Hawking död, Hrubesch tar över
Det händer mycket på samma gång som livet går sin gilla gång. Edit stod för en behjärtansvärd insats vid Strandnäs skolas Musikcafé i går kväll. Hon gav allt och lite till i sitt sångframträdande. Nästa år ska hon rappa tyckte vi i bilen och vad jag vet är förberedelserna för detta igång redan. Även Pärla uppträdde fint och spelade piano som jag själv aldrig skulle kunna göra, utan att öva i alla fall... En rolig föreställning var det.
Trots att det inte syns eller hörs så mycket om det kommer Åland United att spela inkommande helg. I Eckeröhallen klockan 17.45 möter vi ett pojklag från IFK. Därmed ska jag klippa håret på lördag, flickorna i min klass har på ett finkänsligt men ändå väldigt rakt sätt poängterat att det är lite platt det där på mitt huvud. Fru Kickan har bokat tid och jag är lite skrämd, för det är till samma ställe som säljer en massa salvor och naturmedel... Dyrt var det också vad det såg ut. Edit har turnering på söndag, så vi (jag) har önskat att hon ska få spela i laget som har sina matcher mellan klockan 9 och 10.30 på morgonen. Praktiskt och bra.
Detta är Horst Hrubesch. För oss 70-80 tals barn och ungdomar är det han som avgjorde straffläggningen mot Frankrike 1982 och han som vann EM 1980. En manlighetens och muskelkraftens personifierare. Alla stora killar som försökte sig på forwardsspel kallades Horst då jag var liten... Åtminstone av mig... I förrgår blev han tillfällig landslagstränare för Tysklands damlandslag då Steffi Jones fick sparken. Det ryktas om att Tyskland efter förlusterna den senaste tiden och sista platsen i She believes Cup kan rasa ända ner till 5e plats i världsrankingen. Klart att Steffi måste gå! Horst är mannen som får damerna i ordning igen!!!
Den enes bröd, den andres död... Riktigt så hänger det inte ihop här, men noterbart är att den store vetenskapsmannen Steven Hawking har gått ur daga. Han är inte bara ett exempel på att själen är större än kroppen. Han kommer troligen i framtiden att studeras av skolbarn som man i dag studerar Da Vinci, Newton och Einstein. Jag hoppas att den Gud Hawking inte kunde bevisa att fanns och därför inte trodde på tar hand om den stora själ han hade, eller har om man vill tro så...
Provskrivning pågår här i Klassrum 12. En elev meddelade att hon skulle skriva muntligt, vilket ju vore en sensation. Men Hawking kunde just det han...
Jag har nästan alla säsongkort och fribiljetter som är på min lott utdelade. Ligan börjar ju liksom om 9 dagar... Saker som man sagt att "fixar sig" har inte fixat sig och nu uppstår den i min lärargärning så bekanta totala paniken... Precis som eleverna aldrig ska få märka av den undanhåller vi även laget åtminstone det mesta av detta. Becci undrade just när hennes spelartröja kommer... Om jag visste och hade kontroll skulle jag berätta...
Sally och Fru Kickan sover lite omlott vad det verkar. Jag tror detta var en rätt lugn natt, fast Fru Kickan väckte mig för att jag skulle vakta Sally om hon vaknar vid halv 6 tiden för att hon skulle duscha... Jag själv var fortfarande tagen av Lionel Messis geni. I går kväll igen visade han fotboll som, oavsett vilka klubbsympatier man har, måste betraktas såsom bland det bästa världen har sett. Han är mer komplett än Pelé och Maradona, smart som Cruyff och skäggig som Jesus... Viasat studion som jag brukar lyssna på på finska eftersom underhållningsvärdet är så högt förde diskussioner om hur man kan stoppa honom och kom fram till att man inte kan. Sally knöste bara lite under mitt pass, så vi sov nog mestadels bägge tu. Då jag for på jobb sov även Fru Kickan, som i dag lånar min bil för att köra till Eckerö. Jag har således hennes bil och kör med den till Eckerö...
Det var tal om vilken sagofigur jag liknar... Det blir nog närmast till hands att säga Barbapapa... Detta vore således ett av mina barn...
Hur svårt kan det vara?
Då jag var liten drömde jag om att bli sportkommentator på TV... Vi fick just frågan om klubbarna kan stå för (finskspråkig) kommentator ifall ett TV bolag skulle få för sig att sända Damernas Liga. Det är ännu i sin linda, så det är ingen skillnad vilket bolag eller hur det skulle gå till. Vi har svarat att ÅU nog är med ifall det ska sändas. Om ingen annan dyker upp blir jag väl kommentator på finska i en nationell sändning då... Hur svårt kan det vara? Men vi hoppas så klart på andra lösningar då bollarna måste pumpas, bollkajsorna förses med tröjor och så sa Samuel att han vill ha mig på bänken också... Det fixar väl sig...
Så här såg jag ut då jag köpte nya fina glasögon. Jag ser nästan lika bra med dessa som med de förra...
Annat som nog fixar sig är sponsorn som hade hamnat utanför vår radar. Han skulle ringa upp "precis just" vilket kan vara precis just eller så inte. Dessutom ska jag få bakblinkersen fixad medan jag är med 8A och 8B på museum. Utmaningen blir att avsluta lektionen så att jag hinner köra till verkstaden, dumpa bilen och springa ut till vägen så bussen med eleverna i plockar upp mig. Sen på tillbakavägen sker samma sak men åt andra hållet. Det ordnar sig sa verkstaden. Bussen har ej ännu blivit informerad. Jag litar på barnen och Annika där...
Jag kom på att det ska vara prov på torsdag, så jag har även fått lite förberedande uppgifter gjorda samtidigt som 7G informerades om vad de ska göra i eftermiddag då jag är på museum. Sedan ska vi ha kollegiemöte varefter jag måste ut till Eckerö för att få några praktiska ting utförda och förhoppningsvis med ett sidoöga även se fotboll. Edit måste sålunda fraktas till och från dansen av Fru Kickan och hon, Edit alltså har förhoppningsvis hittat sin gymnastikkasse som i morse var totalt borta och jag fick improvisera fram en plastkasselösning... Vanligen kommer jag hem precis då Fru Kickan ska på träning på tisdagar. I dag sa hon att hon inte tänker träna "sena träningen" före Sally sover bättre... Det var full låda stora delar av natten jo... Så såg jag att det är Manchester United-Sevilla i kväll och att Magister Sviberg därmed ska få ett sms.
Lagfotot i går gick finemang. Sally var med och kollade in det hela. Hur svårt kan allt vara egentligen? Så var jag med i Aktie ÅM också såg jag i tidningen, som nån slags "profil"... Heja Marimekko!
Jag har blivit Fellis
Ibland finns det folk som drömmer om att få statyer uppresta till sitt minne. Sedan finns det sådana som jag som skulle se det som en stor framgång om det enda som fanns kvar efter mig vore en tom gravsten utan namn, liksom att ingen levande skulle veta vad jag gjort under mitt liv. Sen finns det sådana som Fellis... Jag börjar bli som han märker jag.
Fellis, eller Jan-Ove Fellman, som ibland kommenterar denna blogg i kommentarsfältet eftersom han inte har facebook (eller han har, men använder det aldrig. Hans fyra vänner är jag, Robban Dahlin Mimmi Holmberg och Steve Beeks) är en levande legend. Jag tror att han accepterar att bli omnämnd här. Om inte får han be mig radera texten, så gör jag det tvärt. Saken är dock den, att utan Fellis hade vi nog inte haft ett Åland United i dag.
Fellis, som precis som vi andra började sin bana som fotbollsspelare kom i ett tidigt skede in på damfotbollsbanan. Jag vet faktiskt inte när han började, men då jag lärde känna honom på 1990-talet var han mannen som drev Lemlands IFs damer. Det är nog inte fel att säga att Fellis VAR Lifforna. I ur och skur, år efter år var han mannen man vände sig till eller hörde av då det gällde LIFs damfotboll. Många var våra rätt kantiga ordväxlingar om Pohjola Cup och distriktslag för ungdomar under det tidiga 2000-talet.
Fellis var givetvis en av de "stora gubbarna" som involverades i Åland United då spelarna ville bilda laget under hösten 2004. LIFs och IFFKs gubbar fick acceptera att dra jämnt och så körde Fellis vidare där han blivit i LIF och hade väl roller som lagledare, ordförande, manager, eller kanske inte manager men så skulle man beskriva det. Hösten 2008 var jag inne på Fellis kontor och skrev under mitt första tränaravtal med Åland United. Sedan bar det lite iväg. Guldåret 2009 kom han lite på kant med Robban och höll sig i bakgrunden. Efter det kom han aldrig med i Åland United igen i någon officiell roll. 2010 var han dock tillbaka med i bakgrunden och satt sedan även i mitt kök tillsammans med Steve efter nästan-konkursåret 2011 och lade upp strategin för framtiden. Vi var lyckosamma och värvade Herr Landshövding som ordförande och Fellis var alltid med, fast ingen riktigt visste vad han hade för roll.
Allt efter började det mer och mer bli så, att Fellis gjorde sig synlig endast för den riktigt inre kretsen (styrelse och lagledning) genom långa mail där han efterfrågade saker som hade bestämts och inte genomförts, eller saker han visste att behövde göras. För många började han bli en besvärlig person som hade åsikter om allt. Till slut genomförde Fellis det han hotat med år efter år och slutade helt enkelt göra det han gjort. Vi fick alltså bara klara oss... På senare år har han hört av sig närmast då jag publicerat missvisande publikfrågor på ÅUs hemsida, eller då han tyckt att något akut behöver sägas. Av allt att döma följer Fellis fortfarande med damfotboll med hökögon, trots att han tackat nej till ett säsongkort till Åland Uniteds matcher 2018. Fellis, som år 2007 utsågs till Årets idrottsledare vid den åländska Idrottsgalan är ett fenomen och numera en legend som många i Åland Uniteds organisation aldrig har träffat, men nog hört om. En Myt helt enkelt. Utan den myten hade vi inte vunnit våra mästerskap och varit det vi är i dag, tack Fellis!
