Fiskspråkighet och hemskt fula strumpor
Kjelle gled nära under träningen i dag och med ett finurligt leende undrade han. "Nå, vad serverade Mat-Inger i dag då?" Enkel fråga kräver ärligt svar, så jag berättade att vi haft död fisk och förstörd potatis. Det var helt dugligt måste jag erkänna. Alla vet vi vad det ska bli av maten sen då vi ätit den...
Då vi talar fisk går tankarna osökt till gårdagskvällens diskussionsämne. Jag hade klarat att publicera en lista på svenskar som inte irriterar utan att bli korsfäst. Däremot drog några, kanske inte ivriga men i alla fall läsare igång en diskussion om ett stavfel jag tydligen gjort i samband med den första listan, den om irriterande svenskar. Där hade jag tydligen skrivit om fiskspråkiga kommentatorer. Jag hade menat Pentti Salmi, Juha Jokinen, Antero Karapalo och de övriga kommentatorerna som var de enda man kunde höra ur min barndoms TV. Nu kom dock min ungdoms store profil, historieläraren själv, min förebild i lärarskrået under de första aktiva åren, självaste Magnus Perret in i matchen. Han hade hittat stavfelet. I stället för att konstatera att jag hade fel, gällde det nu att bli konstruktiv. Vi hade helt enkelt uppfunnit ett nytt begrepp. Fiskspråkighet eller kalakielisyys som det skulle heta på finska... På engelska blir det... Fish... To speak fish... Enkelt.
Vad är fiskspråkighet då? Jo, som jag begriper det är det då man mest bara gapar och bara luftbubblor kommer ur munnen. Det kan inträffa för alla, men för endel lite oftare.
Från skolan bar det av på möte och från mötet med ilfart till Eckerö där Giovanni inte hade fått projektorn att funka. Dock hade han hållit en föreläsning och då jag anlände hann jag höra hans avslutning som gick ut på att de kan fråga honom om fotboll och om de vill ha pengar ska de fråga mig... Jag undrar vad jag har sagt till honom då vi värvade hit honom...
Under själva träningen visade det sig att det inte är så stor skillnad vem som är huvudtränare. Jag blir utbytt ändå. I dag gick det snabbare än man kunnat tro. En enda passning hann jag med och så stod Ann-Sofie där. Hon tittade lite överlägset, men ändå vänligt på mig och sade "Craig tyckte jag kunde göra det här"... Typiskt! Att sedan Giovanni kallade Ann-Sofi för Mikael hoppas jag hon tar med jämnmod. Det beror knappast på att vi liknar varandra. Jag tror vi mera rör oss på samma sätt på planen... Eller vad tycker Ann-Sofie? Lite tröst ändå var det att Richard blev utbytt utan att ens hinna röra bollen...
Det värsta med träningen i dag var dock Pille Raadiks strumpor. Estniskan dök upp i knallrosa/lila whatever stödstrumpor. Jag sade till henne att jag vill ha en bild på eländet så jag kan skriva om det. Ingenting har dumpit in tills vidare, men hemskt var det, jag bara säger!
Så här, som den mittersta alltså. Men med Pille Raadiks ben inuti...
Vi såg att Polen knockade Finland i dag. Vem hade trott det för 10 år sedan? Dessutom kom inbjudan till högstadieklassträff för åk 9 1986. Lördagen den 9/4 är jag tyvärr igen inte anträffbar för fest. Det skulle på riktigt någon gång vara roligt att delta i de här festerna. Många människor skulle säkert vara riktigt trevliga att träffa också. Nu är det bara så att mitt liv och fester inte riktigt går hand i hand.
I kväll har det varit fysiokväll för laget. E-posten är därefter. God natt sen!
Kommentarer
Trackback
