You´ll never walk alone
Jag måste börja detta, som kan komma att väcka känslor hos folk, med att meddela. Nej, jag är inte och har aldrig varit en supporter för Liverpool FC. Inte heller egentligen för Celtic, trots att jag en gång i tiden valde att det skulle vara min klubb i Skottland. Nu, då jag umgåtts ett år med Edward, som är katolik och från Glasgow och i år med Craig som är protestant och följaktligen föredrar Rangers förstår jag att jag inte kan ha en klubb i Skottland eftersom jag förstår så lite av vad det innebär. Inte heller Borussia Dortmund har någonsin varit mig kär på det sättet. En sak som dock binder ihop mig med de klubbarna och deras supportrar är min kärlek till den gamla Broadway musikalhitten av Rodgers och Hammerstein från år 1945. Den låten som gjordes populär av Gerry and the Pacemakers 1963 och hölls i toppen av den brittiska topplistan i 10 veckor. Precis så länge att supportrarna på The Kop (alltså den där berömda läktaren på Anfield bakom ena målet som fått sitt namn av en kulle där ett blodigt slag utspelades under Boerkriget) skulle ta den till sig och skapa en tradition av att alltid sjunga den då hemmalaget spelade.
Sången är mäktig då den sjungs av 10000-tals strupar. Den är oerhört kontroversiell i dag och jag vet att det inte skulle vara populärt här på Åland att stämma upp i den i sällskap med Edgar Vickström (Chelsea FC), Thomi Fonsell (Arsenal), Grannhuset på denna sida (Manchester United) eller Peter Grönholm (Wolverhampton Wanderers) för att inte tala om hela Åland Irons (West Ham United) som bildat en hel klan i Mariehamnstrakten. Inte ens Ordförande och Landshövding Lindbäck (Stoke City) eller Talman Britt Lundberg (Newcastle United) skulle riktigt uppskatta tror jag. Ändå betyder den sången fruktansvärt mycket för mig (Notts County, föll i år till League 2).
Då vi, min fru och jag, ingick äktenskap den 5/6 2010 hade jag fått fullmakt att önska och göra upp om utmarschen i kyrkan med kantorn. Jag ringde upp Guy Karlsson, som jag fått höra att skulle spela vid akten i kyrkan. Jag undrade om han spelade sekulär musik som kantor (jag visste ju att han spelar pop och rock i det civila). "Joo, alltså vilken slags musik då?" undrade han. "Jag tänkte mig You´ll never walk alone" sade jag. Guy tystnade... Sen frågade han. "You´ll never walk alone? alltså... Liverpoolsången menar du?". Jag hävdade i sten att det inte har med Liverpool att göra och ljög inte ens. Guy sade att han nog kunde tänka sig att spela den. Vid bröllopet klämde han i för allt orgeln var värd. Jag har svårt att tänka mig ett mäktigare orgelspel. Nu, efteråt har jag förstått att Guy är Liverpoolsupporter, medlem i flere supporterklubbar och har Liverpool FCs emblem intatuerat på armen. Jag tror på riktigt att vårt bröllop var en stor stund även för denne luttrade kantor.
Ingången till Anfield. Som sagt, jag är inte Liverpoolsupporter fast jag kan sympatisera med dem, precis som med många andra.
Den där klubbsymboliken har kommit att bli så stark att jag är rädd att många missar poängen. En smärre katastrof höll på att hända härom året, då Grannfrun, Gurkan ni minns, ville göra sin man glad genom att göra en fin tavla med deras dotters fotspår och texten You´ll never walk alone. Mannen i fråga höll på att få magsår då han ju är Manchester United supporter och det höll på att gå riktigt illa. Nu är han dock en person som förstår att meningen var god och åtminstone för en tid sedan då jag gästade huset såg jag tavlan på väggen. Stort av honom, och väldigt väl tänkt av Gurkan, men lite oturligt bara...
Själv är jag mera såld på själva sången och dess budskap. I vintras var det ju debatt då Evengelisk Lutherska kyrkan i Finland inte lade in Idas Sommarvisa i psalmboken. Jag tycker sången vi pratar om kunde gå in i alla psalmböcker i hela världen, både religiösa och sekulära, om man nu kallar det psalmböcker då. Faktum är, att om jag skulle behöva diktera upp min syn på livet, då skulle det bara vara att citera denna sång:
When you walk through a storm, hold your head up high
And don’t be afraid of the dark
And don’t be afraid of the dark
Vad som än händer, stanna inte. Ge inte upp, utan fortsätt! "Don´t stop moving" som maratonlöparna säger.
At the end of the storm, there’s a golden sky
And the sweet, silver song of a lark
And the sweet, silver song of a lark
Det kommer att bli bra till slut, Var så säker. Men du själv måste verka för det.
Walk on through the wind
Walk on through the rain
Though your dreams be tossed and blown
Walk on through the rain
Though your dreams be tossed and blown
"Om jag ock vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag intet ont, ty du är med mig; din käpp och stav, de trösta mig." Det kanske inte alls blir som du trott, men något blir det.
Walk on, walk on
With hope in your heart
And you’ll never walk alone
You’ll never walk alone
With hope in your heart
And you’ll never walk alone
You’ll never walk alone
Och en gång till!!!
Walk on, walk on
With hope in your heart
And you’ll never walk alone
You’ll never walk alone
With hope in your heart
And you’ll never walk alone
You’ll never walk alone
Här kommer tre versioner av sången.
1. Min favorit, bara budskapet, trots att man ju ser att det är i Liverpool https://www.youtube.com/watch?v=OV5_LQArLa0
2. Så som många ser den. Mäktigt dock: https://www.youtube.com/watch?v=XlP9KGjqXf4
3. Sen då det jag trodde jag stödde, men nu vet att jag inte begriper som skandinav. Sorry Craig, han håller på de blå han: https://www.youtube.com/watch?v=_hBLNAw2lr0
Kommentarer
Trackback
