enligtvirta

Ibland blir man glad då någon pratar fult. Inte för att de pratar fult, utan för att de lärt sig vad som passar sig och vad som inte passar sig. Craig undrade varför Ann-Sofie såg så surmulen ut i samband med matchgenomgången inför träningen. Ann-Sofie meddelade att allt är okej, men att hon är lite sur faktiskt. Då det spekulerats vilt om kärleksliv, ont i armen och en massa annat inom laget meddelade vårt 16 åriga framtidshopp lugnt och sakligt att hennes budskap är "Just shut the fuck up." Meddelandet mottogs under stor munterhet och mötet blev en höjdare!

 

Samma Ann-Sofie gör denna vecka succé i radion där hon gör reklam för Honkamatchen tillsammans med Marjukka poängterande att hon spelade skitbra förra helgen. Radiostationen tog faktiskt bort den delen i den ursprungliga versionen, men efter att jag protesterade lades det in igen. Ansvaret tar dock jag, emedan det är jag som skriver replikerna till våra reklamer.

Just nu firar Edit och jag fredag kväll, eftersom Fru Kickan fått kallelse att infinna sig i en annan lägenhet. Emilia är förhoppningsvis på kommande snart och Rufus har lovat infinna sig då tiden är mogen han med. Edit har haft sin livs kväll, då hon löpt på Torggatan i Mariehamn under "Open by Night" och sett så mycket människor att hon bara längtar efter att få bo i Stockholm, säger hon. Vi bevistade även Storasyster Emilias dansuppvisning på biblioteket och far(=jag) blev återigen påmind om att barnen mina inte är helt skit. Fem riktigt goda framträdanden på en halv timme hann Emilia med och Edit sade sig stortrivas, trots att ljudet var jättehögt. Jag vill tillägga att själva konceptet Open by Night är ett avskyvärt missfoster och jag avskyr det som pesten, förutom då Emilias dansuppvisningar. Edit verkar dock gilla det och därför får jag lov att gå med. Jag har faktiskt genomlidit en hel del sådant även med alla hennes storasyskon genom tiderna. Likt mitt konfirmationsläger och toalett tömningen där, kan man resonera så att eftersom jag ändå har vanan inne så kan jag ju göra det fortsättningsvis. Kanske någon en vacker dag tycker det vore skäligt att jag inte behövde. Ja, det gör jag ju inte nu heller, men då blir Edit utan upplevelsen.

 

I morgon är det sista hemmamatchen för denna säsong då. Efter våra matcher kommer vi att publicera hur det ser ut i truppen inför 2017. Första gången jag känner att jag liksom styr det här nästan själv. Det känns lite som i skolan. Lugnt och ändå intensivt.

Nu blev det en liten liten lucka som jag kan välja att använda till beställda skrivarbeten i ÅUs regi, att rätta förhör i KHS regi, betala räkningar i min egen (väl?) regi eller att våldskriva några rader på bloggen. Ni märker vad det blev.

 

Ofta får jag intensiva tankar på kvällkvisten, då jag kör bil, eller när som helst egentligen och kommer på nåt som jag måste skriva om bara jag får läge. Sen då läget infinner sig, vilket inte brukar ske om man inte våldar fram ett sådant, då minns jag inte alls vad det var som var tänkt att jag skulle skriva om och så kommer det här vanliga om Fru Kickans morgonbestyr, Edits teaterpjäser (hon har en på gång till juli faktiskt. Jag ska vara kung och Rufus prins. Emilia kunde vara drake, ifall det finns någon sådan med i manuskriptet. Hon har lovat skicka repliker till oss att öva på.), vad Mat-Inger bjuder på och annat dylikt, som jag förstått att vissa människor tycker är roligt, men som inte egentligen alls korrelerar med de viktiga budskap till mänskligheten jag hade tänkt mig.

 

Nu är en liknande situation. Jag tror jag säger något om att vara trött. Jag tror att det är det jag är på det allmänna planet. Mång andra är också trötta. Edit är jättetrött på morgnarna numera. Fru Kickan är jättetrött på kvällarna (se där, nu kom de med). Även de andra barnen, samt kolleger, spelare och alla i princip vi har att göra med klagar ofta på att de är trötta. Och visst. Trött kan man vara och måste väl få vara också... Men vad har det med andra att göra? Vad har resten av världen att göra med att jag är trött? Ska alla andra ta i beaktande att ja, stackarn har slitit ut mig och sover för lite? Jag har svårt att tycka det! Det här är samma som då vi talar om att prioritera sig själv. Om alla prioriterar sig själv kommer det att finnas massor som inte prioriteras och därmed dör. Inte bara människor utan saker i allmänhet. Därmed måste man kunna göra sin grej även om man är trött! Fråga Olivia hur länge man kan springa under ett fystest till exempel. Man kan springa tills kroppen inte mera springer. Enkelt! Inte roligt alls, men så är det!

 

Just don´t stop moving, säger maratonlöparen! Förstås, måste jag nämna så ni nu vet med säkerhet. Jag känner så klart till alla hälsorisker och ringeffekter med utbrändhet, att gå i väggen och så. Självklart vill jag inte själv hamna dit, eller att någon annan heller ska göra det. Därför kanske just vikten av att orka köra på fast man är trött ökar! Om vi alla bjuder till fast det tar lite emot, då kanske färre behöver gå genom den där väggen! Vad sägs om det va hälsotalibaner och annat löst folk?

 

Låt det vara okej att vara trött, men inte okej att se det som en förevändning att inte kunna fungera. Upp till en viss gräns så klart! Låt oss vara trötta tillsammans! Trött lever längst!!!

Jag hade praktiska problem i går kväll som sedan redde ut sig väl. Åland United kör fystester, som en kombination av avslutning på 2016 och inledning på 2017. Tisdag och onsdag kväll är uppbokade för detta. Mellan 18.00 och 22.00 har Fystestare Jani meddelat att man bör vara tillgänglig. Därmed hade jag i går redan på förmiddagen insett att min uppgift som sms påminnare kring tisdagens Champions League sändningar för Magister Sviberg var i fara. Vi till och med skapade ett system då Magister Sviberg själv installerade ett larm som skulle påminna honom om att skicka sms till mig och påminna om att jag ska smsa honom. Det hela löstes av Fystestare Jani, som redan klockan lite för 18 meddelade att hela kvällen avslutas i god tid, eftersom det ju är Borussia Dortmund- Real Madrid på TV. Allt väl därmed. Fystester gjordes, jag hann hem och till och med lägga Edit. Dessutom hann jag smsa Magister Sviberg, som förstås hade missat att smsa mig, samt se matchen, dock med min sedvanliga första halvleks kontorsarbetestid som alltid infaller under Champions League matcherna före Jul. På våren händer det ibland att jag ser hela matcher utan att jobba under första halvlek...

 

I kväll är det andra dagens fystester med samma tidsram. Jag råkar veta att Bayern Mûnchen spelar i kväll och att Fystestare Jani har ett väldigt nära förhållande till dem, så jag hyser förhoppningar om att vara hemma i tid i dag igen...

