enligtvirta

Jag önskar att Fru Kickan ger sig tid att läsa denna text. Vill någon annan det också är det förstås okej. Den handlar mest om mig och mitt, men så är det ju min blogg också så...

 

Folk undrar vid tillfällen hur jag får det att gå ihop. Heltidsjobb med extra allt (jag har skyhög undervisning då det kommer till schemalagda lektioner, extra uppdrag i elevråd och ledningsgrupp samt går ofta all in i arbetsgrupper kring julfesten och olika arrangemang som jag sätts som ansvarig för), Sportchefsjobb som egentligen skulle kräva heltid det med och så en familj med fru och fem barn i olika åldrar som alla behöver olika sidor av mig och så klart olika mycket. Sanningen är att det inte går ihop! Jag får det helt enkelt inte att funka!

 

Skoljobbet har jag fått någonslags jämvikt i. Här är det ju lätt då det finns "kontorsutrymmen=klassrum" och en riktig arbetstid, förutom då det som måste göras på kvällar och helger förstås, men sådant hör till. Mitt Sportchefsjobb har varit en kamp för livet under några år. Det har gällt att understöda olika delar av klubben och inte minst tränare och lagledning. Egentligen var det meningen att jag inte skulle behöva åka på bortamatcher då jag slutade vara assisterande tränare. Egentligen har jag väl inte behövt det heller, men under stormiga tider de senaste åren har det lite förväntats och jag har känt att jag måste finnas till hands. Så gör jag ännu också... Det hela har dock blivit lite annorlunda.

 

För det första har vi fått en bebis, som gör att hemmalivet så klart är mer intensivt och begränsat. Jag förstår så väl att min närvaro är önskvärd. Dessutom har Samuel gjort ett så suveränt arbete med lagledningen att det jag egentligen behövs till nu vid speciellt bortamatcher är ren fotboll, förutom dokumentering och så klart byggandet av trovärdighet inåt och utåt, som i vad jag än gör... Jag har alltså uppgifter, men vi är inte sjunkbenägna om jag inte är med alltid. Därmed är vi i situationen som var menad att uppstå redan inför 2016. Jag kan åka med när jag vill. Jag behövs, men det är ingen dödsfara om jag inte gör det.

 

Således har en plan vuxit fram. Jag åker inte med till Helsingfors inkommande helg. HJK borta är ju en jättetilldragelse och det kommer att kännas för jävligt. Dock kan jag finnas tillstädes och det ryktas till och med om att min son ska förgylla helgen. Dessutom kan det komma sig att radion sänder matchen på basen av TV bild, de får bekräfta själva, och då ska jag kanske vara bisittare. Jag har alltså en aktiv uppgift, får se matchen och är ändå på Åland... Hoppas ni ser det stora i allt. Sedan har jag tänkt mig att denna säsong lämna de så kallade långa resorna för min del. Det blir inget Jyväskylä, Kuopio eller Uleåborg, om nu inte något oförutsett inträffar eller nåt riktigt avgörande sker på de orterna i höst till exempel. Däremot hoppas jag att jag ska kunna delta i resorna till Tammerfors (5/5), Myrbacka (19/5), Åbo (21/6) och Esbo (22/7). Sen ser vi hur det blir med cupmatchen den 4/8 och så är det redan höst, slutserie och nya beslut... Detta kan jag leva med. Hoppas det ska gå att sy ihop så att alla parter ska kunna göra det samma.

 

Det viktiga är att jag kan se långsiktigt på allt. Sally kommer inte att vara baby mer än i år, eller kanske nåt år till. Jag vill vara med som både pappa, Sportchef och lärare i över 20 år ännu. Det ska gå, men inte smärtfritt. Förlåt!