Under den senare delen av säsongen 2009 dök Fellis igen upp på våra ligamatcher och fick här dela ut bästemannapriset till nuvarande Tyresötränaren Carro Sjöblom efter att vi besegrat Honka med 2-1 i Markusböle.
Nu börjar alltså jag bli Fellis... Jag har fortfarande en officiell roll i klubben och flaxar än här och än där. Lite mindre flaxande än under "de galna åren" 2015-2017 har det blivit, men fortfarande är det jag och Linnéa som är de där som vet hur allt har brukat skötas och därför kan vara lite krångliga ibland, speciellt om något inte sköts.
Min tanke om att jag börjar bli Fellis slog mig i går kväll då jag skickade ett mail till styrelsen och marknadsföringsgruppen med numrerade frågor kring vem som skulle göra olika saker, dels sådant som jag vet att görs men inte av vem, men också sådant som jag vet att ska göras, men inte om nån tagit tag i det... Nu har svaren börjat droppa in och fortfarande finns ingen garanti att någon kommer att göra någonting alls. Fellis brukade tystna och sedan nån månad senare komma tillbaka med ännu längre frågeställningar samt välja en dispyt han sedan förde över mail, ofta med mig... Just sådan tror jag att jag blir också.
Jag till och med går klädd i en gammal Adidas coachjacka, det ultimata kännetecknet för Fellis.
Jag säger, OM jag kan jämföras med honom, då kan jag känna mig ytterst ärad. Om jag inte når upp till hans nivå, då har jag i alla fall försökt. Jag har dock inga planer på att sluta, bara få det hela uthärdligt och älska fotbollen. Så tror jag också Fellis gjorde på sin tid.
I dag har jag inte en chans att hinna till porträttfotograferingen som jag fick fixa då det inte blev gjort av dem som skulle göra den. Så här såg jag ut i fjol, så det får duga. Just precis ringde man och jag behöver fixa utrymme för lagfotot också. Men det är ju en par timmar dit så det ska gå bra. Sally får jag ta med. Jag kommer alltså antingen att vara med på lagbilden, eller så ej. Elsa ska i alla fall transporteras till fotograferingen härifrån skolan innan nåt annat händer... Fru Kickan och Edit har ju volleybollträning ser ni.
I morgon ska jag på konstmuseum med 8A. Bara det....
I mitt hem produceras små blobbar...
En dag var jag borta hemifrån. Alltså en dag med lite tidigare avfärd och lite senare hemkomst än alla andra dagar som jag också brukar vara borta. Denna ena lite längre frånvaro räckte tydligen för att skapa en hel industri, eller låt oss säga inte stå i vägen för produktion.
Fru Kickan och vad jag förstår även Edit och Pärla och känner jag systemet rätt har nog Gurkan också åtminstone varit tittare, men ledarhund är Fru Kickan, har börjat tillverka Lilla Blobbar... Alltså leksaker/kramisar för små bebisar, eller lite större med vad det verkar. Hela huset än nu fullt av dessa och även vårt köksskåp, där jag omsorgsfullt placerar inköpt popcorn för tisdag och onsdagkvällarnas andra halvlekar är nu fyllt med ris...
Detta är en liten liten bit av alla de Lilla Blobbar som kommit till i vårt hus, medan den ursprungliga Lilla Blobben, alltså Sally sover, äter, bajsar och skriker... Sen är hon riktigt glad också nuförtiden, längre tider då Fru Kickan är med, kortare tider då jag är med... Jag undrar vad Fru Kickan ska med alla dessa små Lilla Blobbar till... Jag menar, garaget är fyllt av gamla bollar och kläder som ingen i Åland United vet vad man ska göra med, vilket i och för sig är konstigt då de nya som ska finnas i massor verkar finnas i ett annat förråd utan att för den skull komma ut därifrån... Jag tror inte att Fru Kickan planerar att ha dessa i ett förråd och äta dem kan man inte. Jag vet för jag har sett Sally försöka.. Undras....
Det var faktiskt riktigt gott med en bortamatch. Inte för att det var borta i i sig och att vi hamnade på att resa, men det var en match i lite andra förhållanden än vanligt och laget, samt organisationen fick testas lite vad den går för inför säsongen 2018.
Sverige, som ska vara det mest jämställda landet på basen av siffror och grejer vad jag har läst visade upp sig i all sin glans i går i Västerås. BK 30 hade bokat Solid Park Arena istället för sin egen Ringvallen med tanke på att just Solid Park Arena har en uppvärmd konstgräsmatta och därmed kunde man vara säkrare på att vi skulle kunna spela matchen.
Nåväl, vi anlände i god tid och hade funnit såväl Samuel som även Sigge i Västerås och hade även suttit och spekulerat en stund i nåt köpcenter (Ikea tror jag det hette- otrevligt var det i alla fall, förutom sällskapet). När vi anlände till arenan möttes vi av BK 30s kille som meddelade att vi skulle få klä om i ishallen bredvid arenan. Separat omklädningsrum för herrar fanns så klart ej, så Samuel som hade på sig civila kläder och resväskor och grejer fick gå in med ett ishockeylag och byta om. Även jag var inne med ishockeylaget. Jag undrade om jag kunde urinera här i deras utrymmen. De svarade att det nog går för sig såvida min urinering sker i toaletten. Allt väl och faktiskt ingenting som inte kan hända precis var som helst.
Det som dock blev lite komiskt, om inte till och med tragisådant, var då vi fick veta att ingen fick gå in på arenan före IFK Västerås, som väl spelar i herrarnas division 1, eller nån annan lägre tävlingsserie hade avslutat sin match. Där fanns ordningsvakter och allt möjligt som förbjöd både BK 30 och oss att beträda spelartunneln, som ju var vägen ut på planen. Frågorna som hade framförts var om damlagen kunde få komma in och jogga bredvid planen, där som avbytarna brukar värma, för att sedan komma in och bedriva riktig uppvärmning när matchen var slut, då det skulle bli lite tajt med tid. Detta gick alltså verkligen inte för sig. Västförsedda hårda män drev ut alla kvinnor ur "vänthallen" och satte dem att vänta bakom en glasdörr. Näs matchen var slut eskorterades bägge herrlags spelare till sina omklädningsrum innan någon kvinnlig fotbollsspelare släpptes in i spelartunneln. Jag, Kjelle och BK 30s bägge manliga ledare hade nog stått där hela tiden, vid spelartunneln och betraktat skådespelet... Fascinerande. Verkligen fascinerande...
Nåja, vi kom in, spelade och vann faktiskt, vilket jag tycker var riktigt bra. Matchen blev som väntat lite Vilda Västern med sena tacklingar, stor kamp, bollar som flög och studsade, reklamskyltar som smällde och allt sådant. Dessutom vrickade huvuddomaren foten och ersattes av en oerhört ivrig karl som både varnade Isa för filmning (aldrig sett maken till sådant måste jag säga), blåste frisparkar hejvilt utan någon som helst aning om fördelssituationer etc, underkände långskott i mål som offside, samt lät skadade ligga kvar länge länge innan spelet i denna försäsongsmatch stoppades och sedan ytterligare en stund innan han lät fysiopersonalen komma in... Igen en upplevelse att minnas.
På vägen hem... Ja vad gjorde vi på vägen hem? Jag skrev matchrapport och mottog samtal av radion då Samuel inte kunde höra sin telefon eftersom han var inbegripen i samtal med Pille... Låter det logiskt? Väl hemma, då jag först varit till grannen för att hämta Edit och fått höra att hon är hemma och att ingen brytt sig om att meddela mig om det fann jag en fullsatt säng, så jag sov på soffan jag.
I morgon är det fotografering. Inte kommer det att flyta på som det ska, helt säkert inte... För fotografen är det viktigt att alla kommer och för alla andra är det viktigt att just de har något som gör det svårt att komma. Jag hör till dem. I mitt fall är det inte så farligt eftersom jag knappast är så önskvärd på bild i alla fall. Detta är igen ett exempel på att sådant här måste skötas i tid!
I övrigt vill jag nämna att denna text har varit oerhört svår att få nerskriven då den avbrutits av såväl Sally, Edit, Pärla, Fru Kickan och just den nämnda fotografen, samt även Selma och Sofia, för att inte nämna Pille. Jag har skrivit ett halvt ord här, en mening där och så vidare och börjar bli riktigt less på att ens försöka skriva texter... Men så måste jag inte heller göra det!
Snart har Edit träning. Hej!
On the road
Här är vi igen, som om vi inte hade varit nån annanstans. I en buss. Kåkes kunniga händer håller i ratten och jag antar att vi styr mot Västerås, för där går matchen.
I natt tyckte man att jag kunde ha vakten över Sally och därmed blev det inte svårt att vakna då larmet ljöd klockan 6. Jag behövde inte vakna alls, för jag var redan vaken sedan en tid och några gånger. Väldigt praktiskt.
Jag har nämnt det förr och säger det igen. Bortamatcher är inte orsaken till att jag jobbar med fotboll. De är ändå viktiga och jag kan efter en sådan här tripp komma att vara lite bättre på saker jag försakar på hemmaplan, samt att de är bra för laget också. I bubblan lever vi och ett liv med fotboll genomlevs här, nu och för alltid.