 

Eftersom Röd Bettan och Gurkan, eller någon av dem skulle hämta Edit från skolan kan jag försöka få till så mycket kontorsarbete det går så jag kanske klarar mig med att jobba i halvtid i kväll. Det troliga är dock att det blir en halvlek, eller kanske till och med två. Kontorsarbetet just nu är lite som en hydra. Gör man en sak, leder det till tre nya minst.

 

Sen då Big Sam. Herreminje England. Jo vi har vår personliga frihet. Jo, Svennis blev lurad av journalister. Nu blev även Allardyce det. Men kom igen. Lär er. På mikronivå lever jag som ni. Både som lärare och som Åland Unitedmänniska granskas även mina säganden och tyckanden, samt ageranden noga. Om jag hade som vana att agera full på Arken varje helg skulle nog både skolsamhället och ÅUs sponsorer tycka illa. På samma sätt om jag skrev alltför kontroversiella saker här på bloggen. Det har ju hänt att folk reagerar vet ni... Jag trampar ofta i klaveret, men har hittills klarat mig. Som manager för England, den nästhögst ansedda personen efter Drottningen, som Mika Kottila sade i går i TV-studion, måste man ju veta att man är så offentlig man bara kan vara. Eftersom just Drottningen klarar sig år efter år, då tycker man att även Sam Allardyce skulle göra det. Nu sket det sig och tack för 67 dagar och 100% utdelning. 1 match 1 seger. Lycka till Gareth Southgate, åtminstone fem matcher framåt. Oj oj oj...

En gång, under tidigt 1990-tal nämndes jag i en fotbollstidning i Helsingfors. Det var väldigt ovanligt på den tiden för mig att vara i tidningar, så självklart läste jag med behållning. Skribenten Erkka V Lehtola, som torde vara bekant för alla som lite också följer finländsk fotboll, som spelare, tränare, expertkommentator och även författare skrev en artikel där han kort presentarade alla helsingforslagen i, kan det ha varit division 2 och division 1 eller nånting. Om mig nämndes, som en del av presentationen av IF Gnistan, "På mittfältet eller i försvaret rumsterar Mikael Virta. Han är känd för att aldrig, inte ens i minusgrader, dra på sig annat än shorts då han spelar och han är i vilken situation som helst beredd att offra en av sina armar för sitt lag om så behövs." Självfallet är översättningen från finskan, samt mitt minne involverade i citatet, men det gjorde mig väldigt stolt då och även nu då jag tänker tillbaka är det precis sådan där jag vill minnas mig själv på fotbollsplanen.

 

Hur är det med att offra kroppsdelar i dag då? Jag tror att de flesta av oss egentligen är beredda att göra det, precis som Erkka skrev, om det behövs.

 

För min egen del, eftersom jag ju bara kan prata för mig själv, gäller det ett antal delar och att antal områden. Den enda kroppsdelen som egentligen påverkats negativt av min spelar karriär är näsan, som gick av i en hörnsituation då jag spelade för mitt gymnasium i Borgå. (Alltså jag spelade för Sibbo, men matchen gick i Borgå) Den är fortfarande aningen knölig, men någon synlig eller kännbar effekt har den inte fått. Många andra skador har jag haft, men de har läkt och kompenserats av den relativt starka fysik jag kunde bygga och som numera förtvinar under mitt underhudsfett.

 

I dag ger jag mestadels mina inre organ till förmån för mitt lag och min klubb. Huvudvärk, höjt blodtryck och magvärk är saker som jag lever med och är beredd att ha för att laget ska ha det det behöver. Varje enskild spelare, både nuvarande, före detta och även blivande är människor jag är beredd att genomlida nattliga kval för. Det gör jag för att jag tycker det är värt.

 

Självfallet är mina nära och kära , barn, fru, grannar åtminstone i huset till höger, eller blir det vänster, släktingar med flera personer jag bokstavligen skulle offra även extremiteter för. Det är enkelt att säga, men jag tror faktiskt att jag skulle vara beredd att utstå riktigt svåra operationer och långa fängelsestraff om det gjorde någon av de mina lycklig. Troligen skulle det dock inte fungera i alla fall så vi håller oss till teori...

Precis just kom Edit och satte sig i min famn. Hon ville bara säga god natt och hade bråttom för hennes mamma hade lovat att hon skulle få se på film. Jag har ju inte varit hemma sedan i fredags, så jag undrade lite så här, om hon hade haft ledsamt efter mig hela den här långa helgen. Edit tittade lite snett, visste inte alls hur hon skulle säga, så jag hjälpte henne och sade att "Du har inte saknat mig alls va?". Nej, det hade hon inte. Hon har helt enkelt haft annat för sig och till och med glömt bort mig, sade hon. Egentligen en befriande och välsignad tanke. Den dagen alla har glömt bort mig, då får jag väl lov att glömma bort andra också?

 

Nu är det ju inte riktigt så här i reala livet. På basen av räkningar kan jag lugnt inse att jag inte är bortglömd här i världen. Dessutom finns det så många, så många som jag inte ens vill glömma bort, fast de inte skulle vilja veta av mig alls själva,

 

Denna helg har i korthet bedrivits på resande fot. Vi åkte alltså på fredag kväll med färjan som vanligt till Helsingfors, där Craig av alla människor hittade Launokorpi Buss, som vi åker dessa långresor med, parkerad på Skatuddens parkeringsplats. I den bussen spenderade vi mer eller mindre hela dagen. Mot kvällskvisten kom vi fram till Kuopio och Savon Sanomat Areena. Där utspelades dramatiska scener innan vi lokaliserade omklädningsrummets nyckel, som så klart hängde i taket, var annars? Dessutom stod känslorna skyhöga medan vi på klubbledarnivå (jag var då närmast och fick vara sådan) diskuterade huruvida överenskommelsen om att Marjukka Mikkonen inte ska spela mot Pallokissat också innebär att hon inte får vara med i laguppställningen. Kort och gott diskuterade vi om det är rimligt att tvinga oss sätta en utespelare i mål ifall Ann-Sofie skulle skada sig, eller om man kan konstatera att force majeur är force majeur och fotboll är fotboll. Beslutet vi kom till var mer än lyckligt: "Marjukka kan finnas i laguppställningen. Hamnar hon sedan att spela löser vi det med våldshandlingar". Bägge klubbledarna var överens och eftersom jag även är tränare hade jag därmed förankrat det i tränarstaben, som för den delen var i full färd med att ha ett enmansmöte där tränaren, assisterande tränaren och målvaktstränaren pratade ihop sig. De som inte förstår det roliga här kan fråga någon som förstår, till exempel mig...

 

Fyra händelser under matchen som, förutom vår sköna upphämtning och bortaseger genom en stark laginsats och Ann-Sofies storspel, har blivit kvar i mitt sinne är:

 

1. Vikke som ropar till Craig att hon måste ha ett papper nu! Craig rusar omkring och får till slut ett papper ur mitt block. När Vikke får papperet undrar hon hur han tänkt att hon ska kunna snyta sig i det här.

 

2. Craig undrar om assisterande domaren lämnat sina glasögon i omklädningsrummet. Huvuddomaren näpser Craig för detta genom att meddela att hennes assisterande domare inte har någon som helst sinne för humor!

