Hemma och börjar bli gammal

Då har färjan lagt till, bussen tömts och hem har jag kommit, precis som resten, utom Pille och Ann-Sofie som for på match till Hammarland. Först av allt en bekännelse. Jag hade fel! Det har visat sig att statistiken jag reklamerade i går kväll hade alldeles rätt! Det var Isabella som gjorde vårt första mål! Ändå satt jag där och såg att Jenny gjorde det... Utan att framhålla mig själv så rysligt kan vi väl ändå vara överens om att jag har ett ganska erfaret och vant öga för fotboll? Nu hade jag dock fel så det skramlar om det.. Ja ja... Åldern kommer sällan ensam. Det var mål till oss i alla fall och roligt att Isa fick göra det! Intressant ska det bli att se det hela på film... Annars gjorde vi fyra mål på någon form av retur i går. Inte illa det heller, om man är en vän av cynisk kampfotboll.
Här i mitten har vi målgöraren so hon såg ut i våras i Eckeröhallen. Sarah var också med i helgen. Hon gjorde ett riktigt piggt inhopp och var som vanligt högljuddast i bussen. Vikke, som tyvärr är skadad hade tilldelats lite reseledaruppgifter av Linnéa, som hon skötte med den äran, förutom då hon sov, som i hamnen i Åbo i morse. Allt väl och alla som skulle hem kom hem, vad jag vet...
 
 
En väldigt tråkig incident blev Magic Jim och jag varse om på färjan. Vi satt och åt lunch i Amorellas cafeteria (VL Buss valde att sponsorera den lunchen så jag klarade min matbudget med den äran, tack igen Magic Jim!). Som vanligt arrangerade Vikingline en familjetävling där på dansgolvet, jag vet för Edit vill alltid delta då vi har åkt... Många barn och vuxna strömmade till och ville delta. Det var fråga om någonslags ärtpåse som skulle balanseras på huvudet och föräldern skulle hoppa med den mellan benen och sådant där. Vid ett bord precis i vår närhet satt en liten flicka och hennes far. Pappan, som firade Vikingline resa genom att dricka öl insisterade på att de skulle gå med i tävlingen. Flickan ville inte. Det blev väldigt obehagligt då pappan började riva i flickan och hotade henne om att aldrig mera ta med henne någonstans och att hon skämmer ut honom. Alla barnen är ju med, sade han. Han har betalat dyra pengar för att de ska ha roligt och hon bara gråter, jo flickan grät vid detta lag... Till slut tvingade pappan upp henne på golvet där hon pliktskyldigast gjorde ett varv med ärtpåse på huvet, medan han sen visade sig vara sämst av alla föräldrar i att hoppa med påsen mellan benen. Flickan stod och hängde långt bakom alla andra som hejade och skrattade. Pappan log mot alla och var glad och nöjd. Flickan var tyst och tydligt ledsen och väldigt tillintetgjord.
 
Magic Jim och jag satt och tittade på detta. Vi båda kokade... Vi resonerade också om vad som vore värt att göra. Det naturliga hade varit att stiga upp och be pappan dra åt pipsvängen och försvara flickan. Vi kom också till att om vi skulle göra det kunde det resultera i ett scenario då pappan blir aggressiv mot oss och eventuellt skapar ett sådant tumult att flickan inte får någon rätsida alls. Det kunde också leda till att pappan skulle ta med sig flickan till hytten, som han hotat henne med redan tidigare eller något och beskylla henne för att ha skämt ut honom. Vilka andra följder för henne det kunde ge vill jag inte ens gå in på men de flög genom mitt huvud. Därmed valde Magic Jim och jag att bli tysta iakttagare, just sådana där som medverkar i att världens ondska kan fortgå.
 
Flickan frågade sin far om hon fick gå till lekrummet, vilket hon fick. Fadern till och med rusade över dansgolvet för att med aggressiva manér uppmana henne att gå in i lekrumet och inte bara stå där och se rädd ut. Hon ska ha roligt! Punkt slut! Precis då jag var på väg att på riktigt stiga upp och dra karln på käften kom en par kvinnor. Jag tror den ena var flickans storasyster och den andra flickans mor. Jag hörde mannen förklara för storasystern att alla andra barn hade haft roligt och att lilla flickan, Lillasyster då kanske hade vägrat och att han inte ville att hon skulle det... Båda kvinnorna försvann i riktning mot lekrummet och färjan närmade sig Mariehamn. Jag kände en skön känsla av att det fanns någon som kan trösta flickan och en rastlös känsla av att jag hade gjort fel. Nu då det fanns folk som kunde skydda flickan hade jag väl kunnat sätta mig på gubben med gott samvete. Sen var det också en känsla som jag inte vet hur ställa mig till. Jag var så ledsen att det varit en pappa som betedde sig så illa. Kunde det inte ha varit en mamma så vi skulle slippa allt strukturskit? Eftersom den sista känslan inte gör det det minsta bättre eller sämre för flickan, som ju är den som är i huvudroll, vill jag bli av med den så fort jag kan!
 
Jepp. Snart är det måndag!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0