Hope Jack will get less dull when the play starts
I morgon är det då den där ligapremiären. En romantisk titel och en stund fylld av magi. Om man tror att det blir mindre spännande med många år på nacken, eller som i mitt fall runt magen, misstar man sig. En seriepremiär är som en liten förlossning. Något man jobbat med och föreställt sig så länge ska ut i dagens ljus. Nu kanske jag enligt läsare som själva fött barn inte alls vet vad jag pratar om, men jag har varit Pappa vid fyra tillfällen och jag pratar om den vinkeln. Denna Ligapremiär har jag dessutom förberett mer som en Mamma. Jösses vad jag har jobbat! Alltså, alla andra år, både som spelare och senare som tränare har jag jobbat hårt och varit närvarande både kroppsligen och själsligen på sätt som folk utanför spelet inte kan förstå. Jag vet, eftersom jag inte heller fullt förstår andra yrkesgruppers mödor... Det här året har dock tömt mig totalt. Inte för att jag nu inte kan göra det där bakgrundsjobbet som så många andra människor i så många andra klubbar gör, endel som heltidssysla, andra som jag genom att göra det som en av två fulla sysselsättningar, där inte just denna del ger den ekonomiska tryggheten till familjen. Ingen del, varken familjen, skolan eller Åland United vill jag missköta och så har en hel del oförutsedda grejer gjort anspänningen enorm. Tack till alla de människor runt mig som hjälper att hålla mig uppe, eller närmare bestämt gör sina grejer så jag nästan klarar att göra det jag måste göra och bara vara 10 minuter sen hela tiden. Jag avskyr folk som klagar och tycker de gör för mycket. Dit vill jag inte hamna, fastän journalister påstår att jag älskar att framställa mig som en som hamnat under ett lass skit... Det får stå för er... Jag vill bara ärlig och säga att just nu är jag så slut att jag kunde spetsas på en gärdsgårdsstör och sedan dingla där utan att ens få ont i rumpan. Lärare brukar bli sjuka i helger eller i början av lov. Helger och lov är för mig dagar då fotbollen tar helt över och är jag hemma vill jag vara närvarande med familjen trots att jag ofta bara sitter stirrande och sedan inte känner att jag lyckas.
Kommer ni ihåg slutet på säsongen 2010? Turbine Potsdam på WHA. Då jag satte mig ner och funderade lite känns det som om alla mina år i ÅU flyter ihop till en enda stor säsong då bara folk har bytts ut och arbetet varierat.
Nu säger någon snart att jag måste unna mig vila och att jag behöver vara ledig... Inte vet jag om det är en lösning. Förra våren var förslagen jag fick då jag lite sökte hjälp att orka med de olika sysslorna jag har, dels att sjukskriva mig, dels att "prata med de andra och ta i problemen själv". Ingetdera leder till bättre fotboll eller skolundervisning, eller ens en bättre mig, så jag löser det genom att bara pusha på. Ett mål kanske är att verka för att skapa något hållbart och vem skapar väl det bättre än den som ska hålla.
Var inte oroliga, ifall nu någon är det då ni läser. Jag ser fram emot matchen i morgon. Jag sitter och tittar på Lilla Aktuellt med Edit, som varit på träning och ser på små lemurungar. Jag är glad att Rufus och Emilia vill komma i helgen fast ´jag är borta fram till lördag. Jag är förväntansfull att få se hur eleverna jobbat under Cajsas ledning på måndag. Jag har inte tappat glädjen jag bara är så fullständigt slut just nu. Men jag vill till Esbo! Det är där det börjar, ännu en gång, långt ifrån första gången, ännu längre från sista! Det sitter i DNAt liksom. Så många, så förväntansfulla finns det i kväll och i morgon. Med dem orkar jag nog sen igen efter den här lilla svackan!
Några av dessa och då menar jag inte bara Julia, vill jag vara med och jobba med på Liganivå! Kanske vi någon gång igen får Turbine Potsdam hit nån höst.
Jag kan inte göra mera nu. Det gäller att släppa kontrollen och åka till färjan! Först en stund med Edit innan Fru Kickan kommer hem. Hörde dessutom just att Rufus är sjuk. Hoppas han tillfrisknar så vi kan ses i helgen i alla fall.