enligtvirta

En insikt som kan skrämma är då man märker att saker görs precis som jag själv skulle göra dem. Det förvirrande med min egen skoltid var att jag aldrig riktigt lärde mig gå i skola. Gamla klasskompisar och lärare kan säkert bekräfta, men jag fick faktiskt ingenting vettigt gjort på mina 12 år som skolelev. Nu är jag inne på mitt 26e, eller är det 27e året (?) som lärare och jag ser till min förtjusning, blandat med skräck hur så många av mina grupper blir precis lika värdelösa på skolgång som jag var. En förmåga att bara hitta på sätt att finna det komiska i vardagen har ofta gjort att de klasser jag är klassföreståndare för har uppfattats bullriga och till och med otillgängliga. Denna, nuvarande klass, 8A påminner mig så fruktansvärt mycket om den gymnasieklass jag själv gick i. Hjärtegodhet blandat med vardaglig bondhumor... Just nu har vi en så kallad "puss och kramlektion" som betyder repetition inför prov i religion. En sådan mängd bullar, krypande efter pennor och allmänt flåsande, allt i bästa välmening har jag väl sällan skådat. Sedan, då det inföll en liten rofylld stund hörs det längst bakifrån: "Alltså det är ju totalt omöjligt att läsa i skolan." Jaha, är det mitt fel? Jag börjar faktiskt tro det.