Same same, but a new year... Linnéas bilder tenderar att bli sneda då de publiceras. Denna hamnade nu rätt, av nån orsak... Vi kunde till vår glädje konstatetera att det är både båtmässa och Melodifestivalfinal att glädja sig åt på hemvägen... I fjol förorsakade båtmässan att det kändes som om det var mycket fler människor på färjan än det egentligen var.
En som har rest mer än oss andra är Samuel, som vi inte sett på en vecka. Vi meddelade att han blir upphämtad på Västerås tågstation. Det tyckte han passade utmärkt, fast han kommer med buss... Eftersom resan inte går till Dickursby är vi inte oroliga för att tappa bort Kjelle, så rätt avslappnat går det till nog.
Viktiga diskussioner har förts. Som huruvida kon vi åt till frukost, eller var det månne en gris, hade varit lycklig... Maryette Karring har synpunkter kring detta. Selma förstår inte heller helt och fullt hur man ska förstå nåt om man inte kan tyda en handstil, medan Ann-Sofie och Sofia förundrar sig över studentprov i svenska, då man ju redan kan språket. Miksu är vilsen och utomlands och folk går omkring med bara vrister. Inte Sara dock, men hon går i tofflor istället för skor... Kort sagt, ett fotbollslag på bortamatchresa!
Precis nu fick jag ett sms som undrar om jag vill ha kvinnor från Nigeria. Jag läser mellan raderna att det nog gäller fotbollsspelare. Hur frestande det än var att svara med det gamla Beavis och Butthead uttrycket "Bathe them and bring them to me" svarade jag dock att vi nog har truppen rätt spikad för tillfället...
Match är det som gäller i dag i mitt liv då. Hoppas de har de bra där hemma. Jag tycker om dem alla och hur vrickat det än låter ingår fotbollen i mitt sätt att ta hand om dem... Eller åtminstone att sköta min lilla del...
Sen hejar jag förresten på Fuldans i kvällens Melodifestival. Finlands chanser ökar om Rolandz vinner...
Välling fungerat, Finland vunnit och änglalika utseenden i klassrummet
För en par dagar sedan då jag lite undervisade om grekisk mytologi och ville utveckla idén om hur Hermes, gudarnas budbärare har blivit en slags förebild för hur vi i vår kultur uppfattar änglar- Guds budbärare. Ni vet, med vingar och så där. Jag ställde alltså en fråga till klassen om hur änglar ser ut. Svaret kom från en väldigt glad ung dam med blont vågigt hår: "Som jag ungefär, men med vingar"... Vad svarar man på sådant utan att totalt göra fel?
Elev S tog sig också för att kopiera Jörn Donner... Ni vet, han var bjuden på fest men hade inga rena byxor att ha på sig, så han gick utan. Elev S hittade sin penal i en låst datorvagn och hade inte heller koll på var hennes böcker och häften var, så hon kom utan. Flickan får leva med att heta Jörkka en tid framåt nu.
Onsdagen går och en student skriver prov i mitt klassrum så här extra och på eget initiativ. Jag skulle gärna skriva införtext till helgens BK 30 match, men saknar behövligt material så jag gör som Elev S, jag låter bli... Gårdagens styrelsemöte gav för en gångs skull inte mer stress, utan bara en förvissning om att anpassning är en viktig del av den mänskliga organismens väsen.
Jag blev varse om att det vankades Champions League i går så pass att Magister Sviberg fick sig ett sms. Tiden var även mogen för Sally att börja dricka välling. I morse fick jag i min tur ett sms, av Fru Kickan som lät berätta att vällingen tydligen funkade och att hon mår bra nu, vilket betyder att hon ska träna volleyboll och jag får lov att se till att jag är i god tid hos Röd Bettan, om jag nu alls hinner dit, men i alla fall fit for fight med Sally under kvällen. I morse var det lite småkymigt då jag skulle iväg på ledningsgruppsmöte. Jag lyckades få Gerts, som gjorde sin andra bonusdag här efter att Magister Sviberg är tillbaka i tjänst, att hämta upp Emelie vid "hennes busshållplats". Innan jag åkte iväg slängde jag Edits telefon upp i hennes säng och så ringde jag till henne då hon skulle vakna. Som vanligt ropade jag "Gomorron gomorron gomorron" och fick till svar av en trött röst "Tre oord som är braa"... Fru Kickan meddelade sedan att Edit inte varit hemma då hon steg upp och då får vi anta att hon hunnit i tid till skolan.
Vi som följer med vet att Finland i dag vunnit på Cypern. 2-0 blev det mot Ungern efter mål av Linda Sällström och Emmi Alanen (igen). Här har vi även bildbevis på att Samuel och en hög andra tränare från klubbarna i Damernas Liga faktiskt är där... TPS fattas. De tog ju och sparkade sin tränare direkt då de kom hem från sitt träningsläger i Spanien i helgen...
Damernas Liga ja... Snart är det dags igen. Två veckor, eller två träningsmatcher blir det då vi i branschen räknar tiden så, ungefär som Helsingforsare räknar avstånd i spårvagnshållplatser. Nela håller alltså i träningsveckan och så joinar Samuel i Västerås på lördag. En media öppning i Esbo, dit jag lyckats få Ted att åka i mitt ställe och HJKs Sarelius får leda Ligaföreningens möte och en lokal presskonferens med huvudsponsorn så fort alla herrar på alla stolar kan bestämma sig för när Bosse och jag får bestämma att det ska vara, ska också trängas in.
Skulle jag inte älska det mesta av detta skulle det kunna vara tungt. Just nu är det mest andras förväntningar på mig som gör att jag kan vara tungsint vid tillfälle. Förväntningar att jag ska "prioritera mig själv" rimmar inte med mitt liv. Jag prioriterar bäst mig själv genom att prioritera det och dem som är viktiga för mig... Få se om det blir kattsaliv i ansiktet i dag... Vet ej om jag vågar. Tottenham-Juventus står ju även på agendan.
Sen har jag lovat ställa upp i Ålandstidningens Aktie ÅM också. Som en profil... Jag poängterade då de frågade att de tydligen söker en bred profil då de frågar mig... Undrar förresten i vilken egenskap det är jag tillfrågas.. Vanligen brukar det vara relaterat till Åland United på nåt sätt. Då jag var med i Ålands Lets Dääns 2010 var det dock som lärare, sade de då jag frågade...
Ifall jag ska till Röd Bettan kanske jag förväntas äta där också... Detta har jag ingen information om. Hoppas det inte blir som då hon bjöd på kållåda och jag, tillsammans med Edit och Pärla, eller var det kanske bara med Edit då jag tänker efter, åt korvsoppa istället. Tala om pinsamt.
Kållåda, VM final 1954, bilbesiktning och styrelsemöte för att nämna nån detalj
Min mor har berättat att jag då jag var riktigt liten älskade kållåda. Må så vara. Jag minns också stunden då jag slutade älska kållåda, men inte direkt om det var något som triggade igång reaktionen. Det måste ha varit vintern 1974 eller nåt... Kanske 1975 då jag tänker efter, men Mamma lär veta. Jag var hemma hos Seija-Täti som var min "dagmamma" efter att jag varit på Berta Mariahemmets dagis i Tölö, visst (?). Det enda jag minns är en vedervärdig lukt och min omvända peristaltik, samt mina rop på bruten finska "Ei tykkää, ei tykkää". Sedan dess har tyvärr kållåda, som ju säkert är en riktigt god maträtt bara gett mig kväljningar. I dag serverade Mat-Inger kållåda och jag kan stoltsera med att ha ätit vegetarisk lunch. Sallad, potatis och knäckebröd. Detta bara som kännedom till alla er som undrar vad jag har ätit i dag...
Finland spelade 2-2 mot Italien på Cypern i går. Jag förundrades över att Emmi Alanen gjort båda målen, tills jag förstod att de bägge kommit på straffspark. Helt beroende på vem man lyssnar på har Finland spelat bra eller så inte. Anna S påstår att Finland borde vinna mot vem som helst om vi gör mål på våra chanser. Gnällspikarna på fotbollschattar påstår att spelet är under all kritik och inte leder till något alls. Jag väljer att lita på Anna och att kontrollera med Samuel då han är hemma igen. Samuel själv har bråttom, för i går bad han få återkomma i ett ärende efter middagen. Den var tydligen slut vid halv 11 tiden i dag på förmiddagen. Jösses va de jobbar där på Cypern...
Samuel är tillbaka med laget passligt till avspark på lördag i Västerås. Nela har hand om veckan och eftersom hon inte har hört av sig utgår jag från att allt går väl. Jag har bett henne höra av sig om nåt strular nämligen... I dag hinner jag inte heller medverka, för det är minsann styrelsemöte. Först ska jag hinna köra Edit, som i morse stod och gjorde sin egen knoka, till dansen, sedan hämta ut våra pass och till slut hinna i tid till Bosses kontor där mötena nuförtiden går av stapeln. För en gångs skull har jag allt jag behöver ha förberett klart och fixat. En hel del beror på att man inte vill att jag fixar så mycket numera... Lagfotograferingen fick jag dock tillbaka på mig då den är så svår att få till. Den blir nästa måndag kan jag berätta nu...
Vi kör en två år gammal retrobild på Emilia och Edit. Då denna bild togs fanns inte Sally, Emilia gick i Lusse, Edit på dagis och jag tror att Giovanni just hade tagit över Åland United... Obama var president i USA också... Mycket har förändrats, men kärnan är den samma...
