enligtvirta

Arbetsnamnet på första kapitlet var 1970, det vill säga mitt födelseår. Denna bild är från julafton, just 1970. Jag firar jul med rätt hög feber, har de sagt i alla fall att jag gjorde...

 

 

"Egentligen är jag väl en typisk finlandssvensk. En sådan där med mamma från landet och pappa från stan, bägge med svenskatalande bakgrund och vänskapskrets. Vi har alltid pratat svenska hemma och inom släkten, åtminstone då jag var liten. Först senare, då vi började ha kusinträffar för min generations fullvuxna kusiner lade jag märke till hur mycket finska vi egentligen använde. Förstås blir det ännu tydligare då man som boende på Åland kommer i kontakt med släktingarna på fastlandet och ser hur språket faktiskt är ett kommunikationsmedel mer än en identitet. Jag har också alltid själv tyckt att mitt språk inte är viktigt. Faktiskt tyckte jag så redan då jag som liten och yngre inte talade så värst bra finska.

 

En natt i oktober 1970 föddes jag på Kvinnokliniken i Helsingfors. Enligt min fars alltid välartikulerade berättande var han inte närvarande, utan hade ombetts avlägsna sig såsom ”följeslagare”, eller  ”eskort”. Så klart vet jag ingenting om hur det hela utspelade sig, men jag vet att Brasilien var världsmästare i fotboll och att Notts County låg i division 4. Sådant har jag brytt mig om att kolla.

 

Ursprungligen var jag alltså ett helsingforsbarn. En barfota Tölikan Kundi. Dock kom jag aldrig att riktigt begripa innebörden av detta före det bar ut till landet och Sibbo passligt till min 5 årsdag. Av tiden som helsingforsare minns jag överraskande många detaljer, både från hemmet på Runebergsgatan 44 och från andra ställen. Jag minns min första fotbollsmatch på Olympiastadion. Finland slog Norge med 5-2 våren 1975 och jag vet att Pappa hade haft med mig till Nordenskiöldsgatans ishall för att se VM året innan. Ljudet i ishallen var för mycket för mig vid den tiden vet jag, för jag minns hur jag stod i korridoren och höll för öronen så Pappa fick komma och se till mig ibland. En sak ingen av oss förstod vid den tiden var att jag inte såg så värst mycket. Jag var ju närsynt skulle det visa sig.

 

Varifrån kommer naturliga intressen? Jag minns att då jag gick i gymnasiet och skulle börja läsa psykologi var detta den intressantaste frågan för mig. Tyvärr gick kursen sedan ut på allt annat än detta och jag i min tonårsfrustration blev mest bara besviken på alltihopa. Dessutom vet jag ännu i denna dag inte varifrån dessa intressen hos människor uppkommer.

 

Både min far och hans bröder är väldigt sportintresserade i grunden. Pappa hade en bakgrund som en helsingforsisk gatukille som spelat bollspel och levt om i gator och gränder. Han har den där härliga traditionen från 1950-talet då klubbar och spelare konkurrerade och mytiska gestalter hade både kropp och smeknamn. Pappa var aldrig någon idrottare själv på det sättet, han hade haft astma sedan han var liten under brinnande världskrig. Hans bröder Nisse och Lasse däremot var riktiga sportnördar och spelade dessutom fotboll i helsingforsklubben Arsenal. (Jo, klubben har faktiskt anhållit om att använda namnet av den stora förebilden i London.) Min första fotbollsmatch någonsin var på dåvarande Sahara vid Tölö bollplan där Arsenal, som spelade i division 4 stretade i gruset. Jag kan inte ha varit så gammal, men min slutledningsförmåga säger att det nog måste ha varit vår och jag således kan ha varit ett drygt halvår.

 

Nisse var försvarare och Lasse forward. Just den uppdelningen kom att vara kännetecknande för dem i allmänhet, trots att man inte kunde skilja på dem annars, enäggstvillingar som de är. Lasse var lite mer offensiv och gjorde djärva grejer. Nisse var den pålitlige som liksom sopade upp efteråt. Nisse är min Gudfar och han kom att understöda alla små drag av idrottsintresse jag visade från och med att jag var riktigt liten. Från och med 1974 fram till 1990 kunde jag varje år räkna med att få ”Årets Idrottsbok i bilder” av Nisse i julklapp. Tack vare de böckerna lärde jag mig och fortfarande minns jag det mesta om 1970-talets idrott, med fotboll, ishockey, friidrott och skidning i spetsen.

