Att på sätt och vis vara en död poet
Så här i bussen, igen på en motorväg, medan sommaren blommar på där ute och folk där hemma kanske börjar smått vakna, fick jag fingrarna fria för en kort kort reflektion. På sätt och vis kanske jag är en Död Poet... I mycket ser jag så klart Robin Williams rollfigur Mr Keating i filmen med just namnet om döda poeter, som en romantiserad drömrollfigur för alla som är lärare. I verkligheten kan och inte ens vill man vara som han. Men just exemplet i filmen gör att man kanske kan tänka sig att vara som en av hans elever som blivit vuxen.
Sådant där crap som Carpe Diem och så vidare får stå för sig, men sättet att angripa människan som individ i ett kollektiv är väldigt tilltalande och jag tror jag hade varit en av de elever som tagit grundtanken med mig till mitt eget liv.
På väg till Vaajakoski med en busslast individer som alla tänker olika, men i grunden vill samma sak känner jag att fotbollen och det liv jag över huvudtaget lever, med alla nära, kära och mina jobb verkligen suger märgen ur livet, som Döda Poeters Sällskap ville att skulle hända.
I går tyckte Fru Kickan att det börjar bli lite väl mycket det här fotbollsjobbet nu. Jo, det är det. På samma gång är det därför jag finns, precis som jag har mitt lärarvärv och mitt föräldraskap. Helt onödigt att slita ihjäl mig, men om jag inte gör det skulle jag känna mig själv helt onödig i stort.
Kick off 17.30! Nästa vecka ska jag fortsätta med mina kaffedejter där jag får höra flickorna i laget berätta om sina liv och vad de tycker är viktigt. Då är jag som en riktig död poet, men troligen bara i min egen värld...
Kommentarer
Trackback
