av lektionen också...

 

I övrigt är i dag stora träningsupptaktsdagen. För första gången ska hela laget, förutom då Anna T som ansluter nästa vecka vara på plats och träna tillsammans. Dramatik bjöd även natten på då Sara, som anlände med ett försenat flygplan vid 23 tiden i går kväll blev utan frukost. Det har dock åtgärdats, först av mig under natten utan resultat, sedan av Samuel på morgonen med resultat. Tack för det! På min lott i går kväll blev att köra Rosita till sitt boende. Hon anlände med samma flyg som Sara. Då vi parkerade vid Sanatorievägen sade Rosita. "Aah, I know this house. I´ve been there Before..." Tala om ett av världens mest kända spelarboenden. Dörren öppnades av Emelie som i sin tur pratade flytande spanska... Jag kände mig högst överflödig och åkte hem för att kolla om alla sov och fick sedan samtalet som berättade att Sara alltså fanns i en lägenhet totalt utan mat.

Eftersom sponsorn som jag försökt få tag på några veckor är alert exakt klockan 16 får jag sekundstrid så här efter en skoldag bestående av medeltida samhällsform, reformer i Storfurstendömet Finland, pushfaktorer för utvandrare på Irland, Reformerta kyrkan, Renässansgubbar och till sist universums skapelse och existentiella frågor blandat med pressmeddelanden om Anna Tamminens plötsliga kontraktering och god kyckling (nån sa att det var nästan som att äta Hjärtrud) serverad av allas vår Mat-Inger. Eftersom Röd Bettan bjuder på mat (lasagne ryktas det om) och Fru Kickan lär ha sprungit dit med Sally i vagnen är jag dessutom skyldig att hämta upp henne och resten där, men man äter klockan 17 exakt. Det finns ingenting som gör att man inte är där precis i tid förstod jag på meddelandet... Min bil är full av dels lådor som ska till Eckeröhallen i morgon, dels påsar med tomflaskor. Fru Kickan vill att jag ska klämma in även Sallys stol och en barnvagn. Det blir att lasta av och lasta på igen. Till råga på allt ska jag hämta Rosita och Sara från flygfältet i kväll och de lär väl ha resväskor och sådant. Bara man når växelspaken ska det väl fixa sig kan man tycka...

 

Gårdagskvällen jo... Alltså, det är ju ingen statshemlighet så jag kan ju berätta lite vad som pågått med de israeliska köpmännen och sådant. Vi har alltså jagat målvakt ända sedan det stod klart att Marjukka skulle åka till Norge och studera och nu tydligen skrivit på för en annan klubb eller vad det nu sägs... Många och långa varianter har vi haft och vårt förstahandsalternativ var på hela hösten tills det kom studier i vägen och blev till intet. Två målvakter har efter det gästat oss, Anna Tamminen en av dem som det framgått i pressen rentav. Bägge målvakt var väldigt positiva, men valde att fundera vidare. Därmed måste vi agera och hittade en amerikanska i Israel. Allt var perfekt där, fram till att den israeliska klubben drog till med en transfersumma. Det är logiskt med transfersummor. Vi vet hur det är då spelare bryter kontrakten. All förståelse från min sida. Dock visade sig transfersumman vara av det slaget att vi inte hade en chans att matcha den. En par nätter gick åt till att finna välgörare som kunde hjälpa med transfersumman. Jag fick ihop till hälften och är fortfarande glad över att det finns sådana välgörare här på Åland. Precis då den amerikanske agenten som hjälpt oss, eller målvakten egentligen, att förhandla med den israeliska klubben meddelade att det är kört, då ringde Samuel. Anna hade funderat klart och var beredd att komma till oss om vi ännu ville ha henne. Det ville vi och tre timmar senare, mitt under första halvlek av Manchester City-Bristol City på TV var saken biff. Anna gjorde som Del Monte mannen på vårt kontraktsförslag. Hon sa Ja... Jag tog mig i det skedet en mellanöl, eftersom Ted deklarerat att han hämtade Bri och Sydney som nu fåtts från Island ända till Mariehamn.