 

På somrarna var jag hos Mommo på landet, i Pålböle, Pernå. Där brukade hela släkten från mammas sida samlas. Mamma är yngst av 6 syskon så mina kusiner, som ju brukade hänga med var av väldigt varierande ålder. Av förekommen anledning blev det i allmänhet kusinerna närmast i ålder, Anders som är 4 år äldre än jag och Stefan som är född året efter mig som jag lekte mest med. Lekarna var givna från och med att jag lärde mig gå (tror jag). Det var alla former av idrott. Under sommaren 1974, då jag inte ännu var 4 år fyllda, har jag kommit fram till, då lekte vi Fotbolls VM för allt vi var värda. De äldre släktingarna har med små leenden bekräftat att de var rätt roade av att en treåring kunde hela Västtysklands landslag utantill. Bäst gillade jag så klart Beckenbauer. Även Müller, Breitner, Hölzenbein, Overath och Maier funkade för mig. Då kusin Anders fanns på plats spelade vi mot varandra och om jag var Västtyskland, då kunde han vara Polen och heta Tomaszewski, Lato, Deyna eller Kasparszak. Man kan undra hur mycket för livet man lär och i augusti 2014 sattes jag på prov av vår spelare Monica Dolinskys far. Han är född i Tjeckoslovakien, har en ungdomstid i Västtyskland, men har i praktiken vuxit upp i sitt hemland USA. Som amerikanska värvade vi Monica till Åland United och som amerikansk turist anlände Mr Dolinsky till Sarajevo och vårt Champions League kval.

 

Mr Dolinsky förde långa diskussioner med Gary och jag, som assisterande tränare satt mest och lyssnade artigt. Dock märkte Mr Dolinsky tidigt vad jag går för och då och då slängde han ur sig namn som Kai Haaskivi och Billy Bremner, som jag så klart kände till i motsats till alla andra. Därmed kom vi då in på VM finalen 1974, där Mr Dolinsky faktiskt hade varit på plats. Han berättade sin historia om hur han förvärvade biljetter till Münchens Olympiastadion och satt bakom ena målet. Jag måste så klart berätta att jag kunde Västtysklands laguppställning då jag var tre år och åtta månader. ”Men kan du den nu då?” frågade Mr Dolinsky. Då, i augusti 2014, 40 år efter att jag sett finalen i Mommos svart vita TV och kusin Stig sagt ”Nu blir det pilkku” då Vogts drog ner Cruijff. Då räknade jag och Mr Dolinsky upp Västtysklands startelva där på hotellet i Sarajevo. Vi båda fastnade vid en spelare som vi inte mindes. Det visade sig var Jürgen Grabowsky. Mr Dolinsky löste det först och hade mig att gissa. ”The one with the polish sounding name”. Stunder av härlig gemenskap internationellt och till och med över generationer. Trots att all idrott var lika intressant för mig då jag var liten undrar jag nog om det ändå inte redan då var fotboll som var kungen i mitt liv.

 

Men det fanns som sagt annat att leka hos Mommo också. Björn Borg hade ju i dessa samma år börjat vinna Wimbledon, så otaliga tennismatcher mellan just Borg och varierande motstånd som Adriano Panatta, Illie Nastase, Jimmy Connors och flere andra spelades mellan 4-5 åringarna och deras 8-9 årige motståndare. Vad som fick Anders att orka dras med mig, förutom att ju hans egen bror var med i gänget har jag inte riktigt förstått. Kan det vara så att han helt enkelt tyckte om att vinna? Anders är den kusin jag håller mest kontakt med nuförtiden. Fortfarande kan det gå flere månader mellan våra kontakter, men det känns helt rätt att sända iväg ett sms med ”Oj då” om jag råkar se att Arsenal (Londonvarianten nu) ligger under eller nåt. Fast vi träffas sällan är det inte svårt att hitta konversationsöppning. Ta fotboll, det slår aldrig fel. Fast Anders egen sport var faktiskt orientering. Genom honom och hans familj kom det sig att jag fick bevista flere Jukolabudkavlar på plats i tält och övernattade flere gånger till en radiosändning med viskande kommentatorer. Det kändes inte det minsta konstigt faktiskt."

 

Sen är det nog tänkt att kapitlet och storyn ska fortsätta, men nu har det kommit tre år av bloggande emellan... Visste ni förresten att vi ligger tredje i ligan nu? Första gången sedan just 2015 faktiskt...