 

3. Då jag skulle rusa in på planen vid en skada hittade jag ingen ispåse, eller linda som jag alltid brukar ha till hands. Det visade sig att Richard inför resan grovt underskattat åtgången av dessa påsar under de matcher han själv inte är med. De var alltså slut. Då det lite lugnat sig såg jag Raissa sitta på bänken med magen guppande och ansiktet ungefär som om hon just skulle nysa... "Det var jag som tog den sista" sa hon på fransk-engelska och exploderade i skratt... Nå, skratta var ju det enda vi alla kunde. Det var egentligen en ganska harmonisk match där på bänken i går...

 

4. Vi hade medresta supportrar på plats i Kuopio. De syntes och hördes faktiskt. Det käns väldans bra ska ni veta. Dessutom fanns det en mottagningskommitté i hamnen då vi var hemma. Tack ska ni ha!

 

 

Det råder fredagsaktivitet på Bergshöjden. Hela matbordet är fyllt av små små saker som antagligen kommer att kopplas ihop till större helheter av olika slag. Gurkan sitter mitt bland alla grejer. Fru Kickan finns också där någonstans. Hon petar med något som sägs ska vara till något som jag inte får säga. Edit och Pärla tävlar i vem som högst kan berätta för den andra om vad den andra borde göra för att chips och popcorn, samt trip ska kunna inmundigas på ett sätt som inte ger den ena de minsta fördelar gentemot den andra. Rufus informerar att han inte gör så mycket. Undrar om det är bra eller dåligt.

 

Gurkan undrar nu om jag kan vara nöjd med någonting här i livet och sen går hon över mot att fråga om Landrovern går bra. Svar jo och ja. Jag har någonting att vara nöjd med, till exempel att jag kan sova på färjor, det ska jag banne mig göra i natt kan jag berätta. Landrovern i sin tur kanske har fått en ny nyckel i dag. Jag lämnade nyckeln i strömlåset då jag kom till skolan och sedan var Landroverns förra ägare och hämtade den, samt återbördade den under dagen till samma plats. Åtminstone tror jag att så skedde, inget annat har mig förtäljts. Väldigt mycket Åland över denna story kan jag tycka mig märka.

 

Detta har varit en riktig hästvecka av massor mad olika anledningar. En del av kontentan jag blivit allt mer övertygad om under denna tid är att föräldrar ska hålla sig så mycket i kulisserna det bara går då deras barns angelegenheter behandlas av proffs såsom läkare, lärare, tränare och så vidare. Låt dem som vet vad de gör sköta jobbet och håll dig själv till att stötta ditt barn och hjälpa till på det sätt du instrueras till. Ju mer föräldrar blandar sig i saker de inte begriper, desto mer arbetsdrygt och rörigt blir det, både för proffsen och barnen man tror sig göra nytta för. Jo! Så är det. Jag kan utveckla enskilt eller publikt om någon tycker nåt!

Efter att skoldagen är färdig vad gäller dagens undervisning kan jag konstatera att världen fortfarande finns kvar och att Jorden troligtvis, vad jag kan märka i alla fall, fortsättningsvis snurrar kring sin axel. Jag märkte också att jag i all uppgivenhet inte poängterade att vårt U19 landslag faktiskt besegrade Island i går och de facto gick till fortsättningskval i vår, precis då vi kommer att förbereda Ligastarten och cupmatcher. Perfekt Maiju... Jag är säker på att vi kommer att lösa det, samt även ifall flickorna skulle få för sig att gå hela vägen till finalspel i sommar.

 

Just nu förvånar jag mig över hur fruktansvärt mycket information jag varit med om att mottaga och även sprida kring mig. Oral utläggning 5x45 minuter (Den sjätte av lektionerna jag haft höll jag faktiskt käft!) Telefonsamtal med telefon som snart inte har batteri kvar alls. Eller, jo batteri har den, men inte så särdeles laddat sådant. e-postning till bokstavligen flere världsdelar på tre olika språk och så klart facebook kommunikation.

 

Ett möte ska vi ha här i skolan vid halv 5 tiden och sedan ska jag banne mig hem! Åland United har sin flextid i dag och varje spelare tränar som hon har förstånd till , eller vad någon med förstånd rekommenderat för dem. Edit talade i morse om att hon skulle visa mig hur vig hon är nu i kväll någon gång och själv är jag redan färdigt arg för att jag kommer att tvingas tvinga mig att utföra Lindas program, som i sin tur kommer att ge mig sjuka vader.

Gårdagen blev intensiv, späckad och till slut tung. Jag genomförde undervisningen, hann få Edit till dansen i reglementsenlig klädsel och frisyr, deltog i mötet samt träningen ute i Bengtsböle och kom slutligen även i tid till föräldramötet på skolan. Föräldramötet i sig gick nästan strålande. Antingen är mitt budskap förtroendeingivande och klart, eller så är det så diffust och ynkligt att ingen varken kan eller vill fråga något, eller ens önska sig något av mig, vilket jag efterfrågade. Jag väljer att tolka det hela som bra. Middagen blev sedan 6st rågbrödssmörgåsar framför TV och dator då jag gjorde klart inför Yles eftersänding av Spanien-Finland. Lite familjeärenden avhandlades även i det samma och om dessa tänker jag inte skriva ett jota i dag, så sug på det!

 

Däremot hamnade mitt landslag utanför EM för första gången sedan 2005. Då, för 11 år sedan var jag en stolt representant för damfalangen av världens största folkrörelse. Just damfalangen var då även framgångsrik och lite som vi måste känna oss i skolan stod det vi gjorde då för något som närmade sig världs- och europeisk elit. Då uppfattade vi att vi just precis närmade oss och det såg inte alls omöjligt ut att tänka sig vårt land som en bärande kraft i internationell damfotboll under åren som kommer.

 

I går kväll senast fick vi papper på att det vi gjort under de här åren inte alls har varit tillräckligt bra. Många bittra röster pekar ut den ena och den andra och Bollförbundet, enskilda tränare och hela systemet skälls ut enligt noter. Själv är jag bara trött och ledsen. 5-0 i rumpan borta mot Spanien på samma gång som Portugal bortaslog Irland med 1-0 gjorde att det som ännu för en vecka sedan var mer än troligt i dag har blivit ingenting alls. Det värsta är att vi inte är mitt i någonslags förändring och kan säga att allt detta bara är en tillfällig svacka. Allt tyder på att "de riktiga fotbollsländerna" spelar bättre och bättre damfotboll hela tiden och att vi får sprattla på, precis som våra herrar och bara göra vårt bästa, samt tro- för att igen bli så bottenlöst besvikna gång efter gång! Skulle jag inte älska detta spel och det jag är en del av så mycket skulle jag helt sonika sluta, kapa all kontakt och bara göra något annat. Sen kommer frågan- vad då något annat? Tro, Hopp och Kärlek. Vilken är störst? Nya Testamentet säger att Kärleken är störst. Den ger sedan både tro och hopp. Hoppet och tron bygger nu på att vi ska kunna bli bättre, så mycket bättre och bättre blir vi i små myrsteg genom våra dagliga gärningar. Därför kan jag inte släppa en enda dag! Inte ens om den leder till en ny bottenlös besvikelse och sedan en till och sedan en till... Allt stöd vill jag ge till den och dem som finns involverade nu och i framtiden. Sedan om det stöd jag ger är bra eller dåligt, det hoppas jag andra kan bedöma och dessutom använda på bästa sätt.