Fru Kickan jobbar på alternativ till Edits undulater. I går kom hon hem med dynvar insmorda i kattsaliv. Dessa ska jag nu skrubba över mitt ansikte för att se om jag får allergiska reaktioner eller ej. I går fick jag... Få se vilken dag jag är redo att testa igen... Fru Kickan förstår inte alls varför jag är måttligt glad, men om det tjänar ett gott syfte, så okej då... Det är inte därför jag ser fram emot helgens bortamatch. Det är faktiskt inte alls så att jag ser fram emot att åka bort, men jag tror det blir bra för laget med en liten resa och förhoppningsvis en god match. Själv försöker jag begränsa mitt resande då det verkar vara efterfrågan hemma... Till Västerås reser jag och även till Dickursby på långfredagen. Helst skulle jag faktiskt vara med vid varje bortamatch om det går att fixa. Dagarna då laget spelar och jag inte är med är riktigt hemska både för mig och för dem som är med mig om det inte är laget... Mediaöppningen för Damernas Liga kan jag troligen få bort i alla fall. Ted skulle ta min del sa han, precis som sin egen del då kanske... Det är en av de goda sidorna med Ted måste jag säga...
I går kväll, då jag inväntade att Edit skulle somna hade jag en liten Hallelujaupplevelse. Jag såg filmen "Das Wunder Von Bern" som gick på tyska och handlade om händelser kring det västtyska samhället och VM 1954. Jag hade läst på lite och sett att regissören krävt att varje skådespelare skulle ha spelat fotboll på någon nivå för att vara med... Jag konstaterade även utan bitterhet att jag utan problem skulle ha platsat i sådana filmer medan min kropp såg ut att vara en idrottares sådan... Lite rörande var det nog på slutet då pojken, som fötts medan pappan varit på Sovjetiskt fångläger och just återvänt, i tåget på väg hem från finalen (Där ju Västtyskland besegrade Ungern med 3-2 efter två mål av den mytomspunne och i filmen starkt gestaltade Helmut Rahn) säger till sin Pappa: "Ibland kan nog tyska pojkar få gråta lite de också"... Så såg jag även Homeland och sen hade Edit somnat och jag kunde gå in i utmattningsstadiet. På morgonen såg jag att Sally nog kommer att må bra av att äta lite stadigare mat efter hand... Säkert Fru Kickan med...
Eftersom Sofia Södergårdh överöser oss med bilder är det passande att visa 2-1, eller 1-0 från förra lördagen. Svårt att avgöra vilkendera det är, men jag tror på 2-1 med tanke på målvakten. Bris och Jennys positioner...
Bilbesiktning har jag beställt... Måste man boka verkstad för att fixa en bakblinker nuförtiden?
Jag nämnde att jag återkommer med texter då jag har nåt att säga. Detta var vad jag hade på tungan i dag. Good bye!
Vi blir alla beskedliga då vi får ansvar, eller blir vi?
Sällan hör man väl så många åsikter om hur saker borde vara som från människor som inte ansvarar för att sakerna ska göras. Det finns få föräldrar som vet så mycket om barnskötsel som de gapande massorna omkring dem. Alla vet vi ju hur skit politiker och tjänstemän är, för att inte tala om fotbollslag, tränare och organisationen kring dessa.
Om jag ska ta upp någonting mitt liv har lärt mig så är det att kritisera bara sådant som jag vet att jag skulle kunna göra bättre, eller påverka om det gavs mig chansen. Nu rycker det säkert i mungiporna på en och annan läsare som tycker att jag är en skrikhals av stora mått, vilket jag väl är också. Jag ber dock folk besinna sig och tänka efter... Själv försöker jag vara noga med att inte gapa tomt, vilket jag uppfattar att det ofta görs, speciellt på de numera ökända sociala medierna...
I dag skriker man till exempel på facebook om att IFK Mariehamn har så dålig uppdatering på sociala medier. Det samma har skrikits om Åland United också och väldigt vanligt är det att arga människor idiotförklarar klubbar, eller för all del förbund som inte ger den service man just då vill ha. Jag håller med. Det är viktigt i dag med god uppdatering och möjlighet till direktsändningar etc. Inte minst då jag försökte koppla in Finland-Italien som ju går just nu på Cypern och möttes av en ruta som meddelade att mediet är i fel format, eller nåt kände jag besvikelse. Nu inser jag att jag inte kan göra så mycket åt detta och att man nog säkert hade sänt matchen i rätt format för mig om man vetat vad som krävdes för just det. Sen behöver jag också inse att de kanske inte tänker på just mig.
För att till exempel ha en fungerande mediastrategi och för att kunna erbjuda befolkningen kontinuerlig info, då behövs det främst någon som gör det. Det vanliga som möter en då man undrar om det finns någon som vill göra sakerna är frågor om vad man får betalt... Då svaret, som det för det mesta, är att man inte får betalt alls, då slocknar de flestas intresse. Vissa ihärdiga fortsätter klaga, genom de konstruktiva råden "Lös det för Fan." Jajamensan...
En gemensam nämnare för klubbfunktionärer som varit med minst ett år, föräldrar till fler än en minst 1 åring, politiker som varit i beslutsställning i mer än 1 år och alla andra som faktiskt gjort det som de gnäller om är en viss sorts ödmjukhet. Redan insikten i att det behöver finnas en människa som faktiskt fattar besluten, gör sakerna och dessutom tar ansvar för dem med lojaliteten riktad mot det håll som förväntas gör ofta att man blir rätt beskedlig. Precis som jag gav kollegan A rådet att vänta 20 år innan hon börjar fundera på vad hon ska göra med sitt liv ger jag alla som klagar på saker rådet att testa på det de efterfrågar i minst ett år. Då kan man sedan också vara konstruktiv i sin kritik och sina förfrågningar. Jag lovar till exempel att ingen av dem som kritiserar IFK Mariehamns värvningar skulle ha gjort det bättre, om ens en enda värvning alls, eftersom så få av dem som skriver ens vet hur det går till... Jag vet lite om det och därför har jag respekt för hur man jobbar, fast jag kan tycka saker jag med...
Eftersom Sofia Södergårdh fortsätter att förse oss med fina bilder kommer här en från i lördags och målfesten i Eckeröhallen.
Jag är inte riktigt bekväm med landslagets framfart på Cypern. Jag sitter dock inte på nycklar till vad man kunde göra bättre. Samuel som är på plats kommer att kunna ge ännu mer info och sen kan vi ju fundera på om vi kan komma på nåt konstruktivt och som på riktigt kan hjälpa.
Edit vill ha en undulat, vilket har fått Fru Kickan att fundera på nakenkatt... Gäller ettårsgränsen också för dessa beslut, eller ska jag göra som tex med Fru Kickan själv... Stänga ögonen och hoppa?!
8A ville hänga en ängel, så de satte Lucifer i hängsnaran och vände upp och ner på julgranen... Det är andra saker som jag inte är säker på att vi ska vänta i ett år med att åtgärda...
Att bli glad av olika saker
Det kom över mig att jag egentligen är glad, så här mitt i natten.
Vad har jag att vara glad över kunde man fråga sig om man inte visste att jag lever i en trygg och god familj. Just denna lördag, som fortsätter in på söndagen just nu har inneburit några saker som gjort mig speciellt glad.
Jag blev faktiskt glad då vi gjorde fem mål i Eckeröhallen i dag. Jag blev även glad då jag såg Frida Thilén. Till min stora skam hade jag missat att hon spelar i Tyresö...
Linnéa tog bilden av Frida och skickade den till mig med ett hånande meddelande som bagage. Jo, jag förväntas veta allt. Detta hör till de saker som ingår i allt och faktiskt borde göra det. Frida spelade mittback, med nummer 10 och var lagkapten... Vem hade trott det i januari 2009...
Jag blev så klart glad av att se Edit och för all del Sally interagera med sina kusiner, de från Uppsala och så Pärla, på pulka och även utan. Jag blev glad av maten Röd Bettan bjöd på efter min återkomst efter matchen. Jag blev väldans glad åt att prata en par minuter med Linda och Emilia på samma gång, tänk va den moderna teknologin gör möjligt. Dessutom blev jag glad då Saara Aaltos rätta låt, Monsters vann UMK. Bara att hoppas på Fuldans i Sverige då så vi har en konkurrent borta...
Men vet ni vad jag blev allra gladast för i dag? Det var nog att se Selma Viktorsson spela fotboll. Hon är 15 år va? Första gången jag hörde om henne, så klart tillsammans med syrran Elsa, var då de spelade Alandia Cup för några år sedan. Jag var faktiskt där för att titta på dem och såg två systrar som uteslutande spelade fram varandra. "Det där kan aldrig hålla längre fram" tänkte jag då. Sen har jag haft förmånen att se både Selma och Elsa både i akademiträning och i IFKs flicklag. I fjol började de dyka upp på ÅU träningar. Det handlade mycket om Elsa då. I dag handlade det om Selma!
Eftersom jag lever med en tvilling vet jag så klart vilka positiva saker just tvillingskap för med sig. Ibland gör man dock misstaget att tro att de är samma person. I Elsas och Selmas fall kan man inte missta sig på vem som är vem. De ser lite olika ut, de är helt olika personligheter, inte minst i skolan och i fotboll har de helt olika styrkor. I dag fick Selma starta för Åland United för första gången och min Skapare vad hon visade upp... Alltså vad hon visade att hon kommer att kunna visa inom några år. Helt lyrisk blev jag och alltså glad. Nu gäller det att inte kasta bort detta...
