Födelsedag och ett medgivande...
I dag då Emilia fyller 19 år har vi traditionsenligt varit och sjungit upp henne med Edit. Eftersom olika nattarbeten, nattlöpningar och annars ungdomlig anarki härskar trots att alla nog försöker få allt att bli på riktigt som då hon var liten, blev uppsjungningen klockan 10. Detta passade mig utmärkt kan jag säga, eftersom jag i natt, då kvartsfinalen regnade bort mitt i allt lärde mig hur man hittar YLE Areena på vår PS 4 och kunde titta på "The young Pope" tills jag märkte att jag nog borde ha lagt mig för en tid sedan.
Emilia är en tacksam dotter att uppvakta, då hon är så glad bara att man kommer. Väldigt mycket startpaket inför Umeå var det och jag kan bara känna mig välsignad att ha så välartade barn. Lite skönt var det faktiskt också att få bekräftelse av andra som var med förr att Edit i mycket är en yngre version av just Emilia. Skönt att Edit också då ska bli så klok om inte ens så jättemånga år. En god födelsedag igen i år önskar jag alltså min julidotter Emilia. Och Joel också, fast han inte är min julidotter. I morgon spricker 20an för honom minsann...
Bra att lägga in en bild så jag minns hur hon ser ut sen i höst...
I övrigt går dagen framåt och jag måste komma med ett medgivande. SVTs experter hade rätt. Jag ger mig, fast jag kanske inte var så motsträvig ens från början. Pernille Harder är en underbar fotbollsspelare, en sådan som blir stor även i stora matcher. En ledande kapten och en gigantisk spelare! 2-1 mot Tyskland! Magnifikt Danmark!
Få se hur långt de ska gå nu då de kommit hela vägen hit. 1996 hette EM låten för herrar "Football´s coming home" och refererade så klart till att man spelade i England. Nu, i och med detta EM skulle jag vilja påstå att damfotbollen har blivit vuxen, eller åtminstone nått förbi puberteten. De som var stora, duktiga och helt oöverträffade då spelet var ungt och litet, de börjar sakta köras förbi. Man ser dem ännu i delar av sin lyskraft, men som med många av ens barndoms förebilder och auktoriteter ser man även att vissa saker är föråldrade, samt att man sympatiserar med dem men ändå märker deras ålderskrämpor och rynkor. Man tycker om dem, men inser att allt har sin tid. Man vill inte heller låta löjets skimmer lägga sig över det som varit. Med ord jag hörde i något sammanhang: "Med respekt för vad som varit och med blicken framåt". Österrike-Spanien och England-Frankrike är ju hur spännande som helst. Hur hade de landslagen sett ut för 20 år sedan om de mötts då?
Kommentarer
Trackback