 

Det jag pratar om här är villkorslös kärlek. Det man som förälder känner för sina barn! Missförstå mig inte. Mina barn är fortfarande och alltid viktigare för mig än fotboll. Men den känsla jag känner för dem, den finns i en annan dimension, lite mer opersonlig, men ändå verklig för detta spel. Mina barn ska veta att jag finns här oavsett vad de gör och att jag älskar dem för alltid. Spelet i sin tur finns alltid kvar det med och trots att det sviker, eller kanske inte sviker, det betalar igen, så tar det aldrig slut. Over and out Finland. Match i helgen i Kuopio Åland United, samt på lördag för IFK F08-10 på WHA och ÅU F02-03 på söndag som har seriefinal. Och så många som jag inte nämner här och nu.

Efter att ha fått Fru Kickan att lösa ut en försändelse adresserad till Åland United, Mikael Virta, Sanatorievägen 12 (!!!!!) OBS! Inte där jag bor!!! Stod det klart att vi hade fått pristallriken som skulle delas ut till Raissa, efter att hon blivit vald till månadens spelare i Damernas Liga för augusti.

 

Eftersom jag inte visste på andra råd delade vi ut fatet i dag på träningen.

Nu har det ju inte snöat på en tid och således inte heller töat i ordets (väl) egentliga betydelse. Men helt bildligt kan vi väl säga att det där att sova på saker inte gör så mycket bättre. Det som inte gjorts, eller har gjorts fel, det kommer fram igen då du vaknar. Helt obönhörligen. Som Craig sade i går "There is nothing called Peace in real life".. Eller han sade inte riktigt så, men det var vad han menade. Gårdagens tema om att acceptera och behärska kaos, således att vara gudomlig, det är hemligheten om livets mening. Tror jag....

 

Edit såg en film i går kväll som gjorde henne ledsen eftersom hunden inte hann i tid till basketmatchen. Hon grät hjärtskärande, men det blev lite bättre sedan då hon fick läsa Bamse. I morse var hon tillbaka och tyckte så synd om både pojken och hunden. Edit såg filmen med Fru Kickan, men den senare somnade mot slutet, så jag har inte stor hjälp där att få reda på vad som egentligen hände. Filmen verkar bra dock.

 

Efterdyningar kring skolcupen i fotboll verkar det ha varit, med tanke på de hysteriska e-postningar och möten med laget som Kollega-Pernilla begagnar sig av under måndagen. 7A har roat sig med att spruta vatten på varandra i den närbelägna toaletten och tror helt tydligt att de inte kommer att "bli fast". Just där får vi jobba lite. Ögonblicket skolelever begriper att det där "bli fast" inte är ett nödvändigt skede, utan "smidighet" är det som styr ens verksamhet. Då kommer vi lite framåt. Det brukar ta mellan ett halvt år till två år att uppfostra bort lågstadiet ur högstadieelever. Direkt då koden är knäckt orkar man stiga upp på morgonen igen...

 

Eftersom ingen större tilldragelse kring Raissas utmärkelse som månadens spelare för augusti verkar ha förekommit får vi väl lov att göra nåt av det på träningen i dag. Raquel bombar mig med meddelanden från Portugal om olika människor jag borde prata med. Det gör jag så gärna, en då måste de svara. It takes two to tango you see.

I de flesta mytologier existerar ett tillstånd innan Ordningen infaller. De gamla grekerna myntade ordet Chaos som benämning på hur allt var innan Zeus skapade, eller skipade den ordning som i dag råder, med allt på rätt ställe och klara och tydliga referenser på hur det egentligen är, typ. Ordet Kaos lever ju kvar i de flesta språk. Så som Kaos upplevs i dag är det dock inte säkert att någon gudomlig- eller annars bara ordning kommer att reda ut det hela. Ett helt liv kan vara att finna sig själv mitt i Kaos och acceptera det, samt arbeta därifrån, mot något man också måste definiera helt själv.

 

Jo, jag hade lite ont i magen i natt, det är sant... Fru Kickan föreföll ändå att sova väl och det är ju roligt. Eftersom det nu spelas och eftersom det är en direkt uppföljare på Canada Cup och dess föregångare, den berömda matchserien mellan Sovjetunionen och Kanada under tidigt 1970-tal ansåg jag att jag behövde se åtminstone lite av ishockeyns World Cup då det började. Europas All Stars piskade upp USA i går kväll, typ på natten med märkte jag då det var slut. Hur sedan Kanada och Tjeckien spelade senare under natten har jag inte just nu orkat kolla ens. Jo, jag vet att Finland börjar klockan halv tre i natt... Sedan på tisdag har de lyckats bygga upp en riktig soppa. Klockan 20.00 möter Finland Spanien i damernas EM kval. Klockan 21.00 möter Finland Sverige i ishockeyns World Cup. Damfotbollen eftersänds sedan dessutom i Yle klockan 22.20. I KHS har vi föräldramöte med obligatoriska klassförhandlingar från och med klockan 19 (vilket gör det möjligt för mig att bevista träningen efter skolan). Min personliga ordning för tisdagen, märk väl jag har INTE kollat upp med någon annan, är 1. Skoldag (troligen utan morgonsim inför, men man vet aldrig) 2. Träning med ÅU 3. Föräldramöte på KHS 4. Snabb titt på Finland-Sverige i World Cup 5. Yles eftersändning av Spanien-Finland. 6. Troligen en massa som inte blivit gjort och 7. Sova inväntande onsdagens morgonsim, eller att ännu skjuta det framåt... Observera, inte ett enda barn, eller en enda annan familjemedlem nämndes här. De kommer in och antingen klarar de sig enormt bra utan mig, eller så inte...

Denna lördag förmiddag satte jag igång med kansliarbete av hjärtans lust. En hel del saker har gjorts och massor finns som borde och måste göras. Fantastiskt roliga nyheter kom in. Vi har en person intresserad att komma med i ÅUs styrelse och på samma gång ett par som kan tänka sig att testa på att ansvara lite för spelarnas lägenheter etc. Djupt viktiga saker. Fler sådana behövs. Vi har massvis med plats i såväl styrelsen som gällande dessa ansvarsbitar. Snälla, hör av er! Vi går helt på riktigt under annars.

 

Jag sitter och balanserar mellan dessa frivilliguppdrag och frivilliga uppdragstagare och själva fotbollsdelen där man dels vill ha kvalitet och sådana egenskaper som ger laget vad man vill att laget ska ha och spelaragenter, samt så klart spelare själva som ställer i mitt tycke helt relevanta frågor, eftersom det ju gäller deras arbetsplats och/eller karriär.