I stort blev jag alltså glad i dag av att vara på fotbollsmatch. Nu är det väldigt väldigt sent på natten och vad jag förstått ska söndagen bestå av morgon med Sally, simning med Edit, fotbollsträning med Edit och sedan... Kväll väl... Få se hur glad jag är då...
Att bli glaf
Det var inte meningen men blev rätt seriöst
Omedveten om diverse arrangemang kring marknadsföring och ungdomsverksamhet, eller omedveten om arrangemang alls pågår då jag ju strikt håller mig till A-laget finner jag mitt i allt att jag precis som förr i världen engagerar mig i allehanda diskussioner och tjafs. I går kväll ville jag pejla läget på Facebook och frågade hur många kvinnor som läser inlägget vet att de får sämre lön än män som gör samma jobb, samt hur många män som känner samma fast motsatt. Sen slängde jag ur mig att den enda bransch jag personligen känner till där kvinnor automatiskt får lägre lön på grund av sitt kön faktiskt är fotboll. Jo, jag vet att det gäller ishockey också och säkert en hel massa andra idrottsbetingade branscher, men fotboll är det jag kan och vet om. Därvid var diskussionen direkt ute och handlade om damfotboll kontra herrfotboll, samt lönesättning däri... Just så.
Det var egentligen intressant, då det framkom tydliga åsikter bland mina FB vänner att fotboll är marknadsunderhållning och att de skickligaste spelarna ska få mest betalt. Man hävdade också helt ogenerat att män är bättre på fotboll än kvinnor och därför ju måste få bättre lön. En till och med påstod att han nog också sparkat boll i sina dagar, men aldrig fått betalt och tycker det är orättvist... Sen fördes aldrig resonemanget vidare till att han knappast spelat i en nationell högstaliga och bedrivit professionell träning.
Man ville jämföra med musikbranschen och påstod till och med att däri inte finns någon könsskillnad. De artister som säljer skivor och drar publik, de får bäst betalt. Ingen frågar hur de jobbar bara de säljer... Nähäpp, så är det väl jo... Vad ska jag säga om det? Min mening var ju inte att diskutera lönesättning inom fotboll, men det var det det handlade om. Manlig fotboll producerar pengar därför ska den manliga fotbollen få hålla dessa. Okej, makes sense...
Så här glad var Sally i går då inte jag var hemma. jag kom sedan nog från Eckeröhallen och då somnade hon. Precis just har hon, enligt rapporter i ilskorna svängt sig från rygg till mage... Då lär hon väl vara helt slut då jag kommer hem i dag då....
Det framlades från vissa håll att fotboll överhuvudtaget är onödigt och inte borde kosta någon något alls. Egentligen är det en av de viktigaste frågorna som framlades. Är fotboll viktigt? Ser vi på den fria marknaden är fotboll nog det. Se vilka massor den engagerar och vilka summor pengar folk och företag är beredda att investera i spelet på olika nivåer. Sett ur den synvinkeln är fotboll alltså viktigt. Därmed kommer vi också närmare den pudelns kärna som jag inte hade tänkt mig diskutera i går kväll, men som ändå blev huvudsak. Fotboll är viktigt, ja. Är det då samhällets sak att arbeta för att denna viktiga funktion kan erbjudas alla i samhället oavsett kön, sexuell läggning, etnicitet etc? Är det i så fall samhällets uppgift att stöda de aktörer som försöker skapa mer jämlika förhållanden för utövarna? Vari ligger de aktivas eget ansvar? Stora frågor...
Man framlade att kvinnor inte ska vänta sig högre löner och bättre förhållanden förrän hela administrationen och verksamheten i föreningarna är mer professionell och före det kommer mer publik till matcherna. Nej, det är sant... Sen kan man ju fromt fråga sig hur vi ska kunna göra förhållandena professionella och få mer publik till matcherna om vi bara utgår från att "det är som det är"? Sanningen är väl nog att beslutet om vad vi vill att kvinnlig fotboll ska vara behöver fattas av samhället i stort. Staten/Landskapet, kommuner, företag, föreningarna själva inte att förglömma. Sen är det upp till oss aktiva, spelare, funktionärer att framför allt ta oss själv på allvar och göra allt lite bättre, så att det även ser bättre ut i allmänhetens ögon.
Så länge det är fråga om marknadsekonomi kommer det alltid att vara fråga om godtycklighet, tycke och smak. Då det gäller offentliga medel dock finns det ingen orsak att inte specialbehandla kvinnor, till exempel genom att erbjuda likvärdiga resurser. Är fotboll något som ska finansieras med skattemedel, då ska det också gå till dem som behöver det, inte de som "förtjänar det mest".
Var det någon som diskuterade det egentliga ämnet i natt då? Jo... Nån konstaterade att det nog inte finns skilda löner, dock skilda inkomster. Däri ligger även sanningen för mig. Är fotboll viktigt, då ska vi arbeta för att de som behöver ska få hjälp att hjälpa sig själv. Är inkomstskillnader något man tycker är viktigt att motarbeta, då är det dessa man ska angripa, inte låta folk tro att det är vanligt med olika lön för samma jobb... Förutom i fotboll då.
Vårt skattefinansierade damlandslag förlorade mot Wales i förrgår. I dag gäller Schweiz. Hoppas på uppryckning!
I morgon är det Eckeröhallen och försäsongsmatch igen som gäller. Tyresö kommer på besök. Kom även du!
Och jo, bilen går bra, vad jag vet....
Skulle ett UEFA medlemskap få igång värmen under Jomalas konstgräs?
Då jag skulle skriva de gånger jag har nåt att säga får det visa sig att i dag är en sådan dag. I går röstade UEFA om Jerseys medlemsansökan och som vi kan läsa i olika medier och på nätet godkändes inte öriket som en självständig UEFA nation denna gång. Självklart sattes den gamla diskussionen igång igen och folk uppmanar Ålands Fotbollförbund att göra det samma, alltså att ansöka om UEFA medlemskap. Eftersom frågan är viktig för mig valde jag att, som jag brukar, säga ifrån. Jag tycker INTE att Åland ska bli ett självständigt fotbollsland, åtminstone inte i detta skede.
Så klart har jag anklagats för att vara negativ av princip. Även nationalismen har påtalats. Jag ska alltid nämligen motarbeta Ålands försök att klara sig utan Finland, sägs det. Man hävdar att ett åländskt landslag i Nations´ League skulle bli en symbol och en världsberömd statushöjare för Åland. Därmed senast inser vi att vi pratar om herrar och inget annat än herrar. Vårt damlandslag skulle få kvala i ett förkval för EM kvalet ungefär vart fjärde år och där skulle vi fajtas med Malta, Litauen och Färöarna typ om att få en plats i det egentliga kvalet där Finland, Ryssland och Schweiz kan dyka upp... Jag ser så klart inget illa i det, men i praktiken innebär ju detta att en åländsk fotbollsspelare i ganska ung ålder måste välja om hon ska representera Åland och därmed få se just en seger hemma mot Liechtenstein som en topp av karriären, eller då tex Finland och att faktiskt kunna få spela i ett EM- slutspel och delta i VM, samt OS kval... Tar vi våran Adde så skulle hon vid 15 års ålder ha kunnat hamna inför beslutet. Hade hon då valt Åland hade hon i dag inte varit ett EM och VM slutspel rikare. Hade hon valt Finland hade hon aldrig kunnat "komma hem till Åland" och se om hon skulle kunna ställa upp i Öspelen,eller spela nån match för ÅFF med sina gamla kompisar.
Detta är i mycket känsloargument, men de facto har vi på Åland möjlighet att, speciellt som ÅFF nu verkar satsa på förbundslagen även utanför Öspelskonceptet, vilket är förträffligt och de som läser mina inlägg från 2009 ser att jag tyckt så länge, låta spelare representera Åland och dessutom ge dem möjligheten att spela för ett land de har medborgarskap i, tex Finland, Sverige, Kenya etc.
På Sofia Södergårdhs förträffliga bild från i lördags ser vi hur Sara Nordin (U-landskamper för Sverige), Pille Raadik (Estland) och Isabella Mattsson (U-landslagsaktuell för Finland) alla spelar för Åland United. Om Öspelen nästa gång skulle innefatta fotboll kunde alla dessa tre, ifall de fortfarande bor på Åland spela för det Åländska laget. Nu kanske ÅFF vill ha andra kriterier, trots att vi minns öspelskaptenen Emma Liljegren från Stockholm (Jo jag vet att hon bor på Åland i dag och heter Dahlman) och målskytten Eveliina Kohvakka (Jo hon heter Kivikoski i dag och har inte bott på Åland sedan hösten 2009) från finalen 2009 har man gjort tecken om att man är ute efter åländska förmågor. Räknas i så fall Isabella dit? Jo, hon har åländsk släkt... Det blir känsloargument för hela slanten hela tiden som ni märker. Vem minns inte ÅU spelaren Jodie Botterill som var och är en inbiten Jerseybo, men som spelade landskamper för Wales... Detta har inte hindrat henne att sedan igen spela för Jersey. Skulle Jersey bli UEFA land skulle kombon inte funka...
Nu pratar vi bara landslag här. Det som de flesta fastnar vid då man nämner UEFA medlemskap. De är ändå bara en liten liten synlig spets av isbergen som berörs, trots att kostnaderna är helt oproportionerligt stora. Man har framfört argument om att UEFA medlemmar får pengar av UEFA som ska kunna användas för tränar- spelar- domarutbildning (alltså då man måste betala allt själv i motsats till då vi som nu kan haka på FBF och i viss mån SvFF i deras verksamhet. Det pratas om hur vi får fram mer förebilder som lockar publik och utövare till sporten. Vänta nu? Vilka förebilder som inte redan finns i IFK Mariehamn, FC Åland eller Åland United pratar man om att skulle dyka fram om Åland blev ett eget UEFA land? Och ännu viktigare, skulle IFK Mariehamn spela i Veikkausliiga och Åland United i Damernas Liga? Skulle de i så fall automatiskt gå in i Champions League som Ålands representant, eller skulle man fortfarande ha finländskt mandat? Skulle våra ungdomslag fortsättningsvis spela i Upplandsserien? Det skulle de troligen. Problemen gäller nog riksserierna...
