Feeling so alive
Det fick bli en engelsk rubrik. Men jag känner mig så väldigt levande denna fredag kväll. På grund av att Tyskland-Frankrike börjar väldigt snart blir det en väldigt kort förklaring till varför.
Linda är hemma! Jag åkte tidigt i morse till Sverige och fann min dotter på Arlanda. Hon har alltså varit borta i nästan 11 månader och kom nu hem, åtminstone för en liten stund. Då vi ibland klagar över att det är tungt att vaka kan jag nämna att klockan just nu är Halv 1 på eftermiddagen där hon kommer ifrån och hon är fortfarande vaken, sedan hon vaknade i går kväll vår tid. Mina föräldrar har kroknat. Edit har lagt sig. Från köket hör jag röster av Linda, hennes kompis samt Gurkan som inte ger sig i första taget. Fru Kickan har klätt sig i vikingakläder och äter revbensspjäll med sina firmakompisar. För de två syskonen gick det inte lika smidigt. De fastnade först i London och sen i Sverige, men i morgon har jag alla mina fyra barn inom samma Landskap för första gången sedan förra sommaren.
Lite så här är det
Mathias 30-årsdag hann vi även bevista, samt ett besök av grannfrun Tessa, som sedan drog iväg. Låter inte mycket kanske, men det passade in i en helhet på samma sätt som ett helt golv och en hel matta full med intrampade popcorn, som så klart hamnat där eftersom man ju missat munnen, som det sades.
Betydligt noggrannare analys av olika skeenden kan fås vid annat tillfälle. Nu är det just dags för att se om Louisa Necib tänker ta en större roll över Frankrikes spel än hon gjort tidigare i VM
Louisa Necib
Med tanke på Linda vore jag nog en mes om jag inte ens försökte mig på USA-Kina sen senare... Men jag kanske är lite fågelliknande. Vi får se helt enkelt!
Kommentarer
Trackback
