Jag är inte för avtrubbad för att känna
Herremintid vad jag känner mig lätt. Jag vet att det fysiskt är länge sedan jag var lätt i jämförelse med mycket annat, men själen gott folk, själen... Igen hävdar jag att få människor, inte ens många av dem som spelar eller följer fotboll riktigt förstår hur på djupet detta går. Vi vann 1-0. Sydney gjorde mål i 86e minuten. Vi vann 1-0. Vi vann alltså 1-0... Och inte bara det. Laget pressade tillsammans, vann närkamper, höll bollen i 8-10 passningars sviter, ibland mer. Publiken var fåtalig, men högljudd. Den stödde faktiskt oss. Min Gud, jag tror faktiskt vi kan vara tillbaka... Tillbaka till det Åland United någon någon gång vande sig att se. Ett Åland United som arbetar hårt tillsammans och till slut vinner... Måtte det fortsätta någon vecka till så vi får in det i blodomloppet. Det här är värt... En skål pop corn, minst.
Raissa och Pille attackerade hårt vid våra många hörnor i första halvlek
Det är med en oerhörd glädje och stolthet jag sitter här och inte riktigt vet vad jag ska göra av alltihopa. Det är också med en oerhörd halvdan känsla jag skickar iväg vårt lag till Uleåborg utan mig, som ändå inte skulle göra så särdeles mycket nytta, på onsdag. Det ryktas om att matchen på torsdag kväll sänds live... I så fall borde jag få Fru Kickan att föra Edit till träningen och sen kan jag nog hämta hem henne... Det vore naivt att säga att ingen förstår hur jag känner just nu, men det känns så unikt. Ändå känns det som om hela världen är med mig och i övre delen av min matsmältningskanal just nu... Jag vet att det går över, jag bara inte vill att det ska sluta. Livstörst kallar Buddha det. Det som förorsakar lidande. jag kallar det fotboll...
Och vet ni vad jag såg då jag kom med Gurkans bil och svängde till vänster upp på Bergshöjden? Där stod, jovisst... Landrovern!!!! Ett nytt kapitel i mitt och mina barns, min frus och alla andra människors liv skrivs i morgon. Nu, i dag, i kväll, sitter jag bara här och är så otröstligt glad...
Häj!
Kommentarer
Trackback