Min slutsats är nog närmast en fråga: Vad skulle vara bättre om vi hade egna landslag? Skulle de merkostnader som alla UEFA evenemang, från U16 landskamper upp till A-landslags EM kval med alla resor, boenden, lokala transporter, officiella middagar, säkerhetsarrangemang, ersättningar för dels uteblivna arbetsinkomster och sedan dessutom jämlika ersättningar för kvinnliga och manliga spelare etc, för att inte nämna olika UEFA delegationer och ÅFFs tjänstemäns mångdubblade arbetsmängd svälja de ekonomiska bidrag UEFA medlemskapet skulle ge? Skulle vi fortfarande sitta här och fundera hur Jomala kommun kan bygga en konstgräsplan och sedan inte sätta igång uppvärmningen? Och skulle det fortfarande bråkas om 8 åriga flickor får spela tillsammans i poolspelen eller inte?
Jag tycker vi har allt vi behöver för att göra åländsk fotboll, inklusive våra klubblag, så bra det bara går med den struktur vi har möjlig i dag. Vi kan bli bättre och effektivare, men går vi med i UEFA kommer det så fruktansvärt mycket till, att jag undrar hur någon alls ska ha tid att sköta grundverksamheten, som vi värnar om i dag...
Jag kan ha fel. men knappast!
Vem gör skillnad och hur?
Då det blev läge tänkte jag säga något lite om att sälja målkortslotter. Ni vet de där korten som Åland United säljer varje år. Man skriver in sina kontaktuppgifter och förbinder sig att betala 1€ per mål ÅU gör i Damernas Liga inkommande säsong. Gör vi över 30 mål kan man begränsa sig till att betala 30€, men en hel del folk betalar ofta hela summan. I gengäld deltar man, då man betalat under hösten nån gång i ett lotteri vars huvudvinst är 1000€ från Mattssons i Godby att handla för. Allt som allt, för att citera Gerts: "Det är en bra grej."
Varje år förutsätts man sälja dessa lotter. Det hela målas ibland upp som ett stort stohej och såsom väldigt besvärligt. I dag, eller med start i går kväll via sms då Magister Sviberg beställde en målkortslott, har jag sålt ett block. "Alla som är något" har deltagit, förutom Randolph som inte hejar på Åland United... Detta betyder att, om alla de jag sålt till betalar minst 30€ efter säsongens slut, då kommer jag alltså att ha tjänat in 750€ åt Åland United under denna förmiddag. Som en av våra funktionärer sade: "Nu borde Marknadsföringsgruppen ställa sig upp och säga- Vi säljer järnet!". Alla som inte fick köpa av mig i dag och ändå vill ha en målkortslott. Hör av er till mig, så ser jag till att ni får vara med! Röd Bettan och Svärfar fick de två sista i dag...
Sofia Södergårdh förevigade i lördags de spelare som bland annat "får sig en bit bröd" av målkortslottförsäljningen, enligt min säljjargong i dag. Fler mål hoppas jag det blir inkommande lördag mot Tyresö. Förutom brödbitsargumentet drog jag också till med klassikern "att inte hamna på listan för sådana som hatar kvinnor." Även det funkade rätt bra.
Rätt okej har skolan kommit igång också. Funderingar om hur barn blir till och om man kan ringa mig ifall man vill uppnå avhållsamhet har förts. Det gäller för mig att transportera våra svenska gästarbetare till träning och sedan komma hem så Fru Kickan och Edit hinner till sin träning. Jag jobbar hårt för att uppnå någonslags sinnesfrid och bli "lite normal". Därför har jag börjat se Homeland på måndagkvällar... Så även i dag. Hoppas jag.
Allt har sin tid
Gamla Testamentet lär oss att allt har sin tid, precis som om vi skulle behöva nåt Gamla Testament till sånt... Sant är det emellertid och ibland äter vi av livet medan livet ibland äter av oss. Olympiska Spelen, sportlovet och så vidare är på väg att ta slut. Livet däremot gör det inte. Även jag har fått resignera en aning, speciellt efter min sjukdom förra helgen och nu är det bara så att vissa saker helt enkelt inte blir gjorda. Närmast kanske detta gäller att i ur och skur uppdatera denna blogg.
Jag kommer säkert att skriva fortsättningsvis. Speciellt kommer jag att skriva om jag har något jag tycker jag vill säga, oavsett om sådana som vill begränsa det tycker så eller ej. Då jag återstartade skrivandet senast var det just för att jag kände att det skulle vara roligt. Som med allt jag gör ligger det roliga i tvånget och kravet. Nu gör jag helt enkelt en punkrevolt mot mig själv och skriver då jag själv vill och då jag kan. I och med hur jag gjort det för mig, var jag spritt min säd och var jag doppat min näsa, samt hur jag förtjänar min familjs dagliga bröd gör att det troligen inte blir så mänga naturliga luckor på en tid och då jag beslöt mig för att inte skapa dem själv, som jag gjort i långa tider, utan ta dem om de bjuder ut sig, då ska ni inte vänta er några många och långa förklaringar.
Det här är en annan symbol för att allt har sin tid. Äras den som äras bör. Jag unnar Adde all lycka framlänges och jag hoppas Steve får en del upprättelse för hur den senaste tiden lite behandlat honom.
Vi vann 4-0 och Samuel fick plocka fram sin huvudtränarsjäl då han skällde ut hela laget efteråt. Bra så! Herr Landshövding dök upp iklädd Åland United tröja och insvept i en estnisk flagga.
Jag satsade på rätt häst, trots att det nog var något i min kropp och min själ som tvingade fram att jag skulle upp klockan 6 i går. Det är något speciellt med olympiska guld, det bara är det. I morse tog Krista sedan silver och det känns inte illa alls. Faktum att tyskarna pressade de ryska atleterna i ishockeyfinalen och att Edit vägrar lämna soffan då reprisen för konståkningens avslutningsshow går är väl bra saker.
Sally har tillfrisknat så att hon sover ute i dag igen. Skolan går igång i morgon och brevet som jag skulle ha skrivit till klassens föräldrar för en vecka sedan borde väl skrivas, sponsorerna borde få sina biljetter och min student ska ha prov på onsdag. Gamle elevrådsordföranden för liv om att hjälpa den nye elevrådsordföranden och världen är sig ganska lik.
Det är inte världen det är fel på, det är på mig! Nästa lördag ny match. Sen bär det av till Sverige den 10/3 och så är det ju nästan ligapremiär redan...
Hörs kanske om jag har nåt att komma med. I dag var det inte så mycket känns det som, igen...
Och så gillar jag Roope Tonteri
En kort minut, en kort sekund. I dag har det inte varit mycket givet eller taget på så många sätt. Sally har snuva och Världen snurrar kring det. Just nu hör jag henne andas och det är ju för väl... Få se när andningen förstärks med gutturala vrål. Fru Kickan hittade en lucka i vårt schema och kom fram till att hon ju kan träna tisdagskvällar också, vilket hon just nu gör då jag ju kom hem från träningen i Eckerö precis då hon skulle åka. Nu är utmaningen att hon ska sova så Chelsea-Barcelona kommer igång här utan att liksom bli osedd.
På tal om Bacelona fick jag en sådan här bild i dag direkt från Camp Nou. Min son turistar och tänkte på farsan, antar jag då han gick förbi en monter där det stod "Futbol femeni"... Herrlaget är ju i London som man ser på TV just precis nu.
Vi har tagit Tjuren, eller kanske man borde säga Kossan vid hornen och varit och ansökt om pass för Edit. Kanske vi rentav kunde göra någon form av resa hon och jag, kanske med nåt av hennes syskon också. Då menar jag inte en bortamatch till Tammela eller så, utan en sådan där resa som vanliga människor gör... Få se.
Jag träffade Ted vid träningen och det är så konstigt och till och med lite tragiskt hur historien upprepar sig. Igen har vi en hord ensamma vargar som jobbar för överlevnad var och en för sig. Så länge inte laget och klubben i stort lider får det väl funka igen en tid, men nog är det fantastiskt vad mycket man kan göra för att få så lite som möjligt gjort om man inte bara gör, vilket ju igen måste göras av just dem som gör!
Finlands ishockeyherrar hade det strävt och i bilen på väg till Eckerö hörde jag att man sen fixat sig till morgondagens kvartsfinal mot Kanada. Allt som allt har jag fått en ny favorit ur det finländska OS laget. Snowboardåkaren Roope Tonteri. Han satsar på att i detta OS sätta nytt rekord i hamburgarätning. Freestylekillen Sorsa hade ätit 44st under OS i Salt Lake City. Roope ska slå det, sa han. Sen ka han ju vinna nån snowboardtävling också tyckte han, men egentligen är OS rätt tråkigt...
Nu börjar matchen. Sally sover, Edit läser Kale Anka. Jag har det jag ska ha gjort färdigt och i morgon kommer resten. Inte illa.
Mera såna som Roope Tonteri!!!
Vad är mångfald? Vad är narcissistisk elitism?
För att någon alls ska läsa lägger jag en bild av Sally från sin fyramånadersbesiktning här.
Så här borde man väl se på livet... Så här skapade Gud Människan (Adam) och Livet (Eva) sägs det... Sen försökte vi själva bli Gud och skapade skattemyndigheter och penninghushållning...
Det står sig klart att det inte blir medaljregn i OS. Damishockeyn får säkert ryskor att bråka om bronset med och herrarna gör omvägen via Sydkorea och sen ser vi vart det bär. Nån skida kanske kan slinta så att en bronspeng till kommer in, that´s it! Nej, jag tror inte det blir nåt i skridsko faktiskt, sorry...
Så mycket för att bevisa min stolthet att jag visst följer OS. Jag mår också tillräckligt bra för att ha hunnit med Åland United arbete i nån timme och kommer att köra en "normalvecka" på den fronten.
Artikeln, som den som läser detta för att ni sett länken på min facebooksida, under som pratar om "Den narcissistiska eliten" är extremt intressant. En forskare förutsåg alltså på 1990-talet, eller han hade kommit med slutsatser i denna riktning redan under tiotalen år före, att världen skulle tas över av en ny slags aristokrati, som likt den gamla bara omfattade en liten del av befolkningen. Denna lilla del skulle i vilket fall som helst bli så inflytelserik att de kunde diktera precis vad som är passande och inte passande. Det vill säga vad som är rätt och vad som är fel.
En av de saker som är rätt, enligt denna aristokrati är bejakandet av mångfald. Problemet blir då denna mångfald även ska omfatta en gammal normativ form av människor (till exempel medelålders idrottsintresserade heterosexuella eurasiska män). Säger en sådan någonting bör det granskas normkritiskt. Säger en asiatisk ung kvinna något, då är det sant och behöver inte granskas normkritiskt... Lite så...
Nu kom jag i går i min feberyrsel fram till att jag själv hör till en slags narcissistisk elit. Det vill säga de "gamla goda idrottsintresserade" som utgår från att alla är det eller så är de lite dumma. Om jag kan krypa till korset (fy så normbejakande) och erkänna att jag inte sitter på hela sanningen och att det kan finnas ett liv också utom idrotten. Kan vi då också komma överens om att mångfald innefattar just det, mångfald!? Intresserade, icke intresserade, män, kvinnor, folk som tycker att man ska vara man eller kvinna, folk som tycker om att inte vara någondera, asiater, helt nationslösa och inbitna Eckeröbor. Alla ska få finnas och alla kan lära av varandra. Det innebär att alla, eller ingen är den riktiga eliten.
Edit kom nu hem från sportlovsjumpan. Fru Kickan talar högt i Sallys sovmikrofon. Bloggen slutar här. Hej!
Är ishockey och sådant viktigt?
Jag lever igenom ett tillstånd av fysisk ohälsa, för att använda mig av uttryck som passar i tiden. Senaste natt uppnådde jag så kallad oprovocerad sömn och nu är det bara ett huvud som består av en hel del ämnen som kunnat sätta den mest intresserade balsameraren på prov, samt ett malande illamående och obalans antingen till följd av, eller så just därför. Summa summarum börjar jag må bättre och snart kommer det säkert att vara bra. Gurkan klämde fram det förhatliga uttrycket, som bara finns i genusvetenskaplig teori (och jo, även läkarvetenskaplig har jag hört men det är propaganda, helt säkert) Manflu. Oavsett har jag inte varit till någon nytta för någon alls under de senaste dygnen och i mina feberhallucinationer har stora delar av mitt och hela mänsklighetens varande rannsakats.
I dag steg jag upp med bestämd avsikt att sluta pallra och få igång lite verksamhet. Jag fick en förmiddag med Sally, som jag tyckte hade vuxit. Ja ja, jag var i koma i ett dygn, men visst hade hon vuxit och dessutom mindes hon mig... Något som inte hade gett sig var e posten, eller behovet av sådan. Jag har nu under söndagen lyckats "komma ikapp" allt som jag inte varit i kapp med och säkert förorsakat stress för andra som troligen tyckt att allt var under kontroll fram till att jag började nojsa igen.
Dessutom har jag sett på ishockey. Jo jo, jag såg skidstafetten och skidskyttet också, men just den där herrishockeymatchen verkar ju vara en nationell angelägenhet. Eller vad då verkar? Den ÄR ju en nationell angelägenhet, precis som hela Vinter OS. Det är inte bara i de svenska stugorna man berättar om 1970-talt då hela skolan stod stilla när Stenmark åkte. Det är inte bara i Brasilien som skolor och offentliga inrättningar stänger när fotbollslandslaget spelar i VM. Också i min barndoms Finland tittade vi minsann på OS i skolan om det gick på skoltid... Jag måste i så fall minnas Lake Placid 1980 och ha fel, för de tävlingarna gick ju på natten. Jag minns minsann då Mommo steg upp vid 3 tiden när Finland ledde mot Sovjetunionen i ishockey. Jo, vi förlorade så klart på slutet, men vi hade en stund. I högstadiet fick vi inte se på skoltid minns jag, eftersom jag var en av dem som starkast drev på en rörelse för fritt OS tittande som en mänsklig rättighet under Sarajevospelen 1984. Det slutade med att, så hette det i elevskrönorna, bara lärarna tittade... Men något kollade vi på i klassrummen i lågstadiet. Det var skidning, det vet jag. Det måste ha varit skid VM. Och sedan också Ishockey då Isvestja turneringen nackade på. Det var tider det...
I dag, eller under någon stund här under dygnen funderade jag på detta. Hur självklart det var att idrott och dessa stora tävlingar ansågs viktiga. Jag hejade för fullt och såg det så klart som en självklarhet att man tittade om man bara fick. Det slog mig aldrig att det kanske även då fanns folk som inte alls var intresserade. Sådana som det dyker upp i dag än här och än där.
Han här får symbolisera min barndom och min självklara barnatro. Timo Nummelin. Trefaldig finsk mästare i fotboll och bara en gång i ishockey. Ändå tror jag de flesta minns honom som ishockeyspelare. Han som spelade violin med klubban då han gjorde mål. Han spelade faktiskt 14 landskamper för Finland även i fotboll. I ishockey kom han upp i 225 stycken.
Därmed funderar jag om jag var ett barn av min tid och att min tid gjorde att idrottsintresse var något självklart. Det står mig klarare och klarare hela tiden att folk i dag, helt utan att skämmas menar att de inte följer med OS, för att de inte bryr sig... Då jag känner efter är en sådan inställning för mig ganska förolämpande och irriterande. Jag följer själv inte med allt, varken under eller mellan de olympiska spelen. Det går ju inte att följa allt. Då jag var liten kunde man följa det som kom på TV och radio. Därför vet jag vem Rodnina och Zaitsev var. Jo och Frank Ullrich, Galina Kulakova samt så klart Sergio Gonella. Ja, han den där sista var fotbollsdomare så vi kommer in på en annan dimension där då ju fotboll är och har blivit min gren, så minnen och kunskaper därvid räknas inte. För mig är det självklart att man åtminstone vet något lite om de grenar som kommer upp, samt lite om var, hur och när de spelas... Att bara säga att man inte bryr sig är som att säga att man inte bryr sig om hur det egna landets skatter ska fördelas, vilket också sägs av folk som i själva verket bryr sig enormt mycket.
Därvid kommer vi in på om ishockey och sådan här olympisk idrott är viktig. Ja, som allmänbildning är den nog det! Vi ska vara betryckta som folk över att Alexander Lukasarna i dag igen slog oss i Korea. Man ska bara veta sådant. Jag märker till min förvåning att det främst är äldre människor som vet det i dag, med några undantag. Var det så när jag var liten också? Kanske det men i min eufori märkte jag aldrig av det.
Var är fotbollen då? Lämnar jag den helt under vinter OS? Självklart inte. Den är mitt jobb, min kropp och det jag är. Ändå har jag inte koll på FA cupen denna helg... Jag vet dock om att den spelas... Jag vet även att Åland United till Guds försyn inte hade match denna helg, men att vi nästa lördag spelar igen.
Ska jag stiga upp vid 6 i morgon för att se damernas semifinal Finland-USA? Rädd att det inte blir så... Jag mår ännu lite väl ruttet. Hade det varit fotboll hade jag så klart gjort det. Men jag vet att det spelas och därmed tar jag ett medvetet beslut att avstå från min nya favoritkommentator Ann-Christine Karhus uttryck, som "Petra Nieminen är en härrlig typ" och "Jenni Hiirikoski spelar helt huisiga minuter"... Mycket bättre än sådant där tre kronordravel... Tre Kronor ja.... Pass opp i finalen! Då får ni en omgång ni sen kan älta i era krönikor i många år!!!
Tre och en halv lektion. Sedan dö!
Ett av mitt livs dåliga beslut måste ha varit att åka till träningen i Eckerö i går. Inte för att det inte gav mig glädje, eller för att jag inte fick saker gjorda, utan för att jag mådde ännu värre då jag kom hem. Kvart över sju ungefär lade jag mig i min sons säng på anmodan av Fru Kickan. Jag väcktes sedan kvart över sju, men på morgonen av mitt telefonalarm. Natten hade varit äventyrlig. Av nån orsak hade jag hela tiden för mig att jag var min son och att jag inte fick någon som helst reda på det som skedde. Varannan timme vaknade jag och bytte sida, för att fortsätta hallucinera. Klockan 7.30 undrade Emelie om jag skulle komma på jobb i dag, så hon kunde stiga på på vägen... Det skulle jag.
Jag ska på inget sätt överdriva, men jag mår faktiskt ganska lika Louis Tomlinsons (One Direction sångaren ni vet) tillstånd då han skulle spela välgörenhetsmatch i Skottland.
