Inte mycket att komma med
Inte mycket alls att komma med har jag i dag. Ändå har jag väl varit rätt duktig enligt många skalor. En verksamhetsplan, en årsberättelse, en plan för ansökning av medel för 100-årsjubileum, fyra lektioner om Stillahavskriget, en lektion om kättare och tortyrmetoder, en lektion om Luther och så genomgång och rapportering om reglerna för transfers, samt kontrollerande huruvida lunchen ingår i resan, samt spekulerande vem som ska hämta Edit och om jag hinner ut på träning. Dessutom var jag riktigt duktig och packade Edits matsäck, inklusive chokladdryck inför hennes friluftsdag i skolan i dag, Jag låter ju som vilken mamma som helst, fast så får jag ju inte säga eftersom jag då bara försöker sola mig i någon annans strålglans, samt visar min kränkthet över att alla män inte är som det sägs att vi är...
I morgon bär det till Västerås med en trupp som kommer att bli väldigt intressant bara tränarna har tejpat och limmat ihop matchplanen. Det är slutet och på samma gång början på en mycket hektisk tid i mitt liv... När är det nu inte det förresten? Eller kanske jag bara sjåpar mig. Troligen!
Dagens tankeställare fick jag vid matbordet då det klart och tydligt framgick det vi lite pratar i smyg om i idrottskretsar. Gymnastiklärare är ett helt släkte för sig och fast ämnet de undervisar kallas idrott är det inte till för att anpassas till idrottares idrottsprogram. Inte lär någon dö, eller fara illa av att gå fullt ut på skolgymnastiken fast man av sin tränare uppmanats att ta det lugnt under dagen med tanke på kommande matcher, tävlingar eller träningar som följer en viss struktur. Det är bara det att både tränare och även idrottarna själva planerar och lär sig att anpassa sin träning, vila och kost till sin idrott och övar sig på att optimera sina liv för att göra bättre idrottsprestationer. Detta är fjoll menar gymnastikläraren och säger att skolan är viktigare! Alltså, en idrottare bör sätta skolans idrottslektioner före den idrott han eller hon utövar, ibland på riktigt hög nivå ledd av ibland heltidsanställd tränarpersonal, eftersom läraren så säger... Jag håller med om att olika former av fjolleri existerar, men vore det kanske en idé att diskutera med idrottaren och förstärka den fostrande rollen ett eget ansvarstagande och planerande av totalpåfrestning och träningsprogram de faktiskt gör då de frågar om de får ta lugnt under en jumpatimme hänvisande till tävling, match eller något annat de har i sitt schema. Jag skulle ju tro att det vore ett perfekt sätt att stöda varandra och faktiskt både ge något till idrottaren samt att lära den helhet... Men jag kanske inte riktigt förstår de där fina detaljerna gällande idrottsutövande och skola...
Nu till Eckerö och sen hem för att räkna hur många där finns innan nattens snabba vila väcker mig till fotbollsmatchresa, igen. Edit spelar i Jomala i morgon hon. I gröna laget!!!
Kommentarer
Trackback