 

Precis då jag var som mest på gång kom en par e-mails som fick mig in i en svacka. Breven var sakliga, till och med snälla, men påminde mig så brutalt om den verklighet vi och då inte minst jag själv lever i. Vi behöver mera publik eftersom vi har alldeles för låga inkomster. Publiken vill att vi ska spela bra fotboll och vara framgångsrika, annars kommer de inte. För att vara framgångsrika måste vi ha ett grundkapital gällande spelarna som är sådant att vi har en förutsättning att bli framgångsrika. Detta grundkapital kostar pengar till den grad att vi inte kan bekosta det. Sen hjälper det inte att hänvisa till att "de måste ju förstå..." Vem då måste förstå vad då? Bara att läsa hur folk reagerar i vanliga fall då permitteringar och inbesparingar görs både inom privata och offentliga sektorn. Trots att en fotbollsklubb har kärva tider måste man äta bröd och dricka mjölk typ, annars blir det ingen som spelar fotbollen.

 

Jag vet att ni säkert vet. men vi behöver ännu fler sponsorer och ekonomiska investerare än de alla vi redan har. Vi behöver också verkligt stora summor för att kunna bedriva denna basverksamhet jag pratar om. Vi kommer inte att köpa hit Alex Morgan eller Lotta Schelin. Det skulle vi aldrig ens ha råd med. Vi vill bara kunna ge oss de förutsättningar vi behöver ha för att intressera folk så att de kommer för att se oss och därmed gör oss mer självförsörjande. Jag drömmer om att kunna anställa spelare på flere år i sträck och ha dem so våra arbetstagare på helårsbasis. Om de sedan behöver extraknäcka några timmar per vecka hos en sponsor eller nåt för att få ihop till tandkräm och hudvårdsprodukter må vara hänt, en i alla fall skulle de ha en trygg tillvaro för stunden.

 

Jag pratade med en kille för en tid sedan om sponsorering. Han sade att vi så klart inte konkurrerar med varandra eftersom hans ungdomslag får några hundralappar så där var av sina sponsorer, så det är ju ingenting vi i Åland United skulle märka av ens... Nu måste jag berätta att det ju är precis det som de flesta av våra sponsorer gör. De betalar några hundralappar. Vi är tacksamma för precis varenda en. Men om någon tror att andra än våra riktigt största sponsorer betalar jättesummor till klubben, då är man ute och cyklar. Inget illa med det, det ger motion och frisk luft, men bara så vi vet.

Eftersom min kropp är utrustad med smått defekta ögon tvingas jag använda glasögon för att se tillräckligt bra för att godkännas i diverse funktioner jag har och vill ha. Till exempel för att köra bil måste jag använda glasögon, något jag märkte redan vid mitt skriftliga körkortsprov dit jag i ungdomlig stupiditet anlände iförd kontaktlinser. (Förstås hade jag kläder på mig också, men jag hoppas det liksom sade sig självt). Varje dag ser jag världen genom mina glasögon och förstår det jag ser med hjälp av min hjärna, som sedan tolkar bland annat synintrycken med den begränsade kapacitet just min hjärna besitter. Förstås ingår andra sinnesintryck också, hörsel, i mitt fall lite selektiv och dessutom ställesvis dämpad av vax och annat som kan ha fastnat i örongången, luktsinnet och förstås känsel och olika kognitiva och även reflex/impulsbaserade stimuli formar grunden för det som blir min verklighetsuppfattning.

 

I dag har jag tillbringat skoldagen på Jomala konstgräs där det som ännu för några år sedan var en stolt och prestigefylld skolcup i fotboll spelades. I år har Mariehamns stad beslutat att inte delta i skolmästerskap på skoltid, såvida inte elevernas föräldrar ansvarar för arrangemangen. Det är alltså inte förbjudet för Mariehamnselever att delta i skolmästerskap, det är endast skolans lärare och personal som är förbjudna att bevista dessa på betald arbetstid. Därmed blev det bara pannkaka av de åländska gymnastiklärarnas eget projekt där man hade lyckats samla skolmästerskapen i fotboll och innebandy på samma dag och dessutom pricka in SFSI mästerskapen och Ålands Idrottsförbunds (eller motionsförbundet eller vem det nu allt var som stod bakom det) pröva på dag, med rugby, dans, zumba, judo, simning, fotboll, innebandy etc etc, allt under en och samma dag! Därmed kunde varje skola alltså delta och de många olika grenarna som brukar tränga in sina tävlingar så elever som deltar i allt kan vara frånvarande från skolan upp till en månad sammanlagt väljer alltså en gren, eller så ingen gren alls och deltar i pröva på dagen. Genialiskt egentligen.

 

Nu blev det dock så, att de visa politikerna i Mariehamns stad pådyvlade skolorna sitt bakåtsträvande, vilket ledde till att fotbollscupen avgjordes i tre klasser mellan Kyrkby Högstadieskola och Godby Högstadieskola. I Innebandyn deltog Kyrkby, Godby och Brändö (inte sant?). Spridda deltagare från alla andra skolor än Mariehamnsskolorna var också med i SFSI simningen, medan Mariehamnarna själva befolkade pröva på dagen. Det var nämligen obligatoriskt för alla, elever och lärare att delta i den! Jag återkommer till termen Bananbeslut!

 

Nåja, jag fanns alltså på fotbollscupen. 7ans pojkar hade en egen serie där först KHS mötte GHS och sedan mötte GHS KHS. KHS vann sammanlagt och blev alltså Åländska skolmästare. Grattis. Magister Sviberg coachade laget och sken som solen självt! I flickklassen fanns det tre lag med. KHS 1 och KHS 2 samt GHS. Minns ej om det var KHS 1 eller 2 som vann, men finalen var i alla fall ett derby där det ena KHS laget vann klart men ändå tajt. I pojkarnas äldre serie Tog ett GHS lag hem finalen med 4-2 mot KHS 1. Som vanligt svämmade känslorna över och GHS gymnastiklärare hade mycket sjå med att någon ur KHS lag hade setts spela i olika KHS lag. Detta bekräftades av bland annat Assistent Felicia, som själv hade gett lov till detta. I gengäld lovade jag att Godby skulle få bli Fair Play skola, men det missade arrangörschefen Carlsson som utnämnde KHS istället. Godby firade dock segern i äldre pojkklassen så vilt att man kunde tro att det kompenserade KHS två serievinster på något sätt.

Klockan typ midnatt kom jag hem efter ett möte gällande Åland Uniteds framtid. Jag belönade mig med en inhemsk mellanöl och en, nej två ostsmörgåsar. I morgon, fredag ska jag börja med Dotter Lindas träningsprogamsprojekt. Gurkan påstår att hon har en fungerande våg. Få bara se hur mycket den tål...

 

I korthet torsdagens topplista, utan att vara i prioriteringsordning:

 

1. Elev i 7B premierades med morot efter seger i tävlingen om äckligaste text gällande balsamering

 

2, Elev i 7A skälldes ut efter att ha gjort precis vad jag bett honom om. För att jag aldrig ska behöva be honom om det mera!

 

3. Nissan äntligen såld. Dotter Emilia messade skräckslaget att en gubbe kommit in i köket för att skriva under papper. Dessa papper hade Fru Kickan och då jag försökte ringa henne för att veta vad som händer och hur jag ska svara Emilia som sagt att jag precis just är hemma och undrar om jag kommer, då svarade hon inte eftersom hon precis håller på att sälja bilen. Till slut åt vi pyttipanna med ägg.