Houston, we have a problem... Eller i mitt fall kanske bara, we have a problem, lite varstans. Jag upplever denna vårtermin något så spännande som en håltimme, alltså kontorstid här i skolan. Det gör att jag, förutom att faktiskt planera, producera och lite strukturera undervisningsmaterial under schemalagd arbetstid också hade tänkt klarera med lite sponsorer, men då en av dem har haft telefonen avstängd i två veckor, fast sekreteraren säger att så inte är fallet, en har varit på lunch i en månad och en som själv vill ringa aldrig är på plats då jag ringer för att höra om han tänker ringa blir resultatet just... Ringa. Och då menar jag inte KHS datoransvariga...

 

Spelare ankommer en efter en och i par. Ett flygplan som borde ha hämtat med sig Sydney och Bri har nu spårats till Island... Jo, säger de. Mycket riktigt är de just nu på Island och vi hoppas att Teds rådiga ingripanden gör att de sover i Mariehamn i natt... Ted ska även hämta Signy svintidigt i morgon från hamnen och jag ska förhoppningsvis hitta Rosita och Sara på Mariehamns flygplats imorgon kväll och förhoppningsvis även veta hur de tar sig in i sina lägenheter...

 

I går kväll, långt in på natten levde jag ut en riktig Monty Python dröm. Jag förhandlade med israeliska köpmän... Resultatet är att en amerikansk agent nu har 12 timmar på sig att lösa förhandlingen innan vi plockar in en tysk- och en kanadensisk agent i matchen. Det är liksom så att vi behöver få till en målvakt. Tidigt i morse undrade Bosse om nåt hänt i natt och det jag kan säga är, tyvärr inte... Men det kommer nya nätter. Dessutom lär jag mig att inte ställa lätta frågor om Pille Raadik finns med bland dem som svarar. Jag förstår lite hur Gurkan och Fru Kickan känner då de frågar mig om enkla grejer och jag väljer att ge den inledningen till något som kunde bli ett närapå fullständigt svar, ifall jag hade nån att prata med efter de två första meningarna.

Helt rakt på sak behöver man inte vara, men ibland händer det. Det kanske inte är vad man gör, eller menar, utan det man märker att man har sagt som har betydelse. I mitt fall säger jag så mycket att det är svårt att riktigt sålla, speciellt nu som skolan börjat igen. Svårt att bedöma riktigt hur mina glosor togs emot i dag, men folk gick i alla fall hem i tid.

 

Diskussionen kring den åländska Kansliministern har nu gått hela vägen till ett eventuellt misstroendevotum från oppositionen. Nog för att man, vilket påpekats även här, har jagat henne med laserstråle och varit noga med alla fel hon kan ha tänkts göra. Jag får dock bara hålla med om att hennes tidigare citerade svar på en insändare som kritiserade det hon gör var övermåttan töntig. Vi har också hamnat i rekyler där man nu uppmanas att fundera över debattklimatet... Det värsta är att om ministern inte nu ryker, eller själv ber om ursäkt, vilket jag tycker hon kunde göra, då blir det legitimt att skrika "rasist", "nazist", "PK-jävel", "okunnig idiot" och vad det nu slirar iväg till då man inte håller med vad någon annan säger. Det kanske är att tänka på oavsett vad man tycker om uppståndelsen. Oavsett har kansliministern gjort sig odödlig genom sitt tydligen enligt henne själv genomtänkta uttalande.

"En familj betyder att ingen lämnas utanför" , eller nåt liknande, är ett citat jag tydligen inte sett tillräckligt många gånger för att minnas det ordagrant. Meningen är i alla fall god och jag ser så många liknelser med de olika delarna av band annat mitt liv i detta, att jag lite spekulerade kring det här medan jag inmundigade mitt kaffe och sprang fram och tillbaka mellan Sallys vagn och den redan rätt nötta pallen vid mitt skrivbord här i vårt vardagsrum.

 

I går hade vi konstituerande ledarmöte med Åland Uniteds A-lag. Förutom att de utlovade kläderna aldrig kom var tillställningen väldigt lyckad, trots att Kjelle avvek redan klockan halv 5 för att åka till Eckerö och dricka tequila. Redan det är ett gott tecken gällande vad jag menade ovan. Vi är alla olika, vi gör saker på våra egna sätt, men kopplas det ihop och vi alla litar på varandra kommer helheten att bli skrämmande bra och stark. Så många människor som vi i går satt runt först konferensbordet i Idrottens hus och sedan matbordet på Indigo, tror jag vi inte har varit runt A-laget sedan 2010... Nu tror jag vi kommer att funka, om möjligt ännu mer harmoniskt än då! Jag fick en god känsla och nu håller vi ihop.

