enligtvirta

Torsdagen planar ut så här på förmiddagskvisten efter utsökt potatis och lök (?) soppa, samt ackompanjemang utav ost- och korvsmörgås. I går blev det lite körigt, för att använda ett slitet uttryck som inte alls beskriver hur det var, men jag varken hade tid, lust eller ork att skriva nåt annat än det jag måste skriva. Därmed ingen bloggtext, vilket i och för sig inte gör varken från eller till i världens gång.

 

Det är mycket fråga om hur man uttrycker sig och vem som får uttrycka vad, tycker jag... Ofta utläser man allt möjligt från hur någon uttrycker någonting. Då jag läste att landskapet ska ordna ett seminarium där den åländske mannens mående ska dryftas kom jag osökt att tänka på att vi antagligen skall anse oss må dåligt av de förväntningar på maskulinitetsnorma roller vi känner att vi måste bära. Vad om jag säger att jag själv inte alls mår dåligt av att vara maskulin, samt att på samma gång vara kvinnan i vårt hushåll, till andra delar än städning och tvättning? Jag tycker inte det är en belastning att ha en snopp samt vara utrustad med de gener som biologiskt gör mig till man och ett beteende som socialt sätt förknippas med sådana. Däremot kan jag också säga att jag nog inte förväntar mig att andra med snopp, eller utan snopp, inte för att jag brukar kolla så noga på just den detaljen i vardagslivet, ska bete sig på så speciellt utpräglade sätt. Dock är viss kunskap i kultur och tradition en ganska tacksam egenskap som hjälper mig att ofta, inte alltid, förstå varför någon gör på ett visst sätt eller uttrycker sig som han eller hon gör. Det är som jag brukar runda av åk 9s religionskurs: "Det finns ingenting konstigt, bara olika". Sen vet vi alla att det visst finns konstigheter. Men dessa är alla olika beroende på vad som kan anses konstigt i alla olika förhållanden... Kort sagt. Tjafs och paller!