 

4. Elev i 9F för en 25 minuter lång diskussion om Guds väsen och heliga skrifters relevans gällande ortodox tolkning. Diskussionen avslutades i och med att eleven ville undvika prick för att vara för sen till nästa lektion. Perspektiv talar vi där.

 

5. Jag skrev till Craig att jag hoppas han har det bra och att de har ett gott träningspass i dag. På det svarade han "What does that mean?"... Träningen blev bra förstod jag... Själv har jag sysslat med administration.

 

6. Edit behöver handledning i att kissa i skogen, märkte jag i samband med hennes fotbollsträning. Snälla kvinnor, utbilda varandra!

 

7. Ett brev från en agent till Åland United (=mig) började med "Good Mourning!" Kan det bli bättre ur ett nalle Puh perspektiv?

Jag fick just höra av Fru Kickan att min Nissan är såld. Hoppas den står kvar där hemma ännu ett litet tag dock så jag hinner tömma alla lådor och grejer som där finns... Åtminstone 5 söndriga fotbollar hittade jag härom dagen och fyra hamburgarpapper från Hesburger tillsammans med receptet till min blodtrycksmedicin...

Eftersom jag är: 1. Ogudaktigt trött och 2. på gång med att stiga upp ogudaktigt tidigt lägger jag in denna lilla text aningen före den är relevant.

 

Denna text är min son Rufus 15 års födelsedagstext. Rufus är den av mina barn som minst av alla uppskattar denna slags exponering och därför nöjer jag mig med att konstatera att han börjar bli stor och, som han själv säger, Biff! En vacker dag kommer han att slå mig i armbrytning och bänkpress. En vacker dag kommer han också att förstå hur värdefull han är, inte minst för mig. Vi har ett sådant där lite gammaldags/modernt Far och Son förhållande som tar sig fria svängar ibland. Lite som jag har med min egen far. Just därför tror jag att det en dag kommer att stå klart vad de olika grymtningarna och enstaviga ljuden betydde då vi konverserade.

Jag fick mig en funderare på hur jag riktigt är funtad då jag hörde eleverna förhöra varandra på biologi, eller vad det var. Den ena eleven frågade den andra vilka följderna kan bli av ett hårt slag mot huvudet. Min spontana reaktion blev "Utvisning". Damerna i fråga tittade på mig lite som om de inte uppskattade mina tankar och egentligen förstår jag dem. Men det är klart att du ska bli utvisad om du slår någon annan i huvudet, förutsatt att det inte är boxning förstås, där får du poäng!

 

Jag dristade mig igen att läsa och till och med skriva lite i en debatt gällande mäns överlägsna humor gentemot kvinnor. Självklart fanns där folk som uttryckte misshag med den generella generaliseringen i "alla män" och "könshatet" som förstärks med mera. Detta fick ju så klart igång motreaktionen och så var hönsgården med både hönor, tuppar och kycklingar i full gång.

 

I ett skede kom man fram till att "varje gång kvinnors missförhållanden tas upp resulterar det i att en man plockar fram hur synd det är om männen." Jag måste lite faktiskt reflektera där och säga att jag inte riktigt ser det så, ifall vi vill uppnå jämställdhet, som ju är feminismens mål inte sant? Är vi jämställda ska ju även en man kunna säga vad han tycker utan att det ska uppfattas som om han generellt vill framhålla att det är synd om män. Jag tror att om vi faktiskt lyssnar på exakt vad en annan människa säger och bedömer det utifrån just exakt det, då är det ingen skillnad om vi är indiska små flickor, eller skandinaviska korpulenta män. Självklart vet jag om att vissa människor har mer naturlig pondus och att dessa lättare får fram sin poäng. Att det inte självklart ska vara så, utan att alla ska få höras på samma villkor, det är väl meningen med våra jämställdhetssträvanden inte sant?

 

Den klassiska frågan "Var var du då Kennedy blev skjuten?" har självklart många uppföljare. För mig är det relevant att minnas var jag var vid samtliga herr VM finaler som spelats under mitt liv. Som jag tror jag berättat tidigare har jag aldrig sett en enda sådan final två gånger på samma ställe. Fråga bara. Allt mellan 1974 och den senaste 2014 och jag vet var jag var. Jag minns så klart också var jag varit varje gång jag fått ett nytt barn och vid olika skolstarter med mera. Jag tror vi alla har den här typens fixpunkter i livet. Just den här dagen är det relevant att fråga var du var för exakt 15 år sedan.

Jag hade tänkt mig en blixtsnabb betraktelse då jag var tillbaka i skolan och precis skulle iväg till lagfotograferingen. Av nån besynnerlig orsak gick det inte att infoga bild och därmed blev det inget sådant alls, med färska tankar från Djurvik. Nu har det ju hunnit gå en par dagar och så mycket annat har hänt häremellan, så de intryck jag ville beskriva i torsdags har lite suddats. Men ändå är det rätt färskt.

 

Mitt nya treårsprojekt, som just nu heter 7A har börjat sin färd mot vart de nu är på väg genom att övernatta i Djurvik. Min sammanfattande tanke blev en fråga om varför manlighet i 13 års ålder ofta kommer i dagen i form av töntighet. Min kollega Sandra gjorde sedan det hela ännu mer komplext genom att i sin tur undra varför flickor just i den åldern dras till denna töntighet. Min teori var att det är pojkarnas enda chans och att det därmed är en naturlag som finns för att trygga artens fortbestånd. Med eller utan genustänk blir frågan både svår, outgrundlig och allra mest olöst.

 

På ett viss sätt är delar av 7A som en ungdomlig fortsättningsversion av 9A som lämnade mig i våras. Vad jag erfar är det inte vanligt att 13 åringar då de gått tre veckor i högstadiet packar med sig kaffebryggare och stereo, samt spelar Eddie Meduza och "Ooa hela natten" med volym som gör att självaste Harry Jansson kommer ut ur sitt hem och skruvar ner volymen. Inte heller lär det enligt samme Jansson vara vanligt att en gästande grupp inte får igång diskmaskinen. Denna grupp lär faktiskt enligt honom vara den första någonsin...

 

Det första jag såg fredag morgon då jag steg upp och tittade ut genom fönstret i min stuga var min klass flickor som dansade(!) i formation på gräsmattan. Ingen av Eddie Meduza männen fick heller låtsas om att de var trötta, trots att jag vet att ända sättet för dem att flytta sig mellan stugorna som de bevisligen hade gjort, var att smyga ut i skogen på min blinda sida, krypa i ett dike och sedan åla längs gräset och klättra in fel väg. Vad de sen egentligen skulle göra i stugan då de kom fram dit, det var sedan rätt egalt. Klockan halv 2 på natten, då jag helt enkelt gick till stugan i fråga och undrade vilken deras avsikt var blev det bästa de kom fram till att de skulle urinera... Det hela föreföll lite tvivelaktigt måste jag säga, men elev Filip fick i alla fall det hela beskrivet med en mening: "Du är läskig du!" Små myrsteg mot.... Avgångsbetyg om 3 år?

 Så här ser mitt dagsprojekt ut i 3 år framåt nu. 7-9A 2016-2019

 

 

Så var det resten av livet också. Ja, vi tog lagfoto. Ja, vi bedrev matchgenomgång och tränade. Ja jag hämtade Edit och Sigrid från deras träning. Ja jag var trött som bara en... trött person... är. En fredag med undervisning bedrevs. Ett möte med Agent Anton från Bulgarien bedrevs även det före det blev dags att hitta någon som kunde öppna domarnas omklädningsrum och sätta igång strålkastarna på WHA. "Aj behöver ni det?" frågade man... Min motfråga var om det brukar behövas då IFK Mariehamn spelar sina matcher i Veikkausliiga. Svaret blev "Ja". Men den frågande blicken gjorde ändå gällande att det inte var självklart att vår hemmamatch i Damernas Liga skulle kräva samma insats... Craig insåg i alla fall situationens allvar. Han hade fått sin kostym skickad till sig av sin mor i Skottland. Iförd den bevisade han att vi har en platt organisation och att ingen speciell är huvudtränare, eller hur det nu var...

Egentligen är detta den lugnaste kvällen på evigheter. I och med att jag är isolerad med min klass i en stugby varken kan eller skall jag göra annat än just vara här med min klass. Jag menar, vi lär vara den första gruppen som inte fått igång diskmaskinen, Det var exakt en kilometer till toaletten som visade sig vara obrukbar, flickorna skriker gällt för att de sett en insekt närma sig deras stuga, ingen sax kunde hittas och plåstren som lånades av ägarna fick rivas för hand vilket resulterade i plåsterslimsor. Men, här är jag nu och kan icke annat... Det är en underbar septemberkväll och barnen simmar och badar bastu. Bara resten kvar då... Korvgrillning och frågetävling klockan 21. Egentligen ingenting i hela världen att klaga på. En  natt här ska vi väl klara. Passar på att skriva så nu då det ännu är relevant. Få se vad jag säger i morgon.

 

Nästa gång jag ser Fru Kickan och Edit blir i morgon kväll, efter Edits och Fru Kickans träningar. Emilia och Rufus lär jag se fredag kväll, sen fredag kväll. Jag kommer ju hem från matchen då det är mörkt. Egentligen ingenting annat att säga än att jag just inget har att säga.

 

Jösses, nu börjar de skrika... Kanske bra om jag går dit...

 

 

Natten börjar tränga på. Snart bär det iväg på ledningsgruppsmöte, följt av fem lektioner och sedan Djurviksamarbetsövningsvistelse i ett dygn med 7A. Känslor. Visserligen blandade, men dock känslor, visade barnen i dag då jag presenterade upplägget samt mina personligen uttagna stug- och arbetsgrupper. I morgon kväll ska de testa mig. Inte för att någon sagt det, men de tror alltid att de är tuffare och smartare än jag. Själv är jag i alla fall övertygad om att jag är tuffare och smartare än de alla tillsammans och om jag åtminstone tror det även efteråt, då är allt som det ska och ett hopp om ett nytt lyckat treårsprojekt kan hållas vid liv.

 

Som jag tidigare redogjort blir det bråttom sen från Djurvik, eftersom vi är i skolan igen vid 15 tiden på torsdag och lagfotograferingen ska dra igång 15.45, med matchförberedande träning direkt därpå. I samma svep hoppas jag att någon tagit Edit till sin träning, samt varit med och besiktigat Land Rovern, eftersom jag har lovat hämta hem Edit från fotbollen. Kvällslufs behöver jag få till och sedan undrar jag vad jag ska säga för att slippa ha möte med bulgariske agenten sent på natten...

 

Fredagen blir sex skollektioner följt av match i övre slutserien av Damernas Liga och sedan umgänge med familjen och de som umgås med familjen. Nästa gång jag är hemma ordentligt blir alltså på lördag morgon, typ... Jag vet att jag räknat upp allt detta tidigare redan, men det är bara för repetition, så jag håller mig själv och förhoppningsvis Fru Kickan informerad om var jag är och även lite vad jag gör...

 

Craig kom idag till skolan och vi hade ett uppbyggande möte i lasagnens tecken. Sen nämnde vi nåt om Ria Öling också... Edit hann till dansen och befann sig sedan på WHA då jag kom dit efter att ha gasat från Bengtsböle, där laget tränat på att inte krocka med Richards koner.

 

På WHA fick vi sedan vara med om att Edit nu tangerat mitt målrekord inne på huvudarenan. Edit har alltså gjort lika många mål i spelade matcher på WHA, eller Idrottsparken som det hette då jag spelade, som jag. Hennes blå lag besegrade gula laget med sammanlagda siffror 3-1 och Edit stod alltså för ett av målen. Precis som Pappa då det bekom sig sköt hon ett långskott som hamnade i nät. Sen stannade vi kvar och såg IFK Mariehamns herrar mödosamt klara 12-12 mot DUV och förlora på straffar.

"Att bara köra eget race" ses ibland som positivt och klokt, ibland väldigt arrogant. Denna vecka måste jag nog köra mitt egna race i ganska mycket för att hålla alla sidorace på banan. Land Rovern gick bra i morse. Edit var besviken över att vi inte hörde radion, men så fort hon lämnat bilen vid skolan började Radio Xtrem leverera så det bara skakade. Nu vet jag hur den delen av bilen funkar i alla fall. På torsdag ska den besiktigas och sen kanske den blir min... Jag är förstås i Djurvik vid tidpunkten, men Fru Kickan rycker in.

 

Fru Kickan undrade i morse om jag eller hon ska hämta Edit... Hon är bra, min fru. Hon är den jag gift mig med och ska leva med tills döden kommer, eller hur det nu sägs, men hon är ingen vidare lyssnare, eller läsare då det gäller min tidtabell... Jag har en träning och en Ayakikörning i dag. I morgon ska vikarieprogrammet för onsdag och torsdag göras, eftersom det ju visade sig vara Elevrådsmöte i dag just då jag hade planerat in administration.

 

I morgon, då jag hade tänkt få programbladen fixade, förutsatt att alla reklamlogon har skickats till mig och nu då även göra vikarieprogrammet, samt grupper för klassens samarbetsläger (övernattning, arbetsgrupper etc), då ville Craig komma så vi kan diskutera TPS och hur vi ska prioritera spelet... Han kommer dessutom så tidigt att den alltid genomgoda Mat-Inger har lovat honom lunch i skolmatsalen... Hoppas han, olikt Steve Beeks för en par år sedan, kommer barhuvad.

Jag sade det redan i fjol, eller var det för nåt år sen ännu tidigare. Jag tar inga samtal från journalister gällande en fotbollsmatch dagen efter att den är spelad, förutsatt att vi inte på förhand har kommit överens om att de ringer dagen efter... Det kan verka snobbigt, divigt och övermodigt, men nu är det bara så att jag måste dra en gräns gällande min egen tillgänglighet. Då vi spelar hemma är jag tillgänglig hela dagen, förutom efter att laget samlats till att matchen är slut. Sedan går det bra fram till midnatt ungefär att höra av sig om man vill ha min syn på saker och ting. Då det är bortamatch gäller samma sak. Hela dygnet inför, förutom fram till att laget börjat förberedelserna på plats och sedan så fort efter matchen att jag alls har läge att prata fram till att vi är hemma vid 2 tiden på natten oftast. Dagen efter är en så kallad ledig dag. Visst har jag uppgifter, som ibland att skriva grejer om dessa inte skrivits dagen innan och sedan annat, som inte kanske berör matchen i sig. Om en journalist ringer dagen efter match och vill ha kommentarer om gårdagens match, då har denne troligen varit ledig dagen innan. Därmed utgår journalisten från att hans lediga dag är viktigare än min lediga dag. Det är inget personligt, men för att få lite ordning så gör jag fortsättningsvis så här. Vill ni prata med mig en söndag om en match som spelades på lördag. Var då vänligen i kontakt på fredag eller lördag och kom överens om en tid då ni ringer på söndagen. Professionalism tror jag det kallas åt bägge håll.

 

Är det nåt annat än om matchen ni vill prata om. Meddela då gärna så kan vi nog ta det, fast jag försöker vara ledig... Okej?

 

För övrigt ligger jag ett steg närmare att ha blivit med Land Rover. Fru Kickan, Edit och även en eskorterande bil med Gurkan och Pärla som skulle plocka svamp i Saltviksskogarna körde ut till just Saltvik. Där stod Land Rovern. Ska jag vara ärlig tyckte jag den kändes som en typisk... bil...  Alltså den duger. Edit är nöjd för den har radio och Fru Kickan är nöjd, för hon kanske ska få sälja min nuvarande bil om affären går i lås. Nu har vi Land Rovern en vecka och sedan ska det väl vara klart. Vi ska testa den i nedförbackeskörning, eller var det nåt annat, ut till Lemland och tillbakakörning samt till möte med Ayakikörning för att nämna många saker. Just nu känns det som om jag kommer att börja köra fyrhjuligt...

Igen sitter jag i en buss på Åbo motorväg. Igen är det lördag och igen regnar det. Igen är detta det jag valt att dedikera mitt liv till. Igen blir det kort.

 

Dagens händelser i korthet.

1. Raissa försvann under vårt uppehåll vid Svenska Teatern i förmiddags. Craig och jag gick till McDonalds eftersom vi aldrig varit till McDonalds tillsammans. Vi var tillbaka i tid för bussens avgång, klockan 11.15. Alla var där, förutom Raissa. Jag som ju är lite insatt i Kalla Kriget och sånt misstänkte att hon helt enkelt hoppat av. Linnéa ansåg detta vara ganska osannolikt och fick rätt. Klockan 11.31 anlände Raissa helt lugnt gående och sade att det ju var 10.15 bussen går inte sant? Be mig inte finna logik i detta... Tack!

 

2. Vi spelade match mot PK-35, förlorade 2-0 och gjorde en helt okej insats trots förlusten. Fotboll är så otroligt olika beroende på hur man spelar den. Vi står för multikultur, men har Linnéa som den enda på vår kulturlista. Be mig inte igen förklara...

 

3. Då PK-35 bytte ut Netta Koso (nr 9) trodde Raquel att det var vi som bytte och att det var hon som skulle ut. Bedrövad gick hon av planen och Pille hade världens sjå att få in henne igen då hon ju behövdes i försvaret.

En mångfascetterad vecka går in i en spännande helg och avlöses sedan av en obarmhärtigt, ogudaktigt tuff vecka... Vårt Djurviksläger har nu förhoppningsvis nått sin slutliga konstellation. Camilla blev uttagen, men petades sedan av Rektorn, som själv tagit ut henne. Sedan sattes hon att finna på en lösning som jag skulle få att funka. Michelsson var med på noterna men fick inte för att Rektorn påstod att han inte är kvinna, något som han ju medgav, utan att förstå varför det diskvalificerar honom. Jenny blev följande aktuella, hon meddelade i sin tur att det inte blir hon, utan Hia, som dock skulle komma lite senare, eller hur det nu var. Medan jag försökte lära 9G grunderna i rasism, eller hur man undviker dem hoppas jag de förstår, knackade Jenny på dörren just innan hon åkte hem och sade att det blir hon i alla fall... Trevlig helg nu, tänkte jag och säkert även hon. Direkt från Djurvik bär det ju av till WHA för fotografering och träning. Sen fick jag mail av vår bulgariske agent också. Han kommer just precis då på torsdagen till Åland och vill så gärna träffa mig... Jag fixade ett ställe åt honom att sova i alla fall, tack Lillemor... Tänkte lite stillsamt undra om det vore okej om jag inledde morgonsimmandet först veckan efter TPS matchen.. Vore det tänkbart? Edit ska tydligen spela match också nästa tisdag, direkt efter dansen och då jag just hinner från träningen. Matchen går på WHA och är en förmatch till IFK Mariehamn-DUV. Skulle JIK volleyboll kunna få till någonstans schema för när deras lag tränar skulle jag också kunna veta hur pass Fru Kickan är anträffbar för dessa event...

 

Här på Åland är folk arga och bittra över att vi inte får tillbaka lika mycket skattepengar som vi betalar. Om jag, utan att ta ställning, ska försöka förenkla hela alltihopa tror jag att vi kan konkludera det hela så här: I Finland anser folk (så där diffust generaliserat) att Statsskatten ska fördelas över hela landet och regioner som har behov ska kunna ta del av det som rikare regioner betalar. På Åland anser folk (så där diffust och generaliserat) att Åland är ett eget land och att det vi betalar ska stanna här och inte stöda regioner i Finland. Finland anser alltså att Åland är en del av Finland, medan Åland anser sig vara eget och inte ha något med Finland att göra. Det här är en nationalistisk fråga, inget annat. Sen finns det puckon på Åland som tror att finnar in gemen inte gillar Åland eller ålänningar och i Finland finns det puckon som tror att ålänningar är bortskämda och lever på räkmacka.. Sådär, har vi rett ut det? Aj jo, bara ifall någon trodde det... Att vara ålänning innebär inte automatiskt att man hejar på Sverige i idrott, eller att man inte vill prata finska. Vice versa vill jag tillägga att finländskhet inte automatiskt innebär en illvilja mot Ålands självstyre och en motvilja mot att prata svenska...

Morgonen grydde så pass att Fru Kickan glömde att, vilket hon brukar göra i informativt syfte, komma och pussa mig till tecken på att badrummet, det enda jag behöver använda, i motsats till henne som använder två, är ledigt och jag således kan stiga upp för att göra min morgontoalett. Det blev således Edit, som tydligen också låg där, olikt vad hon gjorde då jag lade mig på natten, som meddelade mig att Mamma nog gått här förbi för en stund sedan... Ta inget för givet alltså.

 

Jag tror att jag kommit på och också sålt in lärarnas julfestprogram bland åtminstone några lärare. Mat-Inger bjöd på något som gjorde att jag valde smörgås. Rykten säger att alternativet var vegetariskt... För att säga som det är såg det inte ut som om det hade haft vare sig ansikten, själar eller mammor. Hoppas det smakade för dem som testade i alla fall. Jag satsar på makaroner och korv hemma med åtminstone Emilia och Edit i dag. Fru Kickan, som har en sträckt magmuskel, vet man aldrig så noga med...