I dag var, eller är, det igen en sådan här dag. Det första Fru Kickan sade i morse var inte "God Morgon", "Har du sovit gott", "Hur mår du" eller nåt annat, som vi nu kanske inte behöver föreslå just här, i offentligheten. Nej, hennes första ord var: "Kan du byta sängkläder, madrasserna i Sallys rum behöver bäras ut i morgon, jag ska duscha". Då vet vi att det är antingen lördag eller söndag morgon på Bergshöjden 15. I Fru Kickans fall är det inte större skillnad, annat än att jag är hemma då hon och Sally vaknar just lördag- och söndag morgnar, förutom nu framöver en så där 10 månader... Eller inte alltid då, men det kommer att påtalas att det känns så...

 

Jag kan förstå människor, vissa kanske i skolan, många inom fotbollen och så där, hur de kan reagera med taggarna utåt då jag ibland säkert beter mig så där. I Åland United har det ofta blivit så att jag "gör det som ingen annan gjort", precis som Fru Kickan uppfattar att hon gör här hemma. Så klart varierar ju uppfattningen om vad som behöver eller måste göras och när detta ska utföras och så sitter man där. Nån är irriterad för att han/hon måste göra allt detta och några andra är irriterade över att han/hon far fram som en ångvält och gör saker man nog själv skulle göra bättre om man fick en syl i vädret. Fru Kickan har nu ordnat om hela vårt kök, som jag ordnade upp i natt, Städat två gånger, burit bäddmadraser och sängkläder, badat Sally och lagt ut henne fast hon inte ens är sömnig, meddelat att madrasserna ska ut i dag och så mycket till.

 

Jag har druckit kaffe, ätit ostsmörgås, bytt sängkläder (säger inte med vem dock) och varit ute och försökt lugna Sally som inte är förtjust över att vara just ute... Nu kom Bosse också.. Och Pärla har varit här två gånger, medan Edit nu tydligen ska gå till Pärla fast hon inte får utan att borsta håret. Medan förra meningen skrevs har Fru Kickan gjort två hellägenhetsspurter fram och tillbaka för att se till Sally. Även diskmaskinen som jag sade att jag fixar, eftersom det de facto var jag som satte igång i natt, är tömd och, märkväl, fylld igen... Undrar vad som satts i den...

Gårdagen blev en riktig genomkörare. Först kändes det som om allt och ingenting blev gjort och att Sally mest spydde upp all mjölk jag proppade i henne. Sen kom mina stora barn och tillsammans med Gurkan och Pärla åts en god middag och sedan tillbringades en kväll som byttes ut i natt. Så upptagen med familjära aktiviteter var jag att Bosse blev orolig då det var så tyst... Hoppas mitt sms tillbaka lugnade honom.

 

Hederligt Trivial Pursuit från 2005 spelades med Linda och mig som segrare i vuxenklassen. Edit och hennes bror kom visserligen till slutet först, men de tävlade i juniortävlingen, säger vi.... Jag ska inte nämna vem som blev sist, men förutom de bägge klassvinnarna deltog även Emilia och Fru Kickan. Sally sov... Sedan blev det en riktig soffsittarkväll och natt där jag till slut behövde avvika för att vara den som skulle dra upp Edit på morgonen. Det gick bra... Ett av de 150 olika larmen som Sally är kopplad till under natten pep oavbrutet och då vi inte vet hur man stänger av det var det ju ett naturligt läge att ha ögonen öppna.

 

Klockan 8 skulle Edit upp nämligen, för att hinna bli klar att åka till simhallen med Pärlas farmor.... Detta gjorde de också, men två timmar senare. Dock var det en väldigt effektiv förmiddag jag fick för mig. Förutom att fixa upp köken, som såg väldigt dagen efter ut och förbereda Edit kunde jag också kasta mig på datorn och har nu fått stora delar av våren förberedd, förutom det som jag inte ännu kan förbereda, eftersom det kanske är nån annan som ska förbereda det...