Jag kom fram till att jag håller tre lektioner, sätter igång den fjärde och sedan åker jag hem för att, förhoppningsvis inte dö, men troligen verka död inför allmänheten... Nej, det är inte Finland-Norge i herrishockey. Jag tror faktiskt jag totalskiter i den matchen om jag ska vara ärlig...
8B var duktiga på att jobba tyst om Japans 1800-tal. 7G skulle också ha jobbat tyst, men sen kom jag ihåg att jag lovat berätta sanningen om korsfästelse, så det blev lite livat faktiskt... Nu ska Elevrådet ha styrelseval och sen sätter jag igång 9Bs religionstimme innan jag försvinner härifrån... Förlåt alla, både här, i laget och hemma!
Arsenal plockade hem en 3-0 seger borta såg jag... Ska de plocka bort en hemmaseger sen, eller ska Östersund resa sig ur askan?
Just nu. Couldn´t care less!!!
Tänk va bra fotboll är bra.
Jag har alltid varit en sådan där cynisk person som inte dras iväg med strömmar då dessa...strömmar.. En bra bok är en bra bok om den som läser den tycker om den. Inredningen är fin om de som bor i den gillar den. All fotboll är intressant. Jag vidhåller det där sista, eftersom jag tycker att all fotboll ÄR intressant. Så värst mycket finsmakare har jag dock aldrig varit och det som finns, det lever vi med liksom, eftersom fotboll dessutom är viktigt...
I går kväll, då jag låg i soffan hopkrupen och frysande lät jag mig dock betagas av Real Madrid-PSG. Jag tror de flesta uppfattade den matchen såsom så kallad bra fotboll. Vad var det som gjorde det hela så bra då? Jag funderade över det och kom fram till att det helt enkelt berodde på att spelarna, lagen och tränarna är så bra och att de fick ihop det till något bra just därför. Enkelt och prosaiskt, trots att man egentligen skulle behöva vara lyrisk...
Mycken energi lades på att Zizou troligen räddade sin arbetsplats åtminstone tillfälligt i går. Själv sitter jag på min egen arbetsplats och mår som en uggla. Väldigt lite sömn blev det i natt då jag både hostade och hade stötar av huvudvärk. På samma gång följde jag med läget då våra spelare skötte en lagkamrat som fått en viktstång i skallen och svimmat. De sov inte heller vad det lät. Sen hörde det till att just dessa skulle ha jobbat här på skolan i dag, så jag fick rycka in och fixa...
Edit skulle ha utomhusdag i skolan visade det sig. Röd Bettan hade köpt berlinermunkar och jag hittade ingen annan dricka än Oboy att skicka med i en Spiderman väska... Just nu fixar jag på lite här på jobbet och sen ska jag ut till Eckerö för att banne mig få se mitt lag träna fotboll.
Det var ju Alla Hjärtans Dag i går och självklart ville jag ha något till åtminstone Edit och Fru Kickan, som jag ju träffade och allt... Till Edit köpte jag ett par strumpor, som visade sig vara för små. Till Fru Kickan köpte jag ett paket chokladpraliner. Jag vågade mig på det, eftersom hon så klart och tydligt har ätit Choklad inför mina ögon de senaste veckorna. Till saken hör förstås att hon precis denna gårdagsmorgon hade beslutat att inte äta choklad. Som med allt annat hon beslutar gäller det väl även Edit och mig då, en tid åtminstone.
Hon ringde mig under dagen också. Jag trodde att hon skulle fråga hur jag mår, då jag nog väldigt tydligt hade mått dåligt i natt. Istället berättade hon att hon nu köpt "hälsosam mat" vad det nu kan vara och vill att jag denna gång genomför detta som hon har bestämt för sig själv. Inget köpande av godis eller läsk! Nähä... Det var inte läge att informera henne om att just godis och läsk brukar handlas av henne själv, eller av mig då hon lite irriterat ber mig... Sen hade hon börjat få ont i halsen också, så jag har smittat ner henne...
Ni förstår att det är fullständigt irrelevant hur jag mår och vad jag vill äta. Det låter kanske konstigt, men som 50 årspresent önskar jag mig en sjukdag utan att någon annan också är sjuk och liksom har det värre.
Jag är alltså inte sjuk. Jag åker till träningen. Sen kommer jag hem och så har vi en arbetsfredag framför oss! Östersund-Arsenal var det också i kväll. Det kan faktiskt hända att jag prioriterar bort den, precis som repriserna av Finlands ishockeydamer och herrar som bägge vunnit i OS i dag. Krista tog visst brons igen såg jag också...
Vi hörs!
Att komma ifrån sin inre Juventus
I morse då jag, efter att ha fått upp Edit, sökt Bosse utan att finna honom och hämtat upp spelaren Sara till skolan, steg in i mitt klassrum såg jag direkt en tutt. Alltså inte ett naket bröst utan helt på finlandssvenska en sugmojäng för babysar. Sally hade lämnat sina spår efter i går.
Själva mötet gick faktiskt jättebra. Sally upphittades ur sin moders famn i Vikingahallen då jag i sporrsträck återvände efter min in out visit i Eckeröhallen inför träningen och direkt efter vårt kollegiemöte. Sally fick åka upp till klassrummet och föräldrarna som fanns på plats visade stor förståelse till min lättnad. Sally själv pratade inte så mycket, men man tolkade det hon sade till "Manchester United"... Jag vidhåller att hon sade "Juventus" jag... Till Gotland ska vi tydligen med klassen i augusti, passligt under Damernas Ligas landslagsuppehåll och en mamma som i sin, eller kanske på grund av sin frånvaro valdes till ansvarsperson för kakförsäljning bekräftade i morse att hon väl får göra det då...
Sally kom på föräldramöte iförd sin volleybollsupporterdräkt. Fru Kickan kom hem tillsammans med Edit vid halv 9 tiden. A-laget vann, till all lycka får man väl säga. Fru Kickan som spelade för B-laget var ändå nöjd över sin första matchinsats på ett och ett halvt år ungefär och Edit var extra nöjd för hon hade fått följa matchen från bänken och hade skrivits in i protokollet som "Assisterande tränare". Även Pärla hade varit med. Hennes titel i protokollet sägs ha varit "Matchläkare".
Alla hjärtans dag firades det i skolan. Jag falerade i min uppgift att skriva ett kärleksbrev till klassen. Det kändes i mycket som att det skulle bli fel i olika dimensioner om jag gjorde det. Däremot spelade jag Robin Hoodsången och You´ll never walk alone för dem medan de mumsade i sig choklad, kokosbollar och allt möjligt sådant som skolan bjöd dem på passligt före lunch. Att inställningen till människor är avslappnad och fin vittnar kanske de pappershjärtan jag faktiskt fått under dagen. Kollegan C gav mig ett där det står "Du rockar", kollegan L ett där det står "Kram på dig sötis"... Två damer som absolut ville att jag skulle nämna deras namn, men jag här sträcker mig till bokstäverna F och T lämnade två stycken till mig där det stod "Du är betydelsefull" och "Puss&kram skumbanan". Detta får mig att dels älska denna generation som faktiskt vågar ha roligt på rätt så oskyldigt sätt och dessutom att minnas att jag inte har skaffat nåt alls åt mina kära... Ännu får väl tilläggas... Kanske...
Magister Sviberg fick sig en sms i går och sade sig bli glad. då han sin vana trogen hade missat Juventus-Tottenham annars. Hoppas han är nöjd nu, för matchen blev ju väldans underhållande om man gillar sådant där. Det svängde och dundrade. På 8 minuter hade Juventus tagit ledningen med 2-0 och det kunde ha blivit ett till om Higuain, som redan gjort två mål hade satt sin andra straff och fullbordat en äkta hattrick. Det blev istället en Juventusreaktion av det hela. Allegri satte laget i position och man satsade på sina beryktade kontringar. Tottenham gavs mer och mer bollinnehav allt högre upp i banan och det liksom svängde över. Allegri litade på att Juventus reder ut det, eftersom de är Juventus. La veccia signora brukar inte vara vacker, men effektiv. Man håller sig nära sin egen trygghetszon och blixtrar till i farliga attacker då det finns läge, men också då man känner att man kan fånga upp ett misstag... Jag kom fram till att det är så jag kanske lever för det mesta. Därmed finns möjligheten att lyckas, få möjligheter att totalt misslyckas, men störst sannolikhet att hamna mitt emellan. Om man vågar bekämpa sin inre Juventus kan man göra storverk, men också bli totalruinerad... Jag tror jag satsar på att hålla Juve levande inom mig och satsar på att skärpa till mina kontringar lite bara...
Pizza Higuain gjorde ett riktigt konstmål i går kväll och sedan ett till på straff...
I kväll är det bland annat Real Madrid- PSG... Tror det kan bli den matchen på Bergshöjden 15s TV...
Nu ska jag se om jag får tag på Bosse. Sen ska jag via en butik och hem. Fru Kickan har träningar och jag ska se vad jag får gjort så jag kan åka ut på ÅUs dito i morgon...
Glad Alla Hjärtans dag till alla som vill ha en glad sådan! Mat-Inger bjöd på den godaste blomkålssoppan någonsin. Den bestod av pommes frites, schnitzel och bearnisesås. Fortsätt med sådana soppor du!
En sällsam känsla har dessutom börjat göra sig till känna. Lite ont i halsen har jag... Det var sällan jag har den äran... Säkert bara nåt att sova bort, efter matchen i kväll! OS mest blåser bort det. I dag mest curling vad jag har sett!
