Jag har blivit Fellis

Ibland finns det folk som drömmer om att få statyer uppresta till sitt minne. Sedan finns det sådana som jag som skulle se det som en stor framgång om det enda som fanns kvar efter mig vore en tom gravsten utan namn, liksom att ingen levande skulle veta vad jag gjort under mitt liv. Sen finns det sådana som Fellis... Jag börjar bli som han märker jag.
 
Fellis, eller Jan-Ove Fellman, som ibland kommenterar denna blogg i kommentarsfältet eftersom han inte har facebook (eller han har, men använder det aldrig. Hans fyra vänner är jag, Robban Dahlin Mimmi Holmberg och Steve Beeks) är en levande legend. Jag tror att han accepterar att bli omnämnd här. Om inte får han be mig radera texten, så gör jag det tvärt. Saken är dock den, att utan Fellis hade vi nog inte haft ett Åland United i dag.
 
Fellis, som precis som vi andra började sin bana som fotbollsspelare kom i ett tidigt skede in på damfotbollsbanan. Jag vet faktiskt inte när han började, men då jag lärde känna honom på 1990-talet var han mannen som drev Lemlands IFs damer. Det är nog inte fel att säga att Fellis VAR Lifforna. I ur och skur, år efter år var han mannen man vände sig till eller hörde av då det gällde LIFs damfotboll. Många var våra rätt kantiga ordväxlingar om Pohjola Cup och distriktslag för ungdomar under det tidiga 2000-talet.
 
Fellis var givetvis en av de "stora gubbarna" som involverades i Åland United då spelarna ville bilda laget under hösten 2004. LIFs och IFFKs gubbar fick acceptera att dra jämnt och så körde Fellis vidare där han blivit i LIF och hade väl roller som lagledare, ordförande, manager, eller kanske inte manager men så skulle man beskriva det. Hösten 2008 var jag inne på Fellis kontor och skrev under mitt första tränaravtal med Åland United. Sedan bar det lite iväg. Guldåret 2009 kom han lite på kant med Robban och höll sig i bakgrunden. Efter det kom han aldrig med i Åland United igen i någon officiell roll. 2010 var han dock tillbaka med i bakgrunden och satt sedan även i mitt kök tillsammans med Steve efter nästan-konkursåret 2011 och lade upp strategin för framtiden. Vi var lyckosamma och värvade Herr Landshövding som ordförande och Fellis var alltid med, fast ingen riktigt visste vad han hade för roll.
 
Allt efter började det mer och mer bli så, att Fellis gjorde sig synlig endast för den riktigt inre kretsen (styrelse och lagledning) genom långa mail där han efterfrågade saker som hade bestämts och inte genomförts, eller saker han visste att behövde göras. För många började han bli en besvärlig person som hade åsikter om allt. Till slut genomförde Fellis det han hotat med år efter år och slutade helt enkelt göra det han gjort. Vi fick alltså bara klara oss... På senare år har han hört av sig närmast då jag publicerat missvisande publikfrågor på ÅUs hemsida, eller då han tyckt att något akut behöver sägas. Av allt att döma följer Fellis fortfarande med damfotboll med hökögon, trots att han tackat nej till ett säsongkort till Åland Uniteds matcher 2018. Fellis, som år 2007 utsågs till Årets idrottsledare vid den åländska Idrottsgalan är ett fenomen och numera en legend som många i Åland Uniteds organisation aldrig har träffat, men nog hört om. En Myt helt enkelt. Utan den myten hade vi inte vunnit våra mästerskap och varit det vi är i dag, tack Fellis!
Under den senare delen av säsongen 2009 dök Fellis igen upp på våra ligamatcher och fick här dela ut bästemannapriset till nuvarande Tyresötränaren Carro Sjöblom efter att vi besegrat Honka med 2-1 i Markusböle.
 
 
Nu börjar alltså jag bli Fellis... Jag har fortfarande en officiell roll i klubben och flaxar än här och än där. Lite mindre flaxande än under "de galna åren" 2015-2017 har det blivit, men fortfarande är det jag och Linnéa som är de där som vet hur allt har brukat skötas och därför kan vara lite krångliga ibland, speciellt om något inte sköts.
 
Min tanke om att jag börjar bli Fellis slog mig i går kväll då jag skickade ett mail till styrelsen och marknadsföringsgruppen med numrerade frågor kring vem som skulle göra olika saker, dels sådant som jag vet att görs men inte av vem, men också sådant som jag vet att ska göras, men inte om nån tagit tag i det... Nu har svaren börjat droppa in och fortfarande finns ingen garanti att någon kommer att göra någonting alls. Fellis brukade tystna och sedan nån månad senare komma tillbaka med ännu längre frågeställningar samt välja en dispyt han sedan förde över mail, ofta med mig... Just sådan tror jag att jag blir också.
 
Jag till och med går klädd i en gammal Adidas coachjacka, det ultimata kännetecknet för Fellis.
 
Jag säger, OM jag kan jämföras med honom, då kan jag känna mig ytterst ärad. Om jag inte når upp till hans nivå, då har jag i alla fall försökt. Jag har dock inga planer på att sluta, bara få det hela uthärdligt och älska fotbollen. Så tror jag också Fellis gjorde på sin tid.
I dag har jag inte en chans att hinna till porträttfotograferingen som jag fick fixa då det inte blev gjort av dem som skulle göra den. Så här såg jag ut i fjol, så det får duga. Just precis ringde man och jag behöver fixa utrymme för lagfotot också. Men det är ju en par timmar dit så det ska gå bra. Sally får jag ta med. Jag kommer alltså antingen att vara med på lagbilden, eller så ej. Elsa ska i alla fall transporteras till fotograferingen härifrån skolan innan nåt annat händer... Fru Kickan och Edit har ju volleybollträning ser ni.
 
 
I morgon ska jag på konstmuseum med 8A. Bara det....
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0