Att leva är att finnas och att vara Arnold Mühren
Precis för en stund sedan for min kära systers kära familj iväg mot den förhatliga Viking Grace som satsar på sinnliga njutningar för alla utom dem som reser med barn, eller bara behöver ta sig någonstans. Dagarna då de har varit här har varit allmänt fina. Barnen har lekt och bråkat in till sena natten och de som har kunnat har varit med. Jag har hunnit prata lite både med syrran och med hennes lagvigde Vellu, som precis som alltid älskar att prata, speciellt om det handlar om idrott.
Här är de som i går kunde hänga med till Leklandet i Eckeröhallen, förutom Vellu som tog bilden och jag själv som satt och trängdes med ketchupflaskor
I morse hade Edits simskola klädsim och flickan trotsade igen det i mitt tycke kyliga klimatet och trots huttrande tänder sade hon att det varit jätteroligt att simma med kläder och flytväst. Sen lärde simlärare/storasyster Linda henne hur man kastar livboj också. Edit kastade den i sanden, men det kan vara bra, till exempel vid kvicksand förstås.
Gurkan och Pärla var över och tog Fru-Kickan och Edit med sig till stan där de ska handla något och sedan ska de bägge fruarna, eller åtminstone min, äta ute i kväll med vänner. Rufus vilar sig efter ett tungt uppdrag som Rubiks kub lärare och satsar på kvällens Rockoff och morgonens bussresa till sin mors stora fest på Vårdö.
Jag förbereder mig för träning och pre matchmöte. Min roll är att presentera Nice Futis för laget. Det kan jag väl göra. Dessutom kommer jag att göra det på det sätt Huvudtränaren vill att jag ska presentera dem, samt leda de övningar huvudtränaren bestämmer att jag ska leda på det sätt han vill att jag ska leda dem. Varför det? Jo, för att Huvudtränaren tror att det är bra för laget. Om han gör det, då är det min uppgift att stärka den tron i laget och helt enkelt göra mitt jobb. Mitt jobb är inte att vara den som ger uttryck för briljanta lösningar och stort kunnande. Mitt jobb är att göra det som behövs för att de som behöver komma fram med dessa kan göra det. Huruvida lösningarna eller kunnandet sedan härrör från mig, i vilken grad, eller alls, det har ingen som helst betydelse.
Detta är Arnold Mühren år 1988, då han var 37 år gammal
Hela världen minns vem som avgjorde EM finalen 1988 med ett spektakulärt skott över Rinat Dassajev. Det var så klart Marco Van Basten. Hur många minns vem som slog ut bollen till Van Basten? Jo, det var Arnold Mühren, mittfältsveteranen. Passningen i sig var inte alls genial, det var nu bara en boll ut mot Van Basten. Utan den bollen hade dock världen i dag varit fattigare och Van Basten snäppet mindre hyllad.
Jag minns från min barndom att Arnold Mühren ofta var med i TV- matcher. Han spelade i England för Ipswich och Manchester United mellan 1978 och 1985, så det var inte så konstigt att han var bekant. Det jag dock reagerade mycket på var att man knappt mindes honom efter matcherna, trots att han alltid var där. Arnold Mühren blev för den unga mig synonym med Okänd Soldat. Han där som alltid finns men väldigt sällan märks. En väldigt viktig person alltså. Så viktig att hans viktighet bedöms av hur lite man märker hur viktig han är.
Jag vill inte hoppa i stora stövlar och kalla mig Arnold Mühren. Dock lever jag mycket som han spelade. Alla omkring mig ska få vara spontana och göra det de vill göra, så långt det bara går. Jag finns nog alltid här och står i vägen eller reder upp, precis hur man vill tolka det. Jag vill inte att någon ska tro att detta är en text i självömkan för att ingen förstår mig och uppskattar mig. Tvärtom. Jag känner mig väldigt uppskattad. Mest då ingen vet vem och vad de egentligen uppskattar. Egentligen borde jag väl kalla mig Arnold Mühren. Svaret jag då kunde få skulle göra det hela så fullständigt att man kunde kalla det vackert: "Vem sa du?"
Kommentarer
Trackback
