Hunger slutar bara tillfälligt

Igen är vi i en dag då Fru Kickan kör fullt. Jag bara blundade lite i morse och då jag öppnade ögonen hade hela hallen plockats i bitar och julgranen förts ut. En oro över att ingen ännu hade dammsugit uttalades av just Fru Kickan och jag konstaterade att det mycket riktigt är lördag. Dagen innan Nyårsafton, som ju i sin tur kommer direkt efter dopet, som ju har varit begivelsen så här efter julen...
 
Jag måste erkänna att hela alltihopa kring Sallys dop lämnat mig med en god känsla. Dels god magkänsla i och med Röd Bettans smörgåstårtor, dels en god känsla över att känna mig som del i en släkt, så där som jag lite minns det från när jag var liten. Jag har alltid haft en i mitt eget tycka nära relation med mina kusiner (Jo även med dig Stig) och då jag ser att mina egna barn också har det med sina, från bägge häll, blir jag glad. Inte är det ju så att man hänger på nån för att man är kusin, men just faktum att man är det och den bakgrund jag känner att jag har, gör att jag aldrig skulle vara främmande för att kontakta en enda av dem ifall jag ville dem nåt, typ. Jag hoppas att mina barn också kommer att känna det samma då de är gamla. Sen var det ju roligt att träffa alla andra också... Inte minst mina egna föräldrar, som i och för sig brukar dyka upp till matcher i Helsingforsregionen.
 
I dag har jag börjat dammsuga, börjat laga mat, börjat byta blöja, börjat äta... Och till slut kontrakterade vi Becci.
Så här lyckligt ser det ut på bilden som Edit tog direkt efter undertecknandet. Vi ser dock inte de övriga i rummet, som förutom Edit var Fru Kickan, Gurkan, Pärla, Julia Andersson och hennes son. Roligt, jordnära och faktiskt en fin stund för min klubb!
 
 
Nu är det bara att fira nyår då... Eller, det firas som vanligt... En mittback och en målvakt måste hittas och de ska helst vara här om två veckor omklädda och klara att träna i Eckeröhallen. Vi pratade med Samuel och kom fram till att han kontaktar de där 5-6 personerna vi hade på lista medan jag själv åker till Alko. Teamwork kallas det visst...
 
I kväll skulle Emilia och Linda enligt uppgifter anlända för att umgås med Gurkan. Tydligen i vårt vardagsrum. Undrar om jag får vara med? Det är i alla fall nära datorn så om det behöver köpas en kvinna kan jag göra det medan jag umgås. Inga vägar är för krokiga här, ser ni...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0