Jag ska inte späda på hetsjakten mot Kansliminister Nina Fellman, men dock nämna att hon gavs alla möjligheter att förklara sitt idiotuttalande i går. Hon valde att säga att hon står bakom allt hon sagt och att de som, säkert helt rätt ur Ninas synvinkel, inte vet vad de pratar om är okunniga. Där hade det räckt, säger min egen lilla radar om vad som går hem och vad inte som offentlig person. Nu valde hon dock att köra vidare på att finlandsfrånvändhet är rasism och uttryck som att "bli tagen på sängen" utstrålar kvinnohat... Att ÅFs retorik är populistisk vet vi, det är liksom deras grej. Tyvärr blev Ninas uttalande kanske ännu mer populistiska... Usch då. Det lär inte bli mindre hetsjakt efter detta. Man kan säga att det är mänskligt att fela och att man ska förstå folk som har pressade lägen. Jo, jag är den förste att medge detta... Dock har jag också varit med om mycket lindrigare uttalanden som har lett till total katastrof för den som uttalat sig så.

 

Jag kunde inte bry mig mindre huruvida Kansliministern fortsätter eller inte, men känner dels olust för hennes skull och vad hon måste gå igenom. Dels förstår jag faktiskt att gamarna cirklar och är beredda att äta av kadavret då det är dags, bildligt alltså... Så likt Jesper Olsens självmordspassning var det fråga om... Alla som sett Danmark-Spanien i Herr VM 1986 vet vad jag talar om. Olsens hemska frispelning av Emilio Butragueno. Hej då Danmark... Tyvärr behöver man vara lite mer stresstålig, eller åtminstone lite mer benägen att dölja sin ilska i offentliga sammanhang.

Jag får ibland pikar och påminnelser om att jag är en nästan offentlig person både i och med fotbollen och mitt lärarskap. Dessutom har jag ju familjen som alla bär samma efternamn som jag och därför ofta förknippas med mig. Därmed har det funnits tillfällen då man ondgjort sig över vad jag säger här i bloggen, då den tydligen läses av både män, kvinnor och säkert också sådana som inte har bestämt sig... Jag har därmed blivit uppmanad att vara lojal med klubben och dess sponsorer. Jag har vid vissa tidpunkter inte fått nämna vissa av mina familjemedlemmar, helt enkelt eftersom dessa inte har velat det och sedan har förstås kommit än det ena och än det andra gällande skolan. Favoriten är kissnöden kring julfesten så fort jag skrivit nåt om nakna pojkkroppar till exempel. Påminn mig om att nästa år bara nämna Tjuren Ferdinand så får barnen jobba ifred....

 

Jag har nämnt att det ju är bra att jag inte är med i politiken. Ännu bättre att jag inte är minister... Vi här på Åland har ett ganska färggrant garde som styr och en av dem som kanske borde bli lite medietränad trots att hon är journalist, kanske just därför(!) är Ålands Kansliminister Nina Fellman. Hon har ofta varit i blåsväder, som man ju är som styrande politiker då det blåst upp olika debatter kring dels obekväma beslut, dels olyckliga omständigheter som just hon ansvarar för. Nu senast har partiet Ålands Framtid, som jag tycker mest står för Palleralla, trots att Axel och Anta är ganska skarpa killar, men det är ju Timo Soini också, skrivit en insändare angående att Veikkaus verksamhet upphört på Åland i och med årsskiftet. De som är insatta vet varför, för er övriga kan jag säga att det som i alla sådana här fall finns en hel del som gått snett på flera håll, men resultatet är olyckligt. Ålands Framtid far ganska hårt fram, men håller sig till sak. Man får förstås fram att Nina Fellman är väldigt finlandsvänlig, vilket hör till Ålands Framtids ideologi att framhäva som något negativt. Man tycker att förhandlingar med Sverige om införandet av Svenska Spel på Åland vore något att satsa på...Kansliminister Fellman valde att svara offentligt på texten genom följande uttalande:

 

"Jag kan bara beklaga den djupa okunskapen, kvinnohatet, rasismen och populismen som återspeglas i detta inlägg, och fortsätter göra mitt bästa under kommande år." That´s it...

 

Jag är häpen, lite imponerad och på samma gång... Ja, häpen. Nina, vill du blogga med mig? Du och jag kunde bilda ett radarpar som skjuter ur oss ankor mer än gamla goda Kalashnikovs kunde skjuta patroner.... Inte lär det bli lugnare och vettigare debatt med sådant där nej...

Efter en ännu väldans stökig natt, som slutade i att Fru Kickan travade iväg till sjukhuset med Sally, som dock inte verkar ha något emot att sova nu, då hon fått upp oss andra, som inte sovit så värst under natten, dricker jag kaffe och ser att Island har stiftat en lag som ska jämställa alla löner på genusbas. Alltså, vi har ju också lagar som säger att kön inte får vara en orsak till olika lön. Däremot slås det upp stort om ett lönegap på 17% mellan män och kvinnor. Att jag själv föredrar att kalla det för inkomstgap är en sak, för sanningen är väl att personer med snopp helt enkelt har högre inkomster i sin helhet än personer utan snopp.

 

Orsaken till varför det är så har debatterats och det finns ett helt sjok olika förklaringar. Om man är så funtad talar man om Patriarkatet som ger mer pengar till manliga yrken och talar därmed emot sig själv då man samtidigt hävdar att det inte finns kvinnligt och manligt annat än i uppfostran, typ. Lite mer sansade personer kollar efter och ser att det i allmänhet är kvinnor som stannar hemma med sjuka barn, förkortar arbetstiden och även har mindre ålderstillägg. Där är den riktiga orsaken till inkomstgapet och det är väl där vi borde sätta in insatser för att motarbeta det. Det är nämligen åtminstone i den offentliga sektorn nog så, att en kvinnlig timlön är exakt lika hög som en manlig timlön för motsvarande arbete. Inom det privata vet jag inte, men man får åtminstone inte hänvisa till kön, religion, etnicitet, sexuell läggning eller annat...

 

Min fråga blir, mest av nyfikenhet, hur den skärpta lagen på Island ska begagnas. Det stod i nyhetsartikeln jag läste att företagen är skyldiga att bevisa att könsjämlik lönefördelning gäller. Gäller det timlön så torde man ha det på det torra, för det har man troligen haft förut också. Gäller det total årsinkomst blir det marigare... Ska man sänka manliga inkomsstagares lön? Höja kvinnligas lön? Ska avdrag för tjänstledigheter bort? Ska full lön utbetalas under mammaledighet? Intressanta grejer... Ska bli spännande att se vad det blir.

I går skrev jag lite om sådant och sådana jag bråkat om och med i fjol. Nu, före Garmisch Partenkirchen och allt vad denna årets första dag kan tänkas föra med sig annat än dödssluta människor (det sovs inte så särdeles harmoniskt i natt kan jag säga), tänkte jag göra en väldigt ytlig, kort och dessutom säkert orättvist ensidig framåtblick över Nådens År 2018. Vi vet ju alla att detta inte är 2018 efter Kristus på grund av den där munken som räknade fel, men som Randall Munroe i min julklappsbok som jag fick av Emilia och Joel konstaterar, man får ta av det som finns helt enkelt...

 

För det första kommer 2018 att på något sätt få definiera hur vi ska ha det med USA, Nordkorea och de där. Förhoppningsvis kommer Trumpen att stänga in sig mer och mer i sitt lilla hörn där han kan gapa bäst han vill utan att någon bryr sig. Han där Nordkoreanen kan väl få skjuta raketer en stund, men sen vore det nog dags för någonslags reality check även för honom. Jag har ingen plan färdig, men om ett år har det antingen blivit mycket värre, eller mycket bättre där i trakterna. Undrar hur mycket Vinter OS som ju går precis där i knutarna kommer att spela in på allt... Det är ju liksom inte så lång väg att skjuta raketer dit, men vem vill nu göra det? Inte ens ryssarna får ju vara med...

 

Presidentval ska vi ha i Finland också. Trots att alla jag känner, som har gjort Yles valkompass hamnar på någon annan kommer Sauli att ta hem det med bravur. Kanske deras tillökning sker just natten mot den 29/1. Det vore nåt det! En måndagsbaby. Själv undrar jag om jag ska låta realismen segra och rösta på Sauli, eftersom han ju har varit bra, eller om jag ska följa det som jag skulle komma till om vi stod inför ett helt nytt val utan sittande president, alltså samma som för sex år sedan... Pekka Haavisto. Förutom att han är en bra karl vore det rätt fräscht att ha en venezuelansk (eller varifrån är han) frisör som "first lady" då Trump och gänget kommer på statsbesök... Edit fick Matti Vanhanen som sin kandidat. "Vem är det?" frågade hon och kunde luta sig mot den välsignade frid en ålder på 8 år ger... Hon behöver inte rösta! Linda däremot vill rösta från Kalifornien. Herr Landshövding som trodde han blev av med mig i natt får kanske ett nytt samtal i ärendet...