enligtvirta

Det värsta med att skriva här igen är att viljan och verkligheten inte går ihop. Som med det mesta jag går in för blir det väldigt intressant och det finns så mycket jag vill säga. Sen finns det ju en riktig värld här också som ju faktiskt är den som gäller på riktigt. Alltså, för lite tid för att få allt sagt som man vill säga. Precis så avlutade jag faktiskt 9Gs högstadiestudier i mina ämnen i morse. Sen gjorde jag något som jag själv tycker passar in på den form av ledarskap som fungerar för mig.

 

Jag har alltid varit en person som pekar med hela handen och förhoppningsvis är väldigt tydlig då det gäller att vara det. Då jag får nya skolklasser pratar jag bokstavligen dem i sank och förorsakar både kallsvett och förtjusta/förfärade spänningstillstånd i de stackars barnens magar. Åtminstone är det vad jag tror att jag gör. Vissa skildringar som framkommit av personer med erfarenhet av att vara barnet i sammanhanget har styrkt min övertygelse om att i alla fall några känner så. Tanken är att först uppnå ett tillstånd då gruppen lyder. Sen efter hand går det mera över i att gruppen vill lyda, för att den litar på mig. I det samma blir det fråga om att jag också litar på gruppen, både som kollektiv och på individnivå.

 

I dag bad jag eleverna i 9G att avsluta sin sista schemalagde historialektion i grundskolan genom att skriva på varsitt papper en fritt formulerad text med rubriken "Vad har jag lärt mig?!". Sådana texter ger enormt mycket faktiskt och man ser väldigt bra vem som förstått och vad. Dessutom sade jag att man, om man vill även får skriva personlig feedback till mig. Det vill säga vad har varit bra och vad har varit mindre bra med min undervisning.

 

Förstås förstår jag att man ska ta alla den här typens feedbacktexter med många nypor salt. Det jag dock uppfattade som en stor lyckosam "seger" är att eleverna i dag skrev en hel del. En del har älskat detta. En del skrev helt säkert lite plutteluttigt ur dels tonårsemotionell synvinkel, eller helt enkelt för att ge sig själv en chans att få en god betygsbedömning. Just detta hade jag poängterat inför. "Ni kan lita på mig" sa jag. "Det ni tycker om min undervisning kommer på inget sätt att påverka min bedömning av era kunskaper. Jag är professionell" hävdade jag. Och kan man tänka sig. Somliga elever gav faktiskt prov på att de litar på mig, genom att framföra riktigt konstruktiv kritik. De tog upp brister med min undervisning som på inget sätt är nya för mig och vissa är prioriterade helt enkelt för att få allt att gå runt, trots att jag vet att några fåtal lider lite av det. Min känsla i magen, som ju är stor och rund, blev god. Den blev varm och stärkte min självkänsla ytterligare. Tydligen litar eleverna på mig och vet att jag gör mitt jobb. Dessutom vågar de framföra åsikter konstruktivt. En sådan ledare vill jag vara. Jag vill fortsätta på den här stigen och bli bättre och bättre.