enligtvirta

Så rutinerad har jag hunnit bli att jag vet att livet är en fråga om att ta ett steg framåt och sedan ett bakåt, ibland två... På något konstigt sätt hamnar man ändå alltid lite på olika ställen och då man för en sekund inte tar något steg alls kan man få besynnerligt skarpa förnimmelser... För min egen del har denna vår inneburit dels en återgång till en verklighet som inte funnits på cirka 15-18 år. Dels har just dessa 15-18 åren av erfarenhet gjort att jag, trots den dagliga kampen för överlevnad, eller viljan att överleva som det vissa dagar är, har en slags perspektiv och långtidstänkande som gör vardagen möjlig att genomleva.

 

Förstå inte fel någon. Jag vet att jag har producerat massvis med barn, att dessa ska tagas om hand och att vad jag än gör leder till att någon lider, typ som att det dör en människa varje gång jag andas. Jag är också medveten om att vad just jag gör inte har så stor betydelse på lång sikt för någon alls, men på kort sikt och just nu kan det vara skillnaden mellan dag och natt som man kunde säga. Ändå ser jag i denna stund något långsiktigt över det hela. Vissa saker kan jag inte prestera som jag brukat. Jag kan inte skriva bloggtexter varje dag. Jag kan inte medverka vid varje träning, eller numera ens vid varje bortamatch. Jag kan inte heller resa för att träffa mina äldsta barn, åtminstone alls i den skala jag skulle vilja (Hittills har jag inte varit en enda gång i USA eller i Umeå). Ändå blir ingenting mindre viktigt för mig.

 

Faktiskt, måste jag säga, har jag känt ett stort lugn gällande Åland Uniteds A-lag på sista tiden. Detta är inte för att vi vann mot Honka i helgen, utan i allmänhet. Jag vandrade omkring på planen under måndagens träning (Jo, vi tränade på Valborgsmässoafton och även på morgonen den 1a Maj. Då kunde jag inte komma dit eftersom alla utom jag och Sally sov...) och kände mig som en plantageägare i den gamla Södern som granskar slavarnas arbete under sina drivare. Vi hade Richard med dem som spelat mest i helgen. Vi hade Samuel med dem som spelat minst i helgen och vi hade även Victor med målvakterna, samt Sofia som hjälpte målvakterna för att vara fräsch för resten av träningsveckan... Det liksom flöt på i harmoni. Förstå mig igen inte fel. Det är viktigt att visa uppskattning och respekt till allt som varit tidigare, men just nu känns vår A-lag och verksamheten kring det väldigt långsiktigt och lugnt. Det gör det lättare för mig att inte vara ständigt närvarande då, fast jag känner att jag vill hjälpa och göra mera förstås. Men det faller inte med mig. Detta kommer att finnas kvar om tre år och liksom bara vara starkare. Sen kanske jag igen kan vara mera med. Eller kan det vara så att jag vid den tidpunkten kommer att behövas inom andra områden i klubben? Där som jag kanske redan nu skulle behövas, lite som under de senaste åren med A-laget... Just administrationen och de olika delarna utanför A-laget är de som dras med växtvärk nu. A-laget har kommit över sin motsvarande.