MInns du 2002?
Detta kommer inte att bli en lättsam text om min familj och min vardag. Jag fick dock inspiration att publicera lite blogg. Detta, som kommer att omfatta fyra dagar (eller mindre om jag nån gång dristar mig till att publicera fler texter per dag) är en återpublicering av texter jag själv antingen skrivit, eller så medverkat i från 16 och 13 år tillbaka i tiden. Jag hoppas att så många som möjligt, främst åländska fotbollsmänniskor, men varför inte andra också, orkar läsa och sedan gärna kommentera eller reflektera. Som jag sade till Samuel, som väl är den ende som säger att han faktiskt läser mina texter, eller dem som jag vräker över honom, så som visioner för klubben och allt möjligt, är detta ett sätt att se att världen är likadan, fast ändå inte, jämfört med 2002 och 2005.
Jag hittade i jobbdatorn fyra gamla artiklar som sparats på ett diffust ställe. De tre första är beställningstexter som IFK Mariehamns dåvarande webbmaster Anders Hede Jansson beställde av mig. Därför fokuserar de på ett IFK perspektiv fast jag själv vid tidpunkten var Ungdomsansvarig inom Ålands Bolldistrikt, som i dag heter Ålands Fotbollförbund. Jag skriver om min syn på vad som då var bra och dåligt inom åländsk fotboll och häver hejdlöst ur mig visioner om hur man kunde göra. Enligt Tommy Lundberg, som vid tidpunkten också läste dessa texter, var det många som skrattade åt dem och tyckte de var naiva och löjliga. Jag undrar hur många som egentligen läste dem alls jag.
Denna retrotext 1 är skriven under juli månad 2002. Brasilien var nya Världsmästare efter att en kille som hette Ronaldo hade rullat in bollen i Tysklands mål i finalen. Pekka Lyyski tränade inte ännu IFK Mariehamn, som låg i division 2 och den gyllene årgången 1983 (Jani, Tommy, Daja och gänget) var 18-19 år gamla och fanns ute i världen, förutom väl Tommy då som kämpade på med Lundis och Polviander i A-laget. WHA hette IP på den tiden. IFFK spelade i 3an tror jag. SIF fanns i 4an med HIK (eller de hoppade fram och tillbaka medllan trean och fyran visst...) Sen spelade JIK och IF Fram i Upplands sexa och sjua typ. Jag har för mig att Eckerö IK inte ännu hade börjat sin lilla visit i seriefotbollen, men jag kan ha fel. På damsidan fanns LIF och IFFK som bägge tu kämpade om de bästa spelarna i damettan och Fellis hade stor batalj med Kenneth Mörn och gänget, medan spelarna själva ofta var klasskompisar eller nåt... FC Åland hade ungdomslag och IFK Mariehamn körde flickfotboll tillsammans med JIK. Dessutom hade vi just precis börjat organisera distriktslagen så att vi hade träningar för dessa även på vintern i den alldeles nya Eckeröhallen.
Den här bilden är INTE från 2002. Jag var magrare på den tiden och inte lika cool, tror jag. Jag bodde i Jomala och hade en 6 åring, en 4 åring och en snart 1 åring, samt var vårdledig från lärarjobbet.
Detta är alltså den första texten och ska betraktas precis som vad den är: En text skriven av mig som jag var då om en tid som var precis som den var då:
"Den första artikeln av tre
Nedan kommer jag att kortfattat ta upp tre områden inom den åländska fotbollen
och hur vi (ÅBD, IFK och alla andra) kan tillvarata de goda sidor vår litenhet
ger oss och samtidigt utveckla verksamheten att bli ännu bättre.
I den första artikeln behandlas talang/elitfotboll på ungdomsnivå. Den andra
behandlar dam- och flickfotboll, medan den tredje tar upp allmänna tendenser
och möjligheter på föreningsnivå och gällande samarbete mellan olika
föreningar.
Nedan kommer jag att kortfattat ta upp tre områden inom den åländska fotbollen
och hur vi (ÅBD, IFK och alla andra) kan tillvarata de goda sidor vår litenhet
ger oss och samtidigt utveckla verksamheten att bli ännu bättre.
I den första artikeln behandlas talang/elitfotboll på ungdomsnivå. Den andra
behandlar dam- och flickfotboll, medan den tredje tar upp allmänna tendenser
och möjligheter på föreningsnivå och gällande samarbete mellan olika
föreningar.
Talang/elit/distriktsverksamhet
Som vi alla vet anses Åland, med all rätt, som Finlands just nu effektivaste
producent av talanger och landslagsspelare. "Ni gör ett gott arbete där på
Åland" hör man ofta då man är i kontakt med fotbollsfolk från fastlandet.
Visst gör vi det! Så gott som varje år slår någon av våra ungdomar igenom och
tar sig ända fram till sitt åldersklasslandslag.
I skenet av det ovan nämnda kan det tyckas litet konstigt att vi på samma gång
så gott som varje säsong på seniorsidan drabbas av samma besvikelser och
tankeställare. Än är det IFK som inte håller måttet i förhållande till
förväntningarna, än är det någon av division 3-klubbarna som drabbas av
spelarbrist mitt under säsongen. Vad har här hänt med det goda åländska
ungdomsarbetet?
Vi måste ställa oss följande frågor:
1. Är vi "producenter" av landslagsspelare och kan känna oss 100
procentigt nöjda då våra enstaka talanger slår sig fram till ära och
berömmelse?
2. Är vi duktiga på att våra barn- och ungdomar känner en trygghet i sin
tillvaro i sina egna hemtrakter och nöjer oss med att de har roligt och att de
sedan slutar då den mindre roliga fotbollen tar vid?
3. Kan vi förlika oss vid tanken på att vi är ett litet samhälle och att vi
redan har så många fotbollsspelare som är så bra man någonsin kan drömma om
samt att vi ändå aldrig kan mäta oss med de stora städernas lag?
Om våra svar på alla tre ovannämnda frågor är ett "ja" finns det inte
mycket att orda om. Allt är då precis så bra det kan bli och fungerar precis
som vi vill ha det. Om något av svaren blir "ja" och resten av dem
"nej" eller något annat i den stilen ser vi redan att det faktiskt
finns saker vi kunde göra ännu bättre än vi gjort hittills. Jag tror att den
vanligaste versionen i detta fall blir ett "njaa" på alla tre
frågorna. Vi är alltså rätt bra! Men vi kan alltså bli ännu bättre!
Då det gäller att fostra talanger är det också viktigt att veta varför man gör
det! Som förening kan det kännas naturligt att man har intresse i att så många
bra spelare som möjligt skall kunna vara med och förstärka det egna a-laget då
de nått vuxen ålder. Större föreningar som IFK är också väl medvetna om att de
även fostrar spelare för andra föreningars representationslag. Därmed blir det
inte oviktigt för någon vad som händer inom någon enda förenings
ungdomsverksamhet. Om vi vill hålla fast vid drömmen om att se lokala förmågor
spela i våra representationslag måste vi se till att dessa får utvecklas inom
välorganiserade planerade former.
A: Talanger-landslagsspelare
Då det gäller de allra främsta talangerna, de som spelar in sig i landslag och
uppvaktas av proffsklubbar, kan moderföreningen nog rätt fort konstatera att
dessa spelare knappast kommer att bli några mångåriga stöttepelare i a-laget.
De kommer att "fly sin kos".
IFK har här en klar motivering till sin strävan att stiga i seriesystemet.
Detta kunde innebära att de unga talangerna skulle bli kvar på Åland en liten
tid längre än vad som nu ofta är fallet. De unga spelarna måste få högklassig
speltid och träning. På samma gång måste deras utbildning på det civila planet
kunna ordnas i samklang med en satsning på proffskarriär inom fotbollen. Här
talar vi för en 17-åring om minst åtta träningspass i veckan plus matcher.
B:Talanger-seriespelare
De talangfulla ungdomsspelare som kanske är de "viktigaste" då det
gäller långsiktigheten inom den åländska seriefotbollen är de spelarna som har
motivation och talang, men som kanske inte kommer att nå ända ut till de europeiska
proffsligorna. Dessa spelare finns det cirka 5-10 av i varje åldersklass. Det
är de här spelarna som, tillsammans med de enstaka "supertalangerna"
skapar den åländska fotbollens kvalitet. Dessa spelare är det viktigt att ta
vara på!
Här följer dock igen en par farliga frågeställningar: - Hur vet vi vem som är
en "talang"? - I vilken ålder skall det "speciella
tillvaratagandet" börja?
I olika grenar och olika länder har dessa två frågor lösts på olika sätt. Inom
finländsk fotboll har man nu gått in för att skapa så gynnsamma förhållanden
för både talanger och andra som möjligt. "Nivågrupperade klubblag"
skall egentligen inte finnas före 15-års ålder.
Varje ung spelare skall själv få fatta beslut om vad han/hon vill göra och med
vem. För att inte bränna ut talangerna eller döda breddverksamheten strävar man
till att alla spelare skall kunna spela på hemorten i sina hemföreningar så
länge som möjligt.
Dock anser man att varje spelare med motivation skall kunna erbjudas träning så
mycket man bara orkar och vill ha. Därför bildas det inom föreningar- och
föreningssammanslagningar speciella talang- eller motivationsgrupper som får
träna utöver de egentliga ordinarie träningarna.
Dessutom är det ju möjligt att träna med flera lag inom samma förening ELLER
dubblera, så att man kan spela och träna för två olika föreningar. Detta skulle
till exempel göra det möjligt för IFK att agera "talangcentrum" och
låta talangfulla ungdomar från alla åländska föreningar träna och spela inom
klubben och samtidigt ge dem rätt att träna och spela med sin hemklubb till
exempel ett a-lag i division 4.
På detta sätt kunde spelaren träna två gånger i veckan med division 4-klubben,
där han spelar, och ytterligare träna 2-3 gånger inom IFK:s ungdomsorganisation
och eventuellt spela för något IFK-lag vid behov och möjlighet. Härmed skulle
division 4-laget ha nytta av "sin produkt" samtidigt som IFK gavs
möjlighet att utveckla spelaren vidare, genom varierande träning och matchning,
för framtida syften.
C:Distriktslagets betydelse
Så kommer vi då fram till den tredje utbildningskategorin:
distrikts-lagsspelare.
Den kanske första inblicken i fotboll, som inte är så kallad breddverk-samhet,
får ungdomarna i 13-årsåldern då de tas ut till distriktslagen. Eftersom ÅBD är
ett så litet distrikt, med små årskullar, kommer en betydande del av alla
åländska fotbollsspelare att ingå i distriktslags-verksamheten. Därför är det
av stor betydelse också vad denna innehåller.
I dagsläget är distriktslagen en första uppvisningsplats på nationell nivå, där
de unga spelarna kan mäta sig med de bästa spelarna i hela landet och visa upp
sig för Bollförbundets tränare och talangutvecklare Distriktet får till
kännedom vilka kriterier blivande landslagsspelare (och kvalitets-spelare
överhuvudtaget) skall uppfylla och vilka taktiska färdigheter var och en
förväntas ha. I distriktslaget försöker man - enligt bästa förmåga - hjälpa
spelarna att vara beredda på den typen av fotboll de förväntas klara av. Detta
förutsätter en bred basutbildning i klubblagen.
Eftersom klubblagen upp till 14-15 års ålder förväntas uteslutande bedriva
breddverksamhet, kommer distriktstränarens roll att bli rätt central. Genom
dennes information och instruktioner kan alla klubblag arbeta för att varje
åländsk 13-åring ska behärska grunderna i till exempel press- och understöd. På
det sättet ges sedan distriktslagsspelarna större möjlighet att komma till sin
rätt. På detta sätt ökar vi också grund-kvaliteten och får allt bättre
"utbildade" spelare för alla nivåer inom den åländska seriefotbollen.
Talangerna finns och hindrar vi dem inte, utan sporrar dem, går de så långt de
bara kan… Och arbetar vi för att så många som möjligt får så goda grunder som
möjligt, blir åländsk fotboll bara bättre. Så få som vi är, jämfört med andra,
kan vi mer än andra GEMENSAMT - genom att inse vår egen roll - få ön att
blomstra i grönvitt, rödvitt, gulsvart, gulblått, blåvitt, svartvitt… Glömde
jag nån?!?
Ålands Bolldistrikt
Mikael Virta
Ungdomsansvarig"
Som vi alla vet anses Åland, med all rätt, som Finlands just nu effektivaste
producent av talanger och landslagsspelare. "Ni gör ett gott arbete där på
Åland" hör man ofta då man är i kontakt med fotbollsfolk från fastlandet.
Visst gör vi det! Så gott som varje år slår någon av våra ungdomar igenom och
tar sig ända fram till sitt åldersklasslandslag.
I skenet av det ovan nämnda kan det tyckas litet konstigt att vi på samma gång
så gott som varje säsong på seniorsidan drabbas av samma besvikelser och
tankeställare. Än är det IFK som inte håller måttet i förhållande till
förväntningarna, än är det någon av division 3-klubbarna som drabbas av
spelarbrist mitt under säsongen. Vad har här hänt med det goda åländska
ungdomsarbetet?
Vi måste ställa oss följande frågor:
1. Är vi "producenter" av landslagsspelare och kan känna oss 100
procentigt nöjda då våra enstaka talanger slår sig fram till ära och
berömmelse?
2. Är vi duktiga på att våra barn- och ungdomar känner en trygghet i sin
tillvaro i sina egna hemtrakter och nöjer oss med att de har roligt och att de
sedan slutar då den mindre roliga fotbollen tar vid?
3. Kan vi förlika oss vid tanken på att vi är ett litet samhälle och att vi
redan har så många fotbollsspelare som är så bra man någonsin kan drömma om
samt att vi ändå aldrig kan mäta oss med de stora städernas lag?
Om våra svar på alla tre ovannämnda frågor är ett "ja" finns det inte
mycket att orda om. Allt är då precis så bra det kan bli och fungerar precis
som vi vill ha det. Om något av svaren blir "ja" och resten av dem
"nej" eller något annat i den stilen ser vi redan att det faktiskt
finns saker vi kunde göra ännu bättre än vi gjort hittills. Jag tror att den
vanligaste versionen i detta fall blir ett "njaa" på alla tre
frågorna. Vi är alltså rätt bra! Men vi kan alltså bli ännu bättre!
Då det gäller att fostra talanger är det också viktigt att veta varför man gör
det! Som förening kan det kännas naturligt att man har intresse i att så många
bra spelare som möjligt skall kunna vara med och förstärka det egna a-laget då
de nått vuxen ålder. Större föreningar som IFK är också väl medvetna om att de
även fostrar spelare för andra föreningars representationslag. Därmed blir det
inte oviktigt för någon vad som händer inom någon enda förenings
ungdomsverksamhet. Om vi vill hålla fast vid drömmen om att se lokala förmågor
spela i våra representationslag måste vi se till att dessa får utvecklas inom
välorganiserade planerade former.
A: Talanger-landslagsspelare
Då det gäller de allra främsta talangerna, de som spelar in sig i landslag och
uppvaktas av proffsklubbar, kan moderföreningen nog rätt fort konstatera att
dessa spelare knappast kommer att bli några mångåriga stöttepelare i a-laget.
De kommer att "fly sin kos".
IFK har här en klar motivering till sin strävan att stiga i seriesystemet.
Detta kunde innebära att de unga talangerna skulle bli kvar på Åland en liten
tid längre än vad som nu ofta är fallet. De unga spelarna måste få högklassig
speltid och träning. På samma gång måste deras utbildning på det civila planet
kunna ordnas i samklang med en satsning på proffskarriär inom fotbollen. Här
talar vi för en 17-åring om minst åtta träningspass i veckan plus matcher.
B:Talanger-seriespelare
De talangfulla ungdomsspelare som kanske är de "viktigaste" då det
gäller långsiktigheten inom den åländska seriefotbollen är de spelarna som har
motivation och talang, men som kanske inte kommer att nå ända ut till de europeiska
proffsligorna. Dessa spelare finns det cirka 5-10 av i varje åldersklass. Det
är de här spelarna som, tillsammans med de enstaka "supertalangerna"
skapar den åländska fotbollens kvalitet. Dessa spelare är det viktigt att ta
vara på!
Här följer dock igen en par farliga frågeställningar: - Hur vet vi vem som är
en "talang"? - I vilken ålder skall det "speciella
tillvaratagandet" börja?
I olika grenar och olika länder har dessa två frågor lösts på olika sätt. Inom
finländsk fotboll har man nu gått in för att skapa så gynnsamma förhållanden
för både talanger och andra som möjligt. "Nivågrupperade klubblag"
skall egentligen inte finnas före 15-års ålder.
Varje ung spelare skall själv få fatta beslut om vad han/hon vill göra och med
vem. För att inte bränna ut talangerna eller döda breddverksamheten strävar man
till att alla spelare skall kunna spela på hemorten i sina hemföreningar så
länge som möjligt.
Dock anser man att varje spelare med motivation skall kunna erbjudas träning så
mycket man bara orkar och vill ha. Därför bildas det inom föreningar- och
föreningssammanslagningar speciella talang- eller motivationsgrupper som får
träna utöver de egentliga ordinarie träningarna.
Dessutom är det ju möjligt att träna med flera lag inom samma förening ELLER
dubblera, så att man kan spela och träna för två olika föreningar. Detta skulle
till exempel göra det möjligt för IFK att agera "talangcentrum" och
låta talangfulla ungdomar från alla åländska föreningar träna och spela inom
klubben och samtidigt ge dem rätt att träna och spela med sin hemklubb till
exempel ett a-lag i division 4.
På detta sätt kunde spelaren träna två gånger i veckan med division 4-klubben,
där han spelar, och ytterligare träna 2-3 gånger inom IFK:s ungdomsorganisation
och eventuellt spela för något IFK-lag vid behov och möjlighet. Härmed skulle
division 4-laget ha nytta av "sin produkt" samtidigt som IFK gavs
möjlighet att utveckla spelaren vidare, genom varierande träning och matchning,
för framtida syften.
C:Distriktslagets betydelse
Så kommer vi då fram till den tredje utbildningskategorin:
distrikts-lagsspelare.
Den kanske första inblicken i fotboll, som inte är så kallad breddverk-samhet,
får ungdomarna i 13-årsåldern då de tas ut till distriktslagen. Eftersom ÅBD är
ett så litet distrikt, med små årskullar, kommer en betydande del av alla
åländska fotbollsspelare att ingå i distriktslags-verksamheten. Därför är det
av stor betydelse också vad denna innehåller.
I dagsläget är distriktslagen en första uppvisningsplats på nationell nivå, där
de unga spelarna kan mäta sig med de bästa spelarna i hela landet och visa upp
sig för Bollförbundets tränare och talangutvecklare Distriktet får till
kännedom vilka kriterier blivande landslagsspelare (och kvalitets-spelare
överhuvudtaget) skall uppfylla och vilka taktiska färdigheter var och en
förväntas ha. I distriktslaget försöker man - enligt bästa förmåga - hjälpa
spelarna att vara beredda på den typen av fotboll de förväntas klara av. Detta
förutsätter en bred basutbildning i klubblagen.
Eftersom klubblagen upp till 14-15 års ålder förväntas uteslutande bedriva
breddverksamhet, kommer distriktstränarens roll att bli rätt central. Genom
dennes information och instruktioner kan alla klubblag arbeta för att varje
åländsk 13-åring ska behärska grunderna i till exempel press- och understöd. På
det sättet ges sedan distriktslagsspelarna större möjlighet att komma till sin
rätt. På detta sätt ökar vi också grund-kvaliteten och får allt bättre
"utbildade" spelare för alla nivåer inom den åländska seriefotbollen.
Talangerna finns och hindrar vi dem inte, utan sporrar dem, går de så långt de
bara kan… Och arbetar vi för att så många som möjligt får så goda grunder som
möjligt, blir åländsk fotboll bara bättre. Så få som vi är, jämfört med andra,
kan vi mer än andra GEMENSAMT - genom att inse vår egen roll - få ön att
blomstra i grönvitt, rödvitt, gulsvart, gulblått, blåvitt, svartvitt… Glömde
jag nån?!?
Ålands Bolldistrikt
Mikael Virta
Ungdomsansvarig"
Så tänkte och skrev jag då alltså. Det värsta är att nu, då jag läser detta igen så tycker jag fortfarande att jag hade rätt. I dag är många saker annorlunda. Det kommer två texter till från 2002, typ i morgon och sedan ännu en från 2005. Jag hoppas någon tar sig tid att läsa dessa och sedan också kommentera, vilket man inte gjorde då dessa skrevs...
Over and out for now.
Kommentarer
Trackback
