enligtvirta

Som några av er säkert vet tänker jag mycket på förutfattade meningar och är väl vad som nu populärt kallas "normkritisk". Men är jag i position att vara normkritisk? Kan jag ens vara det? Som jag fick höra förra veckan har jag ju alla brister en riktigt normkritiker kan ha. Alltså, för att förtydliga, jag har helt fel egenskaper för att vara normkritisk. Jag är man, kaukasier, heterosexuell, medelålders, lite (!) överviktig, äter kött, pratar både svenska och finska, samt mycket till inklusive det allra värsta, jag sysslar med idrott!!! Den idrotten jag sysslar med är dessutom den minst normkritiska av alla, fotboll. En liten liten förmildrande omständighet kanske där finns i och med att jag sysslar med fotboll för kvinnor, så något litet litet argument kan det finnas att jag kunde få vara riktigt lite normkritisk.

 

För att säga som det är. Jag har inte mycket att hämta varken i fascist, eller socialistkretsar. Inte heller bland miljögrupper, eller i näringslivets bastulokaler för killar med ekonomisk utbildning har jag riktigt så mycket att komma med. I feminist- eller militärgillen ska jag akta mig och ja... Inte är jag väl så jätte välsedd ens på IFK Mariehamns fotbollsläktare numera heller... Är jag det är jag ju glad förstås. Mitt problem är att jag är alldeles för vanlig och populistiskt populär! Hur kan en sådan som jag kunna säga saker med tyngd? Jag är ju inte ens vegetarian? Skulle jag ens ha en trasslig barndom att hävda mig med. Okej, jag har fru nummer 2 på gång, men det känns inte som att det är så särdeles originellt det heller...

 

Hur ska jag göra för att någon ska ta mig på allvar? Ska man tro sociala medier gäller det att publicera en film då man dansar macarena med två egna och ett grannbarn. Då stiger popularitetssiffrorna till oanade höjder.