Inte lätt att vara feminazi-Nya tag 2018
Så här på nyårsaftonsförmiddagen är det ett perfekt läge, speciellt som Sally verkar sova där ute i vagnen, att se tillbaka på alla jag har bråkat med under året. Riktigt alla kan jag varken nämna här, eller ens komma ihåg och säkert ens känna till, men några minns jag, som en symbol för året som gått liksom. Jag vill igen poängtera att jag inte vill bråka med någon alls, men ibland blir folk irriterade och arga på mig. Det tycker jag är otrevligt...
Detta år har jag varit lite obekväm som feminist i kretsar där man ser mig som tradig och onödig då jag inte förstår att "fotbollsspelare" med automatik betyder "manlig fotbollsspelare". Jag har inte heller förstått att det är orimligt att förvänta sig att damfotboll ska behandlas som herrfotboll på alla plan. Himlande ögon syns inte alltid så bra på sociala medier, men vad jag förstår ryggar folk ibland tillbaka då jag kommer med ultrafeministiska åsikter som att Åland United kanske kunde beaktas som ett av hemmalagen på WHA, eller att Annica Östermalm (född Sjölund) kanske var en bättre fotbollsspelare än hennes bror Daniel är. Jag tror inte att de som ryggar tillbaka egentligen tycker så illa om damfotboll. Den bara inte existerar. Det finns många som inte heller hållit med mig om att det var EM i somras. Men det var det! Minns ni Hollands skräll? Tyvärr tror jag att många mest minns Danmarks strejk och den därefter utbredda "klasskampsdebatten" då kvinnliga landslagsspelare krävt högre ersättningar för sitt jobb. Ingen direkt Suffragettvarning, men ganska allvarliga debatter som kan uppfattas som onödiga om man inte riktigt tar till sig vad damfotboll är och varför det inte är som herrfotboll.
Det har bråkats med supportrar angående hur ÅUs lag ska vara byggt. Detta eskalerade i direkta brev och anklagelser om att vi inte betalar tillräckligt till våra anställda. "Hur i hela friden kan vi tro att nån ska vilja jobba för de där villkoren" sades det. Det har visat sig att folk där ute faktiskt tror att ÅUs spelare och ledare får vanliga månadslöner. Nej det får de inte. Vi har inte de pengarna. Även tänkaren André Karring sade under året att vi ska sluta gnälla över att vi inte har pengar och jobba lite istället, så hittar vi nog sponsorer som kan ge oss det vi behöver. Tack för tipset André. Nästa år ska vi försöka med det!
Jag har bråkat med folk inom ÅUs organisation också. Jag menar... Om ett tiotal människor för mig beklagar sig över att en central person som ska finnas till hands inte svarar i telefon, eller på mail på flera månaders tid... Då tänkte jag att jag kanske kunde upplysa personen om detta. Det tolkades nog som bråkigt och ledde inte till att han blev lättare att kontakta. Samme person satt vid ett tillfälle och sade sig besvara ett brev han fått utan att tillsynes veta att han själv skickat brevet. Hur bråkar man med en sån?
Min kära 8A upplever nog att jag bråkar med dem ständigt. Här har jag dock inte bråkat, utan det var bara de som själva ville vara med på bilden som behövde komma. I skolan uppfattas jag nog som bråkig. Tur att rektorn gillar mig, egentligen. Lite som de rektorer jag hade som elev i olika skolor jag gått... Herreminje vad jag tillåtits göra och bara sedan pratat mig ur... Jag gjorde misstaget att fråga i ett offentligt rum om någon av mina kolleger tycker att jag är för bufflig. Svaren som kom var från sådana som inte är mina kolleger, men de visste att jag är skyldig bara genom att jag ställer frågan. Så då vet jag. Jag har bråkat.
Socialister anser ofta mig vara bråkig för att jag är så liberal. Invandrarkritiska tycker jag är bråkig för att jag även där är så liberal. Personer som håller stenhårt på att ålänningar bara måste kunna svenska men på samma gång blir förgrymmade över att det finns folk på helt finskspråkiga orter som anser att det samma ska gälla där, men på finska tycker att jag är bråkig bara för att jag kan se hur de menar, dock utan att tycka att de ska få ha det så, men att vi kanske inte ska skrika så mycket här... Jag är också militaristisk och nationalistisk, samt hopplöst konservativ. Och sen hejar jag inte på Sverige. Nej det gör jag inte... Inte i ett enda sammanhang faktiskt... Det har upprört folks känslor ibland.
Medvetet har jag inte bråkat med dessa, men nog med vissa av dessas agenter. Pille Raadik är ett specialfall. Henne måste man bråka med vid regelbundna tillfällen för att hon sen ska gå i takt en tid. Jag hoppas att ingen av dessa har uppfattat mig som bråkig, för i detta sammanhang har jag medvetet tagit en icke bråkig roll. Men jag kan ju ha misslyckats förstås, vilket nog är troligt.
Förutom då jag fick mig ordentligt, först då jag inte reagerade på MeToo kampanjen och sedan ännu mer då jag reagerade på ett sätt som jag själv trodde var bra och nu har fått mig lite igen för att jag åter har valt att inte reagera, har nog årets konflikt varit det där med flickfotbollen. Som en följd av några års arbete i enlighet med Åland Uniteds Vision 2015 och sedan 2020 tog jag en lite större roll under året då vi faktiskt började få igång en riktig flickfotbollsrörelse med hjälp av det idoga arbetet många damer (och herrar) gjort i samarbete med oss. Detta upprörde av någon orsak främst IFK Mariehamns ordförande och han fick en par småkillar med sig och efter blodigt lobbande samt skrikande, hotande och kastande av saker har Åland United nu egentligen ingen flickverksamhet, förutom ett F04 lag som finns för att småpojkarna tror att deras föreningar styr, vilket de gärna får göra. Vi har också en ungdomskommitté som hittills vad jag vet inte gjort någonting, eftersom den inte vet vad den ska göra. Huvudsaken blev att jag inte ska ha någonting alls med flickfotboll att göra... Eftersom jag är så bråkig... Om de herrar som jag här benämner "småkillar" blir illa berörda vill jag be er ta kontakt så kan vi göra något som vi inte gjorde en enda gång under hela hösten, då ärendet diskuterades i olika sammanhang. Sätta oss ner tillsammans, dricka kaffe och prata öga mot öga. Jag kanske lär mig av er och ni får åtminstone för första gången höra vad jag har att säga.
Vem bråkar nu inte inom familjen? Jag kommer på många sorgliga stunder från 2017. Jag kommer också på många härliga stunder. Vi är en mera då 2018 börjar än då 2017 sparkade igång för ett år sedan.
Min tes till er alla inför 2018 är: Du duger inte som du är, bara för att du finns! Ditt ansvar är att bli bättre på allt du gör hela tiden.
Så tänker jag försöka under 2018. Förlåt för allt hittills. Nya tag!
Häj!