Ibland kan man uppskatta motståndare
I dag på eftermiddagen då Edit, Emilia och jag var i den lokala simhallen, eller just där efter då jag så faderlikt som möjligt skulle bjuda damerna på glass i cafeterian fanns där en farbror som hälsade. Han undrade, så där som många gör på ett avskyvärt allmängiltigt sätt, "hur det går med fotbollen?". Jag valde att anta att han menade Åland Uniteds a-lag så jag svarade att "jovisst går det..." och menade så klart absolut ingenting i hopp om att karln skulle ge vika. Men han fortsatte. "På vilken plats ligger ni nu då?" Jag gav honom sanningsenlig info om att vi ligger sexa i ligan. Då undrade han hur många som är med! Efter att jag informerat mannen om att det spelar 10 lag i vår serie kom avlutningsrepliken. "Det har inga gått så bra för er efter att ni förlorade Adelina Engman..." Vad ska jag svara på det? Emilia log och jag såg att hon börjar begripa lite hur jag har det. Edit ville välja glassort och hade inte en susning om vad farbrorn pratade om.
Det är jätteroligt att man pratar om Åland United. Jag vet bara inte alltid hur jag ska uttrycka mig i olika sammanhang. Men precis som var som helst i livet är det ju fråga om en avvägning. Man får läsa av situationen och klientelet liksom. Då det gäller att kommentera ifall vi varit dåliga efter att vi förlorade Adde skulle jag egentligen vilja problematisera och ställa motfrågor. Är det dåligt att bli trea och sexa i landets högsta serie? Var det Adde själv som fick oss att bli tvåa under hennes sista år hos oss? Förlorade vi henne verkligen, eller hade vi gjort ett så bra jobb att hon kunde ta ett steg vidare med vår goda vilja? Detta och mycket till skulle jag vilja ta upp, men det vore alldeles för otrevligt och uppfattas snobbigt... Därmed fick "Jaha, tycker du det?" duga, som så ofta... Systrarna Mattsson gillar det där och brukar ofta fråga mig hur jag mår i dag för att se hur jag tar mig ur det. Att svara "Tack bra" ingår ju inte i en repertoar som ska hålla sig ovanför skamgränsen.
I går mötte vi TPS i Åbo och inkommande lördag ska vi ha JyPK som gäster på WHA. Bra bildval va? Julia som på bilden nickar för TPS är en annan spelare som haft en tid hos oss. Det är ingen hemlighet att förväntningarna då hon kom till Åland United inför säsongen 2015 var skyhöga. Det är inte heller någon hemlighet att hon själv och folk runt henne hade höga krav och rätt noggranna planer... Det förväntades mycket, det gjordes mycket och sen kom skadorna. Om man inte begrep sig alls, lite som han den där farbrorn i simhallen, skulle man kalla Julia Tunturis tid i Åland United för ett misslyckande. Men när det inte var det! Jag tror att Julia själv och även hennes närmaste, som ibland har uttryckt sina åsikter ganska direkt, vilket jag ju är tacksam för då jag gillar raka rör, ser det klart och tydligt att hon hade två viktiga år hos oss. Hon lärde sig sådana saker som hon kommer att behöva under sitt framtida liv, både inom fotbollen och i livet i stort. Nu då hon, troligen tillfälligt, har flyttat hem har hennes hårda tag kring klubban släppt. Hon hade helt säkert instruktioner för både defensiv och offensiv i går mot oss, men hon såg ut att för det första vara i form, för det andra njuta av att spela fotboll och av att ha en frihet att göra de saker hon är bra på. Just dessa saker mognade fram hos henne under de två tunga åren hos oss. Jag blev glad av att se henne spela i går. Det blev lite tajt på plats och jag kom aldrig åt att säga det till henne, eller hennes föräldrar, men jag önskar henne allt gott. Helt oavsett om jag själv och min klubb haft något med saken att göra eller ej...
TPS i sig var precis så som jag åtminstone hade väntat mig att de skulle vara. Stora delar av förra året fick jag höra att "Jag lovar dig att de inte kommer att hålla. Du får se att de inte finns med till slut". Även jag själv har ju brukat tycka att TPS är en evig underpresterare, men i fjol fick de fart under vingarna. Detta fortsätter ju nu, trots att, inte samma men andra olyckskorpar, kraxar på om att "det var bara en tillfällighet". "De kommer inte att nå långt i år med den grunden de har" och så vidare och så vidare... Jag undrar om det inte var lite samma saker som kan ha sagts om Åland United under början av 2009. Och visst tog det slut då också. Emma Liljegren duckade vid ett inlägg i Kokkola och KPV gjorde 1-1. Första poängtappet i en stekhet sommar. men att det inte höll, det tror jag inte vi kan säga... Jag skulle säga att det har hållit ända fram till i dag och då ska vi vara så kloka att vi förstår att det faktiskt började år 2005. Då jag ser TPS nu tänker jag faktiskt på Åland United 2009. De har flow, de överpresterar, men tror på sig själv. Hur många matcher har de inte redan hunnit avgöra i sista minuten? Nu säger jag inte att de kommer att gå hela vägen i år. Jag bara säger det samma som jag sade till deras lagledning i går, att jag vet hur de har det. Jag har varit med då allt bara passar ihop. Inte mycket annat än att fortsätta här och göra fotbollens vardag. JyPK slog PK-35 i dag. Craig undrade om det är en maktförskjutning på gång, eller bara en dålig dag på jobbet för PK. Jag sade, som jag tror, att det är en kombination. Damernas Liga 2017 kan bli en riktig myrstack...
Sen var det fransoserna också. Det var lite som första matchen i OS i Lake Placid 1980 då Polen klådde upp Finland. Minns ni? 5-1 i Paris. Igen slogs jag av en konstig känsla då jag såg det franska landslaget fira segern med Marseljäsen och då vice kaptenen vägrade ta emot bästemannapriset och krävde att målvakten skulle ha det. Jag kände mig stolt för fransmännens skull. Nu är ju amatörishockey en så liten del av världen att jag tror att de flesta i Frankrike inte vet om detta, eller hur stor en seger mot lilla Finland, som är stor just i den där grenen är. Ändå såg man hur publiken på plats och spelarna, samt ledarna begrep vad de hade gjort. Kanske det till och med känns större än att landet får en ny president i dag. En president som jag tror visar oss att det inte är så hopplöst i världen i dag, fast han nu är man...
I övrigt har den här söndagen varit en hästsöndag trots många goda inslag. Jag vaknade i Rufus säng dit jag hade gått i natt då jag kom hem för att inte störa de andra som sov. Fru Kickan hade gått och blivit riktigt dålig, så precis då apotekets söndagsjour öppnade fick jag bege mig dit för att ladda upp. Edit behövde aktiveras så, medan jag tankade Röda Bettan och handlade på S-Market eftersom man behövde äta i dag också bjöd jag med Emilia att simma. Simningen tog sin tid och sedan visade det sig att Rufus, som nu är vid medvetande hade tappat sin mopednyckel. Hela huset och alla människor inklusive hans Mor deltog i sökningen och till slut konstaterade han att han kanske får ta reservnyckeln då... I detta skede hade middagsplanerna blivit hämtmat från Hesburger. Emilia fick även tillfälle att visa bilder och berätta om resan till Auschwitz och sedan blev det ishockey. Då, i det skedet kunde jag börja skriva matchrapporten som behövde publiceras. I det samma ville Craig ha hjälp med att få grejer från Bengtsböle till Hammarvallen, samt info om var Hammarvallen är. Detta fixade vi. Jag hittade även Lillemor på Island och således tog jag tjänstemannabeslut om att jag hänger de resterande matchskyltarna denna vecka. Fru Kickan hade ont i ryggen och Edit äcklas av smör... Jag vet inte hur det har gått för IFKs B-flickor i dag och Premier League såg jag senast organiserat i januari, tror jag... Målsättningen att ha 7As prov rättade och klara till måndag tror jag får lite... Revideras.
I morgon flyttar laget in på Hammarvallen. Ett äventyr i sig, precis som Röda Bettan, som jag nu får låna på dagsbasis tack vare Röd Bettans vänlighet då Landrovern finns i Saltvik på väldigt obestämd tid... Ett litet franskt presidentval skulle jag gärna uppdatera mig med nu, om det går... Edit får gå hem i morgon, tror jag att vi får göra... Hoppas Fru Kickan är vid medvetande då hon kommer...
Kommentarer
Trackback
