enligtvirta

Kort lägesrapport. Mulet ute. Inget regn. Edit lagar namnsdagskort till Rufus på KLASdagen. Jag upprepar, KLASdagen. Gratulerar Rufus, Pappa Uffe och någon till som är alldeles för blygsam för att nämna sig själv och faktiskt ihågkommits av dotter Linda redan i dag. Rufus sover, eller säger att han gör det då Edit försöker väcka honom. Fru-Kickan fick nog av att titta på allt och åkte iväg med min bil. Tror nog hon återkommer före jag ska hämta upp Craig för träningen dock.

 

I dag funderade jag lite på det jag faktiskt tänkt mer konkret de senaste veckorna och det som även Yle nu i samband med VM finalen exponerar i större mängder på sin hemsida. Diskussionen om vad Damfotboll egentligen är. Alltså myten om att fotboll för damer och flickor är en slags gullig variant av herrfotboll där alla är sportsliga och snälla håller på att försvinna för dem som lite mer följer med. För dem som spelat länge och för oss som varit inne i verksamheten har den myten inte funnits på länge. Yles TV bilder från vår PK-match visar tydligt hur Maegan vevar armbågen mot Jenna Korhonen som river i Maegan, hon missar dock och i Urheiluruutu fightades hon hårt mot Sanna Saarinen. Jag säger, det är spelet. Den som med i leken går, den får leken tåla. Sen är det idiotiskt att påverkas av sådant i sitt spel. Det kräver professionalism. I proffsidrott är det resultat som eftersträvas mer än en positiv upplevelse för själen. Att tro att damer inte eftersträvar det samma som herrar är bara dumt. Trots det ska vi inte gå i den lika urgamla fällan och jämföra de båda spelen med varandra. De fysiska skillnaderna och bla bla bla. Förlegad även den diskussionen.

 

Det finns en allmän uppfattning om att damspelare är ärligare än herrspelare och aldrig filmar till exempel. Nåja, följde man VM såg man nog Anja Mittag mot Sverige, Steph Houghton mot Tyskland och så vidare. Får man ett läge så tar man det, för laget. Sen det där liggande ner på planen och simulerande död. Även här anklagas herrspelare för att vara ömtåliga och damerna starka. Det finns två sidor i det hela:

1. De smällar som får fotbollsspelare att ligga ner är i allmänhet av den karaktären att man bedövas för ett kort ögonblick och då man fått hämta andan en liten stund , samt faktiskt fått lite snabb smärtlindring i form av isspray eller dylikt, då funkar det igen. Jämför dig själv med att smälla huvudet i en skåpdörr. Du tror först du ska svimma, sen tar det ont och efter en par minuter känner du nog av det men du kan fungera igen. Exakt sådana smällar ligger fotbollsspelare ned av. 

2. Smällarna är precis lika förekommande i dam- som i herrfotboll. Ibland får jag se Cynthia Uwaks fötter och ben efter matcherna, hon sitter snett bakom mig i bussen. Före matchen är de oftast, ja fötter och smalben, Efteråt blöder hon från åtminstone 2-3 ställen och har både blåmärken och rispor överallt, samt en par tre ispåsar för att göra det hela behagligare. Hon brukar anklagas för att filma och lägga sig av både domare, motståndare och publik. Jag påstår att hon skyddar sig! Varför förefaller herrar ligga ner oftare än damer? Jo, det har igen att göra med kraften och fysiken. Tar det mera ont att springa in i ett skåp eller en stol? Jag står upp om Pille Raadik angriper mig, däremot knappast om det är Jani Lyyski. Det är helt enkelt bara fysik igen, ingen utpräglad genusfråga. Fotboll är fotboll vem som än spelar det och fotbollsspelares skador kan man fortsätta raljera om hur länge man vill, men